Över förväntan

Herrejesus vad skönt det var att överleva och orka existera idag. Dagen har gått över förväntan på varenda plan vi/jag haft några förväntningar, eller i alla fall förhoppningar. Som en del av er vet så har hela året alltid innehållit en del dåligt samvete över farmor som är ensam så mycket på äldreboendet uppe i Enviken. Idag åkte jag och pappa upp till stugan vid sju och satte igång värme för att ta emot farmor och hennes kontaktperson från boendet. Och oj så bra allt har gått. Vi fick in farmor i rullstolen, med tre gemensamma krafter och hade en trevlig lunch. Eller okej, en lightvariantspicknick. Farmor var så glad för allting. Att vi bryr oss om hennes och farfars ögonsten de hade i trettio år. Hon var glad över att en del de låtit ligga faktiskt kommit upp och syns, hon var glad att alla serviser var kvar, att älghornen satts upp, att gäststugan och friggeboden blev så bra och allra gladast var hon för att hon fick komma dit alls. Som vi krånglat, velat och kämpat. Både vi hemma och de på boendet. De är fantastiska allihop och hennes kontaktperson var toppen. Det har hon varit tidigare också men med tre timmar för oss själva fick vi verkligen kontakt. Pappa var också nöjd över samarbetet. Vilken lättnad det var för oss alla. 
 
Ikväll har det planerats och organiserats så nu börjar festen ta form också. Jag och mamma åker och börjar handla imorgon. 
 
För övrigt hann vi med kyrkogården och hälsa på farfar. Kändes bra. Åtta år sen han dog snart. Han skulle fyllt 84 på söndag räknade vi ut. 

När man blir orolig för sig själv.

Idag har det varit en smärtsam dag. Mycket fysiskt men ännu mer psykiskt. Mamma är fortfarande sur. Som jag sa till Cili, jag förstår att hon är sur men samtidigt förstår jag inte riktigt varför hon är så himla sur. Jag skär mig varenda dag, har med en handfull undantag gjort det i flera år, så bara för att det blev så djupt att jag faktiskt behövde sy är det ju ingen kris eller katastrof. Det finns andra tecken och besvär just nu som känns mer allvarliga. Vilket ju i och för sig, för er som hängt med ett tag, betyder att mamma och pappa är de sista som får reda på det. Idag har inneburet en hel del jobbigheter och tyngder på mina axlar. Fick sova ganska många timmar, med många avbrott dock, vaknade i tid och har haft en tuff men händelselös dag. Kämpade, verkligen kämpade i mig frukost, en bra sådan faktiskt, vilket ju ledde till ohyggliga tjockiskänslor. Har gått upp så otroligt mycket sedan den där lägstavikten på 36.1 kilo. Det har ju tagit fyra år också, sen jag bestämde mig för att försöka bli frisk. 
 
Vid ja, halvfem kanske (...?) försvann jag bort i jag vet inte vad. Total blackout. Sådär skrämmande svart som de där stunderna av bortkommenhet inte varit på massa år. Det gör lite ont att inte ha kommit längre än att de kommit tillbaka. Nu hoppas jag på att det var en engångsföreteelse och att de faktiskt inte kommit tillbaka. Jag orkar inte med med skit. Saker får helt enkelt inte gå mer fel nu. 
 
Imorgon åker jag och pappa upp till stugan tidigt för att farmor kommer med färdtjänst och personal från boendet klockan elva för att se hur allting har blivit sedan vi tog över. Det har kommit upp två nya stugor, eller ja, en friggebod och en gäststuga. Alla dammtyngda textilier är utbytta, den trasiga servisen har ersatts av de farmor hade själv hemma innan hon flyttade till ett äldreboende och byråar och bord har flyttats runt. Är faktiskt osäker på om hon kommer gilla det eller om hon vill ha det som på sin egen tid för massa år sedan. Vi hoppas på att hon uppskattar att vi tagit hand om det och älskar det med samma kärlek som hon och farfar gjorde. 

Idiot

Här sitter jag med en ångest jag brukar lösa med rakblad. Perfekt. Tog mina morgontabletter vid nio sov en halv timme till, gick upp och har sedan dess funderat på om jag ens ska försöka få i mig något. Känns ovärt. Känner mig tjock och hopplös och värdelös och äcklig och allmänt dålig. Perfekt.

