Who am I

Allting snurrar. Min redan ostadiga grund blir alltmer ostadig. Gungar, vrider sig som i plågor, och jag känner hur det vibrerar, marken löses upp och jag ser redan det tomma intet jag kommer falla i. Snurra runt i, störta ner i, lösas upp i. Vad vet jag. Jag vet inte det, men vetskapen om att allt är fullständigt omkullkastat finns där. Och gör ont. Och oroar. Och förvirrar. Jag vet inte längre vem jag är. Vem jag blev. Var det så här det var tänkt, var det så här det skulle bli..? Var det det här jag kämpat så hårt för att överleva till. Odugligheten, värdelösheten gräver sig in och tar med sig en ångest jag glömt fanns. Den där som förintar allt annat. Kärleken jag kände kanske finns där än, vad vet jag, tryggheten jag också kände kanske också faktiskt bara väntar på att jag ska se genom töcknet. Men det klibbar sig fast, som ett spindelnät man kan göra vad som helst emot men som ändå sitter kvar i hörnet ovanför sängen jag sov i i 17 år. Jag känner inte igen mig själv. Jag ser ännu mindre den person jag drömde om att bli. Numera är jag en osocial, isolerad, trasig idiot som tror sig duga men någonstans vet att hon inte gör det så hon straffar sig själv. Det är inte svårt. Hon älskar sina rakblad. Men hatar sig själv för att hon gör det. Perfekt; oambitiös; jag som hade så många drömmar. Drömde om resor, arbeten, fester, utbildningar, vänner för evigt, en partner, giftermål, barn, hundar. Numera drömmer jag om friskhet och frihet, som jag betvivlar att jag någonsin kommer nå. Som det är nu är jag fast i ett inferno av känslor, tankar och planer. Inga känslor som får mig att må bättre, inga tankar som får mig att bli frisk och inga planer som för mig framåt. Allting är bara kaos.

Alla dessa tankar

Det är svårt idag. Allt är svårt idag. Svårt att gå (vilket jag gjorde), svårt att äta frukost (vilket jag inte gjorde), svårt att leka med hundarna (framgång), städa (fail), svårt att äta mellanmål (skit) svårt att inte låtsas räkna fel på tabletterna och bara råka få ned fem oxascand extra i magen (en kolossal vinst, tog ingen extra). Svårt att inte skära, svårt att äta, svårt att behålla, svårt att koncentrera sig på omvärlden. Just ikväll blev ally plötsligt helt annorlunda. Som en blixt från en klar himmel kommer insikten om hur fucking blind jag varit. Vad kan jag hantera, vad blir inte bra för mig, vad av det som är mitt liv nu vill jag behålla, vad är jag villig att offra. Så mycket jag blundat för, så mycket jag vet men låtsats ha glömt bland allt kaos. Det är dags att gå rätt väg nu. Och hur FAN jag gör det, det vet jag inte. Men jag vill inte vara den jag är idag. Jag vill vara en glad, social, lojal, tjej med framtidsdrömmar hon tror på, förmåga att älska sina vänner på rätt sätt och mod att leva det liv hon vill leva. Den tjejen är inte jag idag. Det här kan vara mina ödesdag. Goodbye my lover (fegheten). Vi har fungerat bra ihop men nu är vår tid förbi.

Bitter dag

Idag har inte varit den bästa av dagar. Ganska rutten och hela kvällen påverkades av ångest, stress och ej stillat kontrollbehov. Och kommunikationsbrist, och klantighet, och disträa kvinnor. Satans dag. Tårar och rakbladslängtan och en jädrans massa irritation. Uppspydd lax och förlorad självkontroll. Självhat och en massa barnsliga protester. Sjukhus och idiotiska läkare. Stygn och ipren. Idiotiska tankar och en förbannad lust att käka i mig hela påsen med mediciner (cirka 120 tabletter). Den lusten varade i tio sekunder så det kändes ändå bra, (det enda på hela eftermiddagen) som någon slags bekräftelse på att jag hanterar frågan bättre, när den lusten kunde sitta i en månad, sedan en vecka, sen en dag, sen en förmiddag och så småningom någon timme, eller kvart eller minut och sakta har sekunderna försvunnit från de där impulserna då jag helst av allt vill ge upp. Jag gråter ibland, eller ofta, tynger pojkvännen och bråkar (ibland båda), och ja, jag ger upp många gånger per dag. Men jag ger upp stunden, stunderna, och ibland dagar MEN just nu ger jag faktiskt inte upp mig själv. Jag ger inte upp livet eller vardagen längre. För några år sen gav jag upp allt och ville dö varenda varenda sekund i ett år. Jag sprang utskriven ut genom den ena efter den andra avdelningen och sa varje gång att jag aldrig skulle bli inlagd mer. Jag säger det än, även efter sista gången i mars sa jag det och jag menar det, tror på det. Jag vet det inte, men av hela mitt trasiga hjärta hoppas och tror jag att psykavdelningar för alltid är bara ett minne som skär i själen, på samma sätt som jag skär sönder mig själv i hopp om att jag en gång faktiskt ska sluta med det för jag är så in i helvete trött på att svika andra, göra dem besvikna och trötta på mig. Jag är dock bra på att lyckas med det. Men det är kanske dags att bli bra på något annat. När orken finns, när ångesten är mindre påtaglig och när hoppet om framgång är lite större. Alltså inte nu. Nu har jag babblat nog, god natt.

