Eskilstuna och Västerås sjukhus

Var inte mycket till info, gårdagens inlägg, så jag förklarar väl lite vettigare.

Tisdag eftermiddag, efter mötet hos psykologen, hamnade jag i min soffa i lägenheten och visste egentligen inte vad jag höll på med. Jag visste att jag hade tabletter gömda och jag visste att jag säkerligen hade gömt en massa som jag förträngt att jag ens hade. Där fick jag rätt, jag hittade över 500 tabletter runt om i min 45 kvm-lägenhet. Hur många jag fick i mig vet jag inte, har ingen aning, någonting på 200, sen var jag för drogad för att kunna hålla räkningen, men ambulanspersonalen trodde närmare 500. Vilket inte förvånar mig, vad gäller tabletter har jag inga hämningar alls. Skäms så himla mycket. Verkligen skäms.

Efter jag vet inte hur länge hade i alla fall mamma dykt upp efter telefonsamtal från C. Som så fort hon såg mig ringde 112. Jag var vid medvetande när hon kom men förlorade det innan ambulansen kom.

40 timmar senare vaknar jag ur koman som lika gärna kunde varit avslutet på mitt liv. Jag vaknade i Eskilstuna igår morse och fattade väl inte riktigt vad som hänt. Vad jag hade gjort. Kanske jag inte har gjort helt nu heller. Det beslutades i alla fall att jag under eftermiddagen skulle åka hem till Västerås för att bli inlagd på psyk. Jag och mamma tog oss i alla fall till psykakuten där vi lyckades prata oss ur en inläggning. Mamma är nog inte helt säker på att det är rätt beslut, men jag är i alla fall glad för det. Så igår, sent på eftermiddagen, var jag återigen i Lillhärad hos mamma och pappa där jag just nu är ensam. Skönt att få lite space känner jag. Det gör nog mig gott.

Det var ungefär vad jag hade tänkt skriva, har inte så mycket mer i huvudet än det.

Tur, tur och retur

Här är det varit inläggstorka. På grund av mindre trevliga uppleveleser. Det hela började med en överdos i min lägenhet, i ensamhet. I tisdags kväll. Minns inte alla hundra som det räknats fram att jag tuggat i mig. Uppåt 500.. Rent djävulskapt dumt gjort. Jag tänkte inte ens på vad som kunde hända, jag hade bara framför mig att det var det "bästa" sättet att dö snabbt. Jag var i alla fall medvetslös när mamma kom, som tack och lov kom i tid tack vare C., tack kloka du. Mamma ringde ambulans som försökte få i mig kol, men de insåg att det skulle ta för lång tid att göra det i mitt kök, så de/vi åkte direkt till akuten i stället. Där det konstaterades att inte ens tio tabletter, kanske bara fem till, hade sänt mig till graven på en kvart. Nu hade jag tur (otur beroende på vem och när man frågar) som hade fina människor som jag vet att dom bryr sig. Så nu sitter jag här, efter två sjukhus (Eskilstuna och Västerås), tre avdelningar (akuten, V-ås, IVA, Eskilstuna och psykakuten här i Västerås, och ytterligare en bit till av mig som gått sönder.

Mamma hittade mig i alla fall i tid, och med massa Stesolid fick dom till slut hejd på mina aggressionsanfall och fick i mig lite kol så jag kunde få upp åtminstone en del av tabletterna.

På väg

Om en knapp timme ska jag vara hos psykologen. Igen. Det går snabbt mellan mötena och kanske är det det som skrämmer mig med honom, den nya. Att jag aldrig får tid att göra något alldeles för dumt. Denna veckan kan man hoppas på att det bara blir ett möte så jag får en hel vecka på mig att typ göra ingenting. Ruttna lite till utan någons kontroll. Utan min egen till och med.

Avfärd nu.

Tomt

Det är lite sådär plågsamt tomt bredvid mig i soffan. Om bara någon (typ du kanske?) skulle kunna finnas där. Någon av er som funnits vid min sida så länge, som känner mig så bra. Finns inte så många, men någon av er. Som kunde hålla min hand och som jag vet håller den trots att dom vet vem jag är. Men där är jag inte. Inte alls.
Nu har det tagit mig tre timmar att skriva dessa tre rader så jag ger nog upp där och säger god natt.

typ du

Det är lite sådär plågsamt tomt bredvid mig i soffan. Om bara någon (typ du kanske?) skulle kunna finnas där. Någon av er som funnits vid min sida så länge, som känner mig så bra. Finns inte så många, men någon av er. Som kunde hålla min hand och som jag vet håller den trots att dom vet vem jag är. Men där är jag inte. Inte alls.
Nu har det tagit mig tre timmar att skriva dessa tre rader så jag ger nog upp där och säger god natt.

Inte riktigt så

Dystra tankar här i Västerås, kedjeröker, springer till vågen och "taggar" inför middag. Om det nu kan kallas taggar. Fasar, planerar, tänker. Vad det än kallas är det inte kul. Orkar inte riktigt med resten. Stänger allt ute och försöker på något sätt klara allt ändå. Stentorpet idag, gick helt okej. Vi var bara två idag så inte så konstigt. Allt annat får vara. Svarar inte på sms, struntar i hur många tabletter jag tar, skiter i att handla den där yoghurten jag tidigare ville ha. Skiter i att bädda sängen, skiter i att försöka göra något alls. Tror nog att jag ligger här i soffan och ruttnar bort helt.


MEN

Det är kallt i natt. Jag fryser trots en lång dusch som slutade illa. Önskar jag kunde slippa duscha, det går aldrig bra. Men nu är jag i alla fall i sängen och känner mig lite dålig. Som aldrig lyckas tillräckligt bra. Hur svårt ska det vara egentligen? Jag har det ju bra utanför huvudet, stöttande föräldrar, en praktikplats på en plats jag trivs på, om än att jag inte känner mig trygg alls, har en underbar hund (nästan jämt i alla fall) och en nästan normalviktig kropp och en liten önskan om friskhet. Men allt det där går att skriva men efter, vilket jag kommer göra (så sluta läs om du inte orkar med mer negativt). Stöttande familj MEN som förväntar sig att jag ska må bra nu, som har det så bra löst med allt. En praktikplats jag trivs på men som skrämmer mig så eftersom jag är så rädd att misslyckas där. Och en underbar hund men som ställer onormalt mycket krav, för att vara hund, för att vara en vuxen hund också. Omringas av mat jag borde äta för att bli frisk men som jag ändå inte får i mig. Jag borde leva livet. Men jag gör det inte. Jag sitter kvar här i skiten och har inga bra sätt på att ta tag i att ta mig ur det.

