Hemma igen då

Så var jag hemma igen då. Efter ett helt okej möte. Fortfarande inte bestämt VAD jag ska göra, men nu är det i alla fall bestämt ATT jag ska skrivas in dör. Eller förresten, jag blev inskriven idag. På torsdag ses hon och jag igen, denna gång utan mamma. Just då behövs hon inte. Men då ska det i alla fall bestämmas vad jag ska göra, men jobba med djur, och äldre fanns båda som alternativ, vilket passar mig perfekt. Så det känns bättre idag, hon var mycket vettigare, den jag träffade idag. Så kanske löser det sig ändå.

Jag kämpar med att ens skriva på datorn då jag skar mig på pekfingret igår. Faktiskt inte meningen. 

Idag ska middagen ner och den ska behållas. Måste. Förhoppningsvis kommer det i något mer. Ett balleringakex kanske? Kaffe ska hur som kokas snart.  

Skrämmande

Om två minuter sätter jag mig i bilen för att ta mig mot Stentorpet...
Håll tummarna för att jag överlever.

Äntligen det där samtalet/Nej, det där samtalet

Och så var karusellen igång. Om 20 timmar är min närmaste framtid bestämt. Och efter telefonsamtalet idag känns det inte alls bra. Den här praktikplatsen jag vill ha, och blev lovad av beståndshandläggaren verkar inte vara den plats jag fått. Idag sa nämligen ansvariga på centrum för de här aktiviteterna att jag skulle komma in imorgon för att bestämma vad jag ska göra. Vad jag ska göra? Det finns ju bara en sak jag vill, och framför allt finns det bara en sak jag är i stånd att göra? Så vad ska bestämmas att jag ska göra? De/ni som känner mig vet hur förbannat dålig jag är på tekniska saker, MEN också pyssliga saker. Så som väva, sy, snickra, svarva, bygga. Det och att göra praktik på ett äldreboende är alternativen. Det är det senare jag vill göra. Men om jag nu inte får göra det, då finns det ju bara "händiga" arbeten kvar? Det klarar varken kroppen, huvudet eller vardagen. För att det här ska funka krävs det att jag får motivation att göra saker, orka göra saker, om jag mår som jag gör nu, alltså ungefär tre minuters extrem kaos från en överdos är något jobbigt som jag inte klarar inte rätt för mig. Varken rätt, möjligt eller särskilt vettigt eller framtidstänkande. Jag låter kanske krävande. Det är jag nog, elak, självisk och krävande.

Ja ni fattar, här är det blandade känslor just nu. Frågan är hur allt annat ska funka idag. Så som mat, rakblad, orka sitta upp, vara social, göra något alls.
Lycka till Elin, visa att du kan något överhuvudtaget.

Mycket på en gång

Idag har varit en blandad dag. Den började bra, fortsatte lite sämre, blev bättre och blev katastrof för att nu ha vänt lite. Det har varit många hårda ord. Mest från min sida men mamma lyckades säga några rader som kommer sitta i några dagar. Ja, jag vet att det mesta blivit sämre det sista, ja, jag vet att jag inte försöker tillräckligt, ja, jag vet att allting annat är så himla bra. Och ändå mår jag kasst. Trots att allt utanför är bra. MEN det är I mig som det gör ont och är kaosartat och skrämmande. I mitt HUVUD. Dit når ingen annan. Bara ätstörningen och lilla, lilla jag.

Ungefär så här bra mår jag. Upp och ner och katastrof och mani. Hej då.

