Vilken toppendag?!?!?!

Åh nu ska jag skryta lite till med att jag mår dåligt. Tack Axel, du får mig att må så mycket bättre. Jag ska väl fortsätta vara hobbyanorektiker eftersom jag tycker det är så himla coolt. Riktigt ballt alltså, det här är den roligaste hobbyn jag hittat på under mina 21 år. Tråkigt att jag inte tycker den är så rolig.

Jag mår i alla fall inte toppen. Tänker mestadels på att det inte riktigt funkar som det är nu. Att jag inte riktigt fungerar nu. Allt jag var bra på är jag dålig på nu, allt jag gjorde bra gör jag dåligt nu, allt jag försökte göra då vågar jag inte göra nu.

Lite bättre blir det med trevligt sällskap ikväll.

Min tur nu

Wow. Här sitter jag och är faktiskt inte riktigt halvpsykotisk, har ingen, ingen koll på läget, men rakbladet ligger tryggt kvar i behån och jag pillar mest upp de gamla istället för att skära nu. Och det är ju på sitt vis positivt. Men nya kloka människor gör till och med mig lite närvarande. Okej, tabletterna hjälper till, men han är faktiskt lugn och har nog mycket att ge av sig själv till andra och kanske kan ta igen lite av andra till sig själv också. Vi har nog mycket vi kunde lära oss av honom.

Så jag blir nog kvar här ett tag till.

Hatar mig själv för det, men jag kan inte släppa döden. Som en tumör har han satt sig i huvudet och hur jag än gör bultar den och trycker undan allt logiskt och vettigt.

Vad är detta värt

Så var det sagt. Till och med har jag fått det bekräftat. Tack Mia, nu vet jag att alla ljuger/misstar sig när de säger att jag är bra. Jag är ju faktikt en patetisk jävla människa. Så otroligt passande att du kom med den kommentaren ungefär samtidigt som jag får det bevisat för mig från andra håll. Tack, så jävla mycket, du är inte mycket mindre patetisk du heller, uppenbarligen, som behöver skriva det till andra personer.

Har som sagt varit hos psykologen idag. Fick prova på EMDR. Otroligt jobbigt, kom in på tunga, tunga områden och det känns inte ett dugg bättre att han egentligen inte vet vad han ska göra för att det här ska vända. Tänka sig, det vet inte jag heller. Men jag är tacksam för att han tar det lugnt, inte stressar utan försöker lugna ner det hela, få mig att se lite vettigare på saken. Sakerna snarare. Det är massor i mitt huvud och hälften av det vet jag inte ens om jag kan bearbeta utan att gå under av det. Kanske är det det som är tänkt. Att gå under. Inte vet jag, men jag lär fortsätta som jag gör, en sak i taget och försöka överleva det. På något sätt.


Svårt

Klockan är mycket, jag har just vaknat efter tre timmars sömn och känner mig helt slut. Som det ska vara då, alldeles precis normalt.

Ska ta mig till psykologen nu. Usch ja. Kan bli jobbigt.


Kassler

Fått i mig kassler med ris. Behöll det inte, men jag försökte. Kände idag på Stentorpet att jag får skärpa mig med maten, fick stå i flera minuter efter fikat för att inte ramla i backen. Det gick sådär, inte blev det bättre av att ledaren jag gick med idag frågade om jag var yr, jag svarade ja, jag har ätit lite dåligt... Fortsätter med att det är typ det enda jag är bra på. Hon svarar att det är ju tur att du är bra på någonting. Kändes sådär. Ett monster och en ängel på vardera axel bråkar i mitt huvud. Är jag så värdelös och dålig på allt annat att det är tur att jag är bra på åtminstone en sak? Då får jag väl fortsätta med det, eftersom jag i alla fall är bra på det. Vilket jag inte är med tanke på hur jag ser ut.

Det går sådär för mig. (Sluta läs här om ni tyckte ovan var triggande). springer, springer och sit-ups, sit-ups, spyr, spyr, skär, skär. Såren går upp, ryggen värker, fingrarna blir stela, hjärtat gör ont och slår fel, ångesten gnager och dunkar sönder mig. Det är inte kul längre.

God natt.

Ja då, precis lagom

Det har gått bättre faktiskt. Mycket bättre. Idag är en skitdag. De kommer igen liksom. Det går alldeles åt helvete. Ångesten är värre än på länge och faktiskt ser jag bara en lösning. Bara en väg ut ur detta helvete. Jag klarar det inte, uppenbarligen, livet är för svårt för mig. Livet försvinner från mig, just som jag såg det där framme. För några veckor sen trodde jag att det kanske skulle gå. Eller okej, månader, men jag trodde det. Nu.. Nu vet jag inte längre. Eller jo, jag vet precis. Och det är det farliga med allt detta. Gränsen som borde finnas där, som säger "stopp, skärp dig nu, det här är fel", är för länge, länge sen borta. Raderad och bortglömd och har tappat sin betydelse i mitt huvud. I det jag nu befinner mig, livet kallar vissa det, vad jag kallar det själv är nog kanske inte just det, är det allt mer värdelöst att finnas till. Mindre värt för var stund. Jag är mindre värd för varje stund.

Ny vecka

Nu är det måndag igen och ångesten har slagit till med full kraft. Ska tugga i mig några tabletter innan jag tar mig till Stentorpet. Ser inte fram emot det idag. Skulle helst vilja ligga kvar i sängen och sova. Det tog mig två timmar att ta mig till sängen (02 var klockan då), en timme mindre trevligheter (03), en timme titta i taket (04), sov en halvtimme och drömde mardrömmar så jag inte kunde somna om förrän vid sju. Drömde mardrömmar vid halvnio igen. Skitnatt. Hatar såna här nätter. Hatar mardrömmarna. Hatar mig själv som inte klarar av det här. Men dit ska jag i alla fall.

Visst?

Man kan säga att det är jobbigt nu. Sitter här och känner mig värdelös. Försökte övertyga mig sjäv om att jag visst är värd den här dagen. Svårt.


Tack Maria

Klockan har sprungit ifrån mig ikväll och jag har haft en trevlig kväll. För bra, så sitter här och hatar mig själv för att jag tillät mig ha det bra. Men ändå, fick i mig mat, riktig mat och har dessutom ätit en skål glass. Gott var det och jag behöll det. Trivs med henne och är tacksam för att jag fått ha henne i mitt liv så länge. Massa år sen. Sen sjuan. Åtta år. Nio i år. Så länge har vi känt varandra och sex av dom gick vi i samma klass. Sen tog hon steget in i vuxenvärlden på ett mer positivt och konstruktivt sätt än vad jag gjorde. Sjuksköterskautbildningen fick sin bästa student då och i juni har hon läst klart. Jag kommer vara där och vara stolt över allt hon gjort, allt hon inte gjort, allt hon är och har varit, och jag kommer stå där stolt över att jag ens fått lära känna henne. Och tacksam, för jag hade inte klarat det utan henne och jag hade inte haft någon att dela vardagen med som jag gjort med henne.




Så ja. Tack för ikväll. Nu återgår jag till min överlevnadskamp.


På väg

Mår sådär men tror att dagen kan sluta bättre än den börjat. Tung natt men MEN jag ska strax röra mig mot Maria och en finmiddag.

