Här igen

Nu har det gått många timmar sen jag var här senast. Jag mår sådär just nu. Har ätit en dajmbit. Kommit fram till att jag ätit SEX stycken. På 13 dagar. Varannan dag? Vidrigt när man ser ut som jag. Har ändå gått ner. En liten del av mig, vilken är ju rätt självklar, är lycklig, nöjd, stark. Men jag då? Ja lilla, ynkliga, patetiska, svaga jag - Elin, är besviken. Arg och ledsen på att viljan jag trodde mig besitta inte är lika stark som jag försökt övertyga mig själv om. Fan. Macka till frukost. Men jag fick i mig en toast i ugnen. Utan ketchup som jag egentligen älskar. Det var middagen det och dajmbiten. Sedan en kopp kaffe med mjölk i. Jag skriver det inte för att trigga någon, oavsett om det anses vara mycket eller lite, jag skriver det för att jag förhoppningsvis kan fatta att det inte räcker. Det kan inte kallas friskt. Det håller inte det här. SKÄRP DIG FÖR HELVETE. Du lovade att inte svimma under hela december. Varken före, under eller efter jul. Då krävs det mer än det. Men har dock låtit bli träning idag. Fusktränat några gånger MEN inte tränat. Imorgon ska det vara likadant. Tre x mat. Måste måste måste.

God natt.

Köket nästa

Nu är det onsdag. Denna veckan har gått hur långsamt som helst. Tycker inte om när de är så långa. Är tufft nog. Jag sitter, för tredje dagen, och försöker ta mig till mackorna. Hur svårt ska det vara? Tugga svälj? Blir så frustrerad på mig själv för att det inte blir bättre än det här. Kommer ingenstans, hatar allting idag. Det känns inte värt det. Det känns helt värdelöst.

Nej, köket nästa?

Trygg

Rökt vildsvin och två potatisar har jag lyckats få i mig idag. Ska försöka mig på glass senare om någon annan äter med mig. Hatar att vara den enda som äter. Ändå har det hänt ganska många gånger med tanke på alla kilon jag var tvungen att gå upp. Ucsh ja, det var ingen lätt tid det. Inte för att det är lätt nu heller, på många sätt är det värre nu än vad det var då. I alla fall på tablettfronten. Det var verkligen ingen sund relation till tabletter, just nu är det inte särskilt trygg där länge heller. Var länge sen jag var så fast i tankarna om en riktig överdos. Maten är inte heller särskilt toppen just nu. Igår: ingen riktig mat, och ingen macka heller i och för sig. Idag: ca 60 gram rökt kött med två potatisar. Jag hade till och med gjort två mackor med ost och gurka när jag var i lägenheten, men precis när jag la in gurkan i kylen igen så ringde pappa så att vi skulle åka hem så mackorna hamnade i kylen. Fan, jag som suttit där i timmar för att ta mig till köket. Så glass nu, det ska jag klara.

Återkommer.

Rusk

Ruskväder ute, vilket inte verkade påverka min hunds glädje över en promenad. Vi tog en lång än över gräsmattorna så att hon fick gå med hela linan så hon fick springa lite fritt. Det känns annars lite sådär idag. Jag fasar över något så patetikt som att behöva gå in i duschen. På med underkläder så går det ett tag i alla fall. Fattar inte att det ska vara så svårt. Min kropp blir inte mindre i duschen, oavsett om jag har kläder på mig eller inte. Det kanske är så här det ska vara? Jag vet inte. Det är inte mycket jag vet. Faktiskt.

Jag ska i alla fall försöka få i mig en macka. Jag brukade tycka det var gott, numera vet jag inte.
En macka ska ner ska hur som helst intas.

Rullirull

Här sitter jag och har det rätt bra faktiskt. Eller bra ska jag inte säga, men det är helt okej, mycket bättre än vad det varit de senaste dagarna. Jag har inte ens sprungit fram och tillbaka till skåpet med mediciner. Inte en enda gång har jag stått där med den stängda städskåpsdörren mellan mig och tabletterna. Inte ens gått förbi. En liten, ja faktiskt - liten, faktor som spelat in är att städskåpet ligger i köket och idag har det inte gått bra med maten. En chokladboll och ett glas julmust. Funderar på att få i mig en macka, ska i alla fall riva upp TRE stycken, kanske köra in dom i MIN NYA, FINA, DYRA, fortfarande inte använda mikro. För att få i mig något? Det vore skönt om jag kunde avsluta dagen lite mer friskt än jag levt den tidigare idag.

Så hej kök. Hej frys. Hej brödpåse. Hej mikro. Hej kylskåp. Hej gurka. Hej färdig macka.

God natt.

Suck

Var på ät och träffade psykologen idag. Som alltid tungt, men det var ganska viktigt det vi pratade om idag. Tabletterna, tankekarta (som jag inte gjort till idag), maten som inte går så där bra som hon hoppades på. Får inte i mig allt jag ska få i mig under en dag och en del av mig är rätt nöjd, men det är fel del av mig som tycker det är bra. Att jag aldrig lär mig. Satan vad mycket självhat jag känner just nu. Gör aldrig rätt, tillräckligt bra.

Min hund har inte varit här i lägenheten förrän nu och hon har inte riktigt kommit i ro, trots att vi var ute och gick den gamla rundan som vi gjorde förut när jag bodde i den andra lägenheten. Hoppas hon kan slappna av om en stund.

Den du

Ja, nu är jag uppe. Har varit i en halvtimme. Ni anar inte hur svårt det var att ta sig upp, men hade inte mycket att välja på, behövde komma in till lägenheten, har varit hos mamma och pappa i helgen. Men denna veckan ska jag nog sova över en hel del. På prov får se hur mycket jag klarar. Tror att det blir som vanligt, första två nätterna går bra,  men sen blir det tyngre. Därför lämnade jag alla överblivna tabletter hos mamma och pappa. Vet hur det kan bli när jag blir själv med tabletter. Särskilt inte nu när tabletterna har sprungit ner genom halsen ner i magen alldeles av sig själv. Är inte särskilt stolt över just det draget. Inte smart alls. Då visar jag för mig själv/hjärnspöket att jag kan och vågar fortfarande. Det blir som förra gången jag började mata in för mycket tabletter, avsiktligt dödande, det tog mig ganska lång tid att komma dit igen. Galna, störda huvud kan du sluta skrika på mig.