Ahhh jag pallar inte. Jag orkar inte ha det så här. Jag orkar inte vara dålig hela hela jävla fucking tiden. Det är inte det liv jag vill leva.

Det här med sjukhus

Så var ännu en dag till ända. Och vilken jävla pissdag. Försov mig när jag skulle till kjell. Sovit fyra timmar totalt i natt. Kom till kjell, mådde uselt, hade ett tufft samtal, skar för djupt på toaletten, tejpade, la papper och band en nylonstrumpa runt. Idiot. Gick vidare till praktiken, gick med några från boendet till kyrkan där jag insåg att såret var alldeles för djupt så tillbaka med boende och vidare till akuten, kirurgen och jobbiga timmar ensam tills Maria kom och fick mig att i alla fall andas. Tack älskade du <3

Hem med en sur mamma, fick en utskällning av pappa som babblade om att så bra funkade nya medicinen, att det här var fem steg bakåt och blabla. Jag för min del stängde av och somnade i soffan.

Ligger här med hunden och funderar på varför ett för djupt sår är steg tillbaka. Det är ju inte så att det är mitt enda sår. Jag skär flera gånger varje dag ändå menar jag? Och det är inte första gången jag har sår som behöver sys. Det finns ett antal sår som skulle behöva sytts med dagens mått mätt. Det struntar jag i.

Nu är jag utmattad mentalt, kroppen protesterar mot minsta rörelse och livet känns rätt hopplöst. Är jag inte bättre än så här? Trasighet, sjukhus, ångest och tabletter i en oändlig röra, som snurrar runt runt som en storm och i stormens öga står jag med tårar i ögonen och funderar på vad det är jag kämpar för.

Men jaha

Det är måndag idag, även om jag hela tiden tänkt onsdag. Det känns verkligen som den där mellandagen jag brukar ha på onsdagar. Det är hur som helst tur att jag stannade hemma, för den här dagen har varit tung. Mentalt har det mest varit botten och svart. Förstår inte varför allt blivit så här. Vad i helvete har jag gjort som är så hemskt att jag förtjänar all skit? Jag vet att det inte är så mycket jämfört med andra, men för en så svag människa som jag är så är det rätt överväldigande att slås på käften vareviga dag. Det är helt enkelt inte riktigt i nivå med vad jag klarar. Det känns svårt och ovärt att kämpa för något jag ändå aldrig verkar kunna vinna. Någon dag per månad som är bra, då jag mår bra, eller i alla fall okej. Resten försvinner i dunkel. Försvinner bort i dimman av ångest och smärta. Jag försvinner. Långsamt men allt fortare som jag brukar säga. 

Det är bara tragiskt.

Vissa dagar är det nog inte tänkt att man ska försöka sig på med något. Idag är en sån dag. Vaknade vid sju och insåg att det här inte skulle bli en dag som jag skulle kunna göra något på. Bestämde mig därför för att stanna hemma med hunden. Tack och lov känns det väl lite som. Mår ruttet. 

Sämre dag

Säg den lycka som varar. Min gjorde det i alla fall inte. Det har varit en tung dag, ätit för mycket, spytt för mycket, insett för många gånger vilken jävla äckelidiot jag är, hatat mig själv alltför mycket och skurit för mycket. Onödiga diskussioner har sänkt humöret, mardrömmarna har hängt över mig i natt och det har allmänt varit en jobbig dag. Är sliten mentalt efter gårdagen som verkligen var toppen! Py Bäckman var hundra gånger bättre än när hon var på Moreaus med mera på teve för några veckor sen. 150 pers i kören gjorde det ännu bättre. Nästan bara bra låtar också. Mamma var nöjd och jag klarade 400 pers rätt bra faktiskt, med lite tabletters hjälp.

Nu: god natt.

Lättnad

Det sitter en lättad Elin här. Jag har sovit sju timmar, och bara vaknat en gång av mardrömmar. Det är rekord på många, många månader. Somnade dessutom omo efter bara en halvtimme. Det betyder att jag är utvilad och lugn. Har tagit dagens första Lyrica och känner mig rätt lugn. Lite orolig för kvällen och konserten med Py Bäckman. Kan bli mycket folk. Men som sagt, Lyrican kanske kan hjälpa lite. Om den nu verkar så fort. Det känns i alla fall bra. Skar en ynka gång igår, och det var innan läkarbesöket. Det betyder att jag inte skar på varken kvällen eller natten Vilket också är rekord på många månader. Helt plötsligt känns allt inte riktigt lika värdelöst längre. Det är kanske inte kört trots alls. 
 
