I Göteborg

Så där då. Jag ska ge ifrån mig ett livstecken här tänkte jag. Jag mår blandat, men jag överlever och gör det mesta jag tänkt mig. En del jag tänkt låta bli som hamnat med också. Inte så oväntat men oefterlängtat. Samtidigt mår jag så förbannat dåligt utan rakblad. Idiot. Hur fastnade jag här. Hur kan jag lite halvt vilja vara kvar här. Inte konstigt att framstegen jag gör verkar massiva, just för att jag sällan gör framsteg. 
 
Nog om skit. Jag mår så bra jag kan, har toppenstöd och ser fram emot nyår. Det var ungefär vad jag hade att säga. 
ha en trevlig nyår nu. 

Sliten tjej

Usch och fy vilken dag. Har ägnat större delen av dagen åt att flyttpacka. Det har jag gjort mycket den senaste tiden. Lite blandat, men mest mitt eget, men just nu är det mormor och morfars saker. Är klar med det som skulle göras idag. 
 
Imorgon kväll far jag vidare mot stora staden och Göteborg för att inleda nyårsfirandet. Bio ska hinnas med också. Blir en lagom helg för mig tror jag. Känns okej faktiskt, bara samma gamla noja som stör men ja, det kommer nog gå bra. :)

Ännu en förflyttning

Nu ligger jag här. I en tredje säng på fyra dagar. Hell yeah jag älskar att byta säng lika ofta som jag byter underkläder. Märk min ironi. Jag blir trött i huvudet av att vakna tio gånger per natt och alltid stirra i olika tak. Om så inte vore fallet skulle min kropp ändå inte tycka om den bohemiska stilen. Ryggen dör. Den har dessutom blivit bortskämd med massage den senaste tiden så skillnaden med och utan omvårdnad och skillnaden med och utan en bra säng är aningen, ganska, väldigt mycket markant. Det betyder att jag snodde med mig några tabletter pappa fick efter operationen. Tagit en och den tog mig sex timmar i bilen utan att behöva mer än en paus på vägen. Det hade aldrig gått utan den tabletten. Det fick sina konsekvenser dock. Mitt strulande hjärta, som strulat mer och mer den senaste tiden, har inte slagit rätt i en minut i sträck. Gjort ont, slagit i otakt, hoppat över slag. Ja som det var på den värsta anorexitiden. Då kunde jag i och för sig inte gå upprätt, i trappor eller ens till bussen utan pauser så en bit kvar till det är det ju tack och lov. 
 
Nu ska jag ge mormors säng en chans och säger därmed god natt och god fortsättning på er. 

Noja deluxe

Det är tufft just nu. Är lite låg som mamma säger. Det känns aldrig bra när mamma faktiskt inte frågar om jag är det utan bara konstaterar att det faktiskt är så. Det lugnar mig inte direkt inför åtta dagar hemifrån. Sju nätter. De förata två kan bli tuffa. Sjukt jobbiga. Ensam i en otrygg värld där mardrömmar, monster och våldtäktsmän (ska väl vara singular på det sista men det känns så mycket svårare att skriva) finns överallt. Jag som faller. Stirrar in i en vägg, går under, vill inte mer. Ser saker som inte finns. skriker på nätterna, försöker härda ut på dagarna. Jag vill ha en nystart Nu. Vara klyschig och säga att jag börjar om nu när kalenderåret börjar om. Nystart, för kalendern. Och mig.
 
Är dock lite nojig. Jag vet att är det någon som står ut med att jag inte riktigt härdar alla dagar så är det Marie. Det är okej att ligga i soffan en dag. Hoppas jag. Ändå känns det osäkert. Jag står inte ut med mig själv, hur ska då någon annan göra det? Förbannade noja. 
 
Så i Gbg ska jag skratta, äta allt jag vill, njuta av underbart sällskap, titta på mysiga filmer, gråta lite och faktiskt inte bara leva på låtsas. Så Gbg Here I come. Snart i alla fall. 

Varför förbannade jul?

