Trötta ben

Det är slitsamt just nu. Är trött och vill egentligen mest sova. Ligger i sängen och väntar på sömnen.  
 
Tankarna om farmor finns där självklart, ett tomrum har skapats och det gnager att vi träffades så lite på slutet. Men vi var upp sista dagen hon var vid medvetande och närvarande. Hon kom ihåg oss, pratade om saker med mig jag vet att hon bara skulle pratat om om hon visste att det var jag. Hon fick ett fint avslut, slapp lida länge och hon kände sig klar, det vet jag. Men ändå. Det är farmor. Älskade, fantastiska farmor... 
 
Inte blir det lättare av krocken med alla planer. Mamma mår inte toppen av att vara ensam, vilket hon ändå måste vara till den 7e då pappa kommer hem från Sydafrika. Vilket i sin tur leder till att jag har dåligt samvete när jag är med mamma för att jag inte är med sambon och när jag är med sambon vet jag att mamma mår dåligt av att jag inte är där. Förstår ni dilemmat..?
 
Ryggproblemet kvarstår, det är i alla fall en påminnelse om att jag kanske ska ta hand om kroppen lite mer. Inte för att det gör att jag uppskattat att behöva släpa på en 25-kiloshund och inte heller att bära min hund utanför grindarna. Jag älskar båda hundarna, och ja, den tredje också, så det får vara värt det. Mina fina, underbara pälsförsedda vovvar. Mamma vill ha en fjärde för övrigt men vi får se hur det blir med det. En lajkavalp. Tillsammans med den valpiga valp som inte är en valp men som beter sig som en valp. Kaos kallas det. 
 
Det var en update från mig. God natt. 

Farmor

Det har nu gått en vecka sedan jag och pappa var upp och sa hej då till farmor. Jag fick säga hej då till henne även när hon var i livet och det är jag så tacksam för. Farmor var fantastisk och jag vet att hon längtat efter att få dö. Inte så att hon var olycklig, men hon längtade efter farfar, efter att få avsluta det vackra och slippa det ovärdiga slutet  hon var så rädd för. Jag förstår henne. Vem fasar inte för att bli ettt övermedicinerat kolli förbunden till sängen i två år innan hon i smärta skulle få dö i smärta. Nu fick hon dö i lugn och ro, i ett stilla regn av kärleken som jag och mamma lämnade på fredagen. Hon visste att jag sa hej då. Gav henne det där tillåtandet att få lämna det hon levt i i 84 år. Hon hade ett bra liv på många sätt, även om hon fick slita för alla lyckliga stunder och fick kämpa för att ta sig ur alla knipor och dalar. Hon gjorde det bra och hennes sista tid på boendet blev de bästa för henne under det dryga året hon bodde där. (Tack Kerstin för att du gav farmor lite av sitt gamla liv tillbaka).
 
Hon släppte taget den där fredagen. Den där sista gången jag såg henne i livet. Två dagar senare stod jag lutad mot pappa och såg med tårar i ögonen de blåsippor personalen lagt i hennes händer och fasade för hur jag skulle klara mig framöver. Men farmor förtjänar endast det bästa och tillsammans med pappa tog jag hennes kalla hand i min och smekte henne över kinden. Min farmor är på en bättre plats nu. Nu är farmor med farfar, där hon kände sig hemma och visste vem hon var. 
 
Farmor var stark, klok, smart, stöttande, omtänksam, praktisk, omvårdande, kreativ, envis, underbar och alldeles fantastisk. Ingen farmor kan vara bättre än mig. En dag kommer jag också dit, till minneslunden där farfar redan ligger och dit farmor är på väg. Det är där hon hör hemma. Och det är där jag hör hemma. 
 
Otroliga, starka, underbara farmor, jag älskar dig mer än livet självt och jag kommer alltid vara tacksam för att du var du och fanns där för mig och lillebror under mina 23 år. Jag kommer alltid minnas dig som den fantastiska människa du var. 

120 mil, tårar och gränslös smärta

Så var allt slut. 24 år av mina år är över och 84 år och fem dagar av farmors liv är öppen. Jag förstår till fullo farmor önskan om att få dö som hon pratade så mycket om sista dagen jag träffade henne. I fredags var det. Lördag lunch ringde de från boendet och sa att hon nog bara hade ett par timmar kvar. Vi kastade i packning i väskan, och allt var bara kaos. Två timmar senare och det är så oändligt tufft att få beskedet att det besked dom gav två timmar tidigare var helt fel. Så hemma stannade vi. 02.45 stod det i dödsattesten att hon dog. Så 12 timmar efter beskedet att hon skulle klara i alla fall en vecka tar hon sina sista andetag och jag tror hon blev lättad när hon insåg att hon var klar. Att hon skulle få lämna. Hon har kämpat hela livet, för små och stora saker, men alltid kämpat. Sista åren kämpade hon för att klara sig själv hemma, för att få gå sina promenader och för att få laga sin mat. På boendet försvann allt det, men hon kämpade. Hon gick fram och tillbaka i korridoren, dag ut och dag in. 
 