Midsommarhelgen

Nu är jag tillbaka i verkligheten (och har inga planer, än, på att ta mig ifrån den). Det har varit en väldigt bra helg, med mycket roligt att ta med sig. Både rent underhållningsmässigt sett, men också lite bekräftande för min egen del. Jag har klarat av en samling på 13 personer, fyra hundar och en vrålande röst i huvudet. Inget av alla dessa, för mig ibland störande moment, har fått rubba det lugn jag fått efter de senaste två veckorna. Amsterdam var toppen, och gav mig energi och ett lugn jag inte haft på månader (tack Marie). Helgen i Falun gjorde faktiskt saken bara ännu bättre. Det var en fantastisk helg. (Tack Siri med familj). Det känns okej att ha träffat henne i "naturlig" miljö och få träffa henne alls. Okej att jag faktiskt fick lite bekräftelse på att alla inte hatar mig och att jag faktiskt är förmögen att visa social kompetens. Inte så svårt dock. På väg till stugan ringde jag min favvotant på boendet och pratade med henne en halvtimme. Det är alltid chansartat att prata med äldre ensamstående som inte bor på en plats de valt själva (tänker mest på farmor, men också på alla de människor jag pratat med på boendet förut). Man vet aldrig vilket humör de är på. De kan ha bråkat med någon annan på boendet, ha blivit bortglömda av personal, ramlat i duschen, fått fel mat, varit utan besök av anhöriga för länge, inte ha fått sina cigg vid inköpet, vara uttråkade eller helt enkelt bara saknar det som varit förr (kanske det värsta). Hur som, jag ringde och fick mestadels trösta eller fick tröst. Ett tungt samtal, men är ändå glad att jag ringde. Fick update om hur det står till med boendet i allmänhet och höra om hennes kommande midsommar. Den skulle ägnas åt alldeles för mycket tid på boendet så det hela ledde till att hon erkände att hon inte ens vill med ("favorit i repris" har hört det massa gånger, av farmor till exempel, och jag kan fortfarande inte förklara för 84-åriga kvinnor att de måste överleva, när jag inte alltid vill själv - jag förstår precis deras känsla). Vi kom till slut fram till att vi har en speciell relation, och jag fick en extramamma, en extravän och en extratant i mitt liv och att hon fick en extradotter, en extravän och en extratjej i sitt liv. Det känns alltid skönt att veta att det jag kämpar så hårt för på praktiken faktiskt fungerar. Inte så att jag vill ställa mig in, absolut inte, utan bara vill visa att den de pratar med bryr sig och vill lyssna, oavsett vad de har att säga. Okej, nog om det. Det hela fortsatte med en otrolig vecka i stugan med lika otroliga människor. Fem dagar av allt en midsommar ska innehålla; sol, regn, hagel, blåst, dimma, solnedgång, familjen samlad, vänner närvarande, femkamp (jag kom trea från slutet - av 13), asgod mat, gott att dricka, sällskapsspel, hundmys, varma täcken, fotboll, kramar, midsommarstång, folkdräkt (japp jag har en Sundbornssocken-dräkt), chokladhjul man aldrig vinner på, hårda kanelbullar, stukade fötter, jordgubbar, verandamys, madrassovande och en hel drös med skratt. Tack alla här också. Sammanfattning; de senaste veckorna har varit fantastiska, midsommar är bästa högtiden på året, jag är inte hatad, jag har träffat och haft riktigt samtal med över trettio personer - på två veckor. Helt hopplös är varken jag eller mitt liv. Nu börjar fotbollen - så god natt.

Goodbye the world

Nu ni kära (få) läsare lämnar jag er igen. I fem dagar eller vad det blir försvinner jag ut i svenska öknen. Vilket översatt betyder att jag segar mig in i dalaskogarna och bosätter mig i stugan vis sjön och leker med hundarna. Eller snarare en, min är för lat och hårbollen tycker det är för varmt. Tur egentligen då valpen har energi för allihop. Ska bli kul att träna henne igen. Okej nog babblat. Jag är i alla fall okontaktbar till söndag. Glad midsommar på er alla!!