På något konstigt sätt

På något konstigt sätt är jag nu här igen, i sängen, med ångesten i hjärtat, tankarna i kaos, med döden som sällskap, och uppgivenhet som resultat. Funderar på hur jag lyckades ta mig hit. Det är ingen lätt väg att gå för att nå till sjukdomen. Den var svår, jobbig, tung, tröttsam, hopplös, ensam, trist, och förbannat obegriplig. I början visste jag inte vad som hände, jag visste inte vad jag egentligen höll på med, jag visste inte hur det skulle bli. Men på vägen ner, ner mot botten, ner mot dödlig vikt, ner mot ensamheten märkte jag inte hur jag sakta tog död på mig själv. Jag visste inte vad fan i helvete jag skulle komma att göra mot andra, och mig själv. Isolering, svek, lögner, smärta, farväl, döden. Allt jag trodde var att det skulle bli så bra - bara äta lite mindre, bara gå ner lite till. Gå ner för att det var första gången på flera år, kanske för första gången alls i mitt liv, jag hade kontrollen, enbart jag styrde i den här världen. Gå ner i vikt för att jag var fel, fet, ful. Gå ner för att känna att det var något jag var bra på, ingen skulle kunna ta ifrån mig förmågan att få ner i vikt. Gå ner i vikt för att bevisa för mig själv att jag är värdig någon. Jag gick ner. Helt plötsligt var jag inte på den där vägen där allt var svårt och jobbigt och ensamt. Nu hade jag ju sällskap, någon som pressade mig, hjälpte mig, stärkte mig, läkte mig, skadade mig, någon som gav mig mod, som gav mig lite kunskap, som älskade mig. Han älskade mig så djupt. Och jag älskade tillbaka. Så länge. Men allt som är kvar är spillrorna av den Elin jag var, mer rädd, mer ensam, mer trasig, mer värdelös. Han älskade mig, jag älskade honom, han älskar mig nu, och jag hatar honom av hela mitt trasiga hjärta nu. Jag önskar att jag aldrig gått den där vägen som till slut ledde mig så att jag hamnade bredvid honom. Jag önskar att jag aldrig börjat älska honom. Jag önskar att jag gett livet en chans. Jag önskar att han varit snällare mot mig. Jag önskar att jag aldrig låtit honom älska mig. Jag önskar att jag börjat hata honom tidigare. Jag önskar att jag aldrig träffat på anorexin. Och mest av allt önskar jag att han skulle lämna mig nu. Jag önskar att han kunde gå åt ett annat håll än åt mitt håll. Jag hatar honom. Så mycket.


Ännu en helg

Lördag idag, för er som inte vet liksom. Har varit en seg natt. Tappade fokus på att försöka sova och låg och gjorde ingenting i fyra timmar, glömde bort verkligheten, förträngde alla problem, låg där med ångesten och natten bjöd på fem timmars sömn. Fantastiskt.

Idag händer inte mycket. Tvätta är väl allt som står på schemat. Otroligt kul, verkligen.


Man kan säga..

Det är jobbigt nu. Försöker hitta saker att få tiden att gå så jag kan däcka av tabetterna snart, men har ingen större framgång, så funderar på att duscha - hatar att duscha när andra är vakna/hemma. Men det slutar aldrig väl. Och med tanke på det sitter jag kvar här ett tag till och fortsätter att få tiden att gå. Så jag får sova snart. Bara få sova ifrån allt.

Näring

Idag har varit en lugn dag. Äntligen kan man säga då hela veckan varit full med händelser. Det har mestadels varit tungt, många svåra beslut och många ångestattacker och många jobbiga tankar. Inte mycket klokare, starkare eller bättre känner jag mig heller.

Ett mindre angeläget problem är alla skärsår på min tidigare fina arm (har lyckats hålla mig till låren annars), varav två ständigt går upp. Hela denna i övrigt händelselösa dag har inneburit ständiga omplåstringar. Skärpning på mig i natt.

Men ikväll tänker jag tänka bort veckans alla jobbigheter.

Att allt kunde bli så fel

Sitter här. Och bara sitter. Gör ingenting. Förgörs sakta av ångesten som vägrar ge med sig.

Sitter här och börjar så sakteliga tappa orken. Orken till att leva.

Besök

Här har två timmar ägnats åt sällskap genom min gamla dagmamma. Trevligt och jag klarade det rätt bra faktiskt. Mamma behövde lite sällskap också så är glad att hon dök, oplanerat, men det var lika bra det, då har vi inte stressat runt och jag hade inte hunnit bygga upp värsta rädslan för att tappa kontrollen. Men det gick bra, jag har ätit kyckling, tittat på konståkning (fantastiskt underbart) och nu bänkat mig framför teven.

Så man kan säga att jag mår rätt okej än så länge.

Pust och stön

Nu har jag varit på affektiva, på den nya enheten alltså, och träffat min nya psykolog. Andra gången. Det känns sådär. Han frågade vad som varit det största problemet sen vi sågs för en vecka sen. Jag svarade maten. Maten är ju det värsta, men uppenbarligen är det inte ett problem jag ska bekymra mig om. Så jag bytte snabbt samtalsämne till rakbladen. Som inte är ett lika stort problem för det mesta. Är livrädd för att bli utkastad från affektiva för att jag har för mycket matproblem som dom inte kan ta hand om. Det låter inte helt säkert, mitt läge just nu. Det kan sluta hur som helst. Och det känns inte alls bra. En karl som psykolog. Bara det gör det förbannat svårt.

Positivt inlägg. Eller inte. Jag tittar på konståkning så det gör det lite lättare att finnas till.

