Mellandag men ingen mellannivå

Idag har varit en ganska intetsägande dag. Jag har inte varit varken manisk eller överdrivet nere. Så lite mellanläge. Skönt. Extrema toppar och tunga dalar är lite ansträngande i längden. Efter ganska många år nu med sjukdomen så är det tröttsamt att aldrig få vila. Idag har jag fått vila, förutom den lilla persen att vara på ICA då. Men det var ganska lugnt med folk, för att vara på en lördag.

Nu är det i alla fall god kyckling i magen, som jag planerar att behålla. Bra kämpat av mig.

Sliten tjej

Det har varit ett par mentalt krävande dagar. Kroppen är fortfarande sliten och gör ont, men det har blivit bättre då jag inte varit ute i samma mängd som tidigare dagar. Inga promenader eller sittande-på-altan-stunder. Ibland är jag klok. Det känns bra med det mesta, manin som jag påstod avtagit hade nog mer tagit paus på grund av den där störda tröttheten efter ungefär 80% för lite sömn på fyra dagar så min pojkvän hade det lite kämpigt i natt. Nu är jag ännu mer trött efter en mindre lyckad natt sömnmässigt. 
 
Men det känns okej, det är lite lugnare stormar som blåser. Lillebrors flytt på måndag tar fortfarande mest tid, jag och mamma har ägnat större delen av dagen åt det. En timme gick åt till psykologen och traumabehandling. Sjukt jobbigt. Men det känns ändå som att det går åt rätt håll. Långsamt på de flesta fronter, men på fronten behandling så har det tagit tid och lär ta ett tag till, men jag är ändå öppen mer för att våga nu. Det går inte att fega ur, det har jag gjort i hela mitt liv. Imorgon har jag säkert ändrat mig och vill inte öppna mig en millimeter till, men det får framtiden utvisa. 
 
Nu ska jag återgå till vinboxen, mamma, pappa, På Spåret och tre mycket glada hundar. (de har fått märgben)

Stora beslut

Idag, eller ja ikväll, har stora beslut fattats i min och pojkvännens relation. Det får bli lite hemligt ett tag till vad det är. Ni får ha tålamod. Det känns i alla fall bra och självklart modigt men det är rätt steg att ta. 
 
I öveigt är det sådär. Lite rakbladslängtan, enorm trötthet, och lite less på kroppen. Vintern och kylan gör inte gott för mina leder. Jag lever på smärtstillande och förnekelse, och det funkar okej. Än så länge. Näsblodproblemet växer som vanligt nu, så jag har toapapper i behån nu för tiden. Men jag överlever och är faktiskt inte helt under isen. 

Nedgång..

Det tog sex dagar för manin att stegra till höjder högre än de högsta berg för att sedan, på en halv, falla till medelnivå, för att sedan på fyra timmar ramla ner till någon för mig normal mellannivå. Det känns sådär. Det är stressande att inte veta hur länge jag är i skoven. Nu har jag varit manisk i nästan en vecka och det har varit bra, de första tre dagarna, sen har det bara varit tungt att inte sova, springa runt som en dåre och om och om igen planera, drömma, tänka på och om saker jag aldrig kommer orka genomföra. Tänk att få göra en lärlingsutbildning på boendet, så jag faktiskt kan få en riktig utbildning. Men det betyder 100%. Av plugg och praktik. 100%...? Jag håller på att gå under av 40%... 
 
Jaja. Det är trevligt med lite avbrott i vardagen. Från det gråa och trista och det jag inte riktigt klarar av. En resa till Sthlm är bokad, några dagar semester och träffa Cili (med bihang, så som pojkvän, en trevlig sådan, några hundar och eventuellt shopping). Eventuellt en fika med mina och pojkvännens föräldrar, första gången de skulle träffas (om min sega pojkvän tar sig i kragen och pratar med sina föräldrar vill säga). Senn självklart några dagar med mormor och flyttpacka för att sedan hoppa på bussen från henne och morfar i Kinna till Gbg för nyårsfirande hos älskade Marie. Rätt lagom för mig tror jag. 
 
Det är väl ungefär läget. Jag vet inte vad jag ska skriva om mer, har ni få läsare några förslag?

Lilla, stora, jag

Så var det en sån där tisdag igen. En tisdag som jag inte uppskattat särskilt mycket då den mest varit tung. Hos psykologen gick väl som vanligt förutom en del tunga besked angående diagnoser. Det visar sig hur det blir. Han hade i övrigt mycket bra att säga. Kloka saker som jag behöver höra ibland. 
 
