L

Kväll igen. Trött än. Men gårdagen var fin och jag är glad att jag igår. Mår ikväll sådär och känner inte riktigt koll på läget. Mest oreda, dmärta och ångest. Positivt. Eller inte. Ätit mängder av godis ikväll så är väl typ nöjd med något.

God natt

Didodidamdam

Galet, galet, fantastiskt trött. Förstår inte själv hur nära jag är kollaps. Eller så är det precis det som är problemet, att jag förstår alldeles för mycket. Ältar inte i den frågan. Bara onödigt. Som sagt är jag trött, på allt, på kroppen, i kroppen, i huvudet. Lite sådär att mitt bästa och snabbaste sätt (på kort och dum sikt) är tabletter och svält. Otroligt smart när man kämpat för att få i sig mat i flera dagar och sällan lyckats så bra att jag behållit den sen. Hur korkat är inte det? Stört. Alldeles förbannat stört. Och jag försöker övertyga mig själv om att jag är frisk från ätstörningen. Frågar mig lite sådär (nu i lite friskare tankar) varifrån jag fått den slutsatsen. Den är inte vettig i alla fall, oavsett vad hjärnspöket säger. Så typ så tänker jag nu. Och det är nog lite pepptalk till mig själv för att klara av kvällen. För ikväll är det en riktig utmaning på gång. Middag med familjerna Tens, Rydberg, Ferm och Björk. Fullt manskap. Det som gör mig lite lugnare (utöver alla tabletter) är att varenda en i dessa familjer har jag känt i hur många år som helst. Ferm och Rydberg träffade jag som nyfödd. Tens har bott på vår gård i 1,5 år. Så jo, lite trygg känner jag mig ändå.

Lycka till till mig själv

Inte sådär toppen

Blev hemma från stentorpet idag. Orkar inte med vardagen, orkar inte med människor. Ligger här på botten och borde glädjas åt solen och mamma med hennes bra humör och glada hundar fem meter bort i hundgården. Men nej. Jag vill bara ge upp, kapitulera och låta allt bli som det blir. Känner mig rätt dålig som inte är bättre än det här. Så nej. Jag skiter i stentorpet, i att kämpa mig i mig mat, skiter i att se glad ut. Skiter i att orka, skiter i att ljuga. Skiter i alltihop. Nu slutar jag försöka. Det går inte ändå.

I really hate you, with all my broken heart

Några mördande, högljudda, smärtsamma tankar snurrar runt, sitter i mina väggar och spottar på mig. Vartefter jag för en sekund blir för fri. Vartefter jag kämpar ges all den styrkan och tusen åter till det lilla monstret i huvudet som alltmer växer. Växer in i mig, växer ikapp mina små framsteg, växer förbi min trasiga kropp och hoppar jämfota på mig när han passerar för att sen möta mig när jag till slut dyker upp i hans lilla boning. Där är jag dömd att vara. Där förtjänar jag att brytas ner. Lite i taget, men än dock bryts ner i små ögonblick jag inte vågar se. Det är inte kul längre. Det är inte lätt. Det är inte svårt. Det är dödande smärtsamt omöjligt

Lite bakåt bara

Ligger här i soffan med min hund i mitt knä, som tuggar på tuggben. Själv njuter jag inte lika mycket. Så trött, så innerligt utmattad av alltihop. Tack och lov bäddade mamma för att jag kan stanna hemma på torsdag, kanske sluta med dom helt. En dag mindre i veckan vore så himla skönt. Orkar inte med allt för tillfället. Allra minst mig själv. Ska sluta skriva negativt, så god natt

Det var då själva fan

Hur svårt kan det vara att vara tacksam för det man har? Det borde väl inte vara så himla överdrivet svårt? Är jag så dålig eller är jag bara dum i huvudet?

