Ååååh

Det är inte mycket bättre idag. Snarare lika illa. Blixtar framför ögonen, svårt att hålla balansen och strålande smärta. Blir så trött på att ingenting fungerar. Går och lägger mig igen tror jag. Är alldeles för ljust utanför rummet. 

Fortsatt tungt

Här är det fortsatt tungt. Så tungt att jag inte är säker på att jag klarar hela dagen hemma. Min kropp, rent fysiskt, faller isär och jag förstår inte riktigt vad som är fel. Fattar inte alls varför. Däremot måste det bli värre än det här för att jag frivilligt ska åka in. Mamma däremot vill gärna skjutsa in mig. Får helt enkelt se om jag överlever. 
 
Nu ska jag kämpa i mig lite GOOODA chips. De är goda, jag vet det. 

Vilken vidrig dag

Det har varit en otroligt tuff dag. Riktigt riktigt dåligt har det gått. Kom upp i tid, mådde kasst, kom till praktiken gjorde mitt arbete, slutade och funderade länge på hur jag skulle göra resten av dagen. Hade hela morgonen problem med att gå rakt och hålla fokus. Blixtar framför ögonen, svartnar emellanåt. Dagen har fortsatt så så jag tog faktiskt bussen hem, med en sinnessjuk ångest, jag suger verkligen på att åka kollektivtrafik, och grät i soffan av migrän. Tog en tablett på vägen hem, dyr som stryk, 2 tabletter för 79 kronor?!?!?! Det hjälpte faktiskt. Inte tillräckligt för att tårarna skulle sluta rinna, men i alla fall så pass att jag orkade dra för gardinerna innan jag la mig. Det kommer inte vara en så himla trevlig natt känner jag, så jag tar nog någon extra Imovane. Bara för att slippa alltihop fort.

God natt.

Ledig

Idag är en lugn dag. Har inga planer. Sova och leka med hundarna är det enda. Om en minut kommer pappa hem med de sista två hundarna. Det är de två energifyllda varelserna så nu blir det liv i luckan igen. 
 
Pappa har varit hemma en stund nu och både ljudnivå och energinivå gick upp hundra snäpp på en gång. Valpen (som inte är en valp längre men ändå) hittade de nya leksakerna och har lekt på sin favoritmatta en stund också. Tokfia. Mistra slängde sig genast i sin bädd i hundrummet, lycklig över att vara hemma och kunna stirra ut genom fönstret igen. Så allt är som vanligt igen, på hundfronten i alla fall. 
 
På resten av fronterna med för den delen, jag mår rätt botten, har huvudvärk och är irriterande hungrig. Ska äta något så fort jag orkar. 

Blir så trött på mig själv

Det är dagar som idag som jag blir så trött på mig själv. Dagen har egentligen varit bra, inga större missöden, inga planer som gått käpprätt åt helvete och inga bråk. Ändå springer ångesten runt i bröstet på mig, kaoset i huvudet gör ont och kroppen mår riktigt dåligt. Jag kämpade i mig en halv våffla när vi var i kyrkan med de äldre, jag som älskar våfflor. Ångesten var brutal. När jag var frisk kunde jag äta fyra fem stycken utan problem. Både när jag kom, under tiden och när vi sa hej då till de äldre fick jag kramar, kommetarer som "det är så roligt att se dig", "jag blir så tacksam när du bryr dig" osv. När vi sätter oss vid bordet utanför kyrkan för att vänta på våfflorna säger det ena (favvotanten); "det här är min flicka det" och tar mig i handen, varpå damen bredvid (också högt upp på favvolistan) säger; "det är min flicka också". Det är kanske bekräftelsebehov, men jag blir så glad, min dåliga självkänsla får lite lite luft under vingarna, om så bara för ett tag. 
 
Varför i helvete kan jag ändå inte må bra? Njuta av att vara i sällskap med människor jag de flesta av dem trivs med..? Ska det vara så svårt, att släppa ångesten, släppa alla konstiga behov och tvång, för en liten stund kanske? Förstår inte varför jag är så dålig på det. Är också trött på det. På mig själv. 