Amsterdam

Nu är jag tillbaka i verkligheten efter en hel vecka av pauser. Eller ja, semester kan man kanske kalla det. Jag har haft en underbar vecka med fem dagar i Amsterdam och två dagar i Falun. Amsterdam bjöd på strålande väder, otroligt välkomnande invånare, vacker arkitektur, charmig atmosfär, lärorika och underhållande museum och ett stort zoo. Allt man vill ha av en semester.
Sällskapet har varit det bästa! Djuren på zoo:t var otroligt givande och att se Rembrandt var lite coolt. Har ju sett en hel del på Louvren när vi var i Paris (Mona Lisa till exempel) och att se Van Gogh, vars egna museum vi var på. Helt sjukt mycket tavlor - fyra våningar. Och då menar jag verkligen stora våningar också. Det tog oss två timmar att ta oss igenom det. Men en upplevelse som verkligen var värd att lägga tid på. Vi tog oss en vända på Riksmuseet gav oss Rembrandt, skulpturer, tavlor i alla storlekar och från varenda epok man lärt sig om i skolan. Det häftiga och starkaste intrycket gjorde ändå Anne Frank-museet. Inga kort fick man ta så det får ni helt enkelt se själva. Vilket jag kan rekommendera. Starkt, mäktigt, mörkt, berörande och man färdades verkligen tillbaka i tiden. Andra världskriget är väl det viktigaste man läste om i historien (oavsett vilken nivå man pluggade på) och att se något så verkligt och på riktigt gjorde stor skillnad mot tråkiga SO-böcker. Kön dit var dock förbannat lång (ganska precis en timmes kö) så om ni åker, köp biljett i förväg. Det var ungefär vad jag orkar skriva för tillfället. Om helgen hos Siri får ni helt enkelt vänta på. Och tack fina Marie för en fantastisk resa!

Falun

Falun har varit en fantastisk helg här uppe och jag tackar för er öppna dörr, jag tycker om er allihop, en underbar familj. Jag tackar också för all gästvänlighet, all glädje och all generositet, och ännu mer tacksam är jag för att jag fick komma, träffa alla människor och få se siri på hennes dag. Allra mest tacksam är jag för att jag ens fått lära känna Siri. Denna fantastiska kvinna är allt vad kärlek innebär. Hon må ha en klokhet jag ibland är trött på, hon må vägra lyssna på mina råd ibland men nog fanns vi vid varandras när det som mest behövde. Hon har en speciell plats i mitt hjärta och jag är tacksam för att jag fått träffa hennes underbara familj. De har tagit emot mig med öppna armar. Tack alla kära fantastiska familj för allt och jag älskar dig, Siri <3 För varje uppfylld dröm kommer en ny att kämpa för att uppnå.

Stressmoment: två ställen i rad

Är i falun nu och har haft en strålande kväll. Det har varit en fantastisk kväll. Det började tungt, rakbladen lockade, rösten i huvudet skrek. Lovade att allt blir bättre med rakblad. Att allt blir bättre av att inte äta de där goda kexen. Att kilona kommer mångadubblas om jag äter all den där potatissalladen. Tar några oxascand. Myser in mig med disken i hörnet och dras in i rn rolig konversation och plötsligt känns allt rätt. Fan, jag må vara ensam, den ende jag kände var siri men oj vad trevligt jag haft det ikväll. Kanske den bästa "chansartade" kväll jag haft. Siris mammas är fantastisk, och som alltid dras jag till äldre så vänner till henne slutade med att hon fick mig i knät i en timme. Flera ur familjen har varit med i en av de mest lärorika och intressanta diskussioner på i alla fall det här året. Det har varit en otrolig dag. Tack för kvällen, för samtalen, kramarna, kommentarerna, drinkarna, maten, sällskapet och alöt vi gjorde tillsammans ikväll. Kram Jag älskar dig Siri

Sista kvällen

Hej där folket. Nu har sista kvällen i Amsterdam äntrat vår resa och det känns självklart vemodigt. Vi har haft det bra och fått gjort i princip allt vi tänkt göra. Samtidigt ska det bli skönt (dock inte att lämna dessa fantastiska sängar) att få sova i sitt eget rum, med sin egen pojkvän och med min egna hund. I natt tar vi oss till flygplatsen för att flyga hem vid sju imorgon. Lite i tidigaste laget har vi kommit på. Så bilder, berättelser och anekdoter kommer.

Taggar..!