Hur som, har varit på Stentorpet och haft det väldigt bra, trots sömnbristen och den massiva ångesten som följde mig i natt. Jävla fan att det ska vara så jobbigt allting. Ändå finns det dom som verkligen har det svårt och förtjänar allt stöd jag får, och lite till. För faktiskt, otacksamma Elin tycker ändå att livet inte är så himla skoj. För tillfället vill hon dö under täcket en vecka. Men till torsdag har jag i alla fall tid. Tack och liv.

Usch.

Lite enklare, lite mindre smärtsamt, lite friare. Ett liv. Ha ett liv igen. Så skulle jag vilja ha det. Bara lite lite. Bara för att prova liksom. Men nej. Jag är härnere och stirrar in i mörkrets djup. Döden är här. Med mig. Alltid.

Fan.

Lite lättare tack?

Usch usch vilken vidrig dag. Vartefter dagen gått har jag mått allt sämre, verkligen sämre och ikväll vette fan hur jag klarat middagen och kunnat behålla den. Men det gjorde jag, och ångesten efter den är inte lindrig direkt. Orkar inte mig själv. I natt kommer gå mindre bra och hur många tabletter jag borde ta och hur många jag behöver ta är inte riktigt samma antal, vilket leder till nästa problem. Sova = för många tabletter? Vaken? = tillåten dos? Ja, nu slutar jag skriva, inte mycket att säga som är viktigt.

Små trött

Lite smått seg här. Trött och värk i lederna, dom tilltar vart efter dagarna går just nu. Inte särskilt pigg på att åka till Stentorpet. Inte riktigt taggad för att göra mycket alls. Vill sova, vill vara ifred, vill vara instängd i mitt rum och stanna där en lång tid. Icke möjligt så jag nöjer mig med att sova på soffan.

Midsommar

Så var midsommar över, likaså min vistelse hos farmor. Jag har haft det väldigt bra mestadels, delvis med hjälp av tabletter, lite många kanske, men det var det värt. Farmor har varit positiv, pappa lugn och vädret bra. Min ångest och därmed sömn har däremot inte varit lika lyckat.

Nu är jag hur som helst hemma hos mamma och pappa och det väntar grillat kött, stripsen känns lite jobbigt, så det vette fan hur mycket det blir. Men som sagt, lycka till till mig själv, och er alla.

Stockholm

Idag läste jag ett otroligt bra citat, som passar perfekt för oss lite annorlunda, och känner oss lite udda och konstiga ibland. En av mina favoritförfattare Paulo Coelho (författaren till storklassikern Alkemisten bl.a) skrev följande idag.
Only one thing makes a dream impossible: the fear of failure.
Och det är sant. För min del i alla fall, i mina ögon är jag dålig på allt, så istället för att försöka och misslyckas så försöker jag inte och är därmed inte dålig på det jag borde försöka göra, utan bara dålig på en sak - våga.

Annars har jag fått paus från tråk-Västerås ett tag och har också hunnit vila sen jag kom hem. Har varit en fin dag och bra väder och mycket givande som jag är tacksam för att jag fått.

God natt. Nu blir det lite risigt med inlägg, men något varje dag blir det. Midsommar betyder ju stugan och farmor och Dalarna. Härligt med lite mer frihet.

Huvudstaden + förvirrad

Börjar med en rad om nya blogg.se Vad i HELVETE var fel med den gamla? Allt nytt är inte bäst. Jävla skit. Nog om det.

Idag var det alltså dagen då vi åkte till Stockholm. Och jag har haft det väldigt bra. Är just nu heeeelt slut efter en dag med många intryck, Cosmonovafilm, otroligt mycket människor och samtal och en lunch jag inte behöll. Skit på det. Men jag har lärt mig mycket, haft roligt och varit med bra sällskap, så är glad att jag åkte. Det är en speciell känsla att vara med "likasinnade". Är man lite udda (i vårt fall, sjuka) har man en helt annan förståelse för människan och människor. Det är en positiv effekt av att vara störd. En av få bra sidor med det hela. Men nöjd är jag, och galet trött. Så det får nog bli god kväll så dyker jag upp senare (mycket senare) ikväll.

