Åh skit

Jag är lite osäker på vad som händer med mig. Faller kanske? Det kändes som att saker började vända, jag hittade lugn, hittadd Jocke och hittade rutiner. Vet inte riktigt om det funkar längre. Jag har tappat bort mig själv på vägen till det där jag kämpat så hårt för. Kvar är bara trasigheten och tragiken. Jag känner inte riktigt att jag gör tillräckligt. 
 
berättade för mamma och pappa om att jag skurit på armen igen. Mamma blev mest ledsen och pappa bekymrad. De var verkligen stolta och hoppfulla när jag berättade om planen att inte skära på armarna. Jag var själv lite nöjd. Det vet jag av erfarenhet att det aldrig funkar för mig. Ändå tar jag inte tag i det när jag känner att det går åt fel håll. 
 
Har i alla fall lagt mig mig och tagit två extra imovane så jag får sova i natt. Hoppas verkligen det. Få bort den här huvudvärken Och ångesten. 

Ensamhet

Jag hittar inte ut ur det här. Jag är fast i att vara fastfrusen och apatisk. Det känns egentligen kört det här. Blev själv hemma och det går inte särskilt bra alls. Rädslan efter gårdagen ligger där bakom och pockar på uppmärksamhet, och jag vet att den är befogad, den rädslan. Ångesten gnager, efter många tankar under dagen. 
 
Var på möte hos psykologen och fick göra en EMDR-övning på gårdagen. Det blev inte bara svårt att fokusera och andas utan också att få ordning på allt. Alla tankar och känslor i ett inferno. Men psykologen fick ordning på både min andning och tankarna så till slut kom vi fram till en hel del bra. Att sömnen är ett problem, jag har stora svarta påsar under ögonen och ser bedrövlig ut och har mer eller mindre konstant huvudvärk som allt oftare blir migränattacker. Han tycker också att vi behöver ta en funderare på hur vi ska göra med mina ångestdämpande tabletter, det funkar inte riktigt som det är nu. Han tycker också att det börjar bli ett orosmoment att jag får allt svårare att fokusera på vardagen och de praktiska sakerna som jag under hela mitt liv haft otroligt lätt att klara av. Rakbladen är kanske det största problemet, just för att jag inte bara använder dom för att lugna ångesten utan också göra mig själv mer trygg. Det stämmer ju, rakblad är inte rätt medel för att få mig tryggare i mig själv. Han har många bra poänger, jag har tur som har fått en sån otroligt bra psykolog. Inte för att han är särskilt snäll, han är ganska tuff, men i längden vet både han och jag att jag behöver det. 
 
 
Skriven 23 september 08. Och jag känner likadant idag. 
 

sterila väggar
färgglada tabletter
spända ansikten

och jag är alldeles ensam

I ett mörker där bara
jag finns och kämpar,
lite halvt - tom,
där allt som existerar
mer är längtan
och väntan
på den sista etappen,
upploppet mot mål
d ö d e n

tunga andetag
falska leenden
ologiska regler

och jag är alldeles tom

Inuti är det liksom
ingenting kvar utav
allt det som en gång
fanns där och allting
utanför är krav och
eviga frågor
och det jag kryper runt -
totalkontroll

trovärdiga lögner
deprimerade skrivbordshälsningar
inrutade flyktförsök


och jag är alldeles dödsdömd


What the fuck..?

Idag skulle jag ge mycket för att slippa vara med. Bara få segna ner i en död hög och aldrig mer behöva stå ut i det här helvetet. Det har verkligen gått skit idag, något fruktansvärt dåligt faktiskt. Från en tråkig dag med inslag av ångest, till en eftermiddag i kaos. Paniken som spred sig i mitt bröst, andningen som blev svår, blixtarna för ögonen, krypningarna i händer och fötter. Det var länge sen det var så förbannat jobbigt bara att öppna käften och säga "ja lite" på frågan från chefen om det kändes olustigt att hamna i den situation jag hamnade i. Jag trivs inte med människor som skriker, än mindre de som slår med saker om sig och allra minst med människor som skriker svordomar och otrevligheter mot varandra. Särskilt män. Så den där kraschen ute på parkeringen var inte förvånande egentligen, när allt blev som det blev. Hon tog det med ro, lugnade och bytte samtalsämne i hopp om att jag skulle kunna börja andas. Det gick rätt okej ändå så väl på väg hem kändes det bättre. Vilket också var min tanke så när allt gick åt helvete ännu mer var jag inte riktigt förberedd. Så det hela slutade med ännu mer ångest och kaos och i paniken som utbröt skar jag på armen. Jag som verkligen kämpat för att kunna gå med bara armar i sommar. Första sommaren sen jag började skära. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Det sitter hur som helst ett plåster över såret nu som det blöder igenom. Ångesten är brutal och jag har levt på alldeles för många tabletter så jag ska ta mig till sängen strax. Hoppas att den här dagen tar slut väldigt snart.