 Det har varit en blandad dag. Efter en lång, sömnlös och vid sovande tillstånd mardrömsfylld natt har det varit segt emellanåt. Jag har däremot ätit, kämpat och inte behållit maten. Det går knappt att föreställa sig hur in i helvete dum jag känner mig. Hur tänker jag? Varför försöker jag inte mer? Vad fan pysslar jag med? Alla kämpar här hemma, mamma sliter som en djur för att jag inte ska falla ihop i en hög någonstans utanför toaletten. Det har gått sådär, jag körde en meltdown i köket ett tag där. 
 
Strunt samma, utöver mat och rakblad har det gått bra. Jag har varit social, pappa nästan bara lugn, lillebror kvar här, full och glad, mamma i princip tillfreds och mormor och morfar njuter av att vara hemifrån ett tag. Så allt som allt är det egentligen bara jag som är felet. Nice. 
 
Strunt samma. God jul allesammans och hoppas ni haft en strålande jul! 

Frusen och kall

Det ekar tomt inuti. Smärtsamma minnen som plågar mig genom dagar och nätter. Jag är bara så trött. Så slut och utsliten. Kroppen hänger inte med, den orkar inte ens vara rastlös just nu. I huvudet springer tankarna runt i eviga banor. Jag känner mig utsatt och trasig och väldigt lik mig själv som jag varit de senaste åren. Alltså inte alls med i matchen. Är lite bakom, lite bredvid, lite över och under matchplanen. Bara inte på den. Där jag ska vara. Mina sex senaste år har jag varit där. 
 
Nog om trasighet. Mormor och morfar kom ikväll och stannar ett par dagar sen åker dom hem och jag hakar på ner till Kinna. Det ska bli roligt. Är taggad för mys, fest och alkohol! 

Allt på en gång

Så var sista advent en dag som också gått. Det har varit en ganska tung dag. Inga ångestattacker, mindre överdoser eller djupdykningar i glasen med alkohol. Bara en gnagande, smärtsam, fördunklande ångest som rör till det i huvudet. Får rakbladen att skrika efter mig. För att göra livet mindre levnadsvärt så viskar jag efter rakbladen. Hela tiden. Om och om igen. Bara så att jag hör. Och rakbladen. De vet redan att jag alltid, alltid kommer längta efter dem. En gång i framtiden kanske längtan efter dem inte gör så ont, kanske inte är så påtaglig hela tiden, kanske inte påverkar så många val jag tvingas göra. Kanske dem en dag kan vara något jag längtar efter ibland, men faktiskt inte behöver. Någon sa nyligen att hon utvecklat livsfarliga sätt att överleva på. Det känns som ett passande uttryck. Jag är bara inte säker på att jag kommer överleva tack vare mina. Det är ju i och för sig ett senare problem eftersom jag faktiskt överlever nu. 
 
Idag har vi varit hos farmor. Det gick faktiskt bra. Hon var glad, har fått nya hörapparater så hon hörde mycket bättre, var glad för att vi kom och hälsade alla och önskade såklart att hon kunnat vara med oss :/ saknar henne, saknar att kunna ringa när jag vill, saknar hennes innerliga skratt, saknar våra promenader, saknar hennes kloka historier. Det är jobbigt att bli gammal. Alla växer ifrån en. Sju-åringar börjar gymnasiet, farmödrar blir senila, jag blir 23. Vad hände med tiden..? Vart på vägen fastnade jag? Vid 17 år eller så antar jag. När jag fortfarande var vid liv och var tacksam för det. 

Oväntat oväntad

Det är en seg dag idag. Vaknade med ångest och den har inte lättat. Jag har sprungit runt runt i huset hela dagen med tvätt, disk, dammsugare, hundar, mat, lådor, korgar, bäddar och möbler. Allt för att inte börja tänka, allt för att inte hamna i soffan stirrandes i taket. Det är inte så hälsosamt. Det är inte heller så hälsosamt att låtsas vara manisk när man inte är det. Det slutar nämligen i tårar, självskador och ångest på kvällen istället. När man dessutom är ensam den här kvällen är det inget bra alternativ. Därför vore det ju bra om jag inte var en sån galning på dagen, just eftersom jag blir en ännu värre galning när jag väl taggar ner. Det blev inte så bra den här kvällen, men jag tar mina tabletter, plus några till, och försöker sova istället. 
 
God natt. 

