Snurr snurr

Som en kommentar nämner är det ju självklart inte fredag idag ^^ Det är lite snurrigt i mitt huvud, inte helt oväntat. Känns sådär med allt detta kaos i huvudet. Jag hatar oordning, hatar när det inte går att kontrollera, när saker ligger fel. Minnet sviker - jag glömmer bort både dagar, födelsedagar, telefonsamtal jag ringt, vart jag lagt saker, vad jag drömt och vad som egentligen hänt, saker jag berättat för människor, saker jag själv minns för ett ögonblick för att sedan glömma att det jag pratat om ens hänt. Är trött och sover riktigt dåligt. När jag är själv går det ännu sämre så det är skönt att ha någon att sova med, även om det ibland behövs lite egentid även nattetid, också för mig. Jag får helt enkelt känna efter hur allting känns. Dumt att göra det just nu dock, är inte riktigt i balans känner jag.

I alla fall, om en timme är det fredag och DÅ är det fredag och därmed dagen då Cili kommer. Det kommer bli en lagom helg, det är jag övertygad om :)

28 februari 2013

Idag är det fredag. Sista dagen innan Cili kommer. Ska bli roligt, skönt och ger en liten känsla av lättnad. Någon jag känner mig trygg med, som jag kan prata med, lita på, kasta lite skit på. Ungefär som en vän ska vara. :) Vi ska imorgon äta middag hos mamma och pappa och på lördag ska J och Cili träffas för första gången.. Lite smårädd. Tänk om de hatar varandra från början? Lite paranoia ja, men det är ju inte första grejen jag är det.

Annars är det lite bittert. Mamma är trött på mig, bror låtsas inte om mig (klokt dock) och pappa är nog mest besviken. Inte helt oväntat i och för sig. jag är lite sån; sviker och gör människor ledsna.

Nog om det, jag och pappa är själva idag så jag antar att jag får fundera ut något att äta. För jag ska och tänker äta, en hel middag. Och behålla den. Så det så ana, du kan dra åt helvete.

Helt slut

Är helt slut, både kropp och huvud mår riktigt dåligt just nu. Det mesta känns svårt och jag är lika negativ som jag brukar vara. Är lite trött på allt det här. Kroppen är verkligen, verkligen inte i form. Värker, smärtar, gör ont.

Huvudet snurrar, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig sjäv..

Hur blev det så här

Varing: kan uppfattas som triggande.

Ingenting flyter riktigt. Jag känner mig till besvär, som en riktig besvikelse, som ett väldigt misslyckat fetto. Känner mig hopplös, värdelös, elak och allmänt fel. Det är ju inte så här det skulle vara att leva. Det skulle vara så mycket bättre. Så mycket enklare och så mycket mer positivt. Jag är en ytterst negativ person, patetisk och inte mycket att ha. Är alltså helt, galet, fantastiskt mycket opassande för att leva.

Jag gör så mycket tok så jag vet inte riktigt vad jag ska ta itu med först utan att behöva ta itu med sak två och helt plötsligt ha tappat allt jag kämpade med först. Så har det varit jämt, allting kommer tillbaka och jag har egentligen inte uppnått någonting överhuvudtaget.

Nu är jag sådär sagolikt förbannat feg. För idag får det faktiskt räcka. God natt.

Slitsam dag

Idag kommer det bli en lång dag. Om sju timmar är jag precis hemkommen från psykolog och praktik. Usch vad ogillar långa dagar. Avskyr att ändå känna att det inte räcker. Sliten är jag, kroppen är inte i form och huvudet vill inte riktigt tänka klart.

Men men. Hoppas er dag blir bättre än mig.

Igen och igen

Hur kommer det sig att jag alltid sitter här..? För fem år sen satt jag efter fyra veckor hemma efter min första inläggning med en gruvlig ångest och fattade inte att jag tagit mig in en helt ny värld. Jag insåg inte att jag var på väg neråt. Jag tog bara fler och fler steg. Åt fel håll. Jag trodde att de där veckorna inlagd på avd 99 var slutet på den skit jag upplevt under åren. Att allt det nu var över och jag skulle börja leva. Satan vad fel jag fick. Jag blev sjuk, gick ner över 35 % av min kroppsvikt, hatade mig själv, tvingade mig in i saker jag varken ville, orkade eller borde. Jag dödade mig själv och gjorde tappra försök att göra det fullt ut. Alla dessa hundratusentals tabletter jag ätit genom åren, kanske hälften av dessa tog jag vid olika överdoser under hösten 08 och våren 09, har inte tagit mig särskilt långt. Det verkar inget annat heller ha gjort. Sitter med samma önskan om allt som jag önskade då. Det vore fint att kunna leva ett tag, samtidigt som det vore den ultimata döden att dö av något jag en gång var bra på - att svälta. Jag hör själv hur stört det låter, och vet att det är fel, men ändå, någonstans går det inte riktigt in.

Hur som helst, jag sitter nu med en liten röst i huvudet som tycker hela annorlunda än den friska Elin. Hur svårt ska det vara...? Har jag inte kommit längre på fem år?


