God natt

Hm ja.
Ingen bra dag. Bråk, ont i ryggen mer bråk. Men har fått i mig godis ikväll. Skönt att ha lyckats med något, även om det inte enbart känns som en vinst.

Är så trött. Orkar inte med det här.

God natt.

Hur kunde jag tro annat..

Livet är så härligt. Allt går åt helvete. Jag är dum i huvudet. Jag är ett stort misslyckande. Det är inte kul längre. Det är inte värt det längre om det ska vara så här. Hej då.

Fredag

Ingen tid hos psykologen idag. Hade behövt det, men nu är det som det är. För ryggen var det dock goda nyheter. Har svårt att ändra läge överhuvudtaget. Kanske mamma har en poäng att det borde bli ett besök hos läkaren. Orkar inte med en trasig kropp hela tiden. För sent för det. Vissa skador och problem kommer jag alltid få dras med, det vet jag, men behöver inte fixa fram fler än det.

Idag hoppas jag annars på att slippa göra något alls. Med tur/otur, beroende på hur man ser det, tvingar mamma mig till läkaren. Ikväll satsar jag på chips!!

Vad trodde du?

Livet är så härligt. Jag har ägnat större delen av dagen åt att göra fel. Fel, fel, fel. Hela tiden. Bara svika. Förstöra. Misslyckas. Göra fel.
Gör tvätten fel. Säger fel. Äter fel. Fattar fel.
Känner mig värdelös och ett stort misslyckande som bara förstör och är i vägen. Ångesten är skyhög, jag vill hetsäta, jag vill springa, jag vill ta varenda tablett jag har, jag vill dö.
God natt.

Torsdag? Fredag?

Är lite dagvild, men har kommit fram till att det är torsdag (den lilla rutan längst ner till höger med datum och dag funkar fint i de stunderna).
Har fortfarande ont i ryggen, huvudet dunkar och ja, ni vet, hela raddan med saker jag redan skrivit. Lär vara tvungen att ta mig till familjeläkaren snart, gråter snart varje gång jag rör på ryggen.

Senare idag, klockan två, ska jag vara nere på stan för att träffa en handläggare som ska hjälpa resten av världen att få in mig på någon aktivitet. Orkar inte med allt det här. Men mamma orkar inte med mig mer så jag lär väl göra något. Problemet är vad. Är livrädd för att göra något alls. Men som sagt, har inget val längre.

Oooh

Var sådär otroligt smart och tog en promenad igår också. Det gör så förbannat ont i ryggen. Pappa sa att det skulle bli bättre om jag rörde på mig mer. Går inte att vrida ryggen alls nu.

Inuti gör det lika ont. Känns som att jag bara tar steg bakåt, inga framåt. Och så är det nog nu. Det går bara sämre och sämre med allt.

Har just väckt mamma, samtidigt som lillebror kom hem. Förhoppningsvis slipper jag åka iväg någonstans idag. Pappa ringde just, han har glömt sin plånbok hemma, så sån tur har jag nog inte. Nej, det hade jag inte heller.
Återkommer.

God kväll

Eller bara kväll låter bättre. Klockan är ingenting, men ändå är jag är inte alls pigg. Vill mest ligga kvar här i soffan, den där promenaden gjorde ingenting bättre. Pappa sa att det skulle bli bättre, men bättre? Inte alls. Ryggen dör lite smått. Ungefär som jag. Har sprungit runt som en galning hela dagen och återigen, släpar och byter plats och viker osv. Alla mina köksgrejer är nu i plastlådor istället för kartonglådor. Ska köras ner i källaren när nu platsen där finns snart. Har annars bara varit hemma hela dagen, skönt att slippa åka iväg. Är så jobbigt mentalt att behöva ladda upp och ladda ner efter att ha varit ute.

Det var väl allt. Är inte planerat att åka någonstans imorgon heller. Kan man hoppas i alla fall.

Tisdag. Hunger.

Tisdag. Tisdagar brukar inte vara mina favvodagar. Brukar vara helt slut efter starten på veckan, måndagen. Inte annorlunda idag. Trött. Har svårt att sova, har svårt att slappna av, har svårt att leva. Är hungrig och sitter här och har en dialog i huvudet om huruvida ska jag äta bröd eller inte. Brukade älska bröd. Brukade älska det mesta i matväg. Utom grönsaker då^^ Saknar att inte tveka om att äta när jag var hungrig. Äta lagom när jag var så frukosthungrig, äta mer lagad mat om jag var hungrig vid middag. Numera har hungern en helt annan effekt på mig. Och jag hatar det. Äs älskar det.

Idag blir det lugnt, promenad, dusch och väcka mamma, sen blir det lite mer städa och sortera. Allt för att inte sitta ner och börja tänka.


Bimbovarning?

Kväll igen. De kommer om och om igen. Illa vore det annars. Men är så trött på att alltid vara trött på livet. För det är jag. Det är uttjatat här, jag vet, men det finns inte mycket positivt just nu.  

