Psykolog, ångest och paj

Just nu ligger jag ensam i huset, bortsett från fyra pälsklädda saker. Min hund är i soffan här på min mage, valpen snarkar nere på golvet. Fått i mig en halv pak, vilket för räcka. Kan nog få i mig lite gott ikväll. Inte för att ångesten blir lindrigare av det, men måste börja få i mig mer. 
 
Var hos psykologen tidigare idag. Jobbigt just nu. Han verkar förstå att det är tufft men att jag behöver pepp och någon som drar lite i trådarna för att få mig framåt. Just idag var jag utmattad, övermätt på tabletter och bakfull så jag var nog inte så mätt att handskas med. L

Ännu en dag hos farmor

Idag var vi återigen i Falun hos farmor. Idag var det pappa istället för mamma, så jag har väl ingen att jämföra mina jämförelser med. Skillnad mellan idag och igår menar jag, är ju bara jag som sett båda dagarna. Men jag får väl lita på mina egna åsikter och funderingar. För en gångs skull kan det ju ligga något bakom dem. Hur som helst, till farmor då. Hon hade samma rum som igår och jag insåg när vi gick hem att jag tidigare under dagen gått den där vägen utan att behöva tänka på vart jag skulle gå. Min kropp visste redan. Jag hatar denna självklarhet i att jag lär mig vägarna jag ska gå när jag är på ett sjukhus. Tack psyk för den förmågan ni gav mig. Jag gillar den inte. jag hade hellre gjort som mamma; vimsat runt bland alla hisshallar trots att hon gått genom de där korridorerna hela dagen. Jag hatar sjukhus, och som sist jag hälsade på farmor på ett sjukhus var det inget roligt besök. Det var både framsteg och steg tillbaka sedan gårdagen. Hon hörde mycket bättre idag, jag behövde inte säga det som andra sa, hon hörde ändå. Dessutom hade hon inte alls lika ont som idag, idag kunde hon röra sig utan att börja gråta. Det jobbigare var att hon hade sämre minne, betydligt sämre. Hon var helt säker på att hon varit med mig och pappa hemma i Korsån i natt. Hon mindes inte heller att det var mamma som var med igår, inte pappa. En hel del konstigt. Synen var också sämre, och koordinationen var urusel, men det kan den ju varit igår, vi hade ju ingen möjlighet att se det. Det som känns lite bättre mitt i allt detta är, förutom väldigt bra personal, att avdelningen hon antagligen hamnar på när hon är frisk nog medicinskt sätt att lämna sjukhusavdelningen men inte frisk nog att klara sig hemma, avdelning 58, är en avdelning hon varit tidigare på, och hon sa senast idag att den är väldigt bra och att om hon inte kommer hem utan blir kvar på sjukhuset är det den bästa platsen. Så ja, hon kommer inte vantrivas, vi kommer veta det och kunna känna oss trygga med att hon kommer må så bra som hon kan där.
 
i övrigt mår jag inte särskilt bra. Ätit två pannkakor. Jag som älskar pannkakor ju. Varför så jobbigt att äta det? Kan det bero på vågen..? Ställde mig på den igår, inget bra beslut. Ingen bra utgång heller. Hur kan man hata sig själv så mycket?

Farmor och ännu en resa till Falun

Är en stund från Falun just nu. Trött och spänd och stressad. Hälsa på farmor några gimmar. Sedan till Korsån och sen tillbaka till Falun. 

Farmor+Falu salarett

Så har ännu en dag försvunnit iväg. Idag inte särskilt fort. Varit uppe i Dalarna sen igår kväll. Varit hos farmor hela dagen. Det var betydligt sämre än jag väntat mig. Hon var inte alls pigg, inte alls så klar som hon verkade igår på telefon. Vi var däruppe hela förmiddagen, tillbaka till lägenheten i två timmar och sen på Falu lasarett hos henne hela kvällen också. Har hållit hennes hand konstant, pratat med henne,
Har fått ha dialog mellan farmor och läkare, sjuksköterskor och mamma. Av någon skum anledning är det bara min röst hon hör. Har ändå bytt batterier i hörapparatera men det verkar inte ha någon effekt. Känns tungt, vi vet inte vad som kommer hända, hur hon kommer orka och hur hennes kropp reagera på framtiden. Om det blir så illa att hon inte kan komma hem vet ju jag vart hon vill men fortfarande, tills dess är det många beslut som ska tas, många kramar ska utdelas och många händer som ska hållas. Ungefär som idag. Men många, många gånger dagar och gånger till. Det kommer bli en tuff tid framöver.

Lite sådär

Jag har tagit mig upp, efter att ha legat i sängen i fyra timmar och tittat upp i taket. Att jag inte tröttnar tillräckligt på det där taket för att ta mig därifrån. Nu har jag ju det, och inte orkat ta på mig en tråd som inte ingår i nattklädseln. Det känns som ett oövervinnligt stort hinder för att ta på mig riktiga kläder. Då måste jag ta mig upp ur soffan, uppför trappan, hitta något vettigt att ta på mig och ta mig ner igen. Är lite osäker på om jag orkar det.