Ännu en åktur upp och ned

Det har varit upp och ned idag. Eller tvärtom snarare. Ned, ned, upp, upp och lite mitt emellan just nu (det är ju fantastiskt: mellanläget kommer tio minuter i sängen när jag är på väg ned :/ ). Dagen började med psykologtid. Fyhelvete vad den är svår. Saker jag aldrig skrivit om, aldrig pratat om, aldrig tänkt hela tankar om, aldrig tänkt ta fram. Nu gör jag allt. Skriver, pratar, tänker om, tar fram. För en myndighetsperson. Det trodde varken jag eller särskilt många andra. Det är lite hoppfullt ändå - att allt inte blir som förväntat. Det är ju för väl då jag sen jag var 15 trott att jag skulle bli knarkare, psykotisk och inlåst för alltid, eller det jag hoppades och trodde mest på: död som 17-åring. Jag är just 23, självmordabenägen när jag är som djupast på botten och glad i livet när jag är som högst i manin. Jag hatar och älskar omvartannat, går runt med en evig tomhet inuti och funderar emellanåt på vad jag egentligen vill ha ut av livet. Kanske har jag upplevt allt mitt liv var menat att uppleva. Jag tror dock inte på det där "var menat så". Så nästa alterntiv är ju då om jag kanske bara hade en dyster, ovanligt tung, tonårstid och har upplevt all skit livet behöver innehålla. Sjukdomar, död, beroenden, förhållanden, sjukavdelningar, saknad, smärta. Det är nog inte så enkelt så jag håller mig till teorin att människan är skapad att överleva, ha överlevnadsinstinkter som tar människan igenom livet, med ärr (i mitt fall alldeles för många ärr) och med olevda drömmar, brustet hjärta några gånger och oväntade vägar vandrade på. Jag hat valt och vandrat på ganska många. Många av dem fel. Smärtsamma och ensamma. Jag är fortfarande ensam. I mitt liv finns nu någon som försöker lära sig leva med mig och som vill att jag ska lära mig leva med honom. Det är en ny väg för mig att vandra, den kommer bli ensam men ändå i tvåsamhet, förhoppningsvis lång och stark. 
 
Dagen har efter detta kaos i huvudet gett mig en väldigt fin kväll hos föräldrarna där nu min julhelg börjar. Med lite saknad, det är tomt i sängen med bara en hund. Människan bakom som brukar väsnas väsnas nu för sig själv några dagar. Men skratten vid teven och tryggheten i köket gör de flesta kvällar bättre än dagen, om dagen varit dålig. (Fin nattlogik där). 
 
Jag avslutar som jag brukar: nog babblat och god natt. 

Blandad dag

Det har varit en halvrisig dag. Sliten men rastlös. Trött men kaosartat. Är nere men försöker le. Min vanliga taktik att stirra in i väggen hela dagen fungerar inte när man är sambo. Har självklart sina fördelar med tanke på att väggen sällan ger några uppmuntrande kommentarer eller mjuka kramar. Däremot pressar inte väggen en heller att ta sig därifrån före tre eller blir sur när jag är dyster och otrevlig. Ett dilemma för alla parter. Som vi inte riktigt löst än. 
 
Imorgon är jag ledig eftersom jag med ett för mig ovanligt flyt fick ledigt av chefen hela torsdagen och därmed hade min sista dag igår. Det betyder tre, TRE, hela veckor semester. Som jag ska njuta av. Sova, vila, stressa ner, ordna, tänka ut, känna ut, sortera, prata, mysa, festa, resa. Herregud vilken semester jag TÄNKER ha! Paus från griniga besserwissertanter med icke existerande hyfs, perversa gubbar som stirrar ner i en lika icke existerande klyfta på tröjan, sur personal, sega hissar som ingen orkar men alla måste vänta på, trasiga nycklar ingen tar sig tid att ersätta, för långa bord på för liten yta, röriga förråd bara en person bemödat sig att lära sig hitta i och allmänt tröttsamma omständigheter. Det kommer dock bli en konstig paus. Tre veckor utan just allt detta, utan de personer, de rutiner och de små men påtagliga saker som gör hela stället till just det det är. Det har varit ett antal månader där nu där äldreboendet tillsammans med traumabehandlingen varit de enda återkommande, trygga rutinerna jag haft. Dessa 21 dagar kommer vara allt jag behöver och kommer kanske just därför också bli just de 21 dagar jag inte behöver. Det spelar mindre roll förresten. Alla känslor kommer göra ont, förvirra, störa och kanske inte vara helt befogade, men de får vara där. Jag tänker njuta och andas av att sakna, hata och kanske sörja att inse att tiden där snart är slut. Hur som så tänker jag vara ledig i alla dessa dagar och endast sakna de personer och de uppgifter jag gillade på praktiken. 
 
