Fortfarande kris

Idag var första gången som jag seriöst funderat på att äta en chokladbit. Tänkte ja, önskade ja, genomfördes nej. Som väntat. Det ligger en i lådan. En dubbelnougat <3 Jag försöker peppa mig ditåt, men det går inte så bra. Behöll en kopp med yoghurt, spydde upp middagen, som var en halv potatis och sex tuggor kokt fisk. Det var dagens två mål mat. 
 
Hur ska jag gå från det här till en fungerande vardag? Gå från ständiga självmordsförsök av medpatienter i dagrummet där jag förväntas sitta minst fyra timmar om dagen till att gå till att laga en god middag? Gå från spy upp middag till att behålla den? Gå från dagliga självmordstankar till att sitta framför teven och fatta vad programmet handlar om? Gå från att infektera uppskurna/skurna sår en gång till till att skratta medfamiljen? Gå från död till liv? Hur i helvete ska det gå till? Jag går under lite mer för varje dag. Styrkan saktar av varje dag, viljan suddas ut allt mer, hoppet är sedan igår bortblåst och modet har jag aldrig haft. 
 
Ja jag gråter i sängen och skiter just nu fullständigt i om någon ser. De flesta blundar i och för sig så den risken är inte direkt överhängande. Gör mig inte heller något. Jag är trött på att ständigt prata om allt utom det jag gråter för. Jag är trött på att höra att jag sover fel, ber om för mycket stöd, gör det och det för mycket och gör lika mycket för lite. De är rätt bra på att nedvärdera sina patienter. 
 
Måhända förtjänar jag det, men då får de gärna säga det så jag slipper kämpa för att behålla en bråkdel av det hopp som en gång fanns. Tack psykvården, för att ni gett mig ännu en helvetesdag utan hjälp.  

När katastrofen närmar sig

Det är tungt just nu. Det kräver mycket av en psykiskt sjuk person. Det krävs att man är frisk för att få vård. Eller så är det som vanligt, att jag inte är tillräckligt sjuk. Så jag borde ju få åka hem i så fall men det gick dom inte heller med på. De verkar mest av princip säga nej till allt jag ber om. Kanske ska sluta be om vården. Få se om de ens tycker jag är värd hjälpen. Antagligen inte. känner mig hjälplös, värdelös, hopplös, i vägen, värdelös och förbannat ensam här. Orkar inte kämpa för hjälp, kommer den så kommer den annars får det väl vara. Då får jag väl dö i mitt hörn. Verkar inte ens klara av att dö heller. Höjden av misslyckande. 
 
Trösten, den lilla som finns, är att psykologen börjar engagera sig i att jag får hjälp här på avdelningen. Han vill träffa överläkaren nästa vecka. Kanske kan han göra någon skillnad. Kanske inte. I så fall får det vara nog sen. Då är jag klar. 

Allt som man vill att det ska hända men som aldrig händer

Såna saker finns det många av på en avdelning, särskilt en psykvårdsavdelning. Mycket har blivit bättre sen min första vistelse, som var barnpsyk. Men vägen till en fungerande del av vården som helhet känns det väldigt lång. Om den ens går åt rätt håll. Speciellt samspelet mellan patienter och läkare är något att fundera över. Eller snarare det obefintliga samspelet. Inte verkar samspelet mellan läkare och sköterskor vara ens i närheten av vad som är värt att kalla samspel. Eller så är det mig det är fel på, kanske är jag bara en papperspatient - in fort, ut ännu fortare, skriva några rader om de två möten man haft och sen är det "puh vi fick ut henne så nu får en ny patient plats". Jag kanske är den där attension whore jag blev kallad för i alla fall. Då får det väl vara så, jag åker gärna hem och dör i ett hörn. 
 
I alla fall, en sammanfattning av det senaste dygnet. Inte för att jag vet vad jag skrev om igår dock så varning för upprepning. Hur som, dagen gick dåligt, läkartiden de redan lovat mig i två dagar fick jag ingen, vilket de sa tio minuter efter att han har slutat. Fortsatte med Autobahn-fart på Autobahn som leder till träsket med kaloriräknande, spyande, självhatande, övertränande. Därför känns det ändå lite tröstande att jag trots flera kommentarer om min viktnedgång faktiskt ser att jag är på väg dit. Kanske kanske hinner jag ta ett sidospå. Jävla ätstörningsträsk. 
 