Nästa mörka moln på himlen är att farmor fick en stroke igår och är nu på Falu lasarett. Det känns sådär. Kastas tillbaka sju år i tiden. Det var 7 år sen och två veckor sen farfar dog, efter en längre tids sjukdom. Jag vet inte hur vår familj klarar om det blir så illa, jag vet inte hur jag klarar det.

Det är ungefär läget.

Det är tungt nu

Det är inte riktigt min dag idag. Inte riktigt min tid. Mår inte särskilt bra alls. Är inte bakis, vilket hade varit skönt om jag kunde skylla på Men det funkar inte just nu, det känns inte bra, det känns inte rätt. Är så otroligt less på vad som ska föreställa livet.
Orkar inte skriva mer.

Tacksam

Lördag idag. Jag önskar det var den sista lördagen i mitt liv. Vem vet, kan ju hända att jag blir skonad. Sån tur har jag kanske inte. Inser med dessa meningar sagda att jag är precis lika vårdslös med livet som min psykolog säger att jag är. Men faktiskt, jag är inte rädd för döden, jag är rädd för livet. Jag saknar inget som jag kan få. Jag känner inte att jag förtjänar ett bra liv, jag känner ingen längtan till fler dagar, veckor och år som är som de jag haft. Och jo, jag är tacksam för det fina i livet som jag fått. En underbar familj som förtänar bättre än mig, jag är tacksam för vänner jsg mött, både som stannat och dom som gått. Jag är tacksam för de fina dagar då jag lärt mig något, om mig själv, mänskligheten eller vardagen. Jag är tacksam för de gånger jag känt förståelse för mig själv, för det är dom dagarna som varit allra bäst. Jag är tacksam för hundarna som skänkt mig tro på öevande ting, jag är tacksam för dom inom vården som faktiskt funnits där, en del av psykologerna, ät-enheten här i Västerås . Jag är tacksam för livet, de dagar då jag levt. Jag är tacksam för mig själv som gett upp, men alltid gett upp att ge upp och börjat kämpa igen. Jag är tacksam för allt egentligen. Jag är bara inte tacksam för mig själv i den framtid som antagligen väntar. Och det är det problemet ligger. Jag är inte tacksam för det som skulle göra mitt liv värt att leva. 
 
Så jag är ledsen. För allt. Så ledsen för att jag nog ger upp nu. Jag låter mig falla och se hur länge det dröjer innan jag slår sönder mig mot botten på avgrunden. Eller kanske dör jag av syrebristen på väg ner. Men livet, det är nog inte till för mig. 

Blandad dag

Det har varit en otroligt konstig dag. Började tufft med psykologen som inte riktigt låter mig smita undan längre. Jag har gjort det så länge och nu funkar det inte mer. Ingen lätt insikt. Kunde jag inte bara fått springa härifrån..? Det hela slutade med en mängd tårar, ett antal cigaretter och en mindre kollaps på toan på psyk. Det är en ny grej jag har, krascha på olämpliga ställen. Psyk, Stentorpet, bussen, på öppen gata, i lekparken. Det är nu jag skulle skriva hundra svordomar, men jag inser värdelösheten i det hela och lägger istället energin på att inte förstöra den här natten. Kvällen har bjudit på tre liter vin tillsammans med mamma och pappa, och ja, jag vet att det är alldeles för mycket, men faktiskt, jag bryr mig inte särskilt. Jag har typ skrattat, lite på låtsas sådär, ätit lite chips, gråtit på toan, hälsat på folket som stannar över helgen och lekt med hundarna.Det är ungefär där någonstans jag inte orkar mer.
 
God natt
 
 

En liten krasch

Här är det faktiskt ganska skit. Rent av katastrof. Faller. Som jag inte gjort på väldigt länge. Fan. Orkar inte riktigt kämpa för livet. För överlevnad är svårt nog.

Allvarligt talat

Det är tungt. Jag skulle vilja skriva något positivt att skriva men kommer inte riktigt på något. Istället har jag massa negativt, självdestruktivt och ångestladdat att skriva. Därmed råder jag läsare som är farozonen för att bli triggade hoppar över det här inlägg.

Jag har hunnit med att göra så mycket dåligt, på bara 1 timme. Insåg att det inte var någon bra idé att göra något alls. Vilket inte hjälpte för det mesta har gått fel idag. Strul med buss, jag som till slut lyckats övertala mig att åka buss, hatar det, och hatar det inte mindre efter den här åkturen. Inte för att morgonen var så mycket bättre. Jobbade med en jobbig människa, ogillar människor som tror att de är coola när de är tysta. Jag är lite mer för den där idén att prata är en av "lösningarna" på problemet med att vi är så utsatta och nedvärderade av omgivningen om man mår dåligt och är psykiskt sjuka/sårade. Okej, alla har dagar, veckor, när man inte är i form för att göra mer än överleva, det kann vara svårt nog, men ett "Hej" till exempel? Jag varken bits, slår eller svär om man yttrar de tre bokstäverna. Ja ja. Gick inte alls bra att städa heller, är inte alls van att jobba tre personer så alla rutiner fick ju ändras. Jag gillar inte förändringar. Väl hemma är Spotify dött, jag som använder musik som en liten hjälp på vägen att klara av vardagen. Försökte därmed köpa det där Premium, men nej, bankkortet fungerar inte..? Är det inte det som är poängen med MasterCard, att man kan använda det överallt, även internet? Skitsak. Mer dumheter, som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ifrån. Det vore skönt att hitta något bättre, men som funkar lika bra. Jag har i och för sig letat i tre år (fyra men det första var inte riktigt en satsning). Så kanske är det hopplöst, kanske är jag för svag för att klara det här.