Bestämde mig därefter för att åka hem istället för att gå till praktiken. Orkade helt enkelt inte. Det som varit så lätt den senaste veckan. Idag var det bara tungt och för svårt för mig. Toppen som varit, manin, har avtagit under gårdagen och idag. Det gick fort att börja falla igen. Energin, alla planer och idéer som känts genomförbara och till och med troliga att de inträffar känns alltmer avlägsna nu. De är kvar där på toppel av berget medan jag ramlar, faller, rullar, tumlar, snurrar nerför berget och ser i ögonvrån hur drömmarna göms undan där de inte syns. Om de inte syns ser ingen dom, så ingen vet att jag drömt om dom och trott på dom. Så jag slipper skämmas för att jag ger upp. 
 
Åkte med grannen hem till vovvarna och har sen dess bara städat och tvättat osv då vi har två gäster här över natten. De åker vidare tillsammandmed lillebror för världscuptävling i Ungern. Ungern är fint. Med en konstig men i grunden snäll befolkning. Var några år sen jag var där sist. Jaja, jag har många resor kvar att göra innan jag kan åka tillbaka dit. 
 
Nu: god natt. Imorgon är jag ledig. Hela dagen. 

Aningens lite förbättring

Här kommer ännu ett sent inlägg från min sida. Är lite trög på dagen, idag har jag till och med sovit en timme på eftermiddagen. Jag har lite tur så en timmes sömn på dagen påverkar inte nattens sömn. Är sömnen dålig den natten så hade den varit det oavsett den timmes på dagen. I natt kan det blir tufft, sov nästan fem timmar natten som var. Rekord för den här perioden av mani eller vad det nu kallas. Har sovit ungefär 25% av vad man ska sova, den senaste veckan. Exakt en vecka sen jag började flyga upp i manins sömnlöshet, överskottsenergi och för stor tilltro till mig själv. Det är i och för sig skönt, väldigt sällan jag tror på mig själv numera. 
 
Idag har hur som helst varit en jädrans värdelös dag. Huvudet springer, men kroppen faller ihop i en hög på badrumsgolvet. Av ren längtan tog jag mig till lillebrors säng för att vila en stund. Huvudet fortsatte skriva på listor jag måste skriva, att-göra-listor, flytta-hemifrån-listor till lillebror, drömmar-jag-drömmer. Huvudet skriker om att jag måste sortera alla tröjor i färgskalor, att jag måste tvätta, att jag måste försöka äta någon gång, att jag måste träna hundarna, att jag måste träna själv, att jag måste ringa den och den. Kroppen, och jag, hänger inte med i tankarnas tempo. Tyvärr. Så nu börjar det bli slitsamt. 
 
För övrigt är det mest oro över den yngsta hunden. Ja, den äldsta med, men det är lättare att ordna, om pappa bara tar sig i kragen snart. Den yngsta är det mer kört med. Ingen av oss i familjen vet vad vi ska ta oss till med henne. Pappa har haft nästan 20 hundar och aldrig haft såna problem med någon av dom som han har med den här. Men en hund med damp, ADHD och några fler bokstavskombinationer är det svårt att stimulera henne. Två timmar om dagen räcker uppenbarligen inte. Dessutom är hon för svag mentalt för att klara sig själv. Ensam hemma går hon i tusen bitar av. Får se om vi ens kan ha henne kvar. De andra hundarna mår inte riktigt bra av henne heller... Tips någon..?

Manisk

Det är lite problematiskt att vara bipolär. Eller ja, ha bipolär sjukdom. Faktiskt ett rent helvete när man inte är i mellanläge om det nu finns något sådant. Inte för att de är lätta, men lättaRE. Just nu är jag manisk något så in i helvete så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt i huvudet. Som jag skrev till en fin vän här på fb (ja, du är faktiskt fin, inte bara för att du är förstående, klok och stark), att allt som rör sig i skallen väntar på, skriker för att få komma ut. Idéer, planer, tankar, att-göra-saker, listor. Allt virvlar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med en rygg som går av på mitten, en fot som är dubbelt så stor och svart som den andra foten och leder som älskar att bråka. Kroppen vill inte mer efter ja, typ 15 timmars springande, den vill ligga i sängen och aldrig mer gå upp. Samtidigt vill huvudet att allt ska hända nu. NU. Precis just NU. När det INTE går. Fatta jävla fitthuvud: lägg ner kaoset. Hur svårt kan det vara? tugga mer tabletter, lägg dig, gosa ner dig med hunden, blunda och sov. Jävligt enkelt. 
 