Kärleken till att dö och hatet mot att leva

Idag har varit en betydligt bättre dag än de senaste. Det har till och med gått så bra att jag låtit bli att tänka på döden i flera minuter flera gånger idag. Ångesten finns där, alltid, men idag har det gått fantastiskt bra att hitta ork till att verka som att jag orkar. Jag har skrattat idag, har en underbar familj, har nog fått en bra psykolog och har börjat på Stentorpet. Vad är felet? VAD I HELVETE ÄR DET DU INTE ÄR NÖJD MED HORA? Ändå. Ja jag vet faktiskt inte vad som är fel. Borde ju må fantastiskt bra. Men det gör jag inte. Jag skrattar fejkat, har en familj som inte alltid förstår (vill förstå? ), har en psykolog, manlig psykolog, som verkar ta fram allting dåligt och går på Stentorpet där jag känner mig oduglig. Ja. Det är kanske det som är felet. Att jag har haft för höga förväntningar på livet. Och nu har jag fallit ihop där i glaset av krossade drömmar och hoppas att jag inte ska dö av blodförlust med bitterheten i själen. Dö vill jag, dö kommer jag göra, men jag vill inte dö av hatet mot livet, utan av älskandet av döden. Det är kanske därför jag finns än, hatet är för starkt för att kärleken ska få leva. Och det är nog det som, paradoxalt nog, kommer att ta livet av mig en dag. Hatet mot livet är större än kärleken till döden men hatet mot mig själv är större än allt. Och där kommer lösningen på allt. Döden.



o

Tvärtom

Det ligger en hund under täcket här bredvid, sover, sover sådär fint och vackert som jag vill göra. Men just nu funkar ingenting. Har varit en otroligt tuff dag. Tjejen jag jobbar med på fredagarna är så lik mig trots att jag inte har ADHD och hon inte har bipolär sjukdom. Eller vi är lika varandra. Vi kom fram till att vi båda levt ett liv fyllt med så mycket att det skulle fylla hela thrillers. Det ligger något i det. Men det gör ont att höra det. Jag ville ju också ha ett fint, glittrande, vackert, kärleksfullt liv. Med sina mörka stunder och motgångar och villospår. Jag visste inte, tänkte aldrig ens på det, att det skulle vara precis tvärtom. Livet fullt med mörker, trasigt hjärta, ett ständigt krig. Jag visste inte att det skulle bli ett liv med sjukdomar, sjukhus, döden. Allt blev fel. Helt snett liksom. Mörkret som bara skulle vara en del av mitt liv, bara på besök ibland, blev istället mitt liv och det var de ljusa stunderna som kom och hälsade på någon gång ibland. En underbar helg med någon där, en ledarutbildning någonstans, tågresor hit och dit, festivaler delade med små änglar, långa nätter med någon som andas intill mig, resor till vackra länder, godispåsar med flera par händer. Ja livet. För livet har kommit och hälsat på ibland. Men livet är inte mitt, jag är inte livet, jag lever inte, jag har inget liv. Livet lever utan mig.

Balansen där?

Har sovit en timme på eftermiddagen. Den värsta dimman av tabletterna är nu borta, men snurrar i huvudet gör det än. Förstår inte hur jag ska lösa det riktigt. Utan tabletterna är jag illamående av ångest, med ett hjärta som slår fel av panik, med en inneboende rädsla för mig själv. Man kan säga att jag inte hör hemma här. Alls. Men med tabletterna har jag svårt att vara närvarande i samtalen, det är jobbigt att resa och sätta mig ner och gå rakt är jag nog inte ens nära att göra. Balansen mellan för många och för få har jag ingen aning om var den går. Vissa dagar går ju bättre än andra, men de senaste veckorna har det mesta varit för svårt för att jag ska kunna hålla mig till maxdosen.

Annars idag är det inte mycket planerat. Jag har däremot börjat kampen för att INTE fuskträna i källaren. Ställde mig på vågen och jag blev (som alltid) både glad och ledsen. Triggad att kämpa neråt, men också triggad att gå upp. Försöker få till det att det är det sista som gäller. Förbannade våg, dra åt helvete.

Jag har i alla fall fått i mig middag. Kanske inte som jag ska, men det är i alla fall bättre än det varit.  

Så in i...

Är trött. Så bombad av mediciner så jag knappt kan gå rakt. Eller om det beror på näringsintaget också kanske. Skiter i vilket, är bara jobbigt att inte orka göra allt jag skulle vilja göra. Leka med hundarna lite mer. Orka springa ute i spåret. Skulle gärna sova när jag behöver det. Skulle vilja arbeta bort ångesten. Vill slippa rakbladen. Ibland vill jag leva. Idag vill jag definitivt inte göra det. Som det sett ut sista tiden vill jag det allt mindre. Har helt enkelt tröttnat på kampen.


Om man nu kunde kalla det så

Här är det rörigt och inte alls sådär bra som jag tänkte mig att det skulle bli. Skulle ju komma igång, göra något vettigt, inte bara halvdö i ett hörn i soffan. Nu har jag kommit igång med någonting och det känns inte ett dugg bättre. Har ju kommit till en underbar lägenhet som jag trivs i. Har en underbar, om än något oförstående och dömande, familj som gör sitt bästa för att stötta, även pappa har blivit bättre vartefter åren gått, särskilt sen jag blev sjuk. Vi hade kanske inget att välja på. Nu är vi där vi är, och särskilt jag.

Allt är en enda röra, allt är för nytt, otryggt, förvirrat. Om man nu kunde kalla kaos för ordnat kaos tror jag att jag lämnat det för just nu är jag lika splittrad och trasig än någonsin.


Vad annars

Det har varit en av de värsta nätterna på otroligt länge. Försökte sova men insåg efter en kvart att nej, den här natten blir lång och jag insåg lika mycket att jag inte vet hur jag ska överleva den. Det gick sådär. Men det är nya skärsår lite överallt på kroppen. Smärtan lindrade. En stund. Insåg att det hade tappat effekten just då, efter alla nya linjer på varenda kroppsdel. Kom därefter på att träna på golvet. Hjälpte också bara ett tag. I huvudet dök då tanken upp, som jag så förbannat försöker springa ifrån. Men det finns inte så mycket att göra åt den just nu. Ingenting positivt i alla fall. Den finns där, kommer finnas där och jag har ingen aning alls om jag härdar ut. För jag vill ju allt mindre nu. Jag kör på autopilot och hoppas att det håller. Viljan dör sakta ut och längtan efter något annat tar plats. Och den växer. Som en tumör i hjärnan som pressar bort allt det som varit bra, allt som varit positivt. Snart finns inte mycket plats kvar för mig. Det är helt enkelt så att jag håller på att förlora kampen. Och vad lösningen på det är, det vet inte jag. Tvivlar starkt på att det finns någon. Tvivlar starkt på allt. Mig själv mest.

Frågor. Svar?

Kväll igen och det känns sådär. Livet känns sådär. Om jag nu ens har något. Vet inte vad jag ska ta mig till. Autopiloten har aldrig varit så här bra. Masken har aldrig varit så stark. Skrattet har aldrit låtit så äkta. Jag har aldrig fejkat mitt mående så bra. Fastnar med blicken ibland. Hamnar i en annan värld där ingen annan får plats, bara jag och mitt hjärnspöke. Där är jag svag och han den starke, och vi vet det båda och vi vet båda att jag inte har en chans mot honom. Inte i längden.

