Uscha

Inga framsteg. Orkar inte riktigt hålla mig vaken och uppe, inte samtidigt. Är så himla, himla trött. Är nere och inte särskilt glad i livet. Brukar jag i och för sig inte vara, men ingenting är särskilt mycket bättre. Fortsätter alltså vara sjuk och vette tusan hur jag ska bli frisk. Imorgon ska jag släpa mig till psykologen. hur jag nu ska orka det. Sova resten av dagen blir det hur som helst. Sova resten av livet vore att föredra.

God natt.

Frustrerande

Så jävla fittirriterad på alltihop. Hundjäveln drog och jag skulle utan att tveka kunnat klappa till fanskapet så hon åkte till Kina. Nu var hon så förbannat dum i huvudet att dra utanför grindarna, vilket hon får ångra bittert nu. Hon kommer inte en millimeter utandför grindarna i hundrummet förrän någon annan tar ut henne. Jag blir i alla fall inte den personen.
Inte blir humöret bättre av att jag trots att febern gåttt ner mår katastrof. Ligger ner med datorn då ryggen inte pallar sittande läge. Huvudet dunkar något förbannat, snurrar långsamt. Denna kropp är trettio år äldre än min egetliga ålder.

Det bittraste av allt är festen ikväll jag inte orkar. Jävla skit. Hade verkligen sett fram emot den.
Orkar inte, så god natt.

Fuck off ätstörning

Klockan tickar på, men jag kan inte säga att jag är sovtrött. Är helt utmattad egentligen men inte så jag kan slappna av. Irriterande, är behövligt med sömn. Sover för övrigt katastrof. Har ätit godis i mängder ikväll och det är väl lite som det ska, en lördagkväll liksom. Försöker övertyga mitt huvud om att det ÄR OKEJ att äta godis. Till och med äta mycket. För det första, det var íngen hets, så jag tappade faktiskt inte kontrollen. För det andra, det var gott, det är gott med godis. För det tredje, ingen är så dålig att de inte kan äta godis. För det fjärde, ingen är så värdelös att de inte förtjänar godis. För det femte, jag har låtit bli det så förbannat mycket och länge och det har varit en del av hur dåligt jag mått så faktiskt, jag får äta godis, till och med jag. Och sist, men inte minst (absolut inte minst), jag älskar godis och jag äter det för att det är gott, för att jag vill och för att jag mår bra av det. Så fuck off ätstörning, jag hatar dig.

Det var ungefär vad jag hade att säga. Jag tänker inte ge upp, jag tänker inte fega ur, jag tänker inte förlora.

Bättre?

Usch ja. Här sjunker varken febern eller smärtan. Blir därmed jädrigt surt att leva just nu. Är inte så trevligt med livet. Dryga hundar, stressad mamma, ensamma nätter, plågsamma andetag och allmänt tröttsamt liv. En annan dag kanske jag mår bättre. Eller inte. Då får jag väl dö då.

För alltid

För alltid hopplös. För alltid skadad. För alltid ensam. För alltid dålig. För alltid trasig. För alltid hopplös.

Ungefär så känns det. Är inte alls pigg på livet eller mig själv. Min kropp dödar mig, ångesten gör ungefär samma sak och jag känner själv att det långsamt går utför det här. Mår egentligen bara sämre och sämre och det ska bli så skönt att komma bort bara ett par dagar. Om jag blir frisk nog i tid vill säga. Men med en lugn helg borde det gå bra. Right?

Sova nu. Det behövs.

Förbättring? Nej

Så jädra äckeldåligt jag mår. Om jag säger att kroppen kraschar så har ni ett hum om vad det handlar om. Blir bara mer och mer sjuk och orkar ingenting. Sova en stund till tror jag. Behövligt. Är lite seg och febern verkar inte gå ner överhuvudtaget. Snarare tvärtom. Skojigt. Eller inte.

Ikväll blir det i alla fall lite gott genom vindruvor. Nice. Något positivt.