Efter en lång dag

Nu är kvällen äntligen slut och gud vad jag är tacksam för det. Imorgon är det ju Sthlm som gäller, förhoppningsvid blir det bra. Förhoppningsvis har jag lite ork att vara med och närvarande, men det vet man aldrig. Ordningen i mitt huvud är inte särskilt befintlig. Som psykologen idag sa, det finns inte mycket jag kan hitta med mig själv som är positivt, och mitt kaos är verkligen en sådan grej jag inte kan hantera att jag är dålig på. För dålig är jag, på det också, och jag hatar det. En gång var jag så himla mycket bättre än det här. Då visste jag allt jag behövde veta och lite till, almenackan var full av roliga (och mindre roliga för den delen) händelser jag planerade och glatt stressade till. Jag hann allt, orkade allt, gjorde mesta bra och mådde mestadels bra. Jag saknar det. Saknar mitt mående, även om jag inte saknar stressen. Jag saknar mig själv kan man säga.

Nog sagt om mig själv.
Återkommer imorgon.

Pensionärsdag

Slut. Är helt utmattad efter en lång dag med pensionärerna. De flesta är väldigt bra. Äldre har mycket att lära oss andra yngre. Så mycket de vet och kan som vi skulle ha nytta av i vårt liv och vår vardag. De flesta är trevliga och har många skratt att dela med sig av. Vi var ute på östra mälarstrand och promenerade och fikade. Himla mysigt.
Resan hem var en av de värsta på väldigt länge. Fått trycka i mig lite vid-behov. Är totalt kaos i mitt huvud efter den där bussen med 580 pers, varav hälften skriker i telefon eller gråter. Ska nog dra en filt över huvudet ett tag. Pausa.

Natt

Natt igen. Är trött. Sliten. Och inte alls peppad. Liv. Jävla skitliv jag ändå inte lever. Vandrar runt i vakuum. Instängd i en värld bland änglar och demoner och monster i huvudet och smärtsamma rörelser och mest bara ångestfylld. Ungefär som de senaste fyra åren alltså. Inte kommit längre än så.
God natt. Eller natt i alla fall.

Hur svårt kan det vara?

Efter en vansinnigt lång och jobbig natt är dagen äntligen välkommen, även om det kan bli lite tufft idag. Har egentligen inte mycket att göra, men ändå är jag så stressad över det lilla jag ska göra. Hur jobbigt kan småsaker egentligen vara? Så himla svårt borde det inte vara det. Ändå är det påfrestande och betungande att ens sitta upp idag. Hade helst legat i soffan och bara försökt stå ut med tankarna. Stå ut med kaoset och paniken och ångesten. Men så är icke fallet, jag ska slänga in 500 papper i varsitt kuvert, hänga tvätt, försöka äta och sedan roa min hund.
Det räcker för idag.


Irritation

Är lite smått irriterad. På allt just nu. På valpen som bara är dryg, på pappa för att han mot resten av familjens vilja köper hunden men nu skiter i henne, hon bajsade innan, vilket han utan samvetskval talar om så fort jag klev in genom dörren efter att ha varit ute en halvtimme med min egen hund, som är djupt olycklig över hans jävla hund. Är det mitt ansvar att ta hand om hans hund som han bara träffar två timmar om dagen, varav han släpper på henne en av dom timmarna. Vilket i och för sig är rätt, då det behövs lite skäll för att hon ska sluta gnälla hela tiden. Irriterad.
Är irriterad på mitt störda huvud som mest är i oordning och jag har noll koll på vad jag gör med dem och vad jag borde göra med dom. Så irriterad på mig själv för att jag inte är starkare än det här. Vad hände med mina positiva sidorFikus k vilken röra.