Älskade någon, hjälp mig. Älskling, rädda mig. Jag lovar att komma på söndag, och svara megafort på fb en hel vecka, köpa nya strumpbyxor, bara du lyfter mig nu. Bär mig inte, lyft upp mig bara, det räcker. 

Rätt bra va

Aah vad trött man blir på sin tekniska förmåga ibland. Eller oförmåga snarare. Raderade heeela inlägget jag skrivit. Skratta ni, min ganska obefintliga förkärlek till tekniska och elektriskan saker har lockat många skratt genom åren. 
 
Hur som helst. Mina dagar har varit bra. Till och med toppen. Jag har ansträngt mig för att få allt att funka, för både mig och mina underbara värdar under min mitt-i-veckan-weekend. Det är värt slitet med tankarna för att lyckas äta vettigt utan att spy, gråta, kompensera eller skära. Rätt bra för att vara mig. Två nätter faktiskt så hela onsdagen utan rakblad. Låg och velade länge: väcka Jasmine - skära. Blev ingendera så är väl lyckat resultat. 
 
Imorgon börjar slutet på för mig höstens stora projekt. Festen jag och mamma sagt att vi lagar och serverar all mat till äger rum och resultatet på allt vårt planerande och kämpande visar sig. Det har varit turer hit och dit, potatiskakor, skagentoast, räkbakelser, chokladtårtor, viltbiffar och eviga såser hit och dit så jag är inte ens säker på vad menyn blev. Jag sköter resten och är nöjd med det. Får känna mig bra, duktig på något (hoppas jag), känna mig trygg i arbetsuppgifterna, tycker de är givande och roliga och faktiskt vilja engangera mig mer än jag orkar bara för att jag vill att det ska bli för alla parter. Födelsedagsbarnet med familj, gäster och vi själva så klart. Utmaning deluxe för mig denna veckan men det ska gå. Det kan gå. 
 
Allt är inte åt helvete även om det känts så med alla motgångar de senaste månaderna. Tisdag till torsdag har innehållit i princip allt jag behöver, tåget var i tid hem och de boende litar på mig mer och mer för varje dag jag är där. Jag skulle kunna ta över min chefs jobb direkt om jag klarade det, för det är så underbart bara att titta på hur hon jobbar, hur hon på de mest banalamen för henne krävande sätt lär mig saker det skulle ta mig år att lära mig på egen hand. Nu är jag inte i den fas då det skulle gå att jobba men en dag. Då ni. Då dö jag eller vinner jag. En dag står jag öga mot öga med döden en sista gång, eller med rätt mod och styrka från mig, en näst sista gång. Då finns det inget dö eller överleva. Då finns bara döden eller leva livet. om det är ett val eller en kamp jag ställd inför vet jag inte. Det sägs lite olika om det. Döden har lika många skepnader som människor som möter denna.
 
Nog babblat. Jag överlever, står och går och mår just nu rätt bra. 
God natt 

Rätt bra va

 

Nice

Här ligger jag i semestervila i soffan hos Jasmine efter en rätt bra dag. Lite matångest men faktiskt , det gör mig inte så mycket när resten av den senaste dagen varit så bra. Sovmorgon, promenad, mysiga samtal precis hela dagen, shopping där jag faktiskt köpte lite själv. Nöjd! Sen hem för en lussekatt jag behöll, mer givande samtal, förberedelse för tacos och en trevlig kväll. 
 
Jag mår bra här, så bra jag kan. Kloka, underbara och energiska Jasmine har gjort de senaste timmarna toppen, tack fina du <3

Spänd

Så var det en ny vecka. Det har varit en blandad dag. Tung, men med glädjeämnen och förväntan. Började med en busstur till Konserthuset för att hämta ut biljetterna till konserten jag och mamma ska på i januari. Det gick ju utan krångel. Vidare till centralen för att hämta ut tågbiljetter (yey!!!) för resan i veckan. Ska bli så skoj, om Jasmine står ut med mig hela tiden jag är där. Dit åker jag för övrigt imorgon. Stockholm. 
 