Så enkelt

Svårt ikväll. Orkar liksom inte med mig själv. Faller och faller och vet inte hur jag ska ta mig upp, hur jag ska kunna sluta falla utan att nå botten. Jag vet inte hur jag ska kunna hålla ihop mig själv, vet inte hur det ska gå till att fortsätta med det lilla som är bra, än mindre hur det ska gå till att sluta med det som inte är bra. Alla problem hopar sig över mig och måste tas itu med. Det är så lockande att ge upp.

Bara.
Ge.
Upp.

Sluta för gott. Säga hej då. Ta farväl. Vända bort. Vinka adjö. Och sluka alla tabletter.

Så enkelt..

Hm ja.

Så var det kväll efter en oändligt lång dag. Mötet hos läkaren gick sådär. Inga ändringar i medicinerna. Om sömnen istället fortsätter vara som den är nu ska jag höra av mig så ska vi lägga till Imovane. Det behöver jag nu känner jag så jag ringer nog innan de här två veckorna är förbi. Fick lite skäll för min överdosering av Atarax som är just nu. Fyra gånger den maxdos jag är tillägnad idag. Därtill då all annan medicin. I ren desperation överväger jag att fuska och ta Lergigan också, jag är hellre avtrubbad än må som jag mår nu.

Hos psykologen blev det ny debatt kring frukosten, men jag känner lite grann att vad är det jag kämpar för? Om jag inte ska gå kvar på ät, då kan jag ju inte vara ätstörd? Då har jag ingen ätstörning, då är det okej att äta som jag gör, då är det okej att springa alla mil när ingen märker. Det är okej att göra som jag gör.

Kvällen ikväll blir nog jobbig.

Onsdag och möten

Så var det onsdag. Dagen jag fasat för i veckor. Är osäker på hur bra det kan gå. Är lite smårädd för att det inte går bra alls. Vet inte riktigt hur mycket jag vill och vågar säga. Sömnen måste jag ju ta upp, det vet jag, men vad mer? Det dåliga måendet lär vi ju komma in på, men vet inte riktigt vad jag ska göra för att få fram alla känslor och alla tankar. Vet inte alls vad jag ska säga.

Återkommer. Efter mötena.

bild

Nattångest

Inatt är en natt då jag inte borde vara ensam, men ensam är jag och jag får väl kämpa under dom premisserna. Dörren ut till hallen är stängd, brorsan ligger och sover alltför lugnt i rummet intill, fönstret är stängt och inga fånglar kvittrar. De enda ljud jag hör är ljud bara jag hör. De skriker men ingen hör, precis som ingen hör mina skrik fastän min hals är hes. Demonerna vet att dem äger mig, att de kan få mig att göra vad som helst, bara de håller fast vid sina beslut. Jag ger upp, kapitulerar inför dem och sedan faller jag då de släpper taget om mig. De säger åt mig att springa, jag skriker NEJ, de skriker ännu högre åt mig att springa, jag gråter och springer, springer och gråter, och faller ihop på trappen där det blir mörkt. Inga demoner som skriker åt mig att jag är bra för att jag gör som dom säger. Inte ens viskar det åt mig. Jag är inte bra alls. De lämnar mig med deras ord ringandes i mitt huvud och jag viskar dem för mig själv. Du är dålig, du är ful, du är äcklig, du är falsk, du är ensam, du är trasig, du är patetisk, du är svag, du är grå. Och jag inser hur förstörd jag är. Jag ligger där på, längst upp på vår mörkgröna trapp med åtta trappsteg och viskar för mig själv. Att jag aldrig kan förtjäna livet.

Kväll

Tisdag kväll. Jag är trött och orolig. Det är spänt här hemma i familjen och oroligt och tungt och nervöst och deppigt. Av flera anledningar för min del, men för familjens del är det för pappas skull. Hur dom kommande månaderna ser ut avgörs just nu inne i stan. Hur familjen kommer må, hur ekonomin kommer se ut, hur glad stämningen blir, hur lätt vardagen kommer bli - allt formas nu. Och det gör mig orolig, bror tyst, mamma livrädd och pappa trött. Så det hela kan sluta väldigt illa.

I övrigt är det sådär, tankarna dunkar på nu när jag inte behöver spänna mig så mycket som jag annars gör när jag träffar människor. Men det var en trevlig eftermiddag och jag har fått tankarna skingrade några timmar. Närmaste framtiden för min egen del avgörs imorgon, så är oroväckande livrädd för det hela. Så sömnen i natt lär bli lika katastrof som den sista var.

bild


Tisdag

Så var den en ny dag och det känns helt okej. Trött på allt men ska få sällskap så lite paus i allt. Hålla masken ja, men det är okej att inte skratta hela tiden, så det känns helt okej.

Sov katastrof i natt, men det är ungefär som hemma de senaste dagarna.

