Äntligen slut

Äntlige är denna helg, vecka och månad slut. Så slitsamt det varit. Mycket bra, positivt och roligt pappas fest, konkursen av det företag mamma mådde så dåligt på och av, farmors väldiga framsteg, massa stunder med Cili och en fin resa med pojkvännen till Riga. Mitt mående i sig är däremot långtifrån lika bra. Jag är stressad mentalt, rastlös, svårt att fokusera och har en kropp som påminner om en 80-årings. Problem har intensifierats otroligt mycket; rakbladen är lika nära fysiskt som de varit de sista åren, men psykiskt är de mer lättanvända än någonsin. Maten tenderar att bli allt jobbigare nu. Varje måltid är en kamp, både att förbereda sig, göra det och sedan behålla det. Jag räknar, väger, petar, gömmer, spyr, fusktränar, ljuger - allt för att det ska bli tystare i huvudet. Det går sådär.

Nej, mars månad har varit en månad fylld med saker, känslor och händelser.

Påskafton, right?

Nu är det dagen efter. Inte dagen efter en riktig festnatt med för mycket alkohol. Utan en dag efter en riktigt pissigt jobbig natt. Gjorde en liten krasch igår, som synes igår här på bloggen. Det känns sådär, det gick inte alls bra att sova heller. Vet att jag sagt detta förut och lär väl säga det igen - min kropp dör. Hjärtat slår fel, fel, fel. Hela jag är en riktig fail. Nu ska jag ta mig an en riktig riktig utmaning. Mat. Massa mat. Tråkigt nog kan jag inte säga att jag ser fram emot det.

*piiiiiiip*

Jävla helvetes fitta vad jag är trött på mitt liv. Riktigt äcklgit trött på det. Jag orkar inte ha det så här. Jag orkar inte vara så här mer. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag orkar inte vara svag, orkar inte le falskt, orkar inte ljuga för att få ihop mig själv, orkar inte misslyckas, orkar inte. Jag är så obeskrivligt trött på att inte orka.

Överväldigande

Usch. Vilken jobbig kväll. Jag åt fler våfflor än jag någonsin förtjänar, har ätit lite chips, också något jag inte förtjänar och lyssnat på pappa som skriker att domaren borde skjutas, eller helst dö på fläcken, samtidigt som Linköpingspelarna misshandlas och klubbas ner av Skellefteåspelarna (jag pratar hockey här). Det har varit en sådär kväll, ganska jobbig mestadels, men nu är den snart slut och jag ska upp och lägga mig för imorgon är det farmor igen som gäller. Lite senare än vi tänkt oss, men upp kommer vi ju i alla fall. Bara jag och pappa dock, men jag tror hon blir glad för det också.

God natt.

Brrrr...

Det är kallt så in i helvete, jag är hungrig (usch ja) och har ont i kroppen. Mina leder dödar mig med smärta. Enformiga rörelser påverkar rörelseförmågan, det enda som egentligen funkar ett längre tag är att halvligga på rygg. Då lindras ryggsmärtorna så pass att jag kan fokusera på annat också. Mina svullna fingrar är svåra att böja på och handleder och fotleder är stela och gör ont. Jag har tack och lov vant mig så numera är det lättare att stå ut med det.

Hur som helst ligger jag just nu i pojkvännens soffa och försöker att inte tappa fokus på det enda jag gör - datorn. Men det får vara som det är, jag försöker och det går sådär, men än så är det inte hopplöst. Även om jag är det.

Snart ska jag göra en riktig utmaning, som är onormalt stor, då jag älskar detta för mycket för att tycka att det är så svårt som det borde vara, i förhållande till vad det är i det - våfflor. Men ja, efter en helg fylld med kalorier och en kommande helg som blir likadan känns det sådär. Dessa ständiga diskussioner i huvudet.. Kompensera? Äta mindre? Träna mer? Spy oftare? Ljuga ytterligare? Tjafsa lite till? Eller ge upp och hetsa? Ovärt då jag inte gjort det sen november typ. Eller om det var december. Jaja, det är hur som helst ett bra tag sen. Så det kanske är värt att kämpa lite till...

