Soon after

Här sitter jag med ett lite tejp i armvecket. Jag brukade hata sprutor. Men nu har jag vant mig. Efter många år inom vården är det svårt att inte bli det. Jag har ätit hemmagjord pizza, dock inte rätt storlek på portionen riktigt. Men det blev några kex innan idag. Det fick duga. Är lite upp och ner tankar ikväll, men jag laddar inför vad jag tror blir en toppendag. Halvåtta ska jag upp för att göra mig i ordning, bussen går 8.32 från Västerås. Nästan två timmar senare ringer förhoppningsvis min telefon. Uppsala here I come.

Luften, ta med mig ut i natt

Livet bjuder på många vägskäl och jag undrar nu hur det skulle sett ut om jag valt vägen till höger den gången och då hamnat i en den vanliga tjugoåringens liv då hon i panik letar efter ett riktigt jobb, springer mitt inne i ett shoppingcenter och sitter på en brygga och knappt vågar stoppa ner foten i vattnet. Jag är rädd för att vara i vatten. Ändå valde jag att hoppa ner i vattnet den där gången då jag egentligen borde låtit bli. Hade jag ens sluppit att välja i nästa vägskäl? Om jag låtit bli att åka hem till den där killen jag egentligen inte kände alls? Om jag inte valt att åka till Trelleborg, hade jag varit mindre ensam då? Jag valde att åka på den där festivalen ovetandes om att där fanns det något vackert som väntade på mig. Underbar musik, geggiga gräsmattor, tårar i natten men också det som skulle komma att bli min räddning. Utan den där natten då denna människa tog min hand, helt utan anledning, men ändå kände jag en liten hand i min. Jag kunde valt att inte våga ringa, men till slut ringde jag och bestämde att vi skulle ses. Men också: valet mellan att göra - och inte göra. Ibland har jag gjort det. Ibland, för många gånger, har jag inte gjort det. Jag gör det inte. Jag är för feg. Jag är rädd för att göra fel så jag gör inget och stannar kvar där jag redan står. Men det är kanske nu, en vanlig dag då solen skiner, löven virvlar, ekorren springer i trädgården, jag har glömt att ta medicinen och är alldeles ensam, då jag ska välja att faktiskt göra. Gå och äta den där frukosten, ringa det där samtalet, gå ut i trädgården och bara bestämma att okej, jag kommer falla, jag kommer falla igen men vad gör det när jag redan bestämt att jag ändå ska ta min hund och våga falla ut i ingenting för att se om det faktiskt finns en bättre väg än den jag valt. För vägskäl kommer jag aldrig undan, men kanske kan jag en dag bli bättre på att veta vart dom leder. För tänk, utan vägskälen skulle jag aldrig bestämma själv vart jag är på väg. Och jag tror, att trots att jag valt fel så många gånger, att jag nog vill välja höger, mitten eller vänster väg. Då kan ingen säga att jag fortsatt vara feg och stå kvar.

Not finished

Klockan är halvfem. Mindre än 1,5 timme tills vi ska vara där. Ångesten gnager. Skriker. Skär. Tuggar. Viskar. Slår. Mördar. Dödar mig.

Jag ska byta om. Måste byta om. Vet inte vad jag ska ha på mig..

Hej tabletter. Hej då hemma. Hej landshövdingen.

Dagen efter den stora dagen

Så skulle man kunna säga. Men jag hoppas att jag har fel, för även om gårdagen var den bästa på hela året tror jag, så kan idag också bli bra. Vi har som sagt blivit nominerade till priset Årets medmänniska. Nu har Sverige, eller ja, Västerås som visste om att dom kunda rösta, röstat klart och ikväll är det middag hos landshövdingen. Alla inblandade ska dit, jag känner mig fetast i världen, och har stor lust att ta mig ut på grusvägen. Man borde inte vara så här fet när man ska vara med på kort som 130 000 pers kan läsa. Vet inte hur jag ska göra för att göra den så bra som möjligt. JAG . uppklädd. i fina kläder. med för mycket fett på magen. bland 40-50 pers. äta 3 rätters. bland främlingar. mat som jag inte vet vad det är i. med stora bestick. med fel tallrik. i en lokal där jag inte hittar. Hur ska jag hitta balansen mellan att äta rätt antal tabletter och ändå vara normal? Det är det svåra med mig. Jag gör sällan något lagom mycket. Men det ska inte få förstöra det här. Inte den här dagen. Idag ska bli en bra dag - då jag ska leva. Leva livet.