Idag ska jag njuta av godis, nästan lika god mat som igår (gräsand och hare). Idag äter jag och mamma rådjurssadel för oss själva innan vi drar till Tomaskyrkan. 

Tack snälla

Idag har varit en tung dag, men oj vad mycket bra det gett. Läkarbesöket på psyk gick strålande. Fick allt som jag ville. Lägre dos på sömnmedicinen så nu är jag tillbaka på tre tabletter. Fick också lov att höja dosen på imovane så nu är jag ordinerad två per kväll. Fick också byta ut Ataraxen som jag tuggat i mig 15 om dagen den senaste tiden. Så numera äter jag Lyrica och hoppas på att jag äntligen får en ångestdämpande som funkar. 
 
Har ätit god mat, gräsand och hare, och behållit det. Fått i mig vin och chips också så jag känner mig lagom fet och äcklig men det är jag väl rätt van vid. 
 
Imorgon ska jag och mamma på Py Bäckman!! Ska bli roligt. 

Omvänt

Det fungerar sådär att överleva idag. Jag gör det, men det är jobbigt och det känns inte toppen att kämpa som det är nu. Kroppen är stor, själen liten och orken obefintlig. Jädrans ja vad det går dåligt. Får se hur det går framöver. 

Det regnar ångest

Allting faller. Jag faller. Orken tar slut. Viljan dör. Modet har jag aldrig haft. Det får helt enkelt gå så åt helvete det nu går. Det vill säga rätt mycket åt helvete om allt blir som vanligt. Och ärligt talat så bryr jag mig inte. Det lindrigaste vore att slippa alltihop på en gång.

Man kan lite grann säga att jag börjar ge upp.

Spridda skurar

Idag har varit en jobbig dag. Jag har inte gjort särskilt mycket nytta. Inte gjort särskilt mycket rätt. Det är ju i och för sig som vanligt om jag tänker efter. Det blir inte mycket rätt nu för tiden. Tog mig till psykologen för en timmes samtal, det blir inte lättare med tiden att vara där och gräva i det förflutna, analysera sönder dagens tankar och diskutera alla fel jag gör. Det blir inte svårare heller, om jag nu ska se saker positivt. Det är bara det att det är så fruktansvärt krävande att gå i behandling. Det krävs att man är stark. Modig. Positiv. Jag är ingendera av det där. Verkligen ingendera. 
 
Det finns glädjeämnen som jag försöker lyfta fram när allt känns mörkt. Och blytynga säckar som hänger över mia axlar. Jag är duktig som faktiskt inte ljuger för min psykolog, hur stort suget efter lättnaden det skulle innebära än är. Även om det borde vara självklart så är det inte det. Det finns inte en vårdpersonal/myndighetsperson jag haft ett samtal med och varit helt ärlig mot under hela den tiden. Det är en ny upplevelse. Däremot är han inte nöjd med de sanningar jag berättar. Som det mindre hälsosamma tablettintaget. Ändå kan jag inte riktigt oroa mig för mig själv. Det verkar det finnas andra som gör däremot så det kanske räcker. Och ändå är det inte så svårt att lösa; ge mig tabletter som fungerar i den mängd jag får förskriven. Jag är inte tablettmissbrukare, jag försöker vara en överlevare. Det innebär att jag gör samma sak dock, men faktiskt, jag börjar inte tugga 20-25 tabletter direkt jag får dem. Det är bara det att det är där jag hamnar när det inte räcker med 3, 5, 7 eller vad jag nu har förskrivet. 
 
