Snälla du, var nöjd med mig

Tungt ikväll. Sjukt ikväll. Väldigt trasigt ikväll. 



Dikt 31 maj 2012

En gång var jag faktiskt ensam

Ensam utan dig

Och jag förstår inte

Hur jag klarade mig utan

Dina vägvisande ord

Som tog mig till trygghet

Och kärlek

 

Du gav mig dig själv,

Ditt huvud och ditt hjärta,

Utan att tveka,

För du visste att jag

Tveklöst skulle

Följa dig tills

Döden skiljer oss åt

 

 

Jag hoppas du är nöjd nu,

Anorexi,

Jag är bara din,

Bara, bara din,

Precis som du sa

Att jag en dag

Skulle göra

 

Jag tillhör dig,

Mitt hjärta flyger

På moln när du

Viskar till mig om

Hur bra allt kommer bli

Om jag låter

Dig vara min allsmäktiga gud

 

Du är väl nöjd med mig?

Anorexi,

Snälla du,

Var nöjd med allt

Jag offrat för dig,

För ingenting betyder mer än du

Snälla, sluta inte älska mig


I regn och blåst

Varit en ganska tuff dag. Sov katastrof så på Stentorpet gick det från gå snett i korridoren till se i kors på toaletten och så småningom sova en halvtimme i soffan. De börjar bli lite oroliga där men jag vet inte riktigt själv. Mår ju inte alltför toppen. Faller lite långsamt, vartefter manin försvinner. Den hade gärna fått vara kvar en vecka till, men det vette fan. Manin håller mig vaken, men depressionen som kommer är precis tvärtom, den skulle göra mig totaldäckad hela dagarna, om det inte vore för hallucinationerna och smärtan i kroppen. Ska inte klaga, har mått betydligt sämre än det här.

Nu ska vi se om jag kan få i mig middag. Vore rätt bra faktiskt.


Check

Så var det kväll. Eller ja natt, och jag ska strax bege mig till sängen och försöka slappna av för att kunna somna någon gång. Imordon är det Stentorpet och jag känner mig inte laddad alls. Vill mest sova i hundra år. Eller i alla fall till fredag eftermiddag. Då är det inte så mycket att välja på än att vakna och börja slita i fyra dagar. Men efter ikväll är jag faktiskt helt okej. Ytterligare en arbetsdag på skjutbanan stod på schemat och den gjorde mig gott idag. Är egentligen gräsligt trött på människor, men damerna på klubben, tillsammans med en rätt glad mamma, räckte för att få upp mitt humör. Vi fick mycket gjort som sagt och bara det gör livet lite mer uthärdligt. Imorgon ser jag dock inte fram emot. Stentorpet. Onödig kraft som går åt som för tillfället behövs någon annanstans. Till matlagning och bak, till planering och menyutskifter och inplastningar av dessa, städning av toalett och kök, och här hemma finns det mer arbete som erbjuds. Dammsuga (igen.. eftersom mamma har en viss hund som fäller tre pälsar om dagen), tvätta, stryka lakan osv. Fattar inte varifrån allt hushållsarbete kommer ifrån, aldrig slipper man det en längre tid.

Men ska inte klaga, en bra kväll fick avsluta en inte alltför bra dag och det får jag vara tacksam över.
God natt.

Dålig dag + rolig kväll

Tack och lov blev kvällen tio gånger bättre än dagen, som varit lite smått skit. Inte mått bra alls, varken fysiskt eller allra mest psykiskt. Varit jobbigt att hitta motivation att kämpa för dagen, gav upp den när den började dåligt. Sov ett tag på dagen, väldigt ovanligt att jag gör det. Det brukar bli lite jobbigare på kvällen då. Men dagen som innehöll bråk med både mamma och Tele2 och ångest övergick ju i kväll och den blev himla bra. Arbetsdag på skjutbanan och det börjar kännas riktigt bra inför VM i helgen. Vi har koll på allt; scheman, arbetsuppgifter, planering, våra ansiktsupplyftningar runt om (blommor, stolpar, flaggor och annat som karlarna inte riktigt tänker på). En bulle fick jag också i mig, vansinnigt goda faktiskt, så det var värt den mentala dragkampen.

Nu ikväll är det fotboll på teve och det känns rätt bra att slappa framför den med lite jordgubbschoklad, den nya ni vet. Tänker kämpa för den då det faktiskt är en liten utmaning, som andra bloggerskor klarat.

Det kommer nog ett inlägg senare ikväll.


Lämna mig inte

Sitter här med ångesten gnagandes. Har genom en trevlig kväll skjutit upp den där smällen. Känner hur manin långsamt lämnar min kropp. Hur kaoset i huvudet ändras. Blir mer smärtsam men mindre rörig. Börjar likna ett ordnat kaos. Sakta ringlar tankar runt och ut ur huvudet och jag glömmer bort att jag ens tänkt dom. Fastnar i nuet, glömmer att jag ska leva en sekund till. Sekund för sekund försvinner men märker inte att minutrarna försvinner. Känner inte att livet går, bara att det försvinner. Lämnar mig och glömmer mig.

Orkar inte. Skitnatt det kommer bli.


Solsken

Här ligger jag på en sten i solen och har det rätt bra. Lite kallt och lite trött efter en slitig dag. Kämpat bra tycker både jag och min kontaktperson. Väntar nu på pappa som ska hämta mig så åker vi hem till Lillhärad igen. Ska ner till grannen sen och hjälpa henne med skolarbete. Ska bli kul tror jag.

Återkommer ikväll.

