Nyårsafton

Nu är det sista december på ett år som varit tungt, mestadels, men det har haft sina ljuspunkter. Cili, gbg-resa, Helsingfors med Cili + trevligt sällskap, en ny fantastisk psykolog, framsteg med vikten, många utmaningar gällande anorexin. Ja lite allt möjligt. Sämre saker är väl inläggningarna, ökat intag av både tabletter och alkohol och en massiv ökning av rakbladsanvändande. Hur som, nu är det nytt år och jag ska fira in det med en underbar människa, som lyckats lyfta mig många gånger under våra år tillsammans. Som förresten blir tio stycken i höst. Tio långa år men ack så mycket vi förändrats och lärt oss och upplevt och gått igenom, tillsammans och på varsitt håll. Tack för det. 
 
Jag ska strax bege mig mot bussen. Japp, jag ska åka buss.. Wish me luck. 
 
Gott nytt år på er alla och tack för det här året. 

Årsresumé

 
Som en van bloggare ska göra ska också jag göra detta; skriva en liten sammanfattning av året. Lite jobbigt dock.
 
Inledde detta året med att göra något som jag gjort så många gånger förr; firat Marias mamma Ewa i Uppsala. Har gjort det flera år nu. Det var nog sista gången det gjordes för min del. Jag är tacksam för den tid, de helger och veckor och nätter jag fått där.
 
 
Jag fick en ny psykolog på en ny enhet, Affektiva specialistmottagningen på Västerås Centrallasarett, Division Psykiatri. Den bästa jag någonsin haft visade det sig och skrevs i samband med detta ut från ätstörningsenheten Humlegården som jag varit på i i fyra år. En vemodig känsla, men på sätt och vis förstår jag hur vården tänkte. Träffade den nya läkaren också som extrtemhöjde mina mediciner.  
 
 
Det bestämdes att jag skulle börja på ett aktivitetscenter för psykiskt sjuka, här i Västerås. Jobbigt att bli pressad vidare när allt var så nytt i övrigt och måendet dalade.
 
Februari
Jag köpte massa böcker och läste ännu fler.
 
Mådde bättre och trodde att jag var friskare. Började äta chips lite smått och tyckte att det kanske var dags för mig att börja leva. Kroppen började strejka och må dåligt och värka och bli stel och svår att jobba med.
 
Började väga mig hemma igen efter några månaders uppehåll. De där kilona upp gjorde mig rent panikslagen. På fyra veckor gick jag ner 6 kilo och var helt plötsligt långt ifrån att vara frisk, sådär frisk som jag under hela året dittills tyckt att jag varit.
 
Föll igen och glömde bort livet, och stannade i den där soffan jag inte riktigt lärt mig att jag inte borde ligga i när jag mår som sämst.
 
Mars
Träffade Jocke på Stentorpet och hittade en likasinnad som var av motsatt kön och som inte var fullständigt dum i huvudet.
Började öka tablettintaget men provade också på att äta med bara främlingar. En halv banan, på Stentorpet tillsammans med min kontaktperson.
 
Psykologen började ta sig in innanför mina väl uppbyggda murar och för första gången på flera år pratade jag om en karl med en karl. En man. Inom vården. Inom psykiatrivården. Det fanns nog inte många som trodde på att det någonsin skulle hända. men det gjorde det och idag är jag mestadels glad för det. Det har gjort att allt blivit oändligt mycket jobbigare nu på våra möten, men det krävs för att jag i längden ska ta mig ur det här.
 
Jag var sista gången på ätstörningsenheten och sa hej då till alla.
 
Kroppen fortsatte strejka och blev i allt sämre tillstånd och jag råkade lite grann glömma att jag redan fått ångra så många gånger att det inte blir lättare av att låta bli att ta hand om problemen.
 
Fick ännu bättre kontakt med C. och i mitten på mars resten jag dit och stannade några dagar. Oj vad de dagarna var bra.
 
 
Jag avslutar mars med en massiv överdos, med några hundra tabletter och hamnar i koma i drygt två dagar, flyttas till Eskilstna sjukhus för specialistvård och hamnar sedan på psykiatriavdelningen akutmottagningen där jag efter tre timmar övertygat två läkare, en psykolog och tre sjuksköterskor om att jag visst kan åka hem, att jag kommer tillbaka dit och jag behöver.
April
Det fortsatte bråkas hemma och kontrollen blev massiv, inte en måltid eller ett mellanmål lämnades åt mig ensam. Inga tabletter ensam, inga nätter utan öppen dörr, inga turer ensam inne i stan, i början inga äventyr mer än till psykologen och efter någon vecka även Stentorpet.
 
Insåg hur livet med anorexi hade varit, hur jag kommit dit, hur jag blev sjuk, hur jag ville bli sjukare och också blev det. Hur jag överlevt och hur jag tvingats överleva. Jag försökte övertalas att bli inlagd men jag insåg, kanske fel, att det inte var rätta stället för mig.
 
Det var nog del 1 i årsresumén. Orkar inte leta reda på fler bilder, plus då att hundarna skriker efter mat.
Så ja, jag återkommer med mer både roliga och mindre roliga månader i år.

Som vanligt

Trots mängden vin igår är det inte särskilt tungt i huvudet. Fysiskt alltså. Mentalt håller kaoset i sig. Har tagit efter Hannas ständiga svar på frågan; Hur är det. Mitt nya svar har blivit "Jag står upp". De flesta som frågar vet dock att det inte är särskilt bra så jag får följdfrågor i alla fall, men det finns några få som går på den. Så okej. Det är inte det bästa svaret, egentligen, men det borde finnas något bättre någonstans.
 