Kvällen fortsatte med en massa bråk och skrik, att jag fick panikångestattack på toan och skavde upp ett redan djupt sår. På kanten av toapappershållaren. Varifrån jag nu fick den iden.  Idag har förutom kvällen varit rörig. Kvällen har varit lättande, träffa någon trygg person som känner mig. Tack fina Maria för att du kol <3
 
Fick börja med någon utredning av sjukdomar. Hängde inte med där men okej. Fyllde sedan i en enkät där en av frågorna frågade om jag kände mig delaktig i min vård. På skalan 1-10, med tio som toppbetyg, satte jag ett ^^ och jag menar det innerligen. Hittills har jag varkrn blivit tillfrågad om de ändringar som gjort och det jag velat har ingen ens lyssnat på.
Orkar inte skriva mer klagobrev men det får bli så ett tag. 

Livet som inlåst

Ibland känns det extra tungt att vara där jag är just nu. Regler jag inte vill följa, människor jag inte vill träffa, skrik jag inte vill höra, rum jag inte vill vara i, mediciner jag inte vill prova, läkare jag inte orkar bråka med. Jag vill inte vara här, men vill ändå. Det är tröttsamt att aldrig någonsin kunna vara sig själv. Kanske är jag inte så bra när jag kan vara det, men för mig är det krävande. Inte blir det lättare när världen utanför knackar på dörren. Räkningar, sexlust som inte stillas (särskilt inte när jag och pojkvännen är ensamma i rummet men inte vet hur länge så det blev ingenting av det där), hundar jag vill träffa, bror som är förvirrad, saker jag vill handla men inte kan få tag i på egen hand. Aahhh. Jag överlever nog, frågan är hur bra. Orkar inte riktigt med mitt liv just nu. Jag passar inte in någonstans. Det är tufft just nu. 
 
Och tack alla fina människor som kommenterat. Det värmer ett just nu trasigt och kallt. 

Någon gång kanske

Allting flyter på. Om man räknar att krascha som något som flyter vill säga. Eftersom jag i grunden är en väldigt negativ människa så räknar jag det inte som att flyta på. Så ja, allting går på i sitt tragiska tempo, vilket i sig inte säger så mycket om nuvarande utan mer om hur det var för tre veckor sen. Därför utvecklar jag det hela med att konstatera att av fyra timmar vaken har halva tiden gått åt till att betala fyra ynka räkningar. Andra halvan har innehållit mat, spya, träffa pappa OCH min hund. Underbara fina fantastiska hund. Hon hade gärna fått rädda mig från det här.
 
Från sjukhus, från psykvärlden, från korkade läkare, från ångest, från mig själv. Allt. Jag vill slippa allt det här. Kanske hör jag hemma här, men det är ju inte alltid optimalt att inte ens utforska den andra världen. Den finns där, men om den finns för mig vet jag inte. Det får jag ta en annan gång. När orken finns där. Just nu gör den inte det. Alls. Knappt jag själv mitt i allt detta. 
 
 

Dag och natt - vad är det?

Jag känner att jag upprepar mig mycket här i bloggen så jag är ledsen att allt upprepas igen. Idag har varit en vidrig dag, undantaget besöket av Cili och Elias. Så skönt att få en värmande kram (fyra i och för sig), höra ord jag behöver höra, känna den närhet jag saknar så fruktansvärt, få lite hopp när jag ser att jag har så många människor som bryr sig. Samtidigt smärtar det; på flera sätt. Att jag har allt detta och ändå inte kan klättra uppåt. Det smärtar att se deras smärta som gömmer sig i frågorna de alla ställer, se deras oro i ögonen, känna besvikelsen rama in deras ansikten. Det gör så ont att såra, så ont att det gör ont i mitt hjärta när jag känner allt som attackerar mig. Jag går under av alla känslor som försöker överrösta tomheten. I magen pyr lavan i en aktiv vulkan som snart exploderar. Snart, snart visar det sig om den dödar mig eller får mig att springa undan den glödande massan och greppar efter livet jag försökt fly undan i rädslans makt i sex år nu. Allt avslöjas, alla draperier faller, alla speglar vänds mot mig, visar sanningen, alla viskningar bakom min rygg hörs snart på hög volym, alla dörrar bakom mig stängs och jag har bara två vägar framför mig. Ole dole doff. Vilken väg leder vart. Letar efter ledtrådar. Jag vet inte vilken jag skulle välja om jag visste. Jag vet inte mycket nu för tiden.  
 