Hatad och älskad

Man känner sig lite värdelös när man blir hatad. Även om det är fel orsaker. Borde vara van med alla konstiga människor jag mött genom åren. Men jag har också mött många fina människor. Jag är älskad och har stöttande vänner runt omkring mig. Mamma, pappa, bror, vänner, nära vänner. Så många fina människor. Hur kan det då vara så svårt att älska sig själv? Hur kan det vara så lätt att hata sig själv? Hur kan det vara så fantastiskt svårt att göra mig själv nöjd och se mig själv så som andra ser mig? Och hur kan det vara så svårt för dom att se mig så som jag ser mig själv?

Inga bra svar, så god natt.

Förvirrad

Idag har varit en skum dag. Varken bra eller dålig och jag är lite förvirrad. Jag mår bra men dåligt och har ingen riktig koll på vad jag gör eller borde göra eller vill göra. Av någon mindre trevlig och rättvis anledning är fortfarande min spontana tanke att ge upp. Min första lösning. När jag sedan tänker ett tag kommer det några flyktiga tankar om att jag kanske kan leva. Kanske finns det ett liv för mig. Innan jag tänker ett tag till och kommer på att nej, livet är nog inte till för mig. Jag har provat och det är så förbannat svårt. Måste orka, måste kämpa, måste ljuga, hela tiden. Är det så här det ska vara? Bra, ett tag, mindre bra ett tag, dåligt ett jävla bra tag?

Bara massa frågor. Utan svar.

Hos farmor

Lite kort inlägg här då. Har varit i Hofors hela dagen hos farmor. Som mådde bättre än väntat, trots allt som hänt. Upp till stugan var vi, vilket gjorde henne glad. Vi fick i oss både mat och tårta. Och hann klippa gräs och städa lite smått. Ungefär vad vi hade planerat.
Annars är det sådär för min egen del. Var opera på teve ikväll så lättade upp lite.

Hemma, tack London

Det har varit en fin vecka hittills. Strålande, bländande och hettande sol. Det var inte under 20 grader oavsett tid på dygn. Klagar inte, för mig var det alldeles lagom även om Jocke inte höll med. Vi hann med massa skoj. Vi gick genom Kensington Park och Hyde Park en kväll. Tog tre timmar men himla mysig promenad. Bland tama ekorrar, flämtande träningsnarkomaner (som var hundratals, verkligen sant, jävla hurtig stad det där), hånglande par, högt gräs och ståtliga svanar gick vi och pratade mest om ingenting. Det visade sig, på något konstigt men smått magiskt sätt, att det guldiga tornet inte var ett tak på en kyrka (himla tur för i så fall hade jag verkligen ifrågasatt huruvida min allmänbildning räckte till för en resa till London), som vi trodde när vi såg det. Istället var det guldiga tornet Albert Monumental, som inte alls såg ut som jag tänkt mig, och "kroppen" på det vi först trodde var en kyrka visade sig vara Royal Albert Hall. Det var resans stora överraskning. Oj så glad jag blev. Dit in skulle jag vilja gå och lyssna på något roligt. En till opera kanske? På tal om opera så var Phantom of the opera på Her Majestys Theatre underbar. Vad annars med Peter Jöback? Det var fantastiskt. Så mycket bättre än både filmen och ännu bättre än New Yorks uppsättning förra året. Så glad att jag gick. Hem därifrån tog vi oss en promenad på Picadilly Circus, som, i alla fall nattetid, var sagolik. Massa folk, massa ljus och bilder, massa trafik och massa intryck. Vi åkte en tur, eller ja två faktiskt, med Big Bus Touren. Mysigt att se allt utan att behöva göra så där himlans mycket själv. Vi promenade massor. Kikade på London Eye, åkte massa taxi, shoppade lite. Gick på Oxford Street i tre timmar för att leta efter brors Converseskor. Som vi hittade, han blev nöjd den bortskämda saken. Fick han i alla fall för allt skjutsande till och från flygplatsen. Så mycket mer shoppande blev det faktiskt inte. Var inte det vi var där för heller.

Jag är nöjd och glad men trött. Det blir en lång, lång vecka som kommer så jag får leva på glädjen från resan. Bilder kommer när jag nu hittar sladden till mobilen.


Hemma från London då

Kort inlägg - är hemma. Nöjd, trött, positiv och lite smått utmattad, men framför allt väldigt glad att jag åkte. Mår som sagt bra, lång resa, både resa dit och resa hem. Men varit hemma hela dagen, orkade inget mer.

Återkommer ikväll med bilder och lite mer om resan.


London, here we come

Nu är det tre timmar kvar tills vi ska hämta Jocke. Jag ska hämta ut pengar och biljetter innan det. Men det går nog bra. Sedan är det Arlanda vidare till London som gäller. Har inte riktigt sån där resfeber som jag brukar ha, men det är jag nog mest tacksam över. Det känns rätt bra att åka faktiskt. Ska bli kul att åka dit, dessutom med Jocke. Så allt som allt är det inte en oöverstiglig utmaning. Tack och lov.

Vet inte riktigt när jag skriver igen, det blir nog någon gång under dagarna.
Ha det toppen här hemma <3

Snart, snart, snart

Om knappt 24 timmar landar vi i London, i uppehåll har de lovat. De har dessutom lovat strålande sol och över 20 grader alla dagar vi är där. Himlans skönt, även om Londons mest typiska status är just regn. Men så är jag inte där för vädret heller. Ska bli otroligt roligt, jag tror vi kommer få det bra. Det brukar bli så i alla fall.

Annars idag har jag mest bråkat med väskan som ska packas, med min trasiga kropp - mestadels fingrar och händer. Lite gasbinda kanske? Jaja, orkar inte riktigt ta tag i det. Men men. Har liksom vant mig vid min otroligt friska och hela kropp.