Nog babblat. Jag är trött, min älskade sambo och min missnöjda tax är båda sega här i soffan och vill nog mest till sängen så jag ska väl förflytta trion dit och önskar därmed alla ni få läsare god natt. 

23 år.

 Klockan har blivit min födelsedag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det faktum att ännu ett år gått och jag är inte särskilt mycket stabilare i måendet, har inte kommit nämnvärt mycket längre i behandlingen, känner mig fortfarande inte trygg med mina rutiner och vardagen, mest för att den alltid är högst osäker om den varar. Inte heller har jag en medicinering som fungerar, rakbladen fortsätter vara en stor del av mitt liv och matångesten finns alltid där. 
 
Däremot finns det ljusa punkter. Sen förra födelsedagen har jag hunnit med att bli både flickvän och sambo och känner mig bekväm med det. Tryggt är det kanske inte än men vi trivs ihop och får det mesta att fungera. 
 
Jag har dessutom hunnit bli lite mer berest då jag varit på semester i både Riga och Köpenhamn. Toppensemestrar båda två även om Köpenhamn är den bästa resa jag och Jocke gjort (av tre). 
 
Därtill har jag slutat med Atarax som långsamt gjorde både hjärna, hjärta och kropp lite halvdrogade. Två återfall dock men de bortser jag ifrån. Jag har fått en ny medicin som underlättat i vardagen, jag har, med ångest, närmat mig målvikten som sattes upp för mig för    fem år sedan. De där kilona har varit smärtsamma och skrämmande och otroligt lärorika. Jag har dock inte kommit så långt som till att känna att ätstörningen varit värd all tid, smärta, ångest och isolering Som den fört med sig. Jag hade hellre varit utan den. 
 
Under det här året har jag också blivit erbjuden en praktikplats på äldreboendet jag kommit att trivas så bra på. Tack underbara, fina Lena för att du gav mig chansen. Det är många andra som blundat, vänt bort ansiktet och tänkt att någon annan får ta hand om bottenslasket. Inte du och det har gett mig ett halvår av utmaningar, pepp, svårhanterliga men välmenande ord och möten med fantastiska människor. Den här tiden närmar sig nog slut, som det verkar, och det är jag ledsen för, men framstegen jag gjort skulle inte gjorts på flera år om det inte varit för dig. 
Jag tar mig upp ur sängen med tunga steg och mörkt sinne men jag vet att det blir bättre. Det är lite lättare nu för tiden att ta sig upp och kanske inte hata att jag inte dog under natten. Det är ett sjukt stort steg för mig som annars haft såna mornar sen 2007. 
 
Andra positiva saker från året som ska nämnas är mitt sociala liv som blivit till. Jag träffar människor, pratar, deltar, finns till. Jag kan åka buss utan att varenda gång gråta eller hoppa av. Jag kan prata med kassörskan på ICA, jag kan be om hjälp ibland och jag vågar äta i princip vad som helst. 
 
Så sammanfattat mitt 22a år: framsteg, tillbakahopp och svårt kaos. Jag har överlevt det och kanske lever jag på lånad tid, vad vet jag, men då får jag väl passa på att använda tiden. Det lät klyschigt. Hur som helst, vissa saker har faktiskt blivit bättre, vissa saker har det blivit värre med och en del saker är ännu inte så arbetade med att de ens kommit någonvart. Det tar tid att hamra sig igenom alla försvar jag byggt under hela min livstid, det tar tid att försöka sluta hata sig själv och det tar fantastiskt med tid att försöka plåstra om alla blödande sår jag bär på. Men jag kämpar, jag vinner kamper varje dag även om jag förlorar tio gånger så ofta. Jag ger upp ibland, bryter ihop, hatar att jag lever och funderar på att ta snabbaste vägen härifrån men innerst inne finns det en fastetsad längtan om att få uppleva livet, älska mig själv och vara stark. Det är den längtan som för mig framåt, får mig att resa på mig varje gånt och viskar att jag måste ge verkligheten en chans. Ge mig själv en chans. Kanske är jag värd den, kanske inte, men jag tänker försöka leva tills jag blir 24. Om ett år är jag där. Nu ska jag leva med en 23-åring i ett år för att se om jag kan vinna kampen. 