I alla fall, vidare, MED BUSS (yey på mig), till boendet där det var en riktigt seg dag. Tuggade i ångest i mig 12 Atarax och kände mig som en idiot. Det fortsate med tjafs, men jag härdade hur som helst ut med alla tradiga tanter, som snackar så mycket skit om varandra. Som tonåringar. De har i och för sig en del poänger många av dem, men det är lite ledsamt att lyssna på. Nu börjar jag dock lära mig hur man smiter undan. 1.5 år tog det.. Passet slutade i alla fall med att en av surtanterna, som sitter i rullstol, bad om att bli uppkörd till sin lägenhet. I väntan på hissen (de segaste hissarna ever, man kan få stå i tio minuter och vänta), frågar hon om jag trivs och "jag svarar ja, verkligen." Det känns bra, att även mot de jag inte jag pratar med är öppen med det. Hon säger att "ja, det syns på dig, man blir så glad av att se dig, du är alltid glad och vill hjälpa till och bryr dig. Mycket bättre än många andra här. Jag skulle vilja se dig varje dag." Varpå hon slår ut med armarna och säger att "alla blir så glada av att se dig här". Underbart att få höra det faktiskt. Inte bara av dem som är partiska, känner mig och får hjäp av mig varje dag jag är där, utan faktiskt av dem som normalt sett knappt svarar på när jag hejar. 
 
Det har varit en jobbig dag, men jag har klarat den och nu känns det faktiskt bra att jag ska på semester och njuta av trevligt sällskap ett tag. 

Bittert

Det har varit en rätt intetsägande dag mestadels, vaknade, gjorde lite nytta, mådde dåligt, gjorde mindre nytta, mådde lite mer dåligt, åkte till pojkvännen och hade det rätt bra ända tills jag inser att jag glömt hela medicinpåsen och därmed måste hem igen. Idiot jag är. 
 
Just nu är det sådär. Lite ångest, lite självhat, lite trötthet och lite bitterhet. Bara allmänt less. 

Lördag

Slitsam dag idag. Tungt mentalt, men det hela livades upp av en timmes samtal med pojkvännen. Det är skönt att ha stöd. Även om han inte alltid förstår. Vi kom i alla fall fram till mycket bra och jag känner mig lugnare.

Tagit de tabletter jag ska och väntar nu på mamma tills vi ska åka bort en bit i byn för studentskiva. Småskraj faktiskt..

Åldersnoja

Igår var jag, mamma och pappa tillsammans med lillebror och tittade på en lägenhet han varit till pappas bank för (pappas rikemansbank som han inte har ekonomin att vara i, han passar inte riktigt in bland mångmiljardärer),  och bytte till den banken för. Han var helsåld på lägenheten redan i måndags när han var där och tittade på den. Han ville dock ha vårt godkännande, hans första lägenhet liksom. Vi gav alla vårt godkännande för den var otroligt fin. Nyrenoverad tvåa, inglasad balkong, tio minuters cykelväg till city och lika lång tid till jobbet. Han fick den dessutom till ett väldigt vettigt precis. Allt detta har hur som helst lett till att lillebror fått lånelöfte från banken och troligtvis flyttar första december. Detta i sin tur har lett till att jag sitter nu med en gruvlig åldersnoja för min del. Min LILLEBROR, min lilla lillebror ska flytta hemifrån. Jag frågade på skämt om han visste vad som var vad av tvättmaskin och torktumlare i det som blir hans badrum. Det visste han inte. Däremot gissade han rätt så ja, han är  i alla fall inte dum. Till hans heder ska sägas. 
 
I övrigt är det rätt tungt, varit på traumabehandling och ja, han tycker det går lite långsamt för mig så vi ska köra traumabehandling båda tillfällena i veckan några veckor. För det gör ju saker enklare för mig. Jag tycker det är jobbigt nog med en. Men jag tror att jag får lita på honom den här gången. Ge mig hän eller vad man nu kallar det. Kastar mig rakt ut och hoppas på att han fångar mig innan jag kraschar. Han märker väl om det blir för jobbigt för mig. Idag blev det definitivt. Förstår inte att det har blivit så svårt att leva. Jag brukade vara ganska bra på att överleva. Nu gör jag det med nöd och näppe. 
 
Hämtade ut medicin. Imovane. fick 2 paket. Som vanligt. Bara att det inte var 30 i varje paket - utan 100. Berättade för mamma, oroligt, att jag inte vet hur jag ska hantera det. Mamma frågade om jag vill att pappa ska ha dem. Problemet är ju att jag inte vill det. Jag vill klara mig själv för det första. Jag vill ha medicinerna för mig själv. Min trygghet, min borg där jag styr. För det andra vet jag inte när jag kan behöva dem. Det vet jag aldrig så det är skönt att ha dem. Det hela lugnas åtminstone av att jag har klarat av Lyrican till 100 %. Inte fuskat eller missat en enda gång. Och det är tre veckor sen idag jag började med dem. Lite nöjd faktiskt. Inte för att man ska behöva vara nöjd med det, men faktiskt, det är jag. 
 