Tankar om sjukdom

Ligger här mitt i natten och känner ingen som helst sovtrötthet. Bara ren utmattning. Så natten leder mest till lite udda tankar. Hamnade här mitt i en dialog med mig själv. Vet inte vad den genererar till men det gör väl detsamma, vad kan man vänta sig vid en tid som denna. Funderingen gick i alla fall kring sjukdomar, sjukdonsbild och hantering av det hela. Har mött många människor, och tack och lov är majoriteten av dessa egna individer som har egna särdrag och egenskaper. Och tråkigt nog många särdragna sjukdomar. Alla har vi en egen variant på dem och lika många olika sätt att se på dom. Inte heller hanteringen och livet med dessa sjukdomar är likadana till fullo. Det är en av de viktigaste orsakerna till varför jag är trogen öppenhetsmentaliteten. Jag är övertygad om att desto fler berättelser om livet och människan desto fortare och bättre kan också vi som idag anses som störda, galna, fel, ojämlika och mindre värda få en möjlighet att existera på samma villkor som dom som inte riktigt förstår vår värld som den är nu. Men för mig finns det också en gräns. Sjukdomen, eller sjukdomarna i vissa fall, eller ja, många fall, är en del av oss. Vilket den också önskas ses som. För mig känns det i vissa lägen som att hela jag är sjukdomen, Elin är långt borta, försvunnen. Och det är det sorgliga. Att sjukdomen är jag. Jag är sjukdomen. Hur stor eller liten sjukdomen egentligen är är inte särskilt viktigt, huvudsaken är vad jag gör med den och mig. Den är en del av mig, men kampen för att den delen ska bli mindre utkämpar jag alla gånger ork och möjlighet finns. Men är sjukdomen något att skryta om? Ska sjukdomen sökas för att det är en sjukdom eller för att den är förklaringen på något sjukt? Själv föredrar jag det sista. Det tog mig flera år att acceptera mina sjukdomar. Idag är jag stolt över att jag lyckades med det, det har hjälpt mig, men sjukdomarna i sig är inget jag är stolt över. Jag är stolt för det jag lärt mig och kan se att det betyder något. Men jag är inte stolt för att jag kan hitta massa symptom på sjukdomar och hitta hela sjukdomar för den delen, om jag letar. Jag önskar att jag vore stolt över hela mig, allt av mig, men det gör jag inte. Men jag tror det är en viktig del av friskhet, mer friskhet i alla fall. Jag är glad för att jag har förklaringar, på en del, på varför jag är som jag är men det är inte bokstäverna på pappret jag vill åt, jag vill lära mig leva med det som bokstäverna på pappret betyder, leva på ett bra sätt.
Kontentan, typ, är att bär huvudet högt, för den du är, inte för sjukdomarna, sträck på ryggen för att du är annorlunda, inte för att du är sjuk, andas för att du försöker leva med sjukdomarna, inte för att vara sjuk och sedan leva. Älska dig själv för att du en dag kan göra underverk, även med de sjukdomar och hinder som de utgör.

Lördag 16 juni 2012

Lördag igen. Är skönt att det äntligen helg. Inte för att det blir så mycket lugn stund, men det är i alla fall på hemmaplan det är rörigt nu. Alltid bättre det, att kunna vara bland folk jag känner mig trygg med. Jag blir däremot ensam ett par timmar strax, men valpen verkar bättre idag. Inte hört henne gnälla en enda gång på morgonen tror jag. Hon sover nu, liksom min hund. Valpen ligger på mammas mage och är helt däckad. Ledsen för allt valpprat, men det är ungefär vad vardagen går ut på. Det och överleva, men med den nya medicinen kanske det går bättre. Är nu uppe i 16 ordinerade tabletter, plus fem st vid behov, som de flesta dagar blir använda. Vadå psykmonster. Skäms för det, borde inte göra det - vet ju att dom hjälper, men fortfarande lite jobbigt att inse att jag inte överlever utan dom. En gång i tiden var jag stark, numera är jag ett trasigt vrak.

Nu är det i alla fall tänkt att jag och mamma ska dricka kaffe innan hon åker och hämtar min medicin och köper doppresent till en bekants barn.


Fotboll alltså

Det finns mycket att bli besviken på, mest mig själv blir det väl, men ikväll får även svenska fotbollslandslaget ta en del av den smällen. Förlust mot Ukraina? OCH England, som vi till och med var bättre än. Jävla skit, det blir då inget mer tittande på svenska matcher. De förtjänar inte stödet.