Fan.

Mat

Här är klockan strax fyra och det känns sådär. Känns sådär med det mesta. Ätit vilket känns sådär, ätit massor, efter att ha ätit massor tidigare i helgen, vilket känns ännu mer sådär. Vill ju vara smal och fin och duktig och räcka till och göra människor nöjda och tycka att jag gör bra. Själv kommer jag nog aldrig tycka att jag är det där.

Jaja, återkommer när jag inte är lika deppig.


MEN resan till Tyskland är bokad och det känns väldigt bra.


23.43

Nu har jag ätit en hel godisfabrik och mår inte särskilt bra. Det slutade inte bra heller. Lite jobbigt, för dagen har egentligen varit väldigt bra. Vi firade pappa idag istället eftersom mamma ville vara med och dricka vin till maten. Spelar ju ingen större roll om vi firar den idag eller imorgon. Fläskfilé med stripes blev det i alla fall. Lät bli den där efterlängtade ketchupen, men fick i mig creme fraiche i alla fall.

Känns sådär med allt ikväll. Har tappat vartefter kvällen gått och ja, just nu känns det allt annat än bra. Alla ätstörningstankar finns där, all ångest finns där.

Shopping

Här är det rätt lugnt för tillfället. Ätit belgiska våfflor med sylt och det gick rätt bra ändå. Aldrig lätt med mat, men vi hade det trevligt, vi tre. Mamma, pappa och jag. Lillebror har åkt till Oslo över helgen så vi är ensamma att fira pappas födelsedag. Som egentligen är imorgon men mamma ville vara med och dricka lite vin så vi firar idag. Jag firade med att shoppa till mig själv och dessutom köpa 3 skjortor och betala en del av alla tusen som pappas systemkamera kostade. Nu är vi i alla fall en sån rikare och pappa blev glad. Han och jag har pratat om att köpa en ihop men det har aldrig blivit av liksom.

Jag har i alla fall köpt:

shopping

Och...

shopping

Ett par gröna chinos, ett vitt spetslinne och en lång kofta i USAs flaggas mönster. Lite oförtjänt av allt det, men nu är det köpt och det får räcka med tankarna där.

Nästa punkt på dagens schema är varmt mål mat för ANDRA gången idag. Det är inte många gånger det händer. En gång tidigare det här året. Och det får räcka med tankar där också, om jag ens ska få i mig middagen. Godiset ikväll är det lättare med, just nu i alla fall, lovade mig själv att jag i alla fall skulle prova, men den oväntade lunchen ställer till det lite. Men lite kämpaanda känner jag faktiskt idag. Vad gäller maten i alla fall.

I övrigt är det sådär. Är förbannat trött mest. Resten av de vanliga tankarna är lite avslagna för tillfället, de finns där, men är instängda och bankar mest på dörren ut som jag gör det mesta jag kan för att hålla stängd.

Nu - svara på kommentarer och sedan hjälpa mamma med maten...

Om det så vore

Ikväll har jag mosat i mig vindruvor. Okej fick inte ens i mig hela lådan, men det var ändå massor. Enligt huvudet då. Ätstörning kallas det kanske. Eller vad vet jag. Är ju frisk från ätstörningen nu, då borde jag ju kunna fortsätta med alla dessa beteenden? Nog om det.

Febern har försvunnit, tack och lov och timmarna på Stentorpet flög förbi idag. Var en lagom dag. Ute i solen och gick en timme, satt i solen i nästan en till med hundarna som njöt lika mycket av vädret som vi som satt på sittunderlägg på asfalten och surrade lite allmänt om lite vad som. Alldeles lagom med vi tre kvinnor som kan slappna av ihop. Mer tryggt, i alla fall för min del. Dagen fortsatte med en timmes vandring på stan som resulterade i två par skor och ett linne, som följdes av drygt två timmar på ett fik med kaffe och bulle. Lite stolt över mig själv där, även om självhatet inte ligger på noll direkt. Men jag klarade det och jag behöll det.

Med tacosen gick det inte lika bra, men vad gör det. Är rätt nöjd ändå. Har dessutom lyckats hålla masken så himla bra inför mamma och pappa att jag faktiskt får göra lite vad som helst. Det ser så bra ut när jag ler, skrattet låter så äkta och alla trevliga kommentarer verkar så enkla. Och för min del är det verkligen skönt att få lite andrum. Hur länge jag nu klarar det.

Lika positivt som vanligt här.

God natt.

Feber

Här faller det mesta utom min kroppstemperatur. Jag tappar ork, faller omkull (bokstavligt och bildligt), faller isär inuti. Jag faller ner i mörkret och vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp ur det. Kanske är det meningen att jag ska vara här nere, långt ner? Inte vet jag, nästan så att jag tror det. Att det är så det är tänkt för mig.

Man kan säga att det är rätt dåligt här. Mår inte särskilt bra.

Döden och livet i ett liksom

Tufft idag. Är så förbannat trött. Trött. Trött på min trasiga kropp (knä som fortfarande dödar mig lite smått), trött på mitt kaosartade huvud (en ätstörning som inte är en ätstörning, frågetecken där, gör det farligt rörigt), trött på livet jag glömt hur man lever. Är helt enkelt så trött på allt. I eftermiddags var det svårt att må bra. Väldigt lätt att hålla masken men just som ensamheten blev total här sprang jag runt efter varenda tablett jag har. De låg bredvid mig här på soffan. Satt och stirrade på dom. Vågade inte räkna. Någonstans inuti vill jag inte veta. Vet jag kommer jag räkna mer och mer för att hålla koll på när jag fått ihop så många jag tycker behövs. Men vad håller jag på med, undrar jag. Jag ville ju leva livet, ta mig tillbaka dit till vardagströttheten, inte vara här, nära döden, nära att ge upp, nära att helt enkelt springa bort från livet och lämna allt bakom mig.