Det var uppdateringen för den här dagen. Och gårdagen i och för sig. Imorgon är det studentfest på gång. Lite nervös faktiskt. 

Så tröttsamt

Det är kväll nu. Jag är trött efter en lång dag utan något som helst vettigt gjort. Tvättat, förbränt för mycket kalorier, tjafsat med en understimulerad hund, gjort henne stimulerad (tolka det rätt), lagat sjukt god mat, ätit den, delat en flaska vin med mamma till den, behållt den och faktiskt varit stolt över att jag inte ätit som en idiot. Så en helt okej dag. Bara måendet som inte hänger med riktigt. Det är ju bra. Om jag någonsin ska kunna leva ett värdigt och vettigt liv så kanske jag ska komma någonvart med det..? 
 
Jaja, kvällen är sen, jag har ont, hunden är trött och tabletterna börjar verka. Imorgon väntar en heldag på boendet och jag vet faktiskt inte om jag orkar. Men det visar sig. 

Allting blir bara så fel

Dagarna går. Vissa dagar gör det inte. Idag gjorde det verkligen inte. Vaknade vad som kändes en kvart efter att jag somnade. Ringar under ögonen, en kropp som bultar, värker, är sned och svullen. Mina leder dödar mig för tillfället. Sista tre dagarna har varit hopplösa. Det har de varit på de flesta plan. Mitt vad det nu kallas igår gjorde ju inte saker bättre. Atarax-kartorna ligger kvar i handväskan trots att jag stod med påsen i handen hos psykologen. Funderade, la tillbaka påsen, tog tillbaka den, la ned den i väskan igen. Samma visa när jag skulle gå. Kartorna blev kvar, med motiveringar som "det är ju svaga tabletter så det gör inget, psykologen bad inte om dem trots att jag berättade om gårdagen, jag kan spola ned dem när jag kommer hem" osv osv. Det är dåliga ursäkter. Som inte håller när jag ska klara med mig själv. Hur blev jag en sån jävla idiot. 
 
Dagens jobbiga samtal hos psykologen resulterade i att jag åkte hem istället för till praktiken. Utan att ringa praktiken vilket ju var smart så jag fick ett argt meddelande på mobilen. Hatar bara att prata i telefon. Åkte hem, sov, peppade en kompis (hoppas jag), fick lite skäll och har sen dess vilat, skrivit en dikt, sorterat tvätt, tvättat, hängt tvätt och faktiskt ätit och behållit det. Jag hatar mat. 
 
Mår botten, hatar mig själv, är hungrig och ska ge min hund mat innan hon börjar hata mig på riktigt. 

Relapse

Saker blir inte riktigt som jag tänkt mig. Idag har varit en helvetesdag. Orkar inte ens skriva allt. Buss som tog tre gånger så lång tid som gjorde att jag förbannad och tårögd kom till praktiken tjugo minuter för sent. Inte för att chefen var arg, det är hon aldrig, det var mer jag själv som återigen fått bevisat för mig att verkligheten alltid jävlas med mig, att jag inte är värd bättre än lite medgång. För uppenbarligen har jag gjort mig förtjänt av triviala motgångar, bussar som aldrig går i tid, dementa gubbar som skriker så jag skakar i hörnet och allting blir bara helt, helt fel. I panik ramlar jag ihop i förrådet som jag och chefen har som eget omklädningsrum. Famlar efter påsen med de få Lergigan jag har kvar. Hittar istället en karta Atarax. Mina små hjärtan. Mina små dödspiller. Mina små jag-ger-upp-men-försöker-vara-kvar-i-vardagen-tabletter. Drar i mig femton stycken och längtar efter suddigheten i kanterna på min verklighet, räknar ner till sekunden då en genomskinlig, osynlig vägg dundrar ner mellan mig och min värld. Allting kommer. Precis när de brukar. Lättnaden sprider sig i min kropp, händerna slutar skaka, suktandet avtar för att för att i två timmar faktiskt inte finnas. För första gången på mer än två veckor. Så skönt. Så idiotiskt. Så in i helvete jävla puckat. Är jag dum i huvudet eller..? Eller ja det är jag ju, så det var en dum fråga. Men mer än vanligt.. Det är jag nog också. 
 
Så nu sitter jag här med en gruvlig ångest och är så förbannat arg på mig själv. 