Blubb

Ny dag om en minut, jag ser inte fram emot den överdrivet mycket. Har insett att det inte alls är så lätt att fejka friskhet som jag trodde att det var. Okej, det är fortfarande väldigt, väldigt lätt, men det verkar som att det alltid kommer fram till slut. Någonstans inuti har jag alltid mina diagnoser med mig och de påverkar mig, oavsett hur tappert jag försöker få dem att verka mindre. De påverkar hur jag mår, hur jag är, vem jag är, vad jag gör och vad jag säger. Vilket allt i sin tur påverkar mina relationer. Jag har väldigt sällan funderat på hur mitt beteende och mina tankar avgör och påverkar allt runt om mig. Så det är med bitterhet jag inser att det kommer bli väldigt svårt för mig.

Fear food

Har ätit paj nu, lite småjobbigt, brukar ha svårt för det och hade det också idag. Men jag fick i mig halva som det var tänkt och behöll det. Inte alls kul. Inte för att det hade varit så mycket roligare att inte behålla det. Men det hade varit lättare.Usch ja, vad jag inte orkar att ha det så här. Det känns inte värt det längre.

Jag dränker det hela med så ofattbart många kalorier att jag inte borde göra det, men jag tänker ändå dricka vin ikväll.

Fortfarande

Klockan är ganska sent, inte nog för att gå och lägga mig, men nog för att jag ska vara förbannat trött. Är verkligen sliten och kroppen gör både ont och är orkeslös. Irriterande, hade varit skönt att få vara pigg för en gångs skull.

Jag mår sådär. Haft en trevlig eftermiddag med pojkvännen, men har inte riktigt varit sådär trevlig som jag borde vara. Som jag vill vara.

Känner mig tjock och äcklig, känner mig värdelös och i vägen. Kort sagt känner jag mig fel. Och är det antagligen också. Ser mig själv i spegeln och ser det bleka ansiktet, de många ärren, de feta låren, de svullna lederna, magen som väller över byxkanten och fettet som dallrar. kort sagt ser jag det monster jag är.

Trots allt

Det är nu måndag och saker och ting är nästan som det brukar. Eller i alla fall är som det varit den sista tiden innan helgen. Det är jobbigt att äta, nästan lika svårt att behålla det och inte mycket lättare att motivera sig till att göra igen. Det känns så ovärt, fastän det ÄR så mycket viktigare än jag tycker. Inte är det enklare att låta rakbladen viska på mig från sin kokong av post-itlappar. Vågen blinkar påfallande bestämt, i sina försök att få dit mig. Allting snurrar i en salig blandning av glädje, tacksamhet, ensamhet och trötthet. Det är kanske som det borde vara efter den senaste tiden, men icke desto mindre ogillar jag detta inferno. Väldigt mycket.

I'm back

Efter en slitsam, lyckad, krävande, rolig, stressig, givande, lång och FANTASTISK helg är jag nu helt tillfreds med att ta mina sista tabletter för dagen, helgen, och veckan och känna mig nöjd med de flesta av mina, min familjs och mina vänners prestationer de här sista tre dagarna. Jag är så otroligt tacksam för allt som har varit sedan i fredags. Allting har flutit på så bra, varit så underbart roligt och känts så lyckat. Det enda minus i protokollet är mina små dippar, mentalt. De flesta matrelaterade.