Jaså

Nu sitter jag här med den här vidriga huvudvärken. Glasögonen gör inte mycket nytta, vilket de brukar ha. De brukar hjälpa, kanske inte ta bort värken, men lindra den. Har druckit en halv (!!!!!) liter äppeljuie. Som jag längtat efter det. Vilket inte hjälper heller. Är trött efter en natt med fantastiskt mycket mardrömmar. Skulle så gärna vilja sova en hel natt, ensam, utan dessa förbannade mardrömmar om blod, svett, tårar, död och smärta. Verkar alldeles hopplöst.

I övrigt känns det sådär. Känner mig stressad. Otillräcklighet. Rädsla. Utöver Jocke känner jag mig i allmänhet konstig.

Aaaah

Är så sanlöst trött. Drömde mardrömmar hela natten, hoppas på bättre sömn i natt.
Mår sådär. Blandat snarare.

Ändrad relationsstatus

Har ett förhållande med Joakim .. Nu är det faktiskt klart. Något jag funderat på ett bra tag och på något som han velat ett bra tag. Han har varit lite mer definitiv ön jag. Lite mer handlingskraft på just den här punkten. Det blir nog den enda punkten tror jag.

Men det känns bra. Skrämmande så klart, stort och överväldigande men jag är nog inte alls lika rädd, pirrig, nervös och spänd som han är. Men vi har känt varandra i ett år nu, jobbat ihop i fyra månader, rest tillsammans. London var väldigt mysigt och jag tror inte att Riga om två veckor blir sämre. Det ska bli roligt, som en start på vår relation. Vi har dock kommit fram till ett antal restriktioner (låter oroväckande jag vet ^^), men de flesta är ganska självklara för "normala" par. Så klart en hel del planer också, önskemål, en vacker dag kanske också både drömmar och vidare vardag. Men som sagt, även om han är nio år äldre så är han lika gammal mentalt som jag, och vi är inte lastgamla även om det finns en liten hög människor med den åsikten. Jag är hur som helst glad och nöjd med dagen. Även om jag varit seg och feg och varit långt mycket mer försiktig än han, men det är nog min historia som gör det. Den ska inte få förstöra mer, den ska ha gett mig kunskap, klokhet och erfarenheter men det ska inte få hämma mig mer, eller min och Jockes relation, mina kanske inte helt läkta sår i mitt hjärta ska inte längre få utgöra min dag, vår dag. jag ska leva vårt liv nu, ett liv där vi kämpar oss ur våra spökens grepp om oss, lyfter varandra bort från det som just nu håller oss nere. Vi ska ta oss till höjder ingen av oss tidigare varit på.

Liksom bara sliten

Jag är helt enkelt sliten. Det har varit alldeles för mycket på alldeles för kort tid med alldeles för lite ork. Fantastiskt. Inte jag, inte mitt liv, inte mina tankar. Ingenting duger, ingenting känns rätt. Jag känner mig dålig och otillräcklig och känner mig mest värdelös och som ett stort bagage för omvärlden, som de inte förtjänar eller behöver släpa på.

Inte blir det bättre av att jag känner att jag själv inte är den jag vill vara, och heller är den jag en gång i tiden trodde att jag skulle bli. jag tänkte att jag skulle få vara tonårsdeprimerad i ett eller två år, där på slutet av nian och i början av gymnasiet. Det visade sig istället bli början på en lång lång tid av sjukdom, sjukhus, stora överdoser, självskadande, svält, och en hel svit av kämpande och resignerande, blandat om vartannat. Jag har helt enkelt väldigt många slitsamma år bakom mig. Något jag inte verkar lärt mig av, då jag sitter kvar, om möjligt så nära inpå den där botten jag var på för 4.5 år sen. Då blev alla problem större, fler och jobbigare och ett år av ständiga överdoser och inläggningar på avdelning efter avdelning. Jag är inte helt hundra på att jag kommer undan det den här gången. Är inte heller helt säker på att jag överlever det den här gången.

Och till anonym författare som skrev kommentar på förra inlägget; skicka gärna länk, så får du svar snart :)
Kan då tillägga att det värmer att få såna fina kommentarer; både från okända och sedan tidigare (för mig alltså) kända. De är små guldkorn i det övriga mörker jag verkar befinna mig i.

Ja men precis.

Klockan är ny dag. Som jag hoppas blir bättre än den som varit för torsdagen sög riktigt jävla äckelhårt. Den började skit och fortsatte inte mycket bättre. Vaknade av ett telefonsamtal jag aldrig svarade på. Istället vände jag på mig, drog upp täcke och hund upp till hakan och använde tiden till att göra något jag inte gjort tillräckligt på ett bra tag. Sova i lugn och ro. Jag kan inte riktigt begripa själv att jag inte gör det mer, det var skönt att veta att jo men faktiskt, jag kan sova trots att jag var ensam. Okej, det har inte gått så här bra på månader.