Har ätit glass ikväll också... Fattar inte varför.

God natt.


Innan kycklingen

Idag står kyckling i citron - och dragonmarinad tillsammans med färskpotatis och tzatziki. Smaskens och det känns än så länge okej. Smart av mig faktiskt att skriva det innan maten, det låter rätt bra, gör det inte? Min hund är trött, helt utsliten faktiskt, valpen däremot är inte trött ett enda dugg. Idag har det kommit fler framsteg: nu kan hon sitt namn nästan fullt ut, hon vågar numera gå in genom dörren på framsidan också, vilket gick mycket lättare än baksidedörren, hon äter dessutom upp största delen av maten MEN gnäller väldigt mycket vilket gör henne jobbig emellanåt, men det är ju så valpar ska vara.

Ikväll är det en lugn kväll, bara fotboll på teve.

Sliten tjej

Nu har ännu en dag gått, dag två med Totzi är över och hon blir bättre för varje dag. Fortfarande hukar hon sig för pappa, som normalt älskas av de flesta hundar, särskilt våra egna. Hon är livrädd för att gå i stora bostadsområden visade det sig idag. Tur för oss att vi inte bor i stan alltså. Men hon blir mer och mer nyfiken varje gång vi gör något nytt. Idag kom hon på att jaga sin egen svans var kul, att duvor är jaktbara, att hon inte fattar sig på humlor, att hon älskar att leka med miin hund, att gräs duger gott att äta när inget annat finns, att leksaker är fruktansvärt roliga, att hon får underhållning av matte i form av lek med leksak om hon står vid dörren och gnäller när hon vill göra ifrån sig, och att det INTE är farligt att gå in genom dörren på baksidan (vilket varit teorin tidigare, men jag satt i två timmar i dörren med godis och sakta tog vi ett trappsteg i taget, en godisbit i taget så nu går det nästan utan övertalning). Så man kan säga att vi tar oss framåt här i Västerås. jag har varit med henne nonstop i åtta timmar nu, så är skönt att äntligen vara i sängen med min egen hund bredvid.

God natt för idag.

Kjell

Då var jag hemma i lägenheten igen. Hungrig som ett as men också lite nöjd. Som det pucko jag är. Det vore så mycket enklare om jag var lite mindre störd. Eller extremt mycket sjukare. Men jag känner för tillfället att jag inte orkar ta mig åt något håll. Är kanske tur det, är inte säker på att jag skulle ta mig åt rätt håll.
Har just varit hos kjell och haft ett jobbigt samtal. Inte så oväntat, men fortfarande jobbigt. Diskuterade min sk student bland annat. Inte alls värdelös. Skitdag var det.
Återkommer ikväll.

Nya hundvalpen - Totzi!

Totzin som varit vår i knappt en kvart, i bilen på väg hem. Som gick strålande faktiskt. Hemma var vi strax efter tre och har sedan dess sprungit runt med tösen i trädgården som också bekantat sig med våra tre andra hundar. Min tyckte det var hur kul som helst - ÄNTLIGEN någon som kan leka med henne, hur mycket som helst!! Det roliga blir om några dagar när min hund har noooooll ork kvar, pga hennes extremt dåliga kondition, medan valpen kommer orka betydligt längre.

Totzi

Hon är väldigt söt faktiskt, OCH för tillfället tyst!!

skoj

Till stora lyckan så hittade hon även min hunds leksak. Mindre lycka för mig som kommer behöva ta den ifrån henne när min hund kommer in. Och lika lite lycka blir det för mig när jag kommer behöva ta Totzis nya leksak från min.

Men just nu är det alldeles tyst i huset, jag är ensam i huset och har det rätt bra, eftersom Totzi sover och de andra är i hundgården.

Återkommer.

Hundvalpen

Då har vi checkat in på hotellet i Jönköping för övernattning. Om tolv timmar har vi hämtat hundvalpen. Ska bli skoj. God natt.