1000 kcal

Återigen sitter jag här då med ångesten som gnager inuti. Att den aldrig tröttnar, tappar orken, som jag gör? Som min kropp gör. Hela dagen har huvudet känns som att det vridits tre varv runt. Snurr snurr. Det är svårt att hålla kontrollen då så maten som gick ner för en timme sen som innehöll närmare 1000 kcal. På en måltid liksom. Hatar mig själv för alla tankar som kommer. Stod länge i källarhallen utanför toaletten och förde ett mindre krig i huvudet. Spy vs inte spy. Värdelös vs mindre värdelös. Anorexin vs Elin. Det går sådär med tankarna, men maten stannade kvar. Så njae, har mått bättre.

Åldersnoja

Idag är en liten ålderskris för min del. Skulle sträcka på mig för att nå högst upp på en bokhylla i mammas rum, det hela slutade med att jag när jag satte ner foten jag hållit uppe i luften vrickade den. Många år av fotbollsspelande och inte tillräckligt lång vila för att kroppen ska kunna hämta igen sig. Tack ätstörning, jag hade aldrig offrat och chansat så mycket med kroppen om det inte vore för dig. Jag hade aldrig sprungit alla de där milen varje natt under både ett, två och tre år. All den där kampen, den värsta och mest ihärdiga kampen för att göra hjärnspöket nöjd. Vilket han aldrig blev ändå men det tänkte jag inte särskilt mycket på då. Kroppen känns som 30 år äldre än vad den är. Trasiga fötter, knakande knän, hjärtsmärtor, halvfunktionsduglig lever, hörselproblem på ena örat, förfrusna händer och tår, emaljskador på tänderna, mensbortfall, håravfall, tarmskador, låg kroppstemperatur, njurproblem. För att inte tala om alla problem på det själsliga planet: självhatet, otillräckligheten, värdelöshetskänslorna, all dödslängtan, isoleringen, ensamheten. Är det verkligen värt att vara smal då? Allt det bara för att inte kunna ha annat än barnkläder, allt kämpande bara för att få känna kontroll över något. Allt detta kämpande för en illusion som inte är värd någonting.

All denna text nu för att övertyga mig själv om att det inte är värt det. Jag ska i mina värsta stunder läsa det här inlägget för att påminna mig själv om varför jag ska fortsätta kämpa för friheten. Det finns bättre än allt det här. Det måste det göra.

Sammanfattat

Så var klockan sent ikväll. Bara några timmar kvar till sängen. Kanske går det att sova några timmar utan att behöva ligga i tre fyra timmar innan jag kan somna. Annars är det oftast så mina nätter ser ut.

Kvällen har varit trevlig. Fått i mig en skinkbit, 9 ananasbitar, 2 paprikastrimlor, och lite melon och tre godisbitar. Det var dagens middag det. Känner mig inte alltför bra, satt mest och petade i maten under hela tiden. Skar bort allt fett runt kanterna, skar bort melonköttet från skalet så långt in från skalet som möjligt, tryckte i mig ananas för att det skulle se bra ut. Det enda lyckade på matfronten är att jag inte spydde upp det, trots att jag var på toa direkt efter. Så sammanfattat kan jag kalla det för en lyckad kväll.

Party på gång

Om en halvtimme ska vi dra oss några hundra meter bort för att fira ett födelsedagsbarn (läs medelålders man). Det ska nog gå bra, trycker i mig några Atarax så går det nog fint. Jag undrar hur det ska gå till att få bort "beroendet" av alla tabletter. Hur ska jag orka kämpa utan dom? så jag blir nog fast med dom ett antal år framåt. Undra på att det ligger några tusen tabletter och väntar på att tas ut. Jag undrar hur många tiotusen tabletter jag tagit. Inget jag är särskilt stolt över. Inte stolt alls egentligen. Det är inget att vara stolt över. Inte konstigt att kroppen inte mår speciellt bra. Usch, nu lämnar vi det.

Det blir nog sent hem, beroende på hur pigg mamma är. Det ska bli kul att träffa vänner från förr. Hade frun i huset som dagmamma under nästan hela min uppväxt.

Önska mig lycka till.

Lördag igen

Så började helgen igen. Natten har gått bra, äntligen fått sova även om jag vaknade vid sex och inte kunde somna om förrän vid åtta. Men det var många timmar sömn ändå. För att vara mig alltså. Tabletterna igår med tre glas vin gjorde susen. Ruskigt många kalorier i vin men det var det värt. Var en fin kväll.

Idag ska vi kratta grus, jag ska vika tvätt och stoppa i pappas grejer i tvätten. Dammsuga måste jag också göra. Mamma ska nog få vika in sin tvätt också så vi är av med allt. Ja ni fattar, allt är som vanligt här.


Full till max

Här är det onyktert som ggäller. Är inte nykter någonstans. Ser knappt vad jagskriver och orkar inte bry mig om det heller. Med lite tabletter i kroppen, som nu, snurrar jag iväg långt bort. Skönt det, slipper allt för ett taf. Fantastiskt trevligt är det dock, för jag dricker aldrig ensam så enda gången jag dricker är med sällskap och då brukar det vara ganska trevligt. Som nu till exempel. Mamma, jag och pappa har druckit vin hela kvällen och jag gillar det.