Mår som sagt inte särskilt bra. Mår ganska skit. Det går att fly undan tankarna ibland, kortare stunder, oftast med hjälp utifrån. Tabletter, sprit, människor, svält. Ja, något finns ju alltid. Men så fort jag är ensam är jag tillbaka i skiten.

Om förlåt räckte

Det är nu kväll, eller ja, natt, jag är full men glad. Fylleglad. Varför var det första jag tänkte på när jag blev ensqm ett självmordsbrev. "kära älskade. Det blir för mycket stt skriva brev till alla som funnits där och här för mig så länge...". Dum i huvudet är jag. Jag har hur som helst haft en fin kväll med det bästa sällskap man kan tänka sig: mina fina grannar. Tack för kvällen, behövde den. 
 
I övrigt dåligt mående. God natt. 

Redig huvudvärk

Nu ligger jag i min för tillfället väldigt kalla säng. Har min hund bredvid mig som sover sött. Kul för henne. För mig är det mer avlägset med sömn. Varje gång jag blundar dyker någon hemsk scen ur mitt tidigare liv upp. På sätt och vis var det enklare då. Jag var sjuk, dödligt sjuk, störd och gjorde egentligen bara massa tok utan att bekymra mig en sekund om hur det skulle bli senare. Jag var bekymmerslös men deprimerad och vad därmed "förlåten" eller ursäktad för att skita i allt. Numera är jag stor, på tusen olika plan, och förväntas ha vuxit ifrån alla dessa dumheter och väntas ha så många år av sjukdom bakom mig att jag ska vara frisk nu. Jag har inte lyckats särskilt bra med något av det. Inte helt oväntat, för mig i alla fall. Jag är hopplöst värdelös och har lite svårt att se att jag ska bli bra på något produktivt och positivt. Det går nog inte. 
 
I övrigt ligger jag här och känner mig tjock och ensam bortsett från en väldig huvudvärk så god natt. 

Mitt alldeles egna lilla hus

Inte helt oväntat sitter jag ännu en gång ensam och känner mig inte särskilt bekväm med det. Eller ja, egentligen är det kanske inte ensamhet eller icke-ensamhet som avgör om hur bekväm jag är. Det är nog livet i sig det är fel på. Granntjejen frågade hur jag mår. Jag svarade att jag står upp. Det är inte riktigt sant, även om det låter bra. Hon gick inte på den. Jag kan inte låta bli att känna den där smärtan som hyr en plats i mitt hjärtas hem. Det är lite så. Mitt hjärta är ett hyreshus där varje hyresgäst gnager lite, tar lite, dödar lite, smärtar lite. Ätstörningen har dock tagit en hel våning. Inte för att han betalar för det. Han betalar i ord. Om det var ord som gjorde mig rik skulle han gjort mig till miljardär redan. Han är duktig på att prata. Babbla, rabbla, viska, skrika, vråla, gapa åt mig. Inte för att det är något jag vill lyssna på.

En ny hyresgäst är dödslängtan. Han har bott här förr, i mitt nedgångna och mörka hus. Av någon anledning flyttade han faktiskt när jag kastade ut honom sist. Det hindrade honom tydligen inte från att komma tillbaka, så där har jag honom nu. Med flyttkartonger över hela gården och ett hånleende som grinar mot mig varje gång jag tittar.

Nu babblar jag fullständigt osammanhängande. Det jag ville få fram är att jag inte mår bra, inte alls och inte alls vet hur jag ska ta mig till att må bra. Sälja mitt hus kanske. Bli rik på annat och flytta till ett fint hus på franska sydkusten. Jag vet inte om vare sig anorexin, dödslängtan, rakbladen, döden eller självhatet lämnar mig för det. De kanske följer med i resväskan.

Okej, skit i allt mitt babbel nu. Hoppas du/ni mår bra.

Fantastiskt faktiskt.

Det är återigen natt, jag är återigen ensam i soffan och jag är återigen inte särskilt pigg på livet. Hur jag ska klara det här det vet jag inte. Det blir snart helg och jag hoppas att jag tills dess står ut, uthärdar detta jag inte riktigt uthärdar. Hur i hela friden jag kan, är förmögen att ta mig igenom det, är jag inte särskilt säker på. Jag är tämligen osäker faktiskt. Och ännu mer faktiskt: vill jag klara det här..? Det är jag ytterst osäker på. Jag har velat så länge, okej med lite pauser, lite längre pauser ibland, men fortfarande, jag har försökt flera gånger, försökt med så mycket hjälp och så mycket ensamhet, men det verkar inte gå riktigt..

Är trött på allt detta.
God natt.

Idag igen

Återigen en ny dag. Jag önskar att alla nya dagar kunde bli bättre än den förra. Då kanske jag om några år kan få en bra dag värd att leva för. Verkar inte riktigt på så dock. Det borde jag väntat mig. För länge sen.

Just nu orkar jag inte. Jag kan helt enkelt inte.

Helt slut

Nu sitter jag återigen här i soffan med den förbannade ångesten som kryper. Är så trött på den. På mig själv och den obeskrivliga längtan att få ge upp detta. Känner mig helt enkelt klar med detta. Känner mig oväntat klar med kampen. Jag verkar ha förlorat den. Det var nog meningen så från början. En dag är allt detta slut. En dag sn
God natt. 