Skit sammta. Jag struntade i samtalet och vaknade istället till ett minst sagt klagande meddelande på mobilsvar. Praktiken saknade mig. Hoppsan jag glömde ringa. Eller wtf, jag skiter i det. Orkar helt enkelt inte bry mig. Fortsatte med en frukost jag borde ätit som jag inte fick i mig. Fortsatte med att göra en sista-minutenstädning här hemma (hos mamma och pappa) eftersom värderingsgubben skulle komma. Det hela minskade inte direkt min inneboende stress. En jobbig stund då han var här jag helst skulle velat ta några tabletter, skurit eller kanske tagit en drink. Åt sedan pannkakor (kände mig vidrig), som jag inte behöll. Blev själv en stund och det slutade mindre bra. Ägnade sedan en del av kvällen åt bloggheader, för att fokusera på något annat, då det var svårt att fokusera och koppla samman två scener i programmet på teven. Det gick skit. Jag är uppenbarligen för dålig för att klara av ens det. Uppenbarligen för vidrigt dålig på att klara något överhuvudtaget.

Är slut på adjektiv här. Har förbrukat alla, och repeterat dom ett antal gånger också. Jag kan avsluta detta långa och tråkiga inlägg med att säga att jag inte vet om jag klarar mer av det här.

Så jävla trött

Jag är så äckligt jävla fittrött på att saker alltid går åt helvete. Av någon anledning verkar jag inte kapabel till att låta allt gå dit heller. Det är ungefär nu jag skulle vilja tugga i mig varenda pissig tablett och hoppas på att ingen hittar mig förrän om tretton dagar. Lockande.

Senil

Idag kom jag fram till insikten om att alla års svält faktiskt påverkat kroppen. Det visste jag i och för sig men det är liksom lite mer påtagligt när jag påminns om det jag ganska ofta glömmer. Småsaker för det mesta, men ibland är det störande att det försvinner det jag tänkt göra, det jag planerat att göra. Glömde ringa praktikplatsen imorse och säga att jag stannar hemma. Vilket jag planerat hela veckan att göra, stanna hemma alltså. Glömde vad en vän sa i förrgår om vad hon skulle göra idag. Det var helt borta, så jag ställde samma fråga två dagar senare och insåg att det faktiskt var något jag borde komma ihåg. Har glömt vad jag och kontaktpersonen kom fram till om min framtid där på praktiken. Ingen alls känns det lite som just nu, då jag inte riktigt bryr mig. Kasta ut mig då om jag är så hemsk och värdelös. Då har jag ännu en anledning att lite grann tycka att det räcker. För några månader sen hade jag verkligen kämpaglöden att ta mig ur det här, men nu är jag mest glad när jag slipper middagen, när jag får ta den där extra promenaden jag inte borde ta, när jag kan skära utan att någon ser, när någon kritiserar mina val - en anledning till att sluta.

Ja, det ser lite så ut, jag gör som jag säger åt alla andra att inte göra. Jag ger upp. Hur länge det håller är en annan fråga, som jag inte riktigt bryr mig om. Tack mig själv, för att du är så svag som du sa att du aldrig skulle bli.

Gammal som ung. Eller både och.

Det är en ålderskris på gång här. Vad hände med tonåren? De försvann innan jag ens fattade att de var där. Jag var fullt upptagen med att supa, knulla eller svälta bort allt utom någorlunda okej betyg. Mitt samvete, min heder, min trovärdighet, min tro på mig själv, mitt från början rätt lilla självförtroende - allt det lyckades jag på något sätt tappa bort på vägen. Och jag kastade bort det på vad? På killar som låg med andra, på alkohol som lite grann förstörde min hjärna och på väldigt många tabletter som verkligen tog min lever och mitt hjärta till en ny nivå av nära-döden. Jag kastade bort det på att inte leva det. Nu när jag faktiskt, ibland, (kanske inte just nu dock) försöker se värdet i det. I livet alltså. Men finns det något sådant för mig? Jag är nog för dålig på det helt enkelt. Det är bara jädrigt tradigt att andas fastän jag gör det lite halvdåligt, det är bara så jävla krävande att stå upp när jag helst vill ligga under jorden, det är bara så förbannat ovärt att le när det ändå är falskt, det är så enerverande jobbigt att försöka kämpa för något jag inte tror på finns där för mig, det är bara så alarmerande lockande att dö, det är bara så äckligt värdelöst att överleva det här. För mig, enbart mig, är det kanske lite kört.