Man funderar ju ibland

Någonstans i kaoset jag inte riktigt vet vad jag ska kalla det ramlar jag ihop. Ungefär som ute i hallen för en timme sen. Det ringer på dörren, jag hade precis somnat om efter tre timmar av stirrande i taket. Vaknar, hundarna skäller, dörrklockan väsnas, det är kallt. Undrar om jag drömmer. Önskar att jag gör det, så jag slipper stiga upp. Slipper inte. Allting fortsätter. Jag stannar aldrig upp, fastän jag alltid hamnar någonstans halvvägs. Kommer aldrig fram, fastän jag alltid springer. Får aldrig luft, fastän jag alltid kippar efter andan. Aldrig alltid. Alltid aldrig. Eller något däremellan. Duger aldrig, förlorar alltid. 
 
Dörrklockan fortsätter väsnas, jag springer nerför trappan. Glömmer när jag räknar till tolv att i den här trappan är det 16 steg så mina tolv räcker inte om jag tar ett i taget. Ramlar de sista fyra stegen och kraschlandar på vänsterfoten först. Som viker sig och tre ton fett faller över en sned fot. Smärtan är där, som när ångesten våldtar hjärtat, smärtan är där, instinktiv och jag vet att den bosätter sig där, som när ångesten våldtar huvudet, lämnar en aldrig ifred och kommer alltid trycka med en kniv, inte alltid hårt, men alltid lite. Eller varför inte mycket. Smärtan är där, jag skriker, som när ångesten våldtar mig, och trycker in kniven i mitt fett så hårt att jag överväldgas, jag skriker. 
 
Glömmer inte dörrklockan, reser mig, springer i smärta, låtsas att den smeker mig, som jag brukade göra när jag sprang mil efter mil ute på grusvägen i ett mörker lika mörkt som det är i hjärtat. Utanför står en dam som vill sälja lotter. Svär inombords, som jag brukade göra i kyrkan eftersom man inte ska svära i Guds hus. Har inga pengar, ber att hon kommer tillbaka senare. Stänger dörren, svär högt, ramlar ihop och gråter förtvivlat över att jag alltid förlorar. Förlorar spelet mot smärtan, förlorar kampen för livet, förlorar hoppet i kriget om renhet. Jag förlorar. Till och med en trappjävel på 16 steg förlorar jag mot. Till och med mot min egen kropp förlorar jag. Till och med mot själv förlorar jag. Där är nog förlusten som störst. Att aldrig, aldrig någonsin få känna att jag duger. 
 
Det var historien om min morgon. Och historien om mitt liv. Allt i tre stycken med ord som inte betyder något överhuvudtaget. Ungefär som vanligt. 

8 nov 13

Ny dag och nya tag. Har varit hos psykologen, och sedan vidare för att ta bort stygnen och hämta bakelserna till kvällen. Dit jag snart ska ta mig för lite mys, bröllopsdrömmar och sedan middag ute för att till sist gå på bio. Känns som en rätt bra kväll faktiskt. 

Trött men nöjd

Det har varit ett par bra dagar så det är självklart tomt utan Cili igen, men jag bär med mig att jag klarat dagarna rätt bra, även om gårdagskvällen var riktigt tung där ett tag. Vi har ätit massor, gått promenader, släpat oss igenom Harry Potter-filmerna och ja, njutit av att ha tagit lugnt. 
 
Imorgon ska jag till psykologen, sedan ta bort stygnen och till slut åka till Maria och Kim för bröllopsprat, middag och bio. Perfekt tror jag!

Cili-dagar

Så var det kväll igen. Inte för att jag skrev den förra som var, är mer ett konstaterande att det alltid kommer nya kvällar, nya dagar, nya nätter att hantera. Det går bra ibland, ibland inte. Igår gick bra, ikväll kan gå sådär. Tänker i alla fall försöka. 
 
Har Cili här ännu. Vi har haft det rätt bra faktiskt. Lagom dagar liksom. Idag har vi varit på biltema, gått långpromenad med alla fyra vovvar, lagat och ätit mat, druckit lite och moffat i oss sötsaker. Lite som vanligt. 

Bröllopstankar

Kändes väldigt roligt att skriva det då det blir enda gången jag får chansen. Det är INTE jag som ska gifta mig. Jag vill inte gifta mig överhuvudtaget. Men mina bröllopstankar handlar mer om ansvaret det tydligen innebär att vara brudtärna. Om hon ens vill ha mig fortsättningsvis. Hon får väl tröttna på mig då. Efter tio år och tre månader. Det är i alla fall sjukt mycket som ska ordnas inför och under ett bröllop. Hur de ska hinna med allt vet jag inte, men jag och best man får väl stötta så gott det går. 
 