Orkeslös

Just nu är jag så in i helvete trött på allt. Mest på mig själv. För att jag är så dålig, misslyckas med allt, sviker, förstör, kräver, är ful, tjock och sinnessjukt fel. Jag fattar inte hur jag ska orka med det här, med mig själv och alla dumheter. Fattar inte heller hur jag ska göra för att ta mig ur det, jag känner mig väldigt fast här.. Jag har aldrig tagit mig ur det här, jag vet inte hur man gör. Var man börjar, var man hittar modet, vart jag hittar vägen att gå. Nej, osäkerheten är maximal här..

Sliten

Klockan är återigen sent, jag är sjukt trött och verkligen less på mig själv. Jag åstadkommer ständiga svek mot min omvärld. Perfekt. Varför är det så svårt att göra något rätt, någon endaste gång..? Bara lite rätt då, så i alla fall någon slutar vara trött på mig..

Det går något fruktansvärt dåligt att kämpa just nu, jag mår rätt kasst och är sliten och utled på livet. Små pauser som får mig att fortsätta, man jag verkar inte komma så mycket längre än så...

Trött

Det är stört hur man kan vara så här trött. Hur blev det så här frågar jag mig om och om igen. Utan att få några vettiga svar om jag ska vara helt ärlig. Jag verkar ha kört fast i något slags ångesttillstånd. Någonstans lurar den alltid på mig, vet att jag inte kan fly. För jag verkar inte riktigt kunna det. Jag är kanske fast i det här. Körd. Chanslös. Alla andra kommer så himla långt, kämpar och vinner. Jag kämpar och förlorar och kommer verkligen ingenstans.

Är trött på det här. Så innerligt trött på allt. Hur jag ska ta mig ur det här har jag ingen aning om.. Om det går. Jag är kanske körd.

Rörigt

Ikväll har det varit otrolig rörigt hemma. större delen av dagen har ägnats åt bilåkande. Tre timmar upp till stugan (inklusive pauser hit och dit), en timme i stugan där vi visade mormor runt, inspekterade nya stugan som vi ställt upp, och analyserade och recenserade pappas arbete med alla farmors flyttgrejer. Vidare till Enviken där vi efter många om och men hamnade i farmors soffa. Kaffe och jordgubbar, jag vågade mig på grädde till, sedan hela vägen hem där vi landade vid halvsju. Där det riktigt röriga började. Cili kommer, vart ska vi sova med alla hundar. Ska vi bada badkar eller inte, sen kom väl Cili och åtta hundar skulle delas upp i rum och ställen på tomten där de inte mötte varandra. Min tax är så otrevlig mot yngre tikar från andra familjer. Så hon med våra andra tre i hundgården medan Cilia tre sprang runt i huset och morfars i hans bil. Sen har det varit ett evigt flyttande på dessa hundar och ett evigt skällande på våra hundar som låter. Allt medan jag sprungit runt och känt mig både dålig, värdelös och framför allt tjock. Hur blev jag så här Vidrig? Jaja ett ständigt återkommande problem, denna ångest. 
 
Imorgon åker vi till Hofors för tävling. Klockan står på 04.40... Cili kommer få ett helvete att få upp mig. Vi bestämde oss sedan för att sova i stugan, dit det bara är en halvtimme från tävlingsbanan. Kommer bli en lång dag imorgon. Som dagen idag varit. 
Nu: ännu en tablett och god natt. 

Hur blev det så här?