Dubbla mödrar, toppendag

Dagen har varit en riktig toppendag. Allt har gått rätt (förutom tankarna jag ägnar åt dig, M, du vet var jag finns). Jag kom upp i tid, vilket var 07.45. 07.54 sätter jag mig bakom ratten på farmors Golf och för mig och pappa till farmor, som inte visste om vår ankomst. Hon blev i alla fall glad. Vi drack kaffe - OCH jag åt en bakelse. Eller ja, en kaka. Vi begav oss mot stugan, 6 km bort.

favvobänk

Bänken på verandan på framsidan. Lite av en favvoplats. Sne och vinglig men det gör mig inget.
Vi klippte gräset, plockade kvistar, rensade ogräs, planterade nya blommor och vi tog oss vidare mot kyrkogården.

kyrkogården

Minneslunden, där farfar ligger. Har legat där länge nu. Mig gör det inget, det spelar ingen roll om det gått en dag eller fem år sen han lades där. Mer än 5 år sedan till och med. Jag och farmor plockade med oss blommor från stugan till honom. Det gör mig inte så mycket att det är gröna plastvaser som dom hamnar i, farfar brydde sig aldrig och jag tror inte han gör det nu heller, det viktiga är blommorna. Alla favvisar som funnits där i evigheter, långt innan jag hamnade där.

blommor

Inte direkt floriststatus på den men det struntar jag i. Det är i alla fall liljekonvalj i den, det är det viktigaste. Det var som alltid fint där, det finns ett lugn där som jag alltid känt mig hemma i. Det är en otroligt vacker kyrkogård.
Med utsikten:

utsikt

Eller vad säger ni? Om de döda sitter på sina gravstenar (i farfars fall på stenmuren) så skulle de nog njuta av vattnet som speglas i vattnet, de har en egen liten del av sjön. Det förtjänar dom. Dom flesta som ligger där är födda där och det går inte att vara född där utan att ha en nära relation till vatten. Så också farfar. Och farmor. Och jag.

Ja, en rätt fin dag. Som avslutas med att mamma börjar närma sig hem hoppas jag. Annars blir middagen väääldigt sen och det känns inte som en toppenavslutning på dagen.


PS.
Som önskat en bild på min nya och faktiskt rätt tråkiga plånbok :P

plånbok

plånbok

Än så länge är det ordning i den dessutom.

Ha det toppen på er

All in

Det gick bra på marknaden, köpte en ny plånbok - det behövdes. Så är nöjd med mig själv, faktiskt. Är inte många gånger de senaste åren jag klarat av det. Stötte på några vänner, kikade på glasporslin och kämpade för att hitta rätt sorts plånbok. Den blev röd btw.

Mer idag då? Kämpa för att få i mig middagen, idag känns just det inte toppen. Det vore underbart att slippa det en dag. Slippa allt destruktivt. Ja, ni vet redan tror jag. Men nog om det, jag köpte dessutom åtta nya böcker. Som ska in i mitt register.

Top tip tippedibeditti

Idag känns det som att det kan bli en riktigt bra dag, undantaget vädret då. Jag gillar blåst, vinden som jag måste kämpa emot, varje steg är som en kamp för att andas och samtidigt gå tvärtemot (jag har en underlig förmåga att alltid gå motvind, känner ni igen er? :P ) vinden som tar med sig mitt hår som då står åt alla håll. Jag gillar att se träden som ser ut att kunna gå av om bara en liten sekund, se höstlöven vi inte orkade kratta upp virvla runt i trädgården, jag gillar flaggstångssnöret som slår mot stolpen - det blir ett pisk-pisp-pisk-ljud. (Inte alls lät det väl som något perverst?)

Men nu ni, ska jag ta mig ner mot Rocklunda och vårmarknaden. Mamma brukar vilja äta langos och köpa jordgubbsremmar, jag brukar vilja se glasskulpturer. Det påminner mig om resorna jag och mamma gjorde när vi var yngre. Både Tallinn och Prag hade otroligt mycket fint som vi köpte med hem. Det är det smidiga med bussresor - du kan köpa med din precis vad som helst. Lite baileys kanske? Eller några E-tabletter? Nepp, jag har inte tagit med någondera av det i hemlighet. I och för sig var jag bara 11 och 12 då så kanske inte räknas :P Men tanken var skoj.

Skepp och hoj på er

Kind of lonely

I natt har gått bra, väldigt bra faktiskt. Nöjd med mig själv, somnade före ett faktiskt, låg och småtittade på teven igår kväll.
Idag är det lite nervöst dock, ska till ät och träffa Marie idag.  Är inte på topp mentalt, även om natten gått bra. Som igår, en av anledningarna till att det gick bra var middagen som aldrig klev in i ugnen. Skit samma, jag har skött mig på alla andra sätt - inte ens en promenad. Det tänker jag i och för sig göra nu, för att jag skulle behöva frisk luft innan jag åker till Marie, inte för att jag vill förbränna.

Så hej promenad, nu kommer jag.

Don't be afraid

Klockan tickar på här i lägenheten, min lilla lägenhet där jag idag faktiskt trivs ovanligt bra. Känns skönt att det i alla fall hittills går bra. Chipsen är snart slut, yey!! CSI går på teve, jag ska tugga i mig mina tabletter, byta om till pjamas och lägga mig för natten

God natt

Chips och kärlek

Japp, jag köpte en påse chips. Inte stor, men vill verkligen prova ikväll, då jag är ensam. Är i lägenheten i stan så om det går fel är det ingen där hemma som mår dåligt pga det. Och det är bra att jag provar att vara ensam och försöka utmana. Vilket alltså leder till chips.

