Dag hundraett av hundra

Idag är jag fantastiskt trött. Inget ovanligt. Men det är som det brukar vara. Jag tycker inte om att sova ensam och jag gör det jävligt dåligt. Mycket bättre när jag sover med någon, eller faktiskt vet att jag klarar mig denna natten. Det kommer inga vampyrer denna natten, jag kommer inte sprängas heller.

Jag ska ta och röra mig mot psykologen nu tänkte jag.

Bittert och buttert

Det är fortsatt tungt här. Hur länge den här masken håller vet jag inte men tiden minskar fortare än den riktiga klockan. Frustrerande men kanske det stämmer som vissa säger: att jsg inte försöker tillräckligt. Eller som andra säger: att jag är för svag för livet. Mycket möjligt men tänker inte analysera mer i det. Kommer inte komma fram till vare sig förklaringar eller beslut. Så jag tar några extra Imovane och slänger mig i sängen nu med min hund. Söta, sura tax.

Ska också göra Cili nöjd och skriva något positivt. Så här kommer det. En positiv sak med mitt liv är de människor jag har runt mig. Mamma, pappa, bror, Cili, Jocke, Kjell. Att jag skulle få så fina människor som stöd och vän är mer än jag någonsin trodde när jag var ung och dummare. Och ensammare. Tack fina ni.

Och god natt då.

Kärleksvisan

Det är nu jag ska skriva att jag har genomgått en massiv förändring över natten och insett att allt jag gjort är fel, att jag förtjänar livet, att jag har en framtid, att jag kan må bra. Det känns väldigt hopplöst och helt omöjligt. Hela jag är körd.

Mår verkligen inte bra. Till och med så illa att jag funderar på att ringa psykologen för att få stöd. Men bara funderar. Han ska stå ut med mig tre gånger denna veckan, det räcker med det. Och jag måste ju hur som helst klara mig själv någon gång. Kan inte leva på andra hur länge som helst. Även om det kanske är det som krävs just nu för att jag ska överleva länge till.

Jag skulle vilja bli räddad nu. Av en riktig superhjälte som tar mig på sin rygg, flyger ett varv runt jorden med mig och sätter tillbaka mig här på min soffa, glad och lycklig och med ett liv jag vill leva. Superhjälte, är du där?

Tre gånger på en vecka..

Det är tungt här. Jag kommer liksom bara framåt för att gå tillbaka. Det är inte riktigt kul. Är liksom trött på allt. På att det inte funkar, att saker blir tungt, att jag misslyckas. Om och om igen. Är utmattad, får mycket skit, välförtjänt dock, och är så duktig på att klanka ner på mig själv.

Jag var idag på veckans första möte hos psykologen. Som inte var glad överhuvudtaget. Så pass upprörd att han pratade nonstop i tjugo minuter innan jag kom med kommentaren att det vore så mycket lättare om jag inte fanns alls. Han blev inte glad över det påpekandet och kom fram till att vi ska ses tre gånger denna veckan. Så vi tog beslutet att jag helt enkelt inte gör något mer än det så jag tog mig iväg till Stentorpet och pratade med min kontaktperson som så klart blev lite butter, eller mest trött tror jag. Samma reaktion som mamma lite grann. De är nog de enda som är mest trötta, de flesta andra har blivit arga eller besvikna. Men hon sa att det var okej att jag stannar hemma och att jag får skärpa till mig, gav mig en kram och klappade mig på axeln. Hon är väldigt bra så har lite tur som fick henne. Lite hård, men det har sagts att det är vad jag behöver. Antagligen sant.

Nu har jag skrivit ett helt långt inlägg om ingenting mer än att jag är totalt hopplös. Ungefär som vanligt då.

Ensam igen

Klockan är bara mitt på dagen och jag är redan trött på att kämpa. Det går sådär med det. Jag är liksom sliten. Utmattad och slutkörd. Mitt i allt detta faller jag och orkar inte riktigt ta mig upp. Jag fortsätter mest att falla. Känns sådär. Dumheterna blir fler, ångesten stiger, tablettintaget ökar, matintaget minskar, sömntimmarna blir färre, skratten falskare. Ja, man kan säga att jag kraschar.
Såg just påsen med 400 tabletter. Dumt att de ligger där.

Privatliv tack?