Inte bättre

Ligger här, med allt högre feber och allt värre huvudvärk. Sån där huvudvärk så det gör för ont för att gråta av smärta är på gång, så om en timme ligger jag väl här och tycker synd om mig själv. Tycker sällan synd om mig själv, de flesta problem jag har och lever med är sådant som "borde" gå att lösa, om jag "bara ville". Nej men, ätstörningen och bipolariteten och rakbladen och alkoholen är saker jag dragit på mig och som går att ta sig ur. Men 39.4 graders feber kan jag faktiskt inte göra mer än ta tabletter för och dricka en större mängd vatten OCH äta lite glass. En cigg är ju inte heller helt fel och jag börjar så smått ge upp mig själv för ikväll.
Är alldeles för jobbigt med alltihop. Är inte så bra på det här med årsdagar. Idag för exakt 22 år sen. Är ju bara siffror men det ligger ändå och gnager på mig. Usch ja.

22 år..

Vet inte riktigt hur jag tänker. Eller om jag tänker alls. Har feber, ont i halsen, enorm huvudvärk och en sagolik ångest. Idag är det årsdag. 22 år skulle han blivit, om han inte lämnat livet för tidigt. Vilket han gjorde. Sommaren 09. Vi hade lämnat varandra långt innan det, men vi hörde alltid ihop, någonstans djupt inne, i alla fall i mig, var han den perfekta mannen. Vi skulle kanske inte levt hela våra liv tillsammans, men det gjorde inte så mycket då, tyckte vi, eftersom vi levde och hade ett fint nu. Perfekta killen. Strålande havsblå ögon, ett bländande brett leende, en underbar, om än lite cyniska, humor. Han kunde få vem som helst att skratta, han lyssnade alltid, hörde alltid, pratade alltid. Han fick mig alltid att känna mig värdefull, lät mig alltid älska honom. Han var en gentleman, lite engelsk Sir brukade vi kalla honom. Han öppnade dörrar, tog jackan, sköt in stolen, var en underbar värd, och en fantastisk "låtsaspappa". Som jag saknar honom, trots allt vi gick igenom. Han var med från början, och hade nog varit med än idag om livet och verkligheten hade velat det. Nu blev det inte så och jag ångrar att jag inte tog chansen när jag fick en andra chans. Vi gick igenom så mycket, och jag är glad för det. Det stärkte mig och gjorde nog att mina sjukdomar sköts framåt i tiden, jag fick leva ett tag till med honom.

Vila i frid älskade . Jag kommer alltid sakna dig.

Dudidamdam

Ingen höjdarkväll, här stiger graderna i kroppen och börjar närma sig 39. Jag har normalt 35-36 så någon gång snart borde jag bli lite orolig. I och för sig var det inte helt onormalt när jag hade närmare 40 när jag var 14-15. Innan jag fick anorexi vill säga. Då kraschade det mesta med min kropp. Inte för att jag brydde mig särskilt, vilket jag känner nu. Ryggen mår inte bra alls, söndersprungna knän och fötter är stela och värker. Knarkar värktabletter, natten kommer gå katastrof, verkligen katastrof. Årsdagar är inte min grej, så morgondagen fasar jag för. Så lite stöd från mig själv vore nice.

God natt.

Förkyld

Förkylning har kommit tillbaka, mycket trevligt. Eller inte. Är stel, lederna gör ont och är svullna, ryggen går av på mitten och huvudet är inte på topp, varken psykiskt eller fysiskt, men den där kräver-total-tystnad-och-totalt-mörker-huvudvärken är faktiskt inte här än. Tacksam för det. Är lite less på alla dessa problem jag alltid klagar på. Så jädrigt jobbigt kan ju inte livet vara. Eller så kan det det och jag bara svär över det.

Detta leder till att jag är bosatt här i soffan under två filtar och knarkar värktabletter. Nice.

Dunkdunk

Är så trött, huvudet är fullt av tankar, kroppen full av sår, nätterna fulla med ensamhet, livet fullt av kaos. Det är lite som att jag inte riktigt pallar. Det funkar inte fullt ut att överleva, än mindre leva. Nu vette fan vad jag vill ha sagt här men jag kände mest för att babbla ur mig litegrann.

Hur som, om det intresserar någon så är min hjärna lite omedveten om världen utanför mitt huvud. Jag har i alla fall fått i mig lite gott att dricka, väldigt nice även om det hela blir en ond spiral.
God nattt.