Nu behöver inte jag följa med henne på vägen så som hon bad om, hon har fått ha det bra och den sista tiden var hon lyckligare än på 2 år. En vän från byn hon bott i sen hon var 16 hamnade i rummet bredvid. De var tillsammans hela dagarna den tiden de fick tillsammans. 
 
Farmor är på ett bättre ställe nu och jag är glad att hon slapp ligga som ett kolli år ut och år in. Nu fick hon stilla somna in, efter att ha fått träffa oss och jag tror ärligt att vårt besök gjorde så att hon ens dog nu. jag tror hon visste själv att hon skulle dö men inte ville släppa taget förrän hon fått säga hej då. Någonstans visste kanske också jag att medan jag satt och duttade blöta papperstussar på hennes läppar i två timmar, diskuterade himlen och helvetet, och viskade om gamla tider, att det var slut nu. 
 
Farmor var inte värd lidande, respektlöshet, självhat och självömkan. Hon var en stark, fantastisk och modig kvinna, genom hela livet och jag är så fruktansvärt stolt över att ha henne som farmor. 
 
Vila i frid älskade du <3
 
Vi har fixar allt med begravningen nu, eller ja, jag och pappa. Jag var in till begravningsbyrån nu igår när vi ägnade tolv timmar åt att packa, åka till återbruket, packa och allt om igen uppe i hennes lägenhet. (2.5 timme enkel resa så vi har inte träffat begravningsentreprenören öga mot öga). 
Men klara blev vi och slitna är vi nu hemma och mår pyton. Jag tror inte att jag kopplat helt att hon är borta, har inte hunnits med. men det kommer. Snart antar jag. 

Vanlig takt

Här fortsätter allt i vanlig takt. Alltså i det tempo jag inte hänger med i. Perfekt. Nej. Här är ingenting perfekt. Allt går bara skit och jag vet inte ens vad jag ska ta mig till med allt. Ingen psykolog som ordnar upp allt. Jag själv springer bara runt i ett virrvarr och vet inte vad som händer egentligen. 
 
Ruskigt trött, men ingen feber kvar tack och lov. God natt. 

Helvetesjävlafan

Satan vilken dag det varit. En lugn lördag som skulle innehålla en timmes lunch med en vän blev en dag med upp- och nedgångar och jag är helt slut nu. Tog mig, sliten och halvnere, till psyk för att möta upp Sara. Det började bra, ända till telefonen ringde. Jag tappar andan varje gång det är ett 0246-nummer. Jag hade rätt denna gången. Farmor, som vi hälsade på igår och som var dimmig av morfin och penicillin, var ännu sämre idag. Efter en diskussion (med en jättetoppen kontaktperson som ringde både mig och pappa för att prata) med boendet så visade det sig att de trodde att hon hade några timmar kvar innan hon somnade in men att läkaren skulle komma och undersöka henne och de skulle höra av sig. Ringer pappa, med gråten i halsen, och vi beslutar att han och jag åker upp idag och stannar till imorgon kväll. 
 
Efter många turer ha det hela slutat i att vi är hemma, oroliga men lite lugnade då läkaren kom fram till att infektionen i benet inte är en infektion utan något som behöver en annan medicin, så penicillinet hade bara slagit ut farmor men inte hjälpt. Så med en ny medicin insatt är det tänkt att hon har lite mer tid kvar, värdig tid, och att vi hinner ses igen. 
 
Har sovit halva kvällen, är sjukt trött och ska ta mig till sängen. Orkar inte med denna dagen mer. 
God natt. 

Allt snurrar

Idag är allt bara kaos. Kaos, kaos. Jag orkar inte med. Hinner inte med. Ibland har jag nästan funderat på om jag ens vill hänga med. Det har i och för sig inte tagit så lång tid innan jag insett att jag vill. Och måste. Men inte vet om jag kan. Så jag tror jag går under i min oensamhet. Jag vet att jag inte är ensam, men när vänner dör, människor jag kommit nära, kloka människor, starka människor, motiverade, glada och omtänksamma människor, då vet inte jag vad jag ska ta mig till. Vissa människor hör hemma i livet. Andra kanske för stunden inte lever fullt så mycket som de är värda. Det har sagts idag att jag är en av dem. Att jag måste ta mig ifrån det jag varit och ta mig in i något nytt. Släppa trasighet, ensamhet, utsatthet och otrygghet. Jag har Jocke nu, boendet med alla underbara människor som finns där varje dag, en fantastisk chef (hon tvingade dock i mig lunch idag så inte fullt så poppis just då), jag har en otrolig familj, en mysig hund och många fina vänner som är kvar i livet. Så jag bortser från begravningar, krav, en något döende kropp, helt onödiga bråk, stress jag en gång kunde hantera - men inte längre, en hund som inte gör som den ska och vänner jag inte ställer upp för. 
 
Jag lyssnar på Tommy Körberg (och en pojkvän som försöker sjunga med i texten - med en något sämre sångröst - och misslyckas fatalt), Sanna Nielsen (vars låt pojkvännen insett att han inte ens kan försöka sjunga med i), och Loreen (vars låt han tycker är för fin för att han ska förstöra med sin så kallade sång). 
 