Så god natt

Frustrerad

Återigen kväll. De kommer igen av någon mindre rolig anledning. De är alltid jobbigast - efter en lång dag med lång kamp för friskheten tappar jag den där orken jag kämpat så för att kunna använda på dagen. Värdet i kampen försvinner när hjärnspöket till slut tagit över helt. Det är som vanligt, som det varit de senaste åren. Fattar inte hur jag orkar fortsätta med den här skiten. Den är faktiskt rätt ansträngande att ständigt vara ätstörd och alltid, alltid tänka på det. Samtidigt är det ännu mer ansträngande att kämpa för att bli frisk. Men jag försöker övertyga mig själv om att om jag vinner får ett liv igen, där kampen aldrig kommer bli lika jobbig. Men jag är för feg. Orkar inte gå emot trots att jag faktiskt vill bli frisk. Jag vill kunna tycka om mig själv, vill kunna äta, vill kunna njuta av livet. Hur svårt kan det vara? Det ligger i människans natur att vara frisk?

Gah  blir så frustrerad på mig själv.

Goddag

Nu är det lunch och jag har fått i mig kaffe nu. Det är något fint med kaffe ändå. Annars är det inte en så mycket bättre dag idag. Känner mig fet och huvudet känns tungt. Men det är väl som väntat, det brukar ju vara så.
Nu ska jag tillbaka in till stan.

Lite senare då.

Nu har klockan rullat fram till 22. Jag har ätit som jag ska idag. Nästan i alla fall. Hur svårt ska det vara? Öppna käften, tugga, svälja och glömma? Så förbannat jobbigt är det att kämpa med något så basic som det. Lite mat. Vad gör det om jag inte väger 36? Eller 40, eller 45? Jag dör inte av att inte vara farligt nära döden pga undervikt. Det gör inget att vara normalviktig, det gör inget att vara hälsosamt. Försöker jag få mig själv att fatta. Det går inte särskilt bra kan jag ju säga.

Som ni märker så gnager tankarna sönder mitt huvud. Förgiftar min kropp och jag pallar inte hur länge som helst. Orkar inte med det här särskilt mycket längre till.

Torsdag

Ny dag idag då.
Känns tufft just nu. Känner mig värdelös och allmänt smällfet efter gårdagen. Åt så förbannat mycket. Hatar min kropp. Hatar mig själv. Vad är det för fel på mig? Försöker jag inte tillräckligt? Vill jag inte tillräckligt mycket? Är jag helt enkeklt inte kapabel att må bra? Eller så är det helt enkelt så som det sägs i mitt huvud - att jag inte förtjänar att må bra.

Idag är det inte mycket planerat vad jag vet. Skönt det. Dammsuga lite. Tvätta lite. Försöka äta lite.

Kvällis

Idag har jag fått i mig all mat min kära psykolog sagt att jag ska äta. En macka, en dajmkaka och kalops. Snuskigt tjock har jag blivit dessutom. Gillas inte. Vill inte riktigt känna efter, vill inte ställa mig på vågen, vill inte finnas, vill inte, vill inte, vill inte. Hämtade ut mina mediciner idag. På recept finns 2202 tabletter. De räcker i fyra månader och två veckor. Vad är det med mig? Ska jag behöva leva med det här? Med ständig drogdimma? Fattar inte vad det är jag håller på med. Är det värt det? Känner mig inte direkt stark. Känner mig inte särskilt någonting. Bara trött.

medicin

Vad jag är bra

Lyckades missa tiden med psykologen. Är så himla bra. Pratade med henne nästan en halvtimme istället. Vi pratade om den ändrade medicineringen, om alla tabletter jag får i mig som jag inte ska ta, vi pratade också om maten. Jag ska fortsätta satsa på att äta middagen, och ett mellanmål och (i mitt huvud har det ändrats till; eller, för jag pallar nog inte att äta både mellanmål och fikabröd eller kaka) någon sak till kaffet. Lite dåligt samvete, men ändå skönt att ha pratat med henne.

I övrigt mår jag sådär. En tuff natt. Som alltid då i och för sig. Händer inte så mycket för min del annars. Dricka kaffe är väl första etappen på dagen.


Idag igen då

Idag har jag pratat med läkaren och vi ska öka på dosen igen. Blandade känslor. Är så trött på mediciner, gå runt som ett kolli dagarna i ända, samtidigt som jag vet att jag behöver dom för att kunna gå runt alls. Nu med bara två Seroquel x 2 om dagen har det varit lite mycket fart på kroppen istället så upp med två tabletter till. En tablett på morgonen och en på kvällen. Annars är det som vanligt med tabletterna.

I övrigt är det sådär med mig. Mår både bra och dåligt kan man säga. Mycket tankar men också en del roligt som händer. Inte idag dock, idag är det bara hushållsarbete som gäller. Dammsuga, diska, vika tvätt osv.

Återkommer.

Jaha då

Nu är klockan kväll och jag har inte orkat med någon dator idag. Det har varit upp och ner idag. Ingen riktig ordning på det lilla jag nu gjort. Köpt en mikro har jag gjort. Som jag skrivit hundra gånger redan så känner jag mig inte värd den. Inte värd något bra alls.

Annars idag har det inte hänt mycket. Ätit köttbullar och druckit läsk. Är en sån där dag då jag inte riktigt orkar att känna hur lite jag orkar.
God natt.


Sanslöst

Går inte ens att titta på skidor. Så jävla bittert att försöka titta på teve. Ja, nog om det.

Natten har som sagt varit tung. Nya ränder på armarna, nya tabletter i magen, inte lika nya tankar. Är trött på dom. Att dom alltid finns där, alltid lika smärtsamma, inte alltid lika starka, men likväl finns dom där. Trött på mig själv. Är inte glad i livet. Är helt enkelt trött.

Ska i alla fall göra dagen idag till en bra dag då jag ska ta mig till Maria. Ska vara där fyra så ska göra mig i ordning.