Så tröttsamt allt är

Har varit hemma i drygt ett dygn, vilat mestadels och haft det lite småtungt egentligen. Känner mig inte alls stabil, det var en behövlig paus från allt det här. Midsommar var bra för mig men som vanligt är jag nu sliten och trött mentalt. Som det brukar efter ett par dagar hemifrån. Förstår inte varför det ska vara så svårt jämt. Varför jag aldrig lär mig. Vi har inte ens gjort mycket, ganska lagom faktiskt.

Idag var ingen särskilt rolig dag på praktiken heller. Inte för att chefen var fel eller så, det är mig det är fel på.

Hur som helst så är det nu måndag och det betyder att jag ska till psykologen imorgon. Kan bli kämpigt.

Trött

Är sjukt trött idag. Somnade vid fem och klockan ringde halv åtta. Funderade länge på att gå och lägga mig bredvid mamma men lät bli. Jag somnade ju faktiskt till slut, men alldeles för sent. Lite som vanligt. Skönt dock att ha haft en paus från det de senaste dagarna annars.

Om några minuter ska jag ta mig till praktiken för att träffa min tillfälliga chef jag ska ha i två veckor. Nervös.


Tröttsamt

Så var det första natten ensam på ett tag. Tisdag var senast och det gick ju sådär. I och för sig har det inte gått hundra att inte vara ensam heller, men betydligt bättre. Och roligare, och lättare och trevligare. 
 
Nu har jag äntligen min hund bredvid mig och kanske kan det göra underverk denna natt. Jag har ingen lust att skära sönder mig så fort jag har chansen. Det är tröttsamt att vara dålig. En lärdom från de senaste 22.5 åren. Haha ja, 22.5 år blev jag i veckan. Usch usch vad man blir gammal fort. Jag var barn alldeles nyss, vad hände med åren..? Bortkastade på sjukdom, sjukhus och sjukt störande mycket skit. Det är också en insikt; jag har gjort så fruktansvärt mycket dumt genom åren. Mycket jag ångrar. Det är bara de dumma som inte ångrar en del av det de gjort. Har jag kommit på. De kanske inte ångrar ATT de gjorde det, det kan jag köpa, men VAD de gjorde i vissa fall borde ses med andra ögon än att det var dumma misstag. Jag ångrar mycket. Jag har lärt mig mycket av det, men en del lärdomar hade jag gärna stått över och varit lyckligt eller kanske olyckligt ovetande. 
 
Okej, nog babblat. God natt. 

Hemma

Så vad midsommar slut. Det förlängdes lite av att städa all möglig mat som lillebror lämnat efter sig från sitt midsommarfirande här hemma. Men nu är allt diskat och inplockat, den mögliga pastan, den ruttna mjölken och pajdegen kastad och buren till soptunnan, alla tomflaskor i påsar i källaren och jag anser mig inte ha tillräckligt med rena trosor eftersom jag inte tvättat, så en svart tvätt ligger i tvättmaskinen. Lagom till mamma kommer hem sätter jag mig alltså här och väntar på henne så jag slipper vara ensam. PLUS MIN HUND!! Åh min mysbebis.

Det har varit en väldigt bra midsommar. Gick bättre än jag trodde faktiskt. Okej, allt har inte gått perfekt, det gör det aldrig för mig, så det hade jag inte väntat mig, men det har gått så bra jag kunde hoppas på. Undantaget den lite jobbiga midsommarnatten då, men det var ett väntat bakslag, som jag dock kunde hanterat bättre. Men jag har inte spytt en enda gång på dessa fyra dagar (!!!!!) och egentligen inte bangat någon mat jag gärna velat ha. Smådetaljer bara, men de får jag får nog stå ut med ett tag till.

Så de här dagarna har varit helt klart värda att kämpa för. Tack underbara Cili för midsommar.

Nästan hela lyckad midsommar

Dagek efter idag då. Mår blandat men mest bra. Jobbig natt men somnade rätt fort så det gick väl okej ändå. Gårdagen innehöll mest matlagning och tårtbak. Det gick faktiskt okej med maten. Behöll den och åt av i princip allt jag ville. Skippade brödet men annars så. Åt faktiskt av tårtan och pajen (hemmagjord som var sjukt mycket godare än köpt, borde göras oftare). Maten vi gjorde blev lyckad och omtyckt. Dessutom finns det massor kvar så vi kan äta idag. Slippa laga mat, väldans skönt tycker jag och Cili. 
 
