Slitna tjejer

Här är vi ett par trötta tjejer som jag just skickat i säng, och ska snart följa deras exempel. Jag dissar hundrummet dock och tar med mig min tax till sängen istället. Hon är inte så glad idag men verkar inte ha lika ont. Själv är jag bitter över att ha behövt skrika på valpen i regnet i tio minuter. Vad är problemet med att komma första gången jag ropar liksom? Är det så svårt att fatta frustrationen som gör mig lättad när jag stänger in henne i buren igen för natten? 
 
Dagen har varit händelselös i övrigt. Har ägnat den mesta tiden åt soffan och vila. Första feberfria dagen idag. Inte för att jag är överdrivet mycket piggare, men det känns åtminstone bättre att kunna säga att jag varit feberfri en hel dag. 
 
Nu: god natt. 

Framsteg?

Så var ännu en arbetsvecka slut. Inte för att jag utfört något arbete överhuvudtaget på dessa fem dagar, men jag kan väl trösta mig med att febern avtagit under dagen och är nästan borta. Vem vet, imorgon kanske jag vaknar upp utan mördande huvudvärk, utan feber och utan ångest. när det hände senast minns jag inte ens, väldans länge sen i alla fall. 
 
Min hund mår bättre. Inte gladare, men inte lika stel idag.  Om det faktiskt är bättre eller om det beror på medicinen vet jag inte, jag är glad vilket som eftersom även smärtan verkar avtagit en del. Hon tycker det är lite tråkigt att bli buren eller fasthållen i soffan hela tiden, men som sagt, även om både jag och hund lider av hennes skada (7.5 kg att ständigt bära på ena armen när man tappert försöker göra annat samtidigt känns i både rygg och arm) så lider hon värst men det är för hennes eget bästa även om hon inte ser det så. Om tio dagar ska hon vara i form igen sa vår veterinär. Tur att vi har honom, privat på Julas parkering sådär, fick träffa honom 35 minuter efter att vi ringt och behövde inte betala en krona för det. Så skulle det vara med sjukvård också. En privat man fick träffa samma dag (ens att få träffa läkare samma vecka är fantastiskt inom sjukvården) och inte behövde betala för vore fantastikt. 
 
Jaja nattmacka för hunden och sista tabletten för mig sen stänger vi ögonlocken för idag. 

Hemskt

Det är hemskt att höra sitt djur skrika i smärta. Jag har hört alltför många av mina djur skrika den senaste tiden av den anledningen. De flesta gångerna på grund av oss människor. Idag var nog den värsta. Att avsiktligt, fullt medvetet göra illa sitt djur gör fasansfullt ont i själen. Jag vet att det är för hennes eget bästa i längden, för att inte belasta knäleden fel. Men ändå, vi har varit så nojiga i alla år med att inte klippa för långt in på klorna men ja. Nu är det förstört för två år framöver. 
 
Så det är lite ledset i ögat på både mig och hunden, men det har slutat blöda så vi får hoppas att det går bra i natt. 

Veterinär?

Här är det dystert. Jag har en utmattad hund efter att vi båda haft en sömnlös natt. Hon har så ont i benet så hon inte har sovit många timmar. Jag har legat på helspänn och bara väntat på att det ska bli för jobbigt för henne. Hon fastnade i ett galler vi har nedanför trappan på framsidan, med bakbenet. Hon kom i fart inifrån så hon fick hela kroppen i fel vinkel över benet. Så ja, det lär väl bli veterinär i eftermiddag. 
 
Så jag är väl mest orolig för tillfället. Har till och med varit så orolig att ångesten varit så lindrig att jag varit ut i köket och funderat på något att äta. Det är ju framsteg. Jag gick TILL köket. Inte för att jag åt något, men det betyder att jag kanske får i mig något lagom till klockan tre. Brukar behövas några vändor till köket innan jag verkligen vågar ta något. 

Host host

Förkylningen hänger i, febern likaså. Hungern är inte nådig, ätstörningen stark och lusten att skära massiv. Jag tänkte ge mig på lite knäckebröd senare. Som någon slags frukost/lunch/mellanmål. Det går långsamt med det mesta. Med att finna kämpaglöd, med att bli få bort febern och väldans långsamt att få i mig mat. Jag har ingen riktig ork så jag stannar kvar i soffan tror jag. Gör ingenting, sover, dvalar. Det är ungefär dit jag kommer. Tråkvecka hittills. 

Ännu feber

Här är det fortsatt tungt, febern har gett med sig lite, men finns kvar. Har varit hos psykologen och haft ett jobbigt men rätt bra samtal. Inte för att vi håller med varandra, men det kommer vi kanske till.
Jag är hungrig och har ätit knäckebröd till frukost och lunch. Snart potatis och fiskpinnar till middag. Känns nervöst. Det är sånt jag inte brukar äta.

Update: ätit och behållit maten.. Usch.