Det är ju gladjande att jag har många läsare, för jo, det har blivit en massiv ökning den sista tiden. Vet inte om jag hamnat på någon länk någonstans, om jag bara kommenterat på någons inlägg som många andra sett och kommenterat. Eller om jag bara skriver om intressantare saker numera. Det hoppas jag på sätt och vis inte då det blivit mer och mer sjukt sista tiden. Det börjar likna hur det var på den gamla bloggen. Jag tänker inte säga att jag tänker ändra hur jag skriver, jag skriver från hjärtat och ur huvudet utan att censurera. Nästan i alla fall. Det jag tänkte komma till, eller ja, det jag hade planerat att skriva någongång tidigare var att det är ju kul att det är många som läser, även om antalet läsare fortfarande kommer som nummer två. bloggen är först och främst till för mig, sen om det är något som andra finner läsvärt hoppas jag att de får ut något positivt av det. Nu är det uppenbarligen så att en mindre eller större del, vilket av det vet jag ej, av läsarna inte riktigt är de jag önskar. Nu låter jag otacksam, må så vara, men faktiskt, en del av er har ingen av oss nytta av att ni läser. jag värnar om mitt privatliv, jag skriver bloggen utan att gömma den men likväl annonserar jag inte ut den. Den finns inte med på min facebook till exempel. Jag värnar så mycket om mitt privatliv att jag helst inte vill att mamma ska behöva möta någon gemensam bekant på ICA som läst på bloggen att jag tog några hundra tabletter förra veckan. Mamma är inte värd det. Och jag har ingen lust att gå ner på en pubafton (okej, det har inte hänt på fyra år, men teoretiskt menar jag) och möta halva byn, eller låt säga typ hela byn, och veta när jag kramar dom att dom vet om mina minst sagt dystra tankar och mindre trevliga äventyr. Majoriteten av dessa tankar önskar jag att jag inte hade, även om jag lärt mig mycket av dom under de senaste åren, men det finns en anledning till varför jag inte skyltar med bloggen, jag må heta Elin B... och jag må vara känd i vissa kretsar, men mina tankar är mina och jag vet att det finns en hel del som är svårt att förstå och jag vet också att det finns en hel del som en del människor aldrig kommer förstå. Oavsett vad, om ni tvunget måste läsa en störd och hopplös människas tankar, gör det snälla utan att jag ska behöva veta att ni ser snett på mamma i oförsteålse. Jag har världens bästa föräldrar, särskilt de senaste åren har de visat sig vara av den starkaste sort. Modigaste med för den delen. Kanske inte klokaste, men det är nog av kärlek, och kanske inte mest rättvisa heller, men de bästa. De har fått så mycket skit, jag har gett dem som mycket skit. Så snälla grannar, snälla bybor, snälla föräldrar till vi fotbollsspelande DGIFar-barn, snälla gamla klassföreståndare, snälla bilförsäljare, snälla vad ni nu är som känner mina föräldrar, ring inte varandra och tyck synd om mina föräldrar som har mig, även om det är synd om dem i och för sig men strunt samma, döm inte mina föräldrar låt dem slippa det. Så om ni finner något av värde att läsa här i bloggen, gör det med gott uppsåt och gärna utan att mina föräldrar ens behöver veta att ni vet.

I övrigt mår jag kasst, sitter med rakblad intill mig, plus lite blod, plus en hel hög med ångest. De där Propavan hade varit trevligt att ha nu. Bara för att se om något kunde lindra detta bultande monster som bosatt sig i mitt bröst. Det har i och för sig bott där i ett antal år, så jag antar att jag förväntar mig att den huserar där. Men ändå, man kan alltid önska. Hoppas, längta, trängta. Det är kanske det jag lever på. Inte hoppet kanske, det har jag nog inget kvar, men längtan att ha det bättre. Vara bättre.
Nu har jag rabblat en hel uppsats, om inte två, nu kanske de där stackarna som släpat sig igenom inlägget i ren pina ger upp till nästa inlägg. Jag säger god natt, tar två Imovane och slänger undan rakbladen.

Lite osäkert

Jag vet inte om jag anses säker att vara ensam just nu. Det är jag nog inte. Inte för att det gör något. För mig och min dödslängtan är det inte alls dåligt. Fritt utrymme. Hur jag nu tänkt där.

Kort sagt; jag mår katastrof.