Bakfyllan är hanterbar, nattångesten nästan borta och såret på låret förtejpat. Så det mesta känns bra.

Ännu en dag med Cili

Det är kväll i Västerås och jag är sådär lagom med det mesta. Ångesten är fullt hanterbar, glädjen är också den på en bra nivå. Det enda som går att klaga på är min stukade fot. Väldans jobbigt. Var och tränade med Cili på en hundklubb och när vi gick av ute på ett fält ramlade jag ner i en grop. Smart ställe att ha en grop på - där hundratals levande varelser går. Mina ostabila fötter tål inte såna turer så Cili fick gå till ICA och köpa nya värktabletter och en gasbinda. Foten är svullen och lär vara blå imorgon. Trevligt värre. 
 
Men i övrigt är det okej. Är inte överdrivet orolig för imorgon. Ska snarare bli kul. Stackars Cili som får stå ut med mig jämt. 

En dag med Cili

Det är onsdag idag. En mycket trevligare dag än gårdagen. Idag var nämligen dagen då Cili kom. Känns underbart. Vi har haft en lagom dag. Agilityträning (första gången för mig), ICA Maxi-tur och sedan faktiskt bara ren avkoppling med film, matlagning - yes, vi gjorde egen potatisgratäng och ugnsgratinerade fläskfilé. Det med lite cider (just det, vi hann med Systemet också^^), som vi insåg borde varit rött vin, var himlans gott. Vi var nöjda med oss själva och slog oss därefter ner med ännu mera cider och film, där vi fastnat och är kvar än. Även om Cili sovit i två timmar och missat den sista filmen. 
 
Imorgon blir en softisdag då vi ska träna lite agility, äta rester från dagen till lunch, lata oss, slå på någon film, laga mat igen - färskpotatis önskade Cili och sedan bara ta det alldeles lugnt. 
 
Jag är relativt nöjd, det är värdelöshetskänslorna som spökar, men det är som vanligt så jag bortser från dem så gott jag kan. 
God natt. 

Sliten

Det är fortfarande tisdag och dagen har innehållit en hel del. Psykologtid, som tidigare nämnt. Det gnager lite ännu. Men han har många bra poänger. Är dock jobbigt att alltid höra om dem. Jag vet att jag gör väldigt mycket fel och tok. Det är i och för sig bra att jag har någon som hjälper mig hålla ordning i huvudet. Om det går vill säga, ibland gör det inte det. 
 
Dagen fortsatte på äldreboendet där jag slapp midsommarkransbindande och torkade av stolar och bord istället. Mycket bättre. För alla parter. Därefter fick jag ledigt på torsdag så jag och Cili får två hela dagar för oss själva. Mysigt. Bara göra vad som faller oss in. Såna dagar vi trivs med. Jag fick dessutom både värmande kommentarer och elaka pikar av chefen. Hon har också många bra poänger, även om dem är precis som psykologens och Cilis - småjobbiga att höra, även om jag i längden mår bättre av det. Nu får vi semester från varandra i sex veckor. Jag fick en varm kram och lite pepp om hur jag ska klara sommaren. Ska bli skönt med några veckors ledighet sen. Behövs verkligen. 
 
Natten kan bli kämpig men jag tänker försöka härda. Det kan gå. 
God natt. 

Ännu en tisdag

Ännu en tisdag och jag sitter med 18 Atarax i kroppen och hoppas på att det ska hjälpa. Det gör det inte. är som att äta sockerpiller. Pratade med psykologen idag och nämnde läkartid. Han tyckte det lät bra. Att jag tar tag i det. Det funkar liksom inte som det är nu. Jag tog en lergigan också. Hjälpte inte nämnvärt heller. Har varit en jobbig natt och en jobbig dag Och den lär inte bli lättare med tiden. 
 
Trösten är att om 24 timmar dyker Cili upp med hundarna. Ska bli roligt. Och skönt. Blir midsommar hos henne sen. Trevligt. Jag ska fira midsommar med någon annam än familjen i Dalarna. Har aldrig hänt förut så det kan bli lite hur som, med me Cili löser sig det mesta till slut. Tack och lov för det. 

Småångest

Ångesten håller i. Inte lika stak som under helgen, men fortfarande påtaglig och smärtsam. Gillar inte riktigt hur jag mår och tänker just nu. Väldigt jobbigt. Har haft en okej dag hittills, trots lite dumheter imorse. 
 