En riktigt seg dag

Idag har det varit en sinnessjukt seg dag. Gick upp sent, låg i dvala i soffan, var ut med hundarna, åt knäckebröd, sov en stund, gav hundarna mat, sov, åt mat själv, och har sen dess segat i soffan. Undra hur många timmar jag legat i de här sofforna genom åren. Många.

Det har varit en trist dag, men jag har inte riktigt orkat så mycket mer. Lite som vanligt. Antingen gör jag massor, eller så gör jag ingenting.

Feber

Här ligger jag i soffan och lider med mig själv. Och är lite bitter på min kropp. För det första är den både tjock och äcklig. För det andra är den inte särskilt funktionsduglig längre. Sjuk för jämnan och ont lite överallt. Så tröttsamt att inte ha någon ordning på hälsan. Febern kom och verkar vara här för att stanna så jag får helt enkelt fortsätta ligga i soffan med taxen och sväva mellan sömn och vakenhet. Lite halvdvala sådär.

Är inte så pigg på livet, men har kämpat i mig lite knäckebröd. Med en sinnessjuk ångest. Den är också ständigt närvarande, vilket inte gör mig gladare eller mer viljestark.

Men hallå

Det är söndag idag och normalt en av mina bättre dagar på veckan. Dock inte denna veckan. Istället har jag feber, snurrar av trötthet och vägrar äta pga ångest. De senaste veckorna har inte varit så toppen, mycket motgångar i familjen, av flera orsaker, tungt i huvudet av sjukdomstankar, och en kropp som inte riktigt vill. Jag saknar farmor som i och för sig verkar gladare, saknar farfar som jag inte sett på så många år, saknar tiden när jag mådde bättre, saknar A som bar med sig så mycket fint, saknar Stina som jag hoppas mår bra i himlen, saknar mamma och pappas relation när den inte var så ansträngd och saknar den tid då allting inte gick emot en. Allt långt borta nu.

Bara nej...

Hujedamej, eller vad det nu heter, vad jag är sliten. Vill bara sova bort allt det här. Smärtan, ångesten, minnena, oron, huvudvärken, tröttheten, kaoset. jag är bara så trött på att inte orka. För just nu orkar jag inte. Just nu vill jag inte, kan jag inte, orkar inte. Bara nej på allt. 

När ångesten stegras, lägger sig, man andas ut... Och allt börjar om.

Det har varit en obeskrivligt jobbig dag. Det har hänt så mycket på bara de 18 timmar som förflutit sen jag vaknade. Psykologtid med jobbiga beslut som följd, lunch på stan, god kyckling på jensens faktiskt, shopping på Rocklundamarknaden och hem där de tio atarax och fyra lergigan gick ur kroppen och allt gick åt helvete. Så nu ligger jag här i min lägenhet med obeskrivlig ångest, med tröttsam stress och med en förvånansvärt tyst mamma i bäddsoffan. Plus en muttrig hund under täcket. Jag orkar inte med den här dagen Mer och ska fortsätta med vad jag ägnat mig åt i tre timmar: försöka somna. 

Vad säger man

Vad säger man om denna dag..? Inte särskilt givande. Jag gillar min chef, gillar min pojkvän, gillar en del av människorna på boendet och jag gillar böcker, men idag var ingenting av det något som gjorde mig på bättre humör. Chefen fick möta en sur Elin, pojkvännen likaså, som trots försök inte fick ut något vettigt av en trekvart med mig, och själv fick jag se mig själv lite smått att inse att jag inte är gjord för sju timmars arbete. MED mer än två timmars lunch. Blir så trött, jag trodde verkligen att jag skulle bli något, klara något, nå mina mål, uppfylla mina drömmar, tro på livet. Ja, det där babblet. Jag är inte riktigt där än och det känns bittert. Det känns inte ens nåbart för tillfället. Så sjukt trött bara. 
 
Saknad gnager i mig. Det känn så tomt med "bara" tre hundar. Stod med den torra änden på gurkan och skulle precis ropa på henne, äldsta hunden får nämligen äppelskrutt, det som är kvar i smörbuttan, änden på gurkan osv. kom på mig i tid. Var på ICA med mamma och skulle handla grisöron, räknade till fyra när jag kom på att det bara behövs tre. Tog emot att lägga tillbaka ett så tog två till så får de levande två kvällar i rad istället. 
Det närmar sig början på september, vilket betyder att mitt avslut med en av otaliga pojkvänner närmar sig. Dock är det en av de viktiga pojkvännerna som jag lämnade. I vemod, sorg, smärta men en liten strimma hopp. Det vi hade var inte bra, han var inte bra, men det är lite svårt att verkligen känna att jag gjorde rätt, för jag förtjänade det verkligen, det han gjorde. Så otroligt bittert att jag inte kommit längre, precis som han sa att jag inte skulle om jag lämnade honom. Tänk att en karl kan ha så rätt.. 
 
Strunt samma. Nu går jag och lägger mig och fäller ett par tårar. 