Inte särskilt mycket lyckat

Jag har en liten kris just nu. Vet inte hur jag ska göra för att överleva, för att stå ut i detta. Hur jag ska ta mig igenom det utan att gå under. Hur jag ska hitta viljan att fortsätta. Hur jag ska lite grann ta steg för steg utan att gå sönder i tusen bitar. Så fantastiskt trött är jag. På allt, på allt och på allt. Det är helt enkelt lite småklart i mitt liv. Jag är nog klar med livet. Det lilla jag levt vill säga. Vilket jag hoppas är ofantligt mycket, det har varit lite mycket i mitt liv som jag är tacksam för, men inte särskilt mycket mindre som jag lika gärna kunde varit utan. Men ja, jag har ju överlevt hittills, trots fler överdoser än jag kan räkna till och fler turer till andra självmordsförsök än jag kan komma ihåg. Okej, delvis pga kemiska substanser, delvis pga mindre psykoser, delvis pga andra människor och delvis pga helt andra saker som inte är värt att nämna. Vilket säger en del då jag brukar nämna det mesta här. Men ja, nog om det hela, om jag överlever märker ni det, genom fler värdelösa ord här, överlever jag inte så märker ni det på tystnaden som råder här. Kanske kommer en liten rad från av någon annan som talar om att jag äntligen lyckades med det jag försökt med i fem år och fjorton dagar. Utan framgång, men skam den som ger sig. Nu svamlar jag skit, lyssna inte, eller ja, läs inte. Eller jo, läs, men gör precis tvärtemot vad jag gör, då blir det mesta bra för er.

Intensiven

Så har jag gjort ett nytt misstag. Jag har inte bestämt mig för om det är ett misslyckande att ta överdosen, eller om det stora misslyckandet var att överleva. Kanske lite både och?

Ja det är i alla fall vad jag gjort. Jag svalde 300 tabletter och däckade därefter i soffan för att vänta på döden. Det blev inte riktigt så. Jag har varit två dagar på intensiven med extravak istället. Jag slapp däremot inläggning, tack och lov för det. Har ingen lust med det, även om det kanske finns en liten poäng med det, men nej, jag tänker då inte göra det frivilligt. Oavsett vad som händer. Okej, oavsett en del av det som händer. Om någon har en bra anledning till det så kanske jag kan överväga det.

jag mår alltså rätt kasst.

Nu har jag


Maybe one day

Vilken värdelös dag. Nästan. Fick lite övningar av sjukgymnasten som jag redan förträngt. Det känns som ett annat år det hände, men faktiskt det var för bara elva timmar sen. Kom hem och tänkte vara lite duktig och byta gardiner, från julgardinerna ja som jag inte orkar ta ner tidigare. Det gick käpprätt åt helvete det, hur svårt nu det ska vara. Frustrerad, ledsen och väldigt trött åkte jag hem till mamma och pappa, insåg igår att jag inte går säker någonstans för tillfället, och verkligen inte ensam. Inte för att måendet blev så mycket bättre. Mammas missnöje med mig växer samtidigt som mitt mående blir allt sämre. Det känns hopplöst det här.

Det här håller inte

Vad hände med all kämpaglöd? All så kallad vilja? Vad hände med livet jag en gång tänkte leva men som jag tappert försöker att dölja att jag inte längre väntar på det? Vad hände med mig själv, den jag trodde att jag var? Vem tog mig därifrån? Och är det så svårt som det verkar att ta sig dit igen? Nej livet är nog inte till för mig.

Jag skulle vilja bli räddad nu. Rädda mig eller låta mig ge upp.

Sjukgymnasten idag.

Hoppas hon kan göra underverk med min kropp för den mår kasst. Som hela jag. Jag kunde inte sova i natt, somnade vid fem till slut efter ett antal timmars funderade om farmor och glädjen som vi väntade oss där. Men nej en sak som har den minsta chans att gå annat än bra så tar den det vägen. Sån är jag också. Går åt fel håll. Och full av tabletter just nu men det får gå.

Insikt

Insåg just att det är fem år och tre dagar sen jag blev utskriven från psyk för första gången. Har jag varit i den här skiten så länge? Har jag inte kommit längre på fem år? Det är förresten fem år och fyra månader sen idag som jag skar för första gången. Det har jag inte heller tagit mig ur. Jag har nog inte kommit någonstans överhuvudtaget på all denna tid. Eller jo, jag har tagit mig till och från massa avdelningar, till och från varierande vikt, till och från sjukdomar men framför allt till, från och tillbaka till detta pissiga mående som varit de sista månaderna. Yes jag känner mig hopplös och ja, jag känner mig värdelös och nej, jag ser inget värde i livet. Och framför allt; nix, jag orkar inte ha det så här.

