På riktigt nära håll

Idag har jag varit hos psykologen. Det var inte lätt idag heller. Tungt idag igen. Har aldrig riktigt tänkt på det här med relationer, vilket han tydligen tycker att jag borde göra. Jag har sprungit från det ena till det andra i hela mitt friska liv. Sen blev jag sjuk och sakta avtog det där med kärlek. Och kanske är det en del av mitt problem, som gör att jag mår så här - att jag har så svårt att ha en relation, oavsett vilken sorts. Har tappat bort den förmågan. Har nog tappat förmågan att släppa in människor. Han har nog rätt där. Det tog honom tid och en hel del kloka ord för att han ens skulle få mig att prata hos honom. Jag har lärt mig att prata med människor, människor jag känner att det är värt att prata med, men det tog tid. All sådan kunskap raderade jag genom svälten. Men med åren, de sista, har jag lärt mig att jag måste öppna mig för att komma framåt, även för de inom vården. Han vet lite, psykologen, men mer än vad den gamla psykologen visste - efter 2.5 år. Och han vänder det faktiskt inte emot mig. Så kanske är det dags för mig att verkligen ge honom en chans, är det någon som klarar det är det nog han. Vilket läkaren bekräftade. Att jag haft tur som fått honom. Han var den bästa på avdelningen, som egentligen inte har mina problem som sina specialområden, men han är den som har den mest avancerade utbildningen. Så ja. Varför vet jag inte. Det lär finnas dom som varit sjuk längre? Varit inlagd längre? De som varit sjukare än mig? Som upplevt mer än mig? Jag hoppas att jag har fel där, hur lite eller mycket jag nu än upplevt är det mesta av det sådant jag inte önskar någon annan. Ingen. Ingen annan förtjänar det.

Nu har jag duschat, gjort lite dumt, slitit ur kläder ur garderoben och försökt få ordning på mitt fågelbo på huvudet. Ska strax röra på mig några kilometer bort för att ha lite trevligt sällskap.

I natt igen

Så var det kväll igen och på något sätt hamnar jag alltid i sängen alldeles för tidigt för att kunna somna på en gång men för sent för att jag ska vakna utvilad. I-landsproblem ja men fortfarande ett förbannat påtagligt problem då jag är trött typ hela tiden. Ska inte klaga, egentligen är ingenting sämre än det brukar. Så här ligger jag här och känner ångesten krypa i min kropp.

Söndag

Då var det söndag igen och jag har sovit vansinnigt dåligt så mitt goda humör försvann lite sådär. Jävla kropp. Bara att förtränga, låtsas att jag inte känner det. Vi ska nämligen köpa en tvättmaskin! Som gör alla steg den ska. Inklusive centrifigering. Jag ska få en ny tvättmaskin!!

God kväll

Här ligger jag i min säng och tänker egentligen inte göra så mycket mer än skriva ett inlägg här och sedan försöka sova. Tveksamt hur det sista går. Inte för att det första går strålande heller. Var sådär otroligt smart och följde mamma och bror ut och släpade lite ved. Jädrar vad kroppen mår bra efter det. Eller inte. Så korkat och jag har bara mig själv att skylla, vilket är ännu värre. Hade varit skönt att kunna skylla på någon men nej. Imorgon blir det lugnt istället, hämta igen mig lite innan veckan som kommer. Som nog kommer bli toppen. Psykologen på måndag, kanske inte det bästa men ändå viktigt i längden, men kvällen spenderas hos Jocke  tillsammans med hans syster, lite nervös men med Jocke med så går det nog fint. På tisdag dyker en fantastisk människa upp, tillsammans med vad jag tror också en underbar människa. Längtar. Onsdag är det Maddes namn som skrivet i almenackan. Oj vad jag saknar den människan. Undra om jag ens skulle ha betyg i en hel åttamånaders-utbildning utan henne? Nej antar jag. Så många skratt hon gett och så många skratt hon haft åt mig också för den delen. Vi delade mycket hon och jag, fröknarna Dalsland. Onsdag kväll är det funktionsmöte för alla som ska jobba under VM-veckan. Skönt samtidigt som nervöst eftersom jag är en av de som kanske får mest att göra i kök och restaurang. Bästa av allt är att jag faktiskt kan allt, så det blir svårt att ifrågasätta det jag gör, rutinerna har liksom vuxit fram under åren på andra tävlingar. På porsdag ledigt, fredag Stentorpet och helgen alldeles lugn. Rätt najs vecka? Lite mycket att göra men mycket av det är ju kul, det som inte är kul är ändå nyttigt och hjälper mig i längden så ja. Sammanfattningsvis; jag hoppas på det bästa om veckan och tror att det kan bli ungefär så bra också.

God natt.

Puuuuh

Har släpat ved i två timmar med mamma och bror och fått det mesta gjort. På bekostnad av annat. Min kropp till exempel. Har nog inte så mycket att välja på än att gå till läkare. Usch och fy. Men som sagt veden är i princip klar, typ en kvarts arbete kvar. Vilket blir gjort senare i eftermiddag. Antar jag.

Ikväll är det alldeles lugnt. Vi drack upp båda vinflaskorna igår så idag är vi utan sprit tydligen. Lite tråkigt en lördag, men jag får alldeles säkert i mig kalorier nog ändå. Varför i hela helvete slutar jag inte tänka på kalorier och vikten hela HELA tiden? SÅ förbannat bra mår jag ju inte av att väga alla kilo mindre jag skulle vilja väga? Eller gör jag? Eller va? Vad i helvetesfan är det som är friskt i mitt huvud som säger saker jag borde följa för att någon gång må bättre OCH VAD ÄR det sjuka som jag inte alls "borde" lyssna på om jag vill leva. Jag har ingen jävla aning och det skrämmer mig. Att jag inte har den kontrollen. Har egentligen ingen kontroll alls, det är en illusion som så sakta går sönder och faller ihop. Kvar står jag utan någonting. Bara osäkerhet, rädsla, otrygghet. Så friska Elin, kan du inte hjälpa mig nu?

Bara sådär

Det är helt okej med mig iväll. Ska inte säga toppen, men okej. Mestadels är det faktiskt kroppen som är orsaken till det ostabila psyket. Självklart ligger tjockistankarna där och maler, ångesten över hur lite jag förtjänar och hur mycket jag är värd allt det dåliga. Men värst av allt är skammen som kommer av att jag hela tiden påminns om den där förbannade äckelöverdosen som inte ens tog livet av mig, som det var tänkt. Det går liksom inte som jag tänkt. Livet skulle ju inte bli så här. Hur som ska jag inte älta det, eller ens den fysiska statusen för tillfället då den är rätt kasst. Men just därför försvinner aldrig smärtan i hur mycket jag svek, hur mycket jag sårade, hur mycket jag förstörde. Förbannade kropp.

Men som sagt, psykiskt är det inte katastrof, vilket ju är bättre än förra veckan.

Tidig morgon

Uppe nu. Ska ta mig till busset strax. Ska till Storpet. Trött och är inte på alltför gott humör.
So long


Hur dum får man bli liksom?

Gick in i duschen. Vilket smart drag alltså. Allt äckligt fett som jag försöker dölja, med viss framgång, under bylsiga kläder syns helt plötsligt precis överallt. Ser bara det. Så här sitter jag med ångest och har tuggat i mig alla tabletter jag ska i förhoppning om att jag ska däcka av dom. Konstigt tänkt då det är precis samma dos som sista månaderna + 2 till och hittills har jag aldrig blivit dödstrött av dom om jag inte varit trött redan innan. Naiv kanske? Korkad kanske? Utmattad kanske? Stressad kanske? Orolig kanske? Rädd kanske? Det vette fan varför alltså men jag är nog lite utav allt där. Rädd för livet, rädd för relationer, orolig för min kropp, orolig för min överlevnad, stressad för att jag borde göra mer än jag gör, utmattad pga dålig sömn, utmattad pga av allt kaos. Fast egentligen. Varför mår jag dåligt? Jag har ju allting egentligen? Allt är mitt eget fel, resten av världen och människretsen finns där för mig och hjälper mig och stöttar mig, jag får hjälp av sjukvården, jag har pengar så jag klarar mig, jag orkar med en hel del även om jag själv är patetisk nog att tycka att jag inte orkar. Så jag ska ta tag i mig själv. Det borde gå. Det sägs så. Av icke-sjuka i och för sig så de kanske inte riktigt har rätten att ha åsikter just där, men än dock.

