Dagen efter

Idag är verkligen dagen efter. Dagen efter fyra timmar av evigt slit till rolig musik med mamma springandes lika mycket som jag. Vi har det roligt även när vi gör tråkiga saker. Fördelen med mamma; det enda tråkiga är samtal då hon är besviken (vilket ju händer lite då och då). Allt annat är hur kul som helst. Hon kan få mig att skratta anytime. Är lätt att få saker att bli roliga med henne. Till och med att bädda sängar, städa toaletter, torka lister, skära rödbetor, vika tvätt, sortera handdukar, torka golv, tvätta händerna torra som fnöske, vädra hundbäddar, städa garderober (den är cirka 12kvm - två såna), och ja allt annat vi hann med på fyra timmar. Kvällen blev inte sämre och sällskapet med ett annat par blev underbart. Trivs så otroligt bra med båda två. Är glad och tacksam för att båda är så fantastiska och kvinnan i paret har stöttat mig mer än jag någonsin förtjänar. Tack I. för att du alltid finns där. Idag har varit, som jag sa, en efterdag. Huvudet har varit aningens i olag, kroppen seg och jag har inte orkat med särskilt mycket alls. Baksidan med alkohol. Men det var det värt.

Full och glad

Så var ännu en kväll till ända. En bra sådan. Full av skratt, alkohol, god mat, Polly, hundmys, tantprat, smutsig disk, vin, drinkar, ostbågar, fotoböcker, och väldans massa prat. Lyckad kväll! Hlad i livet ikväll!

Vinna slaget om anorexin.

Irritation som inte riktigt drabbar mig värst. Huvudvärk from hell. Kroppen strejkar; ni vet dessa förstörda leder, denna sneda rygg, detta förbannade hjärta. Tankarna snurrar allt mer okontrollerat. Sluddrar (måhända spelar medicinmängden in). Allting blir bara en enda röra och jag vet inte vart i helvete jag ska börja försöka ordna upp saker. Därför ska det bli skönt att träffa mamma och pappa igen. Träffa hunden igen. Och imorgon står något ännu mer roligt på schemat: middag med vänner. I. - mamma till en tjej i byn jag umgicks med, har jag pratat så otroligt mycket med de senaste nio månaderna. Min första dag jag fick ta emot på psyk när jag blev inlagd i januari stod jag ute och rökte, som vanligt blir det ju när man har bestämda tider man får röka, när låset i dörren skramlar och en sköterska öppnade och sa att jag hade besök. Där stod dom. I. med dottern. Fantastiska människor båda två. I. har jag pratat med flera gånger i veckan sen dess. Både när saker stormat och jag inte velat vara med längre - då har hon funnits där, peppat, hotat, hejat, tvingat - allt för att jag inte ska ge upp. Jag fick inte ge upp. Fick inte fick inte fick inte. Hennes man följde med pappa till Sydafrika när de var där i april, de hade det som sagt bra. Hoppas att denna middag får ätas i lugn och ro utan pissig ångest, utan ett skrikande ätstörningsmonster och känslan av att inte förtjäna den. Så imorgon blir en kämpadag. Jag SKA ha roligt, jag SKA klara kvällen, jag SKA visa dom att jag faktiskt kommit långt. Att jag inte behöver alla de tabletter de sett mig ta tidigare. Visa mig själv att jag kommit längre än jag tror. För just i stungen känns det som att jag just startat tredje världskriget. Det drabbar mig. Kriget mot ätstörningen kommer aldrig ta slut. Hur jag än blir efter kriget, om jag överlever det vill säga, så kommer kriget alltid finnas med mig. Det kommer alltid komma en stund då minnena av då är minnena jag måste kämpa mig igenom. Då blir kriget inte längre mot anorexin, utan kriget är mot minnena av anorexin. Det är nog det bästa jag kan få. Vinna slaget om att ha utkämpat ett krig