Men inte dags än. Hur gärna jag än vill emellanåt vill jag för det mesta ta mig ur det här. Kanske inte idag, eller imorgon, men jag har klarat det förr, kanske inte på egen hand alla gånger men jag har för det mesta klarat ensam att överleva. Kanske dags att ta fram den förmågan igen..?

Idag igen då

Nu är det åter torsdag. Inte kul alls idag. Hade helst legat kvar under täcket och ruttnat bort från allt. Men icke idag, idag är det Stentorpet som gäller. Avfärd nu.

Lugnare men stormigare

Nu är jag seeeeg och ska strax ta mig till sängen. Förhoppningsvis är jag så uttröttad att jag inte behöver ligga länge. Orkar orkar orkar inte med dessa nätter med massa timmar av vaken innan jag somnar och sen drömmer mardrömmar om och om igen. Orkar inte med mig själv riktigt. Med min vardag. Med mitt liv. Jag ville ju att det skulle bli bra. En gång trodde jag att det skulle bli bra. jag visste inte hur sjukt det skulle bli. Hur stört och smärtsamt och hårt och svart det skulle bli. Nu är jag inte ens säker på att jag har ett friskt liv att vänta. Det är ju en svår fråga det; går det att bli helt frisk från en ätstörning? Jag vet faktiskt inte vad jag tror längre. I början trodde jag att jag skulle dö i den här sjukdomen, sen trodde jag faktiskt att jag skulle bli helt frisk, sen var jag i princip död av den här pissjukdomen innan jag började vända och här är jag nu. Så kallad frisk men inte frisk någonstans i huvudet. Är nog inte meningen, oavsett om den finns eller inte, att jag ska träffa på det friska livet. Det friskaste som finns i alla fall hur nu det är. För kanske finns det inget friskt liv. Ett helt och hållet friskt liv utan något sjukt alls. Kanske finns det. Eller gör det?

Känslan när man känner sig mer värdelös än någonsin

Här hemma har det varit bråk. För en gångs skull var det inte jag som började. Tyvärr var pappa inblandad som vanligt istället. Sen att jag gjorde allt värre. Det var väl det är som är problemet. Är problemet. Att jag är så förbannat dum i huvudet att jag inte håller käften. Jaja, jag vet ju att det inte är NÅGON mening ALLS att säga emot pappa eller ha en åsikt där han gör något fel. Om du läser kära pappa (eller du kanske har börjat visa lite respekt för mitt önskemål om att du slutar läsa min blogg?) så ja, var förbannad, jag brukar göra dig förbannad MEN du har fel. Mamma jobbar med vilket jobb hon vill, vilka tider hon vill, och, vad gäller detta jobb, där hon jobbar nu också orkar. Om hon inte orkar två timmar extra då är det inte upp till pappa att avgöra om hon ska acceptera det eller säga upp sig när kontraktet går ut. Om hon vill söka nytt jobb är det upp till henne vilka arbetstider hon jobbar, inte pappas. Pappa jobbar 12-14 timmar om dagen i perioder, har gjort under hela mitt liv, under hela mamma och pappas äktenskap, och aldrig anpassat sig efter önskemål hemifrån, aldrig ens funderat på att överväga vad vi här hemma tycker. Nu tycker han att han, med rätta, kan säga åt mamma att han inte vill att hon jobbar natt. Hon ska jobba kontorstid så att hon kan vara vaken och sitta uppe och vänta på honom hela eftermiddagarna och kvällarna.

Att jag då inte håller käften utan tvunget måste poängtera hans arbetstider, som ska föreställa kontorstider men ändå innehåller sova borta på helger, åka hundratals mil varje år för arbeten runt om hela landet blir ingenting bättre. Mamma känner sig ännu mer ledsen, pappa ännu mer förbannad och jag ännu mer värdelös. Det hela slutar med att pappa går därifrån asförbannad och mamma smäller iväg grejerna på köksbordet och går därifrån med gråten i halsen. Så bra är jag. Känner mig som den sämsta dottern ever. Känner mig som den mest korkade människan ever. Känner mig som världens mest värdelösa varelse på denna jord. Det hela slutade med att jag bröt ihop i sängen på mitt rum och skar upp armen. Så bra är jag.

Ledsen för det otroligt positiva inlägget. Kanske kan kvällen vända men det är väl tveksamt. Återkommer.

Lets go

Äntligen skiner solen utanför så jag tänkte ta mig en fototur där ute bland alla gömda vrår i trädgården. Något roligt måste finnas. Lite blommor, en hund kanske. Bara göra något vettigt och inte bara sitta här framför datorn även om det finns ganska mycket skoj här också.

Känns sådär idag. Gick inte alls bra i natt. Hade tänkt vara helt slut när jag gick och la mig eftersom jag var uppe så länge men det var ju naivt av mig. Sent blev det innan jag somnade och jag är helt slut nu. Tankarna spinner och jag är lite sådär småosäker på hur det ska gå framöver, hur jag ska orka leva på den här helgen. Vill verkligen. Är, som psykologen sa, faktiskt lite stolt över mig själv som klarade helgen så otroligt bra. Bättre än jag ens kunde föreställa mig. Men som sagt - hålla i det här, använda glädjen och det lugn och ro jag hade inuti.

Nu ska jag nog ta itu med disken.

00.30

Klockan tickar på, vartefter den gör det känns det sämre. Fasar för att gå till tystnaden i sängen i mitt rum där det borde vara alldeles tyst men där det ändå skriks. Bara jag och skriken med alla röster om hur värdelös jag är. Äcklig, fel, oduglig, självisk, ful. Men framför allt alla vrål om hur lite jag förtjänade att ha det så bra denna helgen. Hur svårt ska det vara: 1. få tyst på rösten i huvudet, 2. tycka att jag själv förtjänar allt folk säger att jag förtänar och 3. bara sova? Vore så skönt att kunna allt det där. Klara av det och gå vidare.

