Rör inte mina väggar

Vilken jävla dag. Upp och ned i vågor jag inte hänger med i. Eller snarare ned och upp idag. Mådde rätt kasst när jag väcktes för läkarsamtal. Som inte gick särskilt bra. Allt slutade med att jag skrek rakt ut när min gräns passerades. Alla förtjänar att ha en sån. Där det inte känns okej längre, att det får vara nog. Jag tycker det är bra kämpat av mig att hålla emot i sex veckor. Förr i tiden var jag en hetlevrad, levnadsglad och ambitiös, frisk tjej. Det försvann. Tack exet för att du förstörde mitt liv. Det sa du i och för sig att du skulle göra om jag lämnade dig. Jag visste bara inte på att du var så bra på att göra det även efter vårt förhållande. 
 
Skit samma. Tog mig till ICA för att köpa cigg. Vilket drog igång den där raddan om att köpa rakblad. Ringde pappa som stöttade. Tog mig därifrån till Resmilans servicehus där magsjukan ännu går så jag ringde Lena som kom ut istället. Fina, underbara Lena som gjort så mycket för mig. Är för alltid tacksam <3
 
Ikväll har jag också fått stöd av en sköterska som ska mana på läkarna imorgon. Jag orkar ärligt talat inte bråka med dom mer. Nu har jag bett om hjälp tusen gånger men den lilla hjälp som kommer är missriktad. Hjälp mig med det som behöver hjälpas med. Inte resten som jag kan ordna själv. Så jag hoppas på rätt hjälp imorgon. 
 
God natt. Imorgon åker jag hem på helgpermission. 

Planer och oplaner

Spridda skurar råder på rum 4 på avdelning 94 i Västerås. Upp och ned i tempo jag inte
hänger med i. Måendet är inte heller i form nu ikväll efter en riktig pärs för min del. Stå emot rakblad. Satt utanför ICA i en timme, varav 25 med blicken riktad mot rakbladen som kallade. Viskade om hur bra allt blir bara jag får skära. Ringde alla vänner som är insatta (3 stycken som jag visste kunde kanske svara.  Ringde till slut pappa som vände på väg hem och körde mig de 300 metrarna till avdelningen. Vilken patetisk människa jag är... 
 
Här på avdelningen kommer sen allt över mig. Om mindre än en vecka avslutar jag mina sju veckor på sjukhus utal att ha fått eller gjort en enda plan bortsett från att fortsätta kontakten med Kjell. Allt annat är en enda röra. Vem tar hand om remisserna sköterskorna säger att läkarna skickat? (Antagligen är de inte ens skickade, inte heller vet jag i och för sig vad det är för remisser). Helst skulle jag vilja få remisstill  sjukhuset (inte idiotläkaren på familjeläkarmottagningen) för att kolla lederna. Remissen för bolltäcke är säkert inte heller skickat. 
 
Orkar inte skriva mer. God natt 

Tröttsamt

Det går sådär med allting just nu. Idag har varit en kort men lång dag. Har sovit i princip hela dagen. Nu kommer ångesten och allting bara faller över mig. Hur ska jag palla funderar jag på. De funderar som sagt på att skriva ut mig på torsdag. Utan att jag har fungerande medicinering, som jag helst skulle innehålla Litiumet som läkaren pratade om och utan detta förbannade Sertralin. Skitmedicin som bara ger biverkningar och efter två veckor ingen verkan. Perfekt. Inte heller har jag haft någon nattpermission så hur nätterna går vette fan. Inte för att läkarna nämnvärt bryr sig. De blir bara glada av att få min plats.

Mår sådär. Det spökar i huvudet allt kaos som varit. Rakbladshistorien igår underlättar inte.

Orkar helt enkelt inte.
God natt

Bra dag

Det har varit en bra men ansträngande dag. Hem vid elva, mys och sova med hund, göra i ordning inför tacomiddag med Frida och Irene. Middagen gick bra och mina sju timmar utan en minut ensam (vågade aldrig gå på toa) gick över förväntan. Inga bråk med mamma, inga nya sår, trots den eviga längtan, inget kräkande, inga
tårar. Däremot massa kramar, skratt och underbara samtal. Fina, fantastiska människor <3 Är så tacksam för att dom kom. Och att dom finns där så som dom gjort sen jag blev inlagd den här gången. 
 