One day more

One day more to revolution, sjunger de, och det kanske borde sägas oftare. Och än mer göras. En dag kvar till revolution. Till då jag tar tag i allt, till då jag ska göra uppror. Mot vad vet jag inte. Jag vet inte vilka sjukdomar jag har, om det ens spelar någon roll, jag vet inte vilka problem jag inte kan göra något åt, jag vet inte vad som är värt att kämpa för, jag vet inte om jag klarar en revolution. Men det är den jag måste utkämpa. Den jag måste våga möta, våga ta mig an. Kanske det går en dag. One day more borde jag tänka oftare. Förbereda mig för krig, inte misär. Planera för att kämpa istället för att planera att vara flyta med och hoppas att jag överlever. Jag borde se fram emot att imorgon kanske jag upplever min första dag i frihet. Å andra sidan brukar krig behöva utkämpas ett längre tag, inte en dag. Men någon gång måste man börja kriga, fastän man vet att man kommer förlora många slag innan man kan inta slottet som man aldrig få se dem göra det man vet att i historien det baserar sig på så får de faktiskt inta slottet. Notis: filmen är Les Miserables, som skildrar kampen för kärlek men också starten på Franska Revolutionen. Notis två: jag har varit i slottet.

Kirurgen

Så var ännu en dag förbi. Äntligen får man säga idag för den här dagen har varit bedrövlig. I princip allt har gått åt helvete. Inte helt oväntat: det är ju jag som styr det. Eller gör tappra försök att göra det i alla fall. Det verkar gå sådär. Kontroll är mitt starkaste motiv till det jag gör - ändå har jag inte kontroll över en enda sak i mitt liv. Ätstörningen härjar fritt, manierna och depressionerna sköljer över mig och behoven, i form av rakblad och tabletter, knackar och bankar på min mentala dörr jag på alla de sätt försöker hålla stängd med mitt psyke, som väger lätt mot problemen. Det enda ställe jag väger lätt på. Dagen har innehållit två timmar av ökande ångest innan jag slutligen hamnade på toaletten på psyk och ristade in nya sår i armen, la om med massa kompress, trasiga strumpbyxor för att hålla fast och hålla handen hårt för att klara den dryga timmen innan jag kunde vara på väg hem igen och vårda det som jag vill. Insåg efter halva den förfärliga timmen hos psykologen, som innehöll erkännanden, insikter, önskningar, att det inte var någon ide att åka hem. Hej kirurgen. Allas favoritplats. Hatar den där ruskigt fula orange färgen de har i korridoren. Hatar att rumsnumren börjar på fel siffra. Hatar att de aldrig drar för de portabla väggarna så man slipper insyn helt. Hatar att de tar in hela Kina när de syr. Vilket de gärna får göra - om de frågar först. Eller så är jag bara krävande. Samtalet till praktiken var inte överväldigande roligt heller. Informationen om min kommande frånvaro på eftermiddagen följdes snabbt upp av frågor som bara gör mig än mer insiktsfull om mina tillkortakommanden och min egen värdelöshet. Satt på akuten, länge, och funderade på vad fan jag skulle göra därnäst. Slutsatsen blev att ringa mamma, som är ensam hemma några dagar, be henne hämta mig och åka hem och kasta iväg och sedan gömma undan spåren av min lunch. Mamma må ha sina fel och brister, men ingen får mig att skratta lika fort efter missöden som hon. Det var dagen. Har myst framför teven med hundar, mamma, Baileys och choklad så till slut överlevde jag den här dagen också.

Dessa söndagar

Jag hatar söndagar. Verkligen hatar. Alltid ångest över veckan som gått som jag aldrig utnyttjar och gör bra. Alltid stress inför veckan. Alltid bråk. Alltid mat jag inte vill ha. I hopp om att jag kommande vecka ska gå ner alla kilon jag gått upp. Alltid trötthet jag inte kan hantera. Alltid oro för att aldrig duger. Eller ja, oro för att folk ska inse hur fullständigt jävla värdelös jag är. Hur miserabelt idiotisk jag känner mig som fegar ur. Som missar livet utan att ens försöka gripa tag efter det medan det svävar förbi. Svischar. Springer. Struntar i att jag står här och försöker våga mig ur en mörk tragik men inte riktigt vågar. Allt slutar i en parodi högre makter skrattar högt åt. En parodi jag överlever men inte alltid lever i. Kanske dags nu.