Runt mig blir alla lögner avslöjade, alla hemligheter framlyfta, alla smärtsamma sanningar skrivs i för evig fast färg, alla saknade människor smyger fram, alla mina drömmar blåser bort med vinden, fjäderlätta. Allt mitt är inte längre mitt, men jag får inget i utbyte. Livets orättvisa är här igen. kanske för att ta mig. Eller kanske för att låta mig leva ett liv jag inte vet om jag kan hantera. Ett liv jag är rädd för att leva, i rädslan för att förlora det. Moment 22. Som mitt liv då. Alla mina jag faller, hela min värld faller och vem som kan rädda det vet jag inte. Kanske ingen. Eller du. Eller ingen. 

Ännu en dag förbi

Så var denna otroligt konstiga dag till ända. Tack och lov. Det är slitsamt att vara på en avdelning. Alla ljud jag inte kan sortera, alla bråk om ingenting, alla tabletter man sväljer, alla gnälliga sköterskor, all kamp för att inte bryta mot regler, som emellanåt är smått skrattretande. Allt detta jävla tjat i huvudet. Jag är så trött på hallucinationer, muntorrhet, synbortfall, hunger, känslokyla, självhat, uppetade sår. Det svider att jag fortfarande inte får gå ut, inte ha pennor, rakhyvlar, sårtejp, sladdar, hörlurar, spritbaserade krämer så min alsoholsprit jag knarkat den sista tiden försvann. Så också nagellacksborttagning, nagellack osv. 
 
Reglerna försvinner, jag längtar efter närhet, vill hem men ändå vara kvar. Jag vet inte vart detta slutar, men vägen dit är oändligt långt bort just nu. 

I will hate you forever and ever

Ahh. Vad händer med mig? På nio dagar har allt jag kämpat för i två år kastats utför reglingen på min stormutsatta båt och försvinner ut i havets oändlighet för att aldrig komma igen. Nu får jag börja om från början, med ännu med besvikelse runt mig, mer trasighet inuti, mer hopplöshet i ögonen och mer mörker i sinnet. Alla mina drömmar verkar alltmer förbli bara drömmar jag skrev evighetslånga poetiska texter om som ung tonåring. På "äldre dar" har allting synts ur ett annat perspektiv. Det dystrare, mörkare, ensammare. Det som skulle bli så bra. Tusentals milslånga resor världen över, utgivna böcker, litteraturvetarutbildning, barn, en fantastisk man, perfekt hus och massa hundar. Mannen har jag, och en hund har jag, men resten? Drömmar, planer, idéer. Allt föll, jag stod kvar och bar allt. Tills jag också föll. Jag föll bara lite längre ner än alla saker runt mig. och har stannat där. 
 
Allt föll. Min värld gick under. Tack vare dig. Du gah mig koktrollen över något igen, du gav mig chansen att vara nöjd med mig själv när jag var bra på att svälta, du gav mig styrka att fortsätta när allt annat gick snett, du gav mig förmågan att ljuga. Men allt du tog, som jag aldrig trodde någon kunde ta ifrån mig. Mitt liv, mina drömmar, min ork, min kraft, mitt hopp. Jag vet nu att det inte är värt det. Jag kommer hata dig, anorexin, tills jag dör.

Fortsättning här

Tjoho vad allt går bra. Eller inte. Det är trubbel med det mesta men idag känns allt inte lika hopplöst. Självklart tungt och det känns näst intill omöjligt. Saker blev inte som jag en gång planerade. Drömmar, planer, ideer. Saker att hålla fast vid. Nu känns det svårt. Rädslan för att bli lämnad gör ont, tankarna om döden gör lika ont, kroppen gör lika ont och alltihop känns tomt. En gnagande, molande känsla av att allt inte är sådär hoppfullt som jag tänkt mig. Jag vet att jag har allt runtomkring mig som behövs, att det är upp till mig nu. Så svårt bara. Oändligt hopplöst förbannat svårt. Är jag verkligen stark nog för det här? 
 