Mamma frågade idag om jag mådde så dåligt som jag gjorde då jag mådde så kasst att jag sprang till broar och tågrälsar, smugglade tabletter. Och faktiskt har jag inget svar. Jag svarade att jag inte mått så här dåligt på länge. Varpå hon frågor om jag är självmordsbenägen, jag svarade att jag inte litar på mig själv. Hon frågade inte mer och jag sa definitivt inte mer. Mest för att jag inte har några svar som hjärnspöket tycker är okej att jag säger och det finns än mindre som jag själv kan säga som låter tillräckligt bra. Så jag säger ingenting. Låter livet försvinna för jag tror redan att det är förlorat.

God natt.


Onsdag

Så var det en ny dag och jag mår inte särskilt bra. Sovit dåligt. Drömt mardrömmar om det ena efter det andra, vissa är återkommande som jag haft i flera år, andra är rena verkliga händelser. Vidriga händelser som jag gör allt jag kan för att glömma, men det går sådär. Det går okej om jag är vaken några nätter och sover var tredje eller så, men då får ju andra tankar mer utrymme istället som blir ännu svårare.

Skit samma. Nu ska jag till bokrean. Om jag orkar.

00.25

Nu tänker jag inleda med samma fras som nästan alltid:
Här sitter jag.

Och det gör jag, samtidigt som jag pratar med ett par underbara töser. Vet inte hur jag skulle klarat mig utan dom. Tack Cili, för att du skriver 48 uppsatser med mig varje dag. Hårda ord var det jag. Vi är kanske lite kalla. Vad gör det när vi båda mår bättre av det. Vi har fått vår beskärda del av skit båda två och det är väl där någonstans vi hittat varandra. Så när jag nu tar mig till sängen hoppas jag att det går bra.

God natt då.

Psykolog

Just nu är det jobbigt. Vilken nyhet va? Till och med så jag själv blir förvånad. Eller inte. Var som sagt på affektiva idag och träffade nya psykologen. Han är bra, väldigt bra, han arbetar på ett helt annat sätt än den förra. Det har sina fördelar, men också nackdelar. Skakar som en löv när jag kommer därifrån. Är så mycket obearbetat som jag inte riktigt slipper undan där. Idag var det relationsdebatten. Min syn på män är ju lite. Eh. Skadad? Snedvriden? Konstig? Negativ? Ja, jag har mina anledningar, men jag kan vara långsint när det är något som gör ont för länge. Hela mitt liv har bestått av det. Smärta. Som kommer av svek, lögner, ensamhet OCH misstag, från andras sida men lika mycket har jag ansvar för det. Kanske inte allt som killarna har gjort, men det har jag för det mesta svårt att erkänna. Det berättade psykologen idag. Att jag dömer mig själv för mycket, tar för mycket ansvar för alldeles för mycket som jag inte alltid kan påverka och som inte alltid är mitt fel. Det är otroligt svårt att erkänna. Det var det där också, och trots att jag HÖR logiken i det han säger och kan hålla med är det inte alla delar av huvud och hjärta som tycker detsamma. Han har kommit fram till så otroligt mycket på bara dom sju möten vi haft. Vilket ju inte gör saken lättare. Jag skrapar sönder fotknölarna mot varandra i ren ångest när jag sitter där. Det är in i helvete svårt att ta tag i saker som jag inte orkat/velat/kunnat/vågat ta tag i. Och det är precis det han är på väg mot - mot djupa vatten. Rädd. Massa rädd. Så otroligt rädd. För jag vet inte hur det ska gå till. Jag har aldrig gjort det här. Och det hade gärna fått fortsätta vara så. För jag är inte säker på att jag orkar. Orkar hålla i och fortsätta orka så mycket som jag gjort trots att jag inte orkat. Snurrigt. Jag tappar orken kan vi sammanfatta.

I hopp om

Allt är lite snett och vridet och oförståeligt och obegripligt och förvirrat och viktigast av allt är att alltet är ett smärtsamt minne av vad i helvete jag gjort med min värld. Vad jag har gjort med min värld, vad jag har gjort mot min värld. Förstört den, krossat den, och kanske har jag till och med dödat den. Kan man döda en värld? I så fall har jag gjort det nu. Har ingen, ingen aning om vad fan som hänt, jag har liksom bara sprungit vidare mot döden i hopp om att han ska rädda mig. Han har tydligen kommit fram till att jag inte förtjänar döden riktigt än. Ska plågas lite till i livet först. Som om det vad det viktigaste av allt. Att jag dör, men långsamt och smärtsamt, bara för att alla andra ska hinna börja hata mig först. Så jag dör ensam, med lika mycket hat som självhat.

Nu ska jag i alla fall ta mig till psykologen. Känns sådär. Är lite trött på allt. Nya människor att släppa in, jag som inte gjort det på så länge, mest för att människor hinner lämna mig ungefär lagom tills att jag lärt mig att lita på dom. Misströsta inte, Elin. Du har det redan för bra.


Inte rätt ålder

Här har det ätits pyttipanna. Har svårt för det egentligen så satte mig här för att försöka tänka på något annat. Jag kom på att det mest krävande just nu är att betala räkningar. Skoj, ALLA pengar försvinner långt bort.

I övrigt mår jag sådär. Varit på Stentorpet idag. Tungt, är så trött på allt, känslan av förlust gnager, lukten av misslyckande fräter, tanken på dödslängtan skriker. Allt bara för att allting blev så fel för så många år sen. Nu sitter jag här och tycker det är jobbigt att sitta på en stol i en hall, ensam, och mår dåligt av det, samtidigt som jag hör personal viska i köket en bit bort, och mår dåligt av det. Att det ska vara så svårt att må bra. Har kommit fram till att jag inte förtjänar det. Inte blev det bättre av att det blev möte hos ansvarig på Stentorpet. U. Vid inskrivningen fick jag göra ett DOA formulär som vi gick igenom idag. Självuppfattning - eh.. Anser mig själv, med rätta, vara värdelös, inkompetent, självisk. Fysiska förmågor. eh... svårt för tunga lyft pga rygg, svårt med pyssliga saker pga leder, svårt med osvosv. Min kropp är inte 21 kom vi fram till. Samarbetsförmåga beror på mitt mående, koncentrationsförmåga beror på mitt mående, ansvarstagande beror på måendet. Hela mitt liv förändras i takt med måendet. Varför ska det vara så svårt? Hon har i alla fall tagit initiativet att få fram en kontaktperson där. Skönt på sätt och vis samtidigt som det har känts bra att ha henne.

Har ätit. Den tanken gnager. Hela, hela tiden. Det är inte kul att leva längre.

Ny vecka

Ny vecka och kanske kan denna bli bättre än den förra, för den var inte alls bra. Just nu känner jag mig mest avtrubbad. Tabletter kanske? Strunt samma, jag tycker i alla fall att det är rätt skönt just nu, även om jag vet att jag får igen det senare. Big time. Men är man feg så väljer man att skjuta upp problemen. Som nu.

Hur som är det Stentorpet idag, äldreboendet. Har inte kommit på hur jag ska göra för att orka vara social idag igen. Det är en evig kamp det där, le kan jag, jag behöver inte ens tänka på det, men att orka med resten. Prata om vanliga saker, jag har liksom förträng vanliga saker. De försvann för länge sen. Allt som är min värld är bra mycket värre, bra mycket jobbigare och mörkare att prata om så jag har inte så många samtalsämnen att bjuda på.