God natt.


Irriterad

Då är det snart kväll och egentligen har jag inte gjort mycket nyttigt mer än att ha varit hos psykologen. Idag var det mest prat om helgen och rädslan för hur veckan blir. Hur jag ska stå ut efter en sån bra helg. Som så många gånger förr förstörs så mycket av självhatet. Nu kommer alla känslor. Att jag inte förtjänar att ha haft en bra helg, inte är värd att träffa underbara människor. Nu ska jag hantera orkelösheten, all ork försvann i helgen. Nu ska jag ta itu med att hålla kvar det positiva. Så svårt ska det väl inte vara? Men det är det. Är så rädd att förstöra det fina med helgen. Tog mig många timmar att gå och lägga mig. Rädd för att inte kunna hantera alla tankar och känslor och göra något dumt. Det gick sådär i natt. Veckans mål är i alla fall att inte göra så mycket. Försöka ta det lugnt och försöka att låta tankarna tänkas, inte försöka stressa och göra bort dom, bara låta dom vara, de går över till slut. Kom vi fram till där, sen hur länge mitt huvud håller med är mer tveksamt. Men än i alla fall.

Har ätit spätta och potatis idag. Behöll det. Känns sådär, men kämpar vidare med matbiten.

Stockholm

Klockan är kväll, jag har sovit ett tag och vaknade ensam. Bror dök just upp så känns väl lite bättre.

Är hos mamma och pappa efter en lång och underbar helg. Vi har druckit alldeles för mycket alkohol, gått massa promenader och jag har varit frisk en hel helg. Jag har ätit chips, choklad, pizza, kassler, ris, tårta, bröd. INTE spytt, inte skurit en enda gång, inte sprungit en meter. Jag har ätit tårta bland tio främlingar. Åkt tåg ensam, t/r Stockholm. Det har varit en bra helg, träffat en underbar människa. Flera faktiskt. Nätterna har sprungit förbi och vi har pratat och pratat i timmar om allt mellan himmel och jord. Jag är så otroligt glad att jag åkte, trots allt jobbigt som varit runt och jag är så himla tacksam att jag fick åka och träffa Cili. Tack Cili <3

Imorgon är det tisdag och psykologen står på schemat.

I´m alive

Jag lever. Hur bra är en verklig definitionsfråga. Vi har turats om att dricka oss totalt asfulla. Min tur i natt. Men vi har haft det toppen. I alla fall jag. Vi njuter av livet, av alkohol, av varandra och av dagarna. Promenererar med hundarna, äter massa mat, myser i soffan.
Ja, ikväll blir det i alla fall iväg och hälsa på hos folk. Jag ska få mitt huvud att må lite mindre dåligt och vara i form snart.

Avresedag

Inte många timmar kvar till tåget. Man kan kalla det resnervös. Är lite skraj, men det kommer nog gå bra.

Stentorpet nu.

Bara om en stund

Om några timmar ska jag ta mig upp ur sängen för att ta mig till tre timmar på Stentorpet för att SEN ta mig till tåget och åka till Stockholm. För första gånget detta året är jag nervös för att åka någonstans. Det är i och för sig bara en resa till som gjorts i år och den var till Uppsala, så den resan var man inte så nervös över. Den var man mest lättad och lugn inför. Lite som att komma hem var det då. Men nu är det i alla fall Stockholm som gäller, och det känns bra. Lite rädd för alla människor jag aldrig träffat. Tänk om de hatar mig? Tänk om de inte ens vill ha mig där? :S Ja, lite oro sådär, men med Cili borde det gå rätt bra ändå.

Så det blir lite skralt med blogginlägg, kommer väl något i alla fall, men jag ska leva livet denna helgen. På tal om livet ska jag äta HELA helgen, varje dag och behålla det. OCH inget skärande på hela helgen. ALLS. Det kommer nog gå bättre än på länge. Det kommer bli bra. Så bra.

Cili.

Natten har varit kämpelång. Sådär att jag borde tagit fem sömntabletter till. Inte för att jag nödvändigtvis somnat tidigare eller sovit bättre, men risken hade varit större för att just det skulle hänt. I natt blir det därmed sova mycket. För om 24 timmar och 7 minuter hoppar jag rakt in i famnen på Cili. Ja, så snart är det. Det känns som att det var igår vi satt med almnenackan och bläddrade bland datumen. Det ska bli så förbannat roligt och jag har innerligt argumenterat med mig själv för hur jag bäst ska lösa de problem som eventuellt dyker upp. Tabletterna till exempel. Har tagit några kloka beslut som jag tror ska gå bra.

Är väl kanske det som spökat i natt. Hur rädd jag är för livet. Det har inte stått vid min sida, och jag har inte stått vid dess sida heller för den delen, på så länge. Är lite rädd för hur allt ska sluta. Hur jag ska hantera det liksom. Allt man ska göra men som jag glömt hur man gör. Så många saker man ska kunna säga men som jag har förträngt vad det var. Alla tankar man ska hantera men som jag inte längre minns hur det går till. Allt det ska tas fram nu, och jag tänker göra mitt allra, allra bästa. För jag vill verkligen att det här ska bli bra. Så himla bra.

Sådär då

Onsdag kväll och som alla andra kvällar mår jag inte sådär toppen. Mår bättre än igår kväll faktiskt. Första kvällen då jag känner att jag inte tror att jag själv kommer göra ngåot vansinnigt dumt och går över gränsen i natt. I natt går jag inte längre ner i skiten, jag står kvar här och trampar och för nu är det det bästa som kan vara. Det bästa med att existera just nu är helgen. Det kommer bli en grym helg. Jag kommer få träffa fantastiska människor, dela vin och samtal med en underbar människa, promenera med tre fina hundar, äta mindre tabletter än vanligt, sova bättre än vanligt och äta mer än vanligt. Faktiskt, om ni tänker till, OM JAG själv tänker till, så är jag övertygad om att jag kommer må bra i helgen. Hur många dagar jag blir där det vette tusan det, det beror väl på hur alla orkar och kan. Men jag är i alla fall i Stockholm (observera: enligt SJ) 12.53 på fredag. Hur underbart är inte det. Det känns fint i alla fall.