Nog om det. Jag har packat och räknat alla tabletter, tagit de jag ska och taggar inför att sova underbart ikväll. Bra uppladdning behövs nog.
God natt.

Inte riktigt nykter

Inte heeeeeelt nykter här hemma. Haft det väldigt trevligt ikväll. Lite mycket alkohol dock. Inte galet oväntat. Jag har ju full kontroll på mitt alkoholintag. Eller inte. Inte alls faktiskt. Är de absolit lätatste kalorierna att få i mig. Tråkigt nog.

God natt.

Ett steg på vägen

så var ännu ett check skrivet i huvudet. Jag har packat klart allt som ska med. Nu gäller det att få ur alla brors kläder ur resväskan som han hade när han var i Tjeckien. Därtill har jag hämtat ut alla tabletter som ska med, och köpt värktabletter som med säkerhet kommer behövas. Har dessutom köpt solglasögon. Och, helt utan förvarning, fått en ny telefon. Släng dig i väggen Nokiahelvete, äntligen är jag av med dig. Inte en dag för sent faktiskt. Tack mamma säger jag då <3

Annars är det rätt lugnt. Ska kanske ut, (borde, ska det egentligen stå) och hjälpa till med veden, men inte riktigt hundra på att kroppen klarar det så himla länge. Som vanligt, sett ur de senaste dagarnas perspektiv.

Återkommer senare ikväll.

Som vanligt, typ

Börjar väl inlägget med att säga samma sak som jag gjort de senaste inläggen; kroppen dör. Långsamt tror jag att den dör av allt jag utsatt den gör. Svält och överdoser och överträning. Det börjar märkas. Antar att det egentligen inte är något att klaga över. Det är som sagt självförvållat.

Annars är det inte mycket bättre. Ångesten gnager lite smått. Har egentligen ingen bra anledning. Ingen bra förklaring. Har bara den där katastrofkänslan som äter sig inåt. Det är i och för sig rätt normalt för mig i början på en maniperiod. Det vänder snart och jag har ork till allt, allt känns plötsligt helt annorlunda. Inte nödvändigtvis bättre, på många sätt, men fortfarande skönt att känna andra känslor på andra sätt än bara depressiontankarna. Orkar inte mer ikväll, är helt slut.

God natt.


Ordnat

Så var jag inte en krona fattigare men en årsprenumeration på Norton. Är inte så jädra smart att vara utan virusskydd liksom.

Annars är det blandat. Liksom de senaste dagarna är det som vanligt i huvudet. Man kan alltså inte säga katastrof, bara allmänt tungt. Kroppen däremot, den dödar mig. Blir inte sittade här länge, fingrar och händer tycker inte om livet jag lever. Tvättat hela dagen och kämpat med att klyva veden där emellan. Eller tvärtom snarare, sprungit till tvättmaskinen i pauserna ute vid veden. Men vi har kommit långt så.

Nu är det endast TRE dagar kvar till avfärd. Har inte, ovanligt nog, stressat upp mig. Har inte resfeber, inte hyper gällande packning (bortsett från skoproblem då, men det räknas inte). Däremot är jag mitt uppe i mani för tillfället. Jävla skitsjukdom. Även om jag för tillfället uppskattar manin. Mest för att jag inte varit manisk länge nog denna gången för att vara helt utmattad. Det kommer väl, förhoppningsvis om en vecka, INTE tidigare.

Återkommer senare ikväll, antar jag.

Figure it out

Det är återigen Elin som sitter här med trasiga bitar i sin hand och har det allmänt okej. Okej för att vara så dåligt som det är för tillfället. Allting går lite lite mer snett än vad jag orkar. Små saker, men än dock som känns och som stör och smärtar. Min ytterst abnormalt enorma kropp till exempel. Min mycket smärtsamma kropp till exempel.

Fy, Nu går jag och lägger mig. God natt.

Jobb och slit

Här hemma är det familjedag. Vi har kämpat med veden hela eftermiddagen och har det egentligen inte så tokigt, även om samtalen, logiskt nog, är få och korta. Men bara att alla fyra ser varandra utan att någon/några/alla är på väg någonstans i stress betyder en hel del. Kropparna värker dock på oss alla fyra. Min kropp är allmänt i protestaktion. Fingrar och handleder dunkar, knän och fötter pulserar av smärta och rygg värker, hjärtat slår lite fel och allmänt är hela jag otroligt seg. Men nu har vi jobbat undan det mesta som är tungt, nu är det lite lättare vedklumpar som jag och mamma kan ta själva när vi båda är lite piggare.

Ikväll är det annars lugnt, bara vila är nog det som gäller.

Livet - Hur gör jag?