Ja det var mina funderingar den här förmiddagen. Det kommer bli en ångestladdad eftermiddag. Jag kanske till och med gråter några tårar, även om det händer ytterst sällan normalt.

Ångest

Efter tre timmar av intensivt tvättande och springande är jag helt slut. Är lite stört hur lite jag orkar. Det borde inte vara så svårt, men det går uppenbarligen inte så bra med det jag borde. Det går inte så bra med någonting faktiskt. Strul med det mesta. Så trött på allt, mest av allt på mig själv. Har lite smått börja dala i mående. Det blev lite panik där tidigare på dagen, lite tungt med alla dessa dippar. Är inte alls kul med konsekvenserna, de nödlösningar jag tar till när det blir den där ångesten hälsar på.

God natt, nu pallar jag inte.

Bittert

Lite bittert, åkte hela vägen till sjukgymnasten för en inställd tid hos henne. Usch, det hela slutade med lite småpanik innan jag tog mig till Apoteket för att hämta ut miljoner mediciner och sedan ta mig hem. Här sitter jag nu med en kopp kaffe och laddar för en tvättid i tre timmar. Sju säckar så det kommer nog ta hela den tiden, får helt enkelt hoppas att mamma dyker upp ganska snart efter halvfem som det är tänkt. Med tanke på att hälften faktiskt är deras är jag tacksam för hjälpen. Nej faktiskt, jag tar med mig datorn, sätter den på strykbrädan så får den väsnas medan jag springar runt bland massor av maskiner jag faktiskt lärt mig hur de fungerar. Duktig mig, som en gång i tiden var så oteknisk att folk i min omgivning att jag skulle spränga sönder varje teknisk sak jag kom nära. Nu är det inte så längre, jag är typ godkänd på det mesta. Utom möjligtvis bloggen, för där fattar jag ingenting. Vill ha en ny header men det är nog lite hopplöst.

Jaja, skål, jag har massa kaffe kvar.

Psykologstöd

Suck. Djup suck. Är lite frustrerad. På livet, på vardagen, på mig själv. Det har varit en tung dag, inte helt oväntat. Även om det var oväntat tungt hos psykologen. Det kommer inte bli lätt det här. Det kanske det inte borde vara heller, men bara lite lättare nästa gång? Så jag inte faller ihop i en gråtande hög i väntrummet efter 1.5 timme med honom nästa gång. Det var lite jobbigt, att inse att jag inte klarade av det som jag hade tänkt. Jag har hela tiden tänkt att jag får gå igenom det, jobba med det hos och med psykologen, och sedan ta fram det hemma när jag är redo att tänka på det. Det funkar inte så bra. Det kommer små dippar hela dagen, det gick bra när jag var i full gång med att prata med gamlingarna och inte behöva tänka på så mycket mer än allt klokt dom har sagt till mig och alla lärdomar dom delar med sig av. Om det är till mig för att jag har ganska bra hand om äldre vet jag inte. Eller ja, jag ÄR faktiskt bra på att umgås och ta hand om äldre. Mycket bättre än med barn och yngre vuxna (under pensionärsålder menar jag). Jag trivs med dom, har lätt för att prata med dom, har lätt att få dom att skratta, har lätt för att ha bra saker att säga och fråga, har otroligt lätt att trivas bättre med äldre. Det gick alltså rätt bra, om man bortser från begynningarna till panikångestattacker, som jag lyckades hejda. Psykologen ringde två gånger för att kolla så att jag mådde okej. Vilket jag inte gjorde, vilket jag också sa, han förstod, peppade och gav mig kloka ord att tänka på. Han ringde en halvtimme senare och frågade om jag kan komma på fredag. Det kan jag och jag tänker åka dit. Tror jag behöver det här stödet om jag nu ska ta mig igenom allt det här. Jag behöver allt stöd jag kan få. Allt det jag redan får, plus lite till. Behöver framför allt stöd från mig själv. Våga lita på mig själv, på att jag kan klara det här.

Nu har jag babblat klart, god natt.