Förstår inte hur han tänkte

Nu är det kväll igen. De kommer igen. Av någon konstig anledning. Det har verkligen ingen rolig effekt. Mår inte så bra ikväll. Det var en okej dag fram till tre fyra där då tankarna inför middagen fick ny kraft. Inte blev det bättre av att jag återigen är dum i huvudet. Enligt pappa för att jag inte tycker som honom och enligt mig själv för att jag är så djävulskt stört dum i huvudet som säger emot. Ja om du är så idiotisk och läser bloggen pappa, vilket du vet att jag avskyr dig för om du gör, får du skylla dig själv. Den här bloggen är anonym och dom som läser här som vet vem jag är skulle och får veta det på annat sätt. Inte för att det är någon nyhet att vi inte kan titta på sport.

Ha fått i mig 48 kg godis och två glas läsk + en stor mängd mat. Fegade ur när jag skulle ta såsen dock. Brukar annars få i mig det på helgerna.

Imorgon väntar bättre äventyr då jag ska ta mig till Marias nya lägenhet för att se den, har inte sett den.

Nu tänker jag ta någon extra tablett och gå och lägga mig.

ngpa

Lördag

Bättre idag faktiskt. Sovit bättre även om det blev lite nya ränder på armarna, men det är ingen större fail än vanligt. Hatar att jag älskar det. Men som sagt, jag fick sova, det var det viktigaste.

Nu ska jag iväg och köpa strykjärn och strykbräda.

Inte alls.

Mår inte bättre överhuvudtaget sen senast jag skrev. Har hicka och varje gång jag hickar till kommer en smak av vad jag ätit upp ur munnen. Äckligt. Äckligt att det ens gör det och ännu äckligare för jag blir påmind om hur mycket jag tryckt i mig. Har nog ätit det tredubbla mot vad jag brukar. Känner mig vidrig, hemsk och värdelös. Känner mig inte värd alls att äta, allra minst saker som nog är goda. Dajmbit till exempel. Den är god, den måste vara god, ändå kan jag inte riktigt njuta av den. Samma sak med chipsen jag försökte mig på ikväll. De stannade kvar i magen, inte för att jag mår särskilt mycket bättre för det. Nej jag förstår inte syftet med att leva. Imorgon tänker jag ändå försöka få till en bra dag. Mamma behöver det. Jag behöver det nog.

God natt.


Fläskfilé

Nu har jag ätit mat. Massa mat dessutom, känner mig fetast i världen. Varför äter jag?
Ångest..

Insikt

Har varit på ätstörningsenhete nu och träffat psykologen. Tufft idag. Den där lilla överdosen i måndags kröp fram på något sätt. Skrämmande hur bra hon är på att få fram saker jag absolut inte vill dra fram själv. Återigen dyker det upp så mycket som jag själv förtränger. Mycket jobbigt. Mycket jag egentligen vill skyffla undan. Vi kom fram till (läs; hon bestämde, jag hummade med) att jag ska ge alla tabletter till mamma.. Fasar för det. Hon (och pappa) kommer bli livrädda. Hatar när jag gör fel, hatar när jag inser mer än jag vill inse. Fan. Nej, idag blir en tuff dag.

Återkommer.

Jaha.

Mår inte alltför bra. Önskar att jag levde ett annat liv. Fick leva ett annat liv. Det här livet känns inte värt att försöka leva. Det känns hopplöst, värdelöst, ensamt, sjukt. Ja ätstört. Varför finns jag? Vem är jag? Vem är jag utan ätstörningen? Vem är jag utan sjukdomarna? Vem är jag med ett vanligt liv? Vad gör jag egentligen här? Finns det bättre för mig? Förtjänar jag bättre? Kan jag få det bättre? Nej jag vet faktiskt inte. Allt jag en gång visste är långt borta nu. Jag minns inte hur det kändes att vara frisk. Jag minns inte hur det var att leva. Men faktiskt, det fanns en tid då jag gjorde det. Tror jag.

Nu ska jag ta mig an middag, jag tänker äta mer är jag brukar idag. Äta friskt vet jag inte ens hur man gör, normal portion - what? Men jag tänker äta ett mål lagad mat, det borde jag få.. Fisk blir det i alla fall.

Inte okej

Tuff natt i natt. Låg och vred och vände på mig i fyra timmar utan något bättre resultat. Halvfem har jag sovit i knappt en halvtimme då mitt mobillarm går igång? Huh? Hur gick det igång helt plötsligt? Sen tog det ytterligare 45 minuter att somna igen. Nej sömnen går inget vidare för min del. Låg länge och funderade på att skära men insåg att en dag som igår inte var värd att innefatta också det. Så jag låg där och snurrade runt runt och försökte komma på bra sätt att lugna ner mig själv, utan framgång. Förstår inte varför det ska vara så svårt att sova? Det är naturligt, behövligt, viktigt att sova - ändå ligger jag där varje natt.

Idag är det annars bara källaren som väntar på mig. Ska sortera om därnere. Har skjutit upp att göra det i flera veckor men nu har jag inget val. Så ja, återkommer.

Med soffa!

Nu har en soffa satt sina sex fötter på mitt vardagsrumsgolv och jag mår faktiskt bra av att se det. Nu är jag hos mamma och pappa dock, men det känns ändå bra. Att ha något som är bara mitt och som jag kan utgå ifrån. En liten nystart från det som varit kanske? Vad vet jag, jag vet ingenting längre egentligen. Är mest förvirrad känner jag. Känner mig värdelös och inte alls värd alla pengar jag lägger ner på mig själv, känner mig inte värd all tid mamma och pappa lägger på mig och känner mig inte värd friskheten jag för det mesta försöker nå. Den allra minst, rätten till att vara frisk. Rätten till att leva. 
 
Så man kan säga att det är blandade känslor här.
God natt.

Ny dag.