Föräldraträff

Så var dagens aktivitet slut och den har tärt på oss båda men det gick bra och inga hatkänslor eller irritation från någon av våra föräldrar. De har haft det trevligt, tyckte om både lussekatter och nougatkakor som vi bakat och tårtan vi beställt. Hallonmoussetårta med chokladtäckta jordgubbar. Asgod så jag åt och behöll. För övrigt fick jag fina presenter som jag kommer ha nytta av och tycker om :) tack fina ni :) 
 
Jaja. Resten av dagen, eller ja, kvällen, ägnas åt teve och köttbullaf och rödbetssallad. Perfekt för en ätstörd hjärna. Skit samma, jag har ätit ordentligt i övrigt idag så jag kan inte klaga på mig själv för det. 
 
Imorgon börjag 

Leabröten

Jag är som pappa brukar säga: leabröten. Ledbruten på begriplig svenska. Satan vad sliten jag är. Allting går i ett, jag hänger inte med riktigt. Huvudet far i tusen riktningar, om jag är på botten eller toppen vet jag inte riktigt. Lite både och tror jag. Huvudet hänger inte heller med i vardagens tempo med alla dessa utmaningar jag helst vill fly ifrån. Flytten, behandlingen, födelsedagen, julen, gbg, måste-göra-något-vettigt-med-mitt-livstressen, Kroppen är som sagt var som en 70-årings. Efter en ynka övertidsdag. Behöver inte skriva med poetiska utsvävningar om hur ont det gör. Det är svårt att gå, svårt att sitta, svårt att lyfta, svårt att vrida på kroppen, svårt att böja, svårt att andas. Allting är en pina.
 
Idag har jag och mamma hyperstressat hela dagen för att hinna få in vitrinskåpen jag köpte av en grannfamilj, få in lite grejer i den och planera inför morgondagen. Mycket jag vill göra, mindre jag hinner med och allra minst saker jag inte orkar med. Imorgon väntar nämligen familesamling då våra föräldrar ska träffas för första gången. Är livrädd för att de ska krocka med varandra, vara missnöjda med hur lägenheten blivit, hata min hund eller att mamma och pappa inte tycker om mitt uppförande. Sol sagt var lite småskraj. Men det ska nog gå bra, intalar jag mig. 

Livet med att jobba övertid

Saker blev helt plötsligt mycket lättare. Okej, för sju timmar. Men ack så många sköna timmar. Hjärnan kopplade bort, fick paus, njöt av att vara tillbaka på trygg mark ett tag. Fem timmars övertid gav mig en kropp i samma form som pensionärerna jag serverade igår - inte särskilt smärtfri hög med stukade fötter som tycker synd om sig själva, leder som knakar, benen som skriker av varje trappsteg (det är ju bra planerat då att jag behöver gå i trappor vart jag än ska) och en rygg som är sned. Julfesten var dock lyckad, väldigt lyckad - alla 56 anmälda fick det de ville ha, i den tid de ville ha och i en takt som var hälsosam för alla utom mig och chefen. Vi haltade ut genom dörrarna 12 timmar efter att vi gick in genom dem (där ser man, jag klarar mig i 12 timmar utan cigaretter) och tyckte allmänt synda om oss själva men var nöjda med att ha stått ut hela dagen med besserwisser-tanten som inte kan röra sig ur soffan utan att uttrycka en åsikt alla tycker är idiotisk eller är grundad på lögner. Vi stod också ut med lite halvseg övrig personal, kaos vid servering (tröst för mig då - lite besserwisser själv då :P - att min idé faktiskt var den optimala, så om de kört på min taktik från början hade det för det första underlättat för personal, både i tid men framför allt för våra kroppar, och för det andra varit lite smidigare för gästerna). Men som sagt, alla var nöjda, jag kände att jag gjort ett bra jobb och insåg att jag nog behöver såna där dagar (inte 12-timmarspass dock), då jag får göra saker jag kan och inte behöver tänka för att klara av. Pausen för mitt huvud det innebär är så otroligt mycket värd.