Bästa psykologen + steg 2 EMDR + förutsättningar att lyckas

Egentligen kan man säga att vi går in i fas två i behandlingen, efter sju månaders utredning. Vi har kommit fram till vad vi ska börja jobba med, och det känns som att det är rätt beslut vi till slut tog. Det blir egentligen jobb med en del av de relationsstrul jag haft genom åren. Särskilt A. Lite vid sidan av ska vi försöka trappa ner på rakbladen. Det känns som en oöverstiglig utmaning. Satsar på A. och det jag fick därifrån. Vi drog igång på en gång. EMDR är så mycket jobbigare än jag trodde det skulle vara. Till skillnad från de andra behandlingarna jag provat är det här något som bygger på att jag inte tänker på något annat än just det vi diskuterar. Det kan vara en händelse, ett minne, en plats, en människa, problem. Fokuseringsbehandling kan man kalla det. Jag tänker bara på just det, svävar bara iväg utifrån det vi diskuterar. Jobbigt att inte kunna ta paus från tankarna och känslorna, det är dom vi ska gå in på, dom vi ska ta itu med, bearbeta, gå igenom, analysera, placera in rätt i mitt medvetande. Det är så otroligt mycket, jag förstår inte hur jag ska orka det här. Förstår inte hur andra människor som har det så mycket värre än mig klarar såna här saker. Jag vet faktiskt inte om jag är kapabel att hantera det jag nu ska gå igenom och kommer behöva bearbeta, trots all smärta det kommer innebära. Det hela verkar en oändligt lång process. Men jag har stöd, i den bästa psykolog man kan ha, den bästa familjen man kan ha, de bästa vännerna man kan ha. Man kan säga att jag har alla förutsättningar att fixa det, utom den tillit jag kanske borde ha till mig själv men ännu inte har.
Varför ge upp, utan att ha tagit upp en enda kamp?

Aaaaahh

Så otroligt frustrerad. Idag är en sån där dag då vad jag än gör går fel. Därför har jag satt mig i soffan och tänker inte flytta på mig förrän jag ska ta mina tabletter. Det lär säkert gå fel någonstans på vägen ändå. jag tänkte att jag skulle göra finmat till mig och mamma, så tog upp mat, men nej det hann vi inte. Hon ringe i och för sig och hade dåligt samvete för att hon stressade iväg oss så vi inte hann med det. Inte för att det gjorde saken mindre bittert. Varför försökte jag ens? Med tanke på hur dagen gått innan liksom. Ramlade i trappan, skar upp ena låret, orkade inte med frukosten, bråkade med en hund, internet strulade hela förmiddagen, glömde tvätten, och så ja - tog upp maten, men nej. Låter bli nästa gång. Blir ändå bara fel.

Tog mig in till lägenheten, där jag klev in i duschen och skar upp andra låret. Så jävla äckelkorkat. Dagens vinst blev istället middagen jag tänkte hoppa eftersom det blev alldeles för sent - vid sju. Men nej, jag bestämde mig och fick till slut i mig en halv paj och ett glas vin. Eller ja två glas, men ändå.

God natt.

Yey

Sliten tjej här. Har lite grann sovit förbannat dåligt. Jag fryser, är hungrig, ensam, irriterad och stressad. Skitdag. Borde inte sitta här, har tvätt att vika och en toalett att städa. Yey, vad skoj. Eller inte. Eller ja, tvätten går väl an, men toalettstädning är aldrig, ALDRIG kul.

Är kvar hos mamma och pappa fortfarande, åker till lägenheten ikväll. Ska bli skönt det med.

*nynnar på en dålig sång*

Här är det fortsatt tungt. så många tankar, så många problem, så många tunga händelser, så många tunga känslor. Orkar inte riktigt, men det är ungefär som vanligt alltså. Är lite kämpigt med allt för tillfället, vill mest dö under täcket, det är jobbigt nog liksom. Idag har jag ätit riktigt dåligt, två mål är åtminstone tre mål för lite. Skärpning Elin, det är inte värt det. Hur jag än gör kommer jag behöva gå upp dom där om jag låter mig falla ner i det allvarliga träsket igen.

Är nog dags för sängen snart. Förhoppningsvis kunna sova.

Äntligen sova

I natt fick jag sova lika lite som vanligt, men har sovit en stund på förmiddagen. Inte tillräckligt för att vara pigg, men i alla fall piggare än tidigare dagar. I kroppen åtminstone. Mentalt är det lika slutkört som vanligt. Har i alla fall kämpat i mig frukost nu. Känner att det är alldeles för lite egentligen men orken till att kämpa finns inte riktigt där.

Idag är det annars tomt i almenackan. Skönt. Stirra in i väggen kanske låter som en bra plan?

Hm ja

Jag har just kommit på att jag ska sluta röka. Feströka möjligtvis men inte mer. Det var mest note to myself. 
 