Idag är det en ny dag och jag mår inte alltför toppen. Kroppen strejkar, i form av en sned rygg, nackspärr, och ett hjärta som slår lite hur som helst. Huvudet värker och det flyger runt tankar jag inte kan hantera så funderar starkt på att gå och trycka i mig några vb-tabletter redan nu. Brukar annars undvika att ta dom hemma om det går för jobbiga dagar tar jag fler än jag får, så dem räcker inte om jag tar min egenkomponerade tablettmeny. Krångligt det blev. Men i alla fall, ska trycka i mig några nu, känner hur andetagen blir lite kortare, lite fortare, lite mindre funktionella. Känner hur det värker i magen, känner paniken som sätter sig fast. Okej, tabletter var det.

Hej då.

Badkar

Seg dag idag. Åkte med bror in på morgonen till lägenheten för att packa upp det sista OCH, viktigast av allt, ställt upp alla böcker jag körde in igår. Det är något visst med böcker. Jag tröttnar aldrig på dom, tröttnar aldrig på att det knakar i ryggarna när jag öppnar dom, tröttnar inte på knastret när jag trycker upp sidorna för att läsa texten längst in mot kanten, tröttnar aldrig på att läsa samma ord men i andra meningar än andra böcker, tröttnar aldrig på att utforska nya författare, tröttnar aldrig på att läsa en ny livshistoria, tröttnar aldrig på att bara stirra på min samling, tröttnar aldrig på att lsäa om nya böcker som jag skriver in på önskelistan, tröttnar aldrig på böcker. Det är min egna värld dit ingen annan når. Bara jag och magiska ord.

I övrigt är det sådär. Badade i badkaret i lägenheten för första gången. Lättare att bada än duscha, när jag badar kan jag slänga i en halv tub duschkräm. Har inget badskum. Skönt annars. Har saknat badkar. Har också hunnit med att plocka upp alla andra grejer som var kvar i flyttlådorna, så nu är det bara soffa, soffbord, vardagsrumslampa och mikro kvar att köpa. Soffbord skulle jag köpt nu men med mitt flyt så gick inte det. Blir så jävla irriterad på att saker och ting går fel. Småsaker för det mesta, men även stora saker. Även småsaker får mig ur balans, blir trött, irriterad, ledsen, känner hopplöshet, ilska och blir mest arg. Väntar bara på fler motgångar. Antar att det kommer en då vi, jag och pappa, tittar på hockey nu och fotboll senare ikväll.

Ja, det var allt för mig.
God natt.

Morötter i 10 år

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Har redan skrivit allt jag haft i mitt huvud. Borde tänkte klart det, hur vettigt är det att älta samma tanke om och om igen? Jag gnatar sönder tjockhetskänslorna, tjatar sönder värdelösheten, skriker sönder ensamheten, gråter ut ångesten. Jag har gjort det så länge nu. Länge, länge. Längre än jag trodde. Pratade med en gammal vän som jag tränat med, i fotbollen. Hon är född många år före mig så det var inte förrän 2002 som jag kom i kontakt med henne för första gången. Jag och fem tjejer till ur 90-laget fick åka med damlaget till Åland på träningsläger med damlaget i vår klubb 2002. Jag åt bara morötter då. Tydligen. Minns det inte ens. Minns inte mycket från det lägret, inte särskilt mycket på grund av näringsbrist eller monster som skrek högst, utan rent dåligt minne. Eller ja, kanske var näringsbrist en del av det. Om morötter var det enda jag åt. 2002. Har jag verkligen levt ut ätstörningen så länge? Mat - och vikt-tankarna fanns med mig tidigare, inte som en sjukdom då, utan som tankar, men 2002. Har jag levt med fysiska handlingar av ett matmonster så länge? Tack och lov (säger jag och min kropp), tragiskt nog (säger äs) blev siffrorna högre på vågen av p-piller och helt plötsligt var det inte lika jobbigt. 2004 var det. Allt blev lättare då. Jag gick i åttan. I nian hade jag mina livlinor, änglar och troll som räddade livet på mig. Gymnasiet kom och livet dog sakta ifrån mig. Lilla matmonstret blev stort och tiden då jag åt morötter, en tid som jag minns, kom alltför fort. Ja. 2012 är sex veckor bort. 2002 - 2012.. = 10 år. 10 år av sjukdomar under långa perioder. Det är hela min tonårstid. Ja. Halva mitt liv. År av morötter, köttbullar, rödbetssallad, gurka, och BonAqua och choklad som näring. Vad är det för liv? Vad i helvete är värdet i det? Vad är det för viktigt i det? Jag tror inte det kan kallas liv, det finns inget värde i det och det är absolut inte viktigt att leva i nio-tio år av det här. Det är inte värt att leva en dag, en timme eller minut av det här. Det är inte värt det.


Forever and ever

Här sitter jag och vet inte riktigt varför allt är som det är. Vet inte varför jag gör som jag gör, varför jag är som jag är. Ingenting av det känns bra; varken det som är, det jag gör eller den jag är. Ingenting duger, jag kommer aldrig bli tillräckligt bra för att räcka till. Aldrig bli lika bra som dom vill att jag ska vara. Aldrig vara den där som folk tycker är bra. Jag duger inte.

Men jag mår faktiskt okej ändå, gårdagen sitter i. Och jag har packat ner och om mina böcker, bara det får mig att sucka av lugn.

Lite lycka

VET NI? Ikväll mår jag bra. Riktigt bra. Är lite chockad än. För det första över MIG SJÄLV. För jag tillät mig att må bra, jag tillät mig att njuta, jag tillät mig att ha det riktigt bra. Andra chocken var att operan idag var såååå mycket bättre än filmen. Tredje chocken var efteråt. Fantomen på operan är gjord av (ja av vem - har ni lite allmänbildning?) Andrew Lloyd Webber. I år går den 25e säsongen av musikalen därför tog dom upp Andrew på scenen, som pratade en stund, alltid lika fascinerande att lyssna på honom, men i alla fall därefter tar Andrew in *trumvivel* Sarah Brightman, som nog är den bästa kvinnliga operasångerskan vi har idag. Som sjunger en del ur Phantom, och tar därefter upp de fem män som spelat Fantomen när den satts upp i Royal Albert Hall. För mig kom det som en överraskning att PETER JÖBACK VAR EN AV DOM!!!!!!!!!!!!!!!!! Dom sjöng i alla fall andra delen från Angel of music tillsammans med Brightman. Jag fick rysningar och sprack upp i ett sånt leende att till och med tänderna syntes. Vilket inte händer om jag ler på riktigt, inte hänt på läääänge. Jag mår faktiskt bra ikväll. Mår så himla bra.