Fick dessutom en till tid hos psykologen på ät imorgon, vilket betyder att jag har läkaren 13.30 och psykologen 14.30. Och psykolog nr 2 på torsdag. Massa möten denna veckan alltså.

Nu väntar jag i alla fall på Sofie som dyker upp när som helst.

Handboll

Här står handboll på på teven, det går åt helvete. Tänka sig, dom är värdelösa. Det har dom varit från start i den här turneringen och hela Sverige som räknade med att det skulle gå SÅ bra, vi skulle ju till semifinal som förra mästerskapet. Nej pinsamt att vara svensk. De har varit sämst på plan i varenda match de spelat och det är ändå några stycken. Ja, som sagt, ibland vore jag glad att vara från något annat land. Eller varför inte en annan planet? En planet där livet inte är lika svårt, inte lika kravfyllt, inte lika ångestfyllt? För ikväll är det verkligen så. Tankekaos, ångest, rakbladslängtan, dödsfeber. Senaste dagarna har varit tuffa. Igår kväll var avskyvärd. Idag är lika illa, enda lilla problemet/trösten/lösningen/räddningen är att alla tabletter är hemma hos mamma och pappa. Annars vet jag inte vad jag skulle göra. Börjar tappa fotfästet. Börjar tappa bort mig själv.

så här glad

Lång vecka

Då var veckan inledd. Denna veckan kommer innehålla många möten. Ät idag, läkaren på onsdagen och nya psykologen på affektiva på torsdag. Det känns sådär. Blir massa anspänning på psyket. Just nu är jag allmänt förvirrad av livet tror jag. Känner mig ensam och misslyckad. Känns som att jag bara gör fel. Kommer ingenstans. Vill inte riktigt längre.

bild

Råkade bli så

Har lite dåligt samvete, köpte en tröja till mig själv idag. Att det ska vara så svårt att tycka att det är okej. Kan jag inte vara värd en tröja äckliga ätstörning? Måste jag springa ihjäl mig i källaren i tre dagar för att få våga ha den på mig?

Okej lite mer positivt då - jag gick i affärer i nästan 1.5 timme. Utan en massiv dos Atarax. Tre idag faktiskt bara. Och då kunde jag ändå stå själv på Bauhaus. Så allt som allt är det en rätt okej dag.

Nu återstår kvällen. Det kan bli tuffare.


ög

Så var det lördag

Här zappas det mellan längdskidor och skidskytte. Sportgalen familj här. Det är full aktivitet idag, det har målats tak i mamma och pappas sovrum, vi har druckit kaffe, pappa har sprungit runt som en galning i hela huset efter visitkort och telefon och stövlar och det ena efter det andra.

Mår sådär, försöker hålla masken och le lite fint när det behövs. Går sådär.

Mamma pratade om att bjuda med en familj från byn ut på middag. Får se hur det blir med det. Känner mig inte så jättepigg.

Nya psykologen

Har varit hemma några timmar och sovit. Behövde det då jag inte sovit alls i natt. Låg och läste, läste ut boken jag höll på med - Niceville. Den var underbar, rekommenderas.

Mötet gick nog okej. Tror jag. Han var trevlig, typ. Verkar som att han har båda fötterna på jorden och tänker vettigt, för att vara psykolog alltså. Han hade läst lite snabbt ur journalen och ställde frågor som kändes som relevanta men som ändå inte var för svåra, han höll avståndet tror jag. Torsdag ses vi igen. Så nu har jag en ny psykolog då. Hej då ätstörningsenheten. (Hej ätstörning?) Hej då, gamla psykolog. Hej då allt bra jag kommit fram till.

Ikväll blir det bara lugnt. Är liksom lite sliten efter allt. Hela familjen är hemma tror jag, även om jag för stunden verkar vara helt solo.

What?

Blir lite fascinerad av bloggvärlden. Okej, jag är smällfet, okej jag är värdelös, okej jag kanske överdriver, jag kanske inte är sjuk alls, MEN det är otroligt bra att jag får en kommentar av en tjej som skriver om hälsosam viktnedgång? Jag kämpar för att inte gå ner i vikt igen, jag kämpar för att inte vara några dagar från döden, jag kämpar för varje måltid och det går sådär just nu. Och det är mitt eget fel, som tagit mig hit, men ingenting blir lättare, livet kommer inte närmare, det som folk kallar friskhet ter sig allt mer fel, när jag ser bilder på smala unga kvinnor.