Farmor+skit+psykolog+blä+tråkigdagpåpraktiken+less

Det har absolut inte gått bra idag. Började med att jag somnade vid fem, vaknade halvsju av att pappa skriker på någon av hundarna och sen var det hopplöst att somna om. Segade med en bok till nio och gick sen upp för att åka till psykologen. Där det inte var lättare. Det blir egentligen bara jobbigare och tuffare för varje gång. Så mycket att ta itu med som jag inte vet om jag är stark nog att kunna bearbeta. Eller snarare, jag är i princip säker på att det finns en hel del av det där som jag inte klarar av just nu.

Det fortsatte med en riktigt usel dag på praktiken. Ingen av mina favvomänniskor var med, även om en av dom är rätt charmig. Men nej,, ingen av alla Gun, ingen Anna-Lisa, ingen Folke, ingen Hasse, ingen Inga, ingen Anna, ingen Ulf och ingen Sonja. Men mest av allt så var inte Gun där. Hon brukar kunna lysa upp även de jobbigaste dagar. Släpade mig igenom det hela och led med mig själv.

På väg hem i bilen med pappa och det tråkigaste, jobbigaste, mest smärtsamma och det absolut värsta som kunde hända hände just. Vi ringde farmor, som grät floder och sa uttryckligen att hon inte vill leva mer. Vi hade ju tänkt att det skulle bli bra när hon kom hem, i och med att det är det enda hon velat sen hon blev inlagd, det enda hon har arbetat för. Vi hade fel. Hon grät och sörjde sin ensamhet. De fysiska besvären gör ingenting lättare. Mediciner med vidriga biverkningar och en hel hög med andra problem; stamning, klåda, extrem trötthet, svårt att gå, svårt att röra sig, ser inte text i tidningen, ser inte dosan till teven, ser inte vilken dag det är i almenackan, hör inte när telefonen ringer eller när det ringer på dörren. Hon är ensam och jag förstår henne, trots hemtjänsten är det tufft för henne och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag vill verkligen upp, så jag funderar lite smått på att åka upp på fredag och åka hem på tisdag kanske. Bara för att vara där. Plus då mötet med biståndshandläggaren från kommunen som kommer på måndag. Någon måste vara där då, det verkar som att det blir jag, om någon kan åka upp med mig. Någon lösning måste allt få, vi, och ingen annan heller, kan tvinga henne att vara hemma när hon inte ens vill leva.

Oj vilken föreläsning allt detta blev, Grattis till en helt värdelös läsning för er som tagit er igenom allt.

Blä

Jobbig natt. Jobbig natt. Så ovärt allt detta.

Moneyproblems without money

Yes. Så är det. Jag saknar att kunna göra något vettigt utan att samtidigt gå under lite grann. Vilket inte händer nu. Just nu är det jobbigt bara att gå in på ICA. Vilket leder till att jag inte går till ICA överhuvudtaget om jag är själv. Man kan säga att jag inte gör särskilt mycket alls. Om inte att stoppa i en tvätt räknas, men en tvätt är inte riktigt seriöst tvättande direkt.

Nix, jag mår rätt kasst. Så in i helvete less på det här. Jag vet inte hur mycket jag vill längre. Hur mycket jag orkar.

Sista dagen

Söndag, denna tråkiga dag. Har inte särskilt mycket att berätta egentligen. Eller framsteg; bara tokigheter två gånger igår. Om man inte räknar de där alldeles för många tabletterna då, men det gör inte jag. Känns sådär med allt. Kroppen är en enda stor klump av smärta,l huvudet ett inferno av kaos och hjärtat värker som hos en strokedrabbad. Helt enkelt så är det inte riktigt bra.

Usch

Inte kul. Är faktiskt ganska utvilad. Sovit nästan 8 timmar, vilket är rekord här hemma. Tack alla Imovane, ni räddar min sömn. Kanske inte mina floppar jag gör i sängen, men jag får sova i alla fall.

I övrigt är det rätt dåligt. Mår inte alls bra och känner mig inte alls pepp på livet. Som vanligt då.

Återigen

Det är tradigt att sitta här varje kväll och sitta här med samma äckliga ångest och samma smärtsamma tankar och samma tjocka kropp. Yes, helt rätt tolkat, jag mår inte bättre. Alls. Mår faktiskt ännu sämre. Vill inte riktigt mer.