Så där då

Nu har jag fått i mig en cigg, fått några minuters vila, nyktrat till och haft ett trevligt entimmessamtal. Det mindre trevliga blir att vakna upp imorgon och försöka sminka över baksmällapåsarna under ögonen. Krävs om min kontaktperson inte ska bli lite olycklig på mig. Och jag på mig själv för den delen. Börjar kanske, lite smått, patetiskt lite, inse att jag borde tagga ner på alkoholkonsumtionen. Borde inte vara så svårt. Det klarar jag nog.

Annars är det också sådär. Så trött på livet. Förkyld och vresigare än farmor, vilket säger mer om henne än mig egentligen men shit the same, och dessutom är jag livrädd för att min kropp ska härdsmälta. Vilket inte känns sådär fantastiskt långt bort. För att göra mig själv mer orolig kan jag erkänna för mig själv att hjärtsmärtan kommer oftare och blir värre för var dag. Inte så där himla lugnande. Resten av kroppen går åt samma håll - nedåt. Men det är en annan dags problem.
God natt.

Full och glad

Skriver några rader här innan jag däckar här i soffan. eller sängen eller vart jag nu tar mig. Haft en bra kväll med chokladbakelse, kaffe och trevligt sällskap. Avslutade det hela, eller ja påbörjade kvällen kan man också säga, men några cider så det blev finfint.
God natt.

Harkling här då

Här rullar allting på som det brukar - lillebror var först i familjen med att bli sjuk, för att som vanligt smitta mig, som skickar det vidare till pappa. Ungefär där är vi nu. Feber och ont i halsen så det knappt går att prata, än mindre svälja, huvudvärken är inte så trevlig men inte så illa som den varit sista veckan annars. Nu går det i alla fall att titta på teven och dataskärmen och det går att sitta i dagsljus - framsteg. Min hund är sur, men sover äntligen här bredvid, tröst att höra hennes andetag. Inte blir det sämre av att jag just bokat in tre dagar i Sthlm i början av oktober, och förhoppningsvis kan jag även boka in en fika eller så med en underbar bloggare som jag pratat med i evigheter. Vi hoppas på det i alla fall.

Jag vet inte om jag ska försöka ge min kropp lite näring, så det bästa är väl kanske glass? Något måste det bli i alla fall.
Ha det toppen alla läsare.

Gosh

Nu är klockan mycket, men inte tillräckligt mycket för att jag ska kunna sova än. Är som sagt uppe i varv och har svårt att slappna, svårt att tagga ner och andas. Inte för att jag är så bra på att andas när jag är nere heller, men det vore skönt att inte ha en kropp som är helt slut men ett huvud som bara springer och springer. Så trött, och om det nu är migrän jag har (vilket jag tror att jag förnekar ett tag till) är det sannerligen på gång. Bara att tugga i mig en mindre stor dos och släcka alla lampor med min Bebis bredvid och hoppas på att jag överlever. Annars är det helt okej, jag har för första gången denna veckan fått i mig tillräckligt med mat, plus lite tilltugg, även om det här målet med chips inte riktigt blivit av på de tre veckor jag tänkt att jag ska göra det. De finns ju kvar sen så strunt samma. Nu räcker det för mig.

God natt.

Vad sägs om att vara lite bra ibland

Jag kan vara nöjd med mig själv idag, är så glad att jag är lite halvmanisk ibland, jädrar vad man får mycket gjort. Jag har i alla fall diskat all disk efter helgens all mat och gott, städat överallt på nedervåningen, dessutom plockat undan alla skor och jackor osv på glasverandan, lekt med valparna, eller ja, valpen och min, som jag fortfarande ser som valp. Ska sortera strumpor (ingen rolig historia då bror och pappa har närmare 80 par strumpor tillsammans). Längtar lite efter mamma dock, är van att ha henne att skratta med även när det är jobbigt. Är hur som helst ensam nu och det är lite skönt ändå.
Det enda som fattas är frukost. Eller ja, något att äta överhuvudtaget. Skärpning Elin, gå och hämta yoghurt nu.

Kort inlägg

Kort inlägg här. Är trött, full och har en vansinnig huvudvärk. Sån där jobbig som börjar i tinningen och strålar ur i huvudet. Främst höger hjärnhalva. Irriterande, men har lite vant mig. Bara så jobbigt att vara i för starkt ljus och i för höga ljud. Hamnade i sängen en timme med kolsvart ljus och absolut tystnad, sagolikt skönt så det blir nog mer sånt närmaste dagarna om mitt huvud fortsätter så här.