Efter denna veckan alltså

Ännu är inte veckan slut, även om min energi för densamma är det. Jag har haft en ganska bra vecka trots allt. Fina dagar i Stockholm mitt i veckan lyfter det hela. I övrigt är det mycket tankar. Mycket ångest, mycket smärta och mycket rakbladslängtande. Jag kämpar, sen hur stor framgången är är råder det tveksamheter kring. Är svårt när man inte har kontrollen och är svårt när saker inte blir som man tänkt sig. Fattar inte varför jag inte slutar planera så in i helvete. Det vanliga trycka-ned-sig-själv-problemet återstår och verkar växa just nu. Orsaken till det är flera som jag kanske inte ska ta upp här. Just nu i alla fall. Jag är ständigt trött, lederna bråkar och hjärtat gör ont. Ungefär som vanligt på den fronten. Är redigt trött på sjukdomar och den här satans värdelösa, feta, vidriga kropp är ett enda mörkt moln ovanför mitt huvud. Ett bland många andra. Snart hällregnar det väl ångest och idioti över mig. Snart hem till mamma och pappa. Blir myskväll med kronhjort tror jag mamma sa. Eller så var det önsketänkande. Men kronhjort vore i alla fall gott. Med ugnsrostade rotfrukter!!! Kan det bli bättre?

Skön dag i huvudstaden

Idag har varit en precis lagom dag, precis som planen har. Vi har promenerat i för varma jackor och njutit av långa och givande samtal, fikat kladdkaka och hallonbakelse, ätit god mat och jag har faktiskt dissat minsta tanke på att åtgärda den lilla ångest som så länge bott i den idag konstaterade trasiga själen. Ätit ketchup, ätit potatis, ätit glasstårta, ätit frukost, ätit allt jag velat och inte ens funderat på om det är värt att diskutera med mig själv om det är värt att på något sätt kompensera för kaloriintaget. Japp jag ljuger om mat konstant, men Jasmine är värd att jag faktiskt kämpar. Så inga fingrar i halsen, inga rakblad, inga uppetade sår, inga omvägar i trappan, inga för många tabletter, inga tårar och inga lögner. Det är svårt. Svårt att inte följa vanorna, svårt att stå emot och svårt att stå rakryggad men det har gått och jag är faktiskt nöjd med resultatet. Om bloggvännen, vars lägenhet hon delar med pojkvännen och som jag invaderat i, är lika nöjd får ni fråga henne om (rosanatt.blogg.se). Nu är min andra, och sista, kväll här och det är med vemod jag myser ner mig i soffhörnet och fasar för en för mig för tidig morgon för att hinna till praktiken imorgon. Tack för en trevlig weekend med allt som behövs för lyckade dagar. <3

Hemma, för ett tag

Så var Stockholmsresan med pojkvännen över och veckan har börjat som vanligt fast lite värre. En otroligt stressig dag idag så det blev en verklig skillnad mot helgen. Som har varit toppen. Tre dagar av lugn och mestadels god mat. Nu är det hur som helst måndag, vilket betyder att jag tar mitt fläsk, mitt lite just nu virriga tillstånd och min förhoppningsfulla själ. För imorgon tar jag mig återigen på tåget till Stockholm. Denna gång för att ta mig till Jasmine och det ska bli så himla roligt. Ser verkligen fram emot de här tre dagarna som är menade att innehålla lugn, ro och stillhet med massa mysiga samtal, promenader och kanske en och annan shoppingtur. Innan jag tar mig hemåt igen för några timmars arbete, medicinhämtning, en timme med psykologen och sedan en resa till Falun. Hoppas vi på i alla fall.

