Vilken rutten dag

Den här dagen borde jag inte ens ha gått upp till. Verkligen, helt ärligt, så har de här dagen varit fullständigt meningslös. Somnade för sent hos pojkvännen, eftersom det numera är vinterkallt i hans lägenhet. Bittert för honom, men det är ju lätt ordnat (en liten hint J..? :P ). Fortsatte försenad till praktiken där jag och chefen inte var på riktigt samma nivå idag. Kan bero på att jag var helt off och hon är ett ständigt glatt energiknippe. Så ja, lite olika tempo. Bad, så snällt mitt allt mer bultande humör tillät, om att få gå en timme tidigare för att gå till läkaren för att diskutera mediciner. Min plan var ju att minska lite på en del av dem, bara för att slippa gå runt som en zombie de flesta dagar. Det är inte särskilt givande att bara komma ihåg en tredjedel av de samtal jag hade dagen innan. Det viktiga minns jag, men alla snaskiga, mysiga, glädjande och skrämmande detaljer glömmer jag. Det är rätt ovärt faktiskt att behöva ta mindre medicin, mot läkarnas rekommendationer, för att kunna ha fungerande och givande diskussioner. Jag tenderar att protestera högt när jag tror att jag, familjen eller samhället mår bättre av att jag gör det - inte alltid, bara för att det genererar någon slags positiv effekt av att vara obstinat. 
 
Ja ja, nog med utläggningar i det ämnet. Min pojkvän bad, och fick, skjuts av en person ur hans stödgrupp som är där några dagar i veckan, som egentligen inte ens hade bil, till psyk där jag skulle till den där förbannade läkaren. Där det visar sig att dem "visst har" skickat ett brev hem till mig, förra veckan, om att tiden jag väntat på i två månader, är flyttad till den 26e oktober. Ja men vad bra att det kommer på posten innan dagen då jag skulle dit. Så jag har gått tidigare från en praktik där jag trivs och faktiskt skulle ha en förmodad trevlig stund med min chef, för att ta tio ytterligare Atarax och fyra ytterligare Lergigan, bara för att ta mig igenom entrén på psyk, för inte ett jävla fucking skit för att administrationen inom psyk är lika värdelös som majoriteteten av vården inom psyk. 
 
Okej, ni tolkar det hela rätt. Jag är förbannad, besviken, ledsen, utmattad och genomjävligt trött på vården. Det kommer bli tufft för min stackars psykolog imorgon. Man ska inte klaga på andra, han är den bästa psykolog jag haft, men förhoppningsvis vidareförmedlar han min besvikelse till läkaren. Som för övrigt lovade dyrt och heligt att jag för en gångs skull skulle få en tid lite innan sista dagen då vårdgarantin går in. Han klarar det med tre dagar om jag får tid den 26e. Bra kämpat psykvården, det är otroligt konstigt att människor inte litar på er. Eller inte. Denna eviga karusell med psykvården. Det är ett under att den inte tagit ihjäl mig den i sig under alla dessa år. 

Söndag

Det är söndag idag och jag befinner mig i pojkvännens soffa och mår sådär. Äter för mycket, för lite eller inte alls för tillfället. Jag klarar mig, med nöd och näppe. Mest för att jag känner mig tvungen, men ja. En dag faller jag för djupt. Det känns lite så. Att jag är rätt dömd. Men jag kämpar, stretar emot, försöker. Och än går det.
 
Imorgon är det läkarmöte på eftermiddagen. Smånervös.. 

Lite ledsam dag

Det har hittills varit en ganska tung dag, mår inte så bra. Vaknade med ångest och den har väl inte dämpats direkt. Det brukar den inte göra om jag äter. Då har jag ätit knäckebröd. Med smör och ost.. Känns så förbannat ovärt att äta. Vad är poängen liksom? Jag överlevde när jag vägde 40% mindre så varför ens kämpa sig upp hit, och dessutom ännu längre. Jag vet att det är sjukt tänkt och inte alls vad jag borde tänka, men jag har liksom ingen riktig motivation till att försöka längre. Jag är inte bättre än så här. Det är inte roligt längre. 