Köpte också med mig, Bonaqua-fan som jag är kpöte jag den nya Skogsbär - rekommenderar ändå päronsmaken - den första kända ni vet. den är fin den. Den och en Geisha kaka hade mamma med sig till mig vart jag än var på sjukhuset. MAVA, PIVA, akuten, intensiven, 99an, 91an. Mamma har följt mig så länge nu. Varit med, levt med mig, andats med mig, kramat mig, älskat mig. Jag skulle inte klarat mig utan henne. Ingen avslutad gymnasieutbildning, ingen Hotell ochTurism utbildning, inget ta mig från avdelningarna, inget gå i DBT. Jag hade inte överlevt utan henne.
Så tack mamma, jag älskar dig

...

Det är inte värt det längre




All denna kamp och ändå slutar allt med katastrofer




Jag orkar inte mer

Överraskning

Gissa vad jag gör? Gissar ni på hushållsarbete har ni rätt. Har hängt mamma och pappas sänglakan, slängt i brors matchställ i tvättmaskinen (som han slängt på köksbordet för att jag skulle se det, fräscht liksom. Sur blev jag). Diskat har jag också gjort. Ska borsta pälsen på hårbollen och ska dammsuga, IGEN. Det var väl allt.

Jag mår rätt okej, trots att jag är ensam. Mamma jobbar, bror tränar väl, eftersom han aldrig går i skolan, och pappa vette fan, han kan vara i Norge och ändå ha glömt att säga det. Okej, överdrift men poängen i alla fall. Tankarna snurrar men jag har inte tagit mer än morgonmedicinen - yey. Som sagt har jag planer även om ingenting av det är sådant som jag inte kan skjuta upp. Behöver dock skingra tankarna lite, funderar mycket på vad jag borde göra. Jag kan inte fortsätta så här i evighet. Hur kul är det att sitta och tänka på OM jag ska ut och springa eller inte, trots att jag vet att jag inte borde. Vet hur lätt det blir att jag blir fast där sen. Vill slippa sitta och tänka på vilken mat jag ska äta, för att slippa allt det jobbiga, trots att jag går mer bakåt desto mer jag fuskar.

Så ge dig nu äs, jag orkar inte med dig.

Våningssäng

Känner mig inte riktigt i toppform. Bråk här hemma. Delvis mitt fel - men ursäkta att jag säger något då. Mamma blir alltid sur när jag påpekar för andra att jag stör mig på dom eller något dom gör. Vilket är en del, men förlåt då att jag inte vill äta mat på bordet där min bror slängt sina smutsiga fotbollsstrumpor. Nej jag kan ju hoppa av lycka för det är ju precis något man ska vara lycklig av. Eller inte.

Har varit på stan. Inte heller mitt smartaste drag. Är bara så trött på allt idag. Ledsen för det.

Good girl

Det blev ingen löprunda idag heller. Det har varit en tung natt. Somnade sent, låg med ångest och funderade på vilket sätt som var det bästa sättet att slippa alltihop. Kom fram till att det nog inte fanns något bästa sätt så låg kvar där och hoppades att man kunde lura hjärnan att dö på egen hand. Det funkade inte. Som ni märker.

Idag händer inte mycket hoppas jag. Hängt tvätt. Parat ihop strumpor. Stoppat i en ny tvätt. Eller nej det har jag inte, men det ska jag i alla fall. Försökt få det nya internet att fungera men har låst in det chip som ska i själva stickan i pappas vapenskåp - som jag inte har några nycklar till! Otroligt smart va? Bror skulle komma hem snart så då går det att fixa. Ska kanske ge den här konstiga routern en chans? Problemet, hör och häpna, är jag. Har inte den blekaste aning om hur man gör, men en BRA informationlista så går det kanske ändå. Det märker vi.

Hej då på er, hej tvätten, hej routern och hej disken.

Everytime

Det blev en tung natt. En tung kväll. Är så svårt just nu, för vet liksom inte riktigt hur jag ska göra för att vända det här, de sista dagarna, till att det ska bli något positivt med det hela. Har inte mycket planerat idag. Städa badrummet är väl allt. Skoj eller hur? Behöver något att tänka på. Inte för att det behövs tänkas så mycket på ett badrum. Men något måste jag göra. Kan inte sitta och inte göra något alls i timmar och timmar. Hade inte min bror varit hemma hade jag gått ut och sprungit nu, men nu är det för sent, mamma är snart hemma. Inte kul alls. Även om det egentligen är bra. Nej, inte springa idag. Så är det bara.

Nu - badrummet.


Otroligt det där

Den här dagen blev inte som jag tänkt mig, den slutade absolut inte bra. Kvällen har bara blivit sämre och sämre. Behöver inte säga allt dumt jag gjort för listan är för lång, den är inte trevlig att höra på och den får framför allt ingen, varken jag, eller andra, att må bättre. Vet inte hur jag ska klara natten riktigt. Det gör jag nog inte på någt bra sätt. Någon extra tablett, hur dåligt den än må vara, så är det det bästa alternativet. Det är bara en dum grej, utan den kommer jag göra många.

