Kväll hos Jocke

Klockan slog just sju och vi petade på hockey på teve. Det är verkligen en skoj sport. Jag mår rätt bra, har paus lite från vardagen ikväll. Trött men känns ändå bra. 
 

Orolig

Så var det onsdag, jag gillar inte onsdagar egentligen, de har bara blivit uthärdligare när jag haft sjukgymnasten, vilket jag inte har denna veckan. Däremot blev det en till tid hos psykologen på fredag, lite synd då pappa åker upp till farmor över dagen, men det får vara så, känns ändå som att en andra tid på psyk är viktigare, så som det är nu. JAG tänker på må bra nästa helg. Det blir kamp men är det någon det funkar med så är det ju med Cili. Ska bli roligt faktiskt.
Nu är det paus ett tag, sen till Jocke.

Tisdag= psykolog + kamp

Idag blev en lite dålig dag, tufft hos psykologen på förmiddagen och det bleva allmänt bittert när jag kände själv att det inte är någon idé att gå till praktiken. Är så förbannat trött, helt slut i både kropp och knopp. Känner lite som att jag kämpar för ingenting. Om, OM, jag blir av med det ena problemen återstår en mängd andra och när jag tagit mig igenom dom ett efter ett så har de återkommit när jag gått varvet runt. Låt säga att jag lyckas dra ner på tablettmängden, vilket känns som ett näst intill hopplöst scenario, då har jag rakbladen, alkoholen, svälten, överträningen och panikångesten kvar. Tar itu med nästa grej vilket kanske borde bli alkoholen, sen vidare till problem efter problem, när jag tagit mig igenom allt så har tablettproblemet antagligen ha återkommit. Fantastiskt. Är det ens värt det? Det vet jag ju inte förrän jag provat, så jag får helt enkelt ge upp idén om att ge upp. Jag tänker fortsätta, det kommer aldrig gå om jag inte provar.
På tal om kamp, så har jag ätit kyckling OCH ris OCH dressing. Känns sådär, men om ett tag känns det nog bättre. Jag gillar kyckling. Jag älskar kyckling kan jag till och med säga.
Så, jag återkommer senare ikväll.

Klara det

Kväll börjar bli natt Och det känns sådär. Känner fortfarande lite survivor-känslan. Jag har tagit mig igenom så mycket, så många nätter jag överlevt, så många fall jag rest mig upp ifrån, så många måltider jag tryckt i mig, så många bråk på sjukhus, så många kramar från nära och kära. Så mycket kamp och jag sitter ju här då jag har inte misslyckats totalt. Faktiskt bra ibland, kanske inte idag, eller senaste tiden, då har jag glömt bort att jag vill leva. För det vill jag ju nästan jämt. Så jag tänker inte ge upp. Inte ens idag. 

Jag klarade det. Jag blev 18, till slut.

Drivkraft? Dragplåster? Lockelse? Energin? Motorn? Viljan?
Någonstans inuti krävs något, eller ja, varför inte alla av dessa, för att man ska orka vidare. För att man inte ska sluta finnas överhuvudtaget. För att man ska fortsätta vara. Det krävs något av dessa för att det inte ska "be over forever". När jag var inlagd (den långa perioden) var det ingen som trodde jag skulle bli arton. Jag var tvungen att inte ta död på mig själv under de nästkommande fyra månaderna för att visa motsatsen. Om man ska tacka mig för att den bedriften genomfördes är ytterst tveksamt. Jag försökte dö på lite alla möjliga sätt, överdoser, broar, alkohol, tåg, rakblad, svält, överträning, misshandel. Vilken term man än använder så lyckades jag inte särskilt bra med det. Sällan tack vare mig själv. Jag blev arton. Jag fick inte permission den dagen. Jag var inlagd den dagen. Jag minns inte en enda sekund från den dagen. Jag minns inte när jag vaknade, hur många tabletter de tryckte i mig, hur mycket av frukosten jag lyckades gömma i fickorna, hur många nya skärsår som hamnade på mina lår. Jag minns inte vilka presenter jag öppnade när, minns inte vad vi åt, om jag fick tårta OCH om jag i så fall åt den. Jag minns inte vad mamma sa, vad pappa tänkte, hur lillebror såg ut. Jag minns inte vad jag tänkte. Jag minns däremot att jag natten mellan den 17 och 18 december 2008 viskade till mitt rakblad att jag klarat det. "Jag kan, jag är 18 nu, ett år efter min krasch, elva månader efter min första natt på barnpsyk, på Västerås centrallasaretts slutenvårdsavdelning 99. Sex månader efter att jag för första gången fick höra att jag inte skulle bli 18 år. Här är jag nu, 18 år och några timmar, inte särskilt välmående eller normalviktig eller normal men jag lever. Jag lever. På riktigt.".