Sen är det anteckning nummer två. Jag borde kunna äta, mer vettigt än jag gör. Det räcker inte om min dysfunktionella kropp ska överleva länge till. Lite svårt att acceptera, i fyra år försökte min sjukdom, vilka de nu är, ta död på mig och lyckades till och med en gång, även om det bara var för två minuter. Nu försöker kroppen ta livet av mig och är på god väg dit även om min anorexikropp allt mindre liknar just anorexi. Vilket jag är delvis glad över. Jag menar, det är/var inte så trevligt med all smärta och alla problem och alla fel och all orkeslöshet. Jädrigt jobbigt faktiskt. Jag kommer få dras med en del konsekvenser för alltid, men jag är inte så förtjust i iden att kroppen dör precis när jag börjar leva. Om jag nu gör det vill säga. Kanske inte händer det heller.
Nog med nattfunderingar, ångestenmindre. God natt. 
 

Yey, jag är så himla bra

Fan. Jag är rätt dålig faktiskt. Jag har lite grann förstört alltihop. Det är ju inte första gången jag lyckas med det förstås, men det gör det inte bättre eller lättare. Det är inte riktigt meningen att ständigt svika honom, såra honom. För att ha blivit det så många gånger själv är jag rätt bra på det trots att jag vet smärtan. Satans satan. Jag är lite sådär smårädd för att släppa in nya människor, särskilt så nära inpå som ett relationsavstånd. Av någon anledning slutar det alltid fel, och att nu ständigt påminnas om det, via behandlingen, gör ingenting lättare. Rädslan, smärtan, fegheten, finns där konstant.

I övrigt är det inte mycket bättre. Så sanslöst trött, hela tiden. Kroppen värker, gör ont och är sned lite överallt, huvudet är i kaos och hjärtat blöder. Mår alltså inte alltför toppen.

Klockan tre

Nu är klockan tre, och jag har bara varit uppe i fyra timmar. Eller ja, lite till. Är trött, seg, sliten, utmattad. Men jag mår i övrigt lite bättre. Störande med nya diagnosen, med tanke på att det inte finns något som heter så, finns emotionell instabil personlighetsstörning, men i mitt papper har de tagit bort "personlighets" och bara skrivit störning. Så om det betyder samma sak eller bara är ett uttryck vette fan. Om hon har skrivit fel och menar personlighetststörning betyder det för övrigt borderline. Det låter ju trevligt. Verkligen fantastiskt. Är osäker på om jag hellre har bipolär som huvuddiagnos. Det är hur som helst inte så numera, och vad som händer nu har jag ingen aning om. Inte för första gången har de gått över huvudet på mig. Glömt bort att jag är en människa, inte bara en docka med en välfylld journal att kladda i. Det är i och för sig så de ser på det hela, men det är inte direkt så jag känner mig. Inte för att jag direkt känner mig levande, eller värd särskilt mycket mer än skit, utan mer för att jag känner mig ensam och utnyttjad. Ännu en i raden av alla dessa 400 000 som äter psykofarmaka i någon form som sitter ihopkrupna i obekväma stolar på läkarnas rum och hoppas att de inte minimeras till obefintliga med en ny drös tabletter och därefter glöms bort. Lite som det brukar vara. Fantastiskt vad psykvården är bra. Eller inte.

Annars är det vidare svårt, hungrig men insett att vågen inte alls, alls gör som jag vill. Vet att det är några kilo kvar, men måste det gå så förbannat fort. Eller okej, det är bara sista veckorna det gått fort. Men ändå. Tröttsamt med detta ytterst krävande monster i huvudet.

Emotionell instabil störning

Ännu en diagnos. Dessa ständiga fina ord men en lång förklaring i SAOLs tjocka boK. Inte för att ordens längd eller svårtolkningar stör mig, jag har använt dom så länge jag kan minnas. Fick MVG på en uppsats (för övrigt cirka 35 sidor lång med bara svårstavade ord) med en kommentar om att jag anstängde mitt ordförråd. Inte för att det var mer mer ansträngande att skriva med dessa vuxna och viktiga ord, snarare tvärtom - knepigare att hitta barnsliga, banala ord man lärde sig i trean. Jag läste fär mycket tantporr och lärde mig därmed dessa seriösa, Ltunga ord. 
 
Nej faktiskt, det som stör mig är två saker. Ett: ingen har nämnt den extremt onödiga detaljen att jag utretts för en ny diagnos. Två: jag har nog med jobbiga sjukdomar i huvudet som förkortas med en mening på ett papper i en alltför tjock journal. Som om en mening, på sin höjd två (om jag haft en bra läkare vid just detta specifika möte), förklarar alla dessa obegripliga tankar, smärtsamma händelser jag inte kunnat hantera, skrikande monster i huvudet, förlamande ångest, ständiga tvång att skada och våldta mig själv. Nej faktiskt, inte ens 35 sidor med svåra ord förklarar alla framsidor, sidor och baksidor med livet och dess utmattande skiftningar. Jag är tämligen osäker på om jag själv någonsin kommer förstå dessa vändingar och twistar. Jag är inte övertygad om att det finns något som är värt att förstå överhuvudtaget. Eller så gör det det men jag är för urbota korkad för att inse det hela. 
 