Nu ni, ska jag gå emot mina principer och se Idol. Älskar ju musik, så får väl ge det en chans, även om det är riktig bimbovarning på det.

Återkommer .

Som vanligt.

God morgon. Eller bara morgon passar bättre. Är så trött, så trött, sover katastrof. Är trött på mig själv, på min kropp, på mitt huvud, på min vardag, på min ensamhet. Jag är trött på livet. På vad jag gör med mitt liv. Förstör det. Ibland långsamt, ibland mindre långsamt. Som nu. Just nu går det inte långsamt alls. Återigen är det inte bara inuti som mår rätt kasst, kroppen är sargad. Jag orkar inte.

Idag är det inte mycket som händer förrän 15.45. Jag och mamma ska bänka oss på Elektra för att försöka få tag på biljetter till Phantomen på operan. Och Don Giovanni kanske. Eller vad det nu blir.

Söndag

Klockan är inte särskilt mycket, men är helt slut, trots att jag inte heller varit uppe länge. Sover katastrof så när jag väl somnar sover jag och är utmattad när jag är vaken. Också det, trots att jag slutat med Seroquel. Den sägs göra en helt avtrubbad också på dagen, men antar att min kropp vant sig vid höga doser medicin för så trött är jag inte. Den nya, Zyprexan dock är inte alltför härlig, den gör ännu mindre skillnad än Seroquel.

Idag händer inte mycket, ska dammsuga strax, ta en promenad kanske, om jag får och äta. Äta precis så mycket som jag vill, utna att äs skriker på mig.

Återkommer.

Förstoring

Desto fler minuter som tickar förbi desto sämre blir synen. Det känns från dag till dag att det blir värre. Är lite rädd för vad det kan leda till. Kroppen strejkar allt mer. Sidan av ryggen hugger till och bultar i evigheter varje gång jag rör mig, huvudet går sönder, hjärtat dunkar hårt. Ni fattar. Min kropp dör sakta ut, utan mig ibland. Känner mig trasig och ensam, förstörd och sviken. Ja. Sjuk alltså.

Nu får det nog bli god natt här.

Lösning?

Lördag. Det är lite segt idag. Trött med försöker hålla igång, det går rätt bra. Jag och mamma har släpat hyllor och böcker och sorterat pärmar och spikar och hammare och annat jobbigt man måste göra när man ska göra om ett rum helt och hållet. Sängen ska någon gång idag tas dit också, när vi nu fått plats med resten någon annanstans. Det blir knivigt med tanke på att det finns massa plats om man sorterar, vilket kommer ta massa tid, vilket betyder att det inte görs klart idag, vilket betyder (blir väldigt många "vilket") att hela högen med tyger (två*två*ett meter) blir kvar på hallgolvet på övervåningen. Pappa kommer bli sur. Det skiter vi i, uppenbarligen.

Det känns sådär i övrigt. För att mina armar inte ska bestå av bara sår krävs det att jag inte lägger mig i sängen alls. Det var samma problem som för tre år sedan. Jag löste det med att sitta på golvet de timmar det var tänkt att jag skulle sova. Sov var tredje, var fjärde natt, sov tre timmar och började om igen. Det, tillsammans med ett antal mil om dagen på grusvägen, resulterade i många månader inlagd så jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Hur jag ska kunna hämta andan utan att gå under..

Nog om det, det blev godis igår, den ni, det stannade inte kvar, men jag åt det och det var kvar länge. Ikväll ska jag försöka hitta något annat gott att äta, för att visa mig själv att det borde gå. Att jag också kan.

Någon annan gång.

Klockan är mycket, men jag har ingen större lust att ta mig till sängen. Det lär inte gå så bra där ändå. Är så trött på mitt liv. På att inte leva längre. Det känns inte ens värt att försöka. Orkar inte med mig själv. Kroppen gör ont, hjärtat smärtar, huvudet dödar och hjärnspöket skriker. Livet försvinner sakta iväg och dagarna går mest ut på att inte smita upp och räkna alla tabletter. De är många för övrigt, ligger lite här och där och jag har absolut ingen koll på vart vilka ligger eller ens vilka jag har kvar. Tryggt där.

God natt.

Brr

Kallt. Det är så kallt. Inuti blåser vindarna även fast stormen lugnat ner sig. Jag förstår inte riktigt hur allt ska gå till för att det här ska gå bra. Vården ja. Underbara, svenska, fina, välbärgade, rättvisa psykvården. Hur jag än gör blir det fel så egentligen borde jag inte göra någonting, även om det också blir fel. Var hos psykologen och fick mest veta hur värdelös jag är. Tänka sig, det visste jag inte innan.

Ikväll blir det godis. ikväll ska jag äta godis som jag har för avsikt att behålla. Det är just det, att behålla det jag nu äter.