Så god natt. Eller ja. Natt i alla fall.

Bror

Det har varit en blandad dag. Upp och ner och ner igen. Typ. Just nu får jag ångest bara av att se min bror så är glad att jag inte kunde följa med till Stockholm imorgon. Dels för att jag inte orkar vara med honom, men mest för att jag aldrig skulle klara Stockholm city som jag mår nu. Jag kämpar så hårt jag kan för att inte följa äs, utan fortsätta mot det friska. Men han har blivit som jag var när jag började bli sjuk. Allt handlar om att inte äta onyttigt, träna två timmar om dagen, oavsett hur tidigt han än må behöva gå upp, äta halva portioner dom dagar han inte tränar, väga sig allt oftare, det enda han saknar är kaloriräknandet. Plus lite annat då, men ni fattar vad jag menar. Samtidigt försöker jag att INTE fuskträna, INTE kompensera om man inte tränar, INTE räkna kalorier, INTE väga mig konstant. Vikt vikt vikt, mat mat mat, träna träna träna. Mitt huvud dör och äs är otroligt glad för varje chans jag fått till att gå har jag gått idag.

Fuck of ätstörning, jag vill inte ha dig


Galet galet

Söndag idag, jag somnade rätt fort igår, skönt det, behövdes. Det blev en helt okej kväll, med godis, cider, vin, osv osv. Det blev en del kalorier där. Men wtf liksom? Jag gillade det, var för det mesta nöjd med det och behöll det.

Idag ska jag och mor, tydligen till Jysk, bror såg att dom har rea på utemöbler - vilket är precis det vi söker.
Så jag dyker upp senare.

Tjolahopp?

Efter en lång kväll börjar sängen locka, även om den nog inte erbjuder sömn än på ett tag. Men en ny bok ligger där och glömmer sig halvt under kudden. Av någon anledning drar jag alltid böckerna mellan min hand, som jag har under kudden, och kudden. Inte särskilt bekvämt, men det påverkar uppenbarligen inte min sömn.

Jag har fått i mig lax - med STEKT potatis, med två glas vitt vin. Jag förstår inte hur människor inte kan gilla vitt vin. Rött är tungt, men vitt? Smeker tungan fint. Sen blev det en ny sorts cider, lysmelk och Geisha. Lite tabletter på det och kvällen går lugnt över till natt. Jag ska inte säga att middagen var lätt att behålla, blev ju ensam där, men den blev kvar i magen, även om jag stod där inne i badrummet och verkligen funderade. Dividerade. Argumenterade. Bråkade. Men som sagt, jag gick ut därifrån och slog mig ner vid min cider. Den ni, så ska man göra!!

Tänkte säga det också, tack fina människor, det finns många underbara därute som skriver en rad ibland (eller som du och jag Camilla :P En uppsats varje kommentar).

God natt


Snurrflickor och djupa fyllesamtal

Lördag och jag mår inte alltför dåligt. Helt okej kan jag i alla fall säga även om tankarna snurrar. I och för sig är det liksom alla andra dagar. Jag har varit på ICA, med mamma, och det gick rätt bra. Om man håller sig till hörnen och mot diskarna bakom då vet man att man ser alla som kan komma i närheten, det finns liksom inget utrymme för människor att gå in bakom. Jädrar vad normalt det låter. Eller inte. Men jag har varit där, hängt över laxdisken och till och med såser! Det kändes som att tusen människor tittade. "Fettot ska äta sås." Nej inga sådana tankar.

Vad ska jag annars säga? eh jo, just det, blir själv några timmar ikväll. Utmaning. Inte en liten sån heller. Vad mer. Jo jag fick myckket fina (men knappt förståeligt om vad snurrflickorna pratade om. (är tveksamt om dom minns samtalet så samtalet får dö ut utan att jag fått förklaring på det).

Mer? Njae det var väl allt. Ett helt otroligt roligt inlägg eller hur? :P Eller nja, kanske inte.


Say it no more

Nu är kvällen här och om några timmar är det också natt. Och jag hoppas verkligen jag får sova på riktigt i natt. Det behövs. Jag är klar med riset som var att ta undan men NU river vi resten - vilket är lika mycket till ^^ Det kommer gå bra det här. Mamma jobbar hela helgen, så återigen är jag ensam. Bror tränar och pappa ska skjuta. Mamma kommer i och för sig hem mitt på dagen.

Dagen har gått okej. Mycket tankar. Känner mig ensammast i världen. Jag känner mig som en efterhängsen nolla. Vilket jag är antar jag eftersom det som händer just nu. Jag vill också leva livet. Det är långt bort. Är lite svårt att leva livet utan att ha någon att leva det med. Är inte så mycket liv att vara ensam. Vilket blir svårt att åtgärda då jag inte har en aning om människorna står ut med mig eller inte. Det finns ju dom som inte gör det, uppenbarligen.

