Jag faller lite till men det går

Ännu en dag börjar ta slut. Tack och lov. Det har varit en påfrestande dag. En sån där svindlande, smärtsam, stormig, skakig och skrämmande dag. Tack psyk för er unika förmåga att aldrig sköta ert jobb. Japp, jag är bitter. Jag är bitter på att de ljugit konstant sen mars och fortsatte med det även idag. De fortsätter väl nästa vecka också antar jag. Apodosen de pratat om sen min förrförra inläggning (den i januari-mars) har fortfarande inte dykt upp. Oväntat.. Eller inte. Det hela började med en bussresa. Som blev fyra eftersom jag i ångest hoppade av tre. Det är fortfarande svårt med såna grejer. Köpa vindruvor på ICA tog tjugo minuter. Ta sig en 35-minutersresa tog 1 timme och 20 minuter. Patetiskt. Hur som, framme och skulle få mina mediciner, som de inte beställt så hon fick plocka från andra ställen. Tog 40 minuter tror jag att få allt. Fortsatte till Kjell och fan vad jobbigt det är att gå igenom saker jag inte riktigt vill tänka på. Hata, hata, hata min svaghet. Om jag bara var lite starkare så skulle jag orka allt sånt här. Men det gör jag inte. Jag faller och vet inte vart jag ska ta vägen med det. Griper efter en kant på berget, en hålighet, bara något jag kan klamra mig fast vid och börja klättra. Men varken utbuktning eller hålighet vill ge mig chansen att få slippa träffa botten i Autobahn-hastighet och hamna som några trasiga bitar jag kommer behöva leta reda på själv, medan jag försöker överleva, för att sedan behöva pussla ihop allt egen hand. Låter lite tufft eller hur? Och lägg därtill till att det är jag som ska göra allt. Känns ännu tuffare, right? Inte har resten av dagen gått bättre. 12.15 skulle jag ha telefontid med läkaren. Klockan ett ringer jag och frågar och hon säger att hon ska lämna meddelande och att han antagligen ringer inom kort. Halvtre ringer jag igen och hon blir förvånad över att han inte ringt, så hon ringer själv och då visar det sig att han gått hem för dagen. Vara psykläkare måste tillsammans med meteorolog vara de lättaste yrkena. Man kan ha hur mycket fel som helst, göra vad som helst, när som helst och ändå inte få sparken. Perfekt egentligen. Däremot får psykläkare mer kritik. Om jag får prata med den här idioten kommer jag vara så jävla otrevlig jag bara kan vara. Om jag inte gör som idag; bryter ihop, gråter, får inte fram orden, säger "okej" oavsett vad jag borde svara. Det var i och för sig en karl så det blir nog alternativ ett. Ovissheten runt resten av livet är någorlunda krävande, vilket vill betyda att det är en hel del möten och samtal framöver, vilket också betyder att jag kommer må rätt kasst närmaste tiden. Många beslut ska tas, många tankar jag måste hantera. Hur det ska gå till vet jag faktiskt inte. Just nu flyr jag fältet och bäddar ner mig i ensamheten tills lillebror plockar upp mig så jag kan gråta hos mamma ett tag. Det här var min pissiga dag. Det gör så gruvligt ont att leva ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0