Zyprexan hjälper inte en sekund, förstår inte riktigt varför jag ska fortsätta med den, men jag tänker ge den en chans. Något måste ju hända nu.
Återkommer.

Torsdag

Tjoho. Det lät glatt. Det skrivs inte mycket sånt i den här bloggen just nu. Och jag fortsätter på samma sätt: jag orkar inte riktigt med mig själv. Det är inte kul längre det här. Tabletterna slinker ner och jag har tappat räkningen för länge sen. För flera dagar sen. Kanske lika bra, då behöver jag inte ljuga om någon frågar.

Fler dåliga nyheter har dykt upp under dagen. Jag tänker på dig. Eller ja, er.

Jag har shoppat till mig själv idag. Gräsligt dåligt samvete. Klankar ner på mig själv, om och om igen, men ändå ligger grejerna där på golvet. Tightsen sitter på. Om jag anstränger mig riktigt hårt känner jag inte lika mycket hur fettet skär in i magen.

För ser som orkar och vill läsa - det är rätt intressant delar av det. Aftonbladets undersökning av psykvården.
http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/landstingslistan

Torsdag

Torsdag idag. Med risk för att låta tjatig säger jag att mitt huvud dödar mig. Det gör det verkligen. Nu har jag använt glasögonen varje minut jag varit vaken i tre dagar och huvudet blir bara värre. Jag hatar min kropp. På alla sätt. Fattar inte vad jag gjort mot den. Om jag vetat hur det skulle bli hade jag kanske gjort annorlunda. Kanske inte. Eller ja. Det vet jag inte.

Idag blir det nog lugnt. Mamma kom just hem och ska sova strax, så jag blir ensam några timmar. Känns sådär. Hela jag är nog sådär. En sådärmänniska är jag nog. Nej det är inte alltför bra här. Besviken efter mötet igår, hade hoppats på mer. Som alltid. Förstår inte varför jag fortfarande hoppas på vården. Tror att dom kommer försöka. Det gör dom inte. Som jag. Det känns inte värt att försöka längre.

Nu: tvätt.


Oj då

Nu är klockan rätt mycket, ett sent inlägg. Är så trött. Var hos läkaren idag. Inte mycket nytta gjort där. Verkligt dålig. Bytt en medicin, får se hur det går. Var i alla fall en av de tabletter jaag ville byta ut. Det var ungefär allt han sa. Huvudvärken, som just nu mördar mig, är inte hans problem, det beror tydligen inte på tabletterna, likaså synen - inte heller hans problem. Återbesök hos en annan läkare - vad annars - uppföljning liksom, vad är det? Är så trött på allt. Fick mitt paket med kläder, som jag inte alls förtjänar kom jag på. Var dessutom hos Maria, alltid lika fint där i hennes soppa. Fick i mig mat dessutom, så mamma och pappa är nöjd i alla fall.

Sentimental

Fortfarande inte pigg alls. Det gör ont i mitt huvud, det värsta är att ha det ur framläge. Minsta vinkel är att ha vad som brukar kallas migrän.

I övrigt då.. Mamma såg skärsåren på armarna. Otroligt smart av mig. Borde inte börjat alls. Jävla skit. Borde inte börjat med något alls av det här. Borde ha försökt leva bättre än jag gjort.

Idag har trots detta gått rätt bra. Fått i mig mat, stekt mat. Och godis nu på kvällen så är rätt nöjd med mig själv. Nu återstår natten.

Idag har jag dessutom kastat ut två stora påsar med grejer jag hittade under min säng när jag flyttade hem hit till mamma och pappa igen. Jag är en sån där gråtmild känslig person, som gärna tittar på gamla minnen osv. I påsarna hittades därför gammalt fint från underbara stunder och människor.

bi

Den här till exempel. Bland de första gångerna jag blåste såpbubblor var med två fina flickor. Vi träffades via en diktsajt, dikta.se. För många år sedan och jag kommer alltid minnas dom minnena med glädje och tacksamhet över att ha fått upplevt det. Vi har gjort mycket tillsammans. Jag saknar er båda, även om vi inte står på samma plats som vi gjorde då.

ö

Första ultraljudet på valpkullen från 2002.

kå

En del av de konserter och teatrar och operor jag sett. Plockade ut dom bästa. Nedersta var absolut bäst.

jaegä

En av mina tillflyktsorter under 05-07. Jädrar vad mycket kul vi hade däruppe. Stiftsgården i Rättvik. Utbildningar, läger, fester, mässor, diskussioner, gudstjänster, människor, promenader, middagar. Ja massa fint.

g

Två av mina favviställen. Hofors = farmor. Borlänge = Marie = kärlek = P&L = lycka = en stor del av mitt liv. Jag har så många fina minnen därifrån.

ävcb z

Och Uppsala. Ja. Uppsala. Ett andra hem jag för alltid kommer älska. Människorna där kommer jag alltid älska. Så mycket.