Men dit ska jag idag, och det får väl vara så att det blir förbannat jobbigt senare. Men det brukar gå rätt bra till slut. Man har väl lärt sig.

Måste

Nu är klockan inte mycket alls, men jag är så förbannat trött. Har sovit till och från hela dan. Tänkte att det kunde göra att jag märkte ångesten mindre. Tänk så fel jag fick. Inte ett dugg bättre och jag är så oändligt utled på dessa tankar. Jag vet inte ens om tankarna är problem alls, det kanske bara är mina handlingar som är helt galna. Kanske är det helt enkelt så att jag gör utan att tänka någonting, bara gör av gammal vana, inte alls pga att jag mår dåligt. Förvirrad tjej här.

Hur som helst är det Stentorpet som gäller imorgon. Kanske bra att jag inte stannar hemma imorgon, samtidigt som min kropp helst av allt skulle vilja få vila en dag till. Alla smärtor är så bittert att jag har, alla beror dom på mig själv. Nästan i alla fall. Men nu är det i alla fall så att jag ska till äldreboendet imorgon. Måste orka, måste, måste.

Så in i helvet*

Idag är en riktig skitdag. En sån där dag som gör att jag är 110 % säker på att jag dör inom några dagar. Eller helt enkelt gör något förbannat dumt. Är övertygad om att panikångesten kommer öka i antal och i intensitet. En sån där dag då jag vet att jag vet att varenda människa på jorden hatar mig. Och jag är övertalad av ett hjärnspöke att jag inte förtjänar det fina livet. Så jag är därmed övertygad om att jag inte pallar längre. Nu har jag kämpat så länge för att ta mig hit. Jag har varit säker på att jag dör inom ett tag, ett kort tag, ändå sitter jag här och mår sämre än jag gjort på flera år. Jag trodde att jag nått den botten jag kämpat för att den inte ska bli för djup. Den var tydligen längre ner än jag trodde. Botten alltså. Nu är jag där, där jag var för fyra år sen när allt började försvinna eller förstöras och jag började dö. Och försökte utan större framgång även om hjärtat slutade slå för ett tag. Det hade gärna fått fortsätta med det. Jag saknar inte psyk, jag saknar inte att försöka dö, jag saknar inte att göra människor besvikna, jag saknar inte att vara övervakad, men jag saknar tryggheten som allt det gav mig. Jag saknar att inte orka och inte förväntas må bra, hur livet utanför min kropp än var. Förbannat vad jag saknar att överleva trots att jag inte orkar. Och det är precis vad jag önskar att jag hade igen. Orken att fortsätta utan ork. För jag vill leva, för det mesta. Inte idag eller igår, men i förrgår, men inte dagen innan det. Och inte veckorna innan det heller. Skit vad jag inte vet om jag pallar. Helvet* vad jag är rädd för att sluta orka även utan ork. Jävlar vad jag inte kan lita på mig själv.

Långsamt

Ikväll har det blivit godis och som jag ångrar det nu. Klockan är mycket, jag ser ut att vara gravid i sjätte månaden och magen bubblar. Hur svårt ska det vara att vara nöjd med att ha ätit mer än jag tänkt mig. Jag dör inte. Inte direkt i alla fall, hur länge psyket orkar stå emot den här enorma pressen vet jag inte. Och vad som händer då är jag ännu mer osäker på. Men ätit har jag, middag också. Den gick ovanligt lätt faktiskt. Tog en extra portion och doppade klyftpotatis i extra salt bara för att det var så himla gott. Pappa hade gjort köttet på kronhjort, som jag tycker är det godaste klövviltet. Fågel gillar jag bäst av allt. Strunt samma, om ni har snuskigt med pengar eller är lyckligt lottade och kan få det på annan väg - välj fågel. Ja, wanna-be-kocken har talat :P

Ligger här i sängen och det är inte många ställen på min kropp som inte gör ont. Den känns som att den är lika gammal som farmors och gör lika ont om inte mer. Hon har tur som mest är stel och sned i kroppen men inte lika mycket smärta. Jag har både och. Knakar i knäna när jag böjer på dom, fötterna är svullna konstant, axlarna hänger, men värst av allt är faktiskt ryggen och fingrarna. Spelar ingen roll vad jag gör eller inte gör med dom. Tips på att slippa ryggvärk?

Imorgon är tvätt det enda som står på schemat. Har tvättat alla handdukar och strumpor idag. Pappas alla skjortor, brors alla kalsonger och mammas alla toppar kvar. Och lite av mina stickade grejer men dom får vänta till sen. Kul va? Hoppas ni hittar på något roligare.


Lördag

Så var det en ny dag, som jag inte inledde med att ställa mig på vågen. Känns dåligt och jobbigt men det hade verkligen inte blivit lättare av att jag gjort det. Lite lite nöjd är den del av mig som inte riktigt är jag. Har massiva problem att få upp ytterdörrarna på Stentorpet. De väger 158 ton och får hänga eller luta mig med hela kroppen för att få upp dom. U, en ledare där skrattar åt mig och sa igår att jag borde äta mer. Jag svarade att det är jobbigt. Jag förstår det, som du ser ut, du har väl vägt mindre. Sa antalet kilo och få höra att jag redan nu är alldeles för tunn. Hur kan man bli nöjd när man hör det? Det är ju helt vridet? Det ska vara något negativt, något triggande att äta MER, det är INTE fint att vara ett skelett med skinn. Jag borde äta tre gånger så mycket som jag gör, minst, för att gå upp ett enda kilo som ska stanna på kroppen. Oavsett hur mycket chips jag tryckte i mig igår. JAG ska INTE vara NÖJD med att höra det. Ändå. Så ja, ändå är det inte så.

Idag vette tusan hur den blir. Lägga lite pussel kanske? Har tagit paus från det ett tag nu, men fingrarna mår bättre idag så kan nog sitta där några timmar.

Chips

Har idag ätit chips och känner mig inte särskilt nöjd med det. Eller jo. En del av mig, sen är det väl kanske en släng av den gamla ätstörningen som absolut inte tycker att det är okej och när jag ställer mig på vågen imorgon kommer definitivt små små tankar i huvudet som kommer få mig att må kasst hela dagen. Men det är då och just nu skiter jag i chipsen.

Jag fortsätter mest leva på dagen som varit innan kvällen. För det har varit bra. Och jag är nöjd med dagen, jag har till och med gjort mig lite stolt över mig själv. Läste en analys jag gjorde på Tolstojs Anna Karenina. En fantastisk bok, och JAG gjorde en väldigt bra analys. Som jag kan vara stolt över, för den var bra. Läraren tyckte det, kompisen tyckte det OCH JAG själv tyckte det. Så nu tänker jag inte tänka vidare utan bara tänka att dagen varit helt okej faktiskt.

God natt.