Ensamma igen

Efter ett riktigt praktgräl är nu mormor och morfar på väg hem och jag och mamma sitter ensamma. Hon funderar på mellandagsrea och jag fasar för det, men samtidigt, jag kan inte sitta hemma och uggla i fyra dagar. Eller jo, faktiskt. Det kan jag ju, egentligen. Men det känns inte så bra, jag måste orka mer. Just nu orkar jag ingenting. Vill inte särskilt mycket heller.

Så svårt

Varför är det så svårt att bara må bra någongång? Jag har massa jag borde vara glad över. Ändå går det inte. Ändå lever jag på detta förbannade fejkansikte. Jag vill duga, vara bra nog, men det går inte riktigt. Det går inte alls faktiskt. 

Vår existens

Någonstans här mitt ibland allt finns alltet och ingentinget. Jag står i mitten, ynklig, ensam och rädd. För jag hittar bara tomheten som lamslår mig oavsett hur många händer som sträcks emot mig. Jag hör dödens djupa andetag i min nacke, jag snurrar runt runt men ser aldrig något att fästa blicken på. Jag bara snurrar, virvlar, springer runt i detta. 
 
Inte ens idag räcker det. Denna förbannade jul. Varför räcker det inte med kärlek  och kalla händer som sträcks emot varandra? Varför kan jag inte bara få vara varm inombords utan att känna ett litet sting av smärta?
 
Hur som helst har jag hart fint sällskap, som varit trevligt mestadels, druckit gott vin och champagne och grogg och myst med min hund och faktiskt ätit rätt bra. Så jag antar att jag borde säga att jag mår bra. Så jag gör väl det. Säger det alltså. Jag mår kanske bra. 

Jul, jul, strålade jul

Usch, ingen rolig dag det här. Hittills har det haft sina ljusglimtar, men det var svårt med en lussekatt idag. Verkligen jobbigt. Orken räcker inte till för hela dagarna.
 
Nu är det hur som helst Julkalendern, som var nära att skrotas här hemma pga "rasismhistorian" där Disney valt att västvärlden inte får vara en västvärld där man firar jul på SIN sorts jul. Men nej, bara iraniers och egyptiers är värdiga tevetider. Skit samma, det blir jag bara förbannad för.
 
Nu är det Kalle Anka.
 
GOD JUL ALLA. Nu har kämpat på bra, med vad ni nu ändå kämpat med sen förra julen.

Rejält ska det vara

Näe varför ska något vara lätt? När det kan vara svårt. Som det är nu. Ligger här med svinig ångest med sår som luktar var och nya som vägrar läka. Ligger här med en gruvlig ångest och har ingen aning om jag någonsin kommer må bra igen nför mycket begärt eller? Tydligen. Jag är nog född till att vara värdelös och hopplös. 
 
Självhat på häg nivå här. God natt. 

Blandat

I huvudsak är det som det varit sista veckorna. Jag kan inte få ett speciellt datum ut ur mitt huvud. Gnager, smärtar, gör mig både besviken och rädd. Jag tappar kontrollen lite, lite för varje dag. Förbannat tröttsamt dessutom. Har tuggat så mycket tabletter idag att jag gick snett på ICA och sluddrade vid fikat i stan. Är så sliten och less på allt. 
 
Nu väntar hur som helst kaffe och Baileys. 

Smärta

Sitter här i soffan med hela familjen, inklusive mormor och morfar. Vi har fått i oss lite choklad, druckit glögg/julmust. Mår inte så bra egentligen men har ikväll visat upp min bästa förmåga: le fastän det gör ont att göra det. Så trött på denna lek och kamp mot det här pissiga måendet. Trött på allt faktiskt. Orkar inte med mig själv. Fuck off livet, jag gillar det inte. Inte alls. Men jag kämpar, varje sekund, varje dag. 

Stressigt

Om någon timme dyker mormor och morfar upp. Tre fyra timmar senare än planen, men det är som det brukar. Alltid sena, alltid i fel tid. Inte för att det gör något för det mesta, inte heller idag. Då fick vi en stund extra att göra lite städning och tvätt osv. Lagat massa matlådan inför veckan också, mycket smidigt med att göra flera lådor på helgen så kan man bara ta med om man ska någonstans. Vår familj överlever på det.

hur som helst, måendet är inte särskilt bra. Är trött, lite smågrinig, hungrig och känner mig allmänt fet och värdelös. Inte så svårt att gissa, all mat i helgen skrämmer livet ur mig, fasar för att inte klara av det så bra som mamma och pappa förväntar sig. Men de har kanske en liten aning om att det inte står rätt till. Har varit väldigt off, sovit mycket dagtid för att jag gjort för mycket tidigare på dagen. Orkar liksom inte hela dagar.
Patetiskt lite grann, jag som brukade kunna göra massa saker, men njae, inte längre.
God jul på er, njut av allt ni normalt inte njuter av.

Men fy då

Klockan är ett, på natten och jag är förbannat trött. Har sovit en stund på eftermiddagen, tur det annars vet jag inte hur jag skulle orkat. Nu börjar det hur som helst bli ordning på huset inför mormor och morfars ankomst imorgon. 
 
I övrigt är det sådär. Måendet är verkligen på botten. Riktigt mycket botten. Sådär att jag blir lite rädd själv. Men bara nästan. 

Vansinnesstädning

Idag har varit en fullspäckad dag. Galet stressad. Har vikt tvätt och tvättat sen klockan tre. Okej, inte så länge egentligen, men det känns så fantastiskt jobbigt att hålla på i fyra timmar. Eller okej, inte det heller, blev en halvtimme lunch också. Eller ja, lunch/middag. Orkade inte med mer idag.