Idag har jag fått i mig pasta. Hör ni PASTA. Det är månader sen sist. Men fick i mig det och det stannade. Allt känns lite mindre värdelöst idag. Jag har skrattat med bror och mamma ikväll, fått okej och uppmuntran av mamma att åka till London och känner mest att jag inte ska tänka nu. Bara vara, försöka koppla bort tankarna.

God natt.


Tittar lite smått

Sitter här och dreglar över flygbiljetter lite hit och dit. Tänk alla platser som finns, jag skulle vilja se varenda en. London. Men mest av allt tillbaka till Paris. En fantastisk stad. Atmosfär som når ända imn i själen. Alla mina resor har varit underbara på sitt sätt. Eller okej, Spanien var väl mestadels jobbigt. Det lilla jag minns. Enda positiva var väl att se Barcelona spela. Fotbollslaget alltså. Resten var en lång anorexiplåga. Men alla resor utöver det. Underbar atmosfär, vacker natur, sagolika platser och underbart sällskap. Inte bara genom mamma, för det mesta hon i alla fall, men även annars. Prag gav oss ett par från Trelleborg som vi åkte med året efter när vi åkte till Budapest. Vi var tre par där; jag och mamma, och två par till. Vi hade det fantastiskt (saknar er alla, RIP Ulla). Men finast av alla platser var Paris.
Ja, ni fattar. Lite längtan, som kanske håller mig uppe ett tag.

I övrigt är det sådär. Jag och mamma borde göra tusen saker, men hon sov dåligt på förmiddagen och jag har inte fått mitt knä att röra på sig som det ska, så lite buttert att försöka göra så mycket. Dumt, hade helst av allt rört lite på mig idag.

Återkommer.


Varit bättre

Klockan tickar på idag och jag mår allt sämre. Tankarna maler och maler och gör sönder och sönder. Som jag sa till psykologen idag, jag faller isär. Min värld faller isär, bit för bit rasar till marken som isbitar från isflak på Nordpolen gör på Greenpeacefilmerna. Tappar lite värde och jag känner mig mer värdelös och i vägen för mänskligheten än på länge. Viktigast av allt tappar jag tron på mig själv. Blir för varje dag mer osäker på hur jag ska klara det här och för varje dag blir jag mer rädd för mig själv för jag vet hur illa det kan sluta. Som vissa hört: hur i helvete ska jag överleva det här...? Det vet inte jag.

Nu är det i alla fall dags för mig att svara på kommentarer för att sedan ta mig till sängen. Måste verkligen sova ikapp mig i natt. Lycka till med det Elin.

Nu ni, har jag gjort det igen

Ni som känt mig några år kommer sucka. Sucka och skratta åt mig - jag har förstört knät. Skulle resa mig från soffan, knakade till, sen dess har det varit lite smått katastrof. Så här springer jag och gör tappra försök att gå utan att börja gråta. Trappan gick inte så bra heller.

Annars är det lugnt för min del. Ångesten börjar vakna nu när det närmar sig besök hos psykologen. Sist gick det ju sådär så vet inte riktigt hur det går idag. Jobbigt lär det bli. Han fattar mig för bra av det lilla jag säger för att det ska vara helt tryggt. Min kontroll känns inte lika total när han nu är så insatt i läget. I mina tankar och jag försöker att inte visa de värsta tankarna. De känns inte så där himla bra att han vet om just dom.

Haft besök i natt, känns bra. Mestadels även om det skrämmer mig också. Är man feg så är man.

Snart dags att röra på sig då.

sådär

datorlös, därför det inte kommit några inlägg. känns såeär med livet, eller ja, vad det nu kallas. var på stentorpet idaag. jobbigt. nu dyker i alla fall Jocke upp och ska göra mig sällskap. 

Sådär

Mat. Jag fick i mig tillräckligt, mer ändå, OCH åt sås. Har varit extra svårt med den sista tiden. Som med allt annat. Fått i mig en massiv mängd godis och mår rätt kasst över det. Spy? Jag orkar helt enkelt inte idag. Är lite smårädd för mig själv. Helt oväntat, har ju aldrig skrivit det förut. Tror helt enkelt inte att det här funkar längre och det gör mig rädd för jag vet hur det kan sluta. Orkar för helvete inte. Känner själv hur allt lätt blir svårt och allt svårt blir omöjligt.

Något positivt: Loreen vann! Hon är cool, har en bra låt, är ödmjuk OCH kommer från Västerås. Dessutom råkar ju bror gå i samma klass som hennes syster så jag var ju tvungen att rösta (han anser att han inte har råd, lite kul med tanke på att han inte betalar mobilräkningen själv :P ). Inga bortkastade pengar då liksom.

Orkar inte skriva mer. God natt. Typ.

Sluddrar

Har nu varit in till Willys och handlat godis. Och loka med äppelsmak, det ska bli fint. Gillar nya smaker där. Det tog däremot emot att ta mig in, det slutade med att antal tabletter för många, vilket gjort mamma lite bitter då jag sluddrar så knappt jag själv hör vad jag säger. Lite smått värdelöst, känner mig inte sådär underbart toppen när jag ännu en gång ger mamma en sak hon kan använda i sin nästa föreläsning om hur fel jag gör och allt jag borde göra men inte gör.

Groggy är jag, men har fått i mig två godisbitar och ikväll blir det kyckling så ikväll borde det gå  lite lättare än tidigare dagar denna veckan.

Idag igen

Idag var det veckans andra timme hos psykologen. Eller ja, fjärde blev det då vi lyckats dra ut på tiden lite hit och dit. Det känns som att jag lyckas göra fler på kortare tid desto oftare jag träffar honom. På tre dagar har jag lyckats rätt bra med att faila med det mesta. Har fortfarande ingen, ingen aning om vad och hur mycket jag kan säga men känns som att han redan vet det mesta. Känns inte vidare bra. Lilla rädda Elin tycker att det är skönt att han vet lite. Samtidigt finns det ett monster i mitt huvud som tycker att det är skitjobbigt. Han är inte själv med mig och det gör han livrädd och gör mig ännu mer illa. Fucked up. Vilket så kallat liv jag har.