Så var det lördag. Dagen innan allt börjar. Eller ja, det beror på hur man ser på saken. Men jag ser på saken så att allt börjar när jag kramar Marie imorgon kl. 19.34 på Västerås Centralstation imorgon. Sen ni vet, SJ och Marie är ingen bra kombo, men vi har massa tid att förspilla. Vi har nämligen kommit fram till att eftersom avgång från Västerås sker med pappa kl. 03.30 så är det ingen idé att sova. Då kommer vi väl aldrig upp. Det ska bli så förbannat skönt, lättande, skrämmande och fantastiskt roligt. Längtar!!! Bara några timmar kvar!!! Just det - vi ska åka till Amsterdam i fem dagar!

Lite seg här va

Väldigt tomt med inlägg här ser jag. Ska försöka ta tag i allt sånt framöver. Blir dock paus då jag tar mig till Amsterdam på måndag!!!! Heja mig och Marie! Vi kommer ha det toppen. Idag är det dock en sån där "sådär-dag". Lederna bråkar, ryggen går av, trots en ganska lugn dag just idag. Igår var värre. Blir alltid jobbigt när man är igång hela dagen utan att vila. (om man bortser en timmes sömn med handväskan som huvudkudde, jackan som täcke och en bänk i korridorerna på psyk - för herrejävlar vad trött jag var. Sov en timme och vaknade av att pojkvännen ringde). På tal om gårdagen så var det läkarmöte, där Jocke var med och räddade upp hela situationen så klart. Det mesta gick igenom. Jag slipper Lithium, får en utredning (lät det som) och får behålla resten av medicinerna som de är. Plus att hon stod på min sida i fråga om att gå över till Arbetsförmedlingen för att söka jobb... Med panikångestattacker i princip varje dag jag varit på boendet där chefen fått trösta och peppa, tårar i sängen på nätterna och mat som inte äts eller inte behålls eller kompenseras bort så känns det som ett lite för stort steg för mig just nu. Läkaren sa genast att vi ska ha ett möte där alla är med, Ams, Försäkringskassan, Stentorpet, psykolog, läkare och jag då. Jag hoppades på att chefen skulle följa med men har inte vågat fråga. Det var nog babblat om det, lite virrigt dock. I övrigt är det också snurrigt. Den eviga längtan efter att ta två kartor Imovane och sova tre dagar finns där. Den där förbannade rösten i huvudet som någonstans på vägen från att ha varit svag till att vara smärtsamt vrålande tog min begynnande kämpaglöd. Om det är borderline, bipolär sjukdom eller ätstörningen som bråkat vet jag inte riktigt. Det är kanske strunt samma varifrån det grundar sig, det gör lika ont varje gång. Lika utmattande varje gång. Lika krävande varje gång. Lika genant varje gång. Lika så in i helvetes jävla förstörande varje varje gång. Det är en evig tävling om vem som är starkast. Vinner jag slaget, kriget vinner jag nog aldrig, får jag i mig en halv yoghurt till det som är meningen att vara frukost men blir lunch-middag, en halv paj eller en köttbit och några strips till middag. Förlorar jag står jag med yoghurten i handen tills Jocke kommer och då tar en klunk för att jag ska känna mig lite mindre dålig. Förlorar jag så skär jag i ett redan existerande sår, bara för att synliga sår ska bli färre. Förlorar jag så åker en ångestdämpande extra ner (som jag får sota som fan för sen). Det här löjligt enkla, men löjligt jobbigt, steget att lägga tillbaka Oxascanden i påsen, gå till bolltäcket och stirra upp i taket är som att vandra i dimma - jag famlar, och kommer aldrig komma fram utan att dimman försvinner. Annars springer jag runt, sträcker ut handen och hoppas att livet tar emot mig men blir besviken varje gång, för livet står alltid på den sida jag aldrig kommer till. Så jag fortsätter andas på låtsas, i naiv tro att det går att lura mig själv. Jag fortsätter låtsas att allting kommer bli en fröjd, att jag kommer få leva och att jag kommer få känna mig frisk. Jag kommer få känna mig glad, nöjd med vardagen och tacksam för det jag har, men känna mig lycklig som får leva, det vet jag faktiskt inte om det går. Jag famlar vidare. Just nu i drogdimma, så god natt. Jag hoppas att famlandet imorgon är mindre smärtsamt för mig och att ni slipper se livets baksida. (den kan liksom, lite grann, typ, vara förbannat hård).. God natt.

Boom baaang

Vilken risig dag det varit. Det får vara så ibland, men det är tröttsamt att aldrig riktigt få till dagar som fungerar utan att jag behöver kämpa mig till utmattning. Nu klagar jag. Min blogg. Och nej, jag är inget offer för sjukdomarna, jag är en slav under mig själv. Om och om igen trycker jag ner mig själv och får börja om med hela skiten. Förbannade kamp. Förbannade mig själv. Jaja. Sova och börja om imorgon. God natt.

RSS 2.0