Hur i hela friden är det tänkt att man ska ta sig upp härifrån? Jag vet inte hur jag på något sätt tog mig upp ur den värsta skiten där, för ett tag sen. Den där gången då jag tog mig tillbaka till något slags liv där jag stod ut. Det försvann iväg igen för att ersättas av den där totala ambivalens som jag kände, och för den delen också känner nu, inför livet. Jag känner mig handlingsförlamad för att jag inte tar tag i mitt så kallade liv, känner mig trasig för att jag fortfarande bär på så många oläkta sår, känner mig patetisk som bara gnäller, känner mig totalt värdelös som drabbar andra det hemska faktum att jag är där och stör. Jag är nog en riktig energitjuv. Dryg och självisk. Ändå vet jag inte hur jag ska finna ork att bli bättre. Annorlunda. Mer perfekt. Det hjälpte inte särskilt att vara farligt smal, även om det var betydligt lättare - dock inte trevligare. Det hjälpte inte heller att vara inlagd trots att även det var lättare - men inte en sekund mer levande. Det hjälpte inte heller att springa och springa i livet i hopp om att visa mig bra - jag hann inte känna allt det där bra som fanns där. En liten röst skriker i huvudet att jag inte försökte tillräckligt, att om jag bara gör som han säger blir allt bra, allt kommer bli alldeles perfekt. Jag kommer bli perfekt, mitt liv kommer bli fulländat, min dödslängtan kommer försvinna. Hur i helvete tänker jag där, som ens överväger att följa rösten, följa det lilla monster som gjort mitt liv till en trasig själ gömd bakom en leende men osynlig foundation och miljöfarliga kemiska ämnen. Hur har jag tänkt leva, ta mig härifrån när allt jag har är en trygghet innehållande svaga hjärtslag och dödlig ångest? Hur ska jag komma någon annanstans än till jordens ände med en smärtsam resa dit när allt jag kommer ihåg är hur man gör sig själv till ett svältande barn med små, små glasbitar av sorg i blodomloppet. Hur fan har jag tänkt börja leva, när jag endast halvt existerar i det här? I den här katastrofen. I denna misär. I detta hat. I detta kaos. För det är ungefär det jag gör. Existerar, halvt, när det behöver verka som att jag gör det. Vari ligger livet, när är det liv, när kan jag komma att nå dit, hur gör jag för att ta mig dit? Hur gör jag när jag ramlar, faller, drunknar, svälter, dödar? Hur? Snälla, svara hur.

Om det bara så vore lite grann

Nu är klockan redan mycket och jag har inte varit uppe många timmar. Har inte så mycket jag kan göra dock eftersom mamma sover. Så jag sitter här och gör mest ingenting. Lite dåligt av mig, men så jag ju inte så bra heller. Idag är det en del som ska göras. Tvätta, städa källaren, städa brors rum. Typ det. Tror det var allt. Lagom dag? Njae? Hade helst inte gjort något alls. Men vissa dagar är ju så.

Återkommer.

Det kommer igen liksom

På något underligt vis är det kväll igen. Vart tog dagen vägen? Jag har hunnit med mycket. Det mesta viktigt, men fortfarande jobbigt. Har ikväll kommit på att jag är en sportnörd (varit bänkad framför hockeyn, där Sverige vann), också kommit på att det ska bli kul att åka till London, nervöst, men kul. Dessutom har jag insett att jag har tur som har en så bra psykolog, som faktiskt hjälpt mig hittills, genom skit och genom det som varit bättre. Jag har därtill fått en underbar kontaktperson på Stentorpet. Allt låter så himla bra. Ändå mår jag inuti katastrof. Inuti river stormar och orkaner upp min en gång trygga grund, ångest river upp djupa sår och tankar river upp sjukdomarna. Dumt nog/tur nog har jag lärt mig att le, le falskt, men få det att se äkta ut. Jag har lärt mig att säga saker som låter bra, som får folk att lämna mig ifred, trots att jag egentligen bara skulle vilja att någon höll om mig. Jag har lärt mig att fortsätta springa fastän jag redan ligger ner. Jag har lärt mig att få livet att se ut som att jag lever trots att jag egentligen bara väntar på att få dö snart. Undra vad i helvete jag håller på med.

Ingen idé att jag sitter här. God natt.

Stentorpet + psykologen

Idag började morgon hos psykologen som egentligen är rätt rädd för vad jag kan ta mig till. Han är lite chockad över hur mitt liv sett ut, vad jag varit med om. Vilket skrämmer mig för att berätta mer då jag nu inte ens sagt hälften av det viktiga. Han vet inte om djupdykningarna, vet inte om hur allvarliga killproblemen varit, vet inte om allt dumt jag gjort, vet inte om alla lögner jag levt med, vet inte om alla bråk om vem jag egentligen är. Han vet fantastiskt lite, men läser mig redan för bra. Det var svårt idag. Tungt. Svårt att fokusera när vi pratar om vissa saker. Som idag. Tappade bort mig lite mitt i allt där.

Inte blev det lättare av att ta sig till Stentorpet där jag får rätt bra stöd av min kontaktperson. Trivs med henne. Hon stöttar, peppar när hon ser att det finns chans till det, frågar när hon märker att jag tänker på det för mycket, håller koll när det behövs. Det sista lyckades hon mindre bra med idag. Hon peppade mig att äta en bulle, jag åt hälften som jag senare spydde upp. Men ändå kändes det överlevbart där idag. Var själv så lite lättare att vara jag då.

Återkommer ikväll. Aningens tröttare antar jag, men det är väl som vanligt.

Hade kunnat vara bättre

Lite trött tjej här. Var uppe till två i natt, gick upp sju för möte hos psykologen. Var tungt. Idag igen. Tog upp saker jag inte riktigt tänkt på den senaste tiden. Trots att det egentligen var starten på alla problem, på mina sjukdomar.

Ska till Stentorpet nu. Inte pepp.

Jävla skit

Jag föll hårt ikväll. Alla fina människor jag har som jag inte alls förtjänar. All ork jag tagit från dom, alla svek dom fått från mig, alla jobbiga sms, alla gånger jag inte lyssnat på dom när dom behövt mig. Vilken bedrövlig människa dom letat på. De förjänar bättre än mig. Ikväll är en sån där kväll då jag för några år sedan lika gärna kunde dött av något tok. För tillfället är det lite sådär halvjobbigt.

Jävla skitkväll. Går inte alls bra.