Är hos pojkvännen nu och fortsätter att ha mycket tankar. Jobbiga tankar. 

Katastrof

Hela kvällen igår gick åt helvete. Allting blev en enda röra och jag föll ihop i en trasig hög och fick efter att ha ätit två skivor gurka och en skiva fläskifilé så mycket ångest att jag spydde upp det och grät tysta tårar. Satt där länge och funderade på om jag skulle skära. Lät bli. Det blev för svårt, så jag bad om skjuts hem. Väl hemma gick ingenting bättre. Jag orkar inte riktigt med såna här grejer. 40 pers, där jag känner tolv av dem. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt. Varför jag är så dålig. Det förstår inte jag. 

Fett opepp

Jag är idag halvt bakfull och helt sliten. Det var en mysig kväll igår. Jag och mamma hade hemmakväll, eller ja, hemmadag snarare, och gjorde både ditten och datten. En hel del nyttigt och lika mycket onyttigt. Ostbågar och chips, Baileys, Cointreau och en större mängd drinkar. Trevligt. Jag tror vi behövde det, båda två. 
 
Idag är det lördag. Jag gillar lördagar normalt. Däremot är den här lördagen inte särskilt njutningsbar. Jag är livrädd för kvällen. Hur den ska gå. Jag ska ensam representera familjen Björk då resterande tre är på fest och bror är på landslagsläger. Fest. Med vad det verkar också bestå av buffé. Jag ogillar bufféer. Väldigt mycket. Så många krav. Prova allt, måste ta om flera portioner, alltid potatissallad (som jag i och för sig älskar) och paj. Däremot sere jag fram emot melonen och skinkan. Dock har jag lite tur ändå, helt solo är jag inte, då jag åker med grannarna. Fina fina grannar som stått ut med både mig och min familj. Och våra hundar. Det är ett under, särskilt att dem stått ut med mig, då jag på mer än ett sätt krävt och fått mer än man egentligen kan förvänta sig och hoppas på från en grannfamilj. Men vi har upplevt mycket ihop. Skratt, tårar, långa nätter, femtioårsfester, mysiga middagar, hundlek, valpuppfostran, husbygge, kräftskivor, pluggkvällar, kuddkrig, shoppingturer, travtävlingar, studentfester, tårtbakning, flytter, hämta mig på broar, besöka mig på sjukhus, torka varandras tårar i soffan, prova viner, matlagning. Ja, en hel del. Jag är evigt tacksam för att de finns. Det är hela min familj, mycket tacksamma och otroligt glada för allt. 
 
Så jag borde klara kvällen ändå. Lite Atarax, Lergigan och några värktabletter och många kramar så blir det bra. 

Psykologsamtal + annat

Så var det fredag igen. Ännu en har anlänt och en del av den har försvunnit lika snabbt. De stunderna har jag ägnat åt mer än en timme hos psykologen. Blev ett långt och, för mig, jobbigt samtal. Mycket samtal om skulden i hela det. Hela det kapitlet i mitt liv känns så långt borta, så overkligt, men ändå, när det kommer för nära, om nätterna när jag drömmer om det som hände gör det fortfarande så obeskrivligt ont. Så in i helvetes förbannat ont. En liten bit av mig går sönder för varje minne. För varje kontakt, för varje hårstrå som föll av, för varje stund jag stannade. Hela jag är en enda hög av kaosartade minnen, plågsamma nätter och utsatthet. Jag och psykologen höll inte med varandra om mycket på den punkten. Punkten skuld. Allt är mitt fel. Egentligen. Jag vet det. Ingen annan håller med. Och någonstans borde jag fatta att jag har fel. Som så ofta förr har jag fel. Men jag förstår det inte riktigt.

Jag borde vara bättre...