Det är lite svårt ikväll. Mår inte särskilt bra. Om några timmar ska jag träffa nya psykologen. Det är en han. Det känns sådär. Känns verkligen tveksamt. Är för trött för att bli livrädd, så jag är nog bara rädd. En man, från Finland, antagligen medelålders, som jobbar inom landstinget. Jag undrar hur bra det kan gå.

God natt.

Torsdag

Då var det torsdag. Idag är första dagen på veckan då jag inte har något planerat. Skönt att få hämta andan lite även om det var en trevlig dag igår. Och en mysig katt.

Idag händer inte mycket tror jag. Tänker mest ta det lugnt och hämta andan för det händer mycket i huvudet just nu.

Maria och katt

Då är jag här igen då. Det är onsdag kväll, jag är trött, det har varit långa dagar. Och idag en tiiiiiidig morgon. Men det var det värt, det har varit en väldigt bra dag, bästa dagen på veckan faktiskt. Världens sötaste kattunge har jag träffat idag. OCH, lyssna här för det här ni, det har nog aldrig hänt mig förut!!; hon bet mig inte en enda gång!!!! Inte satte hon klorna i mig en enda gång heller. Så fint har nog en kattunge aldrig behandlat mig. Men så har hon en av dom finaste människor man kan ha som matte, så vad annat att vänta? (Vi låtsas inte om att Snövit både bet och rev andra :P)

I övrigt mår jag sådär ikväll.

Trött

Är så förbannat trött. Blir det, som alltid, när jag träffar folk för länge. Men det har varit en okej dag i alla fall.

Nu är det desto tyngre, tappar bort mig själv i tankarna bland allt det jobbiga som jag inte kan hantera. Det är som det brukar då, jag som fegar ur, som flyr undan problemen.

God natt.

Bege mig iväg

Idag är det tisdag och det brukar vara sega dagar då. Som de flesta andra dagar också då i och för sig. Men det ska nog gå bra, tankarna finns där men är under kontroll. För nu.

Ska strax ge mig iväg mot Pettersberg och träffa en kompis. Får se hur länge jag blir där.

Kämpar

Sitter nu i min lägenhet och mår sådär. Har det cirka - 38 grader. Kallt så in i helvete tänkte jag bara säga och önskar därmed medlidande. Eller inte. Tänkte i alla fall säga det liksom.

Annars är det blandade känslor. Har föresatt mig att äta något idag, vad det blir det vet jag inte, men något måste det bli. Lagad mat, njae, men något. Det är lite jobbigt, maten, känner mig så värdelös som inte klarar något alls. Allt positivt är för jobbigt för att jag ska klara av det, allt negativt är för lätt att göra för att  jag ska låta bli att göra det. Visst låter det lyckat? Nej, exakt, som jag är - en total fail.

God natt.

Ny vecka

Ny vecka och jag hoppas att den blir bättre än den förra. Känns helt okej för stunden, förutom extrem huvudvärk då, men det får jag ta efter natten som var. Sitter egentligen bara och väntar på att klockan ska bli två så jag kan få mötet med psykologen överstökat, är rätt nervös, börjar liksom tappa orken lite. Orken till det mesta.



Kan inte låta bli att skryta lite, över min kära bror. Urklipp ur vår lokaltidning. (och för att skryta lite till är det en tidning som går ut till 100 000 pers)

Västeråsare till Luftvapen-EM

På onsdagen släpptes hela truppen till luftvapen-EM i Vierumäki, Finland som pågår mellan den 14:e och 20:e februari.
Utifrån resultaten från trettondagshelgens Swedish cup har förbundet valt ut elva seniorer och nio juniorer till mästerskapet där de ska tävla i antingen gevärs-, pistol-, eller viltmålsskytte.
Förnamn Efternamn, normalt tävlande för Västerås Jaktskytteklubb, ska tävla i viltmålsskytte i juniorklassen.


Återkommer.


Upprörd

Här är man lite sur över livet. Sverige lyckades misslyckas i handbollen och då familjen, hela, är sportgalna har vi suttit här och skrikit ikapp. Lite besviken är jag, särskilt i en match som den här som Sverige borde vunnit med hundra mål.

Annars är måendet sådär. Det kommer bli tufft ikväll. I natt. Verkligen svår. Börjar så smått tappa kontrollen. Känner mindre och mindre motivation, som även de bästa dagar är relativt långt bort. Känner mig mer och mer värdelös. Det är svårt att känna hopp och lätt att känna döden bredvid mig. Han går där och väntar, för han vet att snart försöker jag följa med. Ungefär så går tankarna, att livet sakta rinner ifrån mig. Tappar bort mig själv. I vimlet av sjukdomar och problem.