De är hur som helst underbara. Båda två, de förtjänar varandra. Väldigt mycket. 
 
I övrigt mår jag sådär. Insättningsproblemen har blivit bättre, mycket bättre, men abstinensproblemen pga Ataraxen är mer än närvarande. Kan inte hålla i en kaffekopp utan två händer, svårt att andas, kallsvettas. Usch är hemskt. Men jag har överlevt typ hundra andra saker vid det här laget. Säger jag samtidigt som jag funderar på att peta upp stygnen bara för att få slippa känns hur besvikelsen och nederlaget sipprar ut därifrån, hela tiden. Dum idé så jag låter nog bli det. 
 
Oj oj så mycket tokigt det varit idag men samtidigt känns det bra att ha pratat med chefen och äntligen varit helt ärlig. Hon har ju, tydligen, märkt det mindre hälsosamma tablettintaget. Inte för att jag under de senaste månaderna faktiskt brytt mig om att dölja för henne att jag tar tio Atarax i taget ett par gånger om dagen. Hon sa lite blandat, både bra och dåligt, men hon var stöttande i att jag slutat med Atarax och att det är okej att jag tycker det är jobbigt med medicinerna men att hon är glad att jag tog tag i det för hon funderade på att göra det själv. Det är ju värmande att hon bryr sig, även om det självklart känns jobbigt att hon märkt det. Jag har i hela mitt liv kört på det att om andra inte säger att de märker, så märker de inte, märker dem inte så kan problemet inte vara så stort. Det har inte riktigt funkat med mitt tablettjafsande. Så nu är det skärpning. INGA Atarax, LAGOM med Lergigan och FÖRSKRIVNA dosen Lyrica. 
 
Jaha, det var dagens långa inlägg som inte sa så mycket men än dock en uppdatering. 

Dagen idag

Det är söndag idag. Riktig söndag. Det har varit en både bra och dålig. Som jag sa till en vän: det har blivit bättre på en del plan men sämre på andra. Fysiskt är det tungt. Abstinensbesvär blandat med insättningssymptom och en redan sargad kropp. Har varit rastlös, haft ont i leder och huvudvärk som lindrades med hjälp av voltaren och en migränmedicin. Nu är det bättre även om det är kämpigt. Ångesten lurar, men samtidigt finns de stramande stygnen där och påminner om alla problem det medför. Allt för att jag en gång ville komma undan ångesten som började bosätta sig i min kropp när jag lämnade dåvarande pojkvän. Pojkvännen som förstörde allt. Lärde mig hata den jag älskade, lärde mig hata mig själv. Och lärde mig att jag var värdelös. Jävla pissiga små metallbitar. Jag hatar att jag älskar rakblad. Jag hatar stygn, bråken som kommer med, de allt avlägsnare dagarna utan långärmade tröjor, hatar att det behöver stå i almenackan att jag ska till ett sjukhus igen, hatar att bland mina tågbiljetter och pepplappar med fina ord från psykologen behöver ligga papper om alla stygn. Och trots allt detta så ligger rakbladet nära till hands. Lättnaden blodet innebär, hatet det för med sig, alla jobbiga samtal, alla bortglömda fina saker jag en gång kunde och ville. Allting i en enda röra. Så ikväll: inga rakblad. 
 
Nu har jag bestämt mig för att höja lyrican en sista gång innan jag pratar med läkaren igen. Det känns både bra och dåligt. Allmänt mår jag bättre, generellt, men dipparna, nedgångarna är svårare att hantera nu när jag inte har vid behovstabletter. Det är i sig bra, 25-35 atarax och lergigan om dagen funkar inte riktigt i längden. Insåg jag och får nu sitta med samma skit som när jag slutade med Theralen för snart två år sedan. Abstinensbesvär kallad det visst. På tabletter som inte är beroendeframkallande. Jag är en idiot. En trasig idiot som för tillfället överlever.  

Lite sent, farfar förlåt, men ändå

Allhelgona är och har varit nu. Jag tände inga ljus de dagarna, men däremot i torsdags så det får räknas. Om en stund är det farfars födelsedag. Älskade, fina, underbara, starka farfar. Vi fick 14 är och lite till. Vilket betyder att åren jag minns med dig inte är så många. 
 