God natt, nu struntar jag i att begrava mig i bottenträsket.


London!!!

Det känns väldigt bra att leva ikväll. Väldigt skoj att jag överlevde den där överdosen, även om jag mestadels önskar att den slutat på ett annat sätt. Men ikväll? Nej. Verkligen inte. Vi har nämligen bokat resan till London! Så i slutet på maj ska vi göra London osäkert. Ska bli så himla kul. Har verkligen velat dit.

Annars är det sådär. Psykiskt är det rätt stabilt, men kroppen mår inte bättre för varje sekund som går, hur gärna jag än tror att det ska bli så. Läkarbesök kanske? Nej. Tar det en annan gång..

Nu ska jag svara på kommentarer, duscha, äta yoghurt och njuta av den fina dagen.

Huvudvärk

Här är en trött tjej. Vansinnigt trött, men som alltid. Samtidigt går tankarna i lite väl hög hastighet och kraschar därför och inne i huvudet blir smärtan lite mer påtaglig och ökar på ångesten för varje gång. Jag babblar. Ska i alla fall till Stentorpet idag. Känner mig inte taggad någonstans.

Faktiskt blev det lite bättre

Det har blivit bättre ikväll faktiskt. Har liksom släppt läkarbesöket, tar itu med det en annan dag. Desto roligare är då planerna som utvecklat sig under kvällen. 11-13 maj är det Stockholm, i alla fall har vi planerat det. Nästa onsdag också - då jävlar då ska fröknarna Dalsland träffas. Jädrar vad skojigt det ska bli att träffa Madde. den människan har räddat många dagar. Hade nog aldrig fixat hotell- och turismutbildningen utan henne. Hade nog aldrig ens fortsatt efter första veckorna ens. Tack för det. <3

Nu ska jag i alla fall ta mig till duschen. God natt.

Läkaren + överdos = föreläsning

Så har jag varit hos läkaren. Inte varit där sen januari, bara haft två telefontider sen dess. Räcker väl det, med tanke på hur illa jag tycker om att träffa läkare. Även om den här är rätt vettig, om än lite väl mycket läkar-aktig (läs: väldigt instängd i sjukhusvärlden). Lite svårt sådär, men det var ju inte helt oväntat att hon pratade i tio minuter om hur farligt nära det var, att jag aldrig tagit så många tabletter, att sjukhuset kommit fram till att jag åt runt 400 (själv minns jag bara 300), att jag borde veta att det inte hjälper, att jag inte "borde" vilja dö, att jag sviker dom som älskar mig, att hon inte vill skriva ut mer medicin, att hon vill att någon annan har kontroll på mina tabletter, att jag borde överväga inläggning om jag inte börjar må bättre men att hon vill undvika det om hon kan. Hm ja. Det var väl allt. Jag sa cirka tre meningar under dessa 10 minuter. Sen började hon faktiskt fråga lite, hon kom väl på att det kan vara så att det finns en del som inte står i min journal som hon borde veta. Sa inte så mycket. Berättade dock om värken i lederna och om smärtan i hjärtat. Hon ville att jag skulle träffa en sjukgymnast och gå på en kontroll för hjärtat också. Vilket betyder minst två besök på sjukhuset, vilket jag inte gör frivilligt, så det får vara ett tag, kan ju gå över liksom. Kanske i alla fall. Nu har jag nog sagt allt. Är helt utmattad så sov en halvtimme tidigare idag. Kan dock bero lite på alla tabletter som krävdes för att klara av bussresan. Och ett möte hos läkaren. Och en natt med huvudvärk som dödat all effekt som alla timmars sömn skulle gett. Men nu är jag hemma, ska äta = ångest, eventuellt tvätta lite mer. Det är väl allt. Allt jag orkar med. Lite glädjande är planerna på att åka till Stockholm igen. Får se lite hur vi ska få ihop vårat schema här, men det är värt otroligt mycket att åka dit.

Huvudvärk, buss, läkaren

Mitt huvud går sönder. Psykiskt och fysiskt. Orkar inte riktigt med dagen idag efter många timmars sömn men cirka tre timmar tid som faktiskt piggar upp. Igår hade jag sån huvudvärk hos Jocke att jag fick tårar i ögonen. Jag har för vana att inte gråta, särskilt inte bland folk.

Om tjugo minuter sätter jag mig på bussen för att åka till läkaren. Kommer nog inte gå så bra. Varken att åka buss eller träffa läkare.

Psykologen

Trött. Mentalt är jag helt slut efter en egentligen inte så ansträngande dag. Träffade som sagt psykologen och det gick väl kanske inte strålande. Idag var han ganska tuff. Många frågor vars svar jag oftast väljer att inte tänka på. Flyr undan alla dessa faktum han så fint fick mig att inse. Så mycket jag inte riktigt tar itu med. Bara springer därifrån. Fort. Med lite tabletter, lite överträning, lite svält, lite rakblad och annat väldigt lite bra. Ska hur som helst inte tänka på det mer idag. Säger god natt då jag nog inte skriver mer ikväll.

Imorgon är det läkare förresten. Ser inte fram emot det särskilt mycket.


Inlagd? Nej tack

Är nu i lägenheten för mig själv och det är blandade känslor inför det. Lite rädd, lite lättad, lite lugnare, lite allt möjligt. Men någon gång måste jag prova igen, och det får bli idag. Natten som var var ingen höjdare alls. Den var jobbig och lång och smärtsam och destruktiv. Så egentligen kan man säga att natten som kommer kan sluta lite hur som. Mammas alternativ finns inte riktigt som alternativ. Är inte riktigt sugen på att vara inlagd mer. Har sagt så många gånger att det var sista gången jag var inlagd, men på något sätt har jag alltid tagit mig dit igen. Som om det är något roligt. Som om det är något värt. Som om det är något positivt. Som om jag faktiskt vill det. Men nej. Det är varken roligt, något värt, något positivt och verkligen ingenting jag vill. Hatar sjukhus. Är så trött på dom. Jag har varit på några stycken. Det ena värre än det andra. Nej, fler sjukhus vill jag inte till. Inte få fler sondslangar tvingad i mig, inte fler LPT-lappar bredvid mig, inte fler läkare som tittar snett, inte fler avdelningar, inte fler äckliga sjukhusmiddagar. Inga sjukhus mer.

Nu är det i alla fall ladda upp inför psykologen som gäller. Som alltid lite nervös, har inte riktigt lärt mig lita på honom. Det tar nog ett tag.

Fan

Här sitter jag med misslyckandet i min hand. Bokstavligt talat. Allting faller runt mig. Jag tappar bort mig själv. Glömmer att jag skulle börja leva. Förtränger att jag faktiskt lovat mig själv. Försvinner bort från det där lilla lilla friska jag var på väg mot. Springer tillbaka till mörkret där ingen egentligen kan nå mig och trolla bort all smärta. Känner inte hatet mot döden, längtar bara dit. Allt som genomsyrar min kropp är egentligen bara smärta. Allting annat är en täckmantel för vad som egentligen gömmer sig där inne. Och mitt i allt detta känner jag rädslan för mig själv. För vad jag är kapabel till. Eller kanske tvärtom, vad jag är kapabel att inte göra. Inte sluta vara destruktiv, inte sluta fly, inte sluta vara rädd, inte sluta längta till något annat, inte sluta vara sjuk. Jävla fan. Fanfanfan.