Fredag

Så var det fredag, även om det hela dagen känts som lördag. Inte för att det gör något. Jag och mamma har haft en ganska lagom dag med lite shopping, städning och hundlek. Inte för att alla hundar är stimulerade, tydligen. Min hund, som jag påstår är lat och bara vill leka tio minuter om dagen, vill fortfarande leka. Valpen är tack och lov helt slut och sover.

Ikväll blir det lite utmaning och lite familjemys, för imorgon blir jag själv hela dagen då mamma och pappa åker till Småland. Ska bli skönt, men samtidigt lite skrämmande. Jag är inte så bra på att vara ensam just nu.

Ah, oh, ih

Jädrans vad full jag är. Det gör mig inget. Är rätt nöjd med att inte känna något alls. Jag uppmuntrar inte alls till att dricka för mycket, men drick av RÄTT anledning. Alltså inte den anledning jag dricker för. Drick för att det är gott och för att du njuter av det. Inte för att bedöva och få försvinna ett tag. 
 
Dagen har varit lika risig som väntat. Jag gillar min chef, mina arbetsuppgifter och en del av de boende, men stöket, de höga rösterna, tempot, kraven och min osäkerhet är tufft. Inte alls vad jag klarar, men jag kämpar och vet inte riktigt hur det ska gå till, men det ska gå. En vacker dag är jag kanske i samma form som jag en gång var. Eller kanske inte. Det känns tveksamt om jag är ärlig, men jag vägrar ge upp mitt liv. I alla fall livet totalt. Just idag är jag stark nog för att inte ge upp mitt liv, utan bara dagen. Men det kan ändras på en kvart. 
 
Jag har i alla fall fått en massa uppmuntran, tacksamhet och pepp från en otroligt fin människa, som, antagligen utan vetskap, varit anledningen till att jag ens funnit det värt att försöka. Jag möts, förmodar jag - icke ensam, om att få ett leende, en snäll kommentar och en trygg information om dagens uppgifter. Klart det är svårt för mig att ta ansvar, få ansvar, våga visa tillit och ens försöka kämpa mig igenom dagarna - jag är van att ge upp, men jag kommer aldrig ur det här om jag inte utmanar, inte försöker och inte chansar. Så here I come - idag har jag satsat och försökt ge igen allt det jag fått. Tack alla fina för att ni finns. Mamma, pappa, pojkvän, Cili, psykolog, kontaktpersoner och chefer. Jag är faktiskt tacksam, även om jag är usel på att visa det. 

Ny behandling

Så var beslutet fattat. Inte på egen hand, men ändå med mitt medgivande. Jag vet att det inte finns någon återvändo nu. Att det här är min stora chans, som jag MÅSTE ta. Psykologen har försökt prata med mig om det tidigare men jag har inte riktigt vågat ta steget. Men ja, om jag nu måste ut och arbetsträna kan jag inte gå runt med minnena av "hjärntvätten" som psykologen kallar den tiden. Det är att ta i tycker jag, men det var ingen hälsosam relation och jag är på flera sätt glad och tacksam för att jag tog mig ur det, samtidigt som en del av mig tycker att jag förtjänar det och får skylla mig själv som inte var bättre. Inte ÄR bättre. 
 
Därmed kan jag nu berätta att jag börjar en EMDR-behandling med min nuvarande psykolog, tack och lov. Det känns skrämmande, farligt, hoppingivande, tröttsamt, glädjande, tacksamt och fullständigt idiotiskt. Är jag värd rätt vård, värd friskhet och frihet, värd ett liv och värd att må bra? Jag vet verkligen inte, men det var lite av ett ultmatum - ta emot den här behandlingen och hjälpen eller fortsätta i samma ältande spår och inte komma någonstans med honom. Så här är jag nu, med helt nya steg att ta. 