18 år blev ja, jag blev till och med 19 fastän de inte trodde det heller trots att jag ju klarat att bli 18. Här är jag nu 6 veckor från 22 år gammal och betydligt mer normalviktig, mer frisk, mer levande, mer närvarande, mindre självmordsbenägen, mindre arg, mindre ledsen, mindre ensam men precis lika rädd som jag var då. Eller nej faktiskt, jag är mer rädd nu, nu har jag något jag bryr mig om, som betyder något, som är värt att leva för. Jag har ett liv, jag lever och har möjligheten, att hitta livet i livet, glädjen och levandet i livet. Och det går, det ska gå. Någonstans finns det verkliga livet. Dit ska jag, även om jag mår som jag mår nu.

Helgen

Som det är just nu är jag på gränsen till orolig för mig själv. Det mesta trappas upp. Alkoholmängden ökar, rakbladsturerna blir fler, tablettantalet stiger, ångesten stegras, smärtan i hjärtat blir påtagligare, värken i kroppen mer smärtsam, masken jag drar på mig allt mer svår att hålla uppe. Det går lite sådär att leva just nu. Till och med överleva känns svårt. Jag lever vidare på förra helgen som ju var bra och håller hoppet uppe inför helgen om två veckor. Denna helgen har i och för sig inte varit katastrof heller, även om den varit tung. Liksom kvällen ikväll. Den är ganska pissig faktiskt men jag lever vidare på mina tabletter.

Ungefär så är mitt liv. En ständig kamp.

Sista dagen

Så var det söndag. En konstig söndag. Känner mig söndags-vanligt trött men ångesten är ovanligt påtaglig. Kommer bli en skitdag, så som den här börjat. Är så trött. Mest kroppen, fysiskt. Problemen fortsätter, all smärta. Stela leder, svullna fingrar och fötter, hjärtat strular, ryggen värker, huvudet bjuder på ett migränanfall som utbryter om några timmar (strålande smärtan vid tinningen lovar det). Mentalt rusar det runt massa tankar i hjärnan och det småvärker i hjärtat, det är nog min trasiga själs spetsar som nuddar hjärtats väggar. Mitt liv känns lite patetiskt.

Till slut

Nu är jag återigen i sängen med mer än ångest än jag borde. Så förbannst tröttsamt att aldrig göra rätt, aldrig duga, aldrig bli nöjd, aldrig vara lycklig. Vad är det för fel på alltihop? Förutom mig då alltså? Vilket kanske räcker för den delen, jag är kanske så värdelös. Har fått i mig chips och två rader choklad ikväll. Och en hel del vin. Blandade känslor. Om jag är så livrädd för kalorier borde inte alkohol kännas jobbigare än de känslor där de känns som en väldigt bra räddning? Så jädra bra är det faktiskt inte. Egentligen alltså. Ändå sväljs det ner utan några som helst problem. Går så lätt, utan att komma ihåg den där besvikelsen som kommer imorgon. Jag skulle ju inte dricka. Sen skulle jag bara dricka lite. Sen ett glas tilL sen struntar jag i att försöka sätta stopp. Suck. Lite småångest över livet. Över mig själv, mina handlingar, mina problem, mina minnen, mina så kallade drömmar. Ångest helt enkelt. Åh vad det är frustrerande att inte komma mer än hit. Hit sen stopp. 
God natt. 