Har hur som helst fått träffa en annan läkare, kändes bättre. Fått ändringar i medicinen som jag hoppas hjälper och stödet vid och efter måltid ska ökas, så 45 minuter vakt, tre måltider, minst och inget kräkande. Hur blev allt detta så svårt? Jag åt ju hemma, behöll oftast, åt till och med sötsaker. Här känns en macka lika oöverstiglig som en påse chips. Kanske kan det bli bättre när jag kommer hem. Slippa den här kontrollen. Men den kanske behövs just nu. Bara så tungt :/ 
 
Allt är tungt, men jag känner mig inte lika ensam. 

En liten värld

Psykvården är sig lik. Kommunikation och samarbete är inte riktigt deras paroll. Det har varit fruktansvärda dagar. Idag har jag inte velat dö hela dagen dock så är väl något. Är trött och ledsen annars. Psykavdelningar är inte det optimala stället att växa på. Jag går mest under och längtar efter tiden då jag var stark. Eller starkare i alla fall. Den verkar långt bort. :/
 

Stora ord

Idag har varit en av de värsta dagarna i mitt liv. Då har jag ändå haft anorexi i fyra år, uns i två, bipolär diagnos i fem, bordeline diagnos i ett, många månader på sjukhus och tusentals mil på grusvägen. Attentionwhore som någon skulle sagt. Det skiter jag i. Läs inte då. Jag går under och tänker inte dölja det i min blogg. 
 
Så därför skriver jag: jag går under nu. 

Virrpanna på vift

Idag har varit en tung dag. Inga besök och inga måltider behållna förutom en halv skål yoghurt inväll. Det jag mest fått i mig under dagen är väl vid-behovsmedicin. Föga nytta gjord, om än lite. Så jag får väl kämpa vidare med den tills läkaren imorgon kanske kan göra något. Åt både kräkandet, ätandet, medicinerna och tankarna. Det håller inte riktigt som det är nu. Särskilt inte om jag vill och ska hem under veckan. Ingen kan eller vill ta ansvar för mig och själv klarar jag mig ju inte.
 
Men jag kämpar, får otroligt bra stöd både hemifrånoch mycket härifrån. Är inte så bra på att använda det dock. Kanskre jag lär mig någln dag. 
 
Och rättelse: det ska stå avdelning 94, inte 96. Mediciner som snurrar till det i skallen.  

Dessa förbannade avdelningar

Just nu är jag inne på min tredje avdelning på sex dagar. Detta är den bästa psykavdelning jag varit på, någonsin, och då har jag varit på ett antal. Avdelning 96 och jag har precis fått support av en underbar sjuksköterska. En halvtimme tar hon sig tid att prata med mig. Som bryter ihop här i sängen. Jag har aldrig i hela mitt liv legat så mycket i sängen. Inte ens vid lunginflammationen eller hjärnhinneinflammation. På avdelning 96 finns i princip bara bra personal, ovanligt lugna medpatienter och en för att vara en psykavdelning ganska avkopplande miljö. Har en otroligt bra rumskamrat. Vi turas om att torka varandras tårar, pratar och ger och tar emot stöttning. Jag får besök varje dag. Ändå hopar sig problemen. Har behållit två av de sju mål jag ätit på två dagar. Två halva middagar, ingen lunch och inga mellanmål. Bad om hjälp igår och fick det vid middage.  De glömde dock berätta för kvällspersonalen att de skulle sitta med mig vid mellanmålet. Just nu klarar jag inte maten och har efter att ha gett kontaktpersonen här på avdelningen löfte om att inte peta upp skärsåren och inte använda nya rakblad fått leta efter nya sätt att självskada. Det är jag bra på. Så blåsorna som blir efter plåstren på låret har slutat att vara blåsor. Idiot. Jag är helt enkelt inte redo att åka hem. Jag vill mest dö och få ge upp. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. 
 
Det var väl en update från mig. Nu ska jag stirra in i väggen några timmar till. 