Hemkommen

Då var lilla/stora jag tillbaka i Västerås efter fyra mestadels bra dagar i Köpenhamn med pojkvännen. Vi har hittat på massa skoj. Sightseeingbuss där vi fick med det mesta man ska se i den danska huvudstaden, till min förtjusning, fotbollsmatch där vi fick se Köpenhamn vinna på ett livat Parken, Den blå planet där havslivet hänförde oss och resan dit bjöd på godaste maten under resan och en tur med Metron. Eller ja, snarare två. Vi har dessutom bott på ett fint hotell, gått på Ströget ett antal gånger och förvånats över hur ruskigt dåliga danskar är på engelska. En, EN enda gång hade vi ett samtal på engelska där dansken/danskan vi pratade med inte gick över till att prata danska efter två meningar. Taxichaufförer (4 stycken), hotellpersonal, servitriser, receptionister, busschaufförer, folk på gatan - alla avbröt försöken att prata engelska och jag och Jocke fick kämpa tappert för att få fram budskapet att vi ville veta hur man betalar på Metron. Men men, vi klarade det med livet i behåll och landade i eftermiddags i ett betydligt ruskigare väder än det vi lämnade imorse, trötta och lättade över att vara hemma igen. Vi har hur som helst haft det bra. Bilder kommer. 

Det stormar i mitt huvud

Det har varit en sjukt jobbig dag. Jag känner mig hängig. Mentalt kaos kan man verkligen kalla det. I desperata försök att få ordning på detta har jag skrivit lista på lista. Packningslista, måste-göra-lista, köpa-lista, komma-ihåg-lista, att-tänka-på-lista, saker-vi-kan-göra-därnere-lista. Jocke ringde just och funderade på om vi skulle gå och se fotboll på söndag. Utmaning deluxe, men det kan vara kul. Jag har i alla fall världens bästa pojkvän så det är under de bästa premisserna vi åker, på den punkten. Det är en massa utmaningar som väntar oss, men vi båda behöver den här pausen. 
 
Om mindre än 24 timmar landar vi i Köpenhamn!! Åh så skönt det ska bli. 
 
Så det kommer eka lite tomt här tills på tisdag. Överlev tills dess, alla kämpar!

Fanshelvetesjävlaskit

Mitt liv går utför. Jag faller. Idag försvann all den lilla trygghet jag byggt upp det senaste året. Blir utkastad från praktiken. Man ska tydligen inte må bra på arbetsplatser, då är man redo för nästa steg. Vad är problemet med att bara få återhämta sig och må bra på ett ställe utan att behöva stressa vidare med nästa steg? Mina steg tar tid.

Jag känner mig så vansinnigt ensam då ingen förstår vad jag menar. Ja, för helvete, jag vet att jag är rädd. Men faktiskt, jag är inte redo för att böra arbetsträna. Jag äter tio mål per vecka, och behåller kanske hälften, jag skär två till fyra gånger per dag, jag äter tabletter som godis, jag klarar inte av ensamhet, jag klarar inte av att ta eget ansvar. Nu helt plötsligt är jag redo för att börja arbetsträna..?

Det är helt enkelt inte meningen att jag ska leva livet. Det känns bara så hopplöst. Så fullständigt värdelöst när jag alltid kastas tillbaka till mörkret.

I wish I could fly

Det är en tung dag. Började inte särskilt bra, och har inte fortsatt bra heller. Kämpar fortfarande med att få i mig dagens första mål mat. Jag har stöd, jag vet, men det är så svårt. Har tränat dessutom. Idiot. Fast det känns lite bra. Men ändå inte särskilt bra. Känner mig mest dålig och misslyckad som inte riktigt klarar av det jag ska. Trodde verkligen att jag kommit längre än så här. Ändå hamnar jag alltid här igen. Tillbaka i det där jag inte riktigt vet vad det kallas. Mörkret..? Har ingen aning. Det är hur som helst inte här jag vill vara. Alls. 
 