RIP Stina

 
I stugan låg hon alltid här, längst ut på altanen. Där var det som varmast. Hon älskade sol, hon älskade att göra ingenting, eller möjligtvis jaga. Vår egna kull från 2002. så vi har haft henne några år. Det var fantastiskt att vara med kullen från början. en annan upplevelse än att få hunden när de är åtta veckor. 
 
 
Våra hundar är och har med tiden blivit alltmer bortskämda, eget rum, egna madrasser, egen fåtölj. Stina älskade dem. 
 
 
På trappan på framsidan. 
 
 
Stina var aldrig valp mentalt, hon var tant från början så att hon lekte var ovanligt, men ibland så. 
 
 
Det finns tre madrasser i vårt hus, varav två i vardagsrummet, men de envisades, särskilt de två fläckiga, att ligga tillsammans, även om den andra var tom. 
 
 
Gottegrisar är vi allihopa...
 
 
 
 
Egen solstol, i den egna hundgården. 
 
 
På stenen i hundgården. 

Dvala

Är sjukt seg idag. Har varit i dvala hela dagen och har egentligen inte reagerat på varken tilltal eller ljud. Är tröttsamt, orkar inte riktigt med något alls. Ändå är det torsdag imorgon och jag ska jobba från 8.30 - 17.00, minus två timmars lunch som jag tänkte ägna åt att vila i en soffa på biblioteket. Behöver verkligen det om jag ska orka alla timmar. Får se hur livet går, hur jag ska ta mig igenom allt jag borde orka men som jag inte riktigt ser någon mening med att kämpa med. Rakblad till exempel. Om det är det bästa jag har mot ångest (därmed inte sagt att det är bra), varför i helvete ska jag kämpa emot när orken inte finns..? Jag är en idiot. Som i alla fall ätit middag idag. 

Bitter dag

Har varit en rätt risig dag. Jobbigt samtal hos psykologen och jag inser mer och mer att det inte går att lura honom. All, precis all, annan vårdpersonal har gått att lura fullständigt genom åren, men inte den här. Det kan bli problematiskt när vi inte vill samma saker. Han vill att jag ska kämpa emot, aldrig ge upp, fortsätta försöka. Just nu, idag, funkar inte det. Det går inte. Jag orkar inte. Och rakbladen vet jag inte ens om jag vill kämpa emot för tillfället. Jag är inte stark nog för det. Det är för mycket annat. Maten måste jag i någon mån kämpa med, även om jag kanske inte gör det så bra just nu. 
 
Och ja, vår hund är numera filmstjärna. För er som sett Djurakuten, igår (repris idag) så var lajkan med valpen vår. Det gick dock inte bra med valpen, hon dog. Mamman mår strålande nu, men butter för att hon inte får "nattmacka" (några matkulor som godnattmat). 

Matångest plus tevestjärnor

Har ätit tacos hos pojkvännen och mår kanske inte toppen. Skulle helst spytt upp det men ja. Varit en rätt risig dag. Rört på mig för lite, haft en rätt risig dag på praktiken och inte haft det rätt jobbigt i huvudet. Så rörigt. Vet hur riktigt hur jag ska ta tag i det här. Framtida problem.

Imorgon är det utflykt till öster mälarstrand med boende från praktiken. Känns sådär, men har i alla fall rätt personer med mig.

För övrigt var pappa, mamma och vår ena hund med på Djurakuten på teve idag. Får kila på play sen.

Om allt bara var lite annorlunda

Det är en pissig dag. Maten går käpprätt åt helvete kan man säga. Hur det går med vikten vill jag inte ens nämna, att behålla maten går lika skit, jag är inte alls pepp på livet. Det är lite tveksamt hur den här hösten ska gå.. Det är alldeles för mycket, alldeles för jobbigt och alldeles för förvirrat. Jag vill inte kämpa men har kanske inte så mycket att välja på. I längden.. 
 
Det var uppdateringen för dagen. Inte mycket glädjande direkt. 

Sliten

En trött tjej sitter i soffan och har det egentligen bra, om det inte vore för tankarna. De behöver dock tänkas så jag får kämpa vidare med det. Får se hur det blir senare, men jag blir inte ensam ikväll. Mamma och pappa kommer hem efter fyra dagar i stugan, de verkar ha haft det bra. Lät det som i alla fall. De behövde nog det. Efter allt strul som varit i familjen denna veckan är det tack och lov slut på den nu.

Vet inte riktigt hur jag mår, egentligen. Är bara så väldigt mycket som snurrar. Inte så konstigt men är ändå slitsamt.

Man blir lite bitter

Det har inte varit någon rolig natt. Gick inte så bra. Inte så roligt att sova själv, men ibland behövs det ändå. Sov hur länge som helst idag, förstår inte riktigt varför, men det är väl okej att sova ut lite. Dagen idag blir seg, har absolut ingenting att göra, men det verkar än så länge inte göra så mycket. 
 
Tankarna snurrar så jag fortsätter väl stirra upp i taket. Det behövs det också ibland. 