Galet trött

Nu är det dystert i huvudet. Inte mycket ordning alls. Vet inte riktigt vad jag gör och säger. Ont i kroppen, inte så förvånande kanske. Är bara så trött på allt. På människor, på mig själv, på kroppen och trött på livet. Har tappat bort värdet i kämpandet.
Nu blir det hur som helst paus från hemma i två dagar. Om två timmar hoppar jag och pappa in i bilen för att köra dagens etapp, till Jönköping. Snart har vi hundvalpen hemma.

Måndag kväll

Tänkte skriva några rader här ikväll. Mår inte så himla bra, men lite pepp är det att jag och pappa åker till Skåne imorgon för att hämta den nya valpen. Kommer säkerligen bli jobbigt med henne men samtidigt, nytt att fokusera på, liten utmaning.
Idag har annars varit lugn, inte gjort mycket alls faktiskt. Skönt. Hoppas ni mår bättre än mig.

Innerligt trött

Är trött idag. Sovit rätt dåligt, som vanligt. Det börjar ta ut sin rätt, särskilt som senaste tiden varit fullspäckad av aktiviteter och möten. Idag slapp jag Stentorpet och är istället i Lillhärad igen. Skönt. Hade varit jobbigt med tre timmar jobb idag.

Varit hos läkaren på morgonen och fick tid till provtagning imorgon, han tycker visst att det borde göras lite oftare. Har han nog rätt i. Orkar mest inte ta tag i det så det får vara liksom. Dör kroppen så gör den. Smärta är jag van vid.

Nu väntar kaffekoppen på mig.

Från VM i Sthlm, del 1

Lite bilder från en riktigt bra dag igår (med vissa undantag men hade mer med sällskapet att göra än själva arrangemanget).

Killen som vinkar - Emil Martinsson. 2 poäng från medaljmatch, OS-deltagare (4e plats) och sedan tidigare dubbel världsmästare. Han tod dessutom två silver på den del av tävlingen som var här i Västerås. Liksom killen nedanför i keps - Niclas Bergström, som tog silver i lag tillsammans med Emil (och en skytt till) här i Västerås. OS 2004 för dom båda. Är lite smått fantastiskt hur bra dom killarna är, inte bara inom sin gren, Running Target, utan också som människor. De är en stor anledning till varför det svenska laget har en sån stark sammanhållning.

kändisar


Kvinnan i grått hår, bredvid kvinnan som vinkar - Kerstin Bodin. En av de mest sympatiska människor jag träffat. Hon var egentligen den som höll ihop hela mästerskapet, särskilt här i Västerås, men också i Sthlm. En av de största inom hela skyttevärlden, oavsett gren. Har också hon varit OS-deltagare, men i pistol.

kerstin


Förbundet köpte VIP-biljetter åt alla som jobbat eller tävlat under VM, både i Sthlm nu sista dagarna och även i början av veckan här i Västerås. Vin och mat fick vi gratis, alla utanför tittade avundsjukt på oss när vi njöt av att ha en hel läktare för oss själva.
vip


Mattias Bergman. En väldig glädjespridare, som kan göra vem som helst glad, oavsett humör, som också han utgör en del av det svenska landslaget den här veckan. VM-medaljer från tidigare VM.

mattias


En glad mamma på VIP-läktaren.
mamma

Återkommer med fler bilder när vi fixat allt med systemkameran. Vilket lär ta ett tag med tanke på antal bilder.

Skytte-VM avgörs

Spännande men lite jobbig dag. Svårt sällskap att känna mig riktigt trygg, mamma har liksom hållit sig på sin kant, utan mig. Nu sitter jag i alla fall med mamma, och ett gäng funktionärer, i en varm gymnastiksal och väntar på att medalj matcherna ska avgöras. Vinner polacken, som vi svenskar hejar på, nu sen svensken bommat med två poäng. Eller den tråkiga ryssen? Hur som är bara halva dagen gången, när det är slut här rör vi oss några hundra meter till själva Stadion för att se hela OS-firandet där det finns massa jippon i olika sporter. Spännande men nervöst med så mycket folk.
Återkommer senare.