Djupa tankar

Klockan är efter lunch, jag är trött och har glömt hälften av vad jag tänkt göra idag. Jag glömmer mycket numera. Minnen jag grävt fram och pratat om en eller två gånger har jag nu glömt, det känns lika avlägset som det gjorde innan jag började tänka på det. Tänker på A. och inser att mycket av det jag minns av honom är lösa bitar, små delar av en stor, mörk historia jag egentligen aldrig velat berätta, aldrig velat kännas vid, aldrig erkänt att det faktiskt hänt. Det har varit så otroligt mycket lättare att skjuta undan det, glömma det och låta det ligga någonstans djupt där inne och hoppas att det aldrig kommer fram. Nu har det gjort det. Hela alltihop. Saker jag inte vill minnas, saker jag ännu inte minns allt av. Jag minns inte vad av det jag sagt högt, till vem. Minns inte då, minns inte nu. Är helt enkelt inte redo att ta tag i det här. Vilket gör det väldigt svårt då jag egentligen inte har något val, det är nu det måste bearbetas för att jag ska överleva. Det har fått tryckas ned alltför länge. Jag ska berätta mitt livs historia. För någon. Någongång. Sådär som man borde gjort redan när man började kampen för att bli frisk.

Helt enkelt slut

Nu är det bara tisdag och jag är utmattad till den vida grad att jag somnar drogad och vaknar med samma trötthet. Som att jag inte gör rätt, inte duger, inte räcker till, aldrig gör som jag ska. Hur svårt ska det vara att sova liksom? Ta på mig varma kläder, tugga i mig alla tabletter jag ska, plus några till, slängs mig under täcket med min hund, blunda och somna in. Behagligt, lugnt och stilla. Få sova en hel natt utan mardrömmar, utan ångest och utan stressen. Det verkar dock lite dödsdömt att få till den idén i praktiken.

Usch ja. Klockan är ett och de exta sömntabletterna har en sorgset liten effekt numera. En gång i tiden funkade dom ganska bra. Men det är ungefär jämbörigt med mitt övriga liv: dalar. Faller. Går sönder. Dör. Ja lite så. Så är det. Jag dör.

Tungt samtal

Just nu sitter jag i ett köpcentra (okej fem butiker så kanske inte räknas ^^) med datorn i knät och får skumma blickar av alla pensionärer som knatar förbi här. Jag sitter faktiskt här, enbart på grund av rädsla för att träffa kontaktpersonen jag har på praktiken. J. pratade med henne förra veckan om mitt mående och jag har inte träffat henne sen dess så jag kan få ett jobbigt samtal där. Så jag går dit så jag är där två minuter innan vi börjar så hon inte hinner XD Fegisen Elin har tagit detta minst sagt patetiskt val. Orkar bara inte riktigt ta det just nu. Är så sliten efter en vecka plus en helg av konstant stressande. Denna veckan blir inte bättre, kanske fuskar lite och skolkar från praktiken på torsdag, så jag får en dag ledigt. Att vara igång i snart två veckor är inte riktigt min starka sida. Är lite klen, jag vet, men jag orkar inte mer än så här.

Varit hos psykologen precis och haft ett minst sagt tufft samtal. Jobbigt och krävande. Mentalt är det lite blockat i huvudet. Fick många kloka ord med mig, vi ägnade drygt en timme på att prata om rakbladen. Jag fattar inte hur jag kan vara så fast, men det är kanske lite att ta i när han säger att jag får abstinens när jag inte skurit på några timmar. Förstår inte riktigt hur jag kan se något positivt i att skära, det är ju stört egentligen. Alltså på riktigt stört, sjukt. Ändå sitter jag där någon gång per dag och har tappat bort den där insikten om att det är sjukt och att jag inte ska göra det. Hur kan det vara så svårt att låta bli?

Usch ja, fått mycket att tänka på, men jag lät ju faktiskt bli att skära något på toan efter mötet. Bra kämpat av mig..

There?

Dagarna går, och varje minut försvinner utan att jag levt under tiden. Jag kastar bort mitt liv. På anorexin, på borderline och på bipolär sjukdom. Är det ett liv värt att leva, ett liv som faktiskt är ett liv? Jag känner mig inte särskilt levande, vet nog inte riktigt hur man gör, men det är kanske så det är meningen. Eller så är jag för dålig för att göra något åt det.
Skitdag.

Fettlager är inte fulare än revbensmager

Jag har kommit på att de närmare 20 kilo jag har gått upp från min lägsta vikt inte bara gjort mig tjock. De har gett mig underhudsfett som innebär att jag kan gå igenom mamma och pappas rum utan att hacka tänder (de har cirkus 18 grader i rummet), jag kan numera ha vuxenkläder, idag kan jag gå i bara två tröjor men ändå gå från bilen in till huset. Nu för tiden är jag tjockare än jag någonsin trodde att jag skulle bli igen och det innebär att mitt hjärta slår rätt för det mesta, att jag kan andas utan att det gör ont, att jag orkar gå upp för trappan utan att behöva ta paus, att jag inte fryser jämt, att mina händer inte är vita, att mina ådror inte lyser, att musklerna inte är helt förtvinade, att jag inte springer på svältmoln, att jag kan äta utan kräkreflexer, att huvudet inte dunkar ständigt, att det inte svartnar för ögonen varje gång jag reser på mig. Det innebär hundra saker (plus några till) som är positiva och är framsteg och viktiga element på vägen mot friskheten.