Jag har under de här dagarna känt, för första gången på länge, att hela min familj (jättestora ^^ vi är fyra stycken) gemensamt har gått in för något så stenhårt, som vi gjorde på den gyllene storhetstiden, och gjort det fullt ut precis så som vi tänkt. Vi har haft ett fantastiskt stöd och kunnat njuta av allt vi gjort och upplevt. Jag har skrattat, gråtit, andats, levt, stressat, ångestdampat, ätit och varit rakbladsfri och är med detta helt slutkörd idag. Cili har, efter det där underbara stödet bara hon kan vara, lämnat mig och har förhoppningsvist inte känt sig helt utnyttjad (även om hon lite grann blivit just det, men kanske gav det något glädjande, som mitt sällskap kanske, eller varför inte den dyra chokladen hon fick med sig hem). Bror har däckat i soffan i bygdegården där vi firade pappa, raglat hem klockan 4 på natten med pappa som kapten, då lillebror inte riktigt gick rakt på egen hand, mamma har näst intill spytt av baksmälla, pappa har tårögt rökt sin första cigarr (han har aldrig rökt något i hela sitt liv tidigare, men wtf han blir ju faktiskt 50!!!), jag har njutit mig igenom 52 andra personers sällskap utan större kollapser och haft en underbar tid. Pappa grät av lycka när hela familjen lyckats med något bara av att göra det tillsammans, jag har gråtit av pappas uppenbara lycka över sin present, som innebär en två veckors resa till Sydafrika om ett år, jag har dessutom gråtit inför dessa 52 personer av sådan där tacksamhet för att jag på något sätt överlevt alla dessa år som jag faktiskt överlevt och får fortfarade här och nu, 24 timmar senare tårar i ögonen av minnet att få en kärleksförklaring inför alla dessa gäster från alla möjliga delar från geografiska områden, samhällsklasser och människotyper och känner att jag fyllt något slags syfte som jag också lyckades fylla. Alla människor gick därifrån fulla, på grund av diverse kemiska eller biologiska substanser, mätta och förhoppningsvis skrattande med många kramar mottagna och flera tacksamma ord från familjen Björk. Det hade aldrig blivit någon fest utan oss själva, utan praktiskt stöd från grannar och vänner och jag hade aldrig överlevt festen utan moraliskt stöd från Cili och hade aldrig trott på att den skulle blivit så lyckad utan alla stora och ibland mindre inslag från blandade kompotter av mat, dans, drickande och skratt. Nu har vi, min familj, haft den största fest vi någonsin har haft och antagligen kommer ha haft, och är alla, utmattade men lyckliga, nöjda med våra prestationer.

Vi kramade alla hej då för knappt 24 timmar sedan och var tacksamma för att de kom, hoppades att de haft en sådan trevlig kväll det var meningen att de skulle ha och raglade själva hem, åtta personer (vi och våra underbara, fantastiska grannar, den ena dottern orsak till mina offentliga tårar) på en icke upplyst, ojämn och istäckt landsväg.

Denna helgen har givit mig mycket att tänka på. Matproblem, vad vissa kallar anorexi, är inte allt, rakblad är inte den enda lättnaden, ensamhet är inte den enda flykten undan verkligheten och döden är inte nödvändigtvis den ultimata lösningen på alla mina diverse problem. Jag har en underbar familj, visserligen inte alltid förstående, men dock inte heller dömande, som gått igenom allt detta jag också gått igenom, från en annan synvinkel, jag har underbara vänner, som trots krav med läxhjälp och långa sms-konversationer på nätterna faktiskt är en hjälp långt mer livsuppehållande än alla mediciner och andra kemiska substanser jag för närvarande får i mig, tämligen ofta, och jag har också blivit påmind om att jag inte alltid är värdelös, att jag också kan, det jag en gång älskade att göra och för det mesta gjorde bra. Jag har blivit motbevisad - livet är inte lätt, kommer aldrig att bli, kanske blir jag heller aldrig frisk, vad vet jag, jag är inte stark eller modig, men jag kan också leva ibland. Och det är en läxa långt viktigare än alla andra jag lärt mig den senaste tiden.

Så tack älskade familj, älskade grannar, älskade Cili, älskade mig själv för att jag fått den här helgen.

Start

Nu är det fredag kväll och den riktiga starten för festen har dragit igång. Mat har lagats, bord har satts upp, glas burits ner, skålar räknats och planering skrivits. Och med allt detta sagt vill jag också säga att jag är helt slut. Har hur som helst ätit och har en mindre trevlig ångest. Men inget att lägga tid på nu, det finns ingen tid eller möjlighet till det just nu. Cili kommer om en stund så det känns bra.

Ticktack

Det är dystra tankar här. Okej, inte bara negativt, helgen kan och kommer nog bli riktigt bra. Vi ska ha 50års - festen som vi har pratat om och arbetat med i ett halvår. All sprit är inhandlad (en massiv mängd), maten är till största delen inhandlad (är bara färskvaror - typ grönsaker), bordsplacering skriven, planering gjord och dagar har lagts på dag och det är alltså helgen då pappa ska firas. Det kommer bli slitsamt, jobbigt, krävande, stressigt och ja, utmattande MEN det kommer så mycket roligt folk, familjen får enas i något positivt, Cili kommer, jag kanske kan få njuta av mat en stund igen och kanske kan jag hitta lite motivation för just nu är den riktigt i botten.