Ätstörningsenheten

Idag var det Stentorpet och har varit bra bortsett från lite jobbiga tankar gällande matproblem och inläggningar och stunden när hjärtat slutar slå när jag går förbi det hus som mitt liv kretsat kring i fyra år - ätstörningsenheten. Så började hjärtat slå, jag trodde allt var lugnt när jag gick runt hörnet, men hjärtat slog istället tio gånger för fort. Jag har varit där hundratals gånger. Första månaderna var jag där tre eller fyra gånger i veckan. Jag träffade läkare, psykologer, DBT-terapeuter, sjukgymnaster, chefsläkare. Jag har nog varit i alla rum på hela enheten. Jag har sett varenda tavla, sett varenda personal, druckit ur alla koppar i köket. Det var min trygga punkt, dit jag vände mig. Det ställe som styrde mitt liv, som gav mitt liv struktur, lite ordning jag kunde hålla mig till i allt mitt kaos. Det var det hus där jag skar upp magen på toaletten. Det var den bästa enheten jag varit inskriven på. Med de bästa kunskaperna och bästa utbildningarna och bästa resultaten. Det var den byggnad som räddade mig undan barnpsyks slutenvårdsavdelning. Man kan säga att det är ganska mycket kopplat dit. Så mycket minnen, så mycket tid, så mycket pratande, så mycket kämpa och slit. Så mycket död och så mycket liv.

Efter några minuter, många minuter, andades jag normalt men kaoset från minnena sitter i än. Och kommer nog göra det, ibland mer och ibland mindre. Det kommer alltid hugga i hjärtat när jag tänker på det. Och kanske är det inte så konstigt, kanske till och med normalt och viktigt. Det huset var en sån viktig del av mitt liv. Men mest av allt, trots all smärta som är kopplat till stället, är jag tacksam. Ont kommer jag alltid att ha när jag tänker på det, men jag kommer alltid bära med mig allt som jag fick som var positivt.

En underbar helg hos Cili

Helgen har varit underbar. Helt toppen. I ord kan man säga så här: vin, regn, promenad, skratt, kramar, långa nätter, mer vin, Disneyfilmer, jordgubbschoklad, hundgos, fläskfilé & pommes, trasiga ryggar och knän och huvuden och alla möjliga kroppsdelar, spela spel, våfflor, musik, tågresande. Osv osv. Är så glad att jag åkte för de här dagarna har varit fina. Väldigt fina.

Nu är jag trött och lite smånervös inför veckan. Den kan nog bli jädrigt lång alltså. Men om en vecka packar jag det sista inför resan till London. Ska bli så himla kul.

Uäääääähh

Det är aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaalldeles för tidigt för mig det här. Är helt dimmig i huvudet än. Lite oroad över det där med att vakna innan rätt station. Så jag inte vaknar i Örebro liksom. Men men, den oron gör mig inte så mycket. Jag  har haft en fantastisk helg, med en mysig människa vars familj inte var så tokig heller. Vi åt våfflor och spelade lite spel igår hos hennes föräldrar. Jag delade vinsten faktiskt - i en tävling jag aldrig spelat. Skojigt. Nu är det i alla fall avfärd härifrån om några minuter :(    :*(  Surigt, då jag gärna stannat kvar ett tag till.
Återkommer ikväll.

Rätt bra

Har det rätt fint här. Ligger i sängen hos Cili och är aningens bakfull, vilket jag sorgligt nog är ensam om då Cili sov halva kvällen i mitt knä medan jag tittade på Disneyfilmer. Skönheten och odjuret, den var fin, och Ariel som var nästan lika fin. Har så himla dålig koll på barnfilmer. Somnade till Peter Pan dock. Så man kan säga att det är rätt lugnt. Vi åt fläskfilé och pommes igår, vilket också gick bra. Så man kan säga att det är bra här. Har kopplat bort resten av världen för ett par dagar, välbehövligt. Återkommer imorgon.

Grattis mamma (och lite grattis Elin)

Nu sitter jag här helt slut och trött och lite, aningens, pyttelite less. Men mest nöjd faktiskt. Jag har gjort en strålande insats idag. Det enda jag faktiskt gjort fel är att komma för sent till praktiken. Och det är inte ens ett problem. Det vara bara jobbigt under den där kvarten som gick efter ett, när jag borde varit där. och det, DET brukar inte ens vara ett så stort problem att det räknas som fel eller problem en vanlig dag. Idag har jag gjort det mesta rätt. Eller ja, egentligen har jag inte gjort så mycket. Har bara flutit på av sig själv. Köpte alla ölglas till mamma, (dyrt som satan) plus en sån där gasolbrännare till desserter osv. Fattig blev jag, men det var det värt, för det har varit en strålande kväll. Mamma har varit nöjd med kvällen, pappa är nöjd med mig och jag är själv nöjd med vardagen. Stentorpet gick bra, om än lite virrigt då jag tänkte på helt annat, fortsatte hemåt och åt middag som blev avbruten av familjen E. Mammsen fick lite allt möjligt, jag var fullt upptagen med disk för att komma på vad det är. Meta och Jesper kom kort därpå och vi åt tårta (läs "vi", där JAG ingår), drack en himlans massa vin och hade det allmänt trevlig. Mamma ville egentligen inte att det skulle komma folk, men jag ändrade det (lite sådär bakom hennes rygg då förstås) och hon är nog rätt glad för det. Hon behövde lite roligt. Närmaste tre veckorna kommer bli helvetiskt jobbiga, för oss alla i familjen. Men det är ett senare problem, nu tänker jag ta tabletterna och därefter ta mig till sängen.