Söndag

Så var det slutet på veckan nu då. Den här veckan har gått väldigt långsamt och det har väl varit rätt skönt faktiskt. Har varit mycket kämpa, mycket tänka, mycket hantera, mycket skjuta undan, mycket att springa bort. Inget ovanligt direkt kanske.

Idag står det inte mycket på schemat. Skönt.

Lördag kväll

Här sitter jag i mörkret och har det kämpigt. Tankarna gör som de gjort de sista dagarna och hoppar på mig nu när jag är ensam. Kan inte riktigt hantera dom och vet inte hur jag ska få dom att försvinna. Blir så trött på mig själv. Ligger och väntar och väntar på att sömnen ska komma till mig. Har allt svårare med det. Det går bra när jag är med någon jag känner mig trygg med, då kan jag sova i hundra år, men ensam är det hopplöst. Så här lär jag ligga ett bra tag till

God natt.

Ny dag

I natt gick inte alltför bra, varken psykiskt och framför allt inte fysiskt. Inte alltför vackert. Nu ångrar jag mig, mycket. Det gör ont lite överallt och jag är mestadels trött. Sliten efter en lång natt. Låg länge länge och tänkte stört. Mycket ätstört. Jävla skitsjukdom.

Idag är det inte mycket planerat, hjälpa mamma med att måla om deras sovrum är väl det enda som borde göras.
Återkommer.

Natt

Varning: triggande.

Ligger här och mår inte alltför bra. Idag har jag lyckats skratta på låtsas riktigt bra. Det är nästan så jag tror på det själv. Har tryckt undan ångesten så bra att den istället kommer nu ned full fart och slår ner mig här i sängen. Jag har faktiskt tagit mig till sängen relativt tidigt idag. Brukar märka av det dagen efter, sover för mycket och man inte sova natten efter. Ångesten dunkar i bröstet, varje andetag gör ont, får ingen luft, det kryper i benen, myrorna springer på mina armar och det är svårt att ligga still. Fötterna är kalla som om de badat i en islagd sjö, händerna skakar, hjärtat bultar fel, blodet rusar. Ja man kan kalla det hyperventilera och jag löser det på mindre bra sätt. Behöver inte skriva mer än så.

God natt.

Fredagen den 13

Idag är det fredagen den 13. Minns när jag var liten och alla sprang runt och skrämde upp varandra i flera dagar innan. I princip enda gången på året då killarna ryckte i toalettdörren för fler än mig. Inte för att det gjorde det trevligare när dom gjorde det, men det kändes lite lättare att veta det. Det är därför jag inte saknar skolan ett enda dugg. Låg - och mellanstadie var en evig kamp för att orka vara social. Att plugga gick rätt bra, men att vara en del av skolan var inte lika kul. Det var inte förrän högstadie som livet blev en annan visa. Skolan blev kul, vännerna blev kul, de blev många, de blev så glada att se mig att jag fick kramar varje morgon och de tyckte det var okej att jag gav en kram tillbaka, det var första gången som jag inte hade "arabies" (haha ja, de var så duktiga på stavning och hade så lite engagemang att komma på nya elaka skällsord att de inte kunde stava det) var och varannan dag. Jag fick en bästa vän som det var okej att jag träffade också i skolan, det fanns vänner som frågade om jag ville med på bio, som tyckte det var mysigt att jag var med på ICA och köpte dipp till fredagkvällen. Jag var till och med välkommen att bo där på helgerna, oavsett om jag hade pjamas med mig inte, oavsett om vi planerat det redan på torsdagen eller om vi kom på det på fredagen. Det var okej att tycka om mig, det var okej att jag fick tycka om dom, det var okej att jag fick vara en av de där 8-9 som vi var i gänget. Helt plötsligt var det mycket att göra, många att träffa. Livet väntade. Det var betydligt lättare att leva och suddenly var det inte svårt att äta, inte svårt att skratta, inte svårt att tycka att det var okej att klä mig i urringad tröja, det var inte svårt att ta kontakt med nya människor, det var inte ens dödligt farligt att ta plats. Livet. Livet. Det fanns där och visade att också jag kunde leva. Och det är det jag försöker tala om för mig själv. Att jag också levt. Att livet en gång fanns där för mig. Och igen kan det komma.

Med kärlek i hjärtat

Kärleken är hård. Det vet jag. Om någon. Jag har älskat ett fåtal, och älskar idag ännu färre. Ett antal har dött ifrån mig. Några andra har lämnat mig. Men älskar, det gör jag fortfarande. Jag älskar de fina, de lojala, de modiga, de vackra. För alla är dom vackra. Utanpå men där det är som viktigast - där är de mer strålande än alla andra jag känner. De har de finaste hjärtan man kan hitta. Ja jag älskar fortfarande. Trots alla svek.