Botten

Här ekar det tomt. Kommentarerna kommer in, jag läser av dem var tredje dag. Försöker svara. Börjar skriva på ett svar. Efter 40 minuter har jag skrivit två rader. Känner mig dålig. Känner mig värdelös. Känner mig i vägen. Har glömt hur man läser en hel text. Har glömt hur man gör när man vill kämpa. Har glömt vad i helvete som egentligen är problemet. Alla frågar, anser, tycker. Alla vill ha ett svar. Frågat varför jag hamnat här igen. Jag skyller på ätstörningen men har egentligen inget bra svar. Faller och når aldrig botten. Fortsätter falla. Fortsätter stirra upp i taket. Bryter ihop på praktiken. Chefen får se min hög med tabletter jag inte får ta och anser att det är för mycket. Det har hon rätt i. Ändå gömmer jag dem under jackärmen, får en kram och går därifrån med henne. Tjugo minuter senare: springer in i förrådet när chefen serverar kaffe till de boende. Sväljer alla 18 atarax jag petat ur karta.  Får dåligt samvete. Går därifrån. Kommer tillbaka en halvtimme senare och funderar på vad jag ska göra. Förutom att försöka andas rätt igen. Känner hur ett sår på armen går upp. Sitter förvirrad på golvet. Vet inte vad jag ska göra. Igen. Chefen kommer in, undrar om hur tungt det egentligen är. Ser mitt sår jag glömt bort att gömma när hon kom in. Hon vill plåstra om. Jag vill gå under. Skäms. Låter mig plåstras om. Låtsas att det är okej. Går under. Får ännu en kram, tar mig ut därifrån och försöker tänka på andningen. Jag känner hur oron från omgivningen biter sig fast i mig. Bosätter sig inuti och gräver hål. Djupa hål, som alla gör ont. Som det ska. 
 
Jag faller och har glömt hur man gör när man förbereder sig för kraschen. Så jag kraschar. Snart. Hårt. 

Aahh. Oooh. Öööhh

Herregud i havet vad gammal jag blivit. Nu kommer ett litet klagoinlägg (som slutar bra är planen) från min sida. Fasen vad min kropp går under. Det är ett av de problem som kommit pga ätstörningen som jag hatar allra mest. Kroppen som borde vara pigg som en 23-årings är inte riktigt där. Kommer aldrig heller att vara. Det om något skulle jag tala om för de som är nära att trilla in på vägen mot en ätstörning: du kommer aldrig få varken en hel själ ELLER en hel kropp igen. Man kommer sitta där med ben som inte orkar springa en mil utan att göra avsevärt mycket ondare än den borde. Man kommer sitta där med leder som är stela och inte tål kyla. Man kommer också ligga ned och inte kunna ligga i vilken säng som helst utan att gråta av smärta. Man kommer ångra hörselproblemen man får efter att ha spelat för hög musik för att slippa rösten som skriker (det hjälpte dock inte, så dissa den iden). Man kommer ångra att man hamnade i en ätstörning som förstör både hjärta som aldrig mer kommer slå rätt, en ätstörning som också gav fula tänder, fel metabolism i, för många, ett bra tag eftef att man blivit frisk. 
 
Japp, jag sitter med alla dessa problem som en fittig jävla anorexisjukdom gav mig. En sjukdom som tagit år, relationer, jobb, min kropp och själ och gett mig smärta, förmågan att hata mig själv in i oändligheten, och en trasig tonårstid. Tack anorexin. Jag kommer alltid hata att jag älskar dig. 

Denna dag

Det har varit en tröttsam dag. Virvlande glädje och depressiv sorgsenhet, stor lättnad och dovt mörker. Jag började morgonen med ett av de jobbigaste samtalen jag haft hos nuvarande psykolog. Eller ja, med någon psykolog. Undantaget alla möten som legat närmast i tiden efter en överdos. De har inte varit trevliga. Det betyder att dagens behandlingstimme var fruktansvärd. Jag erkänner mycket för honom nu för tiden. Det är lite tufft, det är mycket jag inte berättar för människor, det är ytterst få som får veta dagens alla tankar. Det hela har i alla fall resulterat i att han är ännu mer orolig, jag ännu mer trött och folk runt omkring ännu mer ledsna. Allting faller, har fallit den senaste tiden (info för dem som inte läst tidigare inlägg - det är ganska klart annars att det gått nedåt). Jag tar inte riktigt tag i saker, skjuter upp, ställer in, skolkar. Denna veckan har jag dissat praktiken två gånger. Av två möjliga. Också bra kämpat av mig. Eller inte.

Det fortsatte med ett jobbigt samtal med mamma som stöttade med frukost eftersom jag är lite halvrisig på att äta just nu (mer om det i senare inlägg). Lite shopping på det, hem och lite plock. Därefter frågade jag, förhoppningsvis snällt, om jag fick följa med pojkvännen och handla, eftersom jag inte ville vara själv. Efter gårdagen känns det inte helt tryggt att vara ensam.