Hjälp

Jag faller. Masken jag så väl har tränat upp för att den ska rädda mig börjar tappa effekt. Eller snarare, jag orkar inte hålla den uppe. Att det inte håller längre. Det funkar inte att jag har det som jag har det och att jag gör som jag gör.
Mitt liv funkar inte jag. Jag funkar inte. Jag tror att jag måste be om hjälp nu.

Bara sådär

Nu är det natt. Igen. Jag mår om möjligt ännu sämre än natten igår. Mått sämre idag än jag gjort på ett bra tag. Har gjort mer tok än jag gjort på ett bra tag, gårdagen inkluderad. Huvudet värker, sådär att jag är tveksam om det inte exploderar snart. Som jag. Hela jag hotar att explodera. Jag har imploderat de senaste 15 åren och anser det inte ha något större värde. Tjänar inget till.

Jag mår kasst och blir alltmer övertygad om min egen otillräcklighet. Min egen värdelöshet. Min egen svaghet. Min egen kapitulation. Jag blir alltmer övertygad om att allt har blivit så fruktansvärt fel.

Bitter

Nu är jag vad engelskan kallar exhausted. Så är jag. Den svenska, klena översättningen, är utmattad. Det är en underdrift för mitt mående. Ryggen är sned, händer och fingrar värker, övriga leder knakar, hjärtat slår fel, huvudet dunkar, magen är i uppror, eller ja, den gör mest ont, blodet rinner och hela kroppen är döende. Eller ja, faktiskt hela jag är döende. Nära döden. På väg mot slutet. Kanske. I och för sig närmar alla sig slutet, det är en liten lättnad. Förhoppningsvis gör dom det inte i min takt bara. Nej, jag är i en ytterst dålig period och vet det mycket väl. Om jag inte visste det får jag det påpekat för mig några gånger om dagen. Som för en timme sen då psykologen ringde och undrade nog mest om jag levde. Han är orolig och sa, och säger en hel del, att jag måste hitta andra vägar, andra lösningar än de jag använder nu. Jag håller med honom, jag använder de lösningar jag har, det är en trygghet att jag har någon alls, men ingen av dom är långsiktigt hållbara.

Man kan säga att jag är bitter på livet för att det inte verkar vara för mig, jag är bitter på döden som inte verkar vilja rädda mig, är bitter på överlevandet då det är plågsamt jobbigt att stå ut, jag är bitter på mig själv för att jag inte är starkare än det här. Kontentan; jag är bitter. Genomjävligt, elakt bitter.

Nu är det så där igen

Jag sitter här med mindre trevliga inslag och funderar seriöst på att helt enkelt lägga mig ner på golvet och ligga där. Stirra upp i taket. Kanske ta någon extra tablett. Lägga mig på golvet igen. Eventuellt dra över mig en filt. Bara för att få variation ur vilken position jag ser taket. Ser kanske en annan illusionerad prick i taket som hånler mot mig. Jag ser det ibland. Konstiga figurer från ingenting. Som kristna kan se Jesus gestalt i moln på himlen, eller i gräddklicken bredvid kladdkakan. Så kan jag se ett litet hårigt monster med röda ögon (ja, jag hatar röda ögon) och knotiga kindben i lite vad som helst, när monstret känner för att jävlas och mest göra livet jobbigt för mig. Han lyckas tämligen bra med det faktiskt. Jag kan se honom i tavlan på väggen där det egentligen sitter en örn på en gren. Jag kan se honom i köttfärssåsen mamma gjort. Jag kan se honom i bloddropparna på mina armar. Eller faktiskt, han dyker upp närhelst han vet att han har mest makt.

Jag låter som ett riktigt freak. Monstret överallt, döda människor i väggarna, röster i huvudet, (det sista väldigt vanligt bland människor med en ätstörning dock, så känner mig lite mindre ensam på just den punkten). Ständiga tvångstankar som jagar, paranoian med övertygelsen om att någon en dag kommer smygandes bakom ryggen på mig på ICA, vid mejerihyllan, just precis där vid mjölken, och sakta, plågsamt långsamt, trycker in kniven i min rygg. Jag känner smärtan, så som jag känner den där ständiga smärtan inuti, som den där taggtråden runt hjärtat som blir mer plågsam varje gång jag försöker ta bort den. Känner hans andedräkt bakom mig, viskar i mitt öra. Viskar det där som jag en gång hörde, en gång jag så väl minns men som jag så tappert försökt glömma under alla dessa år. Jag visste att han skulle komma tillbaka, som han sa. "Jag är det bästa du kan få. En dag kommer jag tillbaka." Det kanske han gör en dag, på riktigt. Det kanske är där förföljelsemanin en gång startade. Vid honom.