Jag sitter här med en ångest som växer för varje sekund. Varför åt jag den där extra biten kyckling, varför åt jag glassen, varför drack jag det där vinet...? Så otroligt dumt. Ändå vet jag att jag hur som helst måste göra det, äta det. Tids nog. Måste jag bli tjock nu bara för det? Vad hände med mina synliga revben och spetsiga knän? Det är så förbannat fult att vara benig och knotig, men jag kan ändå inte låta bli att sakna känslan. Jag saknar inte orkeslösheten, de döda ögonen, den ständiga värken, alla blickar från omgivningen och kommentarerna från vänner och bekanta. Dock så slipper jag inte värken, de döda ögonen består och kommentarerna fortsätter hagla över mig. Men jag var INTE bättre för att jag var duktig på att svälta, det är inget bevis på självdisciplin och mental styrka när man är för smal för vuxenkläder, det är inget starkt eller modigt att vara så sjuk att man får ligga med sond. Det är sjukt, bara sjukt. Så varför i helvete vill jag tillbaka? Är jag inte svag nog, är inte kroppen trasig nog, är inte tillräckligt många år bortkastade på självvald isolering, sjukhusvistelser och ångest? Jag tycker det. JAG, lilla Elin, tycker verkligen det. Men det där lilla monstret i huvudet lämnar mig aldrig ifred, låter mig aldrig leva, hon finns där, alltid, skriker, tjatar, viskar, vrålar om hur värdelös jag är och hur fel jag gör och att jag aldrig kommer duga. Fantastiskt.. Det suger att vara sjuk.

Oh skit

Herresatan vad jag är full för tillfället. Bra kämpat när jag ska jobba imorgon på både praktiken och äldreboendet. Kommer må så dåligt, men för tillfället kunde jag inte bry mig mindre. Låt mig däcka av alkohol, ångest och ren misslyckandekänsla ikväll. Det räcker så. För ikväll. 
 
Jag känner mig både dock och äcklig och i vägen men jag hoppas att den känslan kan motbevisas imorgon. Det är i alla fall ungefär vad jag klarar. 
 
Mormor och morfar är  här dock och det känns rätt bra. När vi väl ses så har vi det rätt bra tillsammans. 

Mormor och morfar

Ikväll dök mormor och morfar upp med husvagnen och hunden för att stanna i sex dagar. Det känns blandat, självklart roligt att träffas, jag är bara otroligt dåligt sällskap och mår så ruttet, men jag hoppas att jag kan hålla ihop i alla fall. 
 
Mår i övrigt rätt botten. Hade ett otroligt tungt samtal hos psykologen. Diskuterade rakblad, via en EMDR-övning. Jag har inte riktigt vant mig vid dem och att de tar så mycket psykiskt. Efter en bra stunds övertalning fick han mig att lägga upp rakbladet jag har i mobilen. Mina händer skakade och jag fick nära på en panikattack, men han hjälpte mig andas så det gick okej till slut. Tack och lov för min bästa psykolog!

Vidriga dag

Det har varit en vidrig dag. Begynnande huvudvärk på praktiken så jag var allt annat än trevlig. Det hela slutade med att jag inte sa någonting överhuvudtaget istället, bara för att slippa höra mig själv låta trött och kort i tonen. Kom hem och mådde inte ett dugg bättre, fick i mig en köttbulle och inte ens en halv potatis. Det går så himla fort för äs att utnyttja när det finns chans att fuska. Gick och la mig och sov i två timmar och vaknade upp mycket piggare men med mer ångest. Att det ska vara så svårt detta att må bra. Kunna må bra. Jag kanske inte är menad att må bra. Eller ja, jag kanske är för dålig på att klara av det. 
 
Imorgon kommer mormor och morfar. Jag är sjukt nervös. Hur ska jag klara de kommande sex dagarna? Hålla masken är prio ett i alla fall. Det kan jag för det mesta. Mamma ser i alla fall fram emot det, tror det blir bra när hon får träffa mormor igen. 
 
Nu tänkte jag försöka sova bort huvudvärken få se om jag överlever morgondagen. 

Matångest hos Jocke

Befinner mig i jockes soffa och försöker hantera matångesten men det går sådär. Planen är att i alla fall behålla maten. Den var rätt god, så det är värt det. Är ändå svårt. Jag gillar ju mat, egentligen. Varför inte bara äta och släppa det sen?
 