Phantom of the opera

Opera på ingång. Mår sådär, just ätit. Har gått upp 10 kg på en kvart. Fattar inte varför ett fetto som jag äter. Inte ens mat som känns värd att äta.

Hej då.

Njae.

Här är det tungt idag. Trots att operan börjar halvfem. Vet ju att det kan bli bra, ändå kan jag inte släppa tankarna om värdelöshet och fetma och annat äckligt som skriks sönder i mitt huvud. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv.

Hej då.

Fan.

Är så äckligt fet. Känner hur fettet dallrar, låren skaver mot varandra, armarna hänger. Hatar mig själv för att jag äter och önskar att jag antingen var dödligt sjuk eller frisk. Valet är så förbannat svårt. För oavsett vad jag väljer är det en jobbig väg att gå, även om det är pissjobbigt att leva i det som är nu också. Eller okej, just nu är valet rätt lätt - livet som sjukare än det är nu. För det är rätt lätt att vara där. Jobbigt, men inte särskilt svårt. Men valet är egentligen fel. Väldigt fel. Därnere finns ingen framtid. Inget hopp eller ljus. Jag tyckte inte särskilt mycket om tiden som dödligt underviktig. I och för sig har jag inte tyckt att livet varit roligt på ganska många år. Ändring tack?

God natt.

Mindre roligt med trevligt

Har ätit en riktigt god middag. Dyr fin rådjurssadel med pressad potatis OCH JAG TOG SÅS. Den var underbar. Ändå gnager ångesten. Kan jag inte vara värd det, bara en dag? Snälla äckliga anorexi bara för familjens skull, kan inte ens dom vara värda att jag mår bra en kväll? Nu ska ni få höra något ni aldrig hört förur - jag är trött. Så förbannat, äckligt mycket trött.

NU tänker JAG dricka VIN. Så mycket fin att jag känner att jag faktiskt druckit normalt mycket. Det är för i helvete inte så svårt.

Lördag

Klockan är halvtre och jag mår sådär. Jag och mamma har sprungit runt här hemma i två timmar och släpat och burit och sorterat och diskat och flyttat runt och packat upp och kastat och ja ni fattar - städat och möblerat om. Det betyder i sin tur att veckans arbete går ut på att ta ut allt ur kökskåpen för att ta ner det mesta till hyllorna nere i källaren som nu tömts då jag tagit alla mina kartonger med glas in till lägenheten. Imorgon blir det dock att slänga ut allt ur frysrummet för att sortera bort målarfärgsburkar och olika rengöringsmedel och tomma lådor och annat för att det ska bli tomt på golvet så att byggkillarna kan riva upp golvet för att lägga den nya ledningen. Ja ni fattar, min vecka kommer bli tuff. Har ingen riktig ork men när jag väl kommer igång känner inte jag att jag är helt slut förrän efteråt. Det har sina för- och nackdelar. Men nu har jag i och för sig gjort allt för idag så nu kan jag däcka i soffan, tänker inte ta mig till någon annan motion än vad jag redan gjort, även om ett litet hjärnspöke inte håller med mig. Fanskapet har förstört mitt liv och jag vet det och ändå fortsätter jag springa i hans fotspår. Fan.


Så jävla trött

Jag gör inte mycket rätt alls. Det spelar ingen roll vad jag gör. Vad jag säger. Tänker. Gör. Är trött på min feta kropp, på mina äckliga tankar, på mitt värdelösa liv, på mig själv. Orkar inte riktigt hålla skenet uppe, faller ihop lite smått. Orkar inte spela teater, dölja, släta över. Orkar inte ljuga. Orkar helt enkelt inte orka längre. Så jag överväger starkt att helt enkelt skita i livet, fortsätta dö härnere på botten.  


Det var nog min psykolog som sa en gång att det inte är svagt att gråta utan att det är ett bevis på att man varit stark för länge. Så jag kanske ska gråta nu då?


Kväll

Nu är det kväll igen. Tänk att dom alltid kommer åter. Jobbigt. Tycker sällan om dom.

Irritationen över livet har gett med sig lite, är fullt upptagen med att känna mig fetast i världen. Tänk det har jag aldrig sagt förut. Hör det om och om igen i mitt störda huvud. Som nu, jag hör det. Och hör det igen. Jag veeeeet redan att jag är värdelös. Jag har liksom fattat och hört och förstått och sett. Är så trött på mig själv. På min äckliga ätstörning som förstör så förbannat mycket. Är trött på att aldrig få lugn och ro, aldrig får vara bara jag. Vem är jag numera? Är jag någon mer än ätstörningen? Jag kanske bara är sjuk? Det kanske inte finns någon Elin? Okej ska sluta pladdra, jag får inte ut ett enda skiiit av det.

God natt.


Blir så jävla irriterad

Så trött på att saker hela tiden ska gå fel. Ingenting flyter. Nyckeln till skänken försvinner. Gubben vi köpte hyllan av har slarvat bort alla skruvar som ska vara till den. Får inte fram knappsatsen när jag ska ringa till ett företagsnummer och när jag väl gör det känner inte pisstelefonen att jag trycker på 2an. Internet funkar varannan gång jag ska använda den. Bindningstiden på bredbandet hemma hos mamma och pappa går inte ut förrän nästa århundrade. Mamma lyssnar inte på vad jag säger. Ja ni fattar. Jag är allmänt irriterad på livet. Mest av allt är jag irriterad på mitt lilla hjärnspöke. Ätstörningen kallas det. Fuck off fittsjukdom, jag hatar dig. Du har förstört mitt liv. Du har fuckat upp min kropp. Du har tagit hela min tonårstid ifrån mig. Dra åt helvete. Jag hatar dig.