Imorgon allt folk - då ska jag till STHLM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Det ska bli otroligt roligt och skönt och lättande och fantastiskt underbart.
Så ha en fin helg alla läsare, jag skriver någon rad under helgen.


På något sätt gick det.. Alldeles fel.

Det är så förbannat svårt ibland. Bara finnas till? What? Det brukade vara så lätt. Så himla lätt. Jag behövde inte ens tänka på det. Jag hade så fantastiskt kul att jag inte ens funderade på döden eller sjukdomar eller kalorier eller tabletter eller sjukhusavdelningar eller bråk med myndigheter. Allt flöt på, jag klarade allt, jag gjorde bara saker jag kunde, men det var ganska mycket så dagarna var fulla hela tiden ändå. Nu då? Jag kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan och klarar knappt av det. Jag är så mitt uppe i att vara sjuk att humana aktioner är lite lite långt bort. Är mest "intresserad" av att vara där jag är. Eller nej, inte intresserad, men det jag är mest iblandad i. Helt stört. Hur blir man egentligen så här störd? Hur gör man för att må så här dåligt? Hur lyckas man göra så många fel? Hur kan man hamna här, utan att egentligen försöka bli sjuk? Jag försökte bli perfekt. Jag försökte ha kontroll. Allting föll långt, långt bort innan jag ens nått dit.

Jävla skit. God natt.

You're not alone

Det kom ett litet sms sådär helt plötsligt. Sådär fint. Det finns människor därute. Ibland närmare, ibland längre bort, men jag är faktiskt inte ensam. Jag är själv ganska mycket, men ensam - nej. Jag har så många som stöttar och vill mig väl, även om majoriteten är lite trötta på min tröga framfart mot livet. Det går lite trögt, det måste jag hålla med om. Men de finns där.

"If you can hear me now I'm reaching out to let you know that you're not alone."

Och utan att förstå vad jag vet är det bara att skriva en rad, säga en mening, att nu funkar det inte. Hjälp mig.
Då finns hon där. Hon den där som säger alla bra saker. Eller hon den där som kan säga en enda sak och veta att det är precis rätt sak att säga till mig. Eller hon som helt enkelt ger mig en lång text med just dom ord som fastnar i mitt huvud. De som funnits där så länge, så nära och som släppt in mig till dom lika mycket. Såna som varit med mig i med - och motgångar, fastän jag inte alls förtjänar dom.

Lite så tänker jag så här mitt på dagen. Försöker ta itu med allt det där jag annars inte alls försöker tänka på. Men en hel del är faktiskt bra, bättre än bra, helt underbart. Det är det jag måste ta fram när allt annat känns totalt skit.

Inte nu igen

Att det ska vara så svårt att bara vara. Andas. Äta. Gå. Prata. Vara bra. Räcka till. Men inget går. Allt går bara alldeles galet.

Lite nytt igen

Så var ännu en dag till ända. Denna har dock inte varit som andra. Idag var det första dagen på äldreboendet då jag var med äldre på riktigt. Tidigare, måndagar, har det ju varit kringarbete, men idag var vi tre tillsammans med personalen och några från boendet. Kul hade vi och jag fick i mig en del av en bulle. Jädrigt gott faktiskt även om den smakade mest ångest. Trevlig personal, hade lite tur så vi sjöng en del psalmer jag kände igen. Det var tider det. Tiden när psalmer fortfarande stärkte. Den är i alla fall slut.

Jag klarade mig rätt bra, min kontaktperson, som var den som följde med från enheten, var väldigt nöjd med mig sa hon.

Mår sådär. Börjar falla så smått.

.

Life, I wish I could love you but no, I still can't see why I should.

En himla tur att jag har de jag har

Jag har egentligen en himla tur som har så många människor runt mig. Har provat på några psykologer, läkare, psykiater, psykoterapeuter, sjukgymnaster och lite alla sorters yrkesroller det finns inom psykvården. Men faktiskt, jag har bara haft en man förut, min allra första kontakt med psykvården på barnpsyks öppenvård. Vad längesen. Läkaren där var i alla fall chefsläkare så hade egentligen tur redan då. Under åren, särskilt slutenvården, har jag dock hittat riktiga stolpskott. Skrevs in på ätstörningsenheten Humlegården, där jag fick den bästa läkaren och den bästa psykologen på hela avdelningen. Bytte dock psykolog och fick en lika bra. Skrevs ut från ät-enheten (av någon okänd anledning) och fick ännu en chefsläkare och tydligen den bästa psykologen på affektiva mottagning. Och vilken himla tur det var. En skum, men bra läkare, men framför allt vilken fantastisk psykolog. En karl. Den första sen den jag fick allra först. Jag var livrädd, totalt panikslagen när jag skulle träffa honom första gången. Det har alltid varit tungt att vara hos honom men alltid varit något som i längden kommer göra det bättre. Idag var det nog jobbigast hittills. Som det ska vara antar jag. Pratade om mycket tungt som jag upplevt och för det mesta inte bearbetat heller. Vilken han tycker är viktigt, så det är väl det han vill fokusera på framöver, använda EMDR för att ta en sak i taget. Och det kanske är det som behövs - gå igenom det, acceptera det och försöka förstå det. Så jag är faktiskt tacksam över att jag fick honom som psykolog.

Annars ikväll är det lite tungt. Är trött mentalt efter dagen men har ändå fått i mig middag. Okej. En väldigt liten portion enligt mamma men jag har ju inte heller kvar förmågan att se vad som är en normalportion. Men ja, mat är det i alla fall.