Strålande sol

Idag har hittills varit en väldigt fin dag. Graderna har stigit i luften, dimman har legat tät hela morgonen och solen har värmt ansiktet. Vilket varit vad min morgon innehållit. Istället för den vanliga halvtimmens promenad spontanåkte vi ner till Mälaren och gick i den plogade vägen. Vi sprang runt där med hundarna som älskade livet och hade det riktigt skoj trots att jag egentligen inte alls var pepp på att träffa människor. Men ensam med två ledare, som jag trivs väldigt bra med, var det kul att njuta av värmen som tar bort snön som legat här så länge nu. Jag frös inte en sekund, jag lyckades hålla fokus utan att fastna i en helt annan värld en enda gång. Därute på snön var det jag som fanns. Ostadig på benen, osäker på om jag skulle klara att stå, glad men rädd, helt utan stängda dörrar och människor tätt inpå. Det var fint och jag behövde verkligen den här dagen. Lycka ska jag inte säga, men lite paus från mörkret. Har varit en fin dag som sagt.

Ikväll ska jag äta chips och vindruvor.

Allting klokt

Så var det kväll igen och jag har mosat i mig tabletter hela dagen så är egentligen helt slut i huvudet. Möte hos psykologen idag igen. Två dagar sen sist och ändå drog vi över tiden idag igen. Hur kan ett huvud vara så fullt av oreda, oordning, kaos, förvirring? Och hur kan ett hjärta vara så trasigt? Jag har inga svar och jag är inte säker på att svaren skulle stanna vid svar utan att fortsätta till fler frågor. Nötar alltid sönder allt klokt som sägs och tänks när någon annan förklarar för mig och argumenterar med mig. Då låter allt så rätt. Och så blir jag ensam. Ensam med ett monster i huvudet som förklarar för mig hur värdelös jag är och hur fel allt det där kloka som sades är. För nu sitter jag här och funderar på vad det logiska var i allt det han sa. Han är en klok man den här mannen, tror jag, den nya psykologen. Jag känner hur jag vaggas in i lite trygghet vartefter jag är där. En karl, tänk att jag säger så om en man som jobbar inom vården. En man överhuvudtaget egentligen, men inom vården..? Det trodde jag inte om mig själv. Det är mycket jag gör som jag inte trodde att jag skulle göra, och tvärtom - mycket jag trodde jag skulle göra som jag inte ens är i närheten av att göra. Och kanske var det så här mitt liv skulle bli. Eller så sabbade jag allt, ALLT, på egen hand. Både och kanske. Men framtiden avgörs nu. Just nu, nu, om en timme, om fem, imorgon och om några dagar. Jag är i sämre läge än på väldigt länge. Inte ens decemberdeppen var värre. Just nu vet jag inte om jag finner styrkan när jag behöver den som mest. Och det är nu jag behöver den styrkan. Försöka överleva. För att överleva.

Sömnlös och ensam

Ligger här med ångesten i maxdos. mår kasst. vill inte mer. inte kul längre. 

Sanna Bråding - Livet blir bättre

Här är det dystert och jag är trött. Ska snart vara hos psykologen för andra gången denna veckan. Känner mig fortfarande krävande och självisk. En (vad det verkar) så välutbildad (han har massa extrautbildningar och behandlingsutbildningar tydligen) psykolog som skulle kunna hjälpa andra som förtjänar hjälpen mer än jag. Är helt enkelt bara övertygad om att jag själv borde dö.

Pappa kom hem just som Sanna Bråding höll sitt tal i "Livet blir bättre"- programmet på trean. Hon berättade om värdelöshetskänslorna, om hur äcklig man känner sig, hur man mår lite, lite bättre när man svältit, hur dåligt man mår när kroppen börjar lägga av, hur lätt det är att springa de där milen varje dag. Hon berättade om livet med en ätstörning. Hon berättade om hur man önskade att man fick dö. Pappa frågade om jag kände likadant. Jag svarade "ibland". Ibland är just nu. Jag önskar att jag fick dö nu. Med några fler tabletter, med lite ork till bron, med lite mer längtan till tåget, med lite mer mod skulle jag nog dö snart. Och jag hatar mig själv för det. Jag hatar mig så innerligt för att jag känner så.

Do not touch

Är ingen ordning alls i mitt huvud. Det är rörigt och jobbigt och allmänt fel. Är fortfarande rädd och fortfarande förvirrad och fortfarande trött. Kanske är det så det ska vara. Vad vet jag. Ingenting om man ska känna efter hur det känns. Gör väldigt lite positivt och väldigt mycket negativt just nu. Har glömt hur man gör bra saker. Kan bara destruktiva, för mig själv och/eller andra. Har inga bra sätt att ta mig ut det och vet inte om jag skulle orka försöka göra det just nu. Känner mig svag och patetisk och som att jag skulle gå i tusen bitar om någon ens rör vid mig. Tar i min själ, den är trasig och hålls ihop med torkat papperslim och några små enkla fantasiskapta tejpbitar. Jag går i tusen bitar snart.


Det snöar ute. Bara lite, men det snöar.

Lite sämre

Tagit mig till sängen men datorn hängde med. Jobbigt för då blir jag kvar vid den i hundra år. Kanske lika bra det. Eller nej. Behöver sova, men är lite problematiskt det. Somna är fantastiskt svårt. När jag väl somnat så sover jag, men det är att ta sig dit. Ringde läkaren idag och beställde telefontid, så vi får ändra medicinerna för det funkar inte det här. Måste hitta något bättre än det jag har nu. Någon till vid-behovmedicin och en sätta in insomningstablett och kanske gå ner en sömntablett istället. Eller behålla dom och se hur det blir.

Mår inte så bra. Tror jag. Känner mig fet och fel. Känner mig misslyckad och självisk. Jag, som ställde sig på vågen som visade på plus, som berättade för mamma om medicinerna, som fick höra av farmor att jag inte gjorde tillräckligt och som tar upp flera timmar av psykologens tid på samma vecka. Och jag är nog allt det där. Tror jag.

God natt.

Okej.

Mår sådär ikväll. Eller inte särskilt bra. Tappar orken till allt. Tappar viljan till allt.

Vad händer med mig?

Det har varit mycket dystert här. Mycket tungt, väldigt många tankar och extremt mycket ångest. Nätterna är värst, men dagarna är inte mycket bättre. Har valt att gå runt halvdrogad istället för ständigt självmordsbenägen. Vilket inte hjälpt särskilt mycket. Döden-tankarna är där, oavbrutet där och jag vet inte hur jag ska hantera dom. Det enda alla tabletter gör är att få mig att orka le lite genom dimman istället för att deppa i verkligheten utan tabletterna.