Därefter började det som antagligen var en av våra bästa kvällar, för mig och pojkvännen. Det har inte varit helt stabilt på den fronten, men ikväll kom den där betryggande lättnaden. Han har haft årsdag - en positiv sådan, så det har vi firat med fläskfilé och hemmagjord (av mig då så klart) potatisgratäng. Det blev faktiskt rätt lyckat. Jag åt och behöll och har haft en väldigt bra kväll.
Så nöjd och tacksam för att jag inte ger upp, hur lätt det än är emellanåt.

Ensamhet

Det går inte riktigt som planerat för mig. Inte som planerat, men inte helt oväntat. Usch vad jag hatar december och januari. Inte för att jag tror att fortsatta månaden av januari blir bättre. Det är tungt. Var ensam fyra timmar och alltihop gick käpprätt åt helvete. Pratade med pappa via fb, stackarn fick väl inget gjort på hela eftermiddagen för mina ångestutbrott. Tack pappa för stödet. Det gör ont att erkänna för nära och kära att saker inte fungerar. Eller ja, att jag inte fungerar. Det gör i och för sig om möjligt ännu ondare att erkänna för sig själv. Vilket jag väl kanske inte gjort förrän idag så att dagen varit svår är inte så konstigt. Jag är bara väldigt osäker på hur jag ska klara saker. Utnyttjat pojkvännen har jag redan gjort. Utnyttjat mamma och pappa har jag också gjort. Så jag vet inte vilka alternativ som återstår. Inga hälsosamma i alla fall. :S

Imorgon väntar en timme hos psykologen. Lite halvnervös.

Det paradoxala i att inte veta men ändå veta

Det är lite segt att vara jag idag. Måendet är inte på topp, verkligen inte. Efter att ha vägt mig på två vågar och båa visar att jag nått min målvikt jag fick när jag var 17 (2008) är det hemskt att vara jag. Har nog inte förstått hur lång väg jag har kvar till att bli frisk från ätstörningen. Alla tankar jag lyckats ta mig ifrån kom tillbaka och här sitter jag nu och velar, pendlar, kämpar. Kämpa - ge  upp. Kämpa för att bli frisk, faktiskt inte gå ner de är hektona som behövs för att komma under målvikten, kämpa för att inte falla tillbaka till där jag var. För dit är det ändå väldigt långt, "tack och lov" har jag tänkt ett bra tag nu. Det känns inte lika mycket tack och lov längre. Just nu känns det mest "what the fuck, jag orkar ändå inte". Ner till den lägsta vikt jag hade är det oändligt långt, så dit kommer jag aldrig igen. Men vägen dit går snabbt om jag ger upp. Det vet jag. Jag vill bara gå ner lite. Lite lite så jag slipper ångesten över att vara för tjock. Vilket jag ju i och för sig känt mig som sedan 2007, oavsett vilken vikt jag haft. Det känns bittert att tänka så, jag vet, jag VET verkligen att det var just en tanken som tog mig till en verkliga botten jag var på. Det känns också bittert att jag trots allas glädje när jag berättar det inte känner någon stolthet eller nöjdhet i det. Jag kämpar, men om jag kämpar för rätt sak vet jag inte riktigt. Jag har kämpat i hela mitt liv, men aldrig så mycket som de senaste åren. Jag vet inte om det är värt att riskera att hamna tillbaka där jag var, bara för några kilon jag nu tänker mig. 

I huvuder råder kaos, jag vet inte vart jag ska ta vägen med allt. Massa sjukdomar som förstör, massa svaghet i min karaktär förstör, massa problem som förstör, massa trötthet som förstör. Jag vet helt enkelt inte om jag orkar. Orkar kämpa för att bli stark,  orkar kämpa för att bli hel, orkar kämpa för att bli frisk. Jag vet inte om jag orkar livet som tjock, jag vet inte om jag orkar livet som smal. Vet inte om jag orkar alls. 
 
Men jag kämpar. Kämpar så förbannat. 

Finbesök

Så var ett fint dygn till ända. Oj så snabbt det gick, kom vi båda fram till. Vi har hunnit med så mycket, ätit och druckit gott (hamburgare, Pinot Gris, Amarula, smultronvatten, choklad oSv). Vi glömde dock glassen men den får väl stå kvar i hopp om att hon vill komma tillbaka (vilket hon är mer än välkommen att göra).
 