Är tillbaka på avdelningen, utmattad men nöjd. Även om självdestruktiviteten viskar, trånar, efter uppmärksamhet. Den ska jag strunta i idag, det är inte värt det. 
Tack för idag, nu säger jag god natt. 

Bevis på fallet

Tröttheten är här, matångesten är här, dödslängtandet är här och jag i kaoset är här. Trevlig dag. Som förgylldes av en panikångestattack deluxe. Är lite smått väldigt mycket i oordning. Vet inte hur jag ska orka närmaste tiden, blir kanske utskriven imorgon om jag har otur. Tror inte jag skulle klara att komma hem än. Det bryr dom som kanske inte om nämnvärt om de är i stort behov av min plats. Vilket de verkar vara :/ men det är morgondagens bekymmer. Idag ska jag fundera på hur jag ska orka med kvällen. Det känns svårt. Fått ganska mycket ångestdämpande men det räcker inte riktigt. Så ja. Som vanligt räcker jag inte till. 
 
Orkar inte babbla mer. God natt 

Tacksamhet

Ibland funderar man på det förflutna, på åren som gått, särskilt de sista åren, de värsta i mitt liv. Jag minns tabletterna, rakbladen, kaloriräknandet, springandet ute på grusvägen natt efter natt. Minnena om ångesten, självhatet, smärtan, bråken har etsat sig fast och jag kämpar förgäves för att bearbeta dom och sedan aldrig mer behöva återuppleva. 
 
Men jag minns också de bra åren, året i åttan. (2004). Kärleken flödade, i en hemlig eufori blommade vi ut, för några månader sen. Vännerna hopades, människor jag än idag är tacksam för att jag fick dela mitt liv med. Jag minns alla resor mamma och jag har gjort. Vi har  fått se fantastiska Bryssel, Luxemburg, Berlin, Wien. Vi har upplevt Budapest, Prag, Tallinn, Saalbach/Salzburg. Paris. Vi har älskat att sitta på pittoreska parkbänkar i Zell-am-Zee och ätit ljuvliga bakelser. Vi har älskat att från Sacre Coeur se Eiffeltornet förblinda oss med sitt ljusspel kl 22 (rekommenderas verkligen). Vi har också fått lära oss om baksidor av livet, när vi var till Prag åkte vi på vägen hem till ett koncentrationsläger från andra världskriget. 
 
Jag minns de bra åren. Med bra betyg (okej i allA fall). Jag minns alla hundar vi haft, alla somrar vi varit i stugan med farmor och farfar, jag minns alla bullar mamma bakat genom åren (jag tröttnar aldrig på dom), jag minns roliga fester, möten med fantastiska människor, tågresor som aldrig tog slut, jag minns goda middagar jag fått hemma, jag minns otroliga dagar. 
 
Men idag tänker jag mycket på det. På hur år för år antagit en ny form. På hur varje kamp blir svårare och svårare att vinna. Jag tänker på att jag har utvecklats så otroligt som människa men har det kanske försvagat mig som person. Att allt utanför kanske förändrats på bekostnad av min insida. Att personligheten försvagat den mentala styrkan. Den är nämligen helt slut nu.
 
Jag är slut nu. Jag är på botten. Alla framsteg bortblåsta. Jag är helt enkelt bara slut nu. 

Uppskattas inte: kaos

Idag har jag sett den baksida av psykiatrin jag sett för många gånger men varje gång hoppats att det var den sista. Det verkar aldrig bli det dock. Det har varit ett fullständigt kaos på avdelningen.
 
Dagen började i ilska då tre personal ägnat hela sin morgon åt att sjasa upp mig. Det är ungefär den tid jag uppmärksammats med idag. Resten av dagen har varit en bråkkamp, kämpa-mot-rakblad-på-icakamp, peppa-inför-jockekamp, stå-emot-att-ha-fullbordat-sex-i-samtalsrummet-kamp, inte-fullkomligt-hata-psykiatrinkamp, och till sist en kamp för att inte ge upp. 
 