Lite socker och kalorier och kolhydrater och lite förlåt mitt i allt

Nu har jag fått i mig 100 g choklad. Eller njae. 98. Men vi räknar det som hundra. Antalet kalorier skrämmer mig något fantastiskt. Men det är inte så oväntat. Lite nöjd är jag ändå. Lite, lite. Inte alla dagar jag ens får i mig middag, än mindre godis. Men jag har fått i mig mat också. Paj. Idag igen. Men den är god. Är ju mammas hemmagjorda, då är det lite lättare.

Så sammanfattat kan man säga att det är tufft just nu. Var upp till mamma när hon stod i duschen, för att kolla om hennes fot blev bättre i varmvatten. Hon valde att fråga vad jag kommer göra om jag mår för dåligt imorgon. Nu när jag ska vara ensam i stan igen. Lite nervös själv faktiskt, men har tack och lov inga tabletter. Eller jo, men inte tillräckligt många. Därtill vet jag att kroppen inte klarar en överdos till. Förr har jag ju bara velat dö, men nu är jag rädd för vad som kan hända om jag överlever, igen. Vad händer med min kropp? Med min hjärna? Nu vet jag att nästa gång, om det blir någon, är det verkligen kört. Nu är det så mycket lättare men ändå så mycket svårare. Mest svårare tror jag. Familjen har aldrig mått så dåligt efter något tok där jag lekt med döden. Lillebror framför allt. Blir så arg på mig själv för att jag förstör så himla mycket hela tiden. Egentligen borde ingen mamma behöva sitta och vaka, i ovisshet om dottern ska överleva eller inte. Ingen pappa ska behöva få det där samtalet från ambulansen. Ingen bror ska behöva klippa äppelträd i panik för att slippa tänka på vad systern gjort. Jag har verkligen dåligt samvete för hur illa jag betett mig mot min familj. Hur många gånger jag svikit, så många gånger jag sårat, så många gånger jag fegat ur. Förlåt mamma, förlåt pappa och särskilt förlåt lillebror. Jag är verkligen ledsen.

Hemkommen

Så var jag hemma igen efter en helt okej dag. Skönt att inte vara så många, var bara jag och personalen som var med. Så vi var två. Det räckte alldeles lagom. Kan slappna av därinne med tvätten. Kan slappna av vid disken och det gör mig inte särskilt mycket att kontakten med de äldre inte är så djup och långvarig. Tar det sakta framåt med dem, och det känns rätt lagom.

Mamma är på ingång så ni får väl en uppdatering senare ikväll. Om ni är intresserade vill säga.

Hemkommen

Så var jag hemma igen efter en helt okej dag. Skönt att inte vara så många, var bara jag och personalen som var med. Så vi var två. Det räckte alldeles lagom. Kan slappna av därinne med tvätten. Kan slappna av vid disken och det gör mig inte särskilt mycket att kontakten med de äldre inte är så djup och långvarig. Tar det sakta framåt med dem, och det känns rätt lagom.

Mamma är på ingång så ni får väl en uppdatering senare ikväll. Om ni är intresserade vill säga.

Alla problem

Sitter här i min soffa och önskar att jag fick ha det bra. I alla fall ett tag. För att bevisa att det går fortfarande. Tveksamt med tanke på hur jag mår. Just nu ser jag i kors av trötthet. Mörka ringar under ögonen, blodsprända ögon, kritvit i ansiktet osv osv. Orkar inte med mig själv, orkar inte med min vardag, orkar inte med att hela tiden försöka med aldrig lyckas.


Blandat

Så var klockan natt igen. Jag är helt utmattad men är ytterst tveksam till att jag somnar inom en överskådligt tid. Det kan lika gärna bli ingen sömn alls, vilket vore rätt illa då jag antagligen, kanske, bara lite, gör något dumt. Har verkligen försökt hålla mig ifrån alla tokigheter, men det har inte gått så bra sista dagarna.

Jag har i alla fall ätit middag idag. Den smakade ångest. Inte helt oväntat kanske. Det mesta smakar illa för tillfället. Vill heltst bort härifrån. Sova i trygg säng långt bort från Västerås. Känna lukten av något annat fint. Höra andetagen från någon annan. Dagdrömmer här lite. Ska sluta med det.

God natt.

Kaffe + pubafton

Här står kaffekoppen bredvid mig och är snart urdrucken. Gott är det i alla fall och det är väl det enda min kropp är för just nu. I övrigt mår den rätt kasst. Som jag. Känner mig så himla värdelös efter gårdagen. Jag måste vara den tråkigaste människan som finns. Var därnere i 40 minuter varav jag stod 15 bakom en vägg, 15 vid Frida och Irene och resten av tiden med granntöserna där vi fick sällskap ett tag. Sällskap som inte känner mig väl nog för att veta hur lite av hur jag funkar men som känner mig/har känt mig länge nog för att fråga. Varje fråga fick mig att verka mer och mer patetisk, mer och mer korkad, känna mig mer och mer totalt värdelös. Så med ursäkten att följa med granntöserna hem gick jag därefter hem och mosade i mig allt godis som fanns kvar. Tack och lov var det bara halva påsen då pappa nallat ur den medan jag sov på eftermiddagen. Inte för att jag kände mig smalare, finare, bättre eller mer värd av det.

Nu blir jag i alla fall ensam hemma då mamma och pappa åker några timmar. Intressant hur jag ska klara det efter morgonen som var. Ätit en macka. Eller okej, nästan en hel i alla fall. Känner mig därmed ännu fetare.

Skitsamma, fet är jag och lär förbli så jag släpper ämnet. Nu ska jag i alla fall ta mig till tvättstugan.

Pubafton, godis, The Ark

Usch usch ja. Här är nervositeten skyhög. Ångesten är inte lindrig heller. Men lite tabletter hjälper en bit. Ska nämligen ner på pubkväll i byn där jag är uppvuxen. Hyperhyperhypernervös. Senast jag var där var några år sen och det gick INTE särskilt bra. Mycket är annorlunda nu. Jag hade precis kommit hem från en tids inläggning, liksom nu. Men just då hade jag ingen kontroll på någonting. Inte ens andra människor, eller maten eller sjukhus eller psykologer. Just nu har jag ingen riktig koll på det heller, men jag har just ikväll möjligheten rent mentalt att låta bli att tänka på det alltför mycket. Därför tänker jag kyla ner mig själv med lite Fanta, några bitar godis och The Ark som går på teve. Sedan är det dags för avfärd.

Återkommer imorgon, antagligen sent då jag har för avsikt att dricka ikväll. Njut av lördagen gott folk. Och njut av glädje, mat, godis, roligt sällskap, skratt och annat fint som livet kan bjuda på.

Do you even..?

Så trött. Vansinnigt trött, samtidigt som jag inte lär kunna somna än på typ tre timmar. Måste dö i sängen av ren utmattning. Vanlig trötthet slår inte smärtan. Ska sluta klaga på den. Får skylla mig själv.

Ikväll har jag fått i mig lite allt möjligt, mer eller mindre nyttigt. Ångest över det, men det är väl som vanligt.
God natt.

Hos mor och far

Nu är jag alltså hemma hos mamma och pappa igen efter en dag på Stentorpet, som faktiskt varit bra. Var en lagom dag. Kändes inte så lång men hann ändå komma in i det liksom. Vädret däremot var INGEN höjdare men personalen tvinagde ut oss ändå. I snökaos. Vidriga land detta alltså. Kallt så in i var det, trots två tröjor, en kofta och två jackor. Vantar på, inte hjälpte det heller. Kan inte påstå att hundarna njöt av det hela heller. Men trevligt sällskap ändå, vi diskuterade problem och frågor som inte går att prata om på så många andra ställen. Är lite lättare när vi bara är kvinnor. Jag som är feg, men är ju som vanligt liksom. Så jag mår rätt okej faktiskt. Ikväll taggar jag för kyckling, vin och chips. Låter rätt najs eller hur? Om man inte var ätstörd och hade ett för tillfället starkt monster. Men jag har i alla fall ätit lite idag. Mer ska SKA SKA det bli.

