Gårdagens inlägg

Här är det fortfarande en trött tjej men nu i alla fall lite bättre än hur kvällen varit. Har varit ensam ikväll och det har gått mindre bra men jag har kämpat och tack vare underbara vänner har den överlevts utan alltför många skärsår och sobril. Inte helt utan, men utan större fail. Vet inte hur jag överlever från dag till dag men det går. Utan sömn ibland, med för mycket sömn ibland, eller till och med lagom ibland, med för mycket tabletter ibland eller till och med rätt mängd ibland, med för mycket lite mat ibland, ibland på tok för mycket eller till och mef lagom ibland. Som ni märkt och märker är jag sällan rätt. Verkligen sällan rätt. Det känns tragiskt och det känns hopplöst att jag inte är bättre. Men mest av allt gör det ont. Ont att vara fel, ont att inte räcka till, ont att inte vara som andra (eller jag själv) vill. Ont. Ont... Okej. Det var allt från götet där det imorgon vankas nyårsfirande där det redan konstaterats att det ska bli mindre alkohol än förra året. Tack och lov. Jag pallar inte ett sånt nyår igen. Jag börjar bli gammal menar jag.

Trött

Här är det just nu en tröött tjej som ska lägga sig med sin kusin tätt intill. Lär inte bli jag som vaknar i natt men orubbliga som småbarn vägrade vi erkämna för mormor att det inte går att två fullvuxnas kvinnor ska klara sig i en åttiosäng. Det ska hur som bli skönt att dova. Är helt slut mentalt efter julen men spännande tider våntar. Imorgon rör jag, mitt feta arsle, resväska och kusin oss till gbg. Skoj!

Back to normal - very very unusual

Så var mitt liv som nästan verkade innehålla ett psykiskt stabilt mående tillbaka i läget: onormalt. Just nu ligger jag i en av de skönaste sängar jag legat i, nere hos mormor och morfar i Kinna utanför Borås. 45 mil söderut ligger jag nu här efter en väldigt krävande shopping på City Gross och en myskväll så känns allt inte så ruttet som julen känts. Har fått i mig så jag klarar mig och mer därtill. Skurit "lagom" (ett patetiskt fel ordval men jag orkar inte förklara dödläget det dagligen innebär när man ska stå emot impulserna som kommer efter gråtattacker, ångestattacker, panikångestattacker, och snart en hjärtattack. Okej, nu förklarade jag i alla fall). Som ni märker är jag hög på mediciner, trötthet och ångest. Ingen behaglig känsla. Ångest är ingen bra sängkamrat. Ett katastrofalt dåligt nedköp från hunden vid bröstet och magen och somnandes i pojkvännens famn. Det gör underverk för sömnbrist. Okej sammanfattat: det är fortsatt tungt, igår och idag har varit helt hopplöst mycket ångest. Mer ångest än väntat hela julen egentligen. Bittert. Har gjort så sjukt lite. Mamma och mormor har fått göra allt. Har inte orkat göra något alls. Velat runt i halvförsök att hjälpa till, halvförsök till att titta på teve, halvförsök till deltagande i konversation. Fail. Fail. Och FAIL. Den slutgiltiga sammanfattningen: jag förstår mammas oro inför min resa för nyårsfirande. Jag är fan orolig själv. God natt.

Sådär ja

Julens största dagar har passerat och fan så skönt, för det har varit två tunga dagar. Sovit mycket, varit trött, haft en brutal ångest och haft en våldsam smärta i lederna. Ryggen vill inte vara med, fingrarna protesterar, knök och fötter är sneda och nacke och övriga leder skriker vid varje rörelse. Ångesten är inte nådig. Jag hade förhoppningar om att den skulle vara tillräckligt hanterbar för att slippa både skära och överdosera Sobril. Det gick mindre bra, det gick verkligen inte bra. Så är det kanske med allt: jag är inte tillräckligt bra. Det duger inte att överleva. Det är bara leva som räcker till. Och det kan jag inte. Oförmögen att leva, oförmögen att på riktigt klara av att ta steget dit. Kort sagt: den här julen blev tuff, tablettfylld, blodfylld, ångestfylld och självhatsfylld. Julen blev tung.