Den där fina som delat dagar och nätter med mig, som sprungit i snön med mig, som slängt mjöl på mig när vi bakat, som ritat mig i ansiktet, som delat sin familj med mig, som tagit mig på resor, som älskat mig lika mycket som jag älskat henne. Som öppnat sitt hem för mig. Som räddat mig så många gånger.

Och hon, hon där som tog mig med storm, som tagit mig på fester, som delat tält med mig, delat konserter med mig, som tvingat mig att resa på mig när jag som mest behövt det, som sprang mot bron med mig. Som tvingat mig ett leta efter livet när jag lämnat det bakom mig.

Sen finns det ju hon, hon som jag delat så många år med, ja hela högstadiet och gymnasiet, som fick ta emot det där hemska samtalet men som inte la på av ren skräck, som läst rad upp och rad ner av meningslöst babbel, som fick vänta så många gånger på att jag ens skulle vakna upp, som är så fin och vacker att hon inte låter andra se det, som finns där, försöker leva, som är så fantastiskt bra att hon själv inte tror på att det finns så bra.
Ja, den där genomgoa tösen från västkusten som tvingats stå ut med mig i så många år, hon som doftar solsken och som på något sätt står upp fastän benen vikt sig, som älskar livet men glömmer att alltid njuta av det, hon som alltid funnits där, på avstånd ibland, men ändå bredvid och som jag älskat från den stund jag lärde känna henne.

Ja, jag har faktiskt kärlek omkring mig, jag älskar mycket, trots att jag hatar livet. Men jag älskar, jag kan älska. Jag älskar er. Allihop.


Torsdag

Denna vecka har gått fort, tack och lov. Desto fortare tiden går desto fortare borde bättre tider komma. Eller? Min logik är sedan länge borta så jag kan inte garantera att det verkligen stämmer. Men det låter bra. Idag har jag för avsikt att äta lite mer än igår, det behövs. Egentligen. Men det är så svårt. Orkar inte alltid. Inte särskilt ofta.

I övrigt är det nog en lugn dag, har inte så mycket planerat. Vika lite tvätt kanske. Bädda sängen. Försöka överleva.

God kväll. Eller inte.

Lite bittert tungt här. Ibland förstår jag inte syftet med att försöka när jag om och om igen faller tillbaka ner i skiten. Och dit är jag på väg. Mot den totala botten, där jag inte längre kan garantera att allt jag gör får mig att må bättre. Det är svårt att finna värdet i mig själv när ingenting blir bättre i längden. Stegen framåt blir aldrig fler än de bakåt. Och det kanske är så det ska vara? Det har inte varit annorlunda på väldigt länge. Det kommer bli tufft närmaste tiden.

Ett otroligt positivt inlägg det här.

Robin Hood

Sitter här med en hund på en filt vid Micha och vi har just kikat klart på Robin Hood. Den var rätt fin. Spännande, sådär som barnfilmer brukar.

Mår i övrigt sådär. Tankarna maler, som alltid. Är hungrig till tusen, och kan inte låta bli att känna mig lite bra. Samtidigt förbannat dålig. Så allt är som vanligt alltså.

Kväll

Nu är det kväll och jag mår sådär. Är trött mentalt så orkar liksom inte ta tag i mig själv. Borde egentligen ha ätit nu, men maten går inte alls bra idag. Jag mår inte så där fantastiskt bra som jag önskar att jag gjorde. Men jag ler när jag tänker på helgen.

God natt.


Utmaning

Idag är det tisdag. Jag mår rätt okej faktiskt. Mycket tankar som maler, men det är ju knappast unikt för den här dagen. Har ätit en klubba och ska ta mig an några chips sen tänkte jag.

Mår i övrigt sådär. Är i lägenheten och har det lugnt och skönt. Skönt att slippa de där hemma ett tag.

Men..

Här är det blandade känslor. Känslostormar, tankekaos, oordning. Jag får ingen riktig ordning på allt som händer och allt jag borde göra försvinner liksom bort från medvetandet och helt plötsligt inser jag att jag missat att göra det. Vet inte vad jag ska göra för att lugna ner mig själv. Försöker leva på helgen, men en del av kruxet ligger just där. Helgen.

*förvirrad*

Uppsala

Har som sagt haft det mestadels bra, allt har varit bra när jag varit där. Det är nu tankarna kommit. Sitter här och vet att det vi beslutat är det rätta, problemet är att förstå och inse att besluten vi tagit är beslut vi ens behövt diskutera. Har inte fattat att det hela är verkligt. Nu har allt hänt och jag vet inte vad jag ska skriva mer. Lämnar det.