Jag minns hur vi fileade gäddan vi fångat ute på Hinsen. Jag minns när vi satt under björken och pratade om hans barndomsår. Jag minns när vi satt vid sjön i stugan. Inte för att jag någonsin såg honom vara i vattnet. Jag minns kortspelandet där farmor och farfar nästan alltid lät mig vinna. Jag minns hur de lät mig krypa upp i sängen för att sova emellan dem. Konstigt egentligen, sov aldrig, aldrig mellan mamma och pappa men hos farmor och farfar gjorde jag det jämt. Jag minns jag och farfar som löste korsord.  Jag minns farfars snarkningar i sängen när han sov middag. Jag minns mina och farmors eviga promenader. Jag minns hunden vi en gång hade men som dom fick och älskade ömt under alla år. Jag minns kaffet han drack från fatet och stirrandet ut genom fönstret hela dagarna. jag minns Daimglassen vi åt från herrgården. Vi upplevde mycket fint, det mesta med farmor med någonstans, ibland mer delaktig och ibland mindre. Det är därför jag älskar farmor så fruktansvärt mycket. Vi har delat så mycket, har så många gemensamma minnen. 
 
Farfar skulle blivit 87 nu om jag räknat rätt. Vad gammalt. Så gammal vill jag aldrig bli. Aldrig. Det vet jqg, och många andra, så när jag stod där vid minneslunden och farfar bad jag om ursäkt för att jag inte blev som han blev, bad för att han är tacksam för det liv han levde och sa hej då, återigen. Ljuset brann fint i lyktan när jag vände mig om en sista gång. 
 
Vila i frid farfar <3 Tack för alla år. 

Maestro

Där stod du,

Maestro,

Där låg jag,

Tillsammans i ett vakuum

Som ingen annan nådde in i

 

 

Du log,

Jag stirrade,

In i spisluckan

Utan att registrera djävulens

Hånskratt i bakgrunden

 

 

Med du,

Din dödssuktande idiot,

Du var en sadist

Jag aldrig kunde

Tro på att du var

 

 

Men ah,

Jag förstår,

Maestro,

Jag var din slagspåse

Så att du kunde leva

 

 

Medan jag kippade efter andan

På köksgolvet

Och glömde att

Kanske, kanske

Hade jag ett liv att leva

 

 

Utan dig

 

 

Och det var väl kanske så det var tänkt

 

 

Du skulle få lysa med kärlekens frånvaro

I en värld där bara du kunde stå upprätt

Fastän jag föll och föll

In i något slags grepp

På något jag ännu inte sett öga mot öga

 

 

Så tack för att

Du stulit

Sex år av mitt liv

Jag hoppas att jag tar

Dubbelt så många från dig

 

 

För du kommer

Alltid plåga mig

Så till den grad

Att jag aldrig mer kommer

Se ett helt hjärta

 

 

Tack,

Maestro

Jag står i evig skuld

Till dig

För att du lärde mig hata


Men usch och fy... och... Du brukade le i sömnen

Allting känns som lördag idag. Det känns inte bra att en hel dag försvinner. Dock har fredagen innehållit en del nytta och en del tråkigheter. Det var en jobbig timme hos psykologen, som jag löste bättre än senaste gången. Det var ju i och för sig tur, jag gillar inte kirurgen. Jag gillar inte något slags sjukhus. Då känns det ju peppande att överleva nästa vecka, då jag har gynekologisk cellprovstagning, psykologen, mammografi, ta bort stygn och psykologen igen. Mammografin var valfri och eftersom jag vet hur man kollar sig själv så struntar jag nog i den. Ändå, fyra sjukhusaktiga saker. På fem dagar.

Jaja, strunta i mitt gnäll. Det positiva var natten då jag faktiskt kände mig lite till nytta. Dock bara lite, men än dock något i alla fall.

 

Du brukade le i sömnen
När jag låg bredvid
På den tiden då vi försökte
Läka varandras alltför djupa sår

 

Jag tror inte att vi
Någonsin lyckades med det
Några längre stunder

 

Men ibland,
När 38 kilo ångest
Åt choklad i din säng,
När du stirrade mig djupt in i ögonen
Och när tuggandet av datorn
Som ville påpeka att
Den slet för att ladda ner
Dussintals av låtar med Pavarotti
Glömde jag såren i min själ

 

Jag såg bara dina,
När jag plockade saltkorn
Ur såren på dina lår

 

Jag höll om dig
De nätter som var svårast för dig
För att jag hoppades att kärleken,
Så bisarr den än var,
Skulle lindra plågorna
Som bosatt sig i din kropp

 

Och de andra nätterna,
Som var svårast för mig
Värmde du min kalla kropp
I hopp om att smärtan skulle avta
Om du älskade mig tillräckligt

 

Du brukade le i sömnen
De nätter jag låg bredvid dig
På den tiden då
Allting var lite lättare


RSS 2.0