I Stockholm

Så var en dag till ända. Den har varit full av mörbultande stress, sprudlande glädje, påtaglig irritation, god mat i form av grekisk variant på kycklingspett, mindre god mat - en dyr gös som smakade mest smör (tacka vet jag gamla chefens - coach för svenska kocklandslaget en gång i tiden) - promenad som började i sol, pausades i Hagaparken - sjukt mysigt att ligga på pojkvännens arm och stirra rakt upp i en just då blå himmel, promenaden återupptogs i ljusets hastighet när vi i och med ett vrålande åskmoln insåg att himlen ovanför oss snabbt skulle skifta färg. Vi hann nästan hem till det lyxhotell vi hamnat på. Sen då? Ja. Sen chips, cola zero, och friidrott. Allt igenom en bra dag! Imorgon väntar nya äventyr.

Yeahh

Idag har varit en ganska bra dag. Stressig delvis, men bra. Fick ledigt på förmiddagen idag efter att ha jobbat och slitit som ett djur igår kväll på boendet. Det var sju oändligt stressiga timmar, men ack så roliga. Det var nämligen kräftskiva och jag hade inte hjärta att säga nej till chefen att jobba trots att onsdagar för mig är heliga normalt. Men vem säger nej till en chef som gett mig två år av glädje, meningsfullhet, empati, lärdomar och dagar av värdefullhet. Ibland har dagarna varit mindre bra, ibland har jag gråtit hejdlöst i vårt förråd, ibland har hon fått hålla hårt i min hand för att jag ska ta mig igenom panikångestattacker, ibland har vi skrattat åt billiga skämt, ibland har vi svurit tillsammans åt teknik vi inte fattat oss på, ibland har vi burit stolar, rullatorer och bord tills våra ryggar knakat när vi gått hem, både de dagar vi varit där sju timmar och de dagar vi varit där i 13. Ibland har vi haft dagar då vi faktiskt inte behövt stressa på stegen så våra fötter gör ont på kvällarna, ibland har vi hunnit sitta ner tillsammans och prata om saker vi normalt sett inte hinner prata om, ibland har vi varit irriterade på varandra och ibland har dagarna varit ett rent helvete rent arbetsmässigt, men än har inte jag tröttnat på henne och än verkar hon inte ha tröttnat på mig. Nog om det. Imorgon väntar nya äventyr. Nämligen minisemester med pojkvännen då vi tar oss till Stockholm. Ska bli ofattbart skönt att komma bort ett tag. Verkligen skönt. Så där gigantiskt hoppfullt att allt annat som tyngt de senaste veckorna hamnar i dunkel. Tack och lov för det.

Sliten

Nu har det varit ett par dagar med dålig sömn och jag har inte riktigt varit i form. Vilket känns oroväckande då jag känner själv att jag är på väg in i mani. Det känns sådär att aldrig ha saker under kontroll. Alltid något som strular. I förrgår visade det sig ju att de som gör Apo-dos (en rulle med småpåsar där mediciner för en viss period finns. För mig är det en gång i veckan), gjort fel. Många fel. De hade glömt en medicin, helt. De gav mig en tablett för mycket av en medicin. De la inte medicinpåsarna så att jag tar rätt medicin vid rätt tillfälle och en medicin glömde de lägga i påsarna alls. Hur svårt ska det vara att få allting rätt? Är jag verkligen så värd misslyckande och motstånd och misär? Det är jobbigt när orken inte räcker till för att klara vardagen. Det går bra när saker flyter. När jag får paus från kaoset. Så ja. Egentligen; paus från det vanliga. Just nu är jag ensam och det går rätt bra. Än.