Jag längtar efter min hund. Jag längtar efter de bra dagarna på boendet som innebär lagom med allt. Jag längtar efter vänner som finns kvar i livet. Jag längtar efter släkt jag träffar för sällan. Jag längtar efter en natt med bra sömn. Jag längtar efter en tid då jag inte behöver mediciner som drogar, rakblad som bedövar, tårar som tär, falska skratt som klingar i mina öron, tankar som flyger, ångest som kväver och hat jag inte vill känna. 
 
Jag vill inte vara den som drar ner, som bär döden som en kappa, som glömmer bort viktiga födelsedagar, som hatar mig själv, som bråkar om saker inte värda att bråka om. Jag vill duga. Räcka till. Vara den riktiga Elin. Den som Jocke (antar jag) blev kär i, som mormor saknar, som familjen vill älska för att de vill, inte för att de måste, som jag själv trodde kunde något. Jag vill vara jag. 

Update: för sent

Jaha. Då var jag tillbaka. Är glest mellan inläggen här känner jag. Jag gör mest allt eller inget. Viker tvätt, diskar och sorterar cd-skivor på en dag och sen halvsover i soffan halvgråtandes över ryggen som det inte blir mycket bättre med. Vissa tider på dygnet passar bättre än andra. Mornar och kvällar är hopplösa. Kommer knappt ur sängen, får inte på mig trosor eller skor själv. Helt plötsligt förstår jag mycket bättre hur de boende på äldreboendet känner sig. Utöver det att dom levt många decennier och klarat sig själva och nu inte längre kunna knäppa skjortan själv. Hemskt. 
 
Okej. Nog klagan. Jag har haft en bra dag. Ätit ringduva med lyxpotatis och pappas specialsås. Jag älskar att äta fågel. Bästa köttet all time! (Och mest ekologiskt). Synd bara att bror inte var med så vi var alla fyra men vi får ta det senare. 
 
I övrigt är det mycket psyk som svävar i huvudet. Inte direkt nuet, utan de månader som varit. Jag kastade bort två månader på att skaffa mig dåliga rökvanor, lära mig stirra in i samma fläck i tio timmar i sträck, förlora förmågan att höra för många ljud samtidigt utan att drabbas av panik, fick skrämmande dåliga leder - som var dåliga redan innan, och ja. Förbättrad förmåga att ljuga för människor jag inte litar på. Allt detta för att överleva. Allt för att inte låta respiratorn fått jobba förgäves för mig den där gången för tre månader sen. Allt detta för att jag en dag skulle gått ut genom dörrarna till avdelning 94 för sista gången och aldrig gå in där igen. 
 
Så ska det bli. Aldrig mer. 

Hektiska dagar

Så var det kanske dags för en ny update, är lite dåligt med såna känner jag. Det har varit två förbannat jobbiga dagar. Sedan i måndags har jag hunnit med att på tre timmar bära 200 rollatorer, 150 stolar och 20 patienter. På vägen hem började min halvt döda rygg dö på riktigt och någon gång på kvällen var det svårt att ta sig upp ur soffan, och natten blev outhärdlig. Tisdag morgon och att ens ta sig upp ur sängen själv var omöjligt. Timmarna som skulle innehållit psykologen och sedan tre timmar på praktiken ägnades åt gråtande i soffan, ensam och självömkande. Kvällen slutade till slut i fem timmar på akuten där de oroade sig mer för mina fötter jag inte hade någon känsel i. Prover, tester och eviga frågor slutade i; ingenting. så hemgång och ordination om att fortsätta äta Ipren, Alvedon och Diklofenak. I dubbel dos mot maxdos. Och en telefontid med en ryggkirurg och en magnetröntgen. Den ringde de om 14.14 idag och 15.45 ligger jag i vad det nu heter. Resultat om några dagar. 
 
Jag ska väl inte klaga. Dagarna har varit skit, nätterna bedrövliga och smärtan är påtaglig, men jag har inte gråtit av smärta på tre timmar, tar mig upp ur både säng och soffa och kan klä på mig själv igen. Känsel i fötter har jag ännu inte men det verkar ju inte vara något att ta så allvarligt på. Så jag härdar. Som jag brukar. Imorgon är jag sjukskriven från boendet och har bara psykologen om jag tar mig dit. Det kräver en tidig morgon och en oändligt lång promenad. Men det behövs, det behövs verkligen att reda ut allt som hänt de sista dagarna. Mina tankar blir alltid förbannat kaosartade så fort det luktar alsoholsprit, vita, stela sjukhusskjortor syns och för starka lampor lyser. Ljud och ljus är inget jag kan hantera så bra, ännu sämre sen senaste inläggningen. Det var alldeles för många, för nära inpå, för tidigt. 
 
Numera har jag samlat på mig en del nya problem, som nya tvångstankar, mina rädslor för helt orimliga saker har ökat och mardrömmarna har också dem börjat störa en redan störd sömn. 
 
Alltså: inga bra dagar i Västerås. 

RSS 2.0