Fredag

En hittills helt oke fredag. Trött, väldigt trött faktiskt. Men det är lite som väntat efter fyra nätter borta, särskilt när vi var så många. Brukar bli så för min del. Är tack och lov ledig idag och har ingenting planerat alls i helgen. Så skönt. Det är lite kaos i huvudet mest över maten, men det är inte helt oväntat det heller, Chips, kebabtallrik, choklad och massor förra helgen. Eller okej, det var allt. Men känns ändå som att det var väldigt mycket. Men jag ger inte upp, det är inte värt att gå ner alla kilo för att sedan behöva börja om. Det var pissigt svårt förra gången. Okej, jag har inte gått ner särskilt mycket senaste tiden så det är inte riktigt kris om man säger så. Är nästan på normalvikt och har ingen lust att börja på ät-enhete igen. Absolut inte värt det. jag är ju inte mer nöjd med mig själv när jag är sådär galet underviktig. Var inte kul alls.

Nog om matstrul, mamma är på bra humör trots jobbet men är nog mest lättnad över att få sluta där som gör det, pappa likaså eftersom alla hundar sköter sig och börjar springa som dom ska i skogen. Lillebror är på strålande humör nu när han kan, om han jobbar tillräckligt bra, ha närmare 100 000 på kontot innan året är slut. Han ska bjuda på resa har han typ lovat. Hundarna är som sagt pigga dom med, äntligen, efter den ena efter den andra som varit lite sega över sommaren. Jag mår inte särskilt bra, alla problem jag drar på mig och inte hanterar på ett bra sätt tynger lite.
Ja, nu är mamma vaken och igång i alla fall, så jag återkommer väl.

Nu ligger jag här igen

Återigen kväll och det känns lite tradigt att det blir samma sak varje kväll. Det har varit påfrestande de sista dagarna, att vara så oensam så många dagar är alltid jobbigt, samtidigt som det är väldigt nyttigt. Skönt hur som helst att jag inte har kraschat nu när jag kommit hem, utan bara varit sådär trött och seg, men inte värre än att jag kan hantera det. Idag var det Stentorpet och det kändes faktiskt bra. Lite jobbigt med tidiga morgnar, särskilt nu när jag försöker tagga ner efter helgen. Sover mycket, dvalat mycket av övriga tiden men njuter av att ha haft det bra nere i Götet.

God natt säger jag väl nu då.

Kväll

Idag är en seg dag. Var hos sjukgymnasten och fick pepp och stöd. Skönt faktiskt även om nya människor är lite jobbigt. 
 
Annars är det sådär. Mycket tankar och en hel del ångest men den positiva energin från helgen hänger med. 

Hemma.

Är sanslöst trött. Har varit hemma i fem timmar knappt och inte hunnit med mycket alls. Lekt med hundarna, ätit, tittat på teve, lekt med hundarna och ja, typ det. Min kropp dör, mitt huvud är i ett enda virrvarr och jag har lite småkämpigt med att hitta motivation till att göra något alls. Dricka lite alkohol kanske? Har tyvärr ingen vinflaska tillgänglig men något fynd gör man säkert om man letar lite.

Jag har hur som helst haft det väldigt bra, mestadels. Är nöjd med resan.
God natt.

Gaaaah

Så var jag åter i hemstaden. Skönt. Efter fyra timmar på tåget lyckades jag flörta med min söta lillebror så jag slapp åka buss med resväska osv. Ibland är han bra söt. Ofta faktiskt. Sitter nu på psyk och väntar på att få träffa psykologen. Rädd men är samtidigt alldeles för trött efter uppgång halvfem imorse så kanske inte riktigt orkar engagera mig fullt ut. 
 
Därefter väntar Stentorpet. Fasar för det också. 

Crazyyy

Klockan är snart två vilket betyder att vi ska upp om tre timmar. Halvfem står klockan på. Usch ja. Men det blir fyra timmars sömn på tåget hem i alla fall. Tack gode gud för det. Psykologen väntar vid elva och stentorpet efter lunch. 
Hag har hur som helst haft det väldigt bra och är nöjd med resan. Ska bli skönt att komma hem ändå. Min säng, min hund, min familj, min mat, mina rutiner, min dator. Ja det vanliga liksom. 
God natt, någon timmes sömn kanske jag kan få. 

Ännu ett tag

 Så var det sista dagen här nere i Göteborg och jag är rätt nöjd med helgen faktiskt. Med mig själv, med mitt sällskap, med det vi gjort och med det som hänt. Såklart kommer jag vara trött och seg men det är det värt. Imorgon är det tidigt som gäller -06.04 går tåget härifrån. Så segt det kommer bli. Men vi får en extra natt och det är ju alltid mysigt. 
 