Den blev inte lättare. Det blev inte livet heller. Eller överlevarlivet som det kanske borde heta numera. Japp, så döper jag det till. För det jag är i nu, det känns inte särskilt levande. Det tog mig inte lång tid att hamna härnere. Några veckor, eller ja, en hel lång decembermånad. Faller, allt längre ner och vet inte vart jag ska ta vägen, försöker greppa om något. Ett rep, en vägg, en bergskant, en hand, ja lite vad som helst. Kanske kan detta dra mig upp. Eller i alla fall kan hejda fallet från att leda till en dödlig krasch. För lite grann är det där jag är. Någonstans där jag snart pressas mot botten och trycks ihop till en tillplattad blodtänkt kropp. Kanske är det så jag slutar. Därnere.

Nu minns jag hur det känns

Nu minns jag hur det känns att falla och ständigt vänta på kraschen. För den kommer. Tids nog är jag på botten. Får jag ge upp nu? Snälla, säg att jag kämpat klart nu.

Jobbigt.

Har varit en tuff natt. Sov dåligt, när jag väl sov drömde jag massa äckliga drömmar, så vaknade igen, var vaken en timme, sov en stund, vaknade och så fortsatte hela natten. Det gjorde inte min morgon roligare. Slitsamt att ta sig upp då. Verkligen jobbigt faktiskt. Det underlättar inte med en grym huvudvärk och en gnagande ångest inför stundande möte. Har lovat att vara lite mer ärlig mot psykologen. Jag kommer få ångra det, garanterat, men det är nog värt det i längden.
Dit ska jag bege mig nu. Wish me luck..

Jobbiga jobbiga dag

Idag har varit en slitsam dag. Väldigt slitsam. Tung och jobbig och konstig. Ogillas. Jag vill ha min ordning, med mina grejer i den ordning det är bestämt att det ska vara. Inget annat. Hatar att byta tider och bryta vanor.

Ja, dagen har i alla fall betytt väldigt mycket för framtiden. Det mesta gick ju bra.

i övrigt mår jag inte särskilt bra. Extrem huvudvärk, påtagligt smärtsam ångest och en värkande kropp. Sån dag antar jag..

Farmor

Idag var dagen då jag och pappa åkte de två timmarna till Falun för att träffa farmor plus alla inblandade kring beslutet om hon får komma hem eller flyttas till ett långtidsboende. Hon själv har ju velat hem ända från början, och efter förra veckans tester hemma visade det sig ju att hon klarar typ allt utom tvätt och matlagning själv hemma. Skönt för det innebär att hon får komma hem på torsdag. Hon var mestadels glad, även om hon är trött på livet. Jag förstår vad hon menar. Hon känner inte riktigt att hon lever, inte gör något med sitt liv. Vilket jag förstår, jag känner precis likadant. Livet är värdelöst för det mesta och livslusten börjar sakta dö inuti.

Ungefär så känner hon, liksom jag, även om hon har lite mer att vara ledsen över än jag. Jag är bara dålig. Hon har faktiskt spenderat 1.5 månad på sjukhus med så dåligt hjärta att hon inte kunnat gå ut ur sängen förrän nu de sista två veckorna. Så framsteg, är stolt över henne.

Jag däremot faller. Och skiter lite i om jag gör det. Det får sluta som det slutar, mer än det orkar jag inte kämpa för..

Sliten

Så är det söndag och jag är ovanligt outvilad för att vara på en söndag. Kan bero på alla dessa mardrömmar. Om och om igen, samma. Tacksam för all energi jag får dock så jag låg faktiskt länge idag.

Annars är det en oplanerad dag idag. Har ingenting att göra direkt så lata sig hela dagen kanske blir bra? Vore skönt då måendet faktiskt inte alls är på topp. Mår verkligen sådär. Skulle vilja må bra ett tag någon gång. För mycket begärt verkar det som.

Det är mycket nu

Idag har varit en seg dag. Jag gillar inte riktigt fredagar. Jag gillar förresten inte särskilt många dagar alls. Möjligtvis tisdagar. Är sliten och trött och less på allt och känner inget riktigt värde i livet. Känner inget värde i mig själv, i vardagen, i kampen, i överlevandet, i livet. Vill mest ingenting och längtar mest efter något annat än det här. Kanske livet? Om det finns något sådant för mig? Eller är det här livet kanske? Kanske är det bara jag som är otacksam och genomjävligt korkad?