ä

Och den här människan (Bosse med för den delen) är nog den mest ödmjuka människa jag träffat. Hon gav mig två veckor av en annan värld, en vacker värld. Och ett år av många fina brev, som jag alla läste igenom idag, och som alltid kommer saknaden, för vi hade kunnat få så mycket mer, och minnet av henne.

breven

En del av breven.

ä

Resan, och vad man kanske kan kalla det som utlöste det verkliga fallet, till Brasilien. Har lagt dom i fel ordning. resan gick i alla fall: Stockholm - Amsterdam - Saol Paolo - Fortaleza och hemresan Fortaleza - Sao Paolo - Paris - Stockholm. Mycket fin utsikt över hav och skog och fält och städer. Mycket fint under den resan.

mäå

Kort därefter gick flyget till Spanien. Det var också en resa. Ja en resa. Jag har fem minnen från den resan. Några fler om jag får titta på bilder. Vägde ca 38 kilo, var ett vrak som inte gjorde mycket mer än tränade därnere. Men Barcelona var i alla fall fint, och matchen på Camp Nou var också mäktig att se.

Hm ja. En liten del, men en väldigt viktig sådan, av mitt liv.

God natt.


Det blåser

Tisdag, är trött, livet suger, hatar mig själv. Så på det hela taget är det som tidigare dagar. Idag tvingar nog mamma iväg mig. Orolig för det och trött på det också. Vill inte ut, vill inte någonstans. Mer än soffan. Sängen duger också. Vaknade och tänkte efter att ha stått upp tio minuter att idag slipper jag huvudvärken, visst dunkar inte huvudet? Jag gick nerför trappan, in i vardagsrummet, satt ner och gick till köket - vid kökslådan för kaffepulvret, då var mitt huvud inte huvudvärkslöst längre. Igår drack jag två liter vatten plus mjölk till våfflan. Just det - jag åt en våffla!

Nu är det nog dags för mig att anse mig klar här. Återkommer.

God natt

22.49. Jag är ensam. Ensammast i världen och just nu känns det inte alltför bra. Natten kommer gå som tidigare nätter. Inte alltför bra alltså. Är så trött på det här. Jag faller och vet  inte hur jag ska göra för att ta mig upp igen. Jag tappar kontrollen och hatar mig själv alltmer. Hatar min kropp som inte är lika fin som alla andras, hatar äs som dödar mig, hatar mig själv som inte orkar som jag borde.

God natt.

Already doing it

Måndag. En ny vecka och jag är inte alls sugen på en ny vecka. Dö lite smått är det bästa alternativet. Fegt och själviskt. Men enkelt. Är så trött på livet, på allt det jag en gång trodde på. Det finns inte. Människors lika värde, det växte jag upp med, vartefter jag levt och dött om vartannat har jag insett, bankats in i huvudet har den värdegrunden dock dött ut. Jag har vuxit upp med att hjälpen alltid kommer finnas där. Vartefter jag levt och dött har också det vuxit bort. Jag har vuxit upp med att våga tänka annorlunda, tänka som jag vill och tro på det. Vartefter jag levt och dött har också det slagits i spillror. Ja som sagt, levt och dött, det är livet det. Mitt liv. Mitt trasiga liv, mitt sargade inre, mitt söndersplittrade huvud. Mitt trasiga liv.

Mitt huvud dunkar sönder. Att vrida det ur annat läge än rakt fram skriker det vansinnigt mycket och jag knarkar lättdyck här för att slippa fler tabletter. De har redan blivit för många.

Nog om dagen. Återkommer.

Bort från sjukhusen - rädda er från sjukhusen.

Nu är klockan sent. I mitt huvud känns det. Därav kommer då tankarna än värre - sömnen fördröjs. Försvinner. Som jag. Jag känner mig tämligen bortkollrad. Finns det ett ord som heter så ens? Strunt samma. Sitter här och kikar på fotboll och saknar det lite. Det var något att ty sig till. Även om jag det sista året inte kände mig hemma där och vi inte var ett lag längre. Men laget och fotbollen förgyllde mitt liv under halva min tonårstid. Det var min sista tillflyktsort innan barnpsyk och var det enda jag fick lov att göra två timmar i veckan den första omgången jag var inlagd. Det var i början av 08. Hösten 08 blev jag inlagd igen och vägde 15 kilo mindre. Jag skulle komma att vara där i många månader. Fotbollen var fortfarande det enda jag såg av världen utanför men vartefter de där 15 kilona blev fler försvann också fotbollen. Som allting annat. Det var inte mycket jag hade kvar. Några människor, men resten. Platser, aktiviteter, äventyr, släkten, hunden. Så ni därute som inte kommit till inläggning - gör vad ni kan för att vända det här, oavsett om det är ätstörning, depression, ADHD, sjukhus är alltid otrevligt. De förstör alltid en del inom en som kanske skulle fått vara lite mer helt utan de hårda sängarna, de gula filtarna, de fula lamporna, de kalla väggarna, de falska sköterskorna, de elaka läkarna, de fula teve-apparaterna. Sjukhuset helt enkelt.

bego

99an. Barnpsyk, oktober 2008.