Igår gick inte bra, inte bra alls. Jag hade sista mötet på ätstörningsenheten som jag varit inskriven på i snart fyra år. Snart fyra år, har jag gått där, försökt hitta tillbaka till livet, försökt hitta tillbaka till att äta normalt, eller i alla fall varje dag, kämpat för att tycker att det är okej att jag också får äta, kämpat för att inte springa ett flertal mil varje natt, kämpat för att inte göra sit-ups hela nätterna, kämpat för att inte kompensera för varje tugga jag får i mig, kämpat för att bli frisk från denna ätstörning. Jag har kämpat. Till slut har jag kämpat, även om jag det första året mest kämpade för att inte ta nya överdoser, springa till fler broar, fly till fler tågspår. Jag kämpade för att överleva och inte förrän ett år senare kunde jag börja kämpa för att få leva igen. För att få bli frisk. Åren gick och nu sitter jag här med samma tankar som för tre år sen när jag började kämpa för att leva, inte bara överleva. Sitter här med dödslängtan, den där verkliga, smärtsamma, påträngande, dominerande och livsfarliga dödslängtan som jag bar på så länge. Jag sitter här och ångrar tomatsoppan, har ångrat den den sedan minuten jag tog första skeden, och det slutade med att den hamnade i toaletten och jag hatar mig själv för det med. Jag hatar mig själv för att jag existerar, jag orkar inte göra det längre, har inte orkat på riktigt på flera år, men det sista året har jag lyckats ljuga för mig själv att jag faktiskt orkat. Nu gör jag det inte längre. Nu är jag rädd, livrädd faktiskt. Jag är rädd för att falla för långt, rädd för att falla hela vägen ner dit där jag var när jag mådde som sämst, rädd för att inte orka, jag är rädd för att svika, jag är rädd för att känna efter hur jag egentligen mår pga att jag är rädd för att hitta för jobbiga saker för jag är rädd för att jag inte vet hur jag ska hantera det. Jag är rädd för att lämna ätstörningsenheten Humlegården där jag träffat så många fantastiska människor, men också många mindre fantastiska människor. Men de fantastiska människor jag träffat där har räddat mitt liv. Läkaren Lotta, psykologen A, sekreteraren där som från första gång jag klev in där lett mot mig, varmt och tryggt, alltid fått mig att tycka att det är ett bra ställe att hamna på. Och det har det varit. För jag springer inte tre mil varje natt längre, även om jag oftast springer några mil i veckan och gör några tusen sit-ups. Jag äter nästan varje dag, även om det oftast inte stannar i magen. Men jag äter i varje fall oftare än en gång i veckan, och jag tränar inte ens varje dag. Jag är kanske frisk? Det kanske är det här som är frisk? Inte vet jag, men nu är det meningen att jag ska klara av det ensam. Jag har lämnat två avdelningar jag varit inskriven på en längre tid. Öppenvård barnpsyk, och slutenvård barnpsyk. Båda gångerna totalkraschade jag. Och det känns inte särskilt bra alls denna gången heller. Alls. Inte överhuvudtaget. Tänker inte ens skriva vad tankarna ledde till igår, ingenting positivt i alla fall. Och jag kan inte garantera, varken mig själv, dig Cili och dig heller Maria, att jag klarar det här. För just nu vill jag inte leva mer. Jag vill mest av allt försvinna. Jag vill mest av allt få dö, rent och smärtfritt, helst på naturlig väg så jag slipper göra andra illa genom att dö med flit. Svårt, och rent hopplöst det vet jag, så jag vet inte hur jag ska klara det här. Jag har provat så många sätt att överleva, och jag har provat lika många sätt att dö. Ingendera har lyckats särskilt bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska stanna kvar på rätt sida gränsen. Jag vet helt enkelt inte om jag överlever.

Kväll - night?

Så var klockan mycket, jag är trött men rätt nöjd med det positiva som hänt idag men mindre nöjd med det negativa. Det har verkligen varit spridda skurar idag. Började okej, fortsatte i fullständig katastrof, det enda som hindrade mig från att köpa en stor mängd tabletter var kronorna på kontot. De var för få. Jävla skit kände jag då. Men jag åkte hem, däckade i soffan ett tag, gick ner till stan för att träffa fröken Dalsland. Madde var sig lik på många sätt, men hon har tagit sig en lång bit sedan vi träffades sist för nästan ett år sen. Så det kändes rätt bra till slut. Frågan är hur jag kommer må nu, ta mig igenom natten. Blir svårt. Men jag måste försöka, har tack och lov inga tabletter att ta.

Fucking trött

Är så trött. Hade feber igår så orkade inte engagera mig i datorn.

Mår bättre idag även om kroppen inte vill röra på sig alls. Det vill jag då jag ska träffa en fin brud 14.30. Innan dess ska jag till ät. Känns sådär.

Dagen efter

Är en sån där dag då jag inte vill göra något alls. Bara hänga i ett hörn på soffan. Tror i och för sig inte det blir något annat än det heller. Tack och lov. Tvätta lite är väl allt antar jag. Orkar inte så mycket mer. Är sliten och trött på allt och tappat lusten att försöka. Känns lönlöst. Allt känns mest hopplöst.

Snart: kaffe..

Tillbakablick

Det är sådär idag. Mår egentligen inte dåligt, hur man nu mår då men jag tror i alla fall det, men mår absolut inte bra. Allt som har blivit, allt jag är, allt jag gör, är helt annorlunda mot vad jag hade tänkt mig. När jag sade ja till att ställa upp som en av de som ville bli ordförande i elevrådets styrelse på högstadiet kände jag att "fan, det är ju kul att göra saker, ta ansvar, utvecklas och utveckla andra OCH annat". Och när jag väl blev ordförande och kom igång var det så himla kul. Sekreteraren och jag hittade på så många roliga saker, vi fick åka på utbildningar, konferenser, vi fick ta beslut som påverkade, vi fick komma med idéer och fick lära oss saker. För mig blev det starten på något jag trodde skulle hålla i sig, något bra, något jag själv skulle kunna bli nöjd med. Jag fortsatte verkligen med allt det, ansvarsbiten, utecklandebiten och livet från låg- och mellanstadiet var långt långt bort. Matproblemen mindre, självförtroendet växte och jag kände mig lite mindre värdelös - allt var bättre. Det var kul att leva för det mesta, jag hade vänner jag älskade eller i alla fall tyckte om, jag tillhörde en grupp, jag gjorde något bra, jag ville leva och gjorde det rätt bra.

Så går tankarna idag. Tänker på hur det var, hur det skulle bli och hur det sedan blev. Allt blev fel. Nu sitter jag här, efter många bra saker där efter elevrådets tid: domare, tränare, konfirmandassistent och senare ledare, utbildningar, BRA killar, juryuppdrag, författare, hann med flera jobb: konferensvärdinna, städerska, servitris på flera ställen, kontorsarbetare, medlemsförvärvare via nätet. Allt tog tvärt slut 2007. Vartefter tiden gått där i åttan och nian gick det sämre. Gymnasiet gjorde mig inte gott alls. 2007 gick jag i tvåan och mådde kasst. Ingenting funkade, rakbladen hade tagit sig tillbaka i mitt liv, tappade bort alla mina förmågor, allt jag lärt mig, och 11 januari 2008 klev tabletterna in i mitt liv, med ett jättekliv. Närmare 100 tabletter hamnade i min mage tillsammans med en liter brasiliansk vodka. Och livet lämnade mig där för att aldrig komma tillbaka. Jag vet inte hur det gick till, men mitt tidigare liv kändes inte längre som mitt, och det kanske det inte heller var. Jag fick en pånyttfödelse, till ett helvetesliv. 

Efter många inläggningar, hur många vet jag inte,  och många månader på avdelning efter avdelning. Akuten, intensiven, hjärtintensiven, MAVA, PIVA, avd 99 barnpsyk, avd 91 beroendeenhet, avd 95 allmänpsyk. Efter några tiotusen tabletter och förbannat många ärr, förlorade vänner, många svek.

Och kanske är dert konstigt att jag lever, det tycker då i alla fall jag. och jag vet inte om jag lever om en månad, om ett år, eller två. Men försöka ska jag.

Idag är det annars lugnt. Skönt det.