Det är mycket i mitt huvud och det vore rätt skönt med en paus från allt detta. En riktigt lång, tyst, ensam paus från allt. Eller något sånt.

God natt.


Stentorpet

Har varit på Stentorpet idag och det var rätt tungt. Möte med kontaktman och ansvariga. Svårt att förklara för dom allt som händer. Särskilt det som händer i mitt huvud. Fick inget skäll för förra veckan, tack och lov. Fick mest frågor om hur allting ligger till. Ska fortsatt slippa frukt och macka vid kaffet, och jag behöver inte heller sitta där om det blir för mycket folk och för jobbigt. Genomförandeplan gjordes, får se hur bra jag följer den, men tids nog kanske jag kan göra som det är tänkt.

Blev promenad hem, trevligt med sällskap.

Nu sitter jag i alla fall med lite yoghurt, bara så jag får i mig något idag.

I can still hear you

Dö äckliga, äckliga monster. Jag hör dig i mitt huvud, jag lovar. Jag missar inte ett enda tungt andetag du tar. Alldeles lugnt, skrik inte på mig, jag vet allt du tänker, du vet allt jag tänker och där har vi mitt problem. Du är för mycket mitt allt fortfarande för att min lilla, lilla glittrande ängel på höögeraxeln ska ha för mycket kraft.

Dra åt helvete monster. Du är döden i förklädnad, det vet jag.


Inte bara det

Varje gång blir det fel. Alltid fel. Oavsett om jag försöker eller inte. Är väl kanske jag gör som jag gör - är lat. Själv kallar jag det feg. Låt mig vara feg då för helvete, du blir aldrig vad jag än gör. Jag har det för bra för att få må dåligt, jag är för dålig för att "ta del av vardagen", för ful för att umgås med sminkade människor, som inte har ett fågelbo på huvudet som "inte borstar håret mer än en gång i veckan". Hallå - jag vet att jag inte duger. Jag vet, jag lovar, fyra år i skolan ägnades åt att få det inpräntat i huvudet. Så jävla äckeldålig känner jag mig och jag ångrar att jag ens svarade på frågan ni ställt i veckor. Vars svar jag inte haft svar på de flesta gånger, och när jag haft det har de varit för jobbiga för att sägas högt, och nu, som alltid när jag öppnat käften, får jag veta alla fel jag gör. Eller nej, dom problem och fel NI ser och hör att jag gör. De verkliga problemen och felen, kommer aldrig ut genom min mun. De får stanna kvar därinne så att ingen ser. Ingen ser hur ont det gör. Det räcker med att någon läser det, får ett sms mitt i natten, blir trött på mig, men svarar ändå. Räcker med att plåga de som inte finns här intill. Det räcker och blir över, så jag kanske borde sluta helt.

Egentligen räcker det att jag överlever för att det ska bli fel. Om jag dör gör jag lika mycket fel men jag slipper det åtminstone. Men jag överlever nog ett tag till. Så länge jag orkar. Överleva, det är jag bra på, har lyckats med det i 21 år varav de sista fem mest ägnats åt aktiviteter, tankar, möten som mest handlat om att inte överleva.

Nu är jag negativ. God natt.

7 mars 2012

7 mars idag. Blandade känslor, väldigt mycket. Är en viktig dag, från historien. Min egen, som varit en rejäl berg-och-dalbana, har innehållit många, många smällar som jag inte riktigt trodde jag skulle få, men idag var det en av dom största. Är egentligen inte en sån stor grej, men för mig är årsdagen viktig. Hej då dåliga relation var det då. Idag för fem år sen lämnade jag killen som jag trodde jag skulle vara ihop med väldigt, väldigt länge. Tur för mig insåg jag efter några månader att det måste ta slut där. Och det gjorde det. Smärtsamt, den 7 mars tog allt slut. Han gick bort, jag gick hem.

Brukar inte vara så bra på att hantera årsdagar, särskilt inte när de skapades pga jobbiga händelser. De får mig liksom att minnas tillbaka på det dåliga, de får mig att tänka på hur kort bit jag tagit mig på alla år. Bort från honom, men till något jag tror är mycket värre. Vad vet jag, han hade kanske ändrat på sig och jag hade sluppit i alla fall en del av det jag nu fått uppleva. Och det hade nog varit det bästa, om jag gjort allt jag kunnat för att inte hamna där jag hamnat.

Nu är jag där jag är och är inte riktigt säker på hur jag ska klara det. Utan att göra mig själv besviken, utan att göra familjen besviken, utan att göra omvärlden besviken, utan att dö.

Tror att jag ska skingra tankarna med en promenad.


Tack ät

Kunde varit bättre här hemma i natten. Sitter med ryggvärk och lite trasig kropp. Det är så påtagligt jobbigt idag hur skadad min kropp är efter det som orsakademer än tre år på en ätstörningsenheten. Tiden har gått där, utan att jag egentligen fattat det. Men nu idag kan jag känna, om jag gör som jag gör nu, för att bearbeta - känslorna som var då. Jag var fortfarande inlagd på barnpsyk då, avd 99, hösten 08, och trodde livet var över för mig. Det trodde resten av världen också. 36 kg blev sju kilo till innan jag blev inskriven på Humlegården. Jag blev 18 till och med, december 08. Långsamt lärde jag känna psykologen, den första som fattade monstret i huvudet. Där och då, när jag var månader från utskrivning förstod jag inte vad gjort mig själv, och människorna runt mig. Förstod inte vilken kamp det skulle bli. Men nu sitter jag här och minns tillbaka, och inser hur nu hur dum jag var. Trodde det skulle bli hur enkelt som helst. Hade ju bestämt mig för att bli frisk, hade gått upp lite i vikt så huvudet var med, och hade hjälp och ändå - ändå tog det så många år. Ibland undrar jag om man kan bli helt frisk från en ätstörning och uppenbarligen kan man inte det. Jag har tappat tron på det. På ett eller annat sätt sitter det kvar, långt in i huvuddet, men att lära sig vara ätstörd är som att lära sig cykla: det finns där, lite sämre om man inte gjort det på ett tag, men med lite tid finns allting där igen. Och ja, jag är nog negativ, men jag vågar inte vara annat. Jag har gjort misstaget många gånger att vänta mig bra ur saker som händer.