Okej, jag kan inte ha alla kläder jag en gång kunde ha, jag känner inte den där kontrollen jag trodde att jag hade, jag kan inte känna att jag är bra på något, inte ens på att svälta, jag kan inte räkna mina revben utan att dra in andetag, jag kan springa ute på grusvägen och inte känna svälten, jag kan inte enbart älska anorexin, jag kan inte få kommentarer om att jag är för smal, jag får inte höra av mamma och pappa att jag kommer dö av ätstörningen (numera kommer jag istället dö av självmordstankarna och borderlineproblemen). Jag får helt enkelt inte bekräftelse på att jag gör något rätt. Vilket var en av anledningarna (en av de små) till att jag fortsatte svälta.

Nu har jag babblat utan att säga något vettigt så jag säger så här;
fettlager är inte fulare än synliga revben och att vara mager.

Äntligen sova

I natt fick jag sova nästan sex timmar. Helt fantastiskt vad skönt. Kan inte riktigt fatta själv att det blev så många timmar till slut. Behövde verkligen det efter den här veckan som inte bjudit på många glada överraskningar. Inte särskilt mycket bra överhuvudtaget. Det mesta har varit ansträngande och krävande.

Idag har jag faktiskt diskat. Det är ungefär allt jag gjort. Slängt mig i soffan med min hund och gör tappra försök att koppla vad det är jag försöker titta på på teven. Går sådär.

Känner mig smått värdelös, hopplös, dålig och ensam. Lite likadant som det brukar vara.

Påfrestande med farmor

Har varit två oändligt påfrestande dagar. En lika jobbig natt. Jag hade den första självskadefria natten jag spenderat ensam på månader. Det gör i och för sig inte så stor skillnad i längden då jag inte kommer komma ihåg det eftersom båda dagarna ändå innehöll rakblad.

Hur som helst; vi har ägnat cirka åtta timmar åt att sortera textilier. Dukar, gardiner, underkläder, skjortor, byxor, lakan, örngott, handdukar osv. Sju timmars sömn (för mamma, fem för mig - yey, mer än fyra timmar = näst bäst på hela veckan.) och sedan ett par timmar av packning och sortering av köksskåp, skafferier, städskåp, förvaringsutrymmen, medicinskåp, smycken osv. Det känns så vemodigt. Jag har redan gått igenom alla desa grejer två gånger. Gång ett när vi skulle ha massa grejer till farfars flytt till vårdhemmet 2005, och gång två; flytten med resten av farmor och farfars grejer som farmor skulle ha med till nya lägenheten. Nu allt igen, en tredje gång, när allt som ska sparas antingen körs till stugan, eller till farmor och hennes lägenhet på servicehemmet. Jag är den enda som gått igenom det här tre gånger.

Vi var dit med massa grejer idag, så brutalt jobbigt. Hon grät när vi kom, men blev lite gladare när hon fick in lite av hennes egna grejer. Upp med gardiner, lite tavlor, in med kläder och hennes egna lakan och dukar osv. Få det lite mer personligt liksom. Hon grät när vi gick och avslutade det hela med att säga att hon hoppas att det är slut snart. Det högg till lite i hjärtat. Hur det måste kännas för mamma och pappa när de hört mig säga det. Samtidigt förstår jag farmor. Så väl.

Så nu mår jag rätt pissigt, är utmattad och känner mig förbannat ensam. Väldigt mycket övergiven och utsatt. Tack livet, för att du inte finns där för mig.

Farmor

Nu är farmor föyttad och vi ska ta oss upp dit om några timmar. Jag och mamma åker. Blandade känslor men mest skönt att komma bort och komma till henne. Jobbigt dock att börja packa ur hennes lägenhet. Men det krävs helt enkelt.

Något är fel

Hur kan man så fort gå från att ha lite kontroll till att inte ha någon kontroll överhuvudtaget? En kvart ensam, sen var jag på botten igen. I detta kaos där jag inte riktigt vet vad i helvete jag håller på med. I den här gyttjan av smärta och något slags självhat. Något som oroväckande mycket liknar dödslängtan. Jag faller och vet inte riktigt hur jag ska göra för att hitta något att hålla fast vid för att inte hamna därnere där jag inte klarar att hålla mig själv vid liv, även om jag vill. Även om det lite grann låter helt otroligt för jag vill inte riktigt hålla mig själv vid liv.

Fan

Skitskitskit. Helvetesjävlafansäckelskit. Om och om igen misslyckas jag. Sviker förstör. Jag säger som Markoolio; Jag orkar inte mer. Det här är snart över.