I övrigt är det sådär. Eller ja, inte särskilt bra.

Mål.

Nu är det tänkt att jag ska ta tag i mina problem. Rakbladen jobbar jag och psykologen med, matschemat ska jag börja följa igen, och med lite stöttning ska även alkoholproblemen börja tas itu med.

Annars är det sådär. Kroppen är verkligen inte i fas, varenda kroppsdel gör ont. Det är lite som vanligt, men värre. Detta har gjort min sömn katastrofal.

Dunkdunk

Jag är väldigt osäker på mitt mående idag. Det är egentligen inte särskilt bra. Är helt utmattad efter en galet krävande och tung vecka. Möten, behandlingar, jobbiga samtal, Det mesta har ju till slut gått vägen men anspänningen har varit påfrestande. Jag har varit på Stentorpet och hade det ganska bra. Gjorde mitt jobb, lika bra som vanligt, vilket betyder bra. Var lite jobbigt mentalt, men jag trivs och är så tacksam för att jag får vara kvar. Maten går inte särskilt bra, skär gör jag och hatar mig själv gör jag. Men jag har en underbar familj, fantastiska vänner, toppenbra grannar (som räddar mig lite titt som tätt, tack för det) och en sagolik hund.
Det var ungefär vad jag hade att säga. God natt.

JA!!!!!!!!!!!!

Idag känns livet så underbart bra. Är så tacksam. Får vara kvar på praktikplatsen, trots då de senaste veckorna, då jag lite smått kraschat. Det är två veckor sen jag skar på toan där, som slutade i ett antal stygn. Idag på mötet fick jag kritik och lite invävt skäll, men jag fick mest stöd och pepp och support. Mamma var med och också hon är glad.

Det är ungefär vad jag har att säga.

Ingen förbättring

Så jädra, jävla, fucking, äckeltrött. Less. Vill inte mer. Det är inte kul och jag hatar, hatar mig själv. Jag är så jävla pissdålig. Klarar ingenting. Jag visste så väl att det finns gränser också på Stentorpet. De flesta ställen skulle ha svårt för att acceptera det. Vilket jag förstår. Det hela betyder i alla fall att jag nog blir utkastad, vilket också betyder att jag inte har någonstans att ta vägen. Fantastiskt alltså. Sammanfattat kan man säga att jag börjar gå hemma igen utan något annat att göra. Vilket inte gör mig bättre överhuvudtaget.

Mitt liv faller i bitar.

Misslyckad

Fantastiskt vad bra allt går. Allt går skit. Jag mår skit, min kropp mår skit, mitt liv går skit. på väg till psykologen ringde min kontaktperson från Stenntorpet och tyckte att jag skulle stanna hemma och komma på möte imorgon istället. Skulle ju varit där efter psykologen. Men ja. Det känns inte alls bra. Det låter oroväckande och jag är lite livrädd för vad de ska säga. Får jag inte vara kvar? Går jag dit för sällan? Gör jag inte mitt jobb tillräckligt bra? Något positivt kommer nog inte komma ur det mötet, för min del.

Inte blev dagen bättre efter mötet hos psykologen. Han orkade inte ens försöka få mig att le. Mår så himla kasst, vilket han märkte. Jag har på senare tid börjat vara helt ärlig mot honom, vilket jag var idag också. Jag nämnde rakbladen som kanske är lite för påtagliga i min vardag för tillfället, han frågade om alkoholen, som också det varit lite mycket av på senare tid. Min kropp börjar så sakteliga inta svältläge, vilket jag sa. Också tablettfrågan kom upp, antagligen för att jag inte var särskilt klar i huvudet när jag var där. Går inte så bra det heller. Psykologen frågade om jag kunde lova att jag inte skulle göra något dumt, om jag behövdes magpumpas, om jag var ärlig mot honom. Inte mer än vanligt dumt nej, jag behövdes inte magpumpas och jag är ärlig mot honom. Typ. Han såg inte särskilt nöjd ut. Mest orolig. Det är aldrig ett bra tecken. Allting går skit. Allt jag gör är fel.
Känns som att jag lite grann är på väg att ge upp. Eller det känns som att det är ganska mycket så. Fan.