Känna efter

Söndag. För min del kunde det varit vilken dag som helst. Jag skiter i det mesta. Gårdagkvällen var rätt bra, det behövde jag. Något positivt. Är så trött. Så trött. På allt. På det så kallade livet. Jag är inte säker på om det är värt all denna kamp. Det känns värdelös. Jag känner mig värdelös.

Idag blir det nog lugnt, orkar inte riktigt. Som sagt.


Lördag

Nu är det lördag, jag känner mig inte alls pigg. Sover katastrof, drömmer mardrömmar, fryser. Låg länge, länge med rakbladet mot handleden, viskade till mig själv allt negativt med det. Det gick bättre än väntat. Bara på överarmen. Vet inte riktigt hur jag ska hålla mig ifrån det, vet inte hur jag ska hantera allt. Det känns sådär att finnas till. Lämnas för att åter lämnas. Varför blir det alltid så? Jag blir lämnad. Övergiven, bortsmusslad, ensam. Ändå tror jag varje gång på vad de säger när de säger att de inte alls kommer lämna, att de visst kommer finnas kvar. Om och om igen.

Igår fick jag i mig massa godis. Bara middag idag, orkar inte med ångesten efteråt. Orkar inte med kampen.

kväll

Kort inlägg. Mår inte alls bra. ligger i sängen med rakbladet bredvid.mfaFatt fattar inte vad jag håller på mdd. jävla skit. god natt. 

Vad händer?

Tänka sig. Det här har ju aldriiig hänt förut - vården sviker mig. Igen. Nu blir jag överskickad till öppenpsyk. Vilket betyder att jag får börja om med en ny psykolog, om jag ens får träffa någon, eller om jag får träffa samma flera gånger. Hur kommer det sig att jag är så förbannat korkad och tror att dom talar sanning? Finnas där, inte svika, inte lämna, fortsätta jobba, arbeta vidare. Och dom tycker det är "viktigt" att jobba med värdelöshetskänslorna? Halva orsaken till att dom inte försvinner är just det att man inte är värd pengarna dom måste lägga för att det ska bli bra för patienten. Jag är värdelös. Helt värdelös

Nu ska jag gå och känna mig mer värdelös i ett hörn eller någon annan plats där jag får vara ensam, utan mamma som tjatar.

Hej då.

Ett sent inlägg

Det är inte toppen här. Jag har haft en rätt bra dag ända tills jag kom hem. Jag borde aldrig sitta ner, andas ut, då kommer tankarna. Jag känner mig värdelös, hopplös, fel, fet, äcklig, värdelös och hopplös. Och mer värdelös. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv. Om jag vill göra något alls. Dö i ett hörn? Eller bara dö. Det låter som ett bra alternativt. Lätt, enkelt, fegt, själviskt, men bra.

Visst låter det som att jag lever mitt liv? Det gör jag. Jag var hos psykologen idag. Det känns INTE bra. Jag vill dö, hon vill att jag eh ja. Vad vill hon att jag gör? Tja, det vet hon nog inte hon heller, hon vill nog mest att jag gör någonting. Som mamma. Som sagt vill jag inte göra ett enda dugg.

Jag har ätit lunch idag, så fegade ur middagen. Vad är felet med mig? Jag brukade älska mat. Nu vette fan vad jag älskar. Ingenting.

Jag orkar inte..


Fantastiskt

Det här går inte bra. Inte alls bra. Jag mår inte alls bra. Det är nog meningen att det ska vara så. Att jag ska vara så. Jag faller. Långsamt ibland. Snabbare ibland. Som nu. Men jag faller. Livet känns alltmer värdelöst. Eller kanske är det jag som känns alltmer misslyckad? Så är det nog. Hur som tvivlar jag på allt. Ifrågasätter. Funderar. Överväger. Är det värt det? Är det verkligen så? Är det rätt? Hur gick det där till? Vad hände? Ska jag göra så? Göra si? Sluta med det? Börja med det? Eller helt enkelt: finnas eller inte finnas? Det är frågan det.

Hallonkräm

Ahhh. Skrev ett inlägg, hela skiten försvann!!!!

Jag skrev i alla fall om hallonkräm. Brukade älska det, men den var inte densamma som jag minns den. God, ja, men inte himmelsk. Jag ska hur som helst äta upp paketet, hur lång tid det nu må ta. Men jag har faktiskt ätit rätt bra om man ser till hur tankarna varit. Det är alltid en kamp, alltid, alltid finns det lite energi som, oavsett om jag äter eller inte, hamnar på matkampen. Kampen om mat. Kampen för mat. Kampen för mig själv.