Lång, lång dag

Idag har det varit en sanslöst lång dag. Med mycket roligt men också en hel del mindre roligt. En hel del jobbiga tankar, jobbiga samtal och jobbiga ögonblick men allt som allt har det varit en dag värt att ha gått upp för 18 timmar sedan, efter tre timmars sömn. Det betyder kortare sagt att jag med den timmes sömn jag fick i LMs soffa på eftermiddagen att jag sovit 12 timmar de senaste 4 nätterna. Detta fick mig att ta beslutet att tugga i mig en extra sömntablett och ta ledigt imorgon (eller okej, detta beslut har ännu ej delgivits andra än bror, som garanterat inte kommer komma ihåg denna strålande idé). Jag ska sova ut med raggsockor på fötterna, sova med min hund med dubbla täcken, överkast och filt över oss och gå upp precis när jag vill. Jag ska drömma alla drömmar jag lyckats fly undan den senaste tiden. Har med delad glädje lyckats hålla mig till de jag hur jag än kämpar inte kommer undan. Lite som Anna Karenina i Tolstojs bok; hur hon än gör inte slipper undan de där stegen ut framför tåget på perrongen som leder till döden och slutet på ett liv i misär och ett självvalt utanförskap. Nu svävar jag iväg. Det jag vill säga med det hela är att jag drömmer mardrömmar värre än någonsin och kan därmed inte riktigt slappna av. Vampyrer äter mamma, bror hängs i flaggstången på tomten, jag springer genom speglar, faller ner i havet och fastnar under ytan eller skärs sönder av Gud. Alltihop ytterst trevligt. Om man är desperat trängtande efter stumma skräckfilmer. Det fattas alla äckliga ljud. Är osäker på om det är något positivt.

I övrigt är det sådär. Den där rädslan för att mitt liv aldrig ska bli bättre än det här finns kvar och leder onekligen till att mina suicidaltankar lite grann får vatten på sin kvarn. Är det här det bästa jag kan leva? Är det verkligen värt att finnas kvar då? Finnas kvar halvt, endast bekräftelse på duglighet genom massa bokade tider i almenackan och ovanligt gillande blickar (eller snarare; ovanligt icke ogillande blickar) från diverse viktiga personer i mitt liv. Det förekommer oroväckande sällan numera, men jag har valt, med mindre lyckat resultat, att blunda för dessa misslyckade försök.

Nej, livet kanske inte är för mig. Jag kanske inte är kapabel till att skratta äkta, gråta sällan, äta rätt, avsluta självhatet och vara till förnöjsamhet för omvärlden. Eller faktiskt. Jag ÄR inte i stånd att klara detta krävande liv.

Not so much

Det är tisdag. Jag brukar kunna finna något positivt i dem, men njae, inte idag. Idag är det mesta tungt, trist och tröttsamt. Sådär att jag vill sova och aldrig mer vakna. Det där var inte menat som det lät. Men det ligger något i det. Jag vill sova, för att slippa, och inte vakna, för att aldrig behöva kämpa mer. Jag är tämligen dålig på det. Skitdålig snarare.

Har sovit åtta timmar de senaste tre nätterna och ändå kan huvudet inte sluta spinna och sprängas av miljoner tankar. Ingen av dom särskilt trevliga egentligen. Ändå är dom där. Alltid.

Har hunnit med massor idag faktiskt. Varit hos psykologen och fått ett utbrott på att jag inte får dö. Varför ska det vara så svårt liksom? Vid det här laget har jag ätit några hundratusen tabletter, ett antal tusen av dom vid olika överdoser. Jag BORDE fått vara död nu?!?!?! Psykologen var inte nöjd med mitt resonemang. Även om han förstod vad jag menade. Han var inte heller nöjd med mina tankegångar kring min vikt. Vidriga, vidriga människa är jag. Han höll inte med.

Fortsatte till praktiken, var lite småjobbigt och massa stressigt faktiskt. Brukar kunna hantera det rätt bra, men nej idag var det inte alls kul.

Väldigt segt

Nu är det tisdag. Eller ja måndag natt, och jag har ännu inte somnat. Tankarna maler och snurrar och virvlar runt utan någon som helst ordning. Frustrerande. Jag gillar inte oordning. Alls. Jag gillar inte särskilt mycket överhuvudtaget just nu. Faktiskt. Jag tycks vara väldigt dålig på att leva och väldigt dålig på att vilja leva. Hopplös människa är jag.

Lite grann sådär bara

Snart är helgen slut, jag är trött och har en plågsamt ömmande kropp. Det är ungefär samma problem som alltid. Rygg som är sned, leder som värker, huvud som dunkar, hjärta som slår fel, ja ungefär som en pensionärskropp. Fantastiskt. 22 år gammal. Inuti är det inte mycket bättre. Jag jagas av ett monster jag inte vågar möta. Ett monster jag nog inte klarar av ensam. Jag är helt enkelt för svag. Eller feg. Eller hopplös. Eller kanske lite av alltihop. Jag springer och springer men kommer tillbaka till samma oändliga ställe där jag aldrig orkar vara och allt börjar om.

Sliten

Idag är det en klassisk söndag. Jag är trött, seg och lite sliten. Sov katastrof i natt men det var väl inte oväntat. Jag har haft en väldigt bra helg. Fredagen bjöd på mysig middag och skojig utgång. Ja, ni läser rätt, jag var ute på krogen. Är lite förvånad själv faktiskt men det gick rätt bra. Är nöjd med mig själv. 
 
Annars är det lite rörigt i huvudet. Är liksom utled på det här. Ramlar ihop och vet inte hur jag ska resa på mig. 