Inte bra

Full och ensam. Blod och tårar. Kyla och hat. Dålig kväll alltså.

Utan ord

Sitter här, har suttit här ett bra tag och kommer bli kvar här ett tag. Mår inte alltför bra. Är skönt att vara ensam så jag kan gråta för mig själv. Kommer bli mycket av det idag. Huvudet snurrar och syret når inte riktigt lungorna, så ligger här mest och stirrar upp i taket och tänker på jobbiga saker jag normalt inte tänker på. Senaste tiden har det verkligen varit rörigt i mitt huvud. Mindre trevligt, men inte helt oväntat att det kommer.

Bakis

Idag är en helt okej dag. Kanske för att jag är lite småoff. Bakis, sov dåligt och trött efter en lång vecka med många dippar. Men den har haft sina solstrålar, fredagen var bra, stygnen är borta, behandlingen igång och jag har överlevt. Bra kämpat av mig faktiskt.

Idag har jag sprungit runt med valpen ett tag i trädgården, så nu är hon faktiskt trött och ligger ner. Lärt henne sitt så det kan hon nu, äntligen och min hund ligger här bredvid i soffan och njuter hon också.
Riktig söndag alltså.

Hjärta

Så var det lördag, Cili har åkt och jag är ensam här hemma, vilket inte gör mig något alls faktiskt. Jag är rätt lugn och känner ingen större press för tillfället. Rätt trevlig känsla faktiskt. Idag är det inte så mycket på agendan heller. Hämta mig efter alla jobbiga samtal igår. De hjälper nog i längden men de har rivit upp många känslor och tankar och minnen som jag inte riktigt velat tänka på förut. Dags för att ta steget bort från smärtan från den tiden. Så nya krafter, lite ny motivation och lite nya förhoppningar. Tack Cili <3

Underbart

Här är det underbart, mysigt och lite allvarligt. Vi pratar tunga saker här, men det är rätt person att göra det med. Snart väntar hur som mat och det känns helt okej faktiskt. Jag har ju bästa sällskapet! Cili är här och höjer mitt i övriga smådissiga humör. Tack fina för det.

Förresten - chips ikväll!!

Finfint

Eller inte. Så trött. Kanske får sova i natt, äntligen. Om inte annat kommer jag sova imorgon natt. Fint sällskap av Cili. Tänkte bjuda på tacos med lite skoj till. Ska bli himla underbart faktiskt.

Annars är det lite småjobbigt då min kropp går under av smärta. Men imorgon blir det lite smidigare att finnas till, slipper stygnen och allt bandage. Äntligen.

Blä

Fortsatt tungt. Varit hos sjukgymnasten nu som var trevlig och verkade kunna sin sak. Gjorde undersökning, kollade lederna, som varit det stora problemet hittills och kom i alla fall fram till det mest lättande besked jag fått på länge, inga reumatiska fel. Ah vad skönt, verkligen. En större mängd andra fel, men inte alls lika farliga. Puh.

Än dock kan jag inte riktigt glädjas åt mitt liv. Imorgon ska jag ta bort alla stygn, inget jag ser fram emot, men än dock inget att välja på där. Ska bli skönt att få bort all lindning runt som alla tittar på men som är för snett sytt för att ha massa tunga grejer ovanpå. Är tungt alltihop så ja, låt mig andas väldiga monster, du gör mig illa. Jag orkar inte med dig.

Aaaaahh

Pallar inte. jag dör. Min kropp dör. Mitt huvud dör. Mitt hjärta dör. Det är inte kul längre. Är bara så vansinnigt utmattad. Fattar inte riktigt vad det är som är värt allt detta kämpande och all denna smärta. Kan inte riktigt komma på något.

Imorgon är det sjukgymnasten och jag vet inte riktigt om jag är mer hoppfull än rädd. Antagligen inte.

Bättring?

Så var det onsdag, vad jag vet och det känns inte särskilt mycket bättre. Kan i alla fall berömma mig själv för att jag, I GOD TID, ringt psyk och bett om medicinpåfyllning. Hoppas, hoppas verkligen att det går bra den här gången. Apoteket har ju dessutom massa tid att kolla i sina register så det gör RÄTT denna gång.