Återigen

Här sitter jag igen och har så gjort i ett bra tag. Som sist. Det tog mig en timme att skriva de få rader jag skrev tidigare idag.
Mår inte alls bra. Hela dagen har gått åt till att övertala mig själv att fortsätta äta och äta. Jag vet att börjar jag fuska, låta bli pga äs, fortsätter det och så är jag helt plötsligt i att ha problem att äta en gång om dagen. Men jag måste verkligen hålla uppe. Låg till kvart över tre i natt och tänkte på hur jag skulle fuska med maten idag, hur jag skulle ut och springa, helt enkelt = hur jag bäst skulle göra för att äs skulle få som han ville. För att göra allting värre (bättre/både och) åt jag Palle Kuling-choklad. Den var god. Större delen av dagen har jag dock gått och tänkt på (nu ska jag inte skriva mer än den meningen FÖR det ÄR triggande att prata om det, så det räcker med det) rakblad. Nog om det, som sagt.

Nu ska jag fortsätta försöka komma på hur jag ska kunna sova.

Osäker

Idag vette fan hur jag mår. Orkar inte med mig själv, med hur allt blivit. Jag faller. Fortare och fortare och vet inte inte riktigt hur jag ska göra längre. Vet inte hur jag ska räta upp det. Vad som nu ska hända. Vad jag orkar se till att det händer.. 

Idag händer inte mycket tror jag. Hoppas jag. 


Alla tecken där

Faller. Faaaaaller. De där små små grejerna som jag inte märker själv att jag gör, det är dom som är allra farligast och jag vet, vet att det är början till det som förr blivit till en kapitulation. Sakta sakta tar jag stegen mot det jag en gång sa att jag inte skulle tillbaka till. Ändå sitter jag och ser mig själv göra alla fel som möjligt kan göras.

Nu - duschen.

Lite Mozart på det

Morgonen har spenderats i sängen då jag somnade strax efter fem. Är helt slut, men det finns inte mycket att välja på. Därmed bänkade jag mig under ett gäng filtar och tryckte rfam Trollflöjten. En glad opera, det var välkommet idag. Jag gillar pojkarna i den. Inte så intressant kanske så strunt i det.

Idag händer inte mycket vad jag vet. Hoppas jag. Vill helst dö under täcket lite smått. Mår inte särskilt väl. Närmar mig avgrunden. Jag känner mig värdelös. Det stämmer nog. Det är nog bäst att fortsätta samma spår jag slagit in på - isoleringen. Den duger gott. Den är lätt att hantera. Smärtsam, men enkel.

Otroligt positivt, men söker ni något bättre än det här får ni nog leta någon annanstans.

j

Hur ska detta gå?

Det är fortfarande den elfte september och - hör och häpna - har jag ångest för min egen del. Nästan 3000 människor dog på några minuter OCH JAG sitter här med tankarna om att jag nog inte orkar att kämpa i natt. Jag kanske skiter i allt nu? Vet inte riktigt hur jag ska hantera de här tankarna. De skrämmer mig. Jag vet vad dom kan göra. Vad dom kan få mig att göra. Och jag har ingen aning om vad som kommer hända nu. För tillfället känner jag mig mest i vägen för hela världen så det lättaste vore att ge upp. Jag är ute på djupt vatten nu, ute i det okända, i krigszonen, i ovissheten. Eller rädslan kanske?

God natt.

Tio år

Tio år. Tio år av sorg, smärta, misstro, hat, blod, girighet. Tio år av en annan värld än den vi alla väntade på. 2000-talet blev ett nytt årtusende av mer skada än någonsin förut. Aldrig har en en enda dag gjort så stor skillnad - på en hel värld. För miljarder människor, för tusen och åter tusen marker, för tusen och åter tusenden vattenytor, för tusen och tusen små levande och mindre levande ting, för alla våra kända planeter, för hela atmosfären vi har. För mig, och dig och hon och han och dom och vi och ni och alla. Jag var tio år, snart elva. Jag minns min första tanke när jag såg det för första gången, som den tioåring jag var tänkte; en hel värld blir nu en ny annan värld. Och vad rätt jag fick. Vi var många som fick rätt där. Det är 9/11-2011. Aldrig har så mycket känslor känts som idag. Jag gråter inte smärta för min egen del, jag smågråter för sorgen hela världen nu känner.
Krig kommer för alltid startas, pågå och dö ut, men nya kommer alltid komma då sex miljarder människor inte tänker på samma saker - friheten. Och den tänker ju jag på, men av en helt annan anledning, jag tänker på friheten för den värld jag så kallat lever i är inte fri alls. Så jag hoppas att jag i alla fall kommer ihåg det, att det är friheten som gör oss alla till en helt levande planet. Men för mig själv först, så får det nog bli lite chips. Som en start på friheten jag hoppas på.