Ska inte klaga. Jag lever och har rätt många tabletter i mig så tankarna som flyger är inte lika lätta att förstå sig på. Därtill har jag fått i mig fyra FYRA godisbitar. Riktiga mumsbitar. Wertes (stavning? ) har gjort mjuka typ nougatliknande godisbitar. Inslagna i guldigt papper - vad annars?


The wind

Var ut med min odåga, vi höll på att blåsa bort. Kallt är det också. så blir det när man har öppet ut mot åkern bakom huset. Men solen skiner så vi får upp värmen ändå nu när jag ska släpa det sista riset. Har inte mycket kvar, men det ska ju göras ändå.

huset

Från framsidan.

I övrigt är det rätt okej, idag, trots att timmarna utan sömn blev många. Gillar inte fredagar men njae, vi får se hur dagen blir. Tankarna snurrar som alltid, och jag känner mig inte mindre ensam än vad jag gjorde igår. Alla försvinner bort, mognar, tar tag i sitt liv, går framåt på sina vägar, bort från tiden av depression och rakblad och sömnlösa nätter. Jag är dock kvar och har ingen riktig lösning på hur jag ska göra samma sak.

Som sagt ska jag röra mig ut genom dörren (och bort från värmen).

Konkurrent

Här sitter jag och har fått i mig lite godis. Det ni. Har som sagt fått i mig ganska mycket pasta idag med så på den fronten är jag nöjd. Vilket jag inte brukar vara men faktum kvarstår: torsdag - så då är det lite lugnare. Av någon konstig anledning. Så jag är nöjd med dagen fysiskt sett. I huvudet snurrar det lite konstiga tankar. Som typ att jag känner mig ensammast i världen. Just nu, pga en del jobbiga samtal, är jag i princip livrädd för att vara den som tar kontakt först. Vilket leder till att de flesta av dom jag en gång pratade varje dag med, som jag kunde prata med när som helst, är långt borta just nu.

Vilket leder till att jag funderar på att fly den västmanländska ängarna för att ta mig till farmor. Jag och min lilla odåga längtar bort från ICA, Swedbank, Resursbank, diskmaskinen, knarrande säng, lastbilar på nätterna, och kanske viktigast av allt - bort från familjen, vi är nog trötta på varandra. Jag på dom och dom är nog lika trött på mig och mitt gnäll, mina suckar, min ångest, mina elaka kommentarer, mitt kontrollbehov och mina önskemål på maten. Så på söndag tar jag mig nog bort från Västerås för att ta mig ut i i skogarna i Dalarna. Farmor blir nog glad för att få lite sällskap och hon mår nog bra av att ha en hund kring sig någon dag också.

Med det sagt (att ni kommer sakna mig massoooor såklart, hehe) säger jag god natt.

A few hours later

Klockan tickar på idag, rätt snabbt med. Det blev mat seeent idag. Det har mitt huvud svårt för. Särskilt som det blev pasta. Köpte dyraste pasdtan i hela butiken, den var lättast att få ner. Fullkorn är faktiskt rätt gott i de flesta maträtter. men pastan gick ner, stannade och nu ska jag dra mig mot trädgården där min hund, mamma och bror väntar. Inspektion av mitt arbete under dagen. Gjorde inte klart, men fick mycket gjort. Var ute några timmar i och för sig också så det hoppas jag :P

Ikväll är det torsdag kväll. Jag gillar torsdagar, de flesta av dom i alla fall, och idag har varit en helt okej dag. Imorgon är det vägning, och förhoppningsvis slipper jag väga mig med andra människor. Och förhoppningsvis har det gått åt rätt håll.

God natt

Korta rader här

Skriver några rader innan jag drar mig ut i blåsten för att släpa ris till brännhögen. Inte mycket kvar. Men det ska göras och det fick bli jag. Inte för att det är dödande tråkigt men ändå.

Inatt har jag sovit betydligt bättre än de senaste nätterna, tack för det för det har varit segt i huvudet. Det är jag väl inte ensam om att råka ut för, så jag tänker inte ens berätta känslorna man tappar kontrollen över. Men som sagt, god natts sömn, granris och förhoppningsvis finns det tillräckligt mycket av det så att jag inte behöver vara ensam så länge som igår. Osjälvständig eller vadå?

Så på återseende.

Can you see, babe?

Ikväll har varit en rätt okej kväll. Eller ja. Fick ett litet livstecken från en väldigt fin tös. Annars då? Hm det var meningen att det skulle bli paj till mat, men det blev en burk ananas och jag skäms så för jag vet att jag borde kommit längre än dig. en Euroshoppers 400 g ananas i bitar. Jag må älska ananas, men jag vet, vet att det är precis det här är det jag ska ifrån. Vad fan håller jag på med? Så en stor, stooor tallrik med jordgubbsfil ska ner imorgon direkt jag vaknar.