Det mest tongivande idag har nog varit eftermiddagen som började vid lunch med viskningar om utskrivning av de två som kommit in sist, och varit bland dom som mått sämst under dagen. Vartefter det blev klart att utskrivingen av dessa två faktiskt skulle bli idag, en söndag, höjdes rösterna. Alla är självklart rädda för att bli utkastade för tidigt men vi är ändå måna om varandra, vi är en utsatt grupp, vi psykiskt sjuka. Det ledde till att den maniska tjejen som är här sprang runt och skrek över hela personalen att hon "ska sätta dit alla fittor" när hon gått klart sin utbildning. Ungefär samtidigt satt halva patientskaran och väntade på att klockan ska slå halv så vi får gå ut och röka men fick istället se alla fem personal stå och titta på när pojkvännen till en av de utskrivna patienterna tar henne i ena armen och personalen BÄR ut henne i andra. När personalen släppte henne för att stänga dörren föll hon ihop. Av ångest. Och de skrev ut henne...
 
Allt leder i sin tur till att min rumsgranne skriker och gråter att hon också vill bli utskriven vilket jourläkaren säger att hon inte kan gå med på men att de ska prata om saken när hon tagit sin kvällsmedicin, vid behovsmedicin och för kvällen tillsatt medicin. Vilket i sin tur ledde till att avdelningens mest tablettkära patient också ville ha mer medicin vilket leddentill att resterande patienter ville gå och dö för att de inte orkade mer av dagen. Vilket ledde till att hälften av oss nu ligger och inte kan sova på grund av allt kaos och andra halvan däckat av samma kaos. Jag tillhör den senare halvan. 
 
Det var min dag i långa drag. God natt och må högre makter låta er slippa slutenvård på en psykavdelning.  

Uppskattas: bra personal

Ännu en dag har förflutit på avdelning 94 på Västerås centrallasarett. Vet inte vad jag ska säga om den riktigt. Kanske att jag kommit fram till att nattpersonalen inte når samma nivå av empatiförmåga, värme och pushning i rätt riktning som dagpersonalen. Det säger i och för sig mer om hur bra dagpersonalen är, för den ärverkligen  toppen. Det är överlag den bästa psykavdelningen jag varit på (min femte så finns några alternativ). Timmar av pepptalk i soffan, av flera skötare så det är väldigt många bra här, kramar, beröm när man sköter sig bättre än vad både dom och jag räknat med (jag gick ensam till ica och kom tillbaka med godis, yoghurt och två Pucko till en medpatient, som är väldigt trevlig trots att hon gjorde ett väldigt dåligt första intryck. Det var det enda i påsen. Alltså inga rakblad som jag går och tänker på halva dagarna. Var skönt faktiskt att ha klarat det. Vet att flera skötare varit oroliga för att de för tidigt gav mig 5C i bevakningsgrad, som innebär att man har frigång. Men faktiskt: I made it! Jag klarade det faktiskt, trots att jag stod en kvart vid rakbladen och funderade. Självklart gnager ångesten, jag kunde ha smugglat in ett och haft det lugnt ikväll. Nu ligger jag här, utan rakblad, och funderar på vad jag ska göra av all ångest. Sudoko och korsord funkar inte för koncentrationen, i böckerna blandar orden ihop sig i en konstig ordning, fel sådan, stirra in i lådan i natthutschen har jag gjort i snitt kanske 16-17 timmar om dagen (trots att jag räknat med de tio timmarna bort igår. Så ja. Vad är alternativen? Några förslag? 
 
Nog babblat: god natt. 
 
Och just det; Melodifestivalen var usel! 