Biljetter

Imorse stod jag och mamma i kö i drygt två timmar för att få biljetter till operorna vi vill se. Vi bestämde att vi ska åka till Stockholm för att se en, men se de andra på bion här hemma, de visas ju live från Metropolitan i NY. Jag önskar att jag hade haft råd att åka dit och se det på riktigt även om det är en hel annan upplevelse när man ser operetterna på storduk istället för vanliga teven. Vi fick i alla fall biljetterna både till Mozart, Donizetti och Phantomen på opera.

Annars känner jag mig rätt ensam just nu. Av 9 konversationer på mobilen är det jag som skrivit något "berättande" i sju av dom och i den åttonde skrev hon att hon skulle höra av sig när hon kom hem. Det var i onsdags. Jag faller isär lite varje gång jag inser att jag försvinner bort från en efter en. Att det nog var rätt som den där människan sa: att jag är för jobbig för att dom ska orka med mig. Tack så mycket för det,  men nu vet jag i alla fall.

Strunt i det, inget viktigt i det. Jag har i alla fall ätit en halv japp idag. Den stannade kvar faktiskt. Om maten också gör det vet jag inte, men jag får väl försöka - om det nu finns något värde i att finnas kvar.

Bara några ord

Ska inte skriva så många ord. Är fortfarande yr som om jag snurrat i maxfart runt runt. Det har jag nog när jag tänker efter. Runt och fram och tillbaka och lite i sidled. Har inte kunnat gå rakt på hela dagen. Mamma är mest orolig men lite trött också. Jag har varit utanför grindarna en gång sen helgen. Jag känner själv hur jag isolerar mig allt mer. Orkar inte träffa folk. Orkar inte se mig själv själv träffa människor och göra dom besvikna. Den enda dom får är avskummet som ingen annan smart människa vill ha. Så värdelös känner jag mig idag.

Så ni slipper mig nu, god natt.

Ny dag

Som P sa är det en ny dag idag och jag ska försöka göra den till en bättre än dagen igår var. Lite allt möjligt dumt som jag delvis ångrar. Eller jag ångrar det mest. Jag förstår inte hur fel allting kan bli, hur man än gör. Men nej, jag tänker inte ge upp. Inte idag när gårdagen inte blev så bra. Någon dag vill jag ska vara lite bättre än så.

Det är tomt i almenackan för dagen, även om att-göra-listan innehåller en massa tråkigt. Jag ska ta tag i det nu - städa hundgården.


När det blir lite fel

Jag är en riktig sportnörd, det finns inte många sporter som jag vägrar att se. Basket, cykling (förlåt Mathilda, men det är pga att jag inte ser och känner igen mina favvisar, för jag måste alltid ha någon att hålla på). Landhockey är inte så kul heller att se på. Men jag älskar hockey, näst efter fotboll är det det roligaste att se på. Så det är med sorg jag tänker på Stefan Liv. En utav de största i Sverige, vågar jag påstå. Jag är vuxit upp med honom som en stor idrottsikon. Självklart tänker jag också på Rysslands sorg, hockey är lite av deras nationalsport. R.I.P

Annars är det sådär ikväll, har ätit lax. Jag brukar älska lax, men idag var det svårt att få i mig det. Det gick därmed inte så bra att behålla maten heller. Jag har hållit mig ifrån det i flera dagar nu. Men ja. Bättre kamp imorgon från mig krävs för att en bra helg ska bli till.
Så god natt.

p

på


Torsdag

Vilken innovativ rubrik, tycker ni inte?

Har inte varit uppe mer än i någon timme, men det var rätt skönt att sova ut riktigt, fick sova längre stunder i natt faktiskt. Otroligt välbehövligt. Det känns rätt bra i dag, ska äta BAGUETTE snart! Jag älskar egentligen det, men bröd har jag svårt för. Insåg hur sällan det är när mbåde bror och pappa står bredvid mig vid skärbrädan i köket och tittar på mig som om jag vore ett ufo. Det är jag väl kanske. Men det är också en sak som jag inte uppfattar själv att jag gör, att det inte är friskt. Därmed har jag "bestämt" att jag ska försöka äta mer bröd. Bröd är inte så farligt, det är inte farligt, det är inte farligt, det är inte farligt...

Idag händer inte ett skiiit. Skönt det med. Ska väl egentligen bara slå mig ner på golvet på övervåningen och sortera och katalogisera böcker. Det finns massor. Det är rätt kul faktiskt.

Onsdag

Onsdag om jag inte har fel. Idag är det tomt i almenackan, har faktiskt ingenting planerat för resten av veckan. Skönt det, som sagt har det varit mycket som hänt sista veckan. Börjar dock sova ikapp mig lite nu, får se om jag är i form igen till helgen.

Jag ska försöka få i mig yogurt om den stund tänkte jag, är inte i slag för mat egentligen, men jag vet hur det blir om ingen mat intas.

monster

Så här fint har våra hundar det. Man kan nog kalla dom matmonster.