Ungefär så går tankarna.
God natt.

Så trött

Jag blev just ensam och det känns sådär. Jag är inte bra på att vara ensam. Är rent ut sagt dålig på det just nu. Kanske inte så konstigt, är alltid så i svackor.

Imorgon väntar psykologen, ska bli skönt, samtidigt som det skrämmer lite. Var så väldigt "duktig" på att hålla masken och skratta och verka må bra, men jag är inte riktigt i form att orka vara likadan imorgon. Det är lite så, jag orkar ett tag, lite, sen blir det alldeles för jobbigt och jag småkraschar. Livet jag inte lever är härligt, inte sant.

Återigen

Så var det torsdag, ingen rolig dag normalt, det var det inte heller idag. Tråkig, jobbig, ensam och tung. Varit på Stentorpet där vi gick till äldreboendet, som inte var kul alls. Inga roliga människor, jobbiga arbetsuppgifter, noll vanliga rutiner så allt var kaos, både på in- och utsidan och en obeskrivlig värk i magen. Inte alls kul.
Nu är jag hur som helst hemma och försöker vila, men kan inte riktigt slappna av.

Farmor och ångest

Dagen har inneburit många timmar på resande fot. Fem närmare bestämt. Fram och tillbaka till Hofors tog ett antal timmar. Men det var värt det. Fick vara med henne ensam en stund, det behövde vi nog båda två. Hon klarade allt när vi provade faktiskt. Massiva framsteg bara sista två veckorna. I och ur säng, i och ur både soffa, fåtölj och köksstol, in och ut på toa. Och hon vill hem. Så det kändes faktiskt oväntat bra. På måndag träffar vi alla från vården och kommunen för att ta beslut om hur det blir.

Dagen har också inneburit många och långa telefonsamtal. Inget av dom behandlade särskilt mycket roligt. Eller ja, ett var väl lite skoj också. Men det mesta handlade om killar som krånglar till allt och som på något underligt vis gör livet krångligt för resten av världen. Däribland mig. Tack era kryp för att ni är så jävla dumma i huvudet.

I övrigt är måendet på väg neråt. Är kanske mest utmattad, mentalt. Huvudet går på helspinn hela tiden, monstren skriker och vrålar och klöser. Jag känner mig mest i vägen för folk och allmänt att jag inte räcker till. Som vanligt.

Lång dag

Det har idag varit en lång dag. Den började med en mindre katastrofstart på bussen. Eller nej, busshållsplatsen, vartefter minutrarna går dyker det upp fjortis på fjortis. Det slutade med runt tjugo skrikande tonåringar och jag fasar för bussresan, ända tills jag bakom mig hör en av dom som säger "Nej, vi ska inte med den här bussen". Varefter varenda människa på hållplatsen stannar kvar och det är bara jag som går på och åker med fem andra personer hela vägen till stan. Tur att jag inte tog fler än de där åtta Atarax. Det gick sådär hos psykologen. Mycket tungt, diskussioner om både glädjeämnen och sorgeämnen. Han kom fram till att jag har upplevt mycket. Jag kom fram till att jo, det är nog sant, mycket av det som är obearbetat men också en hel som jag jobbat med. Han sa därtill att han inte tänker ge upp förrän vi kommit fram. Så jag har äntligen hittat rätt med en psykolog. Äntligen någon jag vågar satsa på. Satsa min framtid på. Våga ge möjligheten att verkligen hjälpa mig. För jag klarar det inte ensam.

Fortsatte till Stentorpet där det inte alls blev så kul som jag hoppats. Mest jobbigt faktiskt. Hade sett fram emot äldreboendet idag, men nej.
Nu ikväll har vi firat lillebror som blir 21. Helt okej kväll ändå.

Lite jobbiga tankar nu ikväll dock.

Hur svårt ska det vara

Idag är en fittigt dålig dag. Ingenting funkar, allt blir fel, är så jävla trött på att allting alltid ska bli dåligt lika fort som man typ börjat uppskatta att något har gått bra ett tag. En pissig natt och en extremt dålig start på denna dag. Är mest bitter och trött på att allt slutligen går åt helvete. Är det så väldigt mycket för mycket begärt att få må bra även hemma?
Det var en retorisk då svaret är ganska uppenbart. Fuck of livet, du är inte sådär bra som folk lovade att det skulle bli om jag inte gav upp dig för sisådär många år sen. Faktiskt är jag jävligt less på dig.