Maten går riktigt, riktigt dåligt. Med allt som hör det till; eviga turer till vågen, evighetslånga springturer i källaren, långa lögner om matintag, massiva ångesttankar och alldeles för många ätstörda tankar. Fattar inte att jag kunde hamna härnere på så kort tid. Hur det gick till. Jag som verkligen kämpat de sista åren. Eller okej, de sista två. Jag ville verkligen bort från allt det här, ändå är jag, på nolltid, tillbaka till där jag var. Ändå ser jag fortfarande det där vidriga fettot i spegeln, ändå är jag glad i hungern och ändå är jag inte rädd för att kroppen inte ska orka längre. Nej, jag fattar inte. jag orkar inte, kan inte, vill inte och fattar inte. Helt hopplöst.

Lite tur

Nu tänker jag skriva ett inlägg som inte enbart är negativt även om de flesta känslor och tankar är just negativa för tillfället.

Jag har hur som helst en underbar pojkvän. Har fått en halvtimmes övertalning om att det INTE är SNYGGT med UNDERVIKT. Och då var siffran jag nämnde inte ens tio kilo i närheten av vikten jag tänkte mig. Han vill hur som helst att om jag måste ändra min vikt, vilket han tyckte att jag inte ska göra, så borde det vara upp. Vilket absolut inte kommer hända. Usch vad hemskt. Jag hatar mig kropp, hatar hur jag ser ut och hatar att jag inte riktigt vet vad jag ska göra. "Normalt" hade jag gått ner alla de där kilona och stannat kvar där tills det blir världskrig igen. Vilket definitivt kommer komma om jag gör det. Så på något sätt vet jag, jag VET, att jag inte borde. Men det är en liten önskan i huvudet, som jag helst hade velat vara utan, som vill annorlunda.

Nu är det hur som helst kväll, jag ska sova och försöka att innan dess inte göra några tokigheter. Blir svårt.

Okej

Det har varit en väldigt blandad dag, hittills. Jobbig morgon, jobbig dag men bättre nu på eftermiddagen. Skönt faktiskt att inte det dåliga måendet får plats och utrymme jämt. Som det varit sista tiden.

Det jobbigaste för tillfället är matångesten. Känner mig tjock och ful och hopplöst värdelös. Saknar vågen. Kan inte sluta tänka på den, ser den framför mig. Försöker ändå påminna mig om att jag gör folk runt mig så illa när jag gör så här. Det går sådär.

Detta ständiga negativa

Idag har jag ätit lax. Ingen särskilt god lax, men den gick att äta. Åt potatis. Fick världens vidrigaste ångest. Fattar inte varför den har hittat sin inneboende plats inuti mig. Jag hatar ångest. Jag borde vant mig, och på sätt och vis har jag väl det, men ändå är den så plågsam. Så oändligt, vansinnigt, förbannat smärtsam.

Matångesten har, kan jag motvilligt erkänna, eskalerat och ökar stadigt. Väldigt irriterande då jag tänkte att jag skulle kommit lite längre än jag gjort, orkat lite mer än jag gjort och gjort lite mer än jag gjort.

Usch och fy.

Hjärtat då

Varning; kan uppfattas som triggande.

Nu är det så jävla äckligt hopplöst att det går så dåligt med maten just nu att hjärtat börjar krångla sådär igen. Så där att jag inte kan sitta upprätt, att jag får andas i kortare andetag för att smärtsamt dra in ett snabbt och sedan ta tio kortare igen, av ren smärta. Sådär att det slår fel och hoppar över något slag ibland. Jag har slutat vara orolig för min kropp, däremot är jag förbannat trött på den. Jag förstår inte att jag inte tar det mer allvarligt, jag vet ju vad det kan leda till. Men trots allt detta kan jag inte låta bli att blunda för alla miljoner negativa saker med anorexi och vara lite lite nöjd med hungern som börjar göra sig påmind.