Annars är det fortsatt tungt. Är lite småsliten, både kropp och knopp är helt slut. Idag är det en dålig dag gällande kroppen. Ovanligt ont och stelt och svullet. Blir därmed inte långvarig här. Är så frustrerad på allting just nu. Så irriterad och utmattad och slut. Bara utled på alltihop.

Känner att det inte är så himla mycket positivt i den här bloggen just nu, ledsen för det, men det är ungefär så mitt liv ser ut.

Första dagen igen

Idag var det ännu en tung dag. Tyngre än sista dagarna, tyvärr. Vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp igen. Är mest livrädd för mig själv. För jag har ingen kontroll över någonting just nu. Bara kaos och oreda och panik. Var återigen hos psykologen och ja, man kan säga att vi går in i behandlingsfasen nu. Kommer bli asjobbigt. Idag var ämnet i alla fall en händelse med en av de mindre trevliga killar jag lyckats leta reda på. Fruktansvärt jobbigt. Behandlingen går ut på att minnas tillbaka och reflektera tankarna och känslorna kring ämnet. Hamnade helt tillbaka i dåtiden och hade svårt att hitta tillbaka sen. Psykologen var lugn och stressade inte så har liksom inte tänkt igenom allt. Händelsen har jag inte tänkt på förrän alldeles nyligen. Stentorpet därefter och det gick inte bra någonstans, flera människor som jag ändå kommit ganska nära ville inte låta mig åka hem utan ville åka upp till psyk. Jag vägrade och fick till slut åka hem ändå. Mår rätt kasst just nu. Riktigt dåligt.
Så det får räcka för mig här..

Jaha..

Är lite småless ikväll. Känner mig fantastiskt dålig. Är mest trött på allt. Inte första gången jag skriver det. Dagen har varit rätt lugn. Inte gjort ett enda dugg. Lite svårt i och för sig, men är ändå påfrestande att inte göra något alls, är inte alls van. Kvällen blev inte bättre av att mamma bjöd på en rejäl käftsmäll. Hon frågade om alla mina vänner kan se min FB, jag svarade ja, varpå hon säger att det är jobbigt för HENNE OCH PAPPA att jag mår dåligt och skyltar med det. För det är precis det jag gör, verkligen. Jag är inte stolt över mig själv, det jag gjort, och verkligen inte stolt över mina sjukdomar, verkligen inte så nöjd med dom att jag skryter med dom hur som helst. Det hade varit så mycket lättare och underbarare utan dom, men då vore det inte jag. Uppenbarligen hade det varit bättre om jag varit någon annan. Mamma och pappa skäms för mig. De tycker jag är pinsam. De tycker inte om mig.
Jag är värdelös.
Fuck off skitdag.

Nehe

Hur trött får man bli på detta. Min mobil är död och laddaren är på rymmen, är trött efter en lång och sömnlös natt, är less på smärtan i majoriteten av min kropp, är så gräsligt irriterad på min ångest och är mest nedbruten. Hungrig är jag, och är nedbruten är jag. Jävla skitdag.

Bara så trött

Klockar börjar ticka på, jag har tagit lite många tabletter, är trött på alltihop och är proppmätt, vilket inte lindrar ångesten. Fattar inte hur jag orkar själv riktigt. Jag är en ganska svag människa så att jag stått ut med allt detta i så många år är lite smått obegripligt. Det var mycket lättare på vissa plan att vara för tunn, ingen räknade då med att jag skulle leva. De flesta väntade sig inte att jag ens skulle överleva, så nu när jag väger som ett monster räknas det med att jag ska må bra och sköta mig. Vilket inte alls funkar. Är liksom inte riktigt så stark. Är bara patetisk och svag. Härligt liv jag lever. Överlever. Kanske.
Nu skiter jag i det här, god natt.

Vidriga natt

Det har varit en tung natt, jag väntar mig ingen bra dag. Somnade vid halvfem, vaknade vid fem, somnade sex, vaknade sju, somnade halvåtta osv. Drömde mardrömmar så jag vaknade kallsvettig och i panik. Trevlig natt alltså.
Idag blir det annars lugnt. Ska bara andas och slappa av, så gott det går.