Nattinatt

Så var det på något konstigt sätt kväll igen. Dagen har varit lång, men okej. Stentorpet var som vanligt okej, kände mig ovanligt dålig i och för sig men det kan ju bero på vågen imorse. Skiter i den just nu, har mest lust att äta upp alla tabletter i disketten och få sova en hel natt, en hel dag och gärna en hel natt till. Få paus från allt ett tag.
Men icke. Imorgon kl nio går tåget till huvudstaden där 100-årsjubileet av OS 1912 firas på stadion. Skrämmande med allt folk, men kul också. Inte alla som kommer in gratis där liksom, man får njuta av VIP-biljetten.
God natt. Nu - sova.

Efter VM

Nu kan man äntligen säga att det är helg. Galet skönt. Inte för att det blir så mycket att sova ikapp som jag kanske skulle behövt. Är fortfarande (patetiskt svagt jag vet) inte riktigt pigg sen VM. Alla tidiga morgnar, alla timmar därnere, alla samtal och alla springturer runt på banan sitter i än. Är kort sagt utmattad. Ändå hjälps det inte, imorgon väntar huvudstaden och en lång dag på Stadion. Det ska bli kul också, men det är nu inför jag känner mig lite nervös. Eller mycket snarare. Tågresa, tunnelbanaresa, tio timmar på Stadion bland massaaaa folk, plus buffé med stora mängder mat. Säger till mig själv att jag faktiskt har rätt att vara nervös, men går sådär med den övertalningskampanjen i huvudet.

Tack och lov är det sedan ledigt på söndag. Gosh så skönt.

Men nu - leka med hundarna.

Kjell + Maria

Så har jag varit hos Kjell igen, skönt att få höra några kloka ord om min mentala oordning. Höra hur han ordnar upp lite i oredan jag själv gett upp att försöka sortera. Lättnad för ett tag. Är lite trött men är glad och tacksam för att jag fått leva som jag gjort sista veckan. De här två veckorna avslutas med mycket fint. Om en halvtimme ska jag hoppa på bussen för att åka ner till stan och Domkyrkan och titta på Marias avslutning. Nervös, men det ska bli kul också. Som hon slitit för det här. Så många år hon kämpat. Hon har gett upp, kommit igen och hittills tagit sig så otroligt långt. Du är så fantastisk.

länge sen

Himlans länge sen detta. Glöm inte hur underbar du är <3

Om och när

Här i Västerås är det fortfarande trötthet och avslagenhet som råder. Inte helt oväntat efter den senaste veckan, men faktiskt, det gör mig inte så mycket. Manin är snart över, och jag får vara glad för att jag fått vara det så länge som jag varit, utan den hade jag aldrig klarat VM-tävlingen och allt slit det innebar. Det är jobbigt i längden att vara manisk, men för ett tag är den rätt användbar. Som sista tiden. Men vi klarade veckan med glans och det känns bra, som vi jobbat inför och med det. Till pappas och självklart förbundets glädje är det nu bestämt att vi gjorde tillräckligt bra ifrån oss för att få arrangera SM i juli.

Nu ska jag sluta prata VM, varit lite svårt att tänka på annat senaste tiden. Men nu är det över, alla är nöjda med allt, till och med mig, och jag är faktiskt nöjd med mig själv.

Därmed är det sista om det sagt.

Nu börjar min kamp för mig själv och min vardag igen.
God natt.