Kroppen mår inte särskilt bra heller, ont och är stel och svullen på vissa ställen. Fingrarna och fötterna särskilt. Huvudet bultar så in i helvete Men det får gå ändå. Tankarna är inte snälla heller, också som vanligt.
 
Ska sluta klaga, är mest frustrerad. 

Jaha

Är så in i helvete trött. Trött i kroppen och trött på allt. Trött på ständiga motgångar, trött på mig själv. Men ja, det är hur som helst inte så roligt just nu. Jag kommer inte så himla långt från den punkt och plats jag så länge velat bort ifrån. Varför ska det vara så svårt?
Det går sådär med allt just nu, ätit massor idag men inte behållit något, skurit trots ilskan mot mig själv, mått rätt pissigt men masken funkar rätt fint än så länge faktiskt. Fattar inte varför jag kan den så bra. Nog för att den används ofta och så, men ibland vore det kanske bra att kunna vara ärlig med hur jag mår.

Nu har jag egentligen ingenting mer att säga så god natt.
Jo förresten; Sverige är i final i hockeyn OCH rätt land och åt vann Eurovision. :)

Förvirring + psykolog

Fredag, men som alltid så känns fredag eftermiddag som lördag. Beror nog på att jag är så fruktansvärt trött jämt så det känns som att det gått evigheter på veckan.

Har varit hos psykologen och hade det lite tufft, men fick som vanligt ut en hel del viktigt. Lite mer ordning på det som varit kaos sista dagarna, särskilt sista två nätterna. Han förstår mer än jag ibland vill. Eller snarare mer än sjukdomarna vill. Men jo, det kommer bli lättare och göra den nytta som märks också i långa loppet. Just nu ger han den hjälp som behövs för att jag ska hålla mig vid liv. Om han nu lyckas med det vet jag inte, jag lever inte direkt, men överlever gör jag ju än så länge. Av någon både konstig och dum anledning. Hur som helst så kämpar jag, hela tiden, men verkar inte riktigt komma någonstans. Inte ens i rätt riktning för tillfället. Så tröttsamt, jag har ägnat större delen av mitt liv åt att kämpa, för livet, emot livet, för döden och emot döden. Just nu kämpat jag nog lite för alltihop. Hur länge nu det håller.

Svar till Anette; Ledsen, men Gud och kyrkan hade sin chans. Vem som än svek mig gjorde det efter att jag varit troende i fyra år och JOBBAT inom kyrkan i tre. När jag som mest behövde stödet fick jag det som minst.
Men jag hoppas du har rätt, att jag inte är sjukdomen utan är sjuk. Förhoppningsvis märks den skillnaden ganska snart, jag orkar inte riktigt med att ha det så här så länge till. :S

Full rulle

Det har varit en otroligt lång dag. Jag är helt slut. Andra människor jobbar åtta timmar, fem dagar i veckan. Jag har jobbat sju timmar, EN dag och jag skulle vilja sova till nästa vecka. Nu tillåter varken mina hjärnspöken det och jag skulle trots tröttheten bli rastlös ganska snabbt. Kanske har också sömnbristen sin roll i det hela så jag valde att inte ta det lugnt när jag kom hem. I rädsla för att somna och sova för länge och därmed inte kunna sova i natt och så fortsätter evighetshjulet bestående av sömnbrist och ångest.

Dagen har ändå varit bra, jag trivs ganska bra med arbetsuppgifterna även om det känns osäkert för mig att få ta eget ansvar för mig själv igen. Visserligen är det lite skillnad på att ta hand om mig själv och att ta hand om arbetet. Ta hand om mig själv tvivlar jag starkt på att jag kan göra med någon större framgång, men arbetet är givande, det är mestadels roliga människor, trevliga arbetskamrater, en väldigt bra handledare och en ovanligt hemtrevlig miljö.

Och till Anette; tack så hemskt mycket för kommentarerna. De värmer.
Du verkar ha rätt, det är många som är tacksamma för att jag tar mig tid att prata med dem och bara lyssna på det ingen annan hinner eller orkar.
Och jag har ett fantastiskt stöd. Min familj är underbar, de har alla räddat mitt liv, mamma gjorde att jag överhuvudtaget gick ut gymnasiet. Min pojkvän peppar och stöttar till 100 % och jag har flera vänner som finns där och får mig att inte ge upp. Så ja, det finns ett starkt stöd för mig, är bara jag som inte riktigt kan tillvarata det.