Hmm

Frustrerad tjej här. Ingenting fungerar. Så trött på allt. Mest mig själv, men också familjen som är trötta på mig, trött på alla tankar, trött på alla motgångar och steg tillbaka. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med, faller kallas det nog. Orkar inte. Så less.

Bläsch

Fortsatt tungt här. Fått i mig lite fika och känner mig fetast i världen, gått upp 1.2 på en vecka.. Gräsligt när man redan är så fet som jag. Känner mig inte sådär jättepepp på livet, kämpar fortfarande med smärtan i de flesta kroppsdelar. Det mesta självförvållat. Borde vårdat min kropp bättre, men det kom jag inte på förrän det var för sent. Hur som ska jag i alla fall till sjukgymnasten på torsdag. Fasar. Ska till samma ställe på fredagen för att ta bort stygnen. Ser inte direkt fram emot det. Annars idag är det sådär. Känner mig som en dålig dotter, dålig syster, dålig människa, dålig vän. Som en dålig människa allmänt. Vilket nog är sant.

Nog om deppigheter. Återkommer.

Psykolog

Här är det ungefär samma mående som igår, av lite andra orsaker. Eller nej, samma anledningar men tar sig lite andra uttryck idag. Mindre panik men mer oreda. Psykologen idag var orolig och lite hård sådär. Nu kommer vi in på väldigt jobbiga saker. Som jag under flera år valt att trycka undan. När nu allt kommer fram kan det blir lite tungt här. Hur jag kommer hantera vet jag inte. Slura skära för djupt är en bra start. Springer för fjärde dagen med lindat och plåstrat sår på låret, som vägrar gå igen. Strålande. Får snart erkänna mig besegrad där. Annars var det lite jobbigt då pappa ägnade bilresan åt att fortsätta på mammas spår hon inledde i onsdags. Jag är hopplös, dryg, omotiverad, svag, rädd, krävande, självisk och tröttsam. Kan man sammanfatta det hela med, även om det sades i finare ord.
Det var min dag, nu dör min arm så jag ska dra mig.

Jävlahelvetesfuckingskit

Här är det katastrofdåligt. Jag, korkade, ävkliga, värdelösa monster skar upp halva vänsterarmen. På Stentorpet. Hur i helvete tänkte jag? Det var nog så att jag i panikångesten inte kom på något annat sätt att lindra den än att skära. Bara jävligt dåligt att göra det där. Tänkte först, efter att jag skurit, skulle linda en hel toarulle runt och springa ut fort som tusan, men det blödde för mycket, så smartass som jag är ber jag U. komma, som blir lite småarg. Eller väldigt mycket trött på mig. Inte oväntat kanske. Hon tvättade, lindade och ville att jag skulle ringa pappa och sen kolla såren. Paniken när jag tänkte på pappas reaktion gjorde mig lite livrädd och därför tänkte jag åka raka vägen hem. Jag kände själv att det inte skulle gå att inte limma eller sy och fick därmed stöd i att S följde med mig och väntade ett tag. Fick till slut träffa läkare, som INTE tittade snett på mig, suckade inte, eller förelästa för mig. Fick sy tre sår och limma fem tror jag det blev. Mamma kom och hämtade mig, kanske mer nere än jag någonsin sett henne efter någon av mina tokigheter. Nu är jag hur som helst hemma hos mamma och pappa och kämpar mot ångesten och tårarna. En tröst är i alla fall att Ulla inte längre arg, mest ledsen tror jag. Så här sitter jag och kämpar med att skriva med en hand och andas.

Det var min strålande dag. Nu tänker jag sova.
Hoppas er dag är bättre än min.

Baksmälla

Här hänger någon aningens baksmälla i. Inte så mycket alkoholbaksmälla, utan en trötthetsbaksmälla efter den långa dagen igår. Har inte riktigt smält allt, såret på armen blöder fortfarande och jag är så vansinnigt röksugen. Det var väldigt mycket ihoptryckt där på en hel dag. En totalkrasch som inte alls gjorde min natt bättre. Tog alldeles för många tabletter och många tankar jag inte ens vill skriva här tänktes. Idag är en tung dag också, men det är som sagt chocken efter igår som spökar tror jag mest.
Nu kaffe.