Alldeles bra

Jag mår rätt bra, trött som jag vet inte vad, drömmer massor med mardrömmar så väldigt så sömnen är inte särskilt effektiv. Går ju i perioder och just nu en jobbig period. Väckte halva gänget här i natt. Men jag mår i övrigt bra. Vi har handlat mat, sprit och medicin. Blir eventuellt utgång ikväll. Om vi orkar. 
Ååterkommer. 

Lite oroligt men roligt

Efter halva tiden på Stentorpet idag kände jag själv att den där huvudvärken som strålar ut i högra hjärnhalvan. Bara att åka hem. Tack och lov förstod både kontaktpersonen och övriga personalen att det var för jobbigt så fick ingen kritik direkt. Jag kom i alla fall hem och vilade en stund, eller ja, tre timmar, så det blev betydligt bättre.

Annars är det faktiskt bra. Om 24 timmar är jag och Cili i Gbg och tas emot av två underbara brudar som ska roa oss i fyra dagar. Vi ska ha det så mysigt och njuta av lugn och mat och skratt och fint sällskap.

Jag ska i alla fall gå och lägga mig nu. God natt.

Hjärtsmärta

Efter ett antal timmar igång är det skönt att få sitta ner och smälta dagen, smälta tankarna och smälta maten. Jag tänker inte säga att jag börjar ett nytt liv och kommer äta som jag ska och aldrig ta steg bakåt, för det går inte, allra minst jag klarar av det, men jag kan säga att jag ska bli bättre på det. Bli bättre på att leva.

Träffade en skolkamrat jag gick Komvux med för några år sen, hon får mig alltid på bra humör, också idag, så det slutade med en timme extra i buss, men faktiskt det gjorde mig inte mycket när jag fick stå längst fram bredvid henne. (hon kör buss).
Så man kan säga att det blev en bra dag trots mina farhågor.
God natt.

Ja, ibland går det.

Ibland går faktiskt inte allt åt helvete. Bara nästan allt. Men idag bryr jag mig inte, idag får tankarna snurra där, idag får ångesten banka där inne, för idag har för mycket positivt hänt. Jag kom iväg till sjukgymnasten, som verkar vara bra. Eller väldigt bra faktiskt. Hon tog det lugnt, berättade vad hon gjorde, vad hon tror som behövs för att det ska bli så bra som möjligt, gav många fina kommentarer och fick till många peppande ord. Jag kände mig faktiskt trygg, som att det är okej att jag är där. Hon tror i alla fall att det behövs några månader av träning och vård och att hon är en bra hjälp. Jag kommer alltid ha en hel del smärta i kroppen, men den går att lindra. Vilket ju är både positivt och negativt, men det är lite min tur att bli hjälpt, av mig själv. Hoppas jag, för jag tänker i alla fall försöka med det. Den här kroppen förkortar nog mitt liv avsevärt. Särskilt om jag inte gör något åt saken utan fortsätter som jag gjort sisådär de senaste 15 åren. Men jag vet inte om jag är så tänd på idén att ha tagit mig igenom ett antal kriser och ett antal omgångar ätstörningar bara för att dö för tidigt pga att jag inte försöker tillräckligt.

Hallå? Hallå bra dag, jag trodde inte på dig, men idag för jag faktiskt det

Faktiskt så är det så - jag har haft en underbar dag. Den började lite kastastrof med att jag klämde handleden i dörren så den är lite kraschad, men faktiskt - inte ens gubben på bussen som sa att jag är tjock betydde särskilt mycket i slutänden. Väldigt tacksam för dom orden (ironisk), har bara kämpat i två år (plus halvkämpat i nästan ett år till) för att gå upp i vikt. Allt vände kort därpå, jag hoppade av bussen, gick till Stentorpet och träffade F, fick en låååång kram och fick några fina ord. Jocke kom kort därpå och jag fick ännu en lång kram. Så skönt. Träffar därpå L. som också är underbar och som jag jobbat med lite nu. Går med min mysiga kontakperson till äldreboendet där jag träffar alla tanter jag gillar. Särskilt en då, som kallar mig för "min lilla flicka" och håller min hand. Eftersom hon sagt samma sak två veckor i rad är det ju kanske troligt att hon menar det, särskilt med tanke på att hon är den enda av dom som ger mig en riktig kram. Tillbaka på äldreboendet efter besöket i kyrkan påpekar denna underbara dam att jag är snygg i min jacka, varpå en gubbe säger att jag är snygg i övrigt också. Kanske inte tror på det fullt ut, men att dom bemödar som att säga det känns bra bara det.