Dagens glädjeämne; en av mina absolut bästa och äldsta vänner ska gifta sig. Till råga på allt med en bra karl. Det förtjänar hon. Älskar dig fina du <3 

Jag vet inte längre

Det är bara så tröttsamt alltihop. Jag är trött på att förlora, trött på att aldrig riktigt klara, trött på att aldrig duga, trött på att leva ett liv som levande död. Jag kommer ihåg några timmar från varje dag. Några fragment ur samtal, glömmer resten. Svävar på tablettmoln, dämpas av trötthet, förgörs av mörka tankar. Dör långsamt men allt snabbare. Allt för att jag föddes svag, formades svagare och har fortsatt springa rakt ner i svaghet. Härnere orkar jag ingenting. Vill inte särskilt mycket. Tänker för mycket, gör för lite, det jag gör gör jag fel. Hur blev det så fel...?

Suck

Vissa dagar är så jävla värdelösa. Helt hopplöst värdelösa. Man borde inte ens gått upp till dem. Inte idag heller. Somnade alldeles för sent, sov för lite och hade 1.5 timmes fruktansvärt onödig tid på praktiken. Varför åkte jag ens dit idag liksom? Vet ej. 
 
Imorgon vet jag inte om jag går heller. Känns inte så värt det liksom.. 
 
Mår rätt ruttet. Känner mig dålig och i vägen. Är hungrig och blir kluven: nöjd vs inte nöjd? Kämpa vs inte kämpa? Usch. Alla dessa frågor. 

Lite slitsamt

Idag är jag otroligt seg. Orkar liksom inte riktigt hålla ihop. Det känns inte riktigt värt allt det jag måste satsa för att komma dit. Orken finns inte. 

Lördag

Idag har jag ätit mer godis än jag gjort på månader. Det känns inte bra. känner mig som den fetaste idioten på denna planet. Fattar inte vad jag håller på med. Jag är i alla fall jävligt osvensk: aldrig lagom. Bara åt de extrema hållen. Så jävla värdelöst egentligen, att kämpa för en vinst jag aldrig kommer få. Aldrig lyckas ta heter det kanske. Det är sällan jag vinner. Har kanske inte gjort mig förtjänt av det heller. 

Allting som händer, vindar som vänder, c'est la vie...

Jag vet att jag inte är ensam. Att jag har fantastiskt stöd från flera personer, att jag har tur.
Ändå gnager det inuti. Att kaoset, ångesten, rädslan, som bosatt sig i mig bara är min börda att bära. Jag känner mig mest i vägen, krävande, självisk och korkad. Jag känner mig lika tung som tyngden jag bär på inombords. Ingendera verkar lätta. Problemen hopar sig över min sönderskurna kropp, vågen visade uppåt och hjärtat blöder. 
 
Jag kanske bara ska ge upp istället?

Det är annorlunda nu

En gång i tiden älskade jag att leva. Jag älskade att göra saker, tyckte att jag förtjänade att må bra. Det är annorlunda nu.

Nu hatar jag allt med mig själv, numera är jag inte lika bra. Numera är det inte lika värt att kämpa. Allt är lite mörkare, lite mindre betydelsefullt. Allt som var fint är sedan länge borta och glömt.

Det är annorlunda nu. Numera äter jag, är tjock och värdelös och glömmer bort att saker kan bli bättre än det här. Kanske för att det var så länge sen jag på riktigt mådde bra, så jag har lite förträngt att det kan vara bra att leva ibland. Men jag har mått bra.

Det är annorlunda nu. Hopplösheten river i bröstet, påminner om att jag fått det jag förtjänar. Talar om för mig att det är kört, att jag har fått mina chanser och inte längre borde förvänta mig en förändring. Så jag slutar helt enkelt med det. Tar varje dag som det kommer. Överlever jag den är det väl bra. Överlever jag inte så är det väl lika bra.

Jag har glömt att vara tacksam för det liv jag en gång levde. För jag levde, skrattade, mådde bra, var duktig för det mesta. Det är annorlunda nu.

Fan.

Idag har varit en lång dag. Inte särskilt framgångsrik och inte särskilt lyckad. Jag är inte så bra på att leva kan man sammanfatta det hela med. Jag är riktigt risig på det. Idag har jag fått i mig 25 Atarax och nio Lergigan. Är jag dum i huvudet eller vad? Var lite lagom borta när jag var på praktiken så jag gick faktiskt och vilade istället för att ta den vanliga promenaden på lunchen. Till vissas nöje. Inte mitt dock. Eller ja, inte huvudets nöje i alla fall, men kroppen var nöjd. 
 