Dock kom jag hem med en kropp lika trasig som mitt inre, trots att jag inte behövde gå halvtimmen hem, och fick så sjukt dåligt samvete då min pojkvän faktiskt engagerat sig och gjort sig till för min skull. (Förlåt <3 ) Jag får återgälda det en dag.

Sista notis; tack vare långa dagen igår sov jag HELA natten. Utan att vakna en enda gång förrän klockan ringde halvåtta. Det var månader sen sist. Skönt det med.

Saker blir inte riktigt som jag tänkt mig

Allting faller. Utom möjligtvis min relativt sett stabila pojkvän. Det tackade jag för genom att åka därifrån. Otroligt smart. Det har jag i och för sig kommit fram till hundra gånger idag - att jag är förbannat korkad. Rakbladen har varit det starkaste inslaget idag. Därmed inte sagt att andra saker har gått bra. Det är mer ett bevis, främst för mig själv, att självskadebeteendet jag faktiskt minskat jämfört med hur det var när det var som värst 2008/2009 börjar uppta farligt mycket tid, kraft och mod för att kunna kallas som ett avsevärt mycket mindre problem än det var då. Jag skär inte lika mycket av samma anledning som då. Då skar jag för att lindra ångesten som kom på grund av ätstörningen. Nu skär jag för att lindra ångesten som kommer av saknaden som uppstår när jag inte hanterat ångesten med något slags självskadande. Ingen av anledningarna är egentligen en ursäkt eller en bra anledning. Det är mer ett konstaterande än en bortförklaring. Kanske hälsosamt att faktiskt prata om det, rakblad diskuterar jag oftast inte men den senaste tiden har det blivit mestadels sånt. I princip hela den förbannat jobbiga timmen hos psykologen idag tillägnades självskador. Återigen fick jag ett bevis på hur dum i huvudet jag är. (Jag vet att det tjatas om det här, men det kommer liksom på tal när det går som det gör just nu). Han kliade sig i huvudet när jag berättade om hur patetiskt ovillig jag är att ge upp dem. Just nu. Och för ett tag framöver antar jag. Det var första gången jag erkände det, och det var första gången han kliade sig i pannan, suckade och tittade på mig tills jag faktiskt gav upp golvstirrandet och tittade honom i ögonen nästan lika länge som han söka mina. Inte tycktes jag bli smartare efter erkännandet. Det stora, det tragiska (men ack så patetiska), min innersta hemlighet. Det gör ont att erkänna det, det gör ont att öppet tala om saker jag inte pratar om just för att dem gör så förbannat ont att låta någon annan veta om. Det ligger och tär på mig, slukar del efter del av mig, långsamt, men än dock hela tiden. Han frågade, antagligen utan att vänta sig något vettigt svar, om hur jag står ut utan rakblad när jag hos honom efter att jag berättat att det är som svårast att vara utan rakblad när det är som svårast att leva. Jag drog en fin lögn som i normala fall hade passerat obemärkt förbi, om det inte vore för min ibland totala oförmåga att inte titta mig i händerna när jag ljuger. Det är ju värre för mig att han lärt sig det. Så lögnen gick inte så obemärkt förbi utan efter tre minuters frånvaro av samtal fick jag så erkänna att jag står ut endast för att jag vet att jag snart har tid att skära igen. Vilket ju inte var så smart att berätta eftersom han är ytterst medveten om att jag har just den tiden att skära direkt jag går därifrån då en timme ägnas åt i bästa fall planlöst irrande ute i skogen, i värre fall tuggandes för mycket tabletter men i vanligaste fall skärande på psyktoaletten vars golv jag suttit på så många gånger.  
 
Det känns sådär när saker inte riktigt blir som jag tänkt mig. Men jag kämpar för att härda ut även denna storm utan alltför stora tokigheter och utan att förgöra själar jag bryr mig om. Det går sådär med det, men på ett eller annat sätt fortsätter jag till slut ändå att kämpa. 