Punkt två; mormor och morfar dyker upp redan imorgon. Inte för att det är dåligt egentligen, är bara nervöst att det blir så många dagar av total icke-ensamhet. Kommer vara helt slut efter de här dagarna. Tack och lov är det ju lov ytterligare en vecka efter nyår.

Kommentarerna får vänta, svar dyker upp senare ikväll.
Ät gott, tyck om er själva och skratta mycket ikväll!

Torsdag

Det närmar sig helg nu. Föga förvånande stannade jag hemma från Stentorpet. Orkar verkligen inte med det här. Orkar inte ens gå till praktiken där jag ska städa i två timmar? Fantastiskt ansträngande. Men tydligen för jobbigt. Jag fortsätter ligga här i denna förbannade soffa och stirra upp i taket. Dagens planering.

Livet dödar mig

Noterade just att mina senaste 7 inlägg har hamnat i mappen "Ångest". Det speglar mitt mående. Det är kört i botten. Jag pallar inte. Kan min hjärna sluta tänka någon gång, jag orkar inte med alla tankar. Fattar inte varför det ska vara så svårt att göra rätt, när jag vet vad som egentligen är rätt. Fuck of life. Jag vill nog inte ha dig mer. Du hatar mig, du förstör mig. Våldtar min själ, låter mig ruttna, river sönder mitt hjärta, kastar mig in i helvetet. Du dödar mig. En paradox, livet dödar mig. Livet ger mig till döden.

Kan jag sluta gråta någongång

Det luktar blod,
vampyrerna är efter mig,
följer mina djupa fotpår,
letar för att finna livsuppehållande medel

Jag faller.

Faller ner i något
jag aldrig förr tagit mig upp ifrån
utan någon som drar upp mig

Någonstans härnere i mörkret
vet jag att jag inte klarar det här,
att jag inte längre har någon chans

Nu är det så
att dag för dag blir mörkare,
jag blir tyngre och tyngre,
livet blir allt mer värdelöst

Varje sekund känns som ett steg
mot en ny värld,
en värld där jag är utan makt.

En dag är jag nog inte här,
utan där
där borta i en sfär
med samma ångest,
med samma självhat,
men med ett liv som död.

Förstår inte

Det är totalkrasch på gång här. Jag vill ju må bra men jag verkar inte kapabel till att vare sig ordna det eller känna det. Kanske mår jag strålande, bara jag som är patetisk?
Jag vill inte kämpa längre, jag är trött på att ständigt misslyckas, jag är så in i helvete less på att inte räcka till och göra folk nöjda. Jag är så frbannat led på att vara värdelös.

Hur som helst, är det här det bästa liv jag får vill jag inte leva mer. Faktiskt. Jag ger upp lite smått, lite grann för var stund, för varje sekund.

Jag tar tio tabletter, stoppar i en tvätt och lägger mig apatisk på soffan. Dagens planering.

Fittångest

Every breath is a moment of struggle, and every struggle is a battle of next step.

Det närmar sig

Det är den 19 idag. Bara några dagar kvar på året. Eller ja, typ två veckor. Men det är inte så mycket. Blandade känslor. Mormor dyker ju upp på söndag. Lite skrämmande, fyra dagar av total oensamhet, totalt icke-lugn. Självklart är det kul att hon kommer, vi ses så sällan, och hon är faktiskt en mysig person, liksom morfar. Det jag menar är att det kommer bli jobbigt att inte vara ensam något, inte ha någon stund för mig själv, bara ha dessa förbannade jobbiga tankar som sa döljas och förnekas. Så är hela mina dagar numera. Mitt ständiga svar på frågan "Hur mår du?" är "Mjo," där jag efter detta yttrande hoppas på att ingen frågar något mer. Det är slut på icke-lögnerna där. Mjo, är ju bara en halvlögn, det är tolkningsbart menar jag och jag hoppas att alla tolkar det som att det är okej med mig. Vilket det inte är. Det är ganska skit med mig.

Nu orkar jag inte mer för idag.
God natt.

22 årsdag idag.

Varing: kan uppfattas som ett triggande inlägg, läs ej om du har lätt att triggas.

Efter en oändligt lång och händelserik dag är jag äntligen ensam i soffan hemma. Det har varit en bra dag rent händelsemässigt, var hos Kjell, men det är tufft där nu, går inte att smita undan alla sanningar jag lite grann flyr överallt annars. Hem, fika med grannen, min mycket mysiga granne. Sen hem till mamma och pappa, äta jobbig middag, kom ett par hit och firade mig, åt mer tårta. Sitter nu här. Ensam. Måendemässigt är det sämre. Förstår inte varför jag ska må så dåligt. Jag vill nog inte leva, men någonstans måste jag ju inte vilja dö eftersom jag uppenbarligen inte är död. I de flesta meningar i alla fall. Det är så tungt nu. Jag äter som jag ska, behåller det mesta men även om vikten börjar närma sig normalvikt känns det inte bättre som alla sa att det skulle göra. Jag fusktränar inte, vilket inte heller känns toppen. Jag knaprar tabletter som folk äter riskorn till middag, utan att egentligen ha dåligt samvete. Jag dricker sprit, utan att fatta vad folk är så upprörda över. Jag skär lika många dussintals gånger som lillebror skjuter på sin tavla varje dag, utan att orka komma på att det inte finns plats mer. Jag hatar mig själv lika mycket som jag gjorde under hela förra året tillsammans. Jag är lika trött på livet som jag var under tiden inlagd på barnpsyk. Jag förtjänar livet lika lite som Stalin. Jag vill inte mer lika mycket som jag vill dö. Jag orkar helt enkelt inte ha det så här.

22 år.