Nu ska jag i alla fall ta mig till Jocke.

Hej? Eller något.

Idag är en lite jobbig dag. Jag lyssnar på sorglig musik och skriver patetiska dikter. Tar några tabletter, upprepar fraser i huvudet, putsar alla fönster, tar några tabletter, häckar här med ett antal Word-dokument öppnade. Skriver några rader som min hjärna långsamt flyttat om i orden, ändrar ordningen, ändrar genom synonymer, pronomen och substantiv. Som om en bra dikt går att diktera. Nej Elin, det är inte så man skriver den där fantastiska, magiska texten med rätt radavstånd och på pricken med verser. Men, nej, inte det heller. Den där magiska dikten, som en diktare, en poet, ja en stor poet kan åstadkomma när denna är i det där maniska stadiet då ingenting annat betyder mer än hans ord, bestående av 29 bokstäver i en obegriplig ordning. Så bra vill jag vara. Hitta alla ord som gör allting perfekt. Jag skulle vilja bli en riktig poet.

Trött

Vansinnigt trött. Min kropp avlider. Typ som jag allmänt då. 7
God natt.

Sju år sedan

Så var det den 15 oktober och kväll. Lite småkämpigt med hela oktobermånaden egentligen och ikväll är inget undandag. Årsdag på årsdag. Idag är den sju år sedan jag var i hans lägenhet sist. Sju långa år med massor av upp och nedgångar. Jag undrar vad han skulle sagt. 2005 - 2012. Det är så kluvet att komma ihåg den tid som var så otroligt bra men som ändå blev så fel, minnena gör självklart ont, han gav mig väldigt mycket, han lärde mig om livet, om lycka och tro. När han försvann fick jag uppleva raka motsatsen; döden, mörker och hopplöshet. Ett antal andra relationer och möten som gav mig den lite mindre glädjefyllda delen av mitt liv, tragiskt då det var så underbart när det var bra. Jag visste inte då vart det skulle sluta när han försvann. Kanske var tur det, hade antagligen inte klarat det med vetskapen om hur dåligt jag skulle må och hur trasig jag skulle bli. Men sju år, och jag har överlevt dem alla, med mer eller mindre tur. Man kan ju tacka honom själv för det, min underbara familj, en bra sjukvård, och en nästan lika bra psykvård, men mest kan man nog tacka mig för det. För jag har gett upp många gånger, men alltid kommit igen, det lärde jag mig tidigt, och har lärt mig det ännu mer vartefter åren gått.
Så tack underbara du, du gav mig så fantastiskt mycket, lycka och smärta, men mest kärlek, det räcker långt.

Psykolog + nytta

Har idag på förmiddagen varit väldigt effektiv. Gått igenom ALLA räkningar, sorterat bort onödiga tidningar, omorganiserat i mina bokhyllor, vikt om ALLA kläder i garderoben och diskat. Min rygg dör nu så jag är faktiskt värd att inte göra mer idag.
Det betyder att jag nu vilar en halvtimme innan jag tar mig till psykologen. Känner mig inte alltför peppad, men det måste gå. Jag kan inte fega ur nu, när jag äntligen får riktig hjälp.

Underbart

Så har den här seeeega helgen gått. Äntligen. Men den avslutades på bästa sätt - jag och mamma åkte till Önsta kyrka och lyssnade på Py Bäckman. Delade meningar om vilken gång som var bäst. Jag tyckte dagens konsert var bättre än den vi såg förra gången. Massa fina låtas spelades och jag kunde de flesta, vilket alla åldringar inte gjorde. Lite stolt över mig själv faktiskt, jag mimade med lite smått när jag kände att det var någon mening i det jag sjöng med som var/är viktigt för mig. Jag slutade vara kristen för ett antal år sedan, men en del sitter i fortfarande.
Hur som helst, jag och mamma hade en myskväll och det behövdes, för oss båda.

Imorgon väntar psykologen :S Ser inte fram emot det direkt.