Funderingar

Döden. Ständigt där. Alltid påtaglig. För alltid viktig. Jag omges av döden, glömmer dem aldrig. I mitt huvud finns han där, jämt, vill mig väl påstår han. Vill ge mig det jag förtjänar. På praktiken dör någon äldre lite då och då. Vänner har dött, under så många år har de lämnat. Självmord, mord, hjärtattacker, cancer, hjärnblödningar, ålder. Släktingar har långsamt tynat bort, framför mig och mina tårfyllda ögon. I förrgår pratade jag med en av mima favorittanter på äldreboendet. 83 år gammal och redo att dö. Längtar efter döden, vill inte längre kämpa. Hon tycker inte längre att det är värt det, hon har levt sitt liv och är nöjd med det. Känner sig färdig, sa hon, och log hemlighetsfullt. Som om vi delade något ingen annan vet om. Och kanske är det så, att hon nu, gammal, trasig och fast på sista anhalten (som hon kallade det) faktiskt inte har något mer att göra. Mer än att kämpa för att orka åka ner på stan, bara längtar efter nästa besök av sönerna. Kanske är det bara döden kvar för henne. 
 
Ungefär så känns det för mig. Jag känner mig klar, behöver inte mer av det så kallade livet. Jag har fått ut det jag kunnat få, allt som var menat att hända har hänt. 22 år gammal och fruktansvärt färdig. Med allt. Det finns inget kvar för mig och till slut blev det som döden sagt åt mig sen han kom in i mitt liv för åtta år sen: vi skulle göra upp, han och jag, långt tidigare än på ålderns höst. Jag kommer aldrig bli 75. Eller pensionär. Eller få en medelålderskris. Jag tror faktiskt inte att jag klarar mig tills dess. Det är helt enkelt färdiglevt  innan dess. Kanske borde jag också ta mig till sista anhalten. En vacker dag är jag där. 

Jag hänger inte med

Den gamla dagen är inte slut, men den nya börjar ändå. Ungefär som hela mitt liv. Allting kommer innan jag är klar med det, innan jag smält det gamla och accepterat det. Det går för fort och i oordning. Jag hänger inte med och ger upp istället. Orkar inte bry mig, orkar inte låtsas längre. Falska leenden räddar mig inte längre. Jag är trött på att vara misslyckad och fel. Ändå verkar jag inte komma längre än dit. Verkar inte riktigt klara av det här, verkar inte riktigt höra hemma här.

Drömmar

Det är onsdag idag, och jag har min enda lediga veckodag idag. Är så trött. Hela tiden känns det som att jag sprungit ett maratonlopp och väntar på att förverkliga kollapsen i målfållan. Den kommer alltid. Oavsett hur många 42 km jag springer är det alltid ett sanslöst självbedrägeri att tro att nästa blir lättare. Det blir det inte. De galna femtioårskrisdrabbade gubbarna som sprungit bredvid mig genom 41 km verkar i jämförelse piggare än Duracelkaninerna och jag är nog i ett förnekelsestadie för jag vägrar erkänna att det tar kål på mig. Eller så är jag den ultimata självskadaren - den som tar död på sig själv. Man ska springa maratonlopp när man orkar, inte när kroppen är fysiskt lika gammal som damerna på äldreboendet och hjärnan inte orkar organisera bland tung andhämtning, svettodörer och blåbärsdryck. Jag är helt enkelt väldigt oförberedd på att leva. 

Det är mycket nu

Har varit ensam i drygt en halvtimme och ångesten kryper i mig. Får hjärtat att göra ont. Eller om det kanske är paniken som bosatt sig där. Eller om det är det där hjärtfelet som läkaren sa att jag skulle känna av då och då för alltid. Eller om det bara är hypokondri. Eller kanske lite alltihop. Det kanske är det som är felet. Att jag har alltihop, bara i någon mildare grad som gör att jag trots allt överlever. Jag hoppas nog på hypokondri. Att alla fel på kroppen bara är någon fix idé om att jag när som helst dör av någon anledning. Även om jag är ytterst tveksam till att det är kroppen som gör att jag dör. Det lär nog vara huvudet som tar kål på mig. Sjukdomarna journalen säger att jag har men som jag kanske inte alls har. Det vore för väl. Om allt detta försvann den dag jag slutade tro att jag är fast här. Att det är kört. Att den här hopplösheten som bor i mig inte har sin rätta plats där. Tveksamt om den insikten någonsin når mig. 
 