Idag fyller jag 22. Tvåtjugotvå. I tjugotvå långa och krävande år har jag stått emot. Stått emot mig själv, livet, anorexin, ångesten, sveken, problemen, Jag har stått emot det svåra och levt med det lätta. Det har inte varit så mycket lätt, särskilt inte de senaste åren. De senaste åren är uppenbarligen inte slut då jag mår katastrof för tillfället.
Återkommer någon gång.

Firande av födelsedag

Den blev till slut rätt bra. Min inofficiella födelsedag. Har firat den med grannfamiljen och det kändes rätt bra. Fick underbara presenter. Allt användbart och något som kommer bli kul att använda. En dag tar jag kort och visar, men det blir inte idag. Jag är så förbannat trött. Hela tiden. Idag var huvudet helt tjockt, och jag var nog ingen direkt duktig värd. Det brukar jag faktiskt vara, fått lång och duktig och krävande träning på det, så lite dåligt samvete har jag att mamma fick ta det mesta ansvaret. Jag kan glädja mig själv genom att äta tårta och två godbitar, stora, med massa kalorier. Okej, så glad blir jag inte. Det säger nog mer om mitt allmäna mående, inte direkt matmående. Inte för att det är särskilt bra det heller, men måendet överhuvudtaget är riktigt i botten. Farmor mår riktigt dåligt, det är jul på gång, jag fyller år imorgon, är ständigt illamående, har smärta i händer så det blir väldigt lite gjort, ryggen är i farozonen, måendet är verkligen, verkligen inte på topp. Glädjande är mamma och pappas strålande humör, lillebror verkar leva livet. Lite trist att jag inte deltar i glädjen. Det går liksom inte. Jag är hopplös. Jag säger som farmor; jag vet inte riktigt om jag vill överleva.

Svordomsvordom

Usch. Mår inte särskilt bra. Mår ganska piss. Efter en vecka med två nätter utan någon sömn alls och nätter med jobb och dåligt mående är jag helt slut idag.
Varit hos farmor och det var inga roliga nyheter heller. Hon mådde katastrof, grät, virrade runt och svamlade. Visste inte vad det var för dag och tid osv. Hon hade i alla fall inte så ont men ja, det var nog det enda positiva.

I övrigt mår jag inte särskilt bra. Så ja, god natt.

Butter

Butter. Bitter. Brutalt trött. Orkar inte riktigt med det här.

Psykologen

Nu är jag hemkommen från psyk och psykologen. Är tungt just nu. Från alla håll kommer det krav, besvikelse och ångest. Känns lite småjobbigt. Jag vet att jag sviker, att jag inte duger, att jag gör fel. Det gör jag jämt. Inte för att det är en ursäkt, mer ett konstaterande. Psykologen är inte särskilt nöjd med mig. Förståeligt.

Så trött.

Ångest

Jag är trött. Så in i helvete trött. Trött på mig själv, livet, kampen. Trött på att bara överleva. 

Dystert

Idag är ingen särskilt bra dag. Den är ganska pissig faktiskt. Gillar inte dåliga dagar. Gillar inte mig själv när jag har dåliga dagar. Gillar inte livet när jag har dåliga dagar. Eller förresten, jag gillar inte livet någon annan gång heller. Det känns mest dystert. Mörkt, tomt, hopplöst. Bara allmänt värdelöst. Har ingen, ingen aning om hur det ska gå för mig framöver. Om det går överhuvudtaget.

Fortfarande onsdag

Det är fortfarande onsdag, denna veckan har verkligen segat sig framåt hittills. Tröttsamt att ständigt vara trött och alltid längta till en dag då det är okej för alla att jag går i pjamas hela dagen, utan att äta mer än jag orkar, där jag får äta tabletterna jag så väl behöver för att orka existera. Såna dagar finns inte riktigt, lite trist, jag brukade ha såna ganska ofta förr. Mest för att jag inte orkade annat än bara nätt och jämt överleva. Lite där är jag snart. Jag gillar inte mig själv, jag gillar definitivt inte mina tankar och jag gillar inte det här med att alltid behöva kämpa för att få minsta lilla att fungera.

Jag har ångest. God natt.

12/12-12 12.12

Det är 12 december idag. Gillar fortfarande inte december. Gillar inte dagen idag, gillar inte natten som var, gillar inte mina tankar, gillar inte att det är den 17 december snart, gillar inte att jag blir 22. Gillar helt enkelt inte livet. Det vet jag redan, så varför säger jag det igen? Kanske för att det är ungefär det jag har att säga. Jag har inga glada nyheter om att jag har haft sån där sanslös tur 12.12 idag. Jag har inga fantastiska drömmar jag tror på att berätta om. Jag har inga fina ord någon sagt till mig idag att dela med mig av. Jag har inga bra tankar jag har att skriva om. Jag har helt enkelt inget bra liv värt att skriva om. Jag har bara dystra känslor, negativa tankar, tunga drömmar och elaka ord som snurrar.

Glada klubben idag. Eller inte.