I wish I know how

Det är tröttsamt idag. Tröttsamt, men bra. Haft en mamma-dag, och de är så värdefulla. Allt färre så allt viktigare. Är verkligen tacksam för min mamma. Och pappa, men vi är lite för lika på vissa plan. Det är såklart tufft; häftigt humör, för ansvarsfulla och lär sig aldrig säg nej, vill för mycket och är lite uppe i varv. Mamma har en del av det i sig, men hennes livfullhet och förmåga att sprida glädje om sig har inte jag. Tack mamma för att du ger mig så mycket glädje. Jag behöver det när det är tungt. Just nu är det lugnt runt om men huvudet vill så mycket som jag vet att jag inte borde vilja. Krockar när man försöker bete sig friskt men är för sjuk för det. I och för sig är jag duktig på att ta fram friskheten när den behövs. När man träffar vänner, försöker ta sig igenom dagar man inte riktigt orkar med och fuskar med maten. Allt för att livet faktiskt ska verka friskt. Det blir aldrig friskt, jag har insett det, men det borde finnas så mycket mer friskhet i mitt liv, när jag kämpat så hårt. Mer liv eller vad man säger. Kanske har jag inte kämpat så hårt som jag tror. Kanske har jag inte kämpat rätt. Eller vid fel tillfällen, eller för fel saker. Jag har ingen aning, men någonstans har det ju blivit fel. För jag har inte kommit någonvart om man sammanfattar det hela; fortfarande matfusk, fortfarande skär jag, numera för djupt än för många sår, fortfarande önskar jag livet ur mig själv, fortfarande klarar jag inte av att jobba, fortfarande klarar jag inte av att vara fullt ärlig mot vårdpersonal, fortfarande ägnar jag timmar, dagar, månader på psyk, fortfarande tuggar jag tabletter så huvudet snurrar, fortfarande sover jag dåligt och drömmer mardrömmar. Ja jag är negativ och bitter. Inte till större delen på livet, utan på mig själv. Fortfarande hatar jag mig själv och mina tillkortakommanden så gruvligt att Sobriltabletterna inte räcker till. Fortfarande duger jag inte. Och allt gör ont. Allt gör så, så, så förbannat ont. Nu orkar jag inte gräva ner mig mer. God natt.

Alldeles för tidigt

Uppenbarligen är jag verkligen inte gjord för tidiga mornar. Sju plingade klockan och inte fan är jag vid liv nu. Halvt döende är det tack och lov dags för sängen. Den där värmande, avkopplande, mjuka sängen. Äntligen. Dagen har varit sådär men jag har överlevt den, och saker blev inte så illa som jag trodde. God natt.

En bra dag

Idag har varit en så bra dag jag kan ha för tillfället. Det vill säga en bra dag. Det är skönt med mellanperioder; inga manier och ingen bipolär-depression. Så en bra dag. Var ensam på eftermiddagen då Madde dök upp (grannen) på tjöta med lilla mig. Vi hade en trevlig stund, vilket min hund höll med om. Familjen Tens slår allt. Mig har hon blängt på hela dagen. Nu har hon i alla fall lagt sig och vi följer snart med. Min dag har innehållit roligt sällskap, asgod middag, Jocke fick sin present igår (en månad för sent MEN jag köpte den faktiskt i tid), en fritös, den nyttiga varianten, som lär bli vår nya favvomaskin i köket och jag har ätit OCH behållit alltihop. Möhippaplaneringen är igång så jag kan lugna ner mig, vänner mår bra, Jocke verkar nöjd och familjen klarar sig, även mamma i värmen (uv-strålningsallergiker så värmen är lite tuff) och ja. Alltigenom en lugn och skön dag. God natt.

Sliten

Idag blev en väldigt lång sovmorgon, behövdes nog, även om jag är lika sliten ikväll. Fattar inte varifrån tröttheten kommer, men här är den och blåser bort molnen jag tappert försöker hoppa men det närmaste kommer är ett hopp två meter ovanför den markyta jag på något sätt inte ska falla ner ifrån. Det går sådär, men det är verkligen en kamp jag tänker kämpa mig igenom. Det känns oöverstigligt och alldeles förbannat smärtsamt. Det är livet det. That's life. Ces't la vie. Vad det heter på spanska vet jag inte. Strunt samma. Dagen har varit lugn förutom 1.5 timmes extra promenad. Men det var nyttigt även om brandröken ligger tät här. Jag och Jocke kom ut en stund, liksom min allt latare tax. Hon har gått och lagt sig för dagen. Tjockistankarna blir allt mer påtagliga, vilket känns skrämmande då jag vet hur hopplöst lätt det är att falla dit igen. Orkar inte med den kampen. God natt