Trots allt

Det gick helt okej idag faktiskt. Trevlig tjej jag jobbade med idag och U. är en fantastisk handledare. Därefter har det varit en hel kamp för att inte falla ihop nu när jag fått tiden att tappa humöret men det har gått rätt bra. Värst av allt är faktiskt värken i fingrarna. Två dagar i rad nu, svårt att röra på dom, gör ont och är kalla. Därför får det bli ett kort inlägg det här.

Återkommer.

Gah

Detta är fööööör tidigt för mig. Mmen men. Nu åker jag.

Punkt.

Jag
vet
att
jag
är
värdelös



låt
mig
va

Punkt.

Jag
vet
att
jag
är
värdelös

låt
mig
va

Torsdagkväll

Senaste veckornas skörd. Som nu är inskrivna i registret.

böcker

I övrigt är det sådär med mig. Är helt slut, men lär inte kunna sova. Fattar inte hur jag ska kunna ta mig upp imorgon. 8 på morgonen?

Dagen har i alla fall varit okej. Var ju på Stentorpet, det var inte så jobbigt. Djur är sällan jobbiga. Okej, vi räknar INTE valpar och definitivt inte HELA valpkullar. De ÄR jobbiga. Eller ja, lär bli asjobbiga. Ser inte fram emot det direkt.

Tankarna som går är väl lite röriga. Har ingen riktig kontroll på huvudet och det som är där inne springer runt runt för att hitta en väg ut men jag har liksom stängt av. Lika bra det.

På väg

Om tio minuter går bussen, till Stentorpet igen. Idag är det hundvård som gäller. Känns sådär. Jag är trött och sliten och känner mig trasig och otillräcklig. Men upp till kamp. Hålla minen har jag gjort förut.

Wish me good luck

Oladdad

Kvällen har gått, natten är här och ångesten som legat och tryckt och tryckt har nu fått allt utrymme han kan behöva. Inte så mycket, men det räcker. Bara att stå vid spegeln, bara tio minuter efter att ha blivit ensam, förstörde allt, eller ja det lilla, positivt som varit idag. Lite skit har man fått, lite skit har man gett och mycket skit kommer i natt. Har inget bra sätt att ta mig ur det här känner jag. Inget sätt som gör att jag kan få upp den där riktiga motivationen att försöka göra det heller. Vet att jag tror att jag mår kasst, om så är fallet vet jag inte, så egentligen borde jag sluta svara på den frågan, vet att det är jobbigt att leva, om det nu är det jag gör, vet att jag, hur fallet nu än är, inte njuter av det här i alla fall. Kanske man inte göra det av livet helt enkelt. Eller så kanske inte jag ska. Det är nog där det ligger. Jag. JAG. Som är det hela problemet. Det jobbiga, det misslyckade, det värdelösa, det felaktiga. Det är jag det. Alltigenom olyckligt.


Odd

Har haft en tung natt inatt. Mycket dumt, många dumma tankar, jobbiga tankar och jag var, som vanligt, inte ens nära att orka stå emot. Jag förstår inte riktigt varför, jag vet ju hur illa det blir, hur fel det kan gå, vilken dödsspiral jag fortsätter ner i desto mindre bra saker jag gör.

Så tänka sig, jag skriver, igen, att jag inte känner mig särskilt bra. Rätt värdelös faktiskt.

Idag ska jag inet göra mycket. Funderar på att ta något litet att äta, men det behöver jag ju aldrig annars så varför nu? Nej väntar nog med näring tills middagen.

Nu - pussel.


Om så bara

Är oändligt trött. Jag säger det om och om igen och ändå slutar jag inte känna det. Annars sägs det bli mindre påtagligt om man pratar om det. Men ångesten blir inte mindre för att jag påtalar att jag är värdelös. Ångesten blir inte mindre för att alla mörka hemligheter kommer fram. Och ångesten blir definitivt inte mindre när jag tänker på allt som kommer bli fel när jag börjar ta fram och visa allt det där som gömmer sig djupt därinne och som sargat mig så, gjort mig så förstörd och trasig. Och jo, det är väl dags att ta itu med det. Men jag är så förbannat rädd för hur allt det här slutar. Jag kan inte lova någon, allra minst mig själv, att jag tar mig igenom det här. Det finns en anledning till varför det är så djupt begravet. Det gör minst ont där. Men kanske det gör mest skada där också. Och ja. Nu orkar jag inte mer idag.

God natt.

Efter en lång dag

Så var det kväll igen och jag känner mig inte särskilt bra. Är trött på allt. Är i vägen, krävande, elak, självisk, ful, genomjävligt fel. Som om det inte räckte gör jag omvärlden tämligen besvikna. De flesta är nog redigt trötta på mig.

Var på Affektiva hos nya psykologen. MDR, någon som vet mer om den behandlingen? Erfarenhet av det? Funkar den? Ja, det var i alla fall hans förslag, han är tydligen utbildad inom det området. Och på tal om det, det är en traumabehandling, hur definierar man trauma? När är det en upplevelse blir traumatisk?

Affektiva

Jaha. Ny dag, och det känns sådär idag. Fasar för dagen. Nu är det dagen då affektiva ska tala om sitt beslut om hur min framtid där ser ut. Det känns väldigt blandat. Med mitt flyt lär det väl sluta illa, vad nu illa är. Med tanke på att jag är frisk så behöver jag ju egentligen ingen vård, men samtidigt känns det jobbigt då jag inte vet hur jag skulle klara det utan stöd från proffesionella.

Ska vara där ett så ska väl snart ta mig in till stan för det första. a


Första dagen

Så var det måndag och jag har gjort min första dag på äldreboendet. Då är det alltså hundboendet på torsdag och fredag kvar på Stentorpet, för den här veckan. Idag gick bra, inte så svårt. Jag har jobbat på så många olika ställen med så många olika saker att ingen av dagens uppgifter krävde någon större tankeförmåga. Det som gav mest känslor var, haha, irritation över att byxorna vikts fel på tvätteriet. 120 par byxor som MÅSTE vikas om för att dom inte har lite ergonomikunskaper. Så jag svor lite för mig själv den halvtimmen det tog att göra dom. Men att vara med de äldre gav mig, som alltid, ett litet lugn i hjärtat. Huvudet kan jag inte säga mådde lika bra och var lika lugn, var väldigt mycket folk och handledaren jag var där med var lite torr så kände mig mest övervakad när han var i närheten.

Men allt som allt har jag gjort bra ifrån mig idag, trött som stryk är jag, mentalt framför allt. Och friska hjärnan hoppade av lycka när jag ställde mig på vågen. Men jag fattar inte varför jag fäster så mycket vikt vid den. Så viktig borde den inte vara längre. Ändå tänker jag på den, varenda gång jag äter något, varenda går jag tänker att jag borde äta, varenda gång jag är i köket, varenda gång mat är på teven. Vågjävel.

Nu ska jag i alla gosa ner mig med min hund och Coca cola.


Smällfet

Känner mig inte särskilt fin idag. Känner mig så ful, äcklig, fel. Hetsåt igårkväll. Massor av choklad. Igår tänkte jag inte ens på det förrän jag satt där. Så ja, jag fick i mig normalmängd kalorier. Det var oändligt länge sen. Så jag tänker inte ställa mig på vågen idag. Vågar inte.. Eller förresten, friska ska ju inte vara rädda för vågen? Så ja. Vågen nästa då.