Återkommer senare ikväll.

Fucking trött

Är trött. Så vansinnigt trött, men det kanske har något, bara något litet, att göra med att jag sover fullständigt katastrof. Som igår kväll två timmar och som jag behövde dom. Var i och för sig inte märkbart piggare utan snarare tvärtom när jag några timmar senare skulle ta mig till sängen för att sova. Hade nog somnat på sekunden om det inte vore för all värk. Den börjar så smått göra mig galen. Men jag somnade men har nu varit vaken 45 minuter och vill helst av allt lägga mig igen. Men Stentorpet som gäller idag. Om 20 min går bussen. Trööööööött.

Dagarna med minnen

Idag för några år sen var allt annorlunda än nu. Då gav jag en stor kram till en vän och sa grattis på födelsedagen. Hon var en fantastisk människa, och lär inte ha slutat med det. Saknar henne lite, samtidigt som det kanske var bra att det tog slut. Saker hade nog varit lite annorlunda än hur det blev. Antagligen hade jag gjort henne gräsigt besviken. Nu minns jag tillbaka på den tiden, hur den var. Minns. Minns hur livet var då.

God kväll

Här sitter jag med pappa bredvid och mår inte alltför dåligt. Helt okej faktiskt. Vet inte om det beror på vinet som gick rakt upp i huvudet och får mig att nästan känna mig full, eller om det kanske beror på chokladen. Vad som så känns det faktiskt helt okej. Om man bortser från att Chelsea vinner mot Barcelona då, men måendemässigt så är det skapligt här.

God kväll.

Slitigt värre

Här är det inte många saker på schemat, dock en hel del att göra. Få saker egentligen. Tvätta och städa garderoben. Ingendera känns särskilt roligt men det krävs ändå jag vet. Men det känns okej ändå, hellre att ha något att göra än bara sitta med tankarna. Så hej tvättstugan här kommer jag.

Slitigt värre

Här är det inte många saker på schemat, dock en hel del att göra. Få saker egentligen. Tvätta och städa garderoben. Ingendera känns särskilt roligt men det krävs ändå jag vet. Men det känns okej ändå, hellre att ha något att göra än bara sitta med tankarna. Så hej tvättstugan här kommer jag.

Slitigt värre

Här är det inte många saker på schemat, dock en hel del att göra. Få saker egentligen. Tvätta och städa garderoben. Ingendera känns särskilt roligt men det krävs ändå jag vet. Men det känns okej ändå, hellre att ha något att göra än bara sitta med tankarna. Så hej tvättstugan här kommer jag.

Psykologen

Då har jag varit hos psykologen då. Var tufft idag, pratade mycket minnen. 99an främst. Det var en barnavdelning, men än dock en psykiatrisk slutenvårdsavdelning och det kändes. Det känns än, spåren sitter i. Kom vi fram till. Har inte ens tänkt på det sättet tidigare, det var han som sa. Och han har nog rätt, utan 99an hade mycket varit annorlunda. Det mesta faktiskt. Kanske hade jag varit död, vilket nog varit det bästa sett ur ett stort perspektiv men också ur perspektivet för min del. Kanske hade jag mått strålande, varit frisk, plugga en högskolelinje jag trivdes på. Kanske skulle jag ha pojkvän/flickvän, vad som nu passat. Kanske hade jag varit kvar på någon avdelning. Kanske skulle jag sluppit alla överdoser, haft en hel och stark kropp. Eller så hade allt varit detsamma. Och det är egentligen ingenting som jag borde fundera över, svar finns det ändå aldrig på just dom frågorna, men kanske just accepterandet av att det blivit som det blivit (och ja, att jag gjort som jag gjort) skulle göra det lite lättare att härda ut. Vad vet jag, det bestämdes i alla fall att vi ska träffas en gång i veckan, men borde träffas två när båda kan (och jag orkar). Ja, man kan om man känner mig komma fram till att det fortsättningsvis blir en då alltså.

Ligger här ikväll och funderar allvarligt på hur jag ska stå ut hela natten. Sömnen har det varit allvarligt dåligt med sista veckorna. Men jag tänkte börja ta två insomningstabletter om det inte funkar i natt.

God natt säger jag innan tankarna far iväg alldeles.

Tisdag igen, samma sak

Så var det tisdag igen. Tiden går fort numera. Minns när jag var 12-13, trodde att jag aldrig skulle bli 21, så gammal är man ju jättegammal när man är. Det var ett annat liv, som aldrig skulle komma. Jag slutade inte tro det, men gick från ung och dum till äldre och dum, trodde att jag skulle vara död innan 21. Jag var nog inte ensam om att tro det, att jag inte skulle överleva. Blev 15-16 och trodde inte att jag skulle bli 20. Blev 17 och så var jag inte ens tveksam längre till om jag ens skulle bli 18. Jävla tabletter. Jävla ätstörning. Jävla livet. Du tog livet på mig där och att jag blev 18 var inte min förtjänst mestadels. Efter det var jag osäker på om jag skulle bli en månad äldre, varje månad var jag övertygad om att jag inte skulle orka mer. Att jag skulle ta alla tabletter jag hade och därmed dö. De hade inte räckt, hade bara några hundra. Att jag ens säger det. Att jag ens sitter och tänker på det. På tio år har jag tagit mig .. hit..? Jag trivdes bättre som 12-åring faktiskt. Att börja högstadiet gjorde mitt liv till ett helt annat liv, ett mycket bättre liv. Saknar lättheten i livet. Nog om det. Nog om döden.

Om knappt tre timmar ska jag vara hos psykologen igen. Känns inte riktigt tryggt. Fasar för besvikelsen. Dit ska jag, oavsett hur jag tar mig dit.

Bra för att vara kväll

En hel timme ikväll har jag haft rätt bra, trots eller tack vare chips OCH två otroligt fina töser. Den ena får mig att känna mig så lugn, medan den andra fick mig att le hela timmen. Som jag saknar henne medan hon njutit av solsemester. Den andra saknar jag också, även om vi sågs i torsdags. Tack för att ni finns. Kanske var tröttheten ett hjälpmedel, är helt slut ikväll. Mentalt alltså. Tack alla högljudda invandrare på bussen (och det är en iakttagelse, ingen tolkning - det var fem säten tomma i hela dragspelsbussen - tre "såg" svenska ut, de som pratade (runt mig, vilket jag insåg pga deras decibel på samtalstonen) pratade ingen svenska. "Svenskar" pratar generellt så himla tyst bland folk. Och jag har ett antal vänner som inte har svenska som modersmål så nej, jag ser inte snett på dom på bussen pga deras ursprung utan pga deras ljudvolym. Värsta utläggningen det blev, ville mest förmedla budskapet att jag inte är bra på att åka buss och det slutar ofta i mer eller mindre jobbiga situationer.

Funderar starkt på att gå till sängs, men smärtan som inte blivit mindre gör nog sömnen lika kort och dålig som natten som var. Men jag måste väl försöka, annars går det definitivt inte.
Så god natt, och tack alla fina människor, glöm inte att ni är fina, oavsett vikt, ursprung, hårfärg, civilstatus, intresse eller sjukdom.

Hemma igen

Så har jag tagit mig hem - panikångest på bussen, fixat skjuts hem till mamma och pappa(tack kära granne), tagit några tabletter till, nästan börjat gråta av smärta, öppnat räkning, drömt om ett utebord, längtat till en resa till Paris i höst, räknat på hur stor skillnaden är mellan ICA Maxi och ICA Vallby, det var väl allt jag hunnit med. Det räcker väl för min del, är helt jävla slut i huvudet efter allt idag. Att panikångest tar så mycket mentalt, samtidigt som huvudet inte får det lättare av att behöva hantera den fysiska smärtan också, eftersom den är konstant blir det ännu jobbigare.

Nu kommer min skjuts så tar mig väl härifrån nu.