You never walk alone

jag har haft en väldigt bra helg, är nöjd med att jag åkte, även om det är otroligt olikt mig att bestämma mig för att åka dagen därpå. Kanske skönt också, hann inte stressa upp mig. Nu bara packade jag, sov och åkte.

Vi har hur som helst inte stressat ihjäl oss. Vi var hemma hela fredagen, efter att jag kom sent på torsdagen. Lördagen var vi till Kistamässan och tävlade. Eller ja, Cili och Thea tävlade, jag och hennes pojkvän tittade på. Lite småjobbigt med allt folk, men med lite tabletter så funkade även det. Idag var det hemfärd och tågresan gick inte särskilt bra. Galet mycket folk på Gbg-tåget. I med lite musik i öronen och borra in mig i ett hörn så överlevde jag även detta med lite tabletter också.

Jag är nöjd med helgen, med mig själv och med mitt underbara sällskap. Tänk att de ännu står ut med mig. Tack för det.

På väg hem

Så var resan hem till västerås påbörjad. Har en kvart in till Centralen sen går tåget från stockholm 15.25. En timme hem och sen en kvart hem till mamms och pappa. Mycket resande men jag har haft en bra helg. 
Tack Cili. Och Elias för att han står ut med oss. 

Ännu kvar hos Cili

Idag är det då lördag, vad jag vet. Jag mår relativt bra faktiskt, ont i hjärtat, huvud och händer och tankarna maler lite, men de är lindriga mot hur de blir när jag kommer hem. Så jag är tacksam för den här semestern, som tar slut imorgon. Imorgon eftermiddag tar jag mig hemåt igen och förhoppningsvis mår mina föräldrar bra då. Influensatider tydligen, plus att mamma hoppar på kryckor. Får se, åker hem på eftermiddagen där vid tre.
Nu väntar kycklingen på att bli stekt och riset kokat.

Hos Cili

Har haft en jobbig natt hos cili, men det är ändå his cili jag är så bara det underlättr. Fick akut huvudvärk och akut ångest i natt så jag ägnade större delen av natten åt att stirra upp i taket. Inte för att det är ett särskilt fult tak, men jag gillar inte tak. 
 
Nu är det dags för promenad. 

Torsdag

Idag är det torsdag. Seg dag men ska ändå bli roligt att åka till Cili. Om jag orkar men det känner jag väl under dagen. Om det blir sämre stannar jag nog hemma. I ävrigt mår jag sådär. Mycket tankar. Tjockistankar mest. Som vanligt alltså. 
 

Trött + cili

Efter en kort dag är jag nu helt slut. Har egentligen inte gjort något överhuvudtaget idag. Orkar inte bry mig. Skulle behövt sova ut riktigt men verkar inte gå riktigt. 
 
Helt plötsligt kom vi på att jag ska åka till Cili imorgon. Känns bra. 

Nyår

2013 är här. 2012 är slut. Äntligen säger jag. Så otroligt jobbigt detta året varit, är lite förvånad själv över att jag överlevt det. Särskilt sista månaderna har varit jobbiga och sista veckorna har varit de värsta på flera år. Det är lite mycket begärt att begära att jag ska få må bra. Jag verkar inte riktigt komma dit. Verkar inte vara kapabel att ta mig dit.

Nyår var hur som helst väldigt bra. God mat, underbart sällskap och roligt tolvslag.

Blandat

Så var det dagen efter igen. Inte för att jag är bakis, är mest trött. Det är jag för det mesta i och för sig. Gårdagen var bra, god mat, trevligt sällskap och en ångest som var hanterbar. Idag är hittills en riktigt dålig dag. 
Bråkat med mamma i telefon, då vi bestämde att hon skulle ringa innan nyårskonserten för att kolla om jag skulle hem innan. Gjorde hon det tro? Nej. SÅ har missat hela nyårskonserten då min teve inte funkar. Eller snarare, jag har ingen el överhuvudtaget så jag kan inte göra något alls. Dock har kyl och frys klarat sig, så är väl en propp eller något sånt. Bra för det vet ju jag hur man byter. Eller hur en propp ser ut, eller om jag har någon alls. Så nu sitter jag här, sur och besviken på den här dagen. Det brukar vara en fin dag nyårsdagen men jag ska sluta förvänta mig saker, blir alltid besviken till slut. 

RSS 2.0