Så. Frukost? Mellis? Lunch? Bara något. 

Massor

Det har varit en lång dag, som tar slut nu. Jag har lagt mig med hunden och ska ta mig an alla kommentarer jag inte svarat på på evigheter.

Idag har innehållit psykologtid, som gick sådär. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här riktigt. Saker blir inte bättre. Varken maten, rakbladen, tabletterna, paranoian eller ångesten. Jag gör mest fel verkar det som. Känns det som.

Dagen fortsatte med fint ihopstötande med en underbar bekant, vidare till boendet för vidare transport med ett gäng äldre för Seniorlunken, ett evenemang för äldre innehållande promenader, lotteridragning och möten med olika aktörer intressanta för pensionärer. Lyckat var det i alla fall.

Imorgon är jag ledig hela dagen och planen är att sova ut ordentligt, äntligen!!

Utsliten

Blir ett kort inlägg det här. Orkar inte skriva så mycket. 
Har varit en ganska jobbig dag. Bråk på boendet, aggressiva män och ledsna kvinnor. Ogillar. Imorgon är det en ganska lång dag. Seniorlunken med boendet. Känns okej ändå. 
Är helt slut, så har faktiskt sovit en timme ikväll. :/God natt

Bakis

Herrejesus vilken uslig dag. Kom hem dyngrak i natt, efter en inte särskilt lyckad kväll igår. Hade ångest, åt tre tuggor paj och kände mig vidrig. Drack och drack, tuggade i mig en karta Atarax som inte hade någon som helst verkan så tog fyra Lergigan som hjälpte mig lite. Åkte hem tidigt och somnade samtidigt som jag la mig i sängen med hunden. Vaknade halv sju av nästa hund som tyckte det var fruktansvärt att vara instängd i bur. Somnade om och vaknade vid tolv av abstinensbesvär. Ett dygn utan Imovane var hemskt. Kallsvettades, frös, skakade i hela kroppen. Visste inte att det skulle bli så farligt utan. Inte för att jag tänkte på det innan jag däckade igår, och jag kan ju inte gärna ta insomningstablett på dagen bara för att slippa abstinens. 
 
Har under dagen bara segat i soffan, ätit god mat och behållit det, utan att för det vara särskilt nöjd med det. Känner verkligen hur vidrigt tjock jag blivit. Usch. Inte konstigt att kläderna sitter fult. 

Lättnad

Efter ett dygn i Dalarna känns det nu bra att vara hemma igen. Vi har ätit Flygande Jacob, haft en bra kväll med fint besök av en vän till lillebror, druckit i oss en större mängd alkohol och gjort ingenting. Lagom faktiskt.

Anledningen till besöket i stugan, Dalarna och senare, idag, i Enviken var farmor. Och det var faktiskt skönt. En lättnad att se henne så pigg. På sköterskan vi pratade med i veckan så lät det som mycket allvarligare. Egentligen inga steg bakåt. Inte några framåt heller, men det räknar ingen med. Med hennes slitna kropp och allt tröttare hjärna så är det starkt av henne att orka hålla sig uppe som hon gör. Hon var gladare än på länge, om det beror på humöret eller piller som gör henne "piggare och gladare" vet jag inte, vilket som så var det skönt.

Imorgon är det kräftskiva. Nice! Nervös dock..

Wiiie

Ibland är det ganska lätt att göra mig glad. Väldigt sällan, men det händer. Idag hände det. Jag och Marie bokade tågbiljetter till mig så den fjärde oktober åker jag ner till Göteborg för några dagar därnere med henne. Vi har inte träffats på evigheter så det ska bli roligt.