Tja annars då. Känner mig lite ensam. Inte ens som tredje hjulet. Femte.. Eller kanske sjätte. För det enda som, tidsmässigt sett, har tid till att hänga vid datorn och sitta och skicka sms Sverige runt är jag. Resten av alla som en gång var på samma nivå som jag har tagit ett steg vidare från tonårsdepressionen. Medan jag är kvar där. Det spelar inte så stor roll just i det fallet att det till det stora hela beror på mig, utan det faktum att det faktiskt hänt. Jag kanske hade upplevt mer än vissa, mindre än andra, men ska jag sitta fast i den här skiten? En del kommer jag få lära mig att leva med, topparna och dalarna - bipolär sjukdom går ju ut på det, men resten? Det som går att ta bort. Vad nu det är, det vet jag inte heller. Så jag lämnar er med orden: tänk på livet som väntar och sov gott så du kommer dit.

God natt


So what had he to say

Det är onsdag om mitt mindre söta huvud tänkt rätt, vilket jag inte kan lova. Det spelar ingen större roll, jag har varit ensam hela dagen och är som alltid väldigt dålig på det. Mamma borde varit hemma för ett antal timmar sen men då blir det väl ännu bättre när hon väl kommer. Förhoppningsvis gör hon det snart, börjar bli så rastlös att jag går fram och tillbaka på nedervåningen. Väldigt dumt då jag aldrig behöver vända, alla rum hänger ihop med något annat rum, så jag går och går utan att märka slutet på det. Men så tänker jag inte göra idag. Idag ska jag inte fuskträna, jag ska äta vad än mamma sätter på bordet och det ska stanna i magen.

Agne funkar fint, fortfarande har jag inte kommit på hur jag laddar ner MSN. Vilket inte gör så mycket då jag inte kommer ihåg lösenordet ^^ Får dessutom inte igång den andra datorn där jag har det sparat.

Nu tror jag att jordgubbsfilen i kylen ropar efter mig. Eller så kan man hoppas att det är jag som ropar efter den.


Årets medmänniska

Det är rätt fint ändå att vara omtyckt. Inte för att jag är det särskilt ofta, men har man blivit nominerad till årets medmänniska i hela vår stad, vilken faktiskt är den sjätte största i Sverige, så känns det rätt bra. Inte för att hela Västerås röstar alls, och inte särskilt många utifrån heller, och de som röstar gör det nog inte på oss, men det är inte det viktiga. Att man känner sig uppskattad är det fina i det hela och att det är värt något för andra det man gör.

Nog om det, nu har jag kämpat mig igenom alla programinstallationer utom MSN, men det är jag för dålig på så det överlåter jag åt någon som kan. Senare någon gång. Sen har jag gjort den strålande tabben att  jag har glömt lösenordet till msn, därmed också mejlen :P Otroligt smidigt.

Yey, äntligen - ibland är jag rätt bra

Nu författar jag det första inlägg med den här datorn. Lite ovan är jag, den är betydligt större än den förra men har också betydligt mycket bättre prestanda och ja - allt det där vet ni bättre än jag. Men hittills idag har jag faktiskt lyckats starta igång alltihop. Kopiera återställningsskivor, installera internet och Norton och MSN och officepaketet osv. Just nu minns jag inte resten men det har tagit en helvetes tid. Nu är den igång satt OCH DÖPT. Det blev Agne, efter en bekant från det förflutna. Honom minns jag, jag minns hela ligan. Vi upptäckte Budapest ihop, alla sex. 04 var det. Jesus vad tid det har gått efter det. Många år, fyllde av både det ena och det andra och det tredje därtill om man ska säga hela sanningen. Jag ångrar mycket. Men ikväll nöjer jag mig med att kika på gamla bilder från förr och minns de år jag mådde som allra bäst. Åren allting var lite mindre trasigt. Och ikväll tänker jag fortsätta tänka på det och på allt fint jag fått uppleva, för det finns mycket underbart som mitt liv fyllts med.

Det får räcka för ikväll, god natt.

All the way

Lite slitigt i huvudet, men det finns i alla fall ett glädjeämne!! Datorn är helt betalat - jag slipper Resursbank och om några minuter rör jag mig mot Elgiganten. Mycket bättre än SIBA som lurade på mig den här jag har nu. Medimarkdt är för rörigt så jag trivs faktiskt på Elgiganten, där vi också köpte nya köket för 40 000, så de flesta känner igen oss. :P Vi fick till och med äta av personalens skumtomtar under julen.

Nog om det, så intressant är det inte. Istället tänkte jag kort nämna att jag sovit katastrof, att huvudet snurrar - dubbelt upp, och att jag har planer på att ta med mig mamma till IKEA. Jag har ju lovat någon att äta cheesecaken. Så det får vi se, se hur det känns att komma ut, ibland går det ju inte så bra, men går det bra ska jag dit. Den ni!

Good kvall

Lite lagom trött sådär ikväll. Och grinig. Datajävel. Den ska SKA kastas inom en snar framtid. Så tips på ny dator är välkommet, då jag en gång i tiden var världens mest otekniska människa, och spåren sitter i än - det är miljoner saker jag inte fattar av den här saken. Men den ska, trots att den hängt med ett tag, min Gösta, skrotas. Jag ger upp nu, jag har gett han så många chanser. Datafanskap. 