Men jag har fått hjälp, jag är i en annan värld än jag var i för fyra år sen. Tack underbara Humlegården för livet ni räddat.

Sista gången på ätstörningsenheten

Efter nästan 4 år på ätstörningsenheten Humlegården i Västerås har jag nu varit där för sista gången. Gick in genom dörrarna med ångest, visste att den där dörröppnaren aldrig skulle beröras av min hand igen. Visste att jag aldrig skulle sitta uppkrupen i fåtöljen vid blomman i väntrummet. Visste att jag aldrig skulle bemötas av sekreterarens lugnande leende. Visste att inget mer blod skulle hamna på toalettens golv. Visste att vågen aldrig skulle ha mina fötter på sig igen. Visste att kaffekopparna aldrig skulla röra mina läppar igen. Jag visste att fönstrena aldrig mer skulle stirras genom av mina ögon. Jag visste helt enkelt att nu börjar min kamp för att klara mig själv. Nu börjar min kamp för att leva med mat i mitt liv, kampen för att inte bo vid vågen, kampen för att inte springa av tvång, kampen för att inte gå ner i vikt, kampen för att inte spy. Nu börjar min kamp för att inte vara ätstörd. Kampen för att inte vara något jag varit i många, många år. Hur det ska gå till att göra det alls vet jag inte, men till en början ens acceptera att det är det som krävs är svårt. Sen måste jag våga börja ta itu med det. Sen måste jag våga fortsätta kämpa för den. Friheten, fri från äs, sägs finnas där och det är min kamp, ensam, att finna den. Så hej frisk-från-ätstörningen-kampen. Dig ska jag hitta och genomgå utan en enda psykologs kloka ord, utan vakande ögon från de som faktiskt kan ta itu med det. Någon som har kontrollen när jag själv inte har den. Men nu är jag ensam, och det visste jag ju att jag skulle bli det, bara inte så fort som jag blev. Så hej kämpaandan, det är med dig jag ska fixa det här. Du kan börja med att dyka upp i mitt liv överhuvudtaget, så kan vi börja därifrån. Så snälla, visa dig nu, jag går under annars.


Nya psykologen

Bryr mig inte just nu. Snart bryr jag mig inte alls. Kändes rätt värdelöst att ta sig upp imorse. Se fram emot vadå? Finns inget direkt och när jag letar efter något hittar jag bara jobbiga och krävande saker jag ska göra. Vad hände med min kärlek till livet?

Om en timme ska jag vara på Affektiva för att träffa psykologen. Ser inte fram emot det. Förra gången var inte kul alls. Kanske inte meningen att det ska vara kul, men jag menar att det var jobbigt. Bara jobbigt. Pratade om saker jag inte alls velat prata om. Jag har nog aldrig pratat om det sen det hände. Varken med mig själv eller någon annan. Inte ens hon det hände med. Vårt val, och det kanske varit klokast. Och är. Vi är i helt andra världar än vi var då.

Ja, lycka till mig själv då.

Allt det där.

Måndag idag igen och det har varit en ganska tung dag. Har tappat tron på mig själv och tappat förmågan att våga leta efter den. Det var väl väntat. Jag fick en kort eftermiddag, efter en lång morgon. Tur var väl det, min talförmåga försvann efter en timme med sorl från människor runt omkring. Är lite svårt just det där, hantera ett enskilt samtal samtidigt som jag ska utesluta och sortera bort det utifrån som jag egentligen inte borde bry mig alls om.

Hem kom jag och så småningom tog jag mig också hem till mamma och pappa där jag sitter och taggar inför att sova. Hoppas att natten går bättre än dagen gått. Väldigt mycket destruktivt idag. Så blir det när jag ger upp och hamnar ensam för fort efter maten. Men åt gjorde jag så lite fick jag ju i mig. Det struntar vi i nu.

God natt.


Måndag

Så var det ny vecka och jag har, hör och häpna, sovit underbart. Jag vaknade imorse, av mig själv, tre timmar innan klockan skulle ringa. Kroppen gör inte mindre ont, huvudet dunkar än, men idag känns det ändå som en grej som gått min väg. När sov jag sist utan att ligga tre timmar i sängen på natten innan jag kan somna? När vaknade jag på morgonen och inte snoozade i typ två timmar? Månader sen, månader.

Idag blir en jobbig dag. Koncentrationsförmågan är lite off och jag känner själv hur grinig jag är, så det blir att tugga några tabletter så kanske det löser sig okej. Idag är det i alla fall äldreboendet som gäller.

Sammanfattning

Då har jag äntligen gjort som jag ska. Något positivt att jag gjorde det, mindre positivt hur jag gjorde det. Men det gick och nu är det äntligen dags för de första tabletterna, de långverkande. Hoppas verkligen att min sömn börjar sköta sig nu.

I övrigt känns det sådär. Maten går inte alls, men det är ju okej så som jag gör, så jag fortsätter väl så. Bästa vore dock om jag slängde vågen, men den är liksom ett beroende. En trygghet, som jag kan falla tillbaka på.

Man kan säga att veckan varit mindre strålande. Jobbig och påfrestande och gör inte min livsglädje särskilt mycket starkare.


Tvätt, tvätt och lite mer tvätt

Står med mamma i tvättstugan, vi har tre timmar, halva tiden gått nu, men vi har kommit betydligt mer än halvvägs.