Jag gillar såna här dagar

Jag gillar dagar som går bra. Såna som idag. Idag har varit min bästa dag sen jag kom till avdelningen. Därmed inte sagt att den spenderades här. Den spenderades nämligen mestadels i en bil. Eller på farmors rollator. Eller i soffan hos mamma och pappa. Tre väldigt bra platser att vara på när dagen har varit som idag. Bortsett från mammas eviga pladder om att jag har allt jag behöver och vad man kan räkna av av livet, och att jag därför borde må bra. Jag vet inte vad som är mest betungande: att hon inte fattar att jag vet vad jag har, eller att hon inte fattar att mitt mående inte speglas av vad jag har. För jag vet att jag "borde" må bra, att jag har allt och mer därtill av vad som behövs för att man ska vilja leva. Jag försökte få fram att jag vet att allt som behövs av livet utanför min kropp - det finns i min omgivning. Problemet ligger i att jag inte ser min egen värdelöshet som något som vägs upp av allt det fina. För så är det. Det tyngsta i mitt liv är att jag är så förbannat värdelös. Inte allt jag saknar. Alla saknar något. Självklart skulle jag vilja ha ett jobb jag klarar, och vill ha, självklart skulle mer pengar inte skada och självklart skulle kroppen gärna fått vara lite mindre trasig och självklart skulle jag vilja ha en bättre utbildning, en större lägenhet, körkort, en pigg och kry farmor, mormor och morfar närmare, att mamma skulle trivas bättre på sitt jobb, att pappa skulle få göra alla jaktresor han drömt om (fler än den han ska på) och självklart skulle lillebror få den tjej han trängtar efter. Men jag är faktiskt medveten om det jag har: en underbar pojkvän, en perfekt hund, en omgivning med en mestadels fantastisk familj, fler vänner än jag har tid och ork med, en trivsam lägenhet, en kropp som inte helt gått under, farmor och mormor och morfar i livet, en praktik jag skulle sakna om jag fick sluta på, pengar jag i princip överlever på och en psykolog jag bara kan tacka för varje gång vi ses. Så jo, jag vet om allt jag har. Problemet är min egen värdelöshet, mitt eget misslyckande och mitt ostabila psyke. En dag tar de död på mig. Eller så tar jag död på dem. Vilket av alternativen visar sig ju tids nog. 
 
Hur som, dagen har varit bra. Farmor vad glad att vi kom men det var sämre än vad i alla fall jag räknat med. Så lite fika (som jag behöll), några timmar med farmor och en hemresa i väl god tid så fick jag två timmar hemma hos mamma och pappa med min hund på magen och konståkning på teve. Det lyfte upp mig flera steg. Många till och med. Nu har jag landat i min säng under ett bolltäcke (måste införskaffas) och ska njuta av lite choklad och musik i öronen. Tack avdelningsläkaren för att du släppte iväg mig. Och tack fina mamma för idag. 

Framtiden - en timme bort

Här har det varit en tung dag, okej eftermiddag och en vidrig kväll. Det har kanske varit en av de värsta kvällarna här. Eller det har det. Den har innehållit hunger, svält, spya, bråk om mediciner, för lång diskussion om framtiden jag inte vill tänka på, varpå den första riktiga panikångestattacken följde. Det i sin tur ledde till ännu mer tjafs om mediciner jag inte vill ta, upprivna sår, till sköterskans förtvivlan, som därför fick ta hela min ångestradda. De verkar inte riktigt förstå det som är en stor del av min problematik: jag ser framtida jag som ett hot mot mitt nutida jag. Som ska sägas inte riktigt fungerar. Men just nu är alla vändningar, utkastningar och diskussioner om julen 2014 alldeles för långt borta. Jag kämpar för en timme i taget och emellanåt känns det övermäktigt. Det är min framtid just nu: överleva nästa timme utan att gå under. 

Men hallå

Det är tröttsamt att vara på en psykavdelning. Idag har det varit särskilt då det varit patienter som gråtit, skrikit, smällt i dörrar, dunkat huvudet i väggen och väsnats. Ingendera är speciellt hälsosamt för de andra nio patienterna. Vilket betytt att jag legat i hemsk ångest, fått en panikattack och gråtit under täcket. Optimal dag måste jag säga. 
 
Det är tufft för mig med ljud och ljus, så det är svårt med sånt här. Ångesten minskar inte direkt av biverkningar from hell, i form av förblindande huvudvärk då cipralex placerat en växande bolli mitt huvud, därtill såna myrkrypningar att smärtan får mig att näst intill gråta när jag går. Ledsmärtan som inte verkar avta underlättar inte heller. 
 
Det är helt enkelt tufft. Svårt. Ansträngande. Krävande. Näst intill omöjligt. 
Så känns det nu, trots en halvtimmes peptalk av en underbar vän. Tack fina<3
Och trots nästan en timmes tröst av fantastisk personal så känns allt dystert och svårt.  
 
Nej inte min dag. God natt. 