Detta resulterade i en mindre trevlig natt. Den som kommer lär ju inte bli bättre.
God natt.

Måndag morgon och redan dålig

Ny vecka. Som jag hoppades på skulle bli lite bättre, men att stanna hemma från praktiken var en stor lättnad. Är inte i form alls för att träffa folk. Jag har fullt upp med annat att fokusera på. Som att må bra överhuvudtaget. Hitta tillbaka till livet. Om det finns något sådant att komma tillbaka till. Jag har aldrig varit särskilt duktig på att leva.

Hur som helst är det idag första dagen på veckan då en av de roligaste dagarna för året kommer. På lördag har vi 50-årsfest för pappa. Middag, musik och mys. Mest orolig för att jag inte ska orka hålla humöret uppe, men jag har bästa tänkbara stöd.

Nu ska jag tvätta den näst sista tvätten vi har i tvättstugan just nu. Obeskrivligt skönt.

Hemska dag

Idag har jag på något sätt hittat den där förmågan att skratta falskt, bara för att det behövs. Hur det gick till vet jag inte, hur som helst är den förmågan långt borta. Hela jag är långt borta, om det finns något kvar vill säga.

Både vikt och matproblem blir allt värre. Någonstans vet jag att gårdagens avsaknad av näringsintag inte är hälsosamt, ett bevis på att jag inte kommit så långt bort från svälten som man ska vara när man kallar sig frisk. Ändå känns det så förbannat rätt när jag känner att bevisen på näringsbrist kommer. Så fel, fel,fel. Men inte än. Jag ska börja äta. Efter festen på lördag. Ska bara bli lite smalare tills dess. Lite mindre äcklig.

Inte det bästa

Är ensam hemma idag och det känns inte överdrivet bra. Går inte strålande direkt. Skulle egentligen behöva mamma hemma. Så jag faktiskt kan ligga för mig själv i soffan och ändå inte vara ensam. Så jag trots allt inte kan skära. Det är verkligen saker som funkar förbannat dåligt just nu. Jag vet inte. Det kan gå lite hur som helst där här.

Nej. Mår inte särskilt bra och är osäker på om jag orkar.

Lite som vanligt då

Idag har varit en slitsam dag. Gick till praktiken och hade det allmänt jobbigt. Gick efter första rasten och däckade i soffan. Inte sova utan det där vidriga dvalatillståndet som är helt värdelöst. Det passar ju bra in. Tog mig upp och visste inte vad jag skulle ta mig till, det mesta verkade alldeles för jobbigt. Vilket det skulle visa sig att allt var. Det gick verkligen åt helvete idag. Har nog inte gjort en själ nöjd eller glad. Efter en liten meltdown gjorde jag det jag försökt göra i en veckas tid - be mamma om hjälp. Hon skickade lillebror som kom och hämtade mig på en gång. Kvällen innehöll det enda jag ätit idag, som egentligen är typ som en normal frukost. Trots detta kände jag mig allmänt vidrig. Har därefter inte rört på mig många steg från soffan så väger väl upp det lite då. Ligger nu med ännu fler bevis på min otroliga förmåga att kontinuerligt gå igenom det jag ögonblickligen borde sluta med.

God natt.

Så in i helvete trött

Nu kommer ett förbannat otrevligt och värdelöst och negativt inlägg. Passar mig.

Jag är så #beflsiryabl.*fgaer# trött på allt detta. Det mesta känns totalt värdelöst. Jag kämpar för att inte göra allt dumt jag egentligen vill göra, jag kämpar för att göra saker jag borde göra. Jag är gräsligt dålig på båda delarna.

Det är patetiskt små saker som gör att dagen blir riktigt risig. Idag började skit, fortsatte totalt idiotiskt, blev ännu värre och just nu är det mest ilska jag känner. Det blir så när jag varje gång tänker försöka göra något vettigt, saker som icke-sjuka människor tycker är pisslätt. Som jag en gång i tiden tyckte var lätt. Det är tröttsamt jobbigt numera. Det är varken kul eller värdefullt.

Nu orkar jag inte skriva mer. Kort sagt: en skitdag. Som inte blir bättre.