Bättring

Här känns saker lugnt och inte särskilt stabilt MEN bättre. Det är bättre än på tre månader, bättre än de här katastrofdagarna, bättre än de här förbannat smärtsamma misslyckandena. Det har varit mycket av det och det har verkligen inte varit den bästa uppladdningen inför en förhoppningsvis lugn jul (fail direkt, mormor och morfar kommer; då är det aldrig lugnt), med det här måendet eller varför inte ta ännu ett steg på den bättringsväg jag varit inne på den sista veckan. Jag tänker inte klaga på mig själv, jag har kämpat så gott jag kunnat de här månaderna och jag erkänner, det har varit svårt vissa stunder att ens vilja överleva, det har varit ännu svårare att tro på en bättre framtid; jag har känt mig urfattig på hopp och tro på mig själv. MEN (igen ja, jag gillar såna uttryck idag) det är inte lika illa, inte alls samma tomhet och mörker som varit. Jag har kämpat så gott jag kunnat, försöker jag intala mig själv, och jag har överlevt vilket är bättre än jag skulle försökt göra för två år sedan. Jag har allt jag behöver för att må bra, eller i alla fall bättre; familj, inklusive en underbar pojkvän, en givande praktik där jag får det stöd och den motivation jag så bittert saknat de sista åren och en otroligt bra psykolog. Nu är det lite upp till mig att kämpa med allt jag har. Så det ska jag göra nu. Kämpa. För livet, inte för ren överlevnad.

Så var man på pappret ett år äldre

Så var 24-årsdagen förbi och firad och allt vad det kallas. Fick toppenbra presenter; systemkamera, bok för att faktiskt lära mig kameran och Patrick Modianos bok, som utspelar sig i Paris så klart. Kan det bli bättre? Dessutom ett ascoolt bokmärke med magnet så det inte åker ur boken. Från Swarovski. Bland de dyraste som gör smycket, men de gör en hel del annat, som gjorde att lillebror fick åka till deras fabrik i Tjeckien. Så nöjd! Vi åt trerätters med grannfamiljen, som räknas som familj lite halvt efter alla våra upplevelser, både bra och dåliga, genom åren. Så toppenmat, toppensällskap, toppenpresenter och en toppendag, även om dagen firades lite senare än min födelsedag. Därtill känns det som att medicinen börjar verka. Det har gått tre veckor nu och det vore så skönt med en vändning innan jul. Få en bra jul, där mitt mående inte förstör för resten och där jag själv kan tycka att något är roligt igen. Det har varit skralt med sånt den senaste tiden. Eller ja, nästan de sista tre månaderna. Lång tid att vara deprimerad i bipolär sjukdoms olika stadier. Jag brukar vara nere två-tre veckor och sedan manisk i en till två veckor, en mellanperiodsvecka och sedan börjar det om.

Födelsedag

Idag är det min dag. Har varit en bra dag hittills. Pappa och jag shoppade lite julklappar och hade en trevlig stund på shoppingcentret. Det har följts upp av, läs noga här, smörgåstårta! Två bitar slank ner och jag orkade faktiskt inte med att ha ångest på min födelsedag. Mamma var här och firade lite och ikväll väntar finmiddag på restaurang med älskling. Vad sägs om den dagen?!?!

Återigen

Återigen kommer måndagen och samma ångest infinner sig, lite extra sådär, bara för att förbättra känslan av misär den redan gett mig. Tack för det. Det gör ont att må som en rutten, förmultnande hög utan att egentligen veta vart jag är på väg i allt det här. Det är ju lite halvtaskigt läge när det nu borde vara något som händer. Men som andra skriver, jag orkar inte ta tag i det. Jag härdar jul, njuter av nyår och sen börjar jag om. Försöker få ett första år på åtta år som jag inte är inlagd någon gång. Detta året har jag varit inlagd nästan fyra månader. En TREDJEDEL av året. Vad fan har det gett mig? Förutom överlevnad ingenting. Jag har bara kämpat, slitit, gråtit. hatat, alla dessa sjukdomar. Som ju börjar bli en del nu, det utvecklar sig bara alltihop. Nu är det ju i och för sig en del som beror på anti-deppen som satts in och som sägs göra så man mår sämre i början. Jag hoppar att det beror på det, för det känns verkligen bittert om den inte fungerar. God natt kära läsare.