Imorgon är det torsdag om almenackan stämmer. Kommer bli en lång dag. Stentorpet, ner på stan och hämta tågbiljetter och lämna tillbaka böcker på bibblan, boendet, pojkvännen och sedan hem för att packa. Vi ska tydligen till farmor, liten krissituation uppstod ikväll. Men men, stugan är alltid trevligt.

Frukost

Idag har jag, efter en hel del pepp, fått i mig frukost. Knäckebröd med ost. Jag måste erkänna att det var sjukt gott. Det blev dock inte förrän vid två, så middagen borde vara större än mina normalt är. Får se hur det går med det.

Dagen idag har varit lugn, jag har tack och lov inte haft så mycket att göra så det har blivit mest vila blandat med tvätt och disk. Känns rätt lagom.

Usch

Det är en slitsam dag idag. Varit hos psykologen och hade en ganska jobbig timme. Diskuterade pojkvänner. Har ju haft några och de flesta har varit rätt dåliga. Nödvändigtvis inte bara dem, men våra relationer har inte funkat. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig igenom minnena och problemen som det har burit med sig, men det lär jag få veta eftersom det inte går att hala på det hur länge som helst.

I övrigt är det sådär. Ätit ganska bra men inte behållit särskilt mycket. Ny kamp imorgon då jag är ensam hemma och ska kämpa i mig fyra mål mat innan middag och det som borde vara kvällsmålet. Jag har inte fått i mig sex mål sen jag var inlagd. 2009 alltså. Bra kämpat av mig.

Nu: tabletter och bokläsning.

Ännu?

Satan ja vad jag jag är trött. Är fortfarande helt slut efter helgen. Så det var en slitsam dag idag, även om den var kort. De skrattade åt mig på boendet, inte så konstigt, jag hade kunnat lägga mig i soffan och sovit på en gång. Men jag höll mig vaken, med hjälp av en del att göra och ingen riktig ro mentalt. Tur att jag ändå klarar mig på lite sömn. Sov dock en halvtimme hos pojkvännen så han var väl lite butter. 
 
Mår sådär mentalt, känner mig hopplös och i vägen. Ensam och värdelös. Lite som vanligt. 

Bakfull

Det är söndag och en riktig bakisdag. Kom upp vid halv två, var sagolikt trött och ville mest tillbaka till sängen med hunden. Åt frukost, halvsov i soffan och har sen dess bara ätit middag, tackat ja och betalat för en kräftskiva som är nästa helg. Lite smånervös men har lillebror med mig då, och bara ungdomar, så det går nog bra ändå.

Imorgon är det en ny vecka, med lite mindre att göra än vanligt så det ska bli skönt. Är inte så pigg, varken fysiskt eller psykiskt.

Laddad..?

Lördag och kräftskivan börjar närma sig. Tre timmar dit, det ska bli trevligt även om jag är lite nervös. Kommer bli väldigt mycket folk, men jag får väl helt enkelt andas, ta några tabletter och faktiskt inte tänka alls. Bara vara, dricka massa vin och skratta så gott det går. Det kan funka, men samtidigt kan det gå riktigt risigt. Men jag tänker inte vänta mig något, varken bu eller bä. Så det SKA bli ROLIGT. Punkt. 
 
Nu: duschen. 

Laddad..?

Lördag och kräftskivan börjar närma sig. Tre timmar dit, det ska bli trevligt även om jag är lite nervös. Kommer bli väldigt mycket folk, men jag får väl helt enkelt andas, ta några tabletter och faktiskt inte tänka alls. Bara vara, dricka massa vin och skratta så gott det går. Det kan funka, men samtidigt kan det gå riktigt risigt. Men jag tänker inte vänta mig något, varken bu eller bä. Så det SKA bli ROLIGT. Punkt. 
 
Nu: duschen. 

Oj oj

Det har varit en blandad dag. Bra men jobbig. Jobbigt samtal hos psykologen, även om det gjorde gott. Dagen fortsatte i affärer och sedan hem för sömn, middag och en kväll hos grannarna. Trevligt även om pappa är outhärdlig när man tittar på sport. 
 