Nog om det, jag är som sagt redigt trött, trött i kroppen, trött i huvudet, trött på livet, trött på mig själv är kanske det mest sammanfattade. Det känns ibland som att det faktiskt går framåt. Idag känns det dock som att det enda framsteget är att jag återigen lyckats otroligt bra med att le falskt och låta otroligt frisk. Inte för att jag känner mig ett dugg frisk idag. Det super jag bort ikväll.

God natt.

Take it easy

Måndag, en ny vecka tog slut igår och en ny börjar. Det är väl rätt fint. Veta liksom att ännu en vecka har gått och jag har inte tagit en enda för stor överdos, inte skurit sönder hela kroppen och inte heller har jag spytt. Framsteg, ibland i alla fall. Klockan är två, och det känns rätt bra det med. Dagen har inte förlorats och inte heller är det för långt kvar på den heller. Eller jo, lite kanske. Men det räcker, och inte megastora katastrofer har uppstått. Därmed inte sagt att solen lyser i huvudet. Den skiner lite såfint utanför fönstret, men i mitt huvud bor en skrämmande, smärtsamma och självdödande liten varelse som faktiskt är rätt besviken. På mig, men mest sig själv, för igår och idag har han inte riktigt nått ända fram. Skönt det, något positivt.

This is ia dish that doesn't work

Natten har inte varit toppen, men det gör mig inte så mycket nu. Mamma kom just hem, så det känns skönt. Så därför fortsätter jag blogginlägget med att säga att det inte gör mig att jag är trött som en maratonlöpare efter mål. Idag tror jag faktiskt kan bli en bra dag. En dag då jag tänker äta godis med hela familjen hemma och en dag då jag inte tänker tillåta mig själv att vara feg, som jag brukar. Alltså äta den mat de ANDRA bestämmer UTAN att bara tänka på MIG. Det får vara okej med stekt mat om det skulle vara så. Inte för att de tänker göra det på en lördag, då brukar det bli något vilt som görs i ugn. Det gillar jag. Hjort kanske ikväll? Äh, det visar sig. Mat ska jag äta och behålla det.


Jag kan inte annat än förundras

Ibland förstår jag inte vad jag själv sysslar med. En gång gjorde jag allt för att hamna här och många gånger därefter har jag kämpat för att ta mig bort härifrån. Och återigen, ikväll, sitter jag med en gnagande, äcklig, smärtsam längtan till att någon gång igen hamna i den situationen där något var enkelt igen. Det var jävligt lätt att vara sjuk faktiskt. Jobbigt, men inte svårt. Det var enkelt att vara sjuk med sig själv, det var krocken med andra människor - andra människor som var friska - som gjorde allt till något så oändligt svårt. För det är onaturligt, fel och smärtsamt att vara sjuk. Människan är inte menad att vara sjuk. Jag saknar enkelheten så ikväll önskar jag att jag aldrig ens erkänt att jag var sjuk utan bara fortsatt skita fullständigt i att vara frisk överhuvudtaget. Nu är det för sent så därför tänker jag inte göra ett skit för varken sjukheten eller friskheten ikväll. Så skit på dig verkligheten, jag hatar dig men jag tänker inte förlora mot dig.

Många, många fler

Det blev en riktig katastrofdag igår. Mycket mitt eget fel, det kraschade i mitt huvud. Är lite trött på allt det, det som händer i mitt huvud. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, det är lite mycket som flyger runt. Är helt slut efter en natt fylld av mardrömmar, åska, kyla och panikångest. 

Okej, jag kom på en sak jag är rikigt jävla fittförbannad på. En kvinna, i sina sista år i livet får bo på ett äldreboende där hon går i samma korridoren som sin våldtäktsman? Jag skulle kunna slå ihjäl karljäveln, jag skulle kunna slå ihjäl kvinnan som sitter som chef på äldreboendet och säger: vi har inte som rutin att anmäla händelser på avdelningen, eftersom de är kunder. Så bara för att man är kund inom vården slipper man följa svensk lag?
Det är pinsamt att vara svensk ibland.

Jaja, åter till att blöda näsblod, vika tvätt och svära över vilket jävla äckelsystem Sverige har.

Fiasko

Vad är det med blogg.se? Ingenting fungerar, i alla fall inte för mig. Nog om det, jag ska inte sitta här länge, så svar på kommentarer får ni sen.

Jag ska precis dras iväg av mamma in till stan. Skojigt om jag klarar det. Men det tror jag. Idag är en bättre dag än igår, tack och lov. Inte så svårt dock då gårdagskvällen var tung, natten var tung och sömnen lätt. Så lite seg är man, men det är väl inte så ovanligt det heller. Så inatt tänker jag sova som en prinsessa.