Faller ihop

Det är svårt. Vissa dagar är det värre, andra dagar mindre svåra. Idag var en värre dag. Inte mycket värre, men ändå ingen bra dag. Har mått ganska uselt, med undantag för den timme älskling var här, innan vi gick och åt. Jävla idiot man är, blev till slut en kebabtallrik (what the fuck - hur tänkte jag där!?!?!). Som var ganska god förutom ångestsmaken. Känns kämpigt att maten är så svår då den faktiskt inte gått så här dåligt sista tiden innan jag blev inlagd. Den tiden känns långt borta nu. Det tog mig tio minuter att bestämma mig för att köra på pannkakor dom jag älskar så istället för den kokta laxen för jag vet tionde gången. Bara för kalorierna. Bara, BARA det. Nu valde jag pannkakor som jag inte vet om jag varken kan äta eller än mindre behålla. Men jag älskar verkligen pannkakor så jag tänker försöka. Vilket är en wow-grej just nu, då jag mest tänker på viktnedgång, revben och smalare lår. Det verkar inte bli några smalare lår dock men jag får väl sörja i min ensamhet. Lite som vanligt, de flesta av mina tankar blir nedröstade av resten av människorna i min värld. Det är sjuka tankar, bara sjukt, så jag förstår dom. Hade jag varit en annan människa än den jag är skulle jag också säga till mig att det är fel tänkt. Helt, helt fel. som jag då. Bara fel. 
 
Lite så är det här, plus den trasiga kroppen, min rygg dör lite smått, hjärtat gör ont. Och alla äckliga bieffekter av medicinerna. Nice. Eller inte. 

Vidriga dag

Vad händer med mitt liv? Allting faller. Jag med det. Fan. Fan. Fan. Jag orkar inte riktigt med alla toppar och dalar. Orkar inte med det som blivit min vardag här inne. Bråk med läkare, skrik i korridoren, dörrar som smäller, lampor som blinkar. Jag upprepar mig märker jag. Allting är rätt botten idag, saker går fel, lite som den senaste tiden i allmänhet. Jag måste fortsätta med Cipralex ett tag till. Vilket känns blandat. Jag pallar inte med biverkningarna men nästa steg är Lithium så det känns jobbigt att gå den vägen också :/ 
 
orkar inte skriva mer. 

Dagen efter

Lika säkert som bakfyllan kommer dagen efter en krogkväll kom också mina kraftiga ångestattacker dagen efter min bästa dag på dessa tre veckor. Tack livet, jag vet att du är hård, men du kanske kan hålla igen lite ibland. Bara för min skull är det mycket begärt, men det finns en värld utanför som väntar på mig. Jag insåg det igår. Gick en promenad med älskade och gick då upp till min praktik som ligger fem minuters promenad bort. Alla nio våningar stod kvar, där jag lämnade dom den där måndagen jag inte visste skulle vara min sista dag innan livet på sjukhusavdelningar tog sin början. Igen. Min favvotants bordslampa lyste i fönstret, som alltid, dörren på ingång 2 var lika seg som vanligt  när vi stod där utanför och dreglade. (Okej jag var ensam om just den biten, sambon ville mest därifrån). Min värld, så som den sett ut det senaste året, finns kvar. Efter tre veckor på psyk så kändes den avlägsen. Men den gröna ingången såg utifrån ut som den gjort varje gång, sen min första dag. Tryggt. Stabilt. Starkt. Säkert. Allt som jag inte är, så vad jag gör där vet jag inte. Men jag älskar den. Allt med den, alla människor, chefen främst, den lugna musiken, arbetet i vår takt, arbetsuppgifterna, samtalen. Åh dessa tårar som nu för tiden aldrig slutar rinna. 
 
Jag dreglade klart och kom tillbaka till middagen som gick så bra den kan gå, ur friska ögon sett.
 
Fick den nya medicinen och ett nytt helvete tog sin början. Krypningar i kroppen, som tusen myror under huden, ofrivilliga rörelser, som spasmer typ, den eviga yrseln och bollen i huvudet, som känns men inte finns, växer och trycket ökar hela tiden. Känns inte okej. Vet inte om jag vill ha kvar den här medicinen:/ 
 
Strunt samma. Imorgon är äntligen mötet med psykologen och läkaren och mamma. Och en sköterska, den jag vill ha jobbar inte. Min vanliga tur. 
 
Nu: god natt! 