Nu; hockey.

Sömn tack?

Tre timmars sömn. Har på tre nätter sovit sju timmar. Att det ska vara så svårt. Jag vill kunna leva bättre. Eller i alla fall börja leva alls. Bra start för att komma vidare. Men jag verkar vara fast här. Har tappat orken att ta fler steg. Viljan är långt borta och modet existerar inte alls. Jag är en riktig fail. Det är inte så roligt längre. Känns fett ovärt, som en fjortis skulle sagt.

Nu väntar dagens andra pass på äldreboendet.

Hur blev det så här...?

Det är svårt det här. Att överleva för att leva livet folk påstår att alla är menade att leva. Jag är förbannat dålig på att leva verkar det som. Överleva verkar inte vara en dans på rosor det heller, det känns faktiskt näst intill omöjligt. Ett hinder högre än alla basketspelare i världen och en morot lika rutten som ett äpple från 30-talet. Det känns inte det minsta värt att kämpa för. Jag vill kämpa för att göra något bra, lyckas med något, göra något bra, Inte bara vara i vägen, störa, kräva för mycket och göra andra besvikna hela tiden. Dessa bedrifter verkar dock vara något jag är fullt kapabel till att klara; att vara helt hopplös och tragisk varelse utan någon som helst mening. Perfekt. Jag är perfektion personifierad om perfektion är att vara misslyckad.

Usch nu tycker jag synd om mig själv. Det brukar jag ogilla väldigt starkt hos mig själv när jag gör, så jag brukar undvika det. Men just ikväll får det vara som det är.

God natt.

Sömn tack?

I natt har jag sovit noll minuter. Är så sjukt trött. Vansinnigt trött faktiskt. inte blev det bättre av att jag tog extra sömntabletter så är ännu mer borta idag. Det är värre än vanligt faktiskt.  Ungefär som det varit den senaste tiden, ovanligt jobbigt. 
 
Är inte så glad i att kämpa mer. Det är alldeles för jobbigt. 

Tårar

Kan tårarna sluta rinna någongång. Det verkar inte så.

Jag vet inte om jag klarar det här.

Blää

Mår inte överdrivet bra. En gräslig matångest, en vidrig ångest, en rörig hundskara, en uttråkad bror som inte kan vara lugn och därmed väsnas och rör på sig hela tiden, vilket gör mig sjukt stressad. Dessutom en väldigt konstig hjärna. Har svårt att fokusera på en sak i taget, eller på flera saker i taget med för den delen, har svårt att veta vad som är på riktigt och vad som är mardrömmar och vad som är dagdrömmar av format mardrömmar, med diverse hemskheter, som zombies som jagar mig på ängen bakom vårt hus, katter som äter upp mig levande, vampyrer som kryper ut ur kudden när jag ska sova, viskningar från väggarna, speglar som exploderar, familjens hus som brinner upp, osv osv. döda människor som cirkulerar, precis i utkanten av mitt synfält, precis så att jag alltid kommer ihåg det. Inte för att det blir bättre med tiden, vilket jag hade hoppats. Men det blir sällan som jag tänkt mig.
ja, hur som helst, nu har jag inget mer att skriva. Inte för att jag hade det från början heller i och för sig :P Ungefär som vanligt.

Vadan detta?

Sliten idag. Mår uselt. Orkar inte.

Slitsamt

Det har varit en tråkig och ganska jobbig dag. Möte hos läkaren som sagt, inte för att det egentligen är jobbigt, men det tar på mig. Energi, mental energi. Som jag oftast inte har. Verkligen inte idag. Det har varit en ganska tuff dag, med många tankar, mycket ångest och alldeles för lite mat. Och alldeles för mycket dumheter. Lite som det brukar vara, men värre. Sån period så får väl vänta mig det.

Nu orkar jag inte vara vaken längre. God natt.