Farmor

Då har det varit vårdplaneringsmöte med och för farmor. Blandat resultat, men mestadels bra. Kommunkärringen var lite som alla andra inom kommunen brukar vara; totalt empatibefriade. Den har var dessutom både döv och dum. Vi hade i alla fall sjukvården på vår sida som bestämt, och inte särskilt vänligt, sa till denna kärring, i en halvtimme, att de under inga omständigheter släpper hem farmor. Vilket kommunen ville. De måste nämligen betala för den tid farmor eventuellt spenderar på ett "kortis"-boende, för rehabilitering. Sköterskan från sjukhuset var helt säker på att det inte fungerar för farmor att vara hemma. Tack för det, hon kan inte gå från ena rummet till rummet bredvid. De tror inte att hennes hjärta klarar att gå från rummet till matsalen, och dom tror att hon kan ha ett värdigt liv hemma. Frukost, toa, sitta i köksstolen till lunch, lunch, toa, sitta i köksstolen till middag, middag, toa, sängen. Är det ett värdigt liv? Är det ett liv kommunarbetaren själv skulle vilja ha som avslut på sitt liv? Nej precis. Ingen är värd ett sånt slut på ett långt liv, allra minst min farmor.
Nu är det hur som helst beslutat att hon ska få komma till ett kortis-boende för rehabilitering så fort det finns plats. Hon lät både lättad och ledsen när jag pratade med henne.

Varit hos psykologen idag, det var jobbigt, han är orolig och jag försöker mest lugna ner honom. Han är jobbig, vilken han frågade om han var, jag svarade ja, att jag inte är van vid psykologer som är krävande och inte går att lura.
Var på Stentorpet och fick veta att de fixat så jag får vara själv en gång i veckan på äldreboendet. Översatt; de har tvingat äldreboendet att ta emot mig för att Stentorpet själva vill slippa mig Det känns sådär. Eller inte kul alls. Ungefär som vanligt för mig då alltså.

God natt. Nu ger jag upp dagen.

Måndag

Klockan är elva, jag har suttit ensam bara en stund och jag har redan hunnit tänka tusen dumma tankar. Varför blir det så, alltid när jag är själv? Ibland känns det inte ens gräsligt dåligt när jag är med andra, ibland känns det överlevbart, det här livet. Ibland inte. Idag har det varit överlevbart faktiskt. Kanske för att jag ytterst lite varit ensam också. Skit samma - det har varit en okej dag, utan några ovanligt stora och tunga problem och motgångar.
God natt.

En liten lång tuff helg

Denna helgen har varit lång. Kanske för att den började redan i fredags med det jag normalt börjar med på lördagen; stora måltider med många delar. Jag pratar om julbordet. Såna utmaningar har jag inte provat på på väldigt länge. Julbord ute bland vanligt folk. Tre år sedan sist, och den gången slutade inte bra alls. På toan med tårar och blod och panik. Det gick bättre den här gången. På vissa plan i alla fall. Jag hamnade inte på toaletten, jag hamnade dock vid sällskap jag inte är helt bekväm med, jag hamnade inte vid buffebordet så många gånger som det förväntades av mig, jag hamnade i en hög utanför ett våningshus efteråt och lyckades hindra tårarna från att smärtsamt rinna nerför mina kinder, jag hamnade inte vid dörren där jag kunde andas. Kort sagt var det ett på sätt och vis värre julbord än sist. Förra gången var jag hög på svält och tabletter, inte denna gången. Hur som helst däckade jag i mammas bil efteråt och var tacksam för att jag inte skulle bli själv på flera timmar.

Inte för att helgen blev så mycket lättare den heller. Den innebar inte de där utmaningarna jag hade tänkt mig. Inte heller någon framgång i dom utmaningar jag tog mig an heller. Mycket tok och mycket tankar som jag inte riktigt kunde hantera.

Nu är det hur som helst söndag och det känns för en gångs skull ganska bra. Inte för att jag kanske tror att veckan blir så lätt. På söndag firar jag min födelsedag. Jag har en liten ålderskris så jag ser inte fram emot den direkt. Blir 22 i år. Vansinnigt jobbigt. Vansinnigt tråkigt också. Alla unga, småbarn är snart stora. Jag var liten en gång i tiden, jag trodde aldrig att tiden som vuxen skulle komma. Det gjorde den och vägen dit var dödligt farlig och jobbig och ensam och smärtsam och sjuk. Den var helt enkelt inte som jag tänkte mig innan att den skulle vara.

Okej, det är måndag idag, rent Fröken Ur-mässigt. God natt.

Söndag

Idag är det söndag, en sista dag den här veckan. Skönt, har inte varit en enbart rolig vecka. Den har mestadels varit tung faktiskt. Små ljusglimtar men allmänt har det känts rätt bittert. Eller massa bittert.

Är dags för lite kaffe nu och sedan ja, jag vet inte. Göra ingenting antar jag.

En bipolär dag

Idag har varit en multiåktur i en bergochdalbana. Började med att jag inte sovit en sekund i natt, fortsatte med en tung morgon hos psykologen och hade en diskussion med mig själv om jag skulle gå hem eller åka buss. Insåg att om jag går hinner jag komma fram till att jag inte orkar mer. Vilket jag kanske inte riktigt gör. Vilket jag var väldigt öppen med gentemot psykologen. Som börjar bli lite skärrad. Tänker inte riktigt på hur det jag säger låter. Jag litar på honom då pass mycket att jag inte dividerar med mig själv om vad jag ska säga och hur jag ska säga det, jag säger som det är, varken mer eller mindre. Sen får han allt att låta så mycket värre än det är. Okej det är smått katastrof, men det är ju inte första gången. 
 
Hur som helst hamnade jag på bussen där jag hittar min favvotant. Underbara människa. Vi bestämde att jag skulle följa med henne en stund på stan. Och helst plötkändes allt inte nattsvart. Okej bara för ett tag, men jag tänkte inte på alla hundratals tabletter hemma konstant. 
 
Hem, duscha, iväg till julbordet där jag körde en liten krasch. Det gick verkligen verkligen inte bra. Fem köttbullar, en skiva julskinka och rödbetssallad. Ätit riktig mat hemma istället, lövbiff. 
Nu sova. 