Inte blev det bättre av att jag ätit alldeles för lite så ätstörningen skriker i huvudet. Vill inte riktigt kämpa om det ska vara så här. Om jag inte är bättre än det här. 
 
För övrigt: det SNÖAR!!! 

Ramla, resa sig, ramla ännu längre ner och inte vilja mer..

Nu är det kväll igen. Jag mår rätt botten. I frånvaron av livets små glädjeämnen känns det inte riktigt roligt längre. Men bitterhet i rösten, mörker i sinnet och något man kan kalla smärta i kroppen känns det inte alls värt att spela ett spel med insatser jag inte har råd att spela med. Jag skriker inte efter uppmärksamhet, mjuk ömhet eller ens efter några löften om en eventuell framgång. Jag viskar bara efter lite hopp. Att livet ska vända, ge mig en chans till. Jag antar att jag på ett eller annat sätt krossat varenda en jag fått hittills. Vilket är rätt många vid det här laget.

Det gör ont att inse att jag är så dålig. Så hopplös, värdelös. Så fel. Ändå har jag insett det ett oräkneligt antal gånger hittills. Trots det verkar jag inte lära mig. Jag är kanske inte gjord för att leva. Eller så blev allt kanske fel någonstans på vägen. Fast egentligen. Jag har sabbat det alltihop själv. Helt på egen hand. Det var jag ju i alla fall bra på. Det värmer inte hjärtat särskilt att inse att det enda jag är bra på är dåliga saker. Svika, såra, skära, spy, svälta, svälja tabletter.

Nej. Det är inte värt det längre. Jag kämpar för en överlevnad jag inte förtjänar.

Tungt.

Här ekar det tomt, men jag ska ta tag i kommentarerna så fort orken finns. Men inte just nu. 
 
Jag är trött, drömmer mardrömmar i princip hela tiden. Mmormor och morfar har precis åkt och vi har haft det rätt bra även om jag inte varit det bästa sällskapet. Jag funderar faktiskt på att ta båda hundarna i knät och sova en stund. En bra plan. 

Men va fa

Det är tungt idag. Inte alls roligt. Vill helst lägga mig ner och somna in. Aldrig vakna. Är så trött. Trött mentalt, trött i kroppen, trött i huvudet. Det går bra vissa dagar. Plötsligt hamnar jag en dag, på ett ögonblick, att jag inte orkar och vill mer. Senaste dagarna har varit lite slitsamma. Varit långa dagar och ännu längre nätter. Som inte gått så bra så jag tog beslutet att jag inte orkar med några resor just nu. Det kanske hade varit bättre att åka, men samtidigt är det inte rätt att tynga ned andra med min skit. Det räcker nu. 
 
Nu säger jag god natt och ta hand om er. 

Jävla fan

Vissa dagar borde man aldrig gå upp till. Både gårdagen och dagen idag var sådana dagar. Jag borde ruttnat under täcket sådär som jag faktiskt tänker att jag vill göra rätt ofta. Det har sina positiva sidor med att göra det. Idag har jag istället torkat blod, luktat spya, gråtit, skurit, varit på promenad med hund, funderat på bästa sätt att dö och försökt äta med spytt upp de tre tuggor jag tog. Nu ska jag istället försöka få i mig några kalorier, dels bara för att få i mig något, dels för att få komma bort, genom att dricka en större mängd alkohol.

Det här med torsdagar

Vilken förbannat lång dag det varit. Är så trött. Var hos psykologen för krävande traumabehandling imorse. Efter att ha sovit tre timmar var det lite segt men det var värt det. Det går kanske inte framåt, men det börjar likna något värt att prova. Jag måste erkänna att trots sitt kön och trots mitt mansförakt/misstänksamhet mot motsatt kön så är han oroväckande mycket delaktig i min kamp. Som det går sådär med. 
 
Stressade vidare till praktiken för sex timmars arbete. En mestadels givande dag, med samtal både jag och patienten fick ut en del av, men det är lite tungt att bära med sig vetskapen om att jag en gång i tiden hade klarat både sex och tolv timmar i det här tempot. Jag älskade att ha mycket att göra, älskade att känna nöjdhet över att jag hann med en buss tidigare till jobbet bara för att den kvarten gjorde skillnad, älskade att alltid vara på väg någonstans dit jag verkligen trivdes och visste att jag gjorde ett bra jobb. Framför allt älskade jag att jag hade mål, ambitioner, drömmar som inte kändes ouppnåeliga. Men nu? Nu vill jag mest ruttna under täcket eller möjligtvis stirra in i väggen i soffan. 
 