Snart på väg

Mår inte alltför toppen, men antar att jag förtjänar det efter denna långa, sömnlösa natt. Kunde inte somna, mest pga smärta i lederna, men tog en till Imovane och var helt slut men då var ångesten istället massiv och jag kände mig mest dum i huvudet.

Strax på väg mot Stentorpet.

Det löste sig för stunden

Nu lyckades i alla fall Skellefteå vinna i hockeyn mot Brynäs. De hade inte domaren emot sig som gav vinsten till Brynäs denna gången. Man borde egentligen skämmas om man hejar på Brynäs. Hejar på ett lag som inte ens kan vinna en match på egen hand. Ja, jag är dålig förlorare, normalt är jag det sådär bara rent tjurskalligt bara för att jag är sur och vara vresig mot andra, nu har jag till och med all rätt. Pinsamt domaren och pinsamt Brynäs.

I övrigt är det också sådär. Har vansinnigt ont i lederna. Särskilt fingrarna på höger hand. Blir därför inte långvarig här, bara att skriva här på datorn värker.
Så god natt.

Ensam men ändå inte

Sitter i soffan i vardagsrummet där det ligger två stycken föräldrar och sover. Mamma har jobbat natt så förståeligt. Har sovit riktigt kasst, men kom upp långt innan mamma kom hem. Tur det, annars hade jag fått mig ett mindre trevligt samtal. Har hunnit med rätt mycket. Städa och plocka undan efter igår. Diskat. Ätit en macka som jag inte behöll, men jag åt det i alla fall. Ska väl annars faktiskt inte göra mycket idag. Äta. Dagarna brukar liksom bestå av det. Kämpa inför mat, kämpa för att äta, kämpa för att hantera att jag ätit. Att det ska vara så svårt.

En fin kväll

Så ligger jag här i min säng och har det rätt bra faktiskt. Grannfamiljen gick hem för ett tag sen efter en trevlig kväll med god mat, dyrt vin, många skratt och fina samtal. Det är fantastiska människor alla fyra. Tack för ikväll.
Ett par sms har dykt upp från en viss Stockholmstös som varit på solsemester och redan känns det tryggare att finnas till. Inte blir det sämre av att kärleken spirar för andra fina flickor. Hon förtjänar det verkligen. Annars är det också fint. Mår bra ikväll. Har haft en bra vecka. Farmor några dagar, Uppsala en kväll, samtal med min bror (äntligen, efter överdosen), Maria en eftermiddag och så middagen ikväll. Jag har det rätt bra alltså.
God natt, dags för sängen. Eller ja, somna i sängen, ligger ju redan i sängen.

Sopa, dammsuga, duka, diska, sortera tvätt, bädda, laga mat, utfodra hundar

Här är det full rulle inför middag med grannarna. Har städat och plockat sen jag gick upp. Sitter här, elakt nog, och tittar på när mamma lagar mat. Har gjort mitt på den fronten för nu i alla fall. Dyker väl upp mer att göra när klockan börjar närma sig sex och dom börjar närma sig ankomst. Är helt slut känner jag, ändå har jag inte gjort mycket. Eller ja, beror väl på hur man ser saken, men ur en normal människas synvinkel är det inte mycket. Men det börjar bli ordning lite överallt. Skönt. Mindre skönt är ordströmmen som kommer från vardagsrummet. Onödigt vetande - mindre trevliga ord. Det är så otroligt nice att titta på sport i det här huset.

Nu räcker det med blogg för idag, dyker upp imorgon igen. Ha en trevlig lördag på er. Och ÄT ordentligt, och ALLT ni tycker om som finns i huset.

Det går alltid att ha det okej

Ikväll har det varit en helt okej kväll faktiskt. Är hemma hos mamma och pappa igen och har det lugnt. Ingen bror hemma så bara vi tre. Har ätit paj som jag inte behöll men övertalade mig själv till vindruvor och den sista chokladkaninen sen påsk så har fått i mig ändå.

Har fått mejl från en viss tös från Gran Canaria som kommer hem till Sverige igen imorgon. Längtar till att kunna skicka sms som vanligt igen. Kanske inte hon gör men ja :P

Tänkte försöka göra som min hund som just gav upp då hon insåg att det var färdiglekt för ikväll och la sig under täcket. Då lillebror är borta har vi ju en hel dubbelsäng för oss själva!
God natt.

Hundvalp

Hund nr 4/5 är en av dessa. De här sötsakerna föddes förra veckan nere i Skåne. Tur för oss växer hundarna faktiskt upp och blir väldigt fina. Och om det är hund nr 4 eller 5 visar sig, det beror ju på om Mistra ska ha vapar eller inte, men det verkar vara tomt i magen på henne. Men en av dessa blir i alla fall vår om 7 veckor.

hundar

Idag har jag annars varit på Stentorpet och haft det rätt okej. Lite jobbiga frågor ibland sådär, helt plötsligt hade de andra hamnat på området ätstörningar. Att det är så förbannat svårt att hantera samtalsämnet. Hatar det. Det hela slutade med att jag inte öppnade munnen under hela det samtalet.

Snart ska jag i alla fall hem till mamma och pappa.

Torsdag igen då

Så var det återigen torsdag och ikväll mår jag bättre än igår natt. Himla tur det med tanke på hur illa det var. Men jag tar bort de där tolv timmarna vaken i natt och fokuserar på kvällarna istället. För både igår kväll och idag eftermiddag har varit riktigt fina. Jag har TVÅ DAGAR I RAD gjort HELT SPONTANA grejer. Igår hoppade jag ju in i bilen med pappa till Uppsala där jag träffade Maria och Ewa. Underbara människor båda två. Vi åt choklad, drack påskmust, slog in paket, myste i soffan. Idag var det Stentorpet på dagen där det gick bättre än väntat. Det blir väl värre imorgon antar jag när jag ska träffa min kontaktperson. Fasar för det.

Istället för att pina mig en bussresa till, när jag skulle hem från Stentorpet åkte jag med Jocke till Skallberget där jag lite sådär på chans skickade ett sms till tösen som bor i trappuppgången bredvid honom. Hemma var hon så där hamnade jag ytterligare ett tag innan jag slutligen tog en omväg hem vilket resulterade i en lite för lång promenad. Men den gör mig inget, har inte riktigt tänkt på den då jag har så mycket annat fint att tänka tillbaka på. Jag har fler fina människor runt mig än jag förtjänar. Sviker dom om och och om igen. Men jag minns tillbaka på det fina. Maria här hemma som är så underbar. Tänk hur många år den människan stått ut med mig, tänk alla år hon delat med sig av sig själv.

Uppsalaresan igår. Marias doft, Ewas skratt, Marias ögon, trappsteget jag alltid håller på att ramla på, katterna som skrämmer livet ur mig, Marias händer. Hela Maria faktiskt.
Och det räcker alldeles lagom ikväll för att jag inte ska tappa kontrollen.

Att vara ätstörd. Att vara anorektiker. Att vara sjuk. Jag vet nu Anorexi, vem du är

Skrev och skrev här i drygt en timme, ändrade och kladdade och så lägger blogg.se ner??!?!!? Fucking skitsite detta.

Egentligen skrev jag mest för att jag behövde skriva. Skriva tankar utan att sortera eller hålla ordning på dom. Bara skriva dom.

Jag hade ett rätt fint liv. "Fick" det förstört för mig, ordnade till det och lyckades förstöra sönder det totalt för mig själv efter det. Allt slutade med en fucking ätstörning. En sjukdom. Ja. Det är faktiskt inte livsstil. Ingenting att sträva efter. Ändå längtar jag dit. Faktiskt. Lite grann.