Lite jaha och vadå.

Mitt huvud går i miljoner kilometer, min kropp gör ont och egentligen vill jag lägga mig under täcket och aldrig mer gå upp. Dum plan, helt ogenomförbar. Fick väldigt mycket kritik och suckar när mamma och pappa insåg att jag gått i pjamas i två dagar nu. Största problemet, och anledningen till att jag tog av mig den, var att det blödde igenom på låret. Skitskitskit. Vad jag vet var det ingen som såg det dock.
Jag är som sagt trött, så sängen väntar, sömnen gör det antagligen inte, men det finns det en bok som gör.
God natt.

En ny dag gryr, och har gjort det ett tag

Det är torsdag idag och jag mår inte särskilt bra. Ganska skit faktiskt. En oändligt lång natt med bara dystert och dystert. Hur svårt kan det vara, sov för helvete. Blev därför hemma från praktiken idag. Orkar helt enkelt inte. Inte så suger på morgondagen heller. Faktiskt. Men jag tänker inte fega ur ett julbord bara för att jag inte har sovit. Det var längesen jag sovit rätt och vaknat utvilad. Två nätter utan sömn brukar gå.

Däremot piggades jag upp av att jag blev tillagd i en grupp på FB som heter Överlevare, jag tänkte efter innan jag svarade ja. Men ja, jag kom fram till att jag visst är en överlevare. jag sitter ju här, efter månader och år av suicidtankar, självmordsförsök, självhat, sjukdomar, ständiga svek och sorg. Jag har hittills överlevt allt. Sen hur bra jag gjort det, eller tack vare vem, det är en annan sak, men jag har överlevt.

En dag, en dag är jag någon annanstans

Idag har det varit den 5 deceber. Min hatmånad. Hatdag, hatår, självhat. Hat mot allt. Det är inte kul längre. Det har inte varit kul på ett bra tag faktiskt. Det vore bara så skönt att få känna annat än det här. Allra helst inte känna något alls vore förstås det behagligaste. Eller fel ord, det vore det lättaste. Det lindrigaste, det midigaste, det minst jobbiga, det fegaste. Men ja, ja det är inte riktigt där jag är. Ännu. En dag är det nog där jag hamnar. Vid att ge upp. En dag kommer jag till den punkten då det är point of no return. Det finns bara en väg att gå, det finns bara ett slut på mitt liv. En dag, jag lovar, en dag är det inte längre så här jag känner. En dag är jag lugn, tillfreds med mig själv och mitt val, tacksam för det fina jag haft, och ledsen för det mindre fina, och fullt redo för att komma någon annanstans.

Men inte idag. I natt är jag bara den vanliga, trasiga, självhatande Elin som tar dumma beslut och glömmer den klokhet hon någonstans har. Idag och i natt är jag bara så fel. Helt helt fel.

Mysteriet på Greveholm

Jag har tagit tag i min barnsliga sida av allmänbildningen. Jag ser på Mysteriet från Greveholm. Den första säsongen från hundra år sen. Tänkte ta itu med det hela och sen kunna se årets. Hänga med i svängarna liksom.

I övrigt är det inte särskilt bra. Hungrig, trött, huvudvärk, allmänt less på alltihop. Små svarta monster eller hur sägs det, springer runt i mitt huvud, vill mest att jag ger upp, kapitulerar. Det känns inte så svårt faktiskt.

Nog om mitt mindre bra mående. Återkommer.

Tacksamhet

Det har varit en sanslöst jobbig dag. Den började rätt bra, jag vaknade AV MIG SJÄLV INNAN KLOCKAN. Med min medicindos borde jag enligt läkaren sova i två dygn. Jag sover i typ fyra timmar när jag är själv. Vaknade hur som helst hos Jocke. Ingen dum start på morgonen. Fortsättningen blev desto jobbigare. Gick, i snöstorm (!) till psykologen, som egentligen bara blir jobbigare för varje gång. Och jag blir ärligare för varje gång. Förutom det falska leendet då. Idag gick samtalet ut mest på rakblad, farmor och tabletter. Oron för det sistnämnda där kan jag lite grann förstå. Den detaljen om att jag för det mesta tänker på tabletter och överdoser har inte riktigt gått fram till honom. Eller ja, jag har inte framfört den informationen. Väldigt medvetet. Hur som helst gick det inte riktigt att undvika, jag har lite grann som krav på mig själv att inte ljuga för honom. Det är han inte värd. han kämpar verkligen med mig, försöker, vill, engagerar sig. Mer än någon annan inom vården jag haft. Till och med mer än den ansvariga sköterskan jag hade på den slutenvårdsavdelning på barnpsyk där jag spenderade ett halvår. Hon var toppen. Hon kämpade för min sak, även om jag ibland hade fel, men mot resten av världen fanns hon där, stöttade, försökte, bråkade, lugnade ner mig, fick läkare att ge mig permission och mindre tabletter, gav kollegor elaka kommentarer när de varit elaka, typ låst in mig på rummet eller vägrat låta mig slippa något mellanmål. Okej sa hon, strunta i mellanmålet, men då äter du mer till middag. Men fortfarande, hon tog den diskussionen med med mig, som hon visste att jag lyssnade på, läkarna gick jag emot av ren protest för att hon var dum i huvudet.