Läkarbesök

Egentligen gjorde mötet med läkaren ingenting. Babbel om saker jag inte riktigt tar till mig. Jag vet redan att jag inte får äta mer än 3 Atarax. Och jag försöker. Så länge måendet är så här så går det inte så bra dock, men jag kämpar, jag försöker. Det måste vara värt det i slutänden. Orkar inte kämpa för ingenting, som jag gjort nu. Insåg idag att jag inte gått barärmad en sommar på fem år. Det ska inte bli sex. Det är inte värt det. Jag kan skära på andra ställen, eller varför inte sluta helt? Det vore det bästa, men i dagsläget alldeles hopplöst. Jag har ingenting annat än rakblad, tabletter och svält. Funkar inte så bra i längden. Har jag insett. Det långvariga missbruket av Theralen och de ständiga överdoserna har satt sina spår, har jag lite grann fått höra och de som sagt det har väl en liten poäng. Men bara en liten. Större än så är det inte.

Snart ska jag till praktiken. Känner mig inte pepp alls. Bara bitter och trött och ångestfylld och hopplös och värdelös. Och alltidgenom misslyckad.

Söndag

Usch vilken natt. Den var jobbig, lång och innehöll två timmars sömn. Är helt slut för tillfället, men det är ungefär som vanligt, men lite värre. Mentalt är jag utmattad, orkar inte riktigt med saker och ting just nu. Men inget att fästa någon mer vikt vid, ska till pojkvännen är det tänkt. Om min lillebror tänkt åka snart vill säga. Han segar dock.

Återkommer när det händer mer. Vilket det antagligen inte gör men ni få läsare som är kvar får väl stå ut ändå om ni håller er kvar.

Vilken dag var det nu igen?

Alla dessa röda dagar gör min redan förvirrad hjärna väldigt virrig. Söndag? Eller va, lördag? Vi har ju varit lediga i massa dagar? Lördag är det tydligen, eller ja, var. En konstig dag. Jag har gjort ingenting. Hängt tvätt, vikt tvätt, dammsugit, ätit, plockat in disk. Inte har jag torkat några golv, stoppat i ny tvätt eller strukit klart. Slarv och lathet på hög nivå.

Imorgon är planen att åka till pojkvännen. Får se hur det blir. Är inte det trevligaste sällskapet men det vet han ju. Mest därför vi inte sågs idag. Jag hatar att inte duga, göra fel, alltid inte räcka till. Vilket i och för sig inte brukar vara det han klagar på. Det är mina jobbiga känslor ochbtankar som snurrar till det. Som vanligt.

Bakis

Idag är jag efter en lång kväll igår så kom jag i säng sent och somnade ännu senare. Men kvällen var trevlig med en del besök, och det blev en väldans massa sprit. Vin, irish coffee, baileys, gin och tonic. Så baksmällan idag är inte överdrivet trevlig. Men det känns okej ändå, mamma blev relativt nöjd med dagen. Hoppas jag.

Idag blir en lugn dag, men måendet är sådär. Känner mig så ovärdig livet.

Grattis mamma

Mamma fyller år idag! Grattis älskade du!
Vi ska kämpa för att din dag ska bli så bra som möjligt. Alltså; att jag håller måendet inne. Det går rätt okej med just det.

Gravitation?

Det är natt, jag kan inte sova, trots drygt två timmar här i sängen. Min hund drömmar, förhoppningsvis trevligare drömmar än jag gjort den senaste tiden. Tankarna snurrar, maler, gnager, smärtar, förvirrar. konstiga, virriga tankar utan logik eller mening. Är det jag som pressar ner huvudet hårt i kudden av smärta eller är gravitationen extra påtaglig idag? Kommer hundar ihåg sina drömmar? Hur gör vi mammas födelsedag mest lyckad? Hur ska jag kunna sluta skära? Är det värt att fortsätta? Det vore mycket lättare att överleva om jag var en smart person som hade svar på alla dessa frågor. Nu ärjag en ytterst korkad person så det blir svårt att få ihop just det. 
 
Missnöjet med mig själv växer, om den möjligheten trots alls existerar, vilket den tragiskt nog verkar göra. Hur kan man ha blivit så här fel? Eller föddes jag sjuk, störd och allmänt fel? Det finns kanske sådana personer. Eller så är jag undantaget som bekräftar regeln. Har alltid hatat det uttrycket, men de flesta citat har en klok härkomst, även om den ibland ter sig gömd långt under förvridningar och feltolkningar av diverse idioter. Jag lär vara en av dessa. 
 