Tungt

Det har varit lite tungt idag. Somnade för sent, väcktes för tidigt, jobbig timme hos psykologen och en evigt förbannat jobbig ångest resten av dagen. Min hund och jag har segat i soffan hela dagen, ända tills jag cuttade låret och allmänt var nere. Fick skjuts hem av grannen (som just bjöd ner mig på middag så jag lär väl traska) och fortsatte skära lite. Haft jobbiga samtal och en irriterande oro i magen. Skitdag.
 
Och tack fina Catarina, för din kommentar, hoppas din dotter mår bättre. och du har rätt, det är jobbigt. Sjukt jobbigt.
 
Trevlig fredagkväll på er.

Tårar

Nu är Stina inte kvar. Gamla tanten som vi fött upp själv så henne har vi haft henne från valptiden. Elva år blev hon. Jag var med pappa när hon somnade in. Hon fick i alla fall somna in på gräs istället för i en steril lokal. Det bästa som kunde vara för henne tror jag nu.  så dystert i familjen idag. Verkligen tungt. 
 
Annars är det sådär. Är tacksam för Cilis besök, det var nog vad jag behövde. Inte för att det blev så mycket mer ordning i huvudet men i alla fall rätt frågor som ställdes och jag fick ha det bra ett tag. 

Onsdag

Idag är en seg dag. Cili är här så det blir mindre dumheter men mer jobbiga frågor. Lite som vanligt  
 
Tråkiga besked dock. Vi ska ta bort den gamla hunden imorgon.. Kommer bli tufft. 

Livet rasar

Den här dagen har varit blandad. Började skit, fortsatte jobbigt, sen okej, följt av okej och har avslutat vansinnigt dåligt. Mitt liv kraschar. Jag faller. Det blir jobbigt att leva det här livet om det fortsätter så här. Det är helt enkelt för mycket.

Hemska dag

Kanske ska publiera det här inlägget någon gång också, kämpat med det i tre timmar ^^
 
Det enda positiva med hela dagen var timmen på biblioteket. Morgonen började skit med blodbad, jobbiga tankar och ett mindre trevligt samtal med pojkvännen. Det blir så när man är en idiot. Japp, idioten skar upp armen i natt. Hos pojkvännen. Och stoppade det med hans strumpa.. 
 
Jaja, jag tvingade honom att följa med mig på promenad till bibblan där han fick se mig flänga runt efter böcker som ska upplysa mig om varför jag är en sån idiot. Eller ja, har varit och har blivit snarare. Nio böcker borde väl ge något hoppas jag. Jag fattar ätstörningen, självdestruktiviteten, och det mesta annat, men inte just den delen varför jag stannade kvar i det där. Det kanske jag fattar nu. Eller så gör jag det inte, då får jag helt enkelt fortsätta vara en idiot, veta om det men inte förstå varför. 
 
Fortsatte MED BUSS (resan gick skit) till äldreboendet. Okej att resan tog sju minuter, men det var sju oändligt långa minuter. Där gick det väl inte toppen direkt. Var dyster och tung, inte särskilt social och svarade på alldeles för många frågor jag inte borde svara på. Men jag ramar in i minnet bilden av mina absoluta tre favvotanter bredvid varandra kämpandes med pensionärsgymnastik. Med varierande lyckade resultat, men just dem tre sekunderna står för allt som gör att jag kämpar kl. 04.58 för att somna, för att vara pigg nog så jag orkar gå till det där boendet, träffa människorna jag trivs så bra med, som jag lärt känna, som jag får kramar av, som har så mycket klokt och viktigt att säga som alla borde höra men som bara jag har förmånen att höra. Det finns ragator, sura gubbar och en del trist personal, men det finns så mycket fint där, som är få förunnat och ännu färre förunnat att inse det fina i det. Så okej, jag tar mig dit imorgon, sen får det väl helt enkelt kosta att däcka i soffan senare (som idag då^^).
 
Nu ska jag läsa, försöka sova, försöka att inte göra dumt, eventuellt läsa lite till och faktiskt sova. 

Blandat

Det är söndag, och som sagt är det min piggaste dag. Vilket säger mer om hur trött jag är resten av veckan än om hur pigg jag faktiskt är. 
 
Befinner mig hos pojkvännen och har en sinnessjuk huvudvärk. Mår i alla fall lite bättre mentalt än igår. Inte mycket bättre, men bättre. Efter en längre och mindre trevlig diskussion med pojkvännen om saker jag är orolig för, saker han är orolig för, saker jag stör mig på och saker han är mindre glad i. Hur vi överhuvudtaget blev ett par och kom överens från början förstår inte jag. Inte han heller så det är ju skönt att jag inte är ensam. 
 
Imorgon är det måndag (yeah, gillar min logik här^^) och jag ser inte direkt fram emot det. Med tanke på hur förra måndagen gick är det en liten oro som gnager inuti. Plus då att planen är att vara lite pigg till tisdagen då det händer massor så kan det bli kämpigt imorgon. 