Imorgon: kräftskiva.

Man kan väl inte klaga på den här dagen...

Den här dagen har varit svinigt jobbig på många sätt men också ganska bra. Jag har slitigt som ett djur från halv nio imorse. Med saker jag är bra på, jag vet det, och saker som inte är så tråkiga. Okej, städning är inte så skoj, men det finns tusen sämre arbetsuppgifter. En timmes lunch i parken som inte innehöll någon näring, idiot som jag är, men däremot trevlig läsning innan jag tog mig hundra meter till boendet där jag gjorde något jag verkligen brukade älska att göra: agera servitris. Det var roligt, sjukt roligt, men otroligt jobbigt. Jag hade det där tempot jag en gång hade ständigt. I matsalarna, på träningarna, ute på utbildningarna - egentligen överallt där jag var. och idag var det inte särskilt jobbigt medan jag gjorde det. Jag gillade det, kanske lite tack vare 14 Atarax och tre Lergigan, men också tack vare sjukt roliga arbetsuppgifter, tack vare ett tempo som gjorde att jag glömde bort att tänka för mycket, tack vare bra personal jag jobbade med och framför allt tack vare att jag faktiskt kände mig duktig. För jag vet att jag är duktig servitris, eller i alla fall var. Och ja, jag är inte i nivå med de som serverar på Nobelfesten, eller Michelinkrogar, men jag kan, och det syntes och kändes idag. Okej, jag känner mig fortfarande värdelös och ja, jag kommer vara helt slut i tre dagar, men det var roligt och chefen var nöjd med mig, de andra som serverade var lättade över den minskade arbetsbördan och gästerna var imponerade. Och ja, det är inte så mycket att hurra för, så ska det ju vara jämt, men i mitt liv ser det inte ut så. I mitt liv är jag värdelös, misslyckad och ensam. Inte alls som idag. Så jag ska försöka bära med mig dagen idag, även om jag luktar surströmming fortfarande och ryggen fortfarande är sned. För det var värt det. Det vore så fantastiskt om jag kunde orka sånt här varje dag. Det skulle i och för sig inte vara roligt om jag gjorde det varje dag, men det vore ändå underbart att klara av något på riktigt. Men men, idag har varit en bra dag, jag bortser från kvällen, och bär med mig att allting inte är skit jämt. 

Gruvlig ångest

Den här kvällen blev inte så bra som jag tänkt mig. Den började rätt okej, med tacos som jag inte behöll men som var sjukt god och en ganska bra tidig kväll med resten av familjen. Provade lite chips, bara för att se om jag klarade av det. Det gjorde jag inte. Idiot. Hur tänkte jag där liksom. Ibland undrar jag hur jag fick dem någorlunda betyg jag en gång hade (okej jag medger, det var några år sedan). Det var inte tack vare mina IQ-befriade IQ-celler kan jag ju lugnt konstatera. Nu sitter jag här med en bitter eftersmak efter vad som en gång var något som kan liknas vid framgångens sötma. För jag var ganska duktig på en del av det jag gjorde. Jag var duktig på att studera, var duktig på att vara engagerad, var duktig på att få andra engagerade, var duktig på att vilja, var duktig på att hålla i möten, var duktig på att hålla tusen bollar i luften samtidigt, var duktig på att få ihop de stressade dagarna, vilket var i princip alla dagar under tre års tid. Och jag var sinnessjukt duktig på att inte ha ångest. Den förmågan försvann, brutalt och i någon slags dramatisk och kort men intensiv resa som började och egentligen slutade på Centralen i Västerås där jag mötte någon jag trodde jag skulle ägna resten av mitt liv med. Han var fantastisk, charmig, artig trots sin mindre väl dolda onykterhet, smart och lite för snygg för att jag egentligen skulle trott på det. Jag bortsåg från det och tog mig dagen därpå till hans mörka men på mig imponerade välstädade lägenhet. Det var kanske mitt livs största misstag. Såren må ha blivit ärr, men jag blir aldrig av med smärtan, jag blir aldrig av med bitterheten och jag vet inte om ångesten någonsin kommer lämna mig. Tack för det, min korkade hjärna, som inte insåg att det inte går att lita på att jag överhuvudtaget tänker något användbart. Allra minst för mig själv. För numera är jag sanslöst duktig på att vara en idiot, hata mig själv och förstöra det lilla liv jag måhända ha kvar.