Nu ska sluta babbla nonsens. God natt 

Vidriga dag

Det är fortsatt tungt här. I mitt lilla röriga, korkade huvud är det ingen ordning alls och jag orkar därmed inte heller göra något annat än virvla med i kaoset. Att det ska vara så svårt.

Jag är äcklig och värdelös och finner inte särskilt mycket värde i det här just nu. Det är för svårt.

Hur blev man så här

Det är struligt nu. Jag känner mig fel på alla sätt som går. Tjock, självisk, konstig, svag, feg, ful, hopplös, krävande, i vägen, korkad, äcklig. Helt igenom värdelös kan man säga. Och någonstans inom mig känner jag att det är så. Att det inte finns något bra med mig. Något som är värt något. Något jag kan vara nöjd med själv. För jag är så otroligt missnöjd med allt. Allt jag är, gör, tänker, vill. Allt är fel. Det finns nog ingen mening med mig.

Sliten tjej

Det har varit en lång natt, med många timmar vaken. Mardrömmar då jag sovit och ångest då jag inte sovit. Så ett antal extra tabletter fick ta plats i min mage och det hjälpte faktiskt lite. Lite, men jo jag somnade ju faktiskt till slut. Tur det för jag vet inte hur jag hade orkat med dagen idag annars. Som jag inte vet hur jag ska hantera hur som helst. Mår inte överdrivet bra faktiskt. Vill mest ingenting. Ge upp det här. Få tillåtelse att kapitulera. Jag verkar liksom inte vara skapt till att leva det här, vad det nu kallas. Liv kanske. Jag vill hur som helst inte leva mitt om det här är det närmaste att leva jag kommer.

Usch och usch

Matångest på hög nivå. Ätit pasta idag. Jag älskar pasta. Egentligen. Bara att ätstörningen hatar det något fruktansvärt. Så jag åt men behöll det inte. Ledsen älskling, jag försökte verkligen. Lyckades jävligt dåligt med det dock.

Mår allt sämre känner jag så det var på sätt och vis skönt att få träffa Jocke och få andrum från dalen som gräver sig djupare, som gräver sig allt djupare desto mer jag tänker. Hur länge nu dessa andrum räcker till. Det blir egentligen bara värre och värre varje gång jag kommer tillbaka istället. Så det har sina nackdelar också, även om det är en hel del positivt.

Ja, hur som. Jag vet inte hur jag ska lösa den här svackan, hur jag mest effektivt ska ta mig upp ur den. Om det går. Det kanske det inte gör, kanske helt enkelt får låta tiden gå som jag gjort alla andra gånger. Äta några tabletter, skära några nya sår, springa några mil, hata mig själv lite mer och eventuellt låtsas vara lite bättre än jag är. Om jag orkar. Vilket verkar vara tveksamt.

En ensam kvinna

Jag är trött. Så oändligt trött, ända in i själen. sådär att jag inte kom upp förrän på sista alarmsignalen. Och jag har många, väldigt många. Jag har ingen lust att göra något av allt det det är meningen att jag ska göra. inte gör jag det heller, oftast.Har tappat intresset att engagera mig. Orkar inte bry mig riktigt. Eller inte alls snarare. Det får gå som det går just nu. Kraschar det så gör det. Det visar sig. 

I wish I could tell you

Det är ganska tungt idag. Vet inte riktigt varför. Siffrorna på vågen kan spela roll. Min egen värdelöshet kanske? Eller bara att det är hopplöst? Jag är kanske inte bättre än så här? Kan bättre? Jag kanske är så här dålig.

Sol, hundlek och lyxmat

Det har varit en ganska intetsägande dag. Händelselös, tråkig och småjobbig. Har lekt med hundarna, med blandat resultat. På punkten valpen går det framåt. Hon trivs med tillvaron mestadels, så länge hon blir underhållen och får stimulans så hon blir lite mindre rastlös. Det vill säga väldigt mycket tid från matte och/eller husse, helst från alla. Men hon lär sig och vill gärna vara till lags, så länge hon får göra lagom tokerier också. Det brukar vara så med varelser med damp. Och det är ingen överdrift eller missbrukande av termen, hon uppfyller alla kriterier för damp, även om det inte finns något sådant på hundar. Det finns hundar med sjukt mycket energi, koncentrationssvårigheter och dålig motorik, men inte på den här nivån. Det gör mig inte så mycket mestadels, hon är en utmaning. Min hund däremot är både lat och bortskämd så henne behöver man inte leka med särskilt länge. Men det är roligt det med. Min hund är bäst.