Allt och allt på en gång

Så var klockan massor, jag är trött så hjärtat slår fel bara för att visa att jag borde följa med i tempot. Jag är trött för att kroppen, som jag kanske i någon enstaka svag stund nämnt är i mindre hälsosamt tillstånd, blir trött av att gå två timmars promenad (ej i ett huj), sitta i fel stolar i en timme och sitta ännu mer fel på balkongen i två timmar (inte heller i ett huj. Måste erkänna att cigarettintaget också ligger på aningens fel nivå), och springa runt med tvätt, disk, plock och mer plock. Kroppen är svag. Inte är mitt psyke i så mycket bättre tillstånd. Avslöjad redan i augusti 2005. Sen har allt bara fallit. Jag har fallit. Idag hjälpte inte till. Vaknade för tidigt, även om samtalet vittnar om att min värdelöshet inte ligger på samma nivå som jag för det mesta tror, upp med hunden och få mer oroväckande information om branden som numera inte ens är två mil från mamma och pappas hus. Vänner har evakuerats, vänner hjälper till både professionellt och frivilliga och vänner som bryr sig och stöttar. Fortsatte med samtal med psyk som självklart ursäktade läkaren som förstörde hela helgen. Ursäkten var att läkaren inte ringde i fredags eftersom han tyckte att min anledning för att han skulle ringa inte var bra nog så han tog ledigt på eftermiddagen. Där slog värdelöshetskänslan till och fick förnyad kraft. Tack psyk. För att ni är såna idioter. Fortsatte med samtal med praktiken (den ursprungliga som jag tillhör, inte den jag är på fysiskt), som bestämt sig för att ha ett planeringsmöte. Vilket de sa tio minuter innan jag skulle åka. Så det var mer deras planering än min. Återigen känner åtminstone svaga jag mig förminskad och respektlöst behandlad. Tack igen alla sjukdomar för att ni får mig att vara värdelös. Hem och vara helt slut. Så nu: sova.

Folks: en bra dag

Ledproblem, sned rygg, huvudvärk som ännu stör mig (tack familjeläkaren; ja jag är bitter) och en kropp som tappert, men misslyckat, försöker återhämta sig från en antal år av misshandel. Jag erkänner, det är misshandel. Ren tortyr vid vissa tillfällen. Överdoser i mängder, både små och stora. Även om det kanske mest är de stora som gjort skadorna som gör att Alvedonen läkaren sa åt mig att ta har orsakat ännu mer smärta. Svält jag trodde skulle rädda min själ, men som egentligen raderade allt självförsvar min kropp hade. Utom den rena viljan, inte förmågan, utan viljan, att få kroppen att fortsätta gå. Fortsätta springa mil efter mil ute på grusvägen på nätterna, fortsätta ta till sig och hushålla med maten jag åt var fjärde dag, fortsätta få hjärtat att slå, om än allt långsammare tills pulsen var under den gräns medicinsk kunskap säger är överlevbart. Kroppen fortsatte tvinga organen att arbeta, fortsatte få huvudet att inte bli hjärndöd. Kroppen gick, medan jag var ett medicinskt under men hoppades på att jag skulle sluta andas på fläcken, bara för att bli räddad från smärtan. Den där urgropande, ensamma, förödande, förlamande smärtan inga tabletter jag köpt för många av samtidigt så expediten tittade snett på mig, inga uteblivna middagar med vänner jag så gärna ville gå på, inga tårar jag trodde jag var slut på, kunde råda bot på. Allt var en kamp mellan anorexin och min kropp. Jag hade slutat kämpa för länge, länge sen. Anorexin förlorade den kampen då. Om anorexin kommer igen vet jag inte, numera är ätstörningen mest i huvudet, vikten är hälsosam nu för tiden. Okej, det var dagens utläggning. Det jag ville komma fram till var att trots smärtan som sitter på alla möjliga platser i och på kroppen så har den här dagen varit bra. Väldigt bra till och med. Efter gårdagen trodde jag att allt skulle gå åt helvete, Det har hittills inte gått åt helvete. Jag lät bli rakbladen, om än inte såren, jag lät bli alla Oxascand jag hade tillgång till, och jag lät bli dessa jävla hetskvällar jag kan hamna i ibland. Jag och Jocke har varit ute och och ätit. Japp, ni läste rätt, vi satt faktiskt kvar på restaurangen, inte bara hämtade mat och gick. Är så glad att vi fick den här eftermiddagen. Jag mår faktiskt helt okej. Så ja. God natt.