Jag har för övrigt insett att jag är fruktansvärt dålig på att uppskatta människor i min omgivning. Det finns en del jag älskat något kopiöst och som jag än idag skulle göra vad som helst för, även om de är längre bort än de varit. Längre bort än att springa till bron tillsammans, längre bort än att skära i varandra, längre bort än att långsamt falla bort i koma samtidigt som jag pratar med dem i telefon, längre bort än att följa med mig in på psyk, och verkligen längre bort än att peppa varandra till att bli sjukare. Den tiden är förbi. Kanske har också jag blivit vuxen på plan jag inte visste att jag inte var gammal på. Jag har trots allt blivit kallad tant i ett decennium nu, men som läkaren jag hade i tre år sa; när man blir psykiskt sjuk pausar man den mentala friska delens utveckling. Det verkar finnas en poäng i det. Och förhoppningsvis är jag snart i det stadium då jag tar ikapp de missade åren. Alla år ja. 
 
Och just det, till alla er jag älskat innerligt, jag älskar er än. Även de jag kanske borde hata, även dem älskar jag lite grann än. Och de jag älskar nu älskar jag starkare än jag gjorde då. Något jag lärt mig genom åren - att älska. Dock inte att visa uppskattning, det har jag kvar. Hur som, tack för att ni är ni, oavsett vart ni än är. 

Om, om inte

Det är tisdag idag. Har jag kommit på precis. Efter fyra timmar vaken. Har i alla fall varit hos psykologen och haft det svårt. Som någon sa så tycker jag alla människor som försöker ta sig in i mitt huvud är jobbiga. Psykologen ingår där. Han gör ett väldigt bra jobb. Jag har haft tur som fått honom. En av de bästa på avdelningen. Inte för att jag förtjänar det, men jag är tacksam. Väldigt mycket tacksam. 
 
Idag diskuterade vi (wow-faktor här!!) rakblad och tabletter. Det gör vi ju aldrig annars. Eller jo faktiskt, varje gång. Jag vänjer mig aldrig dock. Jag kommer alltid känna mig dålig och värdelös. Inte för att han håller med mig, men det är ju en annan sak. 
 
Nu är det jobb som gäller. Kort pass idag hoppas vi på. 

Vilken dag

Det har varit en jobbig dag. Ångestfylld, ensamhetskänslofylld och matångestfylld.
Sov riktigt uselt, fick verkligen inte ut någon energi alls av de fyra timmarnas sömn jag fick innan klockan ringde tio i sju imorse. Jag har sedan spenderat dagen nere på skjutbanan där det varit tävling. Har stått i köket och haft det halvjobbigt. Påtaglig ångest hela dagen men pappa var nöjd med vad vi fått in i kassan och jag fick i mig en halv bulle. Som gjorde den tredje våfflan hemma oändligt jobbig.
 
Är nu hemma i soffan och har burit på en eländig huvudvärk som skjutit blixtar framför ögonen på mig hela eftermiddagen. Är redigt trött på huvudvärk faktiskt.
 
Och några korta ps.
Saker jag stör mig på.
1. Människor som tar med sig sina hundar till folksamlingar trots att hunden inte kan vara bland folk.
2. Korkade bimbosar som tror att dom är något trots att de suger rätt hårt.
3. Lata människor som FRIVILLIGT tar på sig arbete de inte är tvingade till och trots detta inte gör arbetet.
4. Ätstörningar.

Lördag

Det är dagen efter Michas student som hon verkar rätt nöjd med. Förstår henne. Skulle också velat uppleva det. Få känna segern sötma en dag. Få känna att man gjort något bra, gjort något och klarat det. Nu gjorde jag aldrig det, jag hade några pissiga år jag knappt minns och ett liv jag långsamt dödade. Vad blev det av mig egentligen, jag gjorde mycket bra en gång i tiden. Mycket rätt, mycket viktigt. Jag slutade med det av någon dum anledning. Hela jag är dum faktiskt. Dagens insikt.

Svärföräldramöte

Idag har varit en fullspäckad dag. Varit på skjutbanan från nio till tre och jobbat. Varit tävling och jag har jobbat i både kök och sekretariat, vilket båda gick helt okej faktiskt. Jag fick gjort massor och träffade gamla bekanta som alltid är roligt att prata med. 
 
Därefter hem och stressa genom duschen och ta hand om hundarna för att sedan köpa blommor till min svärmor och studentgrej till Micha. Sån där man lägger om halsen, typ gosedjur eller vattenpistol eller liknande. Efter det iväg till pojkvännen och därifrån till hand föräldrar. Jag var sagolikt nervös innan men Jocke påstår att det gick bra och att dem tyckte om mig. Jag tyckte hur som helst det var trevligt och trivdes med hans föräldrar. Väldigt sympatiska människor, med humor och dessutom höll hans mamma med mig på många punkter så vi förstår nog varandra hittills. 