Okej, strunt samma, jag blir aldrig bra. Dagen fortsatte med städning, pappersarbete, därpå lunch innehållande en timmes läsning liggande på två säckar planteringsjord i förrådet. Chefen skrattade åt min uppfinningsrikedom när hon kom in. Min blåslagna höft protesterade högljutt. Trappjävel. Mer pappersarbete, Canastaspel (jag kan med nöje meddela att jag efter att ha blivit överkörd med tusentals poäng faktiskt vann andra omgången *stolt min*, jag kan dock med mindre stolt min också meddela att jag inte fattade ett dyft av vad jag sysslade med, men det är ovidkommande i frågan beslutade jag precis) för att slutligen hamna på en ojämn trottoarkant i kylan för att till slut falla utmattad ner i soffan med två mindre smidiga hundar på magen, varav den ena väger 25 kilo men känns som det dubbla. Hon är sockersöt, urbota korkad, tragiskt snäll och alldeles galet klumpig. Min hund är bättre; bittertant, ättrig och fullständigt mattekär. Där stannade alla tre resten av kvällen, lika utmattade hela bunten. 
 
 
Bruna, fläckiga hunden i mitten. Favoritplatsen of all time - verandan i stugan. 
 
Tischa bittertant (observera: hungrig tax = surtax)
 
 
Bebis i solen = glad tax. 
 

Köpenhamn

Så kommer då, äntligen, en liten bildbomb från resan till Köpenhamn. Blev inte så många kort, men en del i alla fall som jag kan dela med mig av. 
 
 
Vår första promenad, samma dag som vi kom. Jocke blev inte lika exalterad som jag när någon slags musikkår vandrade genom centrala stan. 
 
 
Jag fick dessutom med mig Jocke på sightseeingbussen. Trevligt, även om det tog lite lång tid. Vi fick se det mesta vi ville och lite till. 
 
 
Köpenhamns största fontän, vid en underbar kyrka nere vid vattnet. 
 
 
En av höjdpunkterna för Jocke var nog fotbollsmatchen, som gick som vi tänkt, Köpenhamn vann. Vi köpte biljetter på långsidan för att komma undan den värsta publiken, men när matchen drog igång så var Köpenhamns kortsida i full gång och långsidan vi satt på var lika högljudda dem. Det var en underbar stämning och vi fick se två svenskan. Målvakkten Wiland och Olof Mellberg! 
 
 
Den andra höjdpunkten var nog den sista dagen då vi åkte Metron till Kastrup där Den blå planet väntade med mycket fint. Vi vandrade runt bland alla möjliga djur. Sälar, hajar, krabbor, rockor osv. 
 
 
 
 
 
Var bara tvungen att ta kort på Ströget, som ett bevis på att vi varit där.

 
Vi avslutade med den godaste Caffe Latté vi druckit. Himmelriket i ett glas. 
Allt som allt en bra resa, med massa fint att ta med sig hem. 

Men va fan

Ja, livet går inte riktigt som jag tänkt mig. Varken drömmar, planer eller ens det jag faktiskt trott att jag skulle genomföra. En vanlig arbetsdag på tre timmar kanske, är det så förbannat svårt? Varit en tung dag. Jag vet att jag jobbar på en arbetsplats där döden är ständigt närvarande, men den är ändå svår att hantera när nära personer dör. Särskilt de som, om man nu kan säga det på min arbetsplats där alla egentligen är skraltiga och i dålig fysisk och/eller psykisk kondition, är bland de piggare. Nu är jag relativt nära med flera så det är klart att det alltid finns med en, att de när som helst kan gå vidare. Äldre har lite den egenskapen. Jag är uppenbarligen väldigt fäst vid döden som alltid omges av den. I så många år har den suttit vid min sida, som en lättnad, viskat om en väg ut, stöd som får mig att härda ut för jag vet att den finns där. Numera är min nästa plan jag ens kan överväga att överleva för att utbilda mig till att få ett jobb som innebär att jag fortsätter vara nära döden. Vad nu det blir för utbildning vette tusan, men det får väl chefen plus arbetsförmedlingen fundera ut.
 