Annars har jag njutit av solen och en bok ute bland hundarna och därefter en riktigt god middag. Andbröst med hasselpotatis och pappas underbara sås. Yes skitätstörning, jag åt sås och njöt faktiskt av den även om ångesten efteråt inte var särskilt lindrig. Usch att det är så struligt med maten just nu. Även om det är oändligt mycket lättare än vad det har varit. Så jag kanske inte ska klaga så mycket på mig själv som faktiskt kommit en bit, trots att jag tagit en del steg bakåt just på matfronten. Men men. Ett framtida problem som jag brukar säga.

Konsten att be om ursäkt

Självinsikt är något väldigt få förunnat. Och de som inte inser att de inte har någon går ju inte miste om så mycket. Det är de som vet att de borde be om ursäkt oftare än de gör som lider mest. Jag är en sådan, jag borde be om ursäkt oftare när jag gör fel. För jag gör fel ofta, väldigt ofta. Varje gång jag inte går emot sjukdomarna, varje gång jag tar för många tabletter istället för att kämpa, varje gång jag väljer att göra fel fastän jag vet vad som är rätt är kanske den gång jag ska be allra mest om ursäkt. Nu är jag som sagt väldigt dålig på att be om ursäkt men det gör inte att andra är ursäktade från att vara lika korkade. Man är inte bra för att den andra är dålig. Och man är inte bättre bara för att man inte ser att man själv gör samma misstag, Så Elin, var inte dum i huvudet för att andra ibland ser allas fel och brister utom sina egna.

Psykologen + lite annat

Idag har det egentligen inte blivit mycket nyttigt gjort. Var hos psykologen en timme och fick både ris och ros och klokheter med mig hem. Det behövdes nog, det är väldigt rörigt i huvudet just nu. Mycket sjukdomsrelaterat som händer där. Göra vad, i så fall göra - inte göra. Vågar jag? Orkar jag? Kan jag? Vill jag? Helt enkelt; går det? Ja ja, det är hur som helst inget jag orkar eller är redo att ta itu med just idag.

Jesus vad trött jag är

Usch vad jag är trött. Kroppen är riktigt ur form känner jag så det är väl inte så konstigt att det är jobbigt bara att gå uppför trappan. Och nej, det beror inte på undernäring. Jag är så ofantligt sliten efter allt, men det är ungefär som väntat. Det har varit en tid av lite vila och den vila som varit har snarare varit att jag totalt däckat av feber så det räknas inte riktigt.

Fy nej, nu har jag varit på äldreboendet. Inte särskilt roligt faktiskt. :S

Allt och ingenting

Här går det sakta åt något konstigt håll. Varken bättre eller sämre, bara.. annorlunda? Vet inte riktigt vad det är som stör. Matstrulet som jag inte riktigt har någon kontroll på. Eller rakbladen som också eskalerar. Inte fort, men lite, hela tiden. Eller alla mediciner som verkar börja sätta spår nu. Alla överdoser skulle komma ikapp mig fullt ut till slut, men redan? :/

Är slitsamt detta, att aldrig lyckas, aldrig göra tillräckligt bra. Men det är också jag i ett nötskal; ständigt den misslyckade som alltid är i vägen och kräver för mycket. Den där som alltid gör fel, som får ångra vad jag sagt och har en inneboende rädsla för att alla som inte redan kommit på hur värdelös jag är faktiskt ska komma på det och att jag därmed blir totalt ensam. Det förtjänar jag antagligen. Och det vore lättast. Inte nödvändigtvis bäst, för mig, men lättast. Ingen att ta hänsyn till, ingen att bry mig om och ingen jag behöver vara rädd för ska uttrycka sitt hat och sin ilska mot mig inför mig.

Nu fryser jag, min hund är sur och jag är sjukt febertrött så jag ska försöka sova. Om det går..

RSS 2.0