Efter en lång dag

Det är onsdag idag och jag är evigt tacksam för att värktabletten gjort aningens nytta idag. Det är första gången på veckor. Det betyder att huvudvärken varit lindrig, om än påtaglig och att jag trots allt orkat och hunnit med en hel del. Spenderat mammas pengar bland annat, väldigt trevligt egentligen, bara tråkigt att den där rösten i huvudet tycker det är kul att påpeka att jag inte är värd det.

Har ätit mammas goda kyckling i curry och dragonsås (ny variant, väldigt god), utan att behålla den, men det var hur som helst gott och jag fick i mig lite av det då det tog ett tag innan jag spydde upp det. Har dessutom haft en redig ångest efter det. Den gnager och gör mig lite irriterad. Att den alltid är där. Väldigt energikrävande, och kräver en del mentalt, att inte bryta ihop hela tiden. Det går sådär med det.

Jag har ångest och ingen ork

Jag orkar inte med det här. Jag faller och kraschen kommer bli obeskrivligt plågsam. Och långsam som det verkar.

Psykolog

Har nu varit hos psykologen och haft ett småjobbigt samtal. Om min syn på mig själv, om varför jag inte hittar vägar ut ur det här, varför rakbladen är så sinnessjukt viktiga och om vilka metoder vi kan prova för att det ska bli lättare för mig framöver. Vet inte varför det är så svårt men det verkar vara helt hopplöst just nu. Jag känner mig helt hopplös och i vägen. Som vanligt. 

Oh no...

Nu sitter jag här igen. Varför denna ständiga ångest..? Jag verkar ha fastnat här, utan några större förhoppningar om att ta mig härifrån. Hur svårt ska det vara egentligen? Jag vill, och försöker oftast, men ändå spyr jag upp maten hälften av middagarna, äter tre gånger så mycket medicin som jag får, hatar mig själv något kopiöst och skulle helst vilja skita i allt. Ge upp nu. 
 
Denna ambivalens som återkommmande slår mig lealös gör lite småont numera och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den. Det enda jag kan komma på är att springa, och det gör jag så in i helvete, hela tiden. Utan framgång... 
 
Nu skiter jag i det här och går och lägger mig. 
God natt. 

Huvudvärk

Mitt huvud mår förbannat dåligt. Både värk och ångest. Vill mest sova. Ta alla tabletter jag ska och sova vidare sen. Imorgon ska vi nämligen spela badminton. Dock ska Jocke se hockey i natt så det lär bli sent hur som helst.

Sitter här och funderar fram och tillbaka på hur jag ska göra med alla mediciner jag tar. Jag är obeskrivligt trött på biverkningar, men ännu mer på problemen från början. Så tips på mediciner mot ångest mottages tacksamt.

Söndagstrött

Är så innerligt trött idag, men det är väl som vanligt. Är bara inte riktigt pigg på att kämpa hela tiden. Varför jag nu ska göra det. Vore lättare att ge upp det här. Är mest allmänt nere så ska egentligen inte klaga. Har haft det så otroligt mycket värre, så det här är nästan lindrigt.

Lördag kväll

Ikväll är det en ganska intetsägande dag. Ligger i min sång med en sur tax och funderar på vad jag ska göra. Sova vore ju det mest optimala, men dit är dit ett par timmar. Jag la mig egentligen för att läsa bok. En relativt bra bok. Jobbig, men bra. Omdöme om den kommer senare. I övrigt är det sådär. Min mage låter. Pga för mycket näring. Usch på den. Både näring och kropp. 
 
Min kropp är enorm, magen står ut, låren skaver mot varandra och armarna dallrar. Perfekt. Jag som var så smal en gång i tiden. Jag fick kämpa för att komma dit och ännu mer för att komma därifrån. Så nej, jag ska inte tillbaka dit. Trots all längtan som gnager inuti. 
 
Innan ångesten blir alltför massiv tror jag att jag tar några extra tabletter och försöker dvala in i någon slags sömn. 

RSS 2.0