Before that

Nu har vi åkt både hit och dit och det känns sådär, mest för att jag är trött. Mer trött än vad som är normalt. Det är en sån sak som jag oftast väljer att inte tänka på, för då kan jag fortfarande intala mig själv att det inte alls är sjukt att behöva sova hela tiden. Då kan jag kalla mig lite friskare, om jag sover normalt. Nog om det.

Vi har varit och tittat på bio som sagt, vi var nio stycken i hela salongen. Jag var yngst, mamma näst yngst, sen var resten 70+. Så är det alltid. Charmigt på sitt vis. Så det gick rätt bra att titta på bio, skoj film var det också.

biljetter

Ikväll är det fotboll och till allas glädje: PAPPA ÄR INTE HEMMA! I alla fall inte hela matchen.


Seeeg dag

Idag har det varit rätt tungt, är trött, har ätit så dåligt igår och i förrgår att huvudet snurrade fortare än maxfart. Sov en stund till nu på förmiddagen och det är betydligt bättre nu. Missade till och med mitt favvoprogram nu ju! Men men, av de drygt 150 programmen, varav cirka 80 har visats har jag hittills missat fem, sex program. Men det var det värt, jag och mamma ska på småbio. Det ska bli kul, om jag klarar av det vill säga, men det tror jag i alla fall att jag gör. Så hej så länge, eller något.

hund

Och så här har vi sett ut hela förmiddagen. Dock blev den rosa filten lite för liten när vi var två om den. :P

Hundkrig

Pappa släpade med mig till Sura för att vaccinera hundarna, alla tre. Min och mammas gick bra, men Stina blev galen, som väntat. Lite godis så blev det lite bättre förstås. Nu är alla klara för tre år framåt. Små odågor. De lligger smått däckade här på golvet. Riktig pers att åka iväg så för dem, de är inte vana att åka iväg till främlingar så.

Annars vet jag inte mycket. Har världens huvudvärk, men jag surfar vidare på helgens underbara äventyr. Det har varit så bra.


Det är rätt fint ändå - Uppsala

Jag har haft det underbart den här helgen. Spontanresa hit för Maria på torsdagkvällen och gemensam bussresa hem till Uppsala på fredag morgon. Det blev en intensiv helg. Vi kom på lite sådär spontant på bussen att vi skulla hoppa av bussen, springa till blomsteraffären och köpa blommor till Marias mormor. Väldigt trevligt, gillar hennes mormor. Maria har allmänt en trevlig familj och släkt. Och vänner med för den delen, vilket jag märkte då vi tog oss till hennes grannar på kvällen. Trevligt det också. dock försvann lördagen lite smått då klockan var myyycket innan vi tog oss upp. Lugn dag det med god mat, många mysiga kramar, fina filmer och vad vore lördagar utan choklad, så det blev det också. Lite segt imorse för min del så jag sov över bussen det var tänkt att jag skulle åka med. Vad gjorde det, jag tog mig hem - JAG ÅKTE BUSS! ENSAM! Är helt slut, så däckade direkt när jag kom hem. Men som sagt, jag har haft det underbart: jag trivs så otroligt bra i Uppsala med Maria och Ewa, jag känner mig hemma där. Tack båda två för hur underbara ni är.

Huvudet har inte riktigt vaknat, det är jag tacksam för, det problemet tar vi oss an imorgon.


Något fint.

Idag är det som sagt torsdag och jag hoppas att den blir bra. Det blir den nog. Som tidigare sagt får jag fint besök av en fin flicka. Jag känner den där lilla pirrande känslan i magen, något så fint kommer ikväll. Det här har jag saknat, så oändligt mycket. Och om min pappa är riktigt hoppfull, positiv och längtande så kanske jag får åka med Maria hem till Uppsala. Det vore så fint, komma till en annans säng som jag känner mig så trygg i. Hemma Samma vägg, samma böcker i hyllorna, samma tallrikar i skåpen. Och samma två människor i soffan. Det känns bra. Jag hoppas att mamma och pappa låter mig åka. Pappa sa i telefon att han tyckte at jag kunde åka, eftersom jag inte åker dit själv. Och hem kommer jag ju hur som helst så om jag sätter mig längst bak i bussen hela vägen hem kommer det gå bra.

I övrigt då? En bultande tå är väl det enda problemet. Var förresten på studiebesök på ett "aktivitets-center" eller vad man nu ska kalla det. Jobbigaste är, förutom att det inte fanns något jag ville göra, att det ligger ungefär 40 meter bort från en fin och underbar människa, men som tillhör ett kapitel i mitt liv som jag inte vill uppleva igen. Så jag är lite osäker. Men ska som sagt iväg och se ett ställe till imorgon.

Men det tar vi imorgon då vi är där och återupptar tänkandet på det på måndag när helgen är slut.

maria

RSS 2.0