Psykologtid

Det är lite sådär idag. Psykologtid helt plötsligt. Känner mig inte alltför pepp. Känner mig inte särskilt sugen på det alls. Med tanke på förra veckans möte känns det rätt ostabilt att ens gå dit. Vet att han vill väl, men samtidigt är jag ännu inte säker på vad han är kapabel till. Är inte sådär överlycklig i idén om inläggning, även om det kanske skulle ha sina fördelar. Men jag orkar inte igen.

Dit ska jag om en timme. Usch usch.

Annars idag är det lugnt. Försöka få i mig lite frukost kanske?

Lite lyckat sådär

Här är det otroligt blandat. Idag kände jag mig inte värd maten mer än vanligt, eller mindre än vanligt med tanke på vilken lyxmat det var. Havsöring, alldeles nyfångad. Några hundra kronor kilot egentligen, men lite flyt ska man ha, så vi betalade med en Jägareförbundet-tröja. Han vägrade ta emot mer. Men det var så himla gott och mamma och pappa blev så glada när jag verkligen åt idag. Så kampen var det verkligen värt.

Annars är det lite ostabilt. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka om min vardag och alla problem och sjukdomar och obearbetade känslor. Helst av allt skulle jag nog skita i allt. Fullständigt låta bli att göra något alls. Men riktigt så funkar det inte, hur svårt jag än har att tycka att det är okej. För att ge upp vore en himla lätt lösning på det hela.

Nu dör mina fingrar så det får räcka med blogginlägg idag.

Lite massa saker här.

Allt rullar på här, ytterligare en natt utan rakblad, hur nu det gick till då två timmar ägnades åt att titta på den bh där rakbladet ligger. Men jag lät bli, började dagen med frukost och kaffe, åkte med mamma och hämtade ut några tabletter OCH fixade intyg för de narkotikaklassade medicinerna till Londonresan. Har det gjort liksom. Var inte så svårt, bara jobbigt att ta tag i det från början. Nu är det gjort, och jag är lite nöjd med mig själv. Lite roligare blir det ju såklart också när pappershögen för saker som tillhör Londonresan blir större. Biljetter och intyg mm.

Drömde desstutom om mitt altanbord, men det får bli en annan månad när plånboken inte gapar lika tom.

Jag mår sådär kan man säga. Det är mycket tankar och mycket att göra. Lider med mig själv som måste stå ut med den här kroppen och lider med de omkring mig som måste skämmas för mig. Fullt normalt liksom att inte ens kunna gå i en helt vanlig butik utan att behöva trycka i mig tabletter.

MEN roligaste för dagen måste ändå vara några bokstäver på ett papper som jag la i postlådan idag.

Det här med att vara ätstörd

Livet. Ja, i filosofikurserna på gymnasiet fick man den frågan. Man fick många intressant och diffusa frågor. Vad är livet. Vad är lycka. Vad är döden. Men ja, vad är livet? Jag har, liksom alla andra, inget svar på det som man kan kalla rätt. Det är problemet, ett av dom i alla fall, med att det inte finns något svar på det. Om vi hade ett svar på vad livet är skulle det nog vara lite lättare att sträva efter att nå dit. Just nu vet jag inte riktigt vad jag kämpar för. Bli frisk? Jo men jag ska ju bli frisk för att få leva. Än dock - livet? Att äta vad jag vill? Att vara ensam om att bo i min hjärna? Att slippa ångest? Att skratta äkta? Att älska sig själv? Att slippa värdelöshetskänslorna? Att umgås med andra människor och känna att jag förtjänar det? Att bli accepterad för den jag är? Att klara av att finnas till, på riktigt, utan att dö inombords? Nu orkar jag inte komma på fler alternativa svar där men jag tror att budskapet står klart ändå. Att sträva efter allt det där och nå dit, är det livet? Eller är det helt enkelt att överleva som är livet? En sak vet jag i alla fall, ett liv utan ätstörning är definitivt ett bättre liv än en vardag med den pissjukdomen. Det är i alla fall mer likt vad nu livet är.

Fasaden för trygghet

Så var det helg. Skönt samtidigt som det är lite tråkigt, att ännu en vecka gått och jag har inte tagit en millimeter i steg framåt. Så himla bra man känner sig. Jag ska ju föreställa bra. En gång i tiden var jag bra. Nu är lilla jag en stor hög av trasiga atomer utan någon ordning som kan liknas ordning. Ingen hittar runt där bland minnen, ätstörningstankar, självmordslängtan, smärta och mest av allt självhat. Jag hittar inte ens själv. Springer bara därifrån men skär mig på bitarna. Det blöder från min kropp men faktiskt, det enda jag ser framför mig är mörkret. Där vet jag att jag är trygg. Men återigen måste jag skriva "men", det passar nämligen bra i de flesta av mina meningar, för den där tryggheten, den är ingenting. Bara en enda fasad av något farligt som gömmer sig där innanför. Och jag vet det. Lite grann. Men det är fortfarande det enda jag har. Så jag fortsätter dit, fortare än jag egentligen orkar springa. Snart ser jag inte längre blodspåren bakom mig om jag vänder mig om. Jag är därinne nu. I faran i tron att livet väntar på mig där. Långsamt kanske jag fattar det. Men fascinerad av tryggheten är det så lätt att jag missar de framstegen. Det är det jag gör nu - missar framstegen. Jag står kvar här med det lilla liv jag har. Väldigt lite alltså.

Surr och burr

Nu är det alltså slut på arbetsveckan. Fredag därmed, för er som inte visste. Det känns blandat inför det. En helg utan något planerat, vilket känns rätt bra. I alla fall för kroppen. Huvudet tycker inte lika bra om att jag latar mig vid datorn halva dagarna. Hur som helst har jag fått i mig middag ikväll och sista påskmustflaskan är öppnad. Är hemma hos mamma och pappa och har kikat på Sound of music hela eftermiddagen.