Vill du ha det så här...

Allting är ett enda virrvarr. Allt är kaos. Min lugns semester slutar i en helg i panik. Attsckerna på toa där jag skyllt på att jag tvättar har varit så många gånger idag. Nya sår, nya lögner, förbättad förmåga till att hata mig själv, och för den delen också mina egna förmågor. Jag, trött, full och förstörd. Allt i en perfekt komedi. En utopisk parodi utan den ljusa framtid jag en gång blev lovad att få. Trasig...

Jag faller lite till men det går

Ännu en dag börjar ta slut. Tack och lov. Det har varit en påfrestande dag. En sån där svindlande, smärtsam, stormig, skakig och skrämmande dag. Tack psyk för er unika förmåga att aldrig sköta ert jobb. Japp, jag är bitter. Jag är bitter på att de ljugit konstant sen mars och fortsatte med det även idag. De fortsätter väl nästa vecka också antar jag. Apodosen de pratat om sen min förrförra inläggning (den i januari-mars) har fortfarande inte dykt upp. Oväntat.. Eller inte. Det hela började med en bussresa. Som blev fyra eftersom jag i ångest hoppade av tre. Det är fortfarande svårt med såna grejer. Köpa vindruvor på ICA tog tjugo minuter. Ta sig en 35-minutersresa tog 1 timme och 20 minuter. Patetiskt. Hur som, framme och skulle få mina mediciner, som de inte beställt så hon fick plocka från andra ställen. Tog 40 minuter tror jag att få allt. Fortsatte till Kjell och fan vad jobbigt det är att gå igenom saker jag inte riktigt vill tänka på. Hata, hata, hata min svaghet. Om jag bara var lite starkare så skulle jag orka allt sånt här. Men det gör jag inte. Jag faller och vet inte vart jag ska ta vägen med det. Griper efter en kant på berget, en hålighet, bara något jag kan klamra mig fast vid och börja klättra. Men varken utbuktning eller hålighet vill ge mig chansen att få slippa träffa botten i Autobahn-hastighet och hamna som några trasiga bitar jag kommer behöva leta reda på själv, medan jag försöker överleva, för att sedan behöva pussla ihop allt egen hand. Låter lite tufft eller hur? Och lägg därtill till att det är jag som ska göra allt. Känns ännu tuffare, right? Inte har resten av dagen gått bättre. 12.15 skulle jag ha telefontid med läkaren. Klockan ett ringer jag och frågar och hon säger att hon ska lämna meddelande och att han antagligen ringer inom kort. Halvtre ringer jag igen och hon blir förvånad över att han inte ringt, så hon ringer själv och då visar det sig att han gått hem för dagen. Vara psykläkare måste tillsammans med meteorolog vara de lättaste yrkena. Man kan ha hur mycket fel som helst, göra vad som helst, när som helst och ändå inte få sparken. Perfekt egentligen. Däremot får psykläkare mer kritik. Om jag får prata med den här idioten kommer jag vara så jävla otrevlig jag bara kan vara. Om jag inte gör som idag; bryter ihop, gråter, får inte fram orden, säger "okej" oavsett vad jag borde svara. Det var i och för sig en karl så det blir nog alternativ ett. Ovissheten runt resten av livet är någorlunda krävande, vilket vill betyda att det är en hel del möten och samtal framöver, vilket också betyder att jag kommer må rätt kasst närmaste tiden. Många beslut ska tas, många tankar jag måste hantera. Hur det ska gå till vet jag faktiskt inte. Just nu flyr jag fältet och bäddar ner mig i ensamheten tills lillebror plockar upp mig så jag kan gråta hos mamma ett tag. Det här var min pissiga dag. Det gör så gruvligt ont att leva ibland.

RSS 2.0