Lång, tuff, smärtsam, jobbig dag

Jävla fucking skit dag. Ingenting har funkat. Somnade vid fem imorse. Aspackad och vaknade fyra minuter innan bussen gick, fortfarande lullig, och mådde piss. Småkraschade redan på bussen, men tog tag i mig själv på toan och tog mig med kontaktpersonen till äldreboendet där vi följde med ett gäng till kyrkan, där ingenting kändes bra. Mådde kasst och helt plötsligt spelar de en Lasse Berghagen-låt jag INTE tål. Alldeles, alldeles galet för mycket som är kopplat till den låten och sköra lilla Elin totalstupade rakt ner i mörkret och sprang ut ur matsalen. Min kontaktperson såg väl mitt panikslagna ansikte och kom ut efteråt, ingen aning om när: Själv låg jag i fosterställning i kapprummet och kämpade för att få luft. Hon andades med mig, räknade och pratade lugnande och lyckades till slut få kontakt med mig, av någon galet dum anledning berättade jag, typ en hundradel av vad hela panikattacken handlade om. Jag har pratat med FEM personer på en månad om det. Från att aldrig ha sagt det högt innan det. Tillbaka på Stentorpet bestämde hon sig för att skjutsa mig till psykologen (som jag ändå skulle till), jag var inte i skick att gå. Hon letade efter bil och jag hämtade väskan men hamnade i panik på toan där jag skar tre djupa sår. Snabbt över med tröjan, ut igen och in i hennes bil. Där jag på vägen erkänner (hur jävla bright är jag då?) att jag skurit på toan och hon suckar djupt. Förstår henne, skulle suckat jag också. Hon räcker fram handen och (bright igen?) jag ger henne rakbladet. Så jävla, jävla äckelkorkat. Jag tar mig (inte på egen hand) till psykologen där jag återigen känner paniken men lyckas kontrollera den. Korkat nog kastar jag ur mig samma historia igen och jag får egentligen inte så mycket reaktioner. Kloka frågor tillbaka.
Den här dagen har varit sjukt jobbig. Var länge sen en dag var så påfrestande. Jag fasar för fredag, för att träffa min kontaktperson igen. Inte, inte, inte peppad.
Nu ska jag ta lite Baileys eller något och sedan sova.
God natt.

Lite snett va

Här sittr jag och är lite lagom påvekad. Man vet aldrig vad man hittr i kylskåpen. Nej men jag mår rätt okej faktiskt. Känner inte så mycket och är rätt glad för det, det var lagom för ikvälll.

Lite snett va

Här sittr jag och är lite lagom påvekad. Man vet aldrig vad man hittr i kylskåpen. Nej men jag mår rätt okej faktiskt. Känner inte så mycket och är rätt glad för det, det var lagom för ikvälll.

God morgon

Så var det en ny dag, som jag inte är peppad på alls. Vill mest ta tio tabletter till och sova, bara få sova ut. För jag orkar inte riktigt med vardagen som den är nu. Nu är jag bara trött och less på alltihop. Varför kämpa? Varför vilja? Varför försöka? När jag ändå, VARJE GÅNG, förlorar igen. Är trött på detta fallande och kraschande. Är trött på min egen miserabla kamp, är trött på livet som inte riktigt verkar som ett liv. Ja, är trött.

Dagen efter

Så var det söndag, och trots den lilla mängden alkohol igår känns det vansinnigt segt i både kropp och knopp. Känner mig lite misslyckad om jag ska vara ärlig. Har ätit som en galning och ändå gått ner. Ett litet monster i huvudet är väldigt nöjd med mig, men jag känner själv att det kanske är dags att släppa matodjuret. Är så trött på detta ständiga oväsen i huvudet.
Annars idag är det lugnt. Bara ta hand om livet tvätt, lite hunduppfostran och ännu mer mat.

Utkast: Sep. 01, 2012

Upp och ner. Så trött. Lite många tabletter under dagen så har varit halvborta. Snart blir det mat och det känns lite sådär, är inte hungrig, har ingen aptit, har ett monster i huvudet som tycker att jag inte borde äta alls och en mamma som lägger fram små hintar om att jag äter för dåligt. Vilket jag nog gör. Vilket betyder att jag tänker äta. En portionstorlek som den ska vara. Kamp ikväll. Men det ska gå.

RSS 2.0