Vi har avhandlat så många ämnen, så många moment i livet som vi båda kämpar med, och som i alla fall jag fann styrka i att inte vara ensam om att kämpa med. Vi kämpar ju i många fall mot samma saker. Skitsjukdom. Hur som helst: tack för att du kom <3
 
Nu har jag hur som helst vinkat av henne på stationen och dessutom hunnit se Sound of music-musikalen som gick på teve ikväll. Mys med mamma är alltid uppskattat. Trots min mentala ålder (som vissa hävdar är ohälsosamt mycket högre än min egentliga ålder) så är jag beroende av mamma, och allt mer av pappa som jag får allt mer hjälpsamt stöd ifrån. Jag behöver komma ut, behöver äta ute, gå på stan, kämpa med en fika på ett fik, träffa vänner. Bara göra något som inte är hemma. Det bästa stödet att göra allt det är med mamma så jag är tacksam för att hon inte gett upp mig än. Hon har nog aldrig slutat tro på mig. 
 
Om några minuter blir min bror 22. Gamla gubbe ^^ så imorgon blir det familjemys med middag och tårta och någon liten present osv. Ska bli roligt att samlas hela familjen igen. :) 
 
Nog babblat. God natt. 
 

Men va fan

Jag gillar sport. Bara inte när mina lag och mina idrottsutövare förlorar. Det betyder att jag muttrar lite i soffan över att juniorkronorna förlorade. Oförtjänt. Däremot lite välförtjänt då de var värdelösa på att göra mål. Strunt samma, de förlorade. Fan också. 
 
Mår sådär men det är så stabilt det kan vara. 
 
Däremot känns det peppande att kära Siri kommer imorgon. Vi kanske inte mår toppen och är i form men det ska bli roligt att ses och som vi sa, vi får bära varandra. Gråta, skratta, prata, mysa, andas. 
 
Och angående kommentaren från Simone:
det största problemet är nog mest att den där gränsen att inte försöka dö redan är passerad. Det skrämmer mig inte på samma sätt. Gör mig inte lika rädd för att dö. Jag är och har redan varit på väg i flera år. Det andra problemet är att jag inte tror att det blir en så stor förlust för dem att jag försvinner. I början kanske, men de skulle inse att det inte gör så mycket. :/ Kanske fel tänkt, men jag har inte kommit längre...
Och tack för kommentar :) 

Poängen med att vara själv ibland

Ikväll har jag varit hos mamma och pappa och inte ägnat mig åt så mycket mer än samtal med pappa, som lättat hjärtat lite, om än bara lite. Plus lite vindrickande framför Les Miserables då. Ätit mat jag inte behöll, ätit två bitar ur en Paradisask som jag behöll och skurit två gånger. Samtidigt behövs den här tiden då jag inte faller dubbelt så långt ner som jag skulle gjort från början, bara för att jag mår dåligt över att må dåligt med sambon. Det är poängen med att vara själv en hel natt. Plus att det är tyst när jag sover, det är också skönt. Inga ljud från varken pojkvän, bilar eller kylskåp. Här är det bara inbillade röster och en gång per natt också toaletten som väsnas. Rätt skönt. Men samtidigt lite ovant numera. 
 
Nu ska jag krascha i sängen med voffen och förhoppningsvis sova många timmar.
God natt.  

Sliten tjej

Satan vad trött jag är. Dagen började 04.50 imorse då jag vaknade av mobilen som tyckte jag skulle hinna med tåget hem från ett par mestadels bra dagar i Gbg. Tåget anlände två minuter för tidigt till Västerås där mamma och min hund väntade. Underbart! Sov i soffan i två timmar. Bär fortfarande med mig baksmällan. Bara en pytteliten del men än dock störande. 
 
Har haft det mestadels bra i Gbg. Lite tunga nätter och mer rakblad än jag planerat men jag har ätit och behållit i princip all mat och har inte tränat en sekund. Och herrejävlar vad skönt det varit! det visar sig väl på vågen men det får jag lösa senare i så fall. 
 
Är fortfarande en del tungt och livet känns väl inte övertygande men jag kämpar. Nu väntar mer hockey. 
 

RSS 2.0