Så mer roligt då.
Bilder från Uppsala.

tårta

Ewas tårta. Vi ägnade lång tid åt den. Eller njae, Maria gjorde, jag räckte henne några geléhallon. Jag gjorde slitgörat och diskade istället.

vi

Jag hade bitmärken i kinden sen!!!!!!!

i sängen

I sängen.

Ja, sen tappade jag bort den där braiga idén om att ta massa kort.

God natt.

Uppsala

Här är det fortfarande förvirrat. Har inte smält helgen, tagit in allt som hänt. Vet inte hur jag ska hantera alla tankar, vet inte hur jag ska hantera alla beslut vi tagit. Men beslut har vi tagit och det krävs nog.

Tårta

Så var jag hemma igen

Då är jag hemma i Västerås igen. Har haft det riktigt bra. Ska inte säga enbart bra, några tårar har fallit men de föll inte förrän på bussen hem nu i eftermiddags. Men de är över nu. Jag har i alla fall haft det fantastiskt. Fina människor; såna jag känner otroligt väl, såna jag känner och nya människor jag aldrig träffat. De har alla varit toppen. Fantastiska människor, god mat, skratt, filmer, gott vin, ja, fantastiska dagar.

Svårare känslor gömmer sig därunder efter dagarna också, men just nu är jag förvirrad. Över alltihop. Men nej, jag ska på något sätt smälta dem också.

I soffan

Här ligger tre slöa, bakfulla damer och försöker hålla oss vakna framför teven. Är bara en av oss som lyckas med den svåra bedriften. En viss yngsta flicka. Jag och Ewa lyckas inte lika bra. Vad gör det, Maria dör inte av det. Här har det hänt många spännande saker, många roliga saker och många trevliga människor. Börjar känna igen de flesta, även om det oftast dyker upp någon ny människa också. Så och denna gång, en, eh vad blir det nu..?, moster till Ewa. Resten kände jag igen.
I natt är sista natten här och imorgon sätter jag mig på bussen för att ta mig in till Uppsala och sedan byta buss till den som åker till Västerås. Okej jag är helt slut, men här känner jag mig hemma och är en del av gemenskapen, känner mig som en liten, liten del i familjen här.
God natt.

Hej och hopp

Sitter vid Marias dator och väntar på folk som ska fira Ewa, de kommer halv. Har det toppen här, som alltid, köttfärssoppa på ingång, ikväll pepparbiff följt av tårta. En riktig matdag, men här är det faktiskt sällan jobbigt att äta. Här är det sällan något alls är jobbigt. Okej att ligga till klockan tre på natten när damen bredvid somnar halvett var kanske inte så kul, men normalt är det tvärtom. När jag trivs någonstans sover jag i evigheter. Som imorse. Vaknade grinig dessutom men vad gör det när dom skrattar åt det?
Som sagt, livstecken från mig. Glatt livstecken.

Snart Uppsala

Nu är det kväll och jag är tyvärr inte särskilt trött. Kanske inte så konstigt då jag sov i hundra år imorse. Mamma har varit redigt sur på mig. Inte för att det gör mig särskilt mycket, är om några timmar på bussen på väg till Uppsala. Blir där några dagar, får se hur många. Ska bli otroligt skönt att få komma dit. Samma säng, samma spis (som jag inte fattar mig på), samma soffa, samma Ewa, samma fina älskade Maria.

I övrigt mår jag sådär just nu. Mamma har som sagt varit sur på mig hela dagen och ägnat större delen av dagen åt att få mig att må rätt kasst. Med framgång. Så just nu är det lite rörigt i huvudet. Men det kommer bli bättre. Det kommer bli bra.

Sådär då

Mår blandat här. Har varit på ät idag och det var tufft. Verkligen tungt. Det är tur att jag lärt mig hålla masken. Le när det behövs, byta samtalsämne utan att det märks, prata om ingenting. Är så trött.

Glädjande nog kan jag däremot skriva att jag om 2 dygn är i Uppsala.


Den så kallade dagen efter

Här luktar det baksmälla och unken sprit. Som det ska vara alltså. Igår var trevlig. Som nyårsafton ska vara. Och nyårsdagen bjöd, som alltid, på nyårskonserten från Wien. Lite besviken, fastän det var bra musik. Otroligt bra musik. MEN i år fanns det, av cirka 60 musikanter, 5 kvinnor i hela gruppen. Det skär i mitt feministhjärta. Så överväldigad är jag inte. Men nöjd är jag ändå. Det var en fin konsert.

Nu väntar middag och jag känner mig mest fet och värdelös, men tänker äta och njuta av det i alla fall.

RSS 2.0