Hallelujah

Idag. Idag kanske min vändpunkt kom. Idag kanske allt dåligt flyger på de tjockaste molnen, för att garanterat inte ramla ner igen. Kanske försvinner de med vinden, dör ut innan någon annan får dem över sig. Kanske läkaren idag gav mig ett mirakel. Starkare, större, snyggare. Mitt liv kanske kan bli något liknande det jag vill ha. Kanske får jag tillbaka mitt liv som så drastiskt försvann. 
 
Kanske idag. Idag kanske...

Kaoset inuti

Kvällen är här, tankarna är här, smärtan är här, snarkandet är här, kraven är här, döden är här, men jag är där. Någonstans mitt emellan allt det där. Jag passar varken bland alla "här" eller "där". Livet är varken här eller där. Det finns kanske därute. Någonstans blev tankarna kaotiska, känslorna många, sjukdomarna fler, smärtan hög och trasigheten stor. Mitt ibland det försvann jag och allt det där andra tog över. Jag hoppades en gång i tiden på att få göra underverk, få göra någons dag, få tro på att alla har en uppgift, en mening att utföra. Det försvann, numera är tron på det mesta sedan länge borta. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med allt detta. Kanske bara att saker inte alltid känns så bra. Att jag på skalan 1-10 med 1 som sämsta mående placerar mig på 2 och min närmaste sköterska säger 3, inte känner mig riktigt så redo att skrivas ut, att jag kanske inte ska få bevakningsgrad 5c (frigång - gå ute som jag vill) och därmed kunna ta mig till ICA och alla rakblad som ropar efter mig. Kanske vill jag bara ha den uppmärksamhet jag inte får tillräckligt av på avdelningen. Kanske vill jag bara få ur mig lite av kaoset inuti. 

Snälla tomten

Här händer inte mycket. Lite som det brukar vara på en psykavdelning. All denna väntan.
Måltider jag inte äter eller måhända äter men låter hamna i en kloak någonstans, vart nu toavattnet hamnar. Läkarmöten man hoppas på men som aldrig blir av, trots påtryckningar av min underbara psykolog. Rökpauser som man önskar skulle komma lite oftare. Förbränningspromenader mitt i natten som helst skulle fått vara opromenerade. Rakblad man ser fram emot men som aldrig verkar komma. Tighta tights som man vill se hänga Men som förblir tätt inpå mina lår. Psykologtiderna som man får ett lättare hjärta av. Besöken man vill ska vara hela dagen trots att jag bara orkar två-tre timmar. All denna väntan på allt och inget. På bra och dåliga saker, på händelser jag inte vet om jag egentligen inte längtar efter för att de är lite mer genomförbara än andra saker på önskelistan. Snälla tomten, jag behöver dig nu, skit i julen, bara du ger mig något nu. Ge mig orken, viljan, modet, hoppet och längtan efter livet. Det håller inte att ha det så här. Jag kan inte sukta efter döden om jag ska kunna leva livet. Så förbannade tomte, ta bort döden från mitt hjärta, döda Döden innan han dödar mig.
Kanske dig med för den delen, så skynda dig. 

Från förtvivlan till nåt slags hopp

Upp och ned i samma andetag. Det är helt enkelt svårt just nu. Allting virrar ihop sig, som de fyra landstingsfiltarna som täcker min allt tunnare kropp. Det är här de största förändringarna i måendet finns. Vaknar, tidigt för att vara mig just nu (vi behöver inte lägga så stor vikt vid att det brukar vara efter tolv), går under av tjatet om mina sovrutiner, som jag egentligen behöver mer hjälp med (vad sägs om stöd på nätterna så ångesten inte tar över hela mig) och hatar att jag ens tog mig de fem metrarna från sängen till toa. Desto fler sovna timmar desto mindre ångesttimmar vaken. Min nya stategi för att överleva. Ohållbar, destruktiv och så förbannat lätt. Fly, spring, göm dig. Gör allt utom stå still. Han är snart ikapp dig. Denna förbannade Döden. Alltid här, gömmer sig under en täckmantel till och med den dummaste ser igenom. Utom jag. Var finns livet som jag anses borde leva? Långt bort, för jag ser inte. Ser det inte genom mörkret.
 