Jag längtar inte efter rädslan. Rädslan för allt. Rädslan för siffrorna på vågen som aldrig visade rätt, rädd för maten som skulle göra mig tjock, rädd för vännerna som tog med mig på filmkvällar med pizza och chips, rädd för familjen som bjöd på finmiddagar, rädd för släkten som bjöd på sprit, rädd för skolan där alla tittade snett och viskade bakom ryggen, rädd för fotbollslaget som ville prata mig frisk, rädd för mig själv för att jag inte gjorde någonting alls egentligen, rädd för livet, rädd för döden. Jag saknar inte rädslan, någon av den. Jag saknar inte oron jag kände då för att inte räcka till, oron för att inte duga, inte göra rätt. För rätt, det har alltid funnits ett rätt, även när alla svar egentligen varit fel, särskilt då. Saknar inte oron för att vara frisk nog, saknar inte oron för att ínte vara tillräckligt ätstörd fastän jag inte fattade då att det var det jag var. Jag saknar inte paniken som vällde över varje gång minsta lilla bedömning kunde göras och också gjordes. Om det så var på ett engeleskaseminarie som inte betydde ett skit, eller om det var när vi skulle springa fortast på fotbollsträningen trots att jag ätit ett äpple på de tre senaste dagarna, eller om det var, som viktigast, när jag ställde mig på vågen. Jag saknar inte ångesten som ständigt gjorde ont. Ångesten för att åka buss, ångest för att mätas med andra, ångest för att äta, ångest för att inte göra dumt, ångest för att göra något dumt, ångest för att träna, ångest för att träffa andra, ångest för att göra saker, ångest för att leva, ångest för att dö. Och jag saknar verkligen inte kampen. Inte den där kampen för att man vill göra något så vansinnigt mycket att man tänker på det ofta, mycket, hårt och länge. Jag var ingen bantare. Som ägnade stora delar av vardagen åt kroppstänk, jag ägnade mitt liv åt det. Gjorde mitt liv till det. Det finns så många saker som var så mycket värre när jag var sjukare. Sjuk. Vilket tempus man nu vill använda. Det finns så många saker jag inte saknar alls. Men en sak jag faktiskt saknat mer och mer vartefter kilona gått upp och vartefter anorexin avtagit i allvarlighet (menar alltså allvarlighet på så sätt att den var dödlig) är tryggheten. Det var en trygghet i alla dessa känslor som jag visste hur de var och varför och vad jag skulle göra, sen om de hjälpte eller inte men jag gjorde många saker pga känslorna utan att tänka på det, jag saknar tryggheten i den där rösten i huvudet som jag vet vad han ska säga men som ändå känns trygg att han finns där och säger det. Jag saknar tryggheten i att jag var någon.

Men nu sitter jag här med gamla rakbladsärr blandade med nya, med vänner ett sms bort, med samtal om smärtan jag orsakat min familj, med dammiga journaler, utredningar, informationsblad, LPT-lappar och psykpapper under sängen, med foton från förr där benen sticker ut, ögonen är döda och jag långt långt bort från den plats där kortet togs, och med brev som minnar om lyckligare tider och med en kropp som redan nu helst vill sova tills om tre veckor inser jag att den tryggheten jag så innerligt saknar inte riktigt finns. Den är egentligen bara tom och hård och elak och destruktiv, men den kändes så himla bra då, det som finns kvar av den känns bra. Och ändå så inser jag att allt är en illusion. Den gör mig inte stark, den tryggheten, den gör mig inte glad, den gör mig inte hel. Den gör mig vad? Bara än mer beroende av den. Den gör mig trasig, lite mer trasig för varje gång jag vänder mig till den. Den gör mig lite lite ensammare varje gång jag springer dit i tårar. Den gör mig lite lite sjukare varje gång jag tror att den ska göra mig friskare genom att finnas där. Men nej. Nu sitter jag  ju här, och har försökt med det, trott på det i så många år och är egentligen bara tjockare, trasigare men lika nära döden. Tryggheten. Du var mitt allt, du gav mig anorexian, och stannade där med honom, tack för det, för din lojalitet, men det är nog jag som varit mer lojal mot dig. Mot anorexian, som var jävligt lätt att vara lojal mot. Han gav mig allt, men den fulaste och svartaste varianten av det. Kärlek ja visst, men du är som en misshandlande man - stark, men svag, men framförallt genomjävlig. Ja du gav mig motivation och kamplust - att försöka sträva efter något som inte går att nå. Och jo, det är sant, du gav mig ork - till att låtsas att jag hade ork jag inte hade som till slut nästan tog död på mig. Oj, förlåt, jag glömde, du gav mig ju ett hem också - i ditt hjärta fullt av förakt. Men framför allt gav du mig ju det jag allra mest behövde - någon där som jag kunde lita på skulle stanna där och älska mig och vårda mig och ge mig den där tryggheten. Och se vad den gjorde mig. Vad DEN gav mig. Vad DU mest av allt gav mig. Död. Sjukdomar, sjukhus, intoxer, droger, magpumpningar, bråk, inskrivningar, utskrivningar, vågar, kilon, läkare, psykologer, poliser, kräkningar, rakblad, sjukhusrum, slangar, hjärtmassager, mun-mot-mun-metoden, sprutor, samtal. Du gav mig ett sjukt liv. Och dig saknar jag, när du var som starkast och var min närmaste vän. Jag gör nog inte det lika mycket. För trots att du faktiskt sett till att jag överlevt allt - så var det du som först gav mig det. Jävla äckelsjukdom. Jävla anorexia. Jag hatar dig. jag hatar dig av allt jag kan, orkar och förmår.

Och jo, jag kommer springa tillbaka till dig, alldeles säkert, men glöm inte då, att jag egentligen vet vad du gör. Och glöm då inte att jag fortfarande hatar dig och ännu alltid kommer älska dig lite mindre än jag alltid gjort för och kommer lämna lite lite mindre plats åt dig då, för varje gång.


Tur och retur Uppsala

Lite sådär spontant skickade jag ett sms till Maria som gärna tog emot mig för en kväll. Så några timmar efter avfärd, bilfärd med pappa, halvtimme buss, en lång stund i Marias armar och införskaffning av choklad och påskmust äntrade jag hemmet och slängde mig i famnen på Ewa. Två fantastiska människor det där och jag är så lyckligt lottad som fått ha dom i mitt liv så mycket som jag faktiskt fått. Så tacksam för allt jag fått, all tid och alla nätter där. Tack fina <3

Nu är jag i alla fall hemma och borde ta mig till sängen. Så ja, god natt.

Första gången igen då

Idag var det första mötet med psykologen efter överdosen. Det har inte blivit lättare alls vartefter åren och överdoserna kommit och gått. Båda har varit många och långa. Många första möten efter överdoser men ingen av psykologerna jag haft under åren har gjort det lätt för mig. Det ska kanske inte vara lätt heller förstås. fick egentligen inte så mycket skäll eller skit, vilket jag inte alls är van vid, förra psykologen var oftast högljudd och arg. Den här psykologen är det inte alls. Pratade varken högre eller lägre än vanligt. Vilket nog gjorde det lättare för honom att prata med mig. Är van vid högljudda diskussioner, så de är lättare att hantera. Eller njae, lättare att härda ut snarare. Men han var tyst, frågade frågor jag inte tänkt på eller behövt besvara alls. Så man kan säga att det var rätt tungt. Kände besvikelsen i väggarna, såg den i hans ögon. Det är nog det jag tar allra allra sämst - besvikelse. Jag vet att jag förtjänar den, oftast, och särskilt nu. Han undrade väl mest hur jag tänkt. Vad jag egentligen ville med alla hundra tabletter. Och faktiskt kom jag bara på ett svar. Jag försökte, tappert, hitta ett alternativt, som låter lite bättre än det enda jag har. Dö. Döden, det var det som var mitt mål, min tanke, min längtan, min enda önskan just då. Och just när jag skriver det, nu, kan jag inte komma på en enda gång jag lyckats överleva en överdos på egen hand. Jag har alltid blivit avbruten på väg mot döden. Ändå slutar jag inte längta efter den. Jävla dödenhelvete. Jagsaknardig jaghatardig jagvillhadig. Nu är det nog ingen bra idé att jag sitter här längre.

God natt.