Så nöjd

Det har varit fyra fantastiska dagar odh det finns inte en själ som inte är nöjd med dem. Det har funnits ett negativt inslag - totalt - och det är vädret. Klubben är nöjd - dess funktionärer, skyttar, ledare - förbundet från Stockholm lovordade, applåderade oss och tackade oss, ansvariga från internationella förbundet var så nöjda med allt vi lagt ner, men framför allt var de som varit med i andra länder på andra tävlingar så tacksamma för hur vi skött VM-tävlingen. Alla som jobbat är helt slut nu, familjen Björk har väl jobbat runt 130-140 timmar bara under den här tävlingen. Men det har det varit värt, jag har träffat och jobbat med underbara människor och sett Sverige ta tre silvermedaljer och dessutom se min lillebror skjuta sig till en delad andraplats efter första skjutdagen, sämre gick det idag, men ett första VM, som junior, på hemmaplan är hans resultat strålande och han var själv väldigt nöjd, trots att han tappade placeringar idag.

Så om man vill kan man säga att jag har haft det fantastiskt bra och är så himla glad att jag orkat alla dessa dagar och är tacksam för att jag fått uppleva det här.


Lite kort sådär

Det blir återigen ett kort inlägg, tänkte mest skriva att jag lever och mår rätt bra. Igår var den bästa dagen jag haft på skjutbanan, OCH jag har sprungit runt där i tjugo år. Så underbara människor, fantastiska, kunniga, empatiska, snälla människor. Är så glad att jag orkat med de dagar jag hittills orkat. Så himla, himla kul har det varit. Alla är nöjda med arrangemanget; tekniska bitarna, köket, funktionärerna. Allt har funkat strålande, det finns egentligen bara en sak som varit dåligt med detta VM - vädret. Det har spöregna till och från idag och likadant igår. Men imorgon ska det bli uppehåll sägs det. Det har inte gjort så mycket dock, allting annat har funkat perfekt. Imorgon är sista dagen här i Västerås, VM och skyttarna fortsätter i Stockholm ända till söndag. Tack och lov ska kökspersonalen inte jobba där. Himlans tur, då vi alla är helt slutkörda redan idag. En annan riktigt rolig sak, eller ja två, är att bror var i tidningen idag OCH att han ligger delad tvåa inför andra skjutningen imorgon. I VM!!! Är bara lite stolt faktiskt. Eller väldigt mycket snarare.

Återkommer med bilder, fler tankar och många nyheter imorgon när allt är över.

Sammanfattning av lördagen

Idag har det regnat konstant, vilket är lite synd då skytte 50m är en utomhus gren. De flesta var på gott humör ändå, det blev en del bra resultat och jag har haft det bra. Allt har flutit på i köket, jag har träffat flera underbara, empatiska människor som är fantastiskt kunniga på det dom gör. Utan dessa hade vårt VM aldrig funkat. Men hittills har allt funkat. Nu är det soffan, cider och tabletter som väntar. God natt.

God kväll

Dagen har varit relativt bra. Eller faktiskt mestadels bra. Ångest hit och dit, men det vore konstigt om den inte fanns där. Den har blivit en del av mig, tragiskt nog. Nu är jag i alla fall hemma och har så varit i två timmar. Har hunnit med massor men har fortfarande inte dammsugit. Och inte sovit en enda minut heller, det är riktigt korkat då invigningen är ikväll. Om två timmar närmare bestämt. Lite smånervös sådär men det är ju också som vanligt.

Orkar inte skriva mer. Återkommer imorgon antar jag.


Allt på en gång

Nu är det så förbannat nära. Och faktiskt, jag är mest positiv till det. Självklart nervös, stressad, pressad, men mest av allt är det positiva känslor kring det hela. Som jag nämnt, bara liiiiite, senare tiden så är det VM-tävling på gång. Om 12 timmar är tävlingens första lunch igång. Om sex timmar. (oooopps) ska jag upp igen för att ta tag i dagens produktion. Vi har fullständig koll, än, vilket självklart kommer ändras under dagen, MEN för nu, vilket är det viktiga - är det helt under kontroll.

Mår mentalt inte så himla bra, men fråga mig igen om fyra dagar, då jag kan känna fullt ut och kanske känner annorlunda.
Som ni förstår blir det inte mycket uppdateringar här, men något varje dag kommer. Wish me luck. Eller ja, önska OSS - mig, familjen, vänner, klubben, landsmän, anordnare - lycka till.

RSS 2.0