Mår inte alltför bra, vill mest ligga och dvala bort livet jag inte riktigt tror finns på riktigt. Hur jag än gör kommer samma tankar tillbaka, om och om igen finns de där och tar upp hela min värld. Trycker undan, gör något, stressar, springer, men ändå, jag vet hur det det. Vet hur det blir. Ingenting funkar, jag är sur, otrevlig mot familjen, hatar mig själv och finns inte där för mina vänner. Jag är helt enkelt trasig och svag. För svag för att visa att jag är svag. För svag för att kunna ta tag i mig själv. För svag för att ta mig upp ur det här. För svag för att kunna börja älska livet. Men särskilt svag är jag för att jag inte vill längre.

Positivt det blev. Yey.

Nu skriver några av tvättmaskinerna.

Om inte?

Klockan börjar närma sig natt, jag har fyllt på dosetten och det blir bara fler och fler och för varje hatar jag mig själv lite mer och känner mig lite, lite mer värdelös och framför allt inser jag för varje gång att jag hatar hur jag ställt till det för mig. Var ju inet så här jag tänkt att det skulle bli, och jag fattar inte hur jag kunde missa vart jag var på väg. Ibland undrar jag om jag hade kunnat stoppa det, eller om jag skulle kommit hur som helst. Till all ångest, rädsla och all panik. Om all kamp ändå skulle varit förgäves, innan jag hamnade här, utan att livet var menat att jag skulle ramla hit och börja kämpa härifrån. Hur som är jag ju här nu och lär försöka ta mig an det.

Dagen har varit givande, men det är också dom dagarna som är jobbigast för mig. Men jag tror att vi kommit fram till bra saker som kan ge bra resultat under mästerskapet i juni.

Nu ska jag alltså ta mig till sängen för att sova och med lite Imovane kan det ju funka.


Små missar

Tack gode gud för medicin, jag hade varit död utan dom. Fick en ny sömntablett igår och jesus vad bättre det gick att somna. Sova sen hela natten är däremot svårare med den nya. Men ett steg på vägen. Mindre antal skärsår blir det dock inte. Än.

Tänkte ta mig några tabletter, det dyker upp nya människor här om ett tag. Måste äta också. Smörgåstårta?!?!?!?! Ruggiga tanke. Det blir en kamp, hur jag ska finna ork till det är en gåta men tabletter har en förvånadsvärd förmåga att ta udden av det.

Ännu en kampdag.

Som väntat

Var på Stentorpet idag och fick sällskap på rasten vid bordet i matsalen när jag åt banan. Jag och U, min kontaktperson. Snarare tvingade hon mig att sitta för mig själv med henne så jag fick i mig den. Tog två bitar på en kvart, så hon bestämde att jag skulle äta med sked istället så att bitarna inte blev så stora, men pinsamt nog fick jag inte ens i mig hela. Så värdelös, det här är en pissjukdom. Kom en kvinna och satte sig bredvid oss när jag kämpade som mest och varje gång U tittade på mig efter det kände jag hur dålig jag var som ens behövde bli itvingad en banan, kvinnan tittade på mig som om jag var ett freak. Syntes väl hur dåligt det gick med den. Och jo, ja, jag är väl ett freak så hon har väl rätt att titta på mig så.

Nu har jag i alla fall tagit mig hem till mamma och pappa och det känns okej. Bra för mig att vara själv men också bra att jag inte är det för många dagar så det är rätt lagom att vara här över helgen i alla fall.

Tänka sig, vad bra det blev

Och det totala mörkret lystes för ett tag upp. Tänk vad en enda människa kan åstadkomma. Som en hel kväll av lycka utan att ens behöva vara här. Helt plötstligt finns något att se fram emot. Något fantastiskt och jag är helt övertygad om att det kommer bli bra. En hel helg med en otroligt fin tös, och vad jag antar är en fin pojkvän. Som är lite rädd för en skummis som jag, men jag tror att han överlever. Inte för att jag inte är nervös för att träffa honom heller. För det är jag. Men det kommer bli, så himla, himla bra och jag ska se till att må bra då. Det måste jag. Men det kommer gå bra.

Tack finaste Cili. Vi ses snart.

Någon gång

Inte nöjd. Jag hatar att svimma, jag hatar att jag svimmar och jag hoppas att jag aldrig gör det igen. Det är hemskt och ett patetiskt bevis på att man misslyckats med det man borde lyckas med. Hur jävla svårt ska det vara att äta? Vill inte ha den här äckelsjukdomen. Vill leva, göra vanliga saker, tycka om att göra vanliga saker. Det går sådär med att lösa det.

Försöker och försöker. När jag orkar. Men pallar inte riktigt. Inte nu. Så jag väntar med det till imorgon.

Det är en bedrift

Idag är en otroligt tung dag. Utan mat i två dagar och träning i två dagar och skära i två dagar. Det är de två första som ställt till det idag. Huvudet har snurrat hela hela dagen så jag borde fattat själv hu det skulle sluta. Det blev i alla fall som så att jag svimmade på golvet i omklädningsrummet. Hur bra är man då? Så less på mig själv. Ja, jag fortsätter väl vältra mig i eländet, som någon kallade det, för jag orkar inte annat. Jag kämpar, jag kämpar alla gånger jag orkar. Det finns dagar då jag ger upp och erkänner mig besegrad. Som igår. Jag är svag och patetisk, det har jag vetat länge, så tack Axel, du gör mig verkligen mer taggad på att kämpa hela tiden.

Jag sitter här med två päron jag skurit i småbitar. Är lättare att äta då. Så jag har fått i mig mer än kaffe idag. Blandade känslor inför det också.

Imorgon är det Stentorpet igen, och jag fasar för det. Min kontaktperson var inte där idag, så jag lär få höra imorgon. Vad vet jag inte, men förhoppningsvis inte så mycket skäll.

Paus

Ikväll har varit en otroligt viktig kväll för mig. För första gången på väldigt, väldigt länge har jag fått några timmar då jag inte behövt vara för mig själv med mina tankar. Jag har varit med en störding till, men det är vår charm. Han har faktiskt fått mig att skratta på riktigt. Tänk vad likasinnade kan göra.

Det har också lett till att jag inte skurit på så länge att jag kan säga att det är den längsta pausen på flera månader. Hur lång den nu blir. En dålig dag men en bra kväll.

RSS 2.0