Nu i alla fall, jag fick en diagnos, författad av en något skum läkare i en halv mening. Emotiell instabil störning. Vad i hela helvete det betyder, för mig, har jag inte den blekaste aning om. Lite som vanligt då. Den lilla petitessen att jag nästan kände mig värd att få veta det mer värdigt än i ett brev stämplat med "KOPIA" eftersom det tydligen inte ens var meningen att jag skulle få ett papper alls på det. Nu är jag inte värd det, uppenbarligen, så jag kryper ner i mitt lilla krypin fullt av tårarnas ångor och mindre lyckade försök att inte krascha och ger upp denna dag, kanske imorgon också, eller varför inte hela livet när jag ändå börjat. Det känns som en nästan genomförbar förströelse medan jag någonstans letar efter ny livslust inuti. Det måhända att den finns där, jag vill inte gärna låta den ligga därinne och ruttna utan att ens försökt att hitta den. 

Hemma

Blev som sagt hemma efter en ytterst seg morgon, eftermiddagen blev tung och jag ville mest sova bort hela dagen. Riktigt så blev det inte, sov ett tag, åt kyckling med mamma och hamnade sen vid fotbollen där Zlatan visade världen att Sverige också kan. Jag saknar fotbollen ibland. Som idag. Det är en rolig sport. 
 
Mår sådär ikväll. Ligger för tillfället i sängen och väntar på sömnen. 

Tungt

Idag är en ganska tung dag. Sovit väldigt dåligt, av en hel drös med anledningar, så vaknade sent men fortfarande inte utvilad. Vaknade dessutom med huvudvärk och känslostormar. Är väldigt trött efter resan men det var väl väntat. Gått upp i vikt, vilket ger blandade känslor, är endast två kilo från den vikt jag först fick veta att jag skulle upp till. Det har tagit tre år att komma hit, men det känns ändå inte helt bra att ha gått upp så mycket. Kommer jag vänja mig vid den här kroppen?

Strunt samma, jag bestämde mig för att stanna hemma från sjukgymnasten, stanna hemma och stirra in i väggen. Vilket är ungefär vad jag gjort i tre timmar.

Blandat

Nu är det kväll och jag kan inte säga att jag mår toppen. Har ont i magen, vilket jag ytterst sällan har, nya skärsår som ständigt går upp, ett huvud som dunkar och ett samvete som gnager. Känner mig inte så pepp på saker. Ligga i soffan och njuta av att ha haft en bra helg. Bara få känna lugn och ro ett tag. 
 
Varit hos psykologen idag, fick höra mycket klokt. Och en hel del jobbigt. 

Hemma från Helsingfors

Har haft det underbart de här fyra dagarna. Det mesta har flutit på. Ingenting har gått sämre än vanligt. Mindre mardrömmar än vanligt, fler skratt än vanligt, mindre rakblad, mer mat, mindre ångest, mer mat. Mer underbart, mindre jobbigt. En del har varit tufft men alltigenom en mysig resa. Musikalen var toppen, sällskapet trevligt, maten god, resan nästan alltid bekväm, tankarna hanterbara. Jag har alltså haft det bra. 
 
Jasmine hann jag också träffa innan jag tog tåget hem till Västerås. Mysig filastund blev det :) 

Helsingfors

Helsingfors nästa. Om två timmar stänger jag dörren här hemma och tar mig ner till Centralen för att sedan ta tåget till Stockholm, vidare till Gärdet och båten, för att åka till Helsingfors. Känns väldigt bra. Sov riktigt dåligt i natt, inte pga måendet utan av ren upphetsning. Glädje, förväntningar, underbart sällskap, förhoppningar, god mat, planer att inte planera - bara vara. Vi ska äta tre mål om dagen, eller ja, lördag och söndag i alla fall, sen blir det bara middag ikväll på båten, och frukost på måndag, sen är vi hemma igen.
Ska bli så roligt.

Möte, möte och lite jobb

Dagen idag har varit.. Eh. Blandad. Träffade min favvotant, som var lika strålande mysig som vanligt. Gjorde mitt jobb, kanske inte lika noggrant som vanligt, men jag orkade inte riktigt bry mig. Mitt huvud dör, tack och lov tog det endast 18 minuter att åka hem!!! Det brukar ta dubbelt så lång tid. Så jag fick vila en timme i soffan till ljuv musik, i min ensamhet. Den sista jag får på fyra dagar. För om 24 timmar är vi på havet på väg mot Helsingfors. Inte illa faktiskt. Känns bra. Ska verkligen bli skoj. Mysigt sällskap, roligt mål med resan, trevligt resmål och ja. Bra alltså. Jag har typ packat, osäker på mängden dock, men ja, det blir hur som helst bra i slutänden.

Det gick förresten bra på mötet på Stemtorpet. Inga tvång, påtryckningar, bara idéer. Tack och lov.

Nu ingår även..

Det är vinter nu, mild vinter, men än dock riktig decemberårstid. Vansinnigt trött egentligen, eller ja, jag ÄR trött. Ska vila ett tag, kanske få bort den här huvudvärken som får mig att vilja gråta rakt ut. Har varit mycket idag. Påfrestande och krävande. Läkaren gav mig inga förändringar på medicinfronten, hade gärna bytt ut Atarax men får inte, men får däremot förlängd sjukskrivning och hon tycker jag ska gå kvar hos psykologen jag går hos nu.