Tröttis

Min enda dag som någorlunda pigg blev just ensam. Idag är jag så sjukt trött, somnade fyra, vaknade vid nio och har haft en minst sagt tråkig dag hitttills. Disk, både plocka in diskad disk och stoppa i smutsig i maskinen. Egentligen borde jag tvätta också men jag vet inte. Det finns mycket annat som är mer lockande. Inget särskilt konstruktivt så jag ska stå emot. Försöka i alla fall. 
 
Nu; frukost och hundomvårdnad. 

Vilken dag

Det har varit en väldans konstig dag. Jag har ätit och behållt fearfood, behöver inte gå in närmare på vad det är. Men jag behöll det och det känns lite blandat. Gillar inte mat. Jag som brukade älska allt, njuta av lyxmat, njuta av ovanlig mat bara för att den var just ovanlig och den oftast åts i samband med något speciellt. Det finns inte riktigt kvar. Jag äter ovanlig mat när någon viktig person i mitt liv haft ett klokare samtal med mig som jag eventuellt lyssnat på. Numera äts det för att kroppen ska orka ta sig uppför trappan utan pauser, att benen inte viker sig när jag går på promenader och att ätstörningen inte river i mig när jag inte sprungit på två dagar. Fantastiskt må hända eftersom det var där jag en gång var, för inte alltför längesen, men det är en bit kvar. Och på många sätt vill jag vidare. Kanske inte med rakbladen, det var för övrigt sex år sen igår jag provade för första gången, men maten vore så obeskrivligt skönt att få ordning på. Bara få känna lite frihet, njuta av mat, äta vad jag vill när jag vill, utan massa måsten och krav. Och framför allt, äta utan ångest, och inte få en kick av att svälta. Där är jag definitivt inte. Förbannat varför det ska vara så svårt att ta sig dit bara.. 

Tillbaka

Nu är jag tillbaka i gamla vanor. På gott och ont. Matstrul på hög nivå, vet inte hur jag ska lösa detta riktigt. Jag vet att jag behöver göra det själv, ta beslutet, men det är så förbannat skrämmande. Behöver så otroligt mycket mer ork än vad jag har. Vet vad som borde göras, vad jag måste göra, men det går inte riktigt som jag tänkt mig det här. Jag är helt enkelt inte bra på att leva. 
 
I övrigt är det sådär. Är tillbaka i rutinerna att vara på praktiken, och idag gick det faktiskt rätt bra. Förutom en sinnessjuk ångest som jag botade med lite blandade sorters medicin. Dock är jag fruktansvärt trött, är inte riktigt i form för vardagen, men det är ju inte så mycket att göra åt saken. 
 
Min hund har lugnat ner sig idag, vilket är på bekostnad av hennes humör, men det vänder snart. 

Söndag

Ny månad, tiden går så fort, jag hänger inte med. Orkar väl inteantar jag. Min hund mår bra, hon har ont, men är alldeles för pigg och glad för vad hennes ben tillåter. Får tjata på henne hela tiden, så hon är rätt butter på mig just nu. Är väl tur att hon har andra i familjen hon kan ligga hos istället. 
 
Jag mår sådär. Febern kommer och går, Är trött, sover dåligt och är inte alls på humör för att existera. 

RSS 2.0