Har inte så mycket att säga, men egentligen massor

Det är kväll igen, jag har gjort mycket dumt, lär fortsätta med det i ren ångest. Dels över att jag redan gjort dumt, dels för att jag kommer göra dumt, för att jag är helt värdelös och inte har en chans på livet. Det var dagens insikt. Inte lika positiv som gårdagens. Kan bero på att hela den här dagen idag har varit värdelös. Igår däremot hade jag den bästa kvällen på flera veckor. Dels för att jag träffade människor jag trivs fantastiskt bra med, och som trots att vi ses alltmer sällan (på grund av mammas tramsande med att byta telefonummer varannan månad, så ingen har fått tag på någon), känns så självklara att trivas med. Vi skrattade så vi tjöt och jag till och med skrattade för att det var roligt ett par gånger, inte bara för att andra skrattade och jag BORDE tycka det är roligt. Så tack fina ni för att ni gjorde min och mammas fredagkväll toppen. (Btw, så åt jag tacopaj) 
 
Idag var som sagt värre. Vaknade upp med en hemsk huvudvärk. Eller ja, DEN huvudvärken som jag lite smått tar för givet. Inte gillar, uppskattar (ens för att den ger mig ett uns av tacksamhet för att jag hade en tid då det inte var fullt så illa) eller föredrar den framför diverse andra otrevligheter jag upplevt genom mitt ynka 22-åriga. Mamma har varit sur, mest på mig för att jag mår kasst (idag igen), och för att jag är så dålig på att hantera motgångar. Tragiskt nog är även de små major för tillfället. Okej, här kommer ett I-landproblem jag hade problem med att stå emot att kasta apparaturen som orsakade allt väsen i väggen: jag skulle ladda ner en träningsapp (yes, jag är på väg mot toppen av min ätstörningskarriär, när den var som allra mest lysande på den mörka, mindre eftertraktansvärda himlen där ingen sol någonsin lyser, och vet om det, vilket är det värsta av allt då U-landsproblem som får människor att må dåligt är så otroligt mer orättvisa än I-landsproblem som får människor att må dåligt, eftersom våra problem är just I-landsproblem så räknas inte de alls som lika farliga, viktiga eller ens värda att bry sig om *bitter*) men App Store vägrar öppas så jag får tappert räkna manuellt på träningscykeln några timmar till. Jag bryter ihop i en hög på styret med alla möjliga impulser i huvudet, ingen av dem konstruktiva nog att lägga tid på och ännu mer destruktiva så av den anledningen borde de inte övervägas alls den heller. Det slutar med att jag gör alltihop utom springer ut på grusvägen. Det måste ju ses som ett överhängande framsteg jämfört när jag senast var på toppen av den smått meningslösa (och glöm inte, "oviktiga") ätstörningskarriären, då jag utan tvekan skulle tvingat mig ut på en mil grusväg genom skogen. Nu begick jag enligt ätstörningen dagens största misstag - VÄLJA löpbandet (för ingen tvångsträning alls går ju absolut inte) och fem kilometer där istället. Det var dagens ens friska insikt jag överhuvudtaget tänkte klart innan jag avfärdade den i paranoia. 
 
Nästa problem kortar jag ner lite, av ren omtanksamhet för mina tappra, få, läsare, och av omtanksamhet för min egen förvirring som stegrar sig i huvudet. Träffade en bekant från byn som hunnit flytta ihop med sin kille och nu flytta isär med honom, på grund av diverse skäl jag själv oroat mig för och sedan idag oroar mig ännu mer för.
Alla föga smickrande och föga hoppfulla citat om eftertanksamhet, försiktighet, det kloka i tveksamhet inför stora beslut virvlar vackert runt i bakhuvudet, som en försäkring om att jag inte bara gör fel som är feg - feghet kan ju jämföras med återhållsamhet, alltså försiktighet. Så allt är frid och fröjd, förutom för de parter som får höra hela det här inlägget i hela dess vidd, vilket betyder en avsevärd mycket längre utläggning om tankar jag inte borde ha och känslor jag inte kan hantera. 
 
God natt. 

Efter en kort dag

Dagen har innehållit tre timmars aktivitet, sedan har jag sovit i två timmar och just vaknat. Min orkeslöshet är med all säkerhet tillbaka. Den som jag blev av med för en vecka sen och var så glad för. Jag ångrar lite att jag blev så överdrivet lättad över det, det fick jag som sagt igen. Nu är arbetsveckan som jag inte arbetat på slut och jag har en helg av ingenting framför mig, så kanske blir nästa vecka bättre och lite mer fylld av händelser jag kan se fram emot. 
 
Nu kanske man ska få i sig det första för dagen. Eller kanske inte. 
 
