Lång, lång dag

Idag har det varit en sanslöst lång dag. Med mycket roligt men också en hel del mindre roligt. En hel del jobbiga tankar, jobbiga samtal och jobbiga ögonblick men allt som allt har det varit en dag värt att ha gått upp för 18 timmar sedan, efter tre timmars sömn. Det betyder kortare sagt att jag med den timmes sömn jag fick i LMs soffa på eftermiddagen att jag sovit 12 timmar de senaste 4 nätterna. Detta fick mig att ta beslutet att tugga i mig en extra sömntablett och ta ledigt imorgon (eller okej, detta beslut har ännu ej delgivits andra än bror, som garanterat inte kommer komma ihåg denna strålande idé). Jag ska sova ut med raggsockor på fötterna, sova med min hund med dubbla täcken, överkast och filt över oss och gå upp precis när jag vill. Jag ska drömma alla drömmar jag lyckats fly undan den senaste tiden. Har med delad glädje lyckats hålla mig till de jag hur jag än kämpar inte kommer undan. Lite som Anna Karenina i Tolstojs bok; hur hon än gör inte slipper undan de där stegen ut framför tåget på perrongen som leder till döden och slutet på ett liv i misär och ett självvalt utanförskap. Nu svävar jag iväg. Det jag vill säga med det hela är att jag drömmer mardrömmar värre än någonsin och kan därmed inte riktigt slappna av. Vampyrer äter mamma, bror hängs i flaggstången på tomten, jag springer genom speglar, faller ner i havet och fastnar under ytan eller skärs sönder av Gud. Alltihop ytterst trevligt. Om man är desperat trängtande efter stumma skräckfilmer. Det fattas alla äckliga ljud. Är osäker på om det är något positivt.

I övrigt är det sådär. Den där rädslan för att mitt liv aldrig ska bli bättre än det här finns kvar och leder onekligen till att mina suicidaltankar lite grann får vatten på sin kvarn. Är det här det bästa jag kan leva? Är det verkligen värt att finnas kvar då? Finnas kvar halvt, endast bekräftelse på duglighet genom massa bokade tider i almenackan och ovanligt gillande blickar (eller snarare; ovanligt icke ogillande blickar) från diverse viktiga personer i mitt liv. Det förekommer oroväckande sällan numera, men jag har valt, med mindre lyckat resultat, att blunda för dessa misslyckade försök.

Nej, livet kanske inte är för mig. Jag kanske inte är kapabel till att skratta äkta, gråta sällan, äta rätt, avsluta självhatet och vara till förnöjsamhet för omvärlden. Eller faktiskt. Jag ÄR inte i stånd att klara detta krävande liv.

Kommentarer
Postat av: Silverglitter

Jo, du kan! Jag vet inte hur man gör för att orka vända sitt liv eller hur lång tid det tar, men någonstans finns ljus. Ibland kan jag inte _känna_ att jag tror på det, men jag tvingar mig att hålla fast vid den tanken ändå. Att någon gång kommer det bli bra igen. Det gäller dig med, på något sätt kommer det bli bättre.

Tills dess, styrka och värme!

2013-02-14 @ 19:48:41
URL: http://silverglittrande.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0