Så trött, så arg och så ja, lite allt möjligt

Klockan är fyra, jag är astrött och fantastiskt förbannad. Vi borde göra allt jävligt man kan göra, utom det olagliga förstås (även om det finns en hel del "välmenande" grupper/organisationer som får begå terroristbrott men ändå få pengar från staten, men den ilskan kan jag ventilera i ett annat inlägg, glöm inte att påminna mig bara), mot varenda idiotisk chef, överläkare, avdelningschef, byråkrat som har med Öjebyn att göra.

http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/senaste_nytt/rattspsykiatrin-far-kritik-for-vard-6672416-default.aspx#.URUJUzd7Fjw.facebook

Känner denna tjej och VET att den där pissiga överläkaren rövslickar varenda svensk som tror att det här inte finns i vårt "fina" land.

Nog om min ilska, den är inte till så mycket nytta nu. Kanske om någon ringer och säger att vi ska göra narr av, irritera, hata och förstöra för denna "stackars" överläkare.


Okej, mer då. En jobbig dag. Psykologen som vanligt peppande genom att vara tuff. Vet inte riktigt hur jag ska orka med allt det här. Har aldrig haft en psykolog som ställt så mycket krav på mig. Bara att överleva känns både ovärt och svårt, han vill att jag ska leva. (?) Det vore kanske fint att leva, men jag är osäker på om jag har något, om det finns något att få, om det är så värt som alla säger, om jag klarar av det, om jag vill det.

Men det viktigaste med det här inlägget;
om en timme börjar jag min promenad mot Maria och Kim och födelsedagsmiddag. Det ska bli roligt faktiskt. Det kommer bli mat, vin, utgång, party och mysigt.

Risdag

Ibland vore det faktiskt skönt om det kunde finnas dagar som var lite ros också. Idag har varit en risdag. Mår inte särskilt bra, är trött, kroppen gör ont, jag är ensam, är tacksam för att jag bara varit ensam en halvtimme, inte hunnit stressa upp mig så mycket att jag hamnat vid tokigheterna.

Det fick jag höra idag, att jag inte ska göra något mer tok. Hon har rätt. Men så jobbigt. Jag är bra på att göra fel. Väldigt bra faktiskt. Fått en hel del negativ kritik idag, och det är jag inte bra på att ta. Riktigt dålig snarare.

Så egentligen har det mest varit en tung dag som jag helst inte skulle velat vakna upp till. Men nu är den snart slut...

Frustrerande samtal

En sån här dag verkar det bli; en jobbig, slitsam, plågsam och fullständigt värdelös dag. Såna behövs väl. Bara inte så här många tack. Är så trött på allt, inte alls pepp på att försöka stå ut i detta kaos. Om och om igen utan att komma någon annanstans än hit, till det här. Jag känner mig mest värdelös och hopplös och mest till besvär för alla. Det gnager i huvudet att faktiskt, det är mest av allt själviskt av mig att lämna det här, men samtidigt finns det där; det blir en lättnad för resten av världen om jag inte fanns. Ingen som förstörde, rymde, ljög, hatade, svek. Ingen Elin och ett antal mindre problem.

Det sa Gun igår, min favvotant på äldreboendet, att jag sviker så många om jag lämnar. Skulle nog inte bli så poppis om personalen fick veta om alla mina och Guns samtal. Hon vet alldeles för mycket egetligen men jag tänker inte ljuga för henne så när hon frågade om mina senaste synder, som så tydligt syntes på mig (what?) var det inte så svårt att ta det beslutet att berätta som det var och är. Hon blev faktiskt inte så ledsen. Mest besviken och lite arg. Det var dock dålig tajmning att nämna att jag faktiskt jobbar på hennes servicehem, så jag gav en liten kort kommentar om att hon inte ens borde veta det här. Hon gav till en liten fnysning och jag gav upp att slippa prata med om det. Hon fortsatte med att berätta om att det är en förälders värsta mardröm, att det är det yttersta sveket av ett barn, att det gör så ont i så många människor om jag lämnar detta liv. Det var inte riktigt det jag ville höra men det var ju inte så oväntat att hon inte sa det. Hon är för klok för mig. Jag har faktiskt ganska många kloka människor runt mig. Fler än jag förtjänar.

Nu har jag ägnat en timme åt att skriva ett helt värdelöst inlägg, men det är ungefär det här som spökar runt i mitt huvud och då får det helt enkelt hamna här.

Mycket nytt men inget viktigt

Har varit hos psykologen idag. Jobbigt, men det krävs nog. Eller ja, det gör det. Får hur som helst väldigt bra stöd där. Tacksam, verkligen tacksam för att jag haft turen att få en sån bra psykolog, MAN dessutom. Trodde aldrig det.

Sedan Stentorpet där vi idag gick till äldreboendet, väldigt jobbigt men också väldigt givande. Har tur även där, har ett par riktiga favorittanter som är otroligt charmiga. Min absoluta vad med idag också. Fina människa. Speciell, men fin. En liten minimormor/farmor.