Och till "M" som skrev en kommentar (skriv gärna om du har en bloggadress man kan kika på). Tack för kommetar, det värmer att du läser. Särskilt så gamla inlägg. 99an är ingen varm plats direkt, typisk psykavdelning, även om de där guldkornen man eventuellt kan hitta på andra avdelningar inte finns där. Särskilt inte bland personalen, som man får väldigt lite stöd av. De har väldigt mycket pappersarbete alla dessa sköterskor. Hur nu det kommer sig. Hoppas du inte hamnar där igen, att du kämpat dig därifrån helt. Kram

Ehh va?

Ibland är jag faktiskt ganska klarsynt. Några sekunder varje dag. Dagens insikt kom när jag inte riktigt klarade av middagen. Vad i helvete håller jag på med? Orkar jag inte kämpa mer för att slippa hamna där jag var? Inte för att jag kommit överdrivet långt, men en bit, och vad gör jag med det? Kastar bort det av feghet och ren respektlöshet för min egen framtid. Jag är en riktig idiot. Det vet jag i och för sig jämt och ständigt, så det räknas knappast som insikt. Jag känner svälten, hur den stiger mig åt huvudet, hur anorexin sakta, ibland mindre sakta, etsar sig fast i mitt ständiga medvetande. Vad hände med att äta choklad för att jag ville, utan ångest? Vad hände med att njuta av mammas kyckling? Vad hände med att gå promenaderna med hunden utan att den ständiga oron för att tappa räkningen på kilometrarna jag går, om och om igen? Vad hände med att behålla maten? Och vad fan hände med att kämpa mot ätstörningen, som jag kämpat i så många år för att ens våga försöka stå emot och bli frisk ifrån? Ärligt talat har jag ingen aning om vart det försvann, men på några veckor känns det så avlägset att jag ens känt känslan av hopp. Numera är det konstant ångest och mörkt. Alldeles så där skit som det varit förut. Och det hatar jag, nästan lika mycket som jag hatar mig själv. Och det är i sig en bedrift av mitt inre. 

Ännu hemma

Idag är en ännu en dag i soffan, utan någon större ork till något. De få motgångar som har varit idag har redan fått mitt humör att dala. Det var ju lite olägligt med tanke på att mitt mående och humör inte är i bästa form sedan tidigare. Är frustrerande att de få framsteg jag gjort, fysiskt, under sommaren är borta alltihop. Psykiskt har det väl inte varit några steg framåt så de ska jag inte ens nämna mer. 
 
Suck på mig själv. 

Vilodag

Idag är det onsdag och den här veckan som skulle bli rätt okej och få igång mina rutiner igen har blivit precis tvärtom. En söndertrasad kropp, en sanslös huvudvärk och en trötthet jag inte känt sen början av den här sommaren och av sjukdomen. Hur jag ska klara den här hösten är jag osäker på. Kanske blir svårt, för svårt eller bara så svårt att jag står ut och klarar året men inte så mycket mer. Hur som helst blir det knepigt, men jag ska försöka.

Dessa fysiska problem och ångesten som tankarna ger har fått mig sängliggande hela dagen. Undantaget en kvart utomhus med hundarna. Inte särskilt givande dag.

Vilodag

Idag var det tänkt att vara på praktiken på eftermiddagen. Jag kom inte upp ur sängen förrän vid tre. :/ Hörde av mig till praktiken som sa att det var lugnt, och till både pojkvän och mamma. Blir för första gången på ett bra tag orolig för mig själv. Hur ska jag orka hålla ihop? Har inget bra svar på det. 

För mycket begärt förbannade kropp?

Det har varit en skitdag. Badmintontimmen blev aldrig av (bitter), vilket egentligen hade gjort gott så jag inte haft så mycket tid åt att älta ångesten inför de tre (ynka) timmarna på praktiken. Nu fick jag sitta där med den ångesten och en gnagande huvudvärk. Går promenaden dit (plus fuskträning, idiot), får en varm kram av toppenchefen och får kort därpå höra att jag inte borde gå ner mer i vikt, för det har jag väl gjort under sommaren..? Tankarna svävar på moln resten av tiden, medan huvudvärken tilltar. Vilken idiot jag är. Dagens insikt. 
 
Väl hemma igen, efter mer promenad, däckade jag i soffan, med huvudvärken som är likadan som den var i slutet av första veckan av vad det nu varit jag varit sjuk i. Efter tre patetiska timmar. Dock av konstant solljus eller lysrör och minst tjugo talande personer (pensionärer så ljudvolymen kanske inte var den hälsosammaste).
 
Vet inte riktigt vad jag ska ta vägen med mig själv. Om den första dagen, efter nästan sex veckor hemma, på så få timmars jobb inte funkar, hur ska jag klara resten av veckan? Vara hemma mer känns inte som ett bra alternativ, eller i alla fall inget roligt eller något som får mig att må bättre mentalt. Hur lång tid ska det ta för helvete, jag vill ha en fungerande kropp. Jag vet att jag åstadkommit det mesta själv med all destruktivitet, men jag vill ändå inte ha det så här.