Ikväll satsar jag på chips och hockey. Låter rätt bra faktiskt. Lite kämpigt - men bra.

Ha en toppenkväll nu då <3


Oooohh I'm walking on sunshine

Det är fortsatt bra här ikväll måste jag säga. Jag har fått några fina sms, verklig peppning och lite kärleksförklaringar. Och lite, lite frustration, men jag lovar, jag ska göra mitt bästa för att överleva. Kan bli ett problem då min kropp lite smått ger upp vartefter jag gör något. Blir inte mycket datorklickande då fingrarna dör, blir inte mycket hushållsarbete gjort då ryggen dör, blir inte mycket ansträngande alls då hjärtat inte riktigt fungerar. Jag klagar, helt onödigt då jag mår okej. I huvudet är det lite kaos, men som tidigare så känns det inte lika fullständigt ohanterbart. Trött, trött, men glad och nöjd med det mesta, i alla fall det jag väljer att tänka på.

Det är så fint att jag nästan funderar på att äta kvällsmellis. Så svårt ska det väl ändå inte vara? JAG GÅR INTE UPP TIO KILO AV EN MACKA, FATTA. Det är nog värt att kämpa i mig det.

Här fundras det

Sitter här och gör egentligen inte så mycket alls. Särskilt inte så mycket som jag borde göra. Dock tveksam till hur mycket kroppen orkar av det pappa vill att jag ska göra. Är lite sliten måste jag väl erkänna. Inte helt oväntat, jag vet. :P

Däremot borde jag orka äta en macka till mellanmål, men det går sådär med att orka det också. Så svårt borde det inte vara, jag vet ju att det är viktigt. Egentligen.

Men som jag sa igår, vilket håller i sig, så är allt det negativa lite mindre påtagligt för tillfället.

Fortsatt bra

Det är fortsatt bra här i Västerås faktiskt. Trött så in i.. , men fortfarande bra. Ikväll var det funktionärsmöte med VM-gruppen och det var kanske inte kul, men givande. Känns lite tryggare när alla som ska jobba har träffats och presenterat sig och vet vad alla andra heter. Vi vet vad vi ska göra och restaurangfolket har gjort upp vår plan för de fyra dagarna. Så lite bra känner jag mig, eftersom jag är den av oss som tillsammans med mamma jobbat längst under åren. Vilket verkligen känns bra, jag kan allt som ska göras, hur maskinerna fungerar, hur man hanterar alla gubbiga gubbar och känner de flesta inom klubben. Så ja. Det känns helt enkelt väldigt lugnt.

Annars är det rätt fint också. Gårdagen sitter i och jag minns hur fint det var. Jag ska bära med mig det. Man kan alltså säga att det är rätt lugnt här hos mamma och pappa.

Nästan lite i rus

Det spritter i min onda kropp, men som vi kom fram till igår känner man ingen smärta när man gör vissa saker (host). Så det gör inte så mycket att det är svårt att gå. För faktiskt så mår jag riktigt bra. Ja, jag kan säga, helt ärligt, att jag mår bra idag. Jag är glad, huvudet är inte i särskilt stor kaos och jag kan lite smått le för mig själv när jag ser tallrikarna efter igår. Ja, vi åt faktiskt. Jag åt, helt utan att sluta bara pga att det skriker i mitt huvud. Igår kändes det värt det. Att kämpa. Kämpa för något fint. För jag hade det väldigt bra. Sällskap, skratt, kramar, mat, film. Tack fina töser för det.

Idag är det annars funktionärsmöte på klubben tydligen. Hm.

Återkommer senare.

En sån där fin kväll

Vad säger man efter en sån här fin kväll? Ja, inte så mycket faktiskt. Det räcker med att säga att kvällen har varit fantastisk, underbar, rolig, mysig, perfekt, alltigenom fin. För det har den verkligen varit. Trevligt sällskap med god mat och dessert och påskmust och film och prat och ja, bara mys.

God natt.

Klant + Cili

Jag är en riktig klant. Inte konstigt att alla gamla skador går upp hela tiden. Igår skulle jag sätta ner dataväskan på  golvet, böjde mig för långt och heeeela knät vred sig. Det känns idag. För en kvart sen upptäckte jag blod i hela lägenheten. Fattade inte vad det var förrän jag såg hela tån blodig. Hade klivit in en glasbit, från en sönderslagen lampa förra veckan. Det gör lite ont. Men det är ju som vanligt alltså. :P

Hur som så sitter jag i alla fall här nu med en kopp kaffe och räknar ner minutrarna som är kvar tills klockan är fem. Då dyker nämligen Cili och Maja upp. Kommer bli underbart, känns så himla skoj.

Nu har jag i alla fall slängt ut mattorna på altanen och ställt dörren öppen så det blir lite frisk luft här inne. Kan behövas. Och det är det värt. Slänga in allt som blev utslitet igår ur garderoberna i klädvalsångesten igår. Lite strumpbyxor och klänningar och annat ligger överallt. Torka hyllor, slänga soporna, plocka in disken och lite annat vad jag nu kan komma på. 

Återkommer ikväll.

En lagom dag

Nu är jag hemma. Eller ja, har varit ett tag. Men mitt huvud dödar mig, är därför jag ens är hemma ikväll. Tuggat i mig några tabletter till, legat utslagen på soffan ett tag så nu orkar jag i alla fall andas i vanlig takt. Fattar inte vad det är med min kropp riktigt. Strunt i det.

Har i alla fall tänkt att jag ska gå och lägga mig nu.
God natt.

RSS 2.0