Lite rester sådär

Idag har det varit en typisk annandag. Resten som gjorts åt. Rådjurssadel med potatis som blev över från igår åts idag. Sista påskmusten dracks just upp och det återstår bara några chokladkaniner. Det kändes helt okej tidigare idag, men vartefter kalorierna intagits har det blivit svårare. Vet ju att jag inte dör av en tre chokladägg, men ändå skriks det i huvudet att jag kommer gå upp tio kilo. Nog om ätstörda tankar och vanor.

I övrigt är det inte heller särskilt bra. Samma tankar maler och jag har noll idé om hur jag ska hantera dom på ett vettigt sätt. Kan inte vettiga sätt. Kan bara destruktiva och enkla. Vad hände med min kamplust? Min envishet? Jag brukade kunna hitta motivation till att tävla och utmana för att bli bättre. Numera räcker den kamplusten knappt till ren överlevnad. Ja, onödigt sagt med tanke på senaste överdosen. Vad i helvete tänkte jag där egentligen? Hur i helvete snarare. Jag har inga bra svar, vilket gör mig så förbannad och less. Varför lyckas jag inte bättre än det här? Fan.

Nu ska jag sluta vara negativ.
God natt.

Rena utmaningen

Nu har jag fått i mig frukost. Eller ja, frukost och lunch blir det väl. Ett glas juice blev det också. Lite nöjd faktiskt med tanke på att jag en normal dag inte får i mig varken det ena eller det andra. Det händer inte ens en gång i veckan, men nu är det i alla fall så. Det känns, som alltid, otroligt dubbelt. Ja, är nöjd, såklart, jag kämpar och har kämpat i så många år för att ens kunna det. Det tog mig månader av inläggning för att klara av att äta marmelad igen. Utan att spy upp den vill säga. Kan i och för sig inte ropa hej än. Men störst chans att jag kan göra det är att fortsätta sitta kvar här i soffan.

Idag är det annars väldigt lugnt. Kaffe borde jag försöka få i mig också. Ska på något effektivt och lätt sätt få ner kaffekonsumtionen efter den här helgen. Tänker inte börja den kampen nu hur som.

Påskdagen och farmor

Så var det dagen efter igen. Det blir alltid det liksom, helt utan att jag behöver göra något. Lika bra är det. Natten har gått sådär. Vaknat till och från och haft svårt att somna om så är redigt trött idag. Det gör inte så mycket, inte så mycket planerat här hemma. Vi har firat farmor, det lilla vi nu firar, idag. Hon fyller ju år imorgon men då åker hon hem så valde vi att göra det idag. Nöjd blev hon i alla fall med det lilla hon fick.

I övrigt mår jag sådär. Inte helt oväntat är det mat, kalorier, vikt, siffror som snurrar runt i huvudet och stör allt annat. Men idag har jag lovat mig själv att inte gå till vågen och det har väl aldrig varit så lätt att lyckas med det som nu. Bara att se mig i spegeln visade vad den skulle stå på. Smääääääällfet. Har verkligen, verkligen ingen lust att äta chokladhare idag, men JAG SKA. Gör det ni också, ät choklad, det är påsk, då är choklad alltid okej.

Påskafton

Ligger i min säng med farmor i sängen  bredvid. har ätit 18 kg godis, känner mig smällfet och äcklig men jag har haft det bra. så allt är som det ska. Typ. God natt.

Till förrätt

Här har det ätits belgiska våfflor. Me like <3 Sen att ångesten nu gör det hela mindre härligt, men det är ju en annan fråga. Det har varit lite så hela dagen, de fyra timmar jag varit vaken - kanske inte så många, men tillräckligt - har bestått mest av att hålla tankarna i styr och leendet på plats. Det har gått rätt bra. För alla som vill ha trevligare på påsk än läsa mitt inlägg som fortsätter i negativ klang, kryssa sidan genast. För trots att det är påsk, och trots mina förhoppningar men framför allt mina förväntningar, så är det rätt tungt idag. Vaknade ensam, vilket var rätt skönt men när folket kom hem kände jag mig mest malplacerad och i vägen.

Nu är det i alla fall paus här hemma, alla har lagt sig i sin vrå här i huset. Farmor i sin säng, pappa på golvet i vardagsrummet med mig och bror och mamma i sina sängar på övervåningen. Brukar bli så när det är högtid och det bara är familjen. En stunds vila där för att orka resten av dagen.

Vet inte om jag ska göra detsamma eller om jag ska sitta här och leta efter skor till min lillebror. Han behöver i och för sig en tröja också. Jaja, något hittar jag säkert.

Återkommer senare idag.


Farmor

Här sitter vi (*host* en del ligger faktiskt) och är lite halvsega. Farmor snarkar på min högra sida medan pappa ligger på min vänstra och kämpar för att snarka högre. Han lyckas rätt bra med det faktiskt. Farmor har äntligen kommit, som jag saknat henne. Varje gång hon sitter bredvid kommer jag på hur mycket jag saknat henne under den tid som gått sen vi sist träffades. Tur på sätt och vis då saknad är en påtaglig och stark känsla som man sällan glömmer annars.

Någon mer som jag har ungefär samma känslor för är tösen i Uppsala. OM (ett stort om som ni märker) jag hade haft en telefon som kommer ihåg hur man skickar ett sms hade jag sagt det till henne, men då jag INTE har en sån telefon blir det lite svårt. Men ja, nu har jag bevis för att jag i alla fall tänker det och menar det och säger det, sen att hon inte ser det förrän om sisådär hundra år är ju inte mitt fel. Tycker hon kan ta sin mor och pallra sig hit faktiskt. Önsketänkande men det hade kunnat gå.

Nu är det matlagning som står på schemat.

Ja, jag vet

Sitter här ikväll efter att ha ätit pasta. Den ni. Med skinksås, så gissa ångesten här ikväll. Tyvärr fasar jag för att mamma ska få rätt i sin kommentar vid middagen. Undra om jag kommer klappa ihop nu under helgen. Mycket möjligt då jag egentligen inte tagit itu med kraschen förra veckan. Har mest sprungit bort från det faktum att det var inte många tabletter från att det var slut för mig. Det har varit nära förut, men jag har inte legat i koma i två dagar förut, och just det konstaterandet får mig att känna mig förbannat dålig. Inte blir det bättre av att bli påmind om det väldigt ofta. Jag har heller aldrig fått så många problem efter en överdos som denna gång. Varje gång jag får kramp vet jag att det är därför, och eftersom krampen kommer cirkus en gång i timmen kommer jag aldrig riktigt ifrån minnena av kraschen. Hjärtat som för det mesta slår fel eller gör ont vet jag också mår så dåligt pga förra veckan, så den där känslan av misslyckande är aldrig långt borta.

Men ja, nu är kvällen här och det är blandade känslor, men att vi är i bilen på väg mot farmor om tolv timmar gör det lite lättare att andas. Ska bli kul att träffa henne igen. Var ett tag sen sist.

Ja, det var väl allt för detta inlägg, det kommer nog ett till senare ikväll.

Skärtorsdag

Nu är alltså påsken inledd, vilket betyder att mamma handlat godis, vilket betyder att jag blir så himla sugen samtidigt som jag fasar för att hetsa. Vilket kanske inte är så troligt, men rädslan finns där. Choklad liksom, vem älskar inte det. Dom stackarna är det i så fall synd om men jag älskar det och det är väl faran.

Ska nu äta lite frukost är det tänkt. Eller lunch eller vad det kallas.

Senare i eftermiddag ska vi till systemet för att köpa lite vin, åka till Mediamarkdt och framkalla ännu fler bilder och köpa mammas skumgodis som inte fanns tydligen där hon handlade imorse.


Åååååh

Här är det blandade känslor. Inför livet kan man säga. Inför mig själv och hur jag ser ut och inför det mesta. Egentligen har dagen inte varit särskilt dålig. Jag var ute i trädgården med våra tre pälsförsedda saker. Våra hundar har det rätt bra. Om man tänker efter liksom. Eget rum, egen hundgård, filtar eller annat mjukt att ligga på i alla rum de oftast vistas i. En lajka ligger just nu utfläkt på en björn i gosedjursform. Dess huvud agerar huvudkudde åt henne. Det är förresten hon som det går diskussioner om ifall hon ska ha valpar om ett par veckor. Borde börja märkas på henne snart.