Hangover

Idag känns som en riktig baksmälla-dag. Jag drack inte en droppe alkohol, är mer känslan av konstant trötthet, huvudet dunkar, ögonen blinkar hundra gånger mer än brukligt. Är lite trist humör också. Saker känns som möjligt aningen bättre nu. Eller mindre katastrof. Jag har till och med tyckt något varit roligt idag. Första gången på två månader. Innebandyfinalen där Sverige vann till slut. Det är skönt att känna att jag känner något alls förutom den brutala ångesten och den massivt smärtsamma känslan av att döden är den enda som jag vågar ta första kontakten med, just för att jag inte vill tynga andra med mina problem och all misär. Det är svårt det där. Att leva. Överleva känns obehagligt och onödigt men att leva; what the fuck? Varför är det så svårt? Så in i helvete hopplöst. Det är ungefär känslorna och tankarna just nu. God natt.

Lucia

Lucia. Jag minns mina lucia-dagar. Inte alla. Men en del. Jag minns när jag var sju (eller sex) och försökte passa in och sjunga lagom högt, stå lagom långt fram i kyrkan, le lagom mycket, äta lagom mycket pepparkakor, ha lagom långt rött band runt magen, skratta lagom länge, se mamma och pappa stolta hålla handen när de gick till bilen. Det gick inte så bra med något. Jag var aldrig lagom. Jag är inte ens lagom trasig, inte lagom glad, inte lika bra. Inte alls, alls som jag borde vara. Det är lite så jag är. Alldeles fel.

If it has been hard to die it´s even harder to live

För mig, som försökt ta livet av mig på alla sätt som finns, allt från broar, tåg, bussar, droger till alla de där tiotusentals tabletter jag överdoserat, känns det dödsdömt att få dö. För att vara krass. Hur många liv har jag egentligen haft genom åren..? Mer än tio katter tillsammans. Och idag känns det jobbigt att ha överlevt, för jag är så förbannat dålig på att leva. Överleva går bevisligen strålande, men att leva - hur svårt kan det vara? Jag försöker förgylla dagarna med pepp, kramar, arbeten i alla de slag; diska, damma, dammsuga, tvätta, vika, stryka, lyssna på musik, gosa med pojkvän och hund, och verkligt arbete på praktiken, men inga dugligheter riktigt biter på det som gnager inuti. Det är en mardröm där. En storm. Flera stormar till och med. Orkaner, skyfall, åskmoln, lava och eld. Det är helt enkelt bara ett kaos därinne. Hur jag håller ihop vet jag faktiskt inte. Det är lappat och lagat, med nålar, trådar, tejp. Men på något vis är jag ändå en rörlig kropp, om än fet som fan, som tar mig upp från sängen, till toan, köket för att slutligen hamna i soffan med pauser för hundpromenad. En dålig dag alltså. En katastrof-dag tar jag mig inte till varken kök eller soffa utan rör mig från en toa som fylls av blod till en säng som redan är bloddränkt och får eventuellt in de hundpromenader som finnes nödvändiga. En okej dag hinner jag med längre hundpromenader än hunden varken behöver eller vill ha, jag orkar göra alla de där sakerna ovan nämnda för att distrahera kaoset och kanske till och med ha några timmar utan blod. En bra dag orkar jag med alldeles för långa hundpromenader, ett pass på praktiken, göra alla distraherande moment och skratta några gånger. Som idag. Det är ungefär alternativen. Och måtten "dålig", "katastrof-dag", "okej dag", "en bra dag" är lite skeva uttryck. De säger mer om nuvarande status på mående än om hur det egentligen ska vara. En bra dag numera är jämfört med hur en bra dag var för tre månader sen urusel men för att inte falla ned i träsket av bara negativa termer (som ju i övrigt präglar min blogg erkänner jag) har jag behövt omstrukturera i uttrycken och dess egentliga värde. Framgången är också den i ständig rörelse (erkänner jag också). Min framgång med att överleva är som sagt var perfekt (om än motvilligt tidvis, erkänner jag också det), men att leva - det är jag envetet dålig på (erkänner jag villigt). Så livet var är du, du tycks mig vara lite skev du också..?