Lite sådär

Mentalt är det faktiskt helt okej. Lite småångest över saker som strular men det är väl som det är för alla. Fysiskt däremot är det inte lika bra. Samma ställning i mer än en halvtimme går inte. Min rygg och mina leder dödar mig. Ett plus, väldigt litet sådant är att smärtan är lite som rakbladskänslan - om jag fokuserar på smärtan känns den psykiska smärtan inte lika påtaglig. I och för sig är det inte positivt nog för att det ska vara värt att bära runt på det. Jag brukade vara ganska aktiv och sportig. Men nej, det försvann. Tack anorexi, du tog mitt liv, i fyra år. Jag tänker inte ge dig ett till.

Mysdag

Idag är en väldigt fin höstdagen som jag ägnat åt att mysa med hundarna, kika ute i trädgården med mamma och pappa, höra mamma och pappa vara glada för min skull att jag kommit så långt att jag börjat resa igen, vara in till min lägenhet och mäta fönster - jag ska köpa persienner dit, låta pappa sätta upp mitt torkställ, åka till IKEA för att köpa persiennerna men fick se mamma bil upprörd över att de inte hade några, köpa en kjol och en stickad klänning, vara på ICA med mamma OCH PAPPA - vilket inte hänt de senaste 15 åren eller så, köpa chips och tillbehör till pizzan som jag bett mamma att vi ska göra ikväll. Rätt fin dag faktiskt. Mamma och pappa verkar på strålande humör i övrigt och väldigt glada i varandra och väldigt nöjda med varandras sällskap. Lite sådär att det är lagom tempo och som att jag trivs med vardagen just idag.
Happy girl här alltså!

Ny dag - men densamma

Inte blev dagen idag mycket bättre. Är trött och less och vill sova. Vakna och stirra upp i taket, sova en stund till, vakna och stirra in i väggen, somna och vakna och stirra in i teven.

Jag orkar inte med det här. Jag skulle kunna peta i mig varenda tablett jag har. Vilket är rätt många för tillfället.

Varför alltid så här?

Idag är en ingenting-fungerar-allt-går-emot-mig-dag. Älskar såna dagar. Eller inte. Tänkte att jag skulle fortsätta leva på mitt strålande bra humör som jag hade igår. För mycket begärt så klart. Är bara så trött på allt. Dagen började skit, alldeles för tidigt dessutom, till ingen nytta heller. Den fortsatte inte särskilt bra och inte blev den ett dugg bättre nu vartefter dagen gått. Skulle ringa veterinären imorse och boka vaccinationstid för dom tre äldsta hundarna. Har hon sin vanliga telefontid melllan åtta och nio då eller? (Hon har bara den timmen på dagen). Nej, då jobbar hon på Länsstyrelsen denna veckan. Perfekt eftersom pappa skulle bokat tid redan i september. Eftersom jag då var uppe vaknade valpen som inte hade någon lust alls att sova. Tack så hemskt mycket, jag är verkligen jättetacksam för att jag fått sova fyra timmar. Fortsatte med att jag skulle äta frukost, vilket inte gick bra alls. Varpå pappa ringer och frågar om jag kan boka en bil åt honom som han kan ha till nästa fredag eftersom hans ska in på lagning. För det går ju bra. Idiotföretaget har glömt bort poängen med BANKDOSA. Poängen med att den kom var ju att man skulle kunna göra ALLA sina bankärenden på internet. Den poängen är visst slut nu. Eller bortglömd kanske. Eller så var det bara påhitt från början för att det skulle verka som att bankindustrin går framåt även FÖR kundernas skull. Hur som helst gick det inte att boka bil eftersom man måste betala dagen innan, med kort, senast kl 13, vilket ju är jättebra när pappa kommer hem tre timmar efter att de stänger telefontjänsten. Ännu bättre eftersom jag då har Maestro fortfarande, vilket inte funkar att betala med. Ringer pappa, som talar om alla nummer och koder och fucking fittsaker som ska vara med, tills vi kommer till Secure-kod. Någon sådan har inte pappa eftersom han har Danskebank. Så det går inte att betala, och därmed inte hyra någon bil. Bankdosans poäng vad väl att man skulle kunna betala via internet? Varför i helvete finns den då, om man ändå måste betala med kortet överallt?