13 mars 13

Nu är det onsdag, jag har haft en butter dag och mår inte särskilt bra ikväll. Är alldeles alldeles slut och vet inte riktigt hur den här natten ska gå. Är verkligen behövligt att kunna slappna av, så jag faktiskt får ut någon ny energi av sömnen. Så är det inte nu. Jag har hur som helst tagit alla tabletter jag ska, plus lite till, i förhoppning om att det ska ta bort mardrömmarna. Börjar lite grann tröttna på det, fanns en del idéer om att kanske se om någon av medicinerna jag äter gör det så mycket värre än det skulle kunna vara. Så jag kanske kan byta ut den mot en annan liknande medicin men med andra bieffekter. Är en senare fråga.

Det är lite småjobbigt i övrigt också. Bråk på alla möjliga plan och ett antal familjemedlemmar som mår rätt dåligt och har mycket att oroa sig för. Jag gör verkligen saken så mycket lättare med mina problem och tankar. Eller inte.

Some pain

Jag är lite lite osäker på det här med allt det här. Med stor risk för att reta upp ett antal person tänker jag ändå säga att det inte är kul att fortsätta längre. Vikten börjar visa neråt och jag skulle om jag var starkare oroa mig mer än jag gör. Nu är jag inte särskilt stark så jag skiter i det. Slutar bry mig om det och gör ett tappert försök att inte kapitulera. Det känns lite bittert då jag redan nu skulle vilja skita i det.
Orkar helt enkelt inte riktigt med dagar som denna.

Ja, jag ska älska dig

Varning: inlägget kan tolkas som triggande.

Har just varit hos psykologen och haft ett jobbigt samtal. Mest om matångest och kroppshat och sjukdomsberoende. Vilket allt stämmer. Men det är faktiskt inte så allvarligt. Det är inte kritiskt menar jag. Finns andra problem som är betydligt farligare, men det är ju ett ämne vi brukar återkomma till.

Mitt i allt detta självhat kommer jag på mig själv. Varje gång han kommenterar ett uttalande jag gjort kommer det en liten elak gliring i huvudet. "Han ljuger, han tycker du är tjock. Du borde lyssna på mig. Du är allt jag har. Jag vet bäst. Bara jag är ärlig mot dig. Bara jag vet vad du behöver. Du är äcklig, men om du gör som jag säger kommer allt bli bra. Du kommer bli fin. Du är min, bara min."

Och bland klokheter från psykologen kommer mäktiga ord från det där jag förnekar är en sjukdom. Jag vill bara vara fin, vara bra på något, vara nöjd med mig själv, ha kontroll. Så ja, älskade röst, idag säger jag något riktigt viktigt. Som jag kommer få ångra och en dag kommer kämpa för att gå emot. Men just nu, på en obekväm träbänk i ett hörn på entreplan på psyk kan jag inte låta bli att säga det. Säga det jag sagt förr och lär säga igen.
Ja, jag ska älska dig. Kära, hatade, älskade röst. Jag är din, men ska alltid kämpa för att inte stanna kvar härnn

usch och usch

Jag börjar som jag brukar: klockan är mycket, jag är sliten och less och inte särskilt positiv. Vilket också är som det brukar.
Det var ungefär vad jag orkar skriva för tillfället.