Idag har Jocke varit här i fyra timmar. Både är slitna nu, men det har varit bra timmar, för oss och vårt förhållande viktiga. Om man bortser från vår sexuella frustration har det varit precis vad jag, min kropp och min ätstörning behövde. Jag hoppas han känner samma tillfredställelse. Vi kämpar, tillsammans, med både för oss själva men också för vi:et som vi på det senaste året byggt upp. Jag älskar dig <3
 
Matångest, självhat och evigt spegeltittande. Spya, godis och musik. 
Gråt, tevekaos och nattpromenader. 
Tröstan, bokläsning och drickyoghurt. 
Döden, kärlek och hopp. 
Mitt liv i korthet. 
 
 

Ser du inte idiot?

Triggers. Varningsklockor. Röster. Rödlampor. Bilder. Revben. Korridorpromenader. Blåmärken. 
 
Mer utvecklat då: bilderna på mitt allt mer sjuka ansikte triggar igång en redan stark ätstörning, jag ser varningsblinkers i utkanten av min bild, men de blinkar inte starkt nog. Rösten från en ätstörning som tar över mitt liv manar på, peppar att låta bli nästa tugga. "Det där kan du ju inte äta! ser du inte på leveransen att middagen innehöll 690 kcal?!?!" "gå några minuter till i korridoren, en vända till". 
 
Hur fan tänker jag? Hur kan jag låta det här hända? Jag var ju på väg härifrån? Jag var inte hopplös?! Saker kändes inte helt kört. 
 
Nu speglar jag mig i spegeln fem gånger i timmen, funderar på om magen blivit lite lite smalare. Jag har tydligen valt den sjuka vägen. Bra kämpat av mig. 
 
Livet här fortsätter som vanligt igen då människan som försökte ta livet av sig i gardinerna har förflyttats. En trasig själ in och en trasig ut, jag blir kvar denna helgen också. Tack och lov är jag väldigt oensam på den punkten. Så fler rökkompisar. 

Tjock och tung

Idag håller jag ihop ganska bra. Är trött, på alla sätt, och vet inte hur jag ska ta mig igenom den närmaste framtiden. Kroppen mår kasst, leder och rygg och hjärta bråkar, levern vill inte samarbeta och otryggheten på avdelningen har blivit ett faktum när en ny patient har tagit över hela stället med sina hot om att döda medpatienter, försöka hänga sig i gardinerna i dagrummet när ALLA andra sitter och äter, går in i andras rum för att leta efter sladdar att hänga sig i. Alla går på tå, mår ännu sämre än innan den här människan kom. I alla fall jag känner inte att jag kan gå i korridorerna utan att ha ett vaksamt öga på vad som väntar längre fram. Vilket gör att hela poängen för mig försvinner då jag vill gå ur mig all ångest (och gå av mig lite kalorier, som ett plus på köpet) och få slappna av så gott det går. 
 
Däremot lyckades jag faktiskt slappna av i sällskap av grannarna som kom förbi en stund. Ingen som skällde på mig för att jag mår dåligt TROTS allt jag har, klagade på allt jag gör eller ens sa att jag borde skärpa mig snart. Så skönt att träffa såna människor, men så har dem en stor del i mitt hjärta, och kommer alltid att ha. Samtidigt behöver jag av andra få höra allt det där vanliga tugget, i rätt mängd bara. Få höra att jag inte fungerar som jag ska och behöver ta upp den här kampen själv, att jag inte är ensam i mitt liv, men att jag ensam måste ta upp kampen, för ingen annan kan göra det åt mig. Jag vet det, alltid, men ibland försvinner det bland alla andra tankar som spökar. Vilka är rätt många nu. Ätstörningen får härja fritt då ingen här vill hjälpa mig, så till och med jag reagerade när jag såg att knäskålarna blivit fulla av blåmärken efter att de skavt mot varandra när jag sovit. Inte för att det stoppar mig/ätstörningen, snarare en morot, jag kan faktiskt nå vilka höjder jag vill på den punkten. Jag kan gå milslånga promenader med hunden, jag kan spy hur mycket jag vill, jag kan låta bli vilken middag som helst. Ändå känns det i hjärtat att det är fel. Att jag inte vill dit. Att jag aldrig kommer kunna stanna där. Att jag inte passar som ätstörd. För logiskt sett, vem fan passar där? 
 
Nog spekulerat, jag ska försöka få i mig middag nu. 

RSS 2.0