Samma tacksamhet känner jag nu inför psykologen som kämpat med och mot mig (eller snarare mot mitt lilla monster i huvudet) i nio månader. Han har skrattat med och åt mig, suckat, svurit, säkert avskytt mig, föreläst för mig, varit orolig för mig, varit glad för min skull, peppat mig, gett mig utmaningar, men framför allt - han har stått på min sida som ingen annan inom vården eller någon annan myndighet någonsin gjort. Det var inget jag förväntade mig när jag fick kallelsen till honom i februari, det var inget jag krävde eller knappt hoppades på. Ändå, ändå, finns han där, har gjort från början, och gjort ända till idag och det verkar som att han har för avsikt att inte ge upp mig. Vilket känns skrämmande, jag är lite smått van vid att människor ger upp mig när jag sviker och gör dem ledsna. Ytterst få som låtit bli att göra det. Så ja, jag är kanske inte glad, då det är förbannat jobbigt att träffa honom, han skyr inga medel för att få mig framåt, MEN framför allt är jag så otroligt medveten om vilken tur jag har som fått honom som psykolog.

ja, nu blev det en hel uppsats, eller två. Grattis till er som tagit er igenom allt pladder. Det jag egentligen vill säga och visa, för mig själv mest, men för andra också, att vården faktiskt har sina guldkorn, det finns några änglar där, och jag har av någon oförklarlig anledning fått en sådan.

Så om inte för min skull, och de få vänner jag har, tänker jag hålla det där nästan-löftet om att jag inte skulle svälja alla 481 tabletter som ligger i skåpet. Inte innan fredag i alla fall, vilket var löftet han bad mig hålla, men som jag aldrig sa att jag skulle hålla. jag sa att jag ska göra mitt bästa, och det tänker jag göra. Det är värt det. Han är värd det, C är värd det, Jocke är värd det. På något vis kanske jag är det också.

Ensam vaken för tillfället

Jocke sover, och snarkar. Tur för honom att jag inte är lättvikt. Av någon skum, konstig anledning vaknade jag av mig själv, 45 minuter före klockan. Den plingar om 25 minuter. Har inte sovit särskilt bra, även om jag är tacksam för att det var bättre än det brukar vara. Ska om en timme vara på väg till psykologen. Känns lite sådär med det. Har en tendens att bli ganska jobbigt ganska ofta numera. Men som andra säger, det är kanske ett måste för att det ska fungera.

Hos Jocke

Sitter nu här ensam i Jockes soffa och funderar starkt på att ta en cigg på balkongen för att sedan fortsätta med Michas engelskauppgift. Vore skönt att ha dem gjord så jag kan fortsätta med den andra. Är ju en viss dam som behöver lite sistaminutenhjälp. Inte för att det gör mig något, är ganska skoj ändå. Särskilt nu när jag kommit igång.

jag mår i övrigt inte särskilt bra. Är så fantastiskt trött, men det känns bra att vara här. Kunna slappna av, dega i soffan. Är vad jag behöver idag.

3 december

Det är idag den 3 december. Dagarna går så otroligt fort, men samtidigt är minutrarna långa. För varje dumhet allt längre. För varje andetag blir jag tröttare, stjärnor flyger runt mig. Eller så är det jag som snurrar runt runt som jorden runt solen men i ultrarapid. Eller så är det en ren illusion. En hårdnackad, trasig själ som vill få verkligheten att bli lite mer overklig, lite bättre. Hur som helst genomför jag ett dött lopp. Jag dör långsamt, luften går ur mig, tankarna hamrar på min hjärna. Jag kanske är hjärndöd snart. Jag kanske har gett upp snart och inte bara förlorat dagen, så som jag gör nu, jag kanske förlorar livet. Tar en tablett, två, tre och så skriker mitt hjärta ett kallt vrål, skrumpnar ihop, viskar "time to say goodbye" till världen, suckar ett sista rosslande andetag och dör. Det är nästan så att det låter som en död värdig mig. Det kanske är så det blir. Snart, kanske idag eller imorgon. Eller kanske inte alls. Hjärtat ger kanske upp utan tabletter. Utan att jag ens hjälper det på vägen. Jag kanske har gjort allt som behövs för att det ska ge upp. Det vore ju nästan det bästa. Eller ja, det vore det bästa. Det bästa vore om allt var slut nu, om allt till slut blev lika svart runt mig som det är inuti mig.

Det är mycket nu

Är sliten men uppe i varv. Känner mig inte pigg på livet, känner mest att det inte känns värt kämpandet. Hur jag än gör, hur jag än gjort, hur mycket jag än velat, har jag fortfarande inte kommit längre än hit. Så bittert att jag inte orkar mer, att jag inte duger till mer än det. Jag hatar mig själv, jag hatar mig feta kropp, jag hatar att jag inte räcker till, jag hatar att jag inte gör rätt, jag hatar att kläderna blir för små, jag hatar att allting blir fel, jag hatar att leva. ja så är det, jag hatar livet. Så ofantligt mycket.

All by myself

Blev kvar hemma från farmor, väldigt dumt, ångrar det nu, men kände att jag inte riktigt orkar efter den här veckan. Är faktiskt inte särskilt pigg någonstans, varken huvud eller kropp. Det är alltså söndag och det är blandade känslor. Meningen med helgen är att man ska vila upp sig lite, jag är inte utvilad någonstans.

Det var ungefär vad jag orkar skriva.

Fan

Trött och seg. Orkar inte med mig själv. Orkar inte med vardagen. Orkar inte med livet. 

Första december

Så var min hatmånad här. December. Vidriga, vidriga månad. Massa advent, massa årsdagar, min födelsedag, lucia, jul utan farfar, mörker. Massa tvång, massa falska leenden, massa sömnlösa nätter.

inte kul alls. Inte pepp. Bara trött och irriterad.

RSS 2.0