Det hela börjar klarna

Klockan är mycket, jag är trött och det tar emot att säga, men faktiskt mina hungerkänslor börjar verkligen vakna till liv numera. Det tog sex år efter att de försvann innan de på riktigt började dyka upp, mer konstant. De senaste åren har de kommit och gått lite hur som. Det är med blandade känslor. De är ju ett bevis på att jag börjar äta som jag ska och kroppen börjar hitta något slags rutin, tro det eller ej. Samtidigt skrämmer det, då hungerkänslorna är en av de enskilt största faktorerna som gjorde mig så mycket sjukare än jag från början var. För er lyckligt ovetande behöver jag inte förklara, det är väldigt värdelöst att förstå det, och för er mindre lyckligt lottade behöver jag definitivt inte beskriva dessa känslostormar närmare än som så att det är en riktigt riktigt skrämmande triggers som i alla fall jag använde som bevis för att jag var bra på något. För något jag aldrig ens "borde" velat alls, och ännu mindre velat när jag väl hade hittat dit. Till skiten och anorexin. Planen var aldrig att få anorexi dock. Snarare var mina ambitioner att bli lite smalare (okej jag var inte ens normalviktig då, och hade heller aldrig varit), bli lite bättre på något, ha kontroll över något, bevisa för mig själv att jag inte är helt värdelös på allt. Det blev helt fel sak jag använde mig av för att klara av alla dessa fatalt värdelösa bedrifter. Eller ja, jag har ju faktiskt lärt mig gräsligt mycket viktigt om livet, döden och det där emellan. Jag har också lärt mig om himlen och helvetet och allt där emellan. Men framför allt har jag lärt mig om svaghet och styrka och allt där emellan. Jag har provat på det alltihop faktiskt. Mest att vara svag, det var jag paradoxalt nog multibelt begåvad att klara. Än dock har jag haft mina perioder av styrka, jag gick upp i vikt (även om det är x antal kilo kvar så har jag kommit upp ganska många kilo), jag slutade vara beroende av Theralen, jag gav upp min konstanta period av misslyckade, men än dock förgörande, självmordsförsök. Och faktiskt, jag har bara svikit ett fåtal personer, dock de viktigaste. Allt det där är positivt. Varför kan jag då inte sluta ersätta alla dessa negativa saker med ännu fler, lika korkade? Och varför kan jag inte se värdet i att sluta med alla ovan nämnda? Som min farmor sa idag; "Vad är det för liv jag lever?". Vi ligger på samma nivå hon och jag. Hon verkar dock besitta en förmåga jag saknar - att fortfarande göra samma sak som hon gjorde när hon var glad i och för livet. Något att lära sig kanske.

Hur som helst, jag är nu trött efter en hel dags flyttande och tio dagar av bruten/störd/icke befintlig sömn.

Sliten

Nu är det kväll, jag är megatrött. Kroppen är i uppror, det är kaos i huvudet och måendet är kanske inte så som jag skulle velat att det var. Fattar inte varför det är så svårt att få allt att funka. Jag har kämpat i så många år, även om jag kämpade i ännu flera år för att bli så sjuk som jag blev innan jag försökte bli frisk. Kanske är jag för feg för att våga lämna alla sjukdomar? Kanske är jag för svag för att orka det? Kanske jag någonstans inuti inte riktigt är redo för att kasta bort något som varit min trygghet i så många år. Det blir sx år i år. Både på rakbladsfronten och på anorexipunkten. De kom samtidigt egentligen. 07 var ett skitår, det sämsta jag haft, jag glömde dock då att tänka på att det kunde bli värre än det var. Så 08 blev det sämsta året jag haft, kan jag säga nu i efterhand. 09 var inte så mycket bättre, det inleddes med fortsättningen på de månader jag var inlagd på psyk. Numera har jag ansett mig ha kommit en bit bort från det, men det verkar inte riktigt vara så. I grund och botten är det samma sak som då. Jag vågar göra mer saker, fysiskt sett, rent göromål som står i almenackan. Okej, jag är kanske inte den mest sociala eller den med mest äkta skratt eller den som orkar vara någorlunda i form för att stå ut en hel dag. Jag är inte heller den modigaste rent mentalt. Psykiskt är jag lika feg som alltid, om inte värre, jag är inte så stark som jag trodde att jag var, jag är inte så bra som jag en gång var. Jag är helt enkelt sämre numera än jag var, till exempel på högstadiet och första året på gymnasiet.

Men på något vis har jag trots all denna värdelöshet tagit mig till en ny dag, en ny period i livet då jag fortfarande inte är begravd under jord. Det är mer än varenda människa trodde 08 då ingen trodde att jag skulle överleva alla dumheter = självmordsförsök, rakblad och anorexi. Allra minst jag själv. Nu har jag gjort det, på något konstigt vis, och det känns väl sådär, men efter en de dagar som varit det sista så är jag ändå glad för det.

Blandat

Nu har vi ägnat tre dagar åt semester till Riga. Behövligt, verkligen. Har sprungit runt i staden och njutit av att undersöka nya områden, jag älskar det. Riga var dessutom en fin stad, väldigt mycket från förr som sitter kvar än. Sovjettiden framförallt så en hel del var slitet och gammalt, men det hade sin charm. Inget ställe jag skulle vilja åka tillbaka, inte för att det var en dålig eller ful stad, utan mest för att det finns så många andra platser jag hellre ser.