Hej då.

Jakten på livet

Nu är klockan mycket, men det är fullmåne i natt har jag hört så lär vara vaken ett bra tag till. Är helt slut egentligen så borde sova, men det lär inte gå idag.

Annars är det sådär. Blir jag ensam blir det jobbigt. Extra jobbigt. Så jag är glad att jag haft sällskap ikväll. Det var trevligt.

Har dessutom varit på ät och gnatat sönder om att äta eller inte äta. Försöker övertyga mig själv om att jag visst är sjuk nog för att få hjälp, men middag två av tre dagar och spy en av dom är visst inget problem. Har lovat att fika tre gånger i veckan. Hatar tvång.

Och som sagt, farfar spökar. Tänkte ringa farmor innan idag, men glömde det mitt i ångesten.
God natt.

9 november 2011

Känns lite sådär att finnas till just nu. Lever inte ens längre, springer runt med för många tabletter i kroppen, för mycket ångest och för lite ork. Tankarna virvlar runt i huvudet och gör ont. De dödar mig långsamt. Känner själv att värdet i att fortsätta kämpa är väldigt litet. Förtjänar helt enkelt inte livet. Så jag passar rätt bra här. Ändå har jag hittills alltid hittat lite vilja att må bättre. Saknar helt enkelt tiden då alltid var lättare, bara lite lättare, än det är nu.

Ska vara på ät klockan 14. Ha det tills dess.

Då så. R.I.P

3/11-1926 - 9/11-2005.

Åren har liksom sprungit iväg från oss. Åren mellan dig och mig är många nu. Du stannade kvar där. 2005. Det var dags för dig då, det vet jag. Det vet farmor också. Hon är glad att du fick somna in. Jag också. Du hade lidit så länge och åren hade slitit hårt på dig. Du hade levt ditt liv, det hade varit bra, men som för alla en hel del tungt också. Du var livet för mig. Du och farmor var vad jag längtade till. Bort från skolan jag hatade så, bort från människorna jag lärt mig att skygga undan från. Du fick mig att le när jag grät, du fick mig att längta till framtiden som om den vore något positivt. Något vackert. Och ibland har det faktiskt varit det. Inte mycket. Inte länge. Men någon gång ibland. Och du hade faktiskt gett mig några av de finaste människor jag vet. Du hade varit stolt över mig även om du skulle hatat det jag gör. Du skulle inte vara stolt över det jag gör, men stolt över mig. För du har lärt mig så mycket. Lärt mig att se på människor, på mänskligheten på ett sätt jag nog aldrig skulle sett det förut. Och en del av mig vet att jag borde använda mig av det du säger. Men jag kan inte. Du var för bra för mig helt enkelt. Men du finns kvar. När jag sitter och tittar på gamla björklöv från stugan. När jag löser sudoko med farmor. När jag är på kyrkogården. När jag är vid båthuset. När jag och farmor tittar på gamla kort. När jag är vid bryggan. När jag önskar att jag kunde börja leva igen. Så som du gjorde. För du levde.

Jag saknar dig. Det gör farmor också. Vi saknar dig.


farfar

farfar

farar

Kyrkogården.

olsg

Begravningsblommor.

För alltid hos oss. <3

21.48

Nu är det kväll och jag mår inte alltför toppen. Ångesten gnager men försöker dölja den bakom ett sånt där fint fejkleende som alla icke-sjuka tror så starkt på. Ibland tror jag till och med själv på att det sitter där för att det är sant. Tyvärr är det inte så sant som jag vill tro för just nu vill jag mest skita i allt.

God natt.


Uschuschusch

Äcklig. Idag känner jag mig äckligast i världen. Fetast i världen. Fulast i världen. Mamma är på väg hem och vad har jag gjort i fyra dagar? Inte ett piss i bra-vägen. Därför ska jag ta mig ut till köket och sortera hyllorna. Jag hoppas jag blir klar innan mamma kommer.

Återkommer.

Kväll

Här sitter jag och kikar på lite Criminal Minds. Det är faktiskt ganska intressant. Vi människor är bra komplexa. Titta bara på mig, "såna som mig". Människan är från början inte skapt att hata sig själv, skapt att få emot sina naturliga begär och behov. Ändå gör jag det. Om och om igen hatar jag mig själv så mycket att jag vill dö. Om och om igen driver jag min kropp mot döden. Och jag vet det. Ändå fortsätter jag. Vad fan är det med mig? Jag som brukade älska godis. Pasta med köttfärs. Inte köttfärssås - köttfärs. Chips. Dyrt vin. Okej det är jag fortfarande heligt kär i, det vet jag. Resten är jag lite osäker på. Kladdkaka brukade jag kunna mosa i mig. Paj. Tomatsoppa. Fiberbröd med russin. Feta strips. Ja ni fattar. Jag älskade att äta. Äta mycket. Inte alltid äta rätt, men äta. Vad hände med det?

Och snart är det den nionde.. Ruggiga tanke. Vet inte hur jag kommer hantera det. Om jag kan det.

Ny vecka

Måndag och jag känner mig inte i toppform. Kroppen gör ont; huvudet värker, hjärtat slår fel, ryggen är sned. Och jag måste ta mig till duschen. Det känns inte alls bra. För som jag tidigare skrivit så går det aldrig bra för mig att duscha. Mår kasst före, mår ännu värre under tiden jag gör det och mår ytterligare lite värre efteråt. Funderar på att gå över till den gamla klassikern att duscha med lite kläder på. Så jag slipper se mig själv.