Annars idag blir det inte mycket. Pussel kanske?

22.55

Trött. Tankar. Kaos. Ångest.

Helt enkelt utled på det här.

Ett och två blir tre

Här är det lugnt idag. Skönt. Mamma bad om sällskap in till stan, men har ingen ork till något alls. Är trött och sliten, kroppen skriker i protest efter all illa behandling den fått. Ryggsmärtan dunkar, knäna knakar molar, händer och fötter har tappat känsleln i kylan, huvudet smärtar, hjärtat slår fel, det svider på arslet efter sår av stolarna, axlarna trycks ihop. Men mest av allt är jag trött inuti. Huvudet är i ett större kaos än på länge. Har tappat orken till att sortera alla tankar, har tappat förmågan att hitta lite ork fastän ingen egentligen finns.

Idag är det inget planerat idag. Otroligt behövligt. God fortsättning på er.


Bokstäver

Bokstav efter
bokstav i en
ordning alls
förutom den
mest kaotiska

Men någon letar
Rotar i filerna

A..
Anorexi
B..
benig
C..
Cynisk.
S.
Självisk

Någon hittar
Men inte det
som önskas

Men ordning
är det i 
fel ordning

Osynlig kategorisk
ordning

Osynlig som luft
men finns där ändå

Önskad,
hatad,
älskad

Men egentligen är det bara räddninggen undan livets för tidiga undergång


A broken heart

Så var det fredag kväll och jag har inte orkat ta mig hit förrän nu. Det har varit en lång dag, för att inte tala om en lång vecka. Var på ät och träffade den gamla psykologen, som jag har haft i mer än 2 år. Nu är jag frisk nog (frågetecken kring det, delade meningar runt om i min krets) att lämna ätstörningsenheten och ta mig vidare till affektiva enheten för att få hjälp med vad det nu är jag behöver hjälp med. Det vet jag inte riktigt heller vad det är, och jag är ytterst tveksam till om han vet det heller så jag är ännu mer tveksam till att jag ens kommer få någon kontakt där. Det kommer bli strålande, eller hur?

Känner mig ful och ensam. Känner mig fel och värdelös. Känner mig äcklig och alltigenom hopplös. Men mest av allt känner jag mig trasig. Bara förstörd och sargad. Livet som inte känns som ett liv känns mest glädjelöst och inte värt att leva för. Om det här är livet, ett liv som kallas friskt och normalt, då är jag inte säker på att jag vill leva det mer. Leva det alls.

Möten

Dagen började på Stebtorpet, där det bestämdes att jag ska börja på deras verksamhet 7-8 timmar i veckan, måndag, torsdag och fredag. Träffade alla jag ska vara med där, utom en annan tjej som är med i samma arbetsgrupp. Känns blandat, är så rädd för att misslyckas, senaste grejen jag försökte göra gick ju käpprätt åt helvete. Tänk om allt blir helt fel?

Vandrade därefter de fem minuter som tog mig till nya psykologen på affektiva. Idag var det tufft där. Ovanligt för mig så svarar jag ärligt på alla frågor, även dom jobbiga. Han pratade om traumabehandling. Vad är ett trauma? Har jag ens upplevt trauman? Om det nu är ett trauma, förtjänar jag att det tas itu med, att jag förtjänar att må bättre? Orkar jag prata om det? Har ägnat många år att glömma det, trycka undan känslorna. De flesta människor som är kopplade till dom här händelserna är borta. Döda, ivägflyttade, avlägsna eller bara förträngda. Ta upp allt igen?

Hur som ska jag till ät och gamla psykologen imorgon. Fullt upp denna veckan, ska träffa Maria på lördag också. Trevligt.

Jaha..?

Då har jag varit uppe i massa, massa timmar. Har gjort lite nytta, till och med gjort några nöjda. Var till en början på Stentorpet, på måndag gör jag min första dag, då på äldreboendet. På torsdag ska jag göra första dagen på hundpensionatet, fredag gör jag andra dagen. Är 2.5-timmarspass. Ganska lagom för mig, i alla fall att börja med.

Timmen senare vandrade jag mot Affektiva enheten för att träffa nya psykologen. Han sa många kloka saker. Han tycker jag skämtar för mycket om jobbiga saker, att jag trycker undan problemen genom att skämta och förminskar dom. Han lyckades, på något konstigt sätt - han är ju trots allt karl, som jag normalt har svårt för, få mig att gå in på kärlekslivet. Alla killar. Ja tjejer med för den delen, men det är männen som lyckats såra mig som mest. Trauman vet jag inte? Ni som känner mig, gav en del av dom mig trauman?

Nu ska jag dricka kaffe och njuta av att vara själv.

Ajjj

Så var det kväll och en ny dag enligt många. För mig har denna tisdag varit lång och inneburit att jag shoppat (8 böcker!!!! ) våldgästat, ätit choklad och ingenting mer. Så det är en okej dag. Inga större dumheter, undantaget dagens matintag.

Imorgon ska jag på möte på kommuncentret 9 och nya psykologen kl 10. Jädra skit. Vad jobbigt.

God natt.


Lite smått sådär

Så var det onsdag, jag är inte ens trött, och känner mig inte alltför nedstämd. Har kanske tryckt undan känslorna idag, vilket jag nog får ångra sen, men det känns skönt nu. Idag händer inte mycket. Jag och mamma ska nog till min lägenhet för att duscha (helt oväntat finns det inget varmvatten här hemma) och sen färga hennes hår. det har hon skjutit upp i veckor. Men det ska bli skönt att komma dit också. Få vara ifred och göra allt i min takt.

Har i alla fall gjort en människa glad - min bror. Skrev just under pappret från posten att jag tagit emom hans enorma paket. Han har fått sin skyttejacka från Tyskland. Som han har väntat på den.

Återkommer.


Knackknack

Har suttit och trummat med handen mot (vad det nu heter) området under siffertangenterna, där det inte finns några tangenter. Rastlös, orolig, understimulerad, trött. Det har varit en blandad dag. Nu ikväll är det inte lätt alls. Nu när jag blev ensam så kraschade det lite. Tappat orken nu när jag kan släppa på masken. Pappa gick och la sig och alla tankar från dagen kom.

Har varit mycket idag. Först mötet på Stentorpet imorse. Det gick ju blandat, kände mig mest värdelös när jag gick därifrån och mamma, säkert undermedvetet, tagit upp och påpekat allt som är fel, allt som måste hållas koll på, allt som måste kontrolleras, övervakas så att jag inte sabbar det. Vilket jag lär fortsätta lyckas med. Har det i mig.

Nu ikväll har annat kommit upp och jag har mest suttit och gjort mitt bästa med att hantera det. Med framgång kan jag inte säga, men jag lyssnade och försökte säga saker som i alla fall inte gjorde saken sämre. Vilket lett till mina egna problem inom samma område. Det hade sin tid det också, och för mig är det inte bearbetat än, men jag har med stor framgång lyckats låta bli att få det att bubbla upp. Jag har tänkt på det, många gånger, sett bilder från den tiden, tagit bort bilder från den tiden. Och jag tror inte att jag fortfarande kan sätta in mina känslor i sammanhanget till det som hände. Jag känner känslorna, vet känslorna men kan inte förstå att dom finns där av den anledning dom faktiskt finns där för. Att det hänt.

Förvirrat.

RSS 2.0