Alltihop på en gång

Här är det många känslor på samma gång. Lite rörigt, lite dåligt, lite irriterat, lite tröttsamt, lite rädsla. Flytten går för det mesta smidigt, med några mindre undantag, så det känns bra. Däremot går allting annat lite åt helvete. Jag faller, orkar inte, bryter ihop på toan på praktiken, skär för djupt i låret, halvgråter och ber om att få gå hem tidigare, vilket inte är något problem, tack och lov för min underbara chef. Ringer psykologen som ringer upp och jag pallar inte mer. Vill mest bryta ihop och ge upp, men det funkar inte riktigt längre... Alla mina utvägar börjar ta slut nu.

Men jag kämpar, är orolig och tar nya tag. Om och om igen.

Lite grann orolig

Det är en småseg dag. Inte mycket gjort och inte särskilt nöjd med mig själv. Orolig för att inte duga, orolig för att falla för långt, orolig för att inte få ordning på mina tankar, orolig för att inte orka, orolig för att Jocke inte ska vara glad över att han flyttade ihop med mig, orolig för att inte klara livet och sjukdomarna. Är helt enkelt orolig. 
 
Men jag och vi kämpar. Varje dag. 

Sluta viska åt mig

Det är lite ensamt här i sängen hos mamma och pappa. Jag har precis vant mig vid att trängas med både pojkvän och hund. Det gick ganska bra till slut. I natt är det dock tungt. Inte tyngre än i torsdags natt, men tungt. Dystert. Som ett eko ropar den gamla jag, från i måndags då allt var så mycket bättre, att det är rätt åt mig. Att jag borde varit mer förberedd. Deppen kommer. Det gör den alltid. Bara inte så här hårt. Bara inte så här förbannat helvetiskt tungt. Som tusen slag i ansikteg och hundra sparkar i magen. Det var en överdrift. Det här är värre. Mycket värre. För jag orkar inte. Jag orkar inte bära bördan jag skulle vilja lägga på någon annan men inte riktigt kan släppa ifrån mig. Det gör ont men det är tomt inuti. Bara mörker och oändlighet av en besvikelse över att jag inte orkar längre än så här. Fem dagar av underbara mysstunder i soffan, av långpromenader med hunden och många skratt i sängen. Jag har en underbar pojkvän som inte har vett nog att leta reda på någon bättre. Det gör ont att såra honom. Det gör ont att jag inte kan känna mer än så. Det är lite som att falla utan att någonsin tror på att man kan resa sig igen. Och ändå är det det enda alternativet. Falla, kräla på botten och resa på sig. Som alltid. Det vet jag. Jag är dock kvar på första stadiet. 

Samlad info

En blandad dag. Upp och ned. Bra saker och dåliga saker. Bion var toppen, middagen innan var också toppen med viktiga prata-ut-samtal. För oss båda antar jag. Mig äger ingen, filmen, var fantastisk. Hundra gånger bättre än boken. Kände igen mig i många miljöer och viktiga poänger att ta med sig från salongen. Mindre lyckade saker var väl de tunga timmarna på boendet. Faller lite grann här och manin, eller vad det nu är, avtar alldeles för fort så hur morgondagen ska gå vette tusan. Men jag kämpar på. Gör vissa människor glada, genom sovränder på kinder efter min lunchtimme som jag ägnade åt att sova som de kan skratta gott åt medan jag gör andra på både boendet besvikna genom att erkänna för favvotanten att jag röker (har lite grann smitit undan från den diskussionen, trots att vi känt varandra i 1.5 år snart) och andra ställen genom medgivande och erkännanden som jag inte riktigt vill ge ifrån mig. Nu är det gjort, både misstagen och diskussionerna efter dem som kanske inte var så lätta att hantera och jag får ta morgondagen som den kommer. Fortsätter den i takten som den gjort de senaste timmarna vet jag inte om jag ens tar mig upp ur sängen. Vilket det lite grann krävs att jag gör då jag har psykologtimme, mamma-timmar och flytt-timmar innan jag tar helg hos mamma och pappa och hundarna. 