Hos sjukgymnasten var det ovanligt jobbigt också. Pratade som vanligt medan vi gjorde lite övningar, pratade om jobbiga saker. Det är ungefär allt jag gör numera. Pratar jobbigt.

Är sådär att jag inte känner för att göra något alls ikväll. Vilket i och för sig blir utfallet, åker hem till mamma och pappa och sover i soffan, får träffa J en annan dag. Så trött.
Ska bara sova nästkommande dagar, vila inför helgen.

Mycket på gång

Denna veckan är det väldigt mycket. Inte särskilt tidskrävande alla gånger men desto jobbigare mentalt. Idag Kjell och Stentorpet, ingendera var särskilt roligt. Imorgon läkare, sjukgymnast och en till läkare. Kan bli jobbigt. Tänk om läkaren (den första) inte ger mig fortsatt sjukskrivning så jag får fortsätta hos psykologen? Just som vi börjat på riktigt. Tänk om hon tar bort Atarax? Eller sänker Seroquel? Eller tvingar mig på någon slags dagvård? Eller byta psykolog? Eller tvingar mig att sluta på Stentorpet? Eller ja, tänk om hon inte gör något av det där - ger mig sjukskrivning, tillåtelse att gå på Stentorpet, träffa Kjell och byter ut Atarax. Tänk om. Livet kanske kan funka.

Men va fan..

Idag är ingen särskilt bra dag. Somnade tidigt igår så BORDE vara pigg, men mardrömmar förstör verkligen, sömnen är inte riktigt lika verkningsbar, har inte lika mycket effekt, när man vaknar lite då och då. Sömnen är ingen riktig vila liksom. Irriterande.

Hela dagen har varit enerverande, irriterande och allmänt ledsam. Började med att åka till psykologen, var sen, hatar att vara sen. Tungt, inte som i fredags, men fortfarande tröttsamt. Diskuterande helgen, som var mestadels bra, men nätterna är fortfarande pissiga. Diskuterade morgondagen, som också känns tung. Ska till läkaren, lite rädd faktiskt. Tänk om hon inte vill skriva sjukintyg så jag får fortsätta hos psykologen? Tvinga in mig på Arbetsförmedlingen? Tvinga mig att sluta på Stentorpet? Ta bort mediciner? Lägga till mediciner? Är skrämmande hur mycket som kan gå fel. Förhoppningsvis tycker hon det är bra det jag och psykologen gör och vill att det ska fortsätta så här, alltså att hon skriver sjukintyg, och låter mig gå kvar på Stentorpet. Ta itu med allt som jag nu är på väg att ta itu med. Är inte så säker på att jag klarar det om jag inte får fortsätta ha det som jag har det nu. Förhoppningsvis tycker hon det är okej att vi byter ut Atarax mot något annat, för den medicinen gör mer skada än nytta, i längden. Men någon vid-behovsmedicin krävs. Om jag ska orka göra saker alls på dagarna. Och stå ut nätterna.

Stentorpet var på eftermiddagen, inte så jobbig, eller jo, men inte sådär ångestpåfrestande som det är ibland. Förbannat irriterande tråkigt, inte särskilt mycket roligt folk med idag, blev sent, fick stå ute i kylan och vänta på pappa, fryser som ett as.
Jag mår egentligen inte mer dåligt än vanligt, är bara vansinnigt trött på livet, mig själv och vardagen.

Vad säger man om dessa dagar

Tisdag, en sån där dag då jag helst skulle stannat hemma, men det blir en lång dag idag. Börjar hos psykologen om en timme, efter mötet i fredags känns det inte särskilt pepp. Kommer bli så jobbigt. Bara jobbigt. Men i längden är det vad som krävs. Det krävs att jag kämpar, att jag vill, att jag inte ger upp. Så mycket ska jag klara av, och allt faller på att jag inte ser värdet i det. Inte nu, inte idag.

Därefter Stentorpet, jag är så trött. Om det är okej. Annars är jag det i alla fall.

så fantastiskt trött

Har sovit tre timmar i natt, mellan sju och tio, plus tre tiominutare innan jag vaknade. Vidriga mardrömmar. Somnade, eller, däckade, lagom tills huset blev tomt strax efter sju. Sov till tio och har sedan dess stirrat in i teven utan att egentligen förstå vad som händer där. Mår kort sagt inte särskilt bra. Bara så förbannat trött. På allt. Så in i helvete utsliten.