En del glädjande

Det har varit en tung natt, sovit dåligt, och sovit kortare stunder, varit halvvaken och haft det rätt jobbigt. Men jag vaknade till slut, trött som in i helvete. Inte för att dagen varit så mycket bättre. Pucko som jag är så ställer jag mig på gåbandet. Jag som haaaatar gåband. Det tog en stund innan jag insåg hur korkat det var så jag steg av och slängde mig i duschen istället. Inte särskilt lyckat där heller. 
 
Hur som helst, till det glädjande. Förutom att lillebror fick lite större chans på en plats i VM-laget till nästa års VM så vann en svensk detta årets EM. Grattis Emil Martinsson! Det var du värd! Running target, en skyttegren för de som inte vet, tävlar de i. 
 
Pappa kom just hem så ska ta en kopp kaffe med honom innan jag tar mig till pojkvännen. Om han vill ha mig där vill säga ^^

Det gnager lite

Det är många tankar och känslor som stormar inuti, inte helt oväntat efter den här pissiga sommaren. Är alltid nevös inför hösten, särskilt när det varit så motigt på de flesta plan. Gillar inte när jag är osäker men jag är ju van på sätt och vis. 
 
Har faktiskt lagt mig redan nu. Tänkte läsa lite för sova lär ju inte gå. 

Bara halvt misslyckat

Det är tur att man har fantastiska grannar som räddar en i alla lägen de kan och tillåts. Igår var en ganska tung dag, men jag och mamma våldgästade dem på kvällen. Usch vad mycket de gjort för mig främst, men också för resten av familjen. Vi var ett kollektiv i ett år, pga mindre trevliga händelser, och klarade det otroligt bra. De bodde i ett hus på vår tomt (huset bredvid deras gamla tomt). Jag halvt räddade äldsta dottern sista halvåren på de år då hon slutade nian och slutade gymnasiet. Mamman räddade mig från att hoppa från bron en gång för länge sen. Mamman och min mamma spelar bilbingo ihop varje söndag. 
 
Igår drack vi rödvin, hade det trevligt och skrattade mycket. Som vi brukar ha det. Vilket hindrade mig från att totalt krascha på kvällen. Mådde inte särskilt bra, men klarade det rätt okej. Det hade i alla fall kunnat vara så mycket sämre. Trubbel med maten dock, som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Fy för mig och fy för ätstörningen. De suger båda två. För tillfället i alla fall. 
 
Idag har mamma tjatat om att vi ska komma iväg och göra något utanför grindarna och utanför grannarnas altan. Utmaning. Hon pratar till och med om att äta ute. Huh...? Rädslan sprider sig i min kropp så fort jag tänker på det. I och för sig kommer jag aldrig lära mig om jag inte provar. Så kanske..?

Mitt liv har inte bara varit genomruttet

I natt blev det tre timmars sömn. Kanske någon timme för lite. Är helt slut. Efter gårdagen borde jag sovit minst sex timmar för att ens orka stoppa i en ny tvätt efter att ha hängt den första för dagen och stoppat i och hängt ännu en. Nu är det typ bara sju-åtta kvar. Det går framåt. Vid tio igår hade jag 11 kvar räknade jag ut. Mamma var vänlig nog att stoppa i en ny imorse så jag bara behövde hänga den ena, stoppa i en ny, hänga en och sen tog det stopp ^^ Ska kanske röra mig nedåt till tvättstugan. 
 
Mamma har haft någon gubbe här för att prata om fjärrvärme, så jag har hållit mig lite på min kant med disk. Igår och idag har jag satsat helhjärtat på att göra något bra. Bara för att bevisa att jag kan det, om än inte i samma höga grad som förr. Alla påminnelser om den sagolika skillnaden mellan då och nu gör fortfarande ont. Kanske kommer det alltid smärta lite. Att jag missat så många år av vad som kunnat vara glädje och lycka. Jag hade kanske kanske. Eller så hade jag det inte. Med allt som hänt, även det jag själv inte alltid kunnat påverka (som ett par mindre trevliga pojkvänner) det alla gånger, så känns det som att det var rätt kört från början att jag skulle få en bra tonårstid. De sista fyra åren av den tiden ägnade jag på sjukhus, sjukvårdsavdelningar, sjukvårdspersonal och väldigt mycket sjukdom. Och överdoser, springa till bron, springa mil efter mil på grusvägen i mörkret (ja, det fanns en tid när jag inte var mörkrädd, det kom på senare tid). Men samtidigt, jag har haft mycket bra. Dikta-tiden (hemsida för dikter), som drog ner men som fick mig att träffa så många fantastiska människor. En del som fanns en kort, men intensiv tid, andra som fanns där nästan från början och som finns kvar än idag, och så dem som jag alltid kommer älska för det de gav mig och för det jag fick chansen att ge igen. Jag har fått lära mig om livet, saker som andra aldrig kommer få lära sig, aldrig kommer att få förstå. Jag har gjort saker som inte gör mig direkt stolt men i alla fall klokare. Jag har fått gå på fester och middagar och födelsedagskalas och biofilmer och myskvällar i soffan med divese vänner och skrattat så att jag, och de flesta andra i rummet, ramlat av stolen. Jag har fått gråta tårar jag aldrig skulle kunnat hantera själv, och brutit ihop i sängar jag delat med någon annan. Jag har haft, och har, en underbar familj som i högre och ibland mindre grad funnits där. Så faktiskt; mitt liv har inte varit genomruttet alltid. Bara de sista åren. Men jag försöker, sentimentalt och patetiskt, hålla fast vid saker som gjort mig klokare, starkare och förhoppningsvis bättre. 