Dessutom har jag ätit mat. Kyckling med citron - och dragonsmak. Det gick rätt bra, den stannade kvar i magen och ja, ångesten gnager och inför denna helg fasar jag för att ställa mig på vågen. Efter ännu värre. Fy nej. Går bara upp och upp för tillfället. Eller njae, men typ.

Nu är det dags att stänga av här. God natt.

Städning, mormor, livet

Sitter här och är egentligen stressad över att jag inte gör tillräckligt. Mamma väntar sig underverk här hemma och jag är egentligen helt slut, utan att ha gjort något särskilt i mer än två timmar. Hur patetiskt är inte det, när jag faktiskt sa till mamma att jag skulle göra i ordning här hemma. Om 24 timmar är jag och pappa på väg att hämta farmor och tills dess vill vi alla ha (vi ska däremot inte räkna med att den manliga skaran av familjen har några allvarligare planer på att själva bidra till att så bli fallet, men det beror ju på hur man ser på saken) det lite fint. Inte så mycket saker överallt, inte så många dammråttor (de kan nog inte kallas dammråttor, snarare hårtussar efter en viss mammas hund som fäller ungefär 3 pälsar om dagen) och kanske lite mindre oordning i badrummen. Men det är som sagt ett antal timmars arbete dit och varken jag eller mamma har riktigt dom timmarna i oss.

Jag har i alla fall pratat med mormor ett tag, tänkte liksom hälsa glad påsk själv innan, nu när det är lugnare. De har det upp och ner som alltid, men det vore ju konstigt annars. Funderar på om jag och bror kanske ska ta oss tid att åka de där 5 timmarna ner, för oss själva, så kanske jag kan komma lite närmare honom igen. Det har tagit oss många år att komma så tajt som vi gjort innan min otroligt korkade överdos förra veckan. Men som jag tidigare sagt så var just den dagen inte mycket att hurra för. Just den dagen var jag så fruktansvärt trött på livet, hopplöst hopplös inför framtiden och fullkomligt övertygad om att hela världen vore så mycket bättre utan mig. Inte för att det kanske ändrats nämnvärt till idag, men nu är jag tämligen övertygad om att jag får acceptera det livet.

Men nu - NU - städning. Kanske ska ta en stund ute i trädgården med våra tre odågor också senare.

När saker går lite bra

Idag har varit en ren ren virrdag. Från toppen till botten och tillbaka till toppen. Nu är jag någonstans emellan. Hockeymatchen mellan Skellefteå och AIK blåstes just av. Till min stora glädje vann Skellefteå med 8-2! Jag gillar inte 08-lag. Nästan lika glädjande är att Färjestad åkte ur.

Jag sitter här i min ensamhet med en flaska påskmust och är väl egentligen rätt trött. Men en liten liten föraning om framtiden sitter i huvudet... Manin är på ingång. Är lite därför jag orkat senaste dagarna. Orkat folk, orkat hålla masken, orkat vara mig själv lite sådär för det mesta. Hoppas, hoppas det vänder inom kort, orkar verkligen inte med det när farmor är här. Men det är inte förrän om två dagar så kanske det, mirakulöst nog, hinner vända tills dess.

Nu kom bror hem, god natt.


God morgon

Nu sitter jag här och har det rätt bra. Jag är uppe och påklädd och sitter med Jocke bredvid i soffan. Vi somnade tidigt. Skönt för min del att ha sällskap, sover alltid bättre tillsammans med någon. Tråkigt för honom, eftersom jag då somnar så fort. Jaja, han får skylla sig själv.

Väntar på att mamma ska hämta upp oss. Får se när det blir.

Som första dagen igen

Idag var det återigen dags för Stentorpet. Det var ett svårt val in i det sista om jag skulle åka dit idag eller inte. Men jag bestämde mig sex minuter innan jag satte mig på bussen att jag skulle dit. Väl där var det väldigt lite folk, tack och lov och ännu bättre blev det när det visade sig att det bara var jag och ledaren. Som inte tog upp eller ens antydde att han visste något om förra veckan. Vilket jag vet att han gör då jag pratade med en annan ledare i telefon imorse då jag ringde och sa att jag skulle komma men blev sen och hon sa att om jag orkade och kände att jag orkade trots förra veckan så var jag välkommen. Så ja, vet hon vet väl resten. Men som sagt väl där gick det bra, jag var mest nervös för att han skulle ta upp det så jag var ganska tyst till en början.

Men strunt samma, jag var där, det gick bra och jag är hemma igen och hämtar andan innan Jocke kommer.

Återkommer ikväll.

Nya tag

Nu är det måndag och jag har bestämt mig för att förra veckan ska vara förra veckan och att jag tagit ett steg bort från det. Det var sista överdosen. Det måste det bli. Kroppen klarar inte fler. Som det är nu är kroppen inte alls med mig. Många problem och skavanker och områden med värk. Får skylla mig själv.

Idag tänkte jag ta mig till Stentorpet. Känns blandat inför det, men jag måste ju dit någongång hur som helst.

Nu - sova.

Mat och mat med tillbehör

Här har lax i citronsås ätits med ris och vitlöksbröd. Det känns sådär. Sås och bröd samtidigt. Men jag har fått i mig en normalportion och det känns överlevbart att behålla det. Faktiskt.

Idag har det annars varit lugnt. Efter fyra timmars sömn tog jag mig upp och iväg med mamma för att handla. Inte mycket kul som blev shoppat. Tvättmedel i mängder, rengöringsmedel, tofsar, krokar och lite annat tråk. Men nu har jag det i alla fall och behöver inte handla det på bra länge.

Ny vecka är på gång och ja, det får väl visa sig hur det går. Kroppen kommer ikapp vardagen lite igen hoppas jag. Hjärtat gör ont än, särskilt vid djupa andetag, ryggen är öm men mest skrämmande av allt är nog mammas kommentar idag. Mitt minne har försämrats kraftigt efter överdosen. Mentalt har jag förändrats säger hon. På vilket vis vet jag faktiskt inte, och kanske är det lika bra.

God morgon

Somnade strax efter sex men är nu uppe. Haft en lång och trevlig natt med samtal med C. fram till klockan sex. Värre blev det nog för henne som bara skulle få en timmes sömn innan hon gick upp.

Nu ska jag i alla fall åka till stan. Wish me good luck

Lite senare sådär

Idag har det varit en dag utan inlägg här, ledsen för det om någon nu saknat det. Strunt samma. Jag har egentligen inte gjort mycket idag. Bara låtit dagen gå, accepterat att jag är hemma igen och försökt smälta, återigen, att jag överlevde, återigen. På något vis gör jag alltid det. Även om det aldrig varit så osäkert om att jag skulle göra det som det var den här gången. Och jag har hört det, flera gånger, och får höra det emellanåt men mest som ett gömt meddelande ibland i det mamma och pappa säger. Ändå kan jag inte riktigt ta in det. Det är lite lättare att känna att det var farligt denna gången, eller ja, farligare än någonsin förr, nu när kroppen säger ifrån. Att den protesterar mer än någonsin förr. Invärtes, fysiskt, gör det ont och det märks att den tagit stryk. Hjärtat framför allt. Det slår fel, hoppar över slag ibland, slår i otakt men mest av allt gör det ont. Varje slag, varje andetag. Nog om det.

Nu ligger jag här i min säng och har det egentligen rätt bra, ändå ligger en liten ångest där och gnager och vill ut och få plats och göra illa och förstöra. Det har resulterat i en del missöden och hur det ska stanna vid dom och inte bli fler är jag lite osäker på hur det ska gå till. Men jag ska nog mest ligga här och till en början få upp värmen och för det andra försöka få in lite sovtrötthet i kroppen.

God natt.

RSS 2.0