Wish me luck

Det är måndag, jag har varit hemma och haft det allmänt tungt även om jag tog mig iväg till IKEA till slut med mamma innan jag åkte hem till mig och pojkvännen där det varit en del att göra även om orken inte riktigt räcker till alla gånger. Det är svårt att inte räcka till. Jag duger mest till att vara sjuk, störd och i vägen. Det finns dagar då jag tror att det vore en bättre värld om den var utan mig. Faktiskt. Idag är en sådan dag. Dagen är tack och lov slut snart. God natt

Nästan god natt

Klockan är mycket. Jag är trött. Trött på mig själv. Trött på dagarna. Och nätterna. Trött på uttjatade ord. Trött på livet. Det är helt enkelt för mycket för mig att hantera. Allt det här med vardag, praktiktimmar som känns långa, tårar som alltid rinner inombords, dagar som pågår alldeles för ofta och ångest som aldrig tar slut. Fantastiskt. Allt är alltså som vanligt här. Nu är det god natt.

Lika mycket som något annat

Det är dag här. Solen skiner. Men snön fattas. Andra advent och ingen snö?!?!?!?! Fy på vädret. Jag gillar inte mörker, jag är mörkrädd, fastän jag vad nu, vid 23 års ålder att det inte finns vampyrer eller gröna gubbar i hörnen, oavsett hur mycket jag FAKTISKT ser bådadera när jag tittar i spegeln, går förbi fönster där det reflekteras, dörrfönster, i glansen i teven och egentligen ser jag alltihop lite då och då. Eller kanske lite mer än lite då och då. Ganska mycket mer det. Men jag orkar helt enkelt inte kämpa emot allt som sköljer över mig. Inte synerna, inte ätstörningsmonstret, inte tvångstankarna, inte rakbladen, inte tablettbegäret, inte depressionen, men framför allt orkar jag inte kämpa emot ångesten. Just nu är allting helt enkelt för stort, en alltför massiv sjukdomsbild som står framför mig och jag har ingen stege att klättra över den. Så den får helt enkelt stå där, som en vägg, ett berg, högre än dit himlarna når och jag går egentligen bara rakt in i det, utan att veta vad fan i helvete jag håller på med. För ärligt talat, jag vet inte vad jag pysslar med. I panikångestattackernas mörker, som tidigare nämnt, tror jag att allt tar slut snart. Eller kanske snarare (ibland) hoppas på det. Famlar runt i mörkret och hoppas på att någon tar tag i alltihop för jag vet inte hur jag ska göra det själv. När jag ändå är igång med att bekänna problem jag försökt blunda för så måste jag kanske säga att jorden är lika rund som jag, mörkret ute lika mörkt som min själ, min kropp lika ärrad som hjärtat inuti och julen lika välkomnad som Arne Weise vore om han kom tillbaka som julvärd. Fattar ni poängen? JAG MÅR DÅLIGT.

Inte helt hopplöst

Så var december igång. Och jag måste tyvärr meddela att saker inte har blivit bättre. Vilket ju inte var att vänta heller, även om man hade kunnat hoppas på att saker vänt av sig själv. Men så är ju sällan fallet. Man måste kämpa för minsta framsteg, kämpa för att stå upp, kämpa för att inte gråta, kämpa för att inte vråla rakt ut av ångest, kämpa för att inte falla till avgrunden jag märker är så nära nu. Det är helt enkelt jobbigt just nu. Det är inte lätt att vara svag, men inte överdrivet mycket lättare att vara stark. Inte för att jag är så satans stark, eller inte alls snarare. Jag är bara utan ork och utan motivation. Men snart är det jul, då mormor och morfar kommer, varpå jag följer med dom ner för att sedan åka buss från dom till Gbg (japp, jag ska åka buss, ensam) för att fira nyår med bästa Marie!!! Så december är inte helt hopplöst!

Återigen

Det är natt. Klockan är alltså sent. Jag är trött. Vet inte vart jag ska ta vägen med allt. Försöker verkligen se ut som att allt är okej. Det syns igenom att allting egentligen är ganska botten. Att jag tappat bort mig själv i kampen för att vinna mig själv på riktigt. Det lät luddigt, men det är så; jag är borttappad. I ett mörker där jag hör händer sträckas ut, men jag kan inte riktigt hitta dit. Till ljuden. Till tryggheten finns, där en kram finns, där en räddning finns, där hoppet finns. Det är bara för svårt att kämpa. Så jag har slutat lite med det. Jag hoppas på att december bär med sig underverk och mirakel jag inte kan ordna själv. Heja december!

RSS 2.0