Annars är det inte mycket planerat idag. Har ingenting planerat faktiskt förrän på onsdag. Vad jag vet.
Återkommer.

Tjolahopp

Klockan springer iväg och jag mår inte bättre för det. Tiden läker alla sår? Jo visst. För den lite mindre trasiga kanske. Tyvärr är jag trasig. Lite sönderskuren, ärrad, sårad. Därför är det väl inte mer än rätt att jag mår så här. Jag förtjänar det nog. Eller jo, det gör jag. Förtjänar skiten, ångesten, ensamheten. Förtjänar inte livet helt enkelt. Ungefär så känns det ikväll. Faktiskt så är det exakt så det känns.

Så jag sätter punkt för det här inlägget.
God natt.

Helgdag

Lördag igen. Dagarna går fort. Eller alltså, när man räknar dagarna efteråt känns det som att dom gått fort. Det är under själva dagen det går långsamt. Plågsamt långsamt. Som livet i stort alltså.

Idag känns det sådär, lite övergiven sådär. Borde vant mig. Mamma är som sagt inte hemma heller så extra ensam. Pappa är i alla fall hemma, bara han och jag så vi gör nog lite mysmat och dricker en flaska rött.

Hej så länge.

Tack.

Kväll. Är lite besviken på dagen. Lite besviken på livet. Men mest mig själv. För att jag låter livet lura mig. Om och om igen. Varje gång jag tror på något spricker det, krasch.. Men ändå släpper jag in tron, något, någon, hoppet varje gång. Okej det tar längre tid att släppa in någon för varje gång jag faller, men ändå tar det sig in. Så ja, tack så jävla mycket för att du bryr dig livet. Tack för helvete.


Fredag

Fredag. Sådär då, då var det ännu en ny dag. Igår gick bra faktiskt. Fick fint besök, vi fick i oss tacos med MJUKT bröd och lite mousserande till det. Underbart. Och vi hann med att kika på Pirates of the Caribbean. Undagtaget ett antal äckliga scener med monster och vampyrer i sjöjungfrukroppar och annat mindre trevligt var det en bra film. Inte bättre än de tidigare men bra. Och lite choklad gick ner också. Flyttlådorna blir allt färre, tidningspappret försvinner iväg hem till mamma och pappa igen (pappa har dom och tänder med när han ska elda i pannan), tavlorna börjar få sin rätta plats och skåpen fylls. Lite mat har inhandlats och hamnat i frysen det mesta. Lax, kyckling, en påse bröd och lite annat. Sammantaget kan man säga att det börjar likna ett hem. Nöjd.

Nu är helgen här, och vad jag vet dyker ingen Maria upp. Det visar sig.

Annars då? Pappa kom hem och vände för en stund sen - lullig efter narkosen, men var bara stel i knät. Han har opererat minisken.

Det var väl allt för nu.

Sådär då.

Ny dag och nya möjligheter. Och nya hot. Känner mig inte alltför pigg i kroppen, ryggen gör alltmer ont, tur att jag flyttat klart snart, huvudet dunkar och hjärtat bråkar. Men vad gör det om hundra år. I övrigt känns det sådär om jag tänker på det, men väljer att inte tänka på det alls utan fortsätter skriva och renskriva och skriva om mina lappar med kom ihåg saker. Elavtal. Rumsavdelare. Mimer-kort. Lampa. Soffa. Tvättkorg. DVD-spelare. Bestick. Glödlampor. Gardinstång. RING IKANO!. Balkongplank. Ja ni fattar. Låg halva natten och skrev på en annan lapp som jag nu skriver över till den stora lappen med grejer.

Idag kommer dessutom Maria!! Var ett tag sen vi sågs. Så ja, välkommen älskade du.

Höres senare då.

Fint.

God kväll.
Nu sitter jag här och kämpar med att hinna svara på alla kommentarer. Tack fina ni, de gör mig verkligen gott. Mår bättre av att läsa dom. Så tack.

Annars mår jag rätt okej, skriver listor på lappar som blir överfulla, ritar planlösningen i huvudet vart allt ska stå. Mår bra av den här lägenheten. Glada besked dessutom då Maria dyker upp på tjejkväll imorgon, mysmat och lite vin och en mysig film kanske på det. Ja, ni fattar. En sån där fin kväll.

God natt.

På gång

Nu är allt som ska vara inne i köket uppackat och inne i skåpen. Så lådorna börjar bli tomma. Har tre kvar, men de ska in i skänken, som ännu inte är hemkörd. Det känns rätt bra vad gäller just det. Lite mindre glädjande är att jag ska till ät nu. ska vara där om 45 min. Känner mig inte ens förbannad längre. Bara sviken. Lämnad. Tänka sig, det har ju vården aldrig gjort förut. 

Ska dra mig ditåt då alltså. 

Hej då.  


God kväll

Klockan är sent, jag har suttit vid datorn ett tag, men inte kommit på vad jag ska skriva här.

Så jag nöjer mig med att skriva att min säng är halvt uppskruvad, lampor är på väg upp, fåtöljer och hyllor placeras runt och mattor letas fram ur garderober. Börjar få in lite grejer. Imorgon ska resten av flyttkartongerna flyttas. De flesta alltså då det mesta som kördes idag var stora grejer. Säng, fåtölj, hyllor osv. Är ganska mycket. Dock har jag svårt att få ordning på hur jag ska placera allt i hyllor och skåp osv. Och tavlorna, vart ska de sitta? Och vart ska skänken stå? Ja, ni fattar - I-landsproblem. Tack och lov har jag ett jag vet att jag löser det ganska snart. För en gångs skull.

God natt.


Packning pågår.

Sitter här och sliter med allt packande. Det är inte enbart kul, men lite kul är det i alla fall. Sitter med kaffeservisen nu. Trött på tidningspapper dock. Snart klar.

Annars mår jag sådär. Ser fram emot dagen i alla fall. Den kommer nog bli bra.

RSS 2.0