I övrigt är det sådär. Imorgon väntar samtalstid hos psykologen då vi ska gå igenom fredagens första EMDR-behandling. Det är fortfarande svårt att tänka på det, men samtidigt känns det som ett framsteg att jag kan erkänna för mig själv att det som hänt faktiskt har hänt, oavsett vad mina hjärnspöken försöker inbilla mig. Det är lätt att följa strömmen, men samtidigt gjorde jag valet själv att ses som en lögnare istället för trasig. Nu blev jag satans trasig i alla fall, men det visste jag inte när allt en gång började. Vilket för övrigt är åtta år sedan. Det är snart åtta år sedan jag sa hej då till dåvarande pojkvän som flyttade till andra änden av landet och med det lämnade oss. Okej, jag ska sluta älta. Snart. När det inte haglar årsdagar att falla tillbaka i gamla minnen på.

Men bläää

Tung dag idag. Mår inte alls bra. Skulle helst lägga mig ned och ruttna under täcket. Det är dock inget alternativ så jag får göra det en annan dag. 

Lite lite bara

De senaste dagarna har varit tuffa, jag har fått kämpa för minsta lilla. Fick kämpa i mig ett enda mål mat igår, fick kämpa ännu mer för att inte spy upp det och fick fortsätta kämpa för att inte bryta ihop inför gästerna. Det gick sådär. Fruktansvärt mycket sådär. Är inte så lätt att kämpa när man egentligen inte vill. För faktiskt, jag vill inte riktigt mer. Livet blev inte som jag tänkt mig. Som mina drömmar tänkt sig. De har slocknat nu, begravts och snart glömts. Lite som jag i helhet. Jag har liksom inte riktigt vunnit de kamper jag behöver vinna för att överleva. 
 
Det är dystert i sinnet, smärtsamt i kroppen och tröttsamt att existera. 

EMDR-behandling

Så var allt igång. Allt jag fruktat, allt jag väntat på, allt jag inte vet om jag klarar, allt jag är livrädd för att jag inte kommer komma över. Det här kan bli fruktansvärt svårt. Idag var första gången på traumabehandlingen och vet inte riktigt om jag klarar den. Efter idag känns det svårt. Det var så vidrigt jobbigt. Jag är nog inte stark nog för sånt här. Och för feg. Nu letar jag säkert anledning att komma undan allt det här, men jag vet att alternativen är få. Nu eller aldrig. Det är verkligen min sista chans. Så än får jag inte ge upp, hur gärna det än lockar. 

Breakdown

Idag har varit en fruktansvärd dag. Jobbig, tung, smärtsam, förvirrande och olidligt lång. Sju timmar på praktiken. Sex år idag. Jag gillar inte årsdagar. Som tidigare nämnt. Kört ett antal kollapser idag. Gråtit i förrådet, rivit upp sår på toaletten, gått för lång promenad, struntat i lunchen jag nästan lovade att jag skulle äta och darrat som ett asplöv i samlingssalen. Vidriga, vidriga dag. Vidriga, vidriga människa. Nej, några tabletter och några timmars sömn. Utan rakblad och tårar. Helst. 

Lång dag

Klockan tickar på och jag är trött, oändligt trött och ändå uppe i varv och inte alls redo för sängen. Hur den ekvationen går ihop vet jag inte. Det gör den nog inte. Lite som vanligt i mitt liv. 
 
Jag och mamma har varit upp till Dalarna, stugan och vidare till farmor där saker inte var riktigt så bra som de var sist. Det var dock tre veckor sen, men det var väldigt jobbigt och negativt idag. Kroppen, mest hjärtat säger ifrån, trots ett antal mediciner mot hjärtproblemen. Hon var dessutom väldigt ledsen och kände sig ensam, men det är samtidigt lite svårt för oss, 2.5 timmes enkelresa. Plus då smärtorna, men det verkar som att både sjuksköterska och läkare verkar vilja ta tag i problemet imorgon, tack och lov. 
 
I övrigt är det sådär. De flesta av mina problem just nu eskalerar eller möjligen, i den positivaste syn, är stillastående. Det känns inte bra någondera. Jag tappar ork. 

RSS 2.0