Det har varit mestadels bra, har haft små dippar lite då och då som varit lite jobbigt att hantera, matångest har gnagt. Framför allt det, men också saknaden av rakbladen och alkoholen. Sitter fast så i det, men en dag kanske det är borta. Men resan är värt det slitet som det innebär att inte vara hemma på så många dagar. Nu kommer jag vara helt slut i en vecka.

Avgång

Om en timme börjar vår resa till Riga. Är lite nervös, har ju inte mått toppen direkt, men det ska bli roligt och skönt att komma iväg. Semester och kanske få lite ny energi och lite ny glädje i livet. Det har varit väldigt rörigt sista tiden.

Vi kommer hur som helst hem på lördag, vid lunch, jag hopas att jag då är en smula mer positiv. Det dyker nog upp något inlägg innan dess.

Sliten

Idag har det varit en lång dag. Den började tidigt, med psykologsamtal. Inte det lättaste. Men fått, som alltid, bra stöd och trots den här känslan av att alltid misslyckas verkar han inte ha gett upp. Är väl tur för mig. En del av mig i alla fall. Det vore skönt att få slippa allt det här, samtidigt som jag lite grann minns min historia. Jag har kämpat så hårt, försökt och tagit mig igenom så mycket. Jag ger upp lite då och då, ganska mycket då och då, men jag verkar vara dömd till att fortsätta det här. Då får jag väl försöka göra något vettigt av det.

Psykologen

Nu har jag varit hos psykologen och haft ett vidrigt samtal. Fattar inte varför det ska vara så svårt. Men ändå är det lika jobbigt varje gång. Prata, tänk, prata. Det klarar de flesta av liksom. Inte jag dock.

Hur som helst hade vi många viktiga saker att diskutera. Fick lite tips och övningar. Som jag tror kan hjälpa faktiskt. Jag ska göra tappra försök att använda dom.

Nu ska jag börja röra mig hemåt. Mamma kommer och hämtar mig. Skolkar från praktiken idag helt enkelt.

Bra dag

Det har varit en bra dag idag. Tagit mig hem från Cili efter ett par underbara dagar med henne, jobbiga men bra, och givande. Och kanske viktiga. Väl hemma i Västerås igen tog jag mig till Maria och filmkväll med mat och vin.

Mår sådär ikväll, men det är inte helt oväntat.

Igen då

Nu dyker det upp ett inlägg här. Ledsen för bloggpausen, blev lite så. Har haft semester i en dag här. Kanske inte mentalt då mitt besök inte varit nådig mot mig. Jag körde en liten meltdown och har sedan dess mest pratat. Kanske bra det. Brukar sällan leda till något gott för mig att inte prata om det som tynger. Hur som helst är det lite ledsamt att jag är så dålig på att hantera tankarna och ångesten. Jag hanterar den inte alls eller så gör jag det dåligt. Perfekt kombo då ångesten verkar tycka att jag är ett bra sällskap att jävlas med.

I alla fall, jag har nu tagit mig, via en hundtävling, till Stockholm med Cili där vi nu sitter och borde skriva uppgifter, det verkar gå bättre för henne än för mig. Lite bittert, då uppgiften jag har inte är så svår. Men jag blir klar med den, det blir jag alltid.

Det har varit en lång och krävande dag. Så sova snart då.

1 mars 2013

Idag är det den första mars 2013. Skum dag, hittills ganska jobbig, men det brukar det ju vara hos Kjell. Jag har hur som helst mycket att tänka på, fundera på och slutligen också handla efter besluten jag tar nu. Besluten det i alla fall är tänkt att jag ska ta. Det vet jag inte riktigt hur det ska gå till. Jag känner mig som den mest värdelösa, den fulaste, äckligaste, tjockast, den absolut överlägset mest misslyckade personen någonsin.

Ja ungefär så känns det. Men faktiskt, jag ska göra ett tappert försök att inte tänka på det ikväll. Eller i helgen alls faktiskt. Jag ska ha en toppenhelg.

RSS 2.0