Vi överlever

Här är det lugnt. Eller njae, det är inte särskilt lugnt, här är det mani på högsta nivå. För min del, medan Jocke lunkar på i ADD-tempo. Än så länge går det, vi kämpar båda två med varandras tempo. Jag har lite grann försökt förklara att jag när jag faller ner på botten så ligger jag där. Han kommer få acceptera att mina skov inte riktigt passar honom i början, men vi får helt enkelt komma in i det. Mitt tempo får dras ner och hans dras upp lite, om vi ska klara det här. Men jag tror på oss och jag hoppas att han gör detsamma.
 
Hur som helst har manin plockat fram nio tvättar som ska tvättas, två säckar DVD-filmer, CD-skivor och pocketböcker som ska in någonstans och en hel garderob för mig att fläka ut mig över. Perfekt. 
 
Imorgon är det bio med Maria som gäller; ska bli skoj. 

Förändringar

Så, då det är genomfört, eller i alla fall har påbörjats, kan jag väl berätta vad som händer här i Västerås. Jag och pojkvännen tog beslutet att flytta ihop, vilket har lett till att jag och min hund har börjat ta vårat pick och pack till pojkvännen. Det känns bra. Mestadels. Haft en störd mammanoja idag dock då min hund var ensam i lägenheten för första gången. Vi stannade hemma igår för att det var första dagen hon var här. Det gick bra och idag, ensam verkar det också ha gått bra. Nu är hon dock helt slut. Fina tjejen. Min lilla bebis. Som jag tror kan trivas här med mig och Jocke, så vi satsar på det.

Imorgon är vi alla tre lediga och ska därför ta sovmorgon.

Snabba takter

Herrejesus vad den här dagen har gått fort. Den började halvsju med packning av mina grejer och hundens grejer. Vid halvåtta knackade jag på dörren hos pojkvännen som tog emot mig med nästan öppna armar. Under dagen har i städat (då jag vägrade ha det som det såg ut när jag kom) så mamma skulle få se en presentabel lägenhet. Det gick rätt bra. Mamma drog igång som värsta orkanvinden, så nu vet jag lite hur jag kan vara. Vi har fått upp julgrejer överallt så nu ser det ut som ett hem jag kan bo i. Det känns bra. Nu har vi dessutom planerat hur vi ska få in en del av mina saker så att jag kan känna mig hemma lite mer. Det mesta verkar han vara nöjd med trots att han blev överkörd. Hunden trivs, till slut, efter att både jag och pojkvännen bestämde att vi stannar hemma idag för att hon inte ska bli ensam. Det var nog ett klokt beslut för nu slappnar hon av, till skillnad från tidigare under dagen. 
 
i övrigt är manin tillbaka. Eller om den bara tog paus i drygt en dag. Jaja, får en del gjort så det har väl sina sidor. Kroppen mår dock urkasst så den får vila idag. 
 
God natt på er. 

Tröttsam men givande dag

Idag har varit en lång och händelserik dag. Jag och pappa var in till stan och köpte en sån här sak med små lampor som hänger i stänger från flaggstången till mamma. Hon har velat ha en ett bra tag men inte tyckt att hon velat köpa en till sig själv eftersom den är så dyr. Den blev hur som helst ursnygg och mamma blev glad när den var upphängd som en överraskning när hon kom hem. Sådant är mysigt. Små överraskningar, ibland stora, är fina. Bara en ros från floristen, eller ett nytorkat golv, eller nybäddad säng när man kommer hem från jobbet. Bara saker som visar att man känner det andra personen och bryr sig om det. Det är en nackdel med att bo ensam med en hund. Möjligtvis får man en extra lång sovmorgon för att hon inte orkar resa på sig själv förrän vid nio. Det har dock inte så mycket med omtänksamhet att göra... 
 
Dagen fortsatte med hypersnabb packning av lillebrors få saker för att flytta honom från mamma och pappa till hans nya lägenhet. Vi blev klara och lillebror bor numera för sig själv inne i stan. Han börjar bli stor.. Det gör vi alla. Den stressade dagen slutade med en asgod pizza från puben 30 meter från hans lägenhet. Och en massiv ångest. Som väntat. Jävla skitsjukdom. En ätstörning måste vara något påfund som Gud glömde kontrollera att det kunde skapas av Djävulen. Så här sitter en tjej, bland miljoner andra, och känner sig tjock, äcklig, vidrig, fet, överviktig och förbannat fel. Lite som vanligt. 

RSS 2.0