Så jag är irriterad, trött, arg, frustrerad, ledsen och less på det mesta. Ska livet vara så här frågar jag mig själv? Av två anledningar; 1. Ska livet vara så att det ständigt går saker emot mig så att jag liksom inte pallar dagarna? 2. Ska livet vara så att jag kollapsar varje gång mer än en sak går emot mig?
Pallar inte. Ger upp den här dagen tror jag.

Strålande bra dag

Idag är en väldigt bra dag faktiskt. Stentorpet bjöd på fint sällskap, riktigt höstväder och som vanligt fantastiska människor. Gun, som alltid får mig på bra humör gjorde mig inte besviken idag heller. faktiskt gjorde hon mig på ovanligt bra humör. När jag kom och hade kramat henne sa hon stolt inför tio personer i soffan att "det här är min flicka det". Vi har känt varandra i drygt fyra månader och hon tycker om mig redan. Hur länge det nu håller i sig. Hon har fantastiskt mycket att lära andra människor, som de flesta äldre i och för sig. Men mysiga samtal idag, mysiga människor och mysig fika, som jag faktiskt åt utan större ångest. Jag har en bra, en väldigt bra till och med, kontaktperson som jag jobbar med och som stöttar och peppar och på äldreboendet finns det flera människor som jag tycker om och som jag trivs med.
Allt igenom en bra dag alltså. Så skönt att få ha en bra dag även här hemma.

God natt

Så var det kväll igen. Natt nu förresten. Vad händer med alla timmar egentligen? Har suttit här ikväll och egentligen inte gjort mycket alls. Sorterat bland massa räkningar och papper, pratat i telefon, flyttat om i bokhyllorna, ätit paj och latat mig. Och pratat om jobbiga saker. Jobbigt, jobbigt.

Orkar inte skriva mer, god natt.

Psykologen

Idag var det tufft hos psykologen. Inte för att jag har så höga tankar om mig själv, alls, men särskilt inte vid val av relationspartner, men idag kändes det väldigt påtagligt att jag faktiskt är rätt dålig på det. Fick jämföra två av de killar som faktiskt påverkat och betytt mest för mig. Smärtsamma minnen, smärtsamma relationer men av helt olika anledningar. Kanske var det därför det gick så åt skogen med båda. Psykologen var i alla fall påtagligt påverkad när jag berättade om delar av det. Finns så mycket att berätta, så mycket som jag inte pratar om och som jag inte nämner för nya människor. De som var med då visste och vet, men är väldigt få andra som vet. Nu vet han hur som helst och det känns blandat. Jag är inte så bra på att prata om just det, men det gick och nu är det sagt. Tänk om han tycker jag är en hemsk människa? Om jag är för trasig? Att jag är äcklig? Jag är i och för sig alltihop då men ja.

Nu orkar jag inte skriva mer. Ska stirra upp i taket ett tag till.

8 OKtober 2012

Trött och seg, men mår bra, så kan väl ändå vara nöjd med mig själv. Ätit lagom idag, även om jag känner mig fet och ful. Imorgon är det i alla fall psykologen. :S


FY Diana, nu har du gjort mig beroende av Spindelharpan!!! Usch.

Kväll

Eller ja, natt kanske det kallas. I alla fall, jag har mått mestadels bra idag, inte gett mig tid att gräva ner mig. Smart faktiskt. Kommer igen nu så blir kanske en tablett till. Jag har hur som helst ätit mängder med godis ikväll och ända tills jag såg mig själv i spegeln var jag nöjd med det. Men nej, det gick över. Strunt samma, i övrigt är det ungefär som vanligt. Kanske lika bra. 
 
Min hund fnyser surt god natt under täcket här så jag gör väl detsamma. Säger god natt då alltså. Kan fnysa med om det skulle passa bättre, men ja. God natt. 

Lördag

Dagen har verkligen varit häktig. Varit igång med tvätt hela eftermiddagen, så det börjar väl likna slut där på den fronten. Tack och lov. Snart är det väl dags för matlagning, blir väldigt sen middag idag då pappa var tvungen att åka till Strömsholm. Hund tagen av björn tydligen.

Mår sådär annars. Är trött och sliten men har ändå lite lugn inombords efter veckan. Väldigt skönt.
Nu - mat. Tacos.