Sent inlägg

Dagen har gått, fort. Jag har hunnit med mer än jag orkar, vilket visat sig på humöret ikväll. Hur blev jag så stresskänslig förstår inte jag, som en gång gjorde hundra saker på en kvart, utan att känna mig sönderstressad och förstörd, utan att däcka på kvällen i soffan, som händer typ varje kväll nu, och utan att behöva vila hela helgen för att veckan varit för jobbig så jag egentligen inte kommer igång igen förrän på söndagen. Söndagen är lugnt min bästa dag på veckan. Minst deppig, oftast, och mest energi. Det säger mer om hur lite energi jag normalt har än om hur pigg jag egentligen är på söndagen.

Jag minns när jag var bra, gjorde folk nöjda, var relativt med mig själv, bortsett från utseendet, och gillade det jag gjorde. Minns alla möten med elevrådet, styrelsearbetet var otroligt roligt, särskilt med så bra andra ledamöter som man kunde jobba med som jag hade då, vi åkte på utbildningar som vi faktiskt hade väldig nytta av i styrelsen. Minns utbildningarna jag gjorde med fotbollen, både som domare, styrelseutbildningar och tränare. Minns alla matcher jag spelade med mitt fotbollslag, alla träningar vi hade. Det fanns till och med lite glädje i markträningen på vintern när vi sprang eviga 70-20 på grusplanen, bara för att verkligen få njuta av kickboxningen vi hade i en källare på Pettersberg och inomhusträningen på konstgräs på Rocklunda. Det var underbara vintrar, så länge det varade. Det är tråkigt att alla dessa minnen börjar försvinna. Tappar bort både nära och mer avlägsna minnen, både de plågsamma och de fina. Glömmer många utav de där fina guldkornen jag fått kämpa så för att få.

Som alla nätter hos familjen Burkman där vi åt mackor och drack te efter krogrundor och fester. Minns fortfarande morgnar då jag vaknat på deras soffa, bakfull, men så tacksam för att jag i princip bodde där till och från. Undra hur många trosor jag lånat av Malin.

Jag minns så många kvällar hos Maria där Ewa sovit i soffan medan Maria och jag mumsar på choklad från ICA, minns så många gånger jag dammsugit med deras dammsugare inför middagar jag på den tiden klarade så bra, om än med behovet av deras underbara stöd. Minns alla bussresor jag gjort på den där gula 804-bussen till Uppsala, alla gånger jag fått springa mellan den och stadslinjen ut till dem. Det är sjukt många gånger, jag har nog kvar de flesta biljetterna.

Jag minns överdosen i Spanien, inte mitt klokaste val, det är ett av tre minnen jag har från fyra dagars träningsläger. Minns hur arg en lagkamrat var. Pucko som jag var. (är).

Små ögonblick från fantastiska möten med unika personer på olika psykavdelningar sitter också i. Den där tjejen, som var femton när jag var arton och som ville flytta ihop med mig. Jag gick med på det för att det skulle se bra ut inför läkare och personal på avdelningar att jag hade framtidsplaner. Så de skulle sluta tjata om hur självmordsbenägen och hopplös jag var. De hade i och för sig rätt på båda punkter, men det är ju en annan sak. Jag varken kom ut tidigare från avdelningen eller flyttade ihop med den tjejen. Minns Nemo, fantastiska, kloka, skadade, starka Nemo som på många sätt räddade mig under de där veckorna vi delade. Alla cyniska kommentarer, alla himlande ögon pga personalens dumhet, alla lappar med små kloka ord.

Jag minns killar som svikit, som skadat, som sårat och förstört genom än det enda än det andra. Han som var så fantastisk men var ett svin, han som låg med en annan (en fruktansvärt dryg människa skulle det visa sig), han som var perfekt och som jag kanske, eventuellt skulle kunnat dela mitt liv med men som allting gick så fel för, han som egentligen var så rörande stark men som inte vågade och hoppade från ett höghus.

Jag minns så mycket. Men mycket av det fina har jag också glömt. Kanske vaknar de till liv efter några år, som många minnen gjort nu, eller så har de helt enkelt givit upp hoppet om att förändra mig som de kanske skulle kunnat göra. Det finns mycket jag ångrar, och kanske glömmer jag också det en dag. Men inte än. Nu minns jag det. Och det gör ont. Förbannat ont faktiskt.

RSS 2.0