Fin dag <3

En bra dag som blev lite sämre tack vare Karolinska Institutet. Tack så mycket för att ni gör att jag känner mig totalt dum i huvudet och som hundra år gammal. Förresten är jag kanske båda delar men jag hade helst inte velat bli påmind. Inte blev det hela bättre just nu av att alla tankar på min sk framtid. Den känns inte alltför ljus på längre tid. struntar i det hela nu, för min dag, själva dagen, har varit väldigt fin. Har ägnat en del av den nere hos mina underbara grannar. Träffat våra underbara grannar, skrattat med deras släkt och vänner, ätit deras goda mat och en utsökt chokladtårta, haft givande samtal, fått uppmuntrande ord, fått ge uppmuntrande ord och ta emot många fina kramar. Perfekt för att bota mina vemodiga tankar. Tack fina grannar <3

Sundbyholm

Dagens första och enda inlägg. Är vansinnigt trött efter en händelserik dag. Den har till största delen spenderats på Sundbyholms travbana i Eskilstuna. Det har varit enväldigt rolig dag. Jag och mamma åkte med grannarna för att spela till oss lite pengar, det gick sår med det. Hur som hade vi fint väder, roligt tillsammans och
H en hel del intressanta händelser. Hälsat på hästar, skrattat, lärt oss spela, ätit gifflar och vunnit på chokladhjul. Tack för en fin dag i alla fall <3

A.

Du kommer aldrig lämna mig,

Eller hur

För med mitt mod

Steg jag ut genom din dörr

För att aldrig gå in genom den igen

Och det gör ont i dig

Att bli lämnad utan att ha lämnat först

 

Men faktiskt,

Jag lämnade,

La ner min trasiga pjamas,

Den där du rev sönder en natt,

Som botten i min packning

I sportbagen där jag begravde

Livet jag hade med dig

 

Dina ögon kommer alltid

Lysa i mitt mörker

Det vet jag,

Du sa ju att jag för alltid var din

Och jag är skamset medveten

Om att en liten del av mitt hjärta

Förblir ditt, hur trasigt det än är

 

Men i min sargade själ

Lever minnet av det du gav mig kvar,

För du gav mig också

Kämpaglöd, som jag tar fram ibland,

Du gav mig förmågan att trösta mig själv,

Jag behövde den förmågan

När jag låg där på golvet under dina fötter

 

Dina händer kommer alltid

Krama mitt hjärta i försök att krossa det

Men det går inte att kväva det

Redan trasiga

Hur mycket du än må hata mig

Kommer du alltid få ha en liten bit

Av mitt tysta uppror som slår i dig

 

Med mina kalla tårar

Som föll på ditt tangentbord,

Där A-knappen var sned,

Visste jag då att tandborsten

På din badrumshylla skulle få vara kvar,

Liksom CD-skivan med 90-talshits

Bara för att du med vrede skulle få plocka bort bitarna av mig

 

Dina minnen du delade med mig

Kommer alltid riva lite i mig

Påminna mig om den svaghet du fann,

Kanske redan från första gång,

Men den svagheten är bara min nu

Och du har låst den inne där,

Någonstans är jag för alltid stark

 

Så tack för att du alltid finns,

Din smärta lever i mig

Och gör mig lite mindre ensam,

Tack för att du skadade mig

Så att jag lärde mig hålla mig vid liv själv

För det är nog nu det

Som får mig att överleva

 

 


Okristligt tidigt

Klockan är halv nio, jag har varit uppe i en timme och är gräsligt trött. Typ som väntat. Är i alla fall på väg att äta frukost. Det känns som en tung, men bra idé. Kan ju fortsätta på temat äta mat jag gillar. Vilket betyder en baguette med köttbullar och rödbetssallad. Perfekt.

Klockan två väntar psykologen.

Litelitelitegrannbara

Sanslöst vilken konstig dag. Den började lite segt, fortsatte med en promenad med huvudet först in i en lyktstolpe, kul för gubben bakom i alla fall, som fick sig ett gott skratt. Jag kan svära på att han gav ifrån sig något slags skratt. Det fortsatte med dystra tankar på praktiken, som lättade något av några fina och peppande sms, Helsingfors om en vecka! Hemma blev ingenting lättare, men inte särskilt mycket svårare, fortsatte med mina nedklankningar på mig själv. Jag är ganska bra på det.
Ikväll är det lite bättre faktiskt. Haft en lugn och mysig kväll med mamma, pappa och fyra hundar. Lillebror behagade göra sällskap sista tiden där.
God natt.

Torsdag

Hade en mysig kväll igår, nöjd med mig själv att jag åkte trots de dystra tankarna. Jag kom upp i tid imorse och tog mig faktiskt till Stentorpet och praktiken, där det inte var så himla lätt att stå emot ångesten. Valde att gå dit istället för buss, tårarna brände bakom ögonlocken och det har väl varit så hela dagen. Tröttsamt, ledsamt, långsamt. Som mitt liv i allmänhet. Man kan säga att jag lever för resorna, komma iväg. För pausen i vardagen vad det nu är som orsakar pausen, tabletter, alkohol, resor. Bara skönt att slippa. Och då få slippa genom att göra något roligt, som Gbg och Helsingfors, förgyller även vardagen.

Är lite nöjd med mig själv i alla fall, har ätit tre våfflor. Precis som jag ville ha. Helt värdelös är jag inte.

RSS 2.0