I säng

Ligger just nu nedbäddad i brors säng med min hund tätt intill och fryser. Kroppen värker, speciellt lederna, typ handleder och fingrar. Jag mår nog bra i övrigt. Är tacksam för tre fina dagar och en
underbar familj hemma. Otroligt god (och dyr) middag blev det tillsammans med en flaska dyrt vin, som blev en flaska till. Inte så dumt faktiskt. Himla nice. Så allt som allt - bra här.
God natt.

Hemma från huvudstaden

Så var jag hemma igen då efter några timmars kollektivtrafikåkade. Först pendeln in till centralen och därifrån tåg hem till Västerås. Mamma sover i min säng, för ovanlighetens skull tyst, och jag halvligger i soffan och är hungrig. Gör mig inte så mycket, eftersom jag VET att jag kommer äta idag. Förhoppningsvis något gott. Något vilt låter i alla fall roligast.

Jag är nöjd med veckan, har haft det lika bra som vanligt. Mysigt sällskap, när jag inte haft Cili hemma har jag haft tre hundar som gärna ligger i knät eller helst lite närmare ändå, och dessutom haft en mängd med Disneyfilmer jag inte sett, men nu börjar jag faktiskt få lite koll på det där med barnfilmer. Annars har det också varit bra, åt pasta igår, var inte dumt alls. Ätit chips, och åt en kanelbulle igår - vad annars liksom. Ätit nachostallrik en dag och Subway en dag. Jag som aldrig ätit det, men det var faktiskt helt okej det också.
Det var väl ungefär vad jag hade att säga. Så ja. Hej då? Typ?

Fortsatt bra

Jag har det fortsatt bra, är nöjd med dagen som den varit hittills. Har en valp i knät som sover sött och tar massa plats. Inte för att det gör något, är bara mysigt med sällskap eftersom cili dissat mig. :P Men men, det gör mig inte så mycket. Hon är på väg hem så det blir bra. Köttbullar till middag, känns okej. Äta kanelbulle så klart! Imorgon åker jag hem igen. Blandade känslor men är ju helg så kan mysa med mamma hur som helst. Tvätta, dammsuga blir det nog också.
Ja, god natt då.

Vad säger man?

Jag sitter här och har det rätt bra faktiskt. Trivs med livet idag, kan bero på att jag sovit bort större delen av den, men jag har det hur som helst här i huvudstaden. Är för tillfället ensam, men det gör mig inte så mycket faktiskt, då blir glädjen över hennes hemkomst ännu större. :)

Annars är det också rätt lugnt. Andas, skrattar, sover nästan som jag ska, äter, pratar och promenerar. Väldigt bra faktiskt.

Stockholm nästa då

Nästa stopp är Stockholm, tåget går om en timme så ska väl försöka hinna med ltie smått här hemma innan dess. Om jag har tid vill säga, men det borde gå. Har i alla fall packat, och det är ju det viktiga. Ska bli skönt att komma iväg hemifrån och ännu mer skönt att träffa Cili. Finfina dagar på gång för mig alltså. :)

Ultimatum: kämpa, eller kämpa

Idag är en seg dag, inte blev den lugnare av att jag tog mig iväg till psykologen, som var tuff idag. Inte helt oväntat. Blev lite ultimatum. Om jag går kvar hos honom, vilket han förespråkade, och som jag själv föredrar, finns det två saker vi ska jobba med. Adam som en del och övrigt som en del, där rakbladen är det viktigaste. Hur vi än gör nu kommer vi fokusera på de delarna men jag skulle själv välja vilken del vi ska börja med. Var svårt att bestämma, vet inte vad som är viktigast, och bäst att börja med. Beslutet blev att vi börjar med Adam och när rakbladen blir för påtagliga och jobbiga jobbar vi med det då. Fasar. Verkligen fasar. Kommer bli tufft, men som han sa, nu har vi inget att välja på, jag kan inte springa ifrån problemen hur länge som helst. Och nu har jag kommit till den punkten då det inte finns några andra vägar att gå. Därmed kommer också jag själv behöva ta itu med allt, det går inte att lämpa över allt på honom heller. Stackars min psykolog, han kommer hata mig efter det här, men jag är förhoppningsvis inte den värsta han haft hand om. Det troligaste är väl att det är jag som är svag, inte att jag upplevt mycket som tynger. Eller jo, lite har jag gått igenom, men är nog mest så att jag är hopplös och feg. Skit i det, jag ska i alla fall kämpa nu. Kämpa för livet.

RSS 2.0