Sedan är det bio, ska ta mig ner till stan strax. Ska bli skoj. Hitchcock blir det visst.

Pappa ringde just som fått beskedet att mammas hund nu är parad, så med lite tur är det valpar. (otur för mig dock, ÄR INTE sugen på valpar). Tänk, fyra mini-Mistra. Usch usch. Men charmigt också så klart. Valpar är alla underbara på många sätt.

Det var ungefär vad som hänt här. God kväll på er.

Slitsam dag

Dagen började med att jag inte sovit överhuvudtaget. Sov mellan åtta och halv nio imorse. Sen var det kört då klockan ringde för att jag skulle ta mig till Stentorpet och vidare till äldreboendet. Det blev bestämt att jag ska börja vara på äldreboendet själv en gång i veckan, från om med den 18e. Jag är inte hundra på att jag klarar av det men ska ta en diskussion med psykologen få se vad han tycker. Om han tycker det är en bra idé vill säga. Har otroligt blandade känslor inför det här. Vore så underbart om jag klarade av det, visa för mig själv att jag inte är värdelös på allt i alla fall, samtidigt som jag inte är säker på att jag orkar. Om jag klarar av det. Ha bestämda dagar då jag egentligen inte har något val att stanna hemma.

Det är så otroligt att jag bara för sex år sen var en lovande styrelseledamot efter att ha fått lysande kritik med mig från arbetet som ordförande i elevrådsstyrelsen. Jag hade så många planer, flera jobb jag hade, de flesta roliga, inom flera olika områden. Styrelsearbete, utbildare, textskrivare, servitris, konferensvärdinna, städare, sekreterare, assistent inom kyrkan, fotbollstränare. Jag var helt enkelt inte hopplös, jag var inte särskilt sjuk och jag hade livsgnista, planer, förhoppningar, förväntningar. Jag levde.

Det känns nästan lika otroligt att jag nu sitter här, alla dessa år senare, med en ständig ångest, ihållande värk i kroppen, konstant snurrande i huvudet av för många tabletter och en evig osäkerhet på om jag verkligen ska fortsätta överleva. För faktiskt, jag är ytterst osäker på om jag vill fortsätta.

Ofint

Det är otroligt ofint med min fula kropp och otroligt ofint med självhat och förbannat ofint med ångest men framför allt är det så gräsligt ofint med dödslängtan.

Ingen bra kväll.

En värdelös bloggare

Det har tydligen blivit så att jag är en helt värdelös bloggare. Inget inlägg igår? Fy på mig. Jag mådde hur som helst ganska mycket som vanligt men hade ork att göra betydligt mer än vanligt så jag och mamma åkte faktiskt och titta på bio. Vi såg en av de bästa filmerna jag sett, Les Miserable, och den kommer klart hamna i toppen på min lista över filmer i år. Kan jag säga redan innan det gått särskilt långt på det här året. Natten var tyngre däremot och jag somnade vid fyra, oändligt många timmar att stirra upp i taket. Gjorde ett tappert försök att läsa ut boken jag läst i denna veckan. Jag minns vad jag läste första kvällen, och vad jag läste igår, men när jag slog upp boken igår och läst fem sidor var jag helt förvirrad. Vad jag läst om emellan de där två kvällarna är helt borta så sammanhanget jag försökte finna igår var smått bortkastat. Ägnade resten av natten åt mindre trevliga äventyr så jag får helt enkelt vara fortsatt trött på mig själv.
Lite som vanligt.

Segt segt

Klockan är lite halvsent och jag är seg. Är inte alls pigg på livet eller vardagen men än verkar jag ha överlevt. Lite synd. Samtidigt skönt eftersom folk kan bli lite mindre missnöjda med mig. Inte för att de inte är de är det lite mindre om jag inte ligger i graven.

Har idag, igen, varit hos psykologen och fick som vanligt väldigt bra stöd och pepp och kloka ord som jag inte kommer på att tänka på själv. Vet inte vad jag skulle göra utan honom. Överleva lite mindre bra. Lite som utan C. Vet inte riktigt hur jag skulle klara mig utan henne. Hon skulle antagligen må lite bättre utan mig, men det är en annan fråga.

Jag mår för övrigt rätt kasst. Har ätit alldeles för mycket idag och ångesten gnager. Är dessutom ensam just nu. Ingen bra tid att vara ensam på.

Ogillar väldigt starkt.

Nu är klockan mycket igen och det gör fortfarande ont i låret efter mina mindre kloka tilltag igår. Är osäker på hur jag ska kunna sluta, har liksom inga andra metoder nu när jag försöker att inte spy. Är så förbannat svårt, har jobbiga tankar, jobbiga idéer och jobbiga känslor. Varför kan det inte bara vara lätt det här? Livet, leva, vilja leva. Jag är inte bra på något av det.

Är trött, har en uppgift att skriva och en natt att försöka sova mig igenom. Som vanligt väldigt lätta saker som jag tycker är väldigt svårt. Det är helt enkelt inte kul längre.


RSS 2.0