Återkommer senare

All alone

Några timmar senare, som ni kanske märker :P  Inte mår jag bättre för det, trots att jag insett att jag för första gången i år har egna pengar. Mitt huvud snurrar, jag ser suddigt och går snett. Sluddrar gör jag med, och får panikångest lika ofta som jag blir förbannad. Mest på mig själv, men lika mycket på världen. Som aldrig gav mig chansen att leva mitt tonårsliv. Alla dom åren är långt borta, hälften minns jag inte, andra hälften minns jag med sorg.

Det får vara allt, jag är världens pessimist idag.

Förberedd

Här sitter man och drömmer om att något någon gång kunde flyta på av sig själv. Det gör det inte. Mitt liv är inte menat att vara enkelt. Det är väl ingens egentligen, men just idag känns det som att jag drabbades av en skitsjukdom för att jag förtjänar det. För att det är menat, ska vara menat, att jag ska fortsätta falla tillbaka alla steg jag någongång gått fram. Det spelar ingen roll vad jag gör - jag gör ändå fel. Fel, om och om igen, och ibland funderar jag på om jag försöker vara sjuk. Jag kanske mår jättebra egentligen? Vilket jag skiter i idag för den delen, för oavsett svaret på den frågan så känner jag att jag mår allt annat än bra. Jag kan inte riktigt säga att jag faller, för jag faller inte så som jag fallit förut. Jag kliver bara tillbaka, tillbaka till det som jag känt och levt i så länge nu. Idag känns det inte värt all denna kamp. Det känns inte som att det är någon större förlust att vara tjock och stå i mellanläge mellan sjuk och frisk. Det är säkert en förlust, det har jag tyckt många andra dagar, men idag - nej. Nej, idag, är en dag då precis allt kommer gå fel. I och för sig har dagan redan bjudit på en del otrevliga överraskningar så jag borde redan tröttnat på att vara svag. Nej, en annan dag kan jag vara glad, konstig och falsk, nu tänker jag bara vara svag och följa med den negativa strömmen.

Great

För er som redan är på dåligt humör och inte vill läsa negativa tankar så kan ni återkomma imorgon, för ikväll blir det enbart ångesttankar.

Så är det. I mitt huvud är det alltid krig, men just ikväll är det ett stort slag som äger rum. Är verkligen inte i form, mår allmänt skit. Värdelöshetskänslorna pickar på uppmärksamhet, låren slår mot varandra, och som någon sa - egentligen blir man inte tjockare för att man har tajta kläder - men, just nu finns det ingenting i mitt huvud som tror på det. Jag känner ju hur jag kan ta på fettet, se hur det dallrar. Tjockiskänslorna växer i mitt huvud och jag hör kaoset i mitt huvud, där Han skriker. Skriker på mig, allt jag gör fel, allt jag borde göra men inte gör, allt jag gör men som jag inte borde göra. Jag hör ju, vet att Han har rätt, det låter så bra, så tryggt att göra som Han säger. Och det är nog det som händer, att jag skiter i allt nu. Struntar i det friska och låter det sjuka ta över. För det är lättast.

Och ändå, trots att jag mest av allt vill dö ikväll, drömmer jag om att få åka på den där resan till Paris igen - 4400 kronor. Inte för att jag skulle klara att åka, men drömma kan man ändå.

Det visar sig

Bloggen har allt annat än samarbetat med mig idag, inte för att världen går under, men känns lite lagom värdelöst att lägga tid på att skriva ett inlägg som inte publiceras. Men wtf, jag har annat att fokusera på så ingen idé att vara sur över denna förbannade dator som alltid ska krångla med mig.
Jag har ägnat några timmar åt att släpa mer ris från träden i trädgården, köra ved som ska klyvas och njutit av att se solen. Hellre se den än att vara i den. Så jag sitter med mor i skuggan och försöker peppa upp oss och pappa så blir klara med allt arbete i trädgården nu. Inte mycket kvar. Men så var det där nästa - glass på stan?!!??!!??!! Va?! Visste inte riktigt vad jag skulle säga, mammas förslag. Men kanske går det ner en sån. Jag gillar ju faktiskt glass - så varför inte?

Det var väl allt från ett soligt, varmt och skrikigt Västerås.

91.3280501102

All night long.

Här växer ångesten ungefär lika fort som klockan går långsamt, och den går jävla segt kan jag säga. Det är inte många gånger ikväll jag känt mig lugn. Inte bara oron för hur min kropp mår, vilken är enorm då knäna knakar, fötterna vrids ur led, hjärta som slår fel, ögonen som tappar fokus, lungorna som sprängs, njuren som går på halvfart - ni fattar, men någonstans där så finns en inneboende rädsla för att ovetskapen. Det är många gånger jag inte vetat det eller det, men nu vet jag ingenting. Det lilla jag var säker på är nu långt borta. Jag minns tillbaka på allt som hänt mig. Allt från den lugna barndomen, till det hatade livet i skolan, till de låsta toalettdörrarna, till lögnerna, till killarna, till killen, till dikterna och där tog allt slut och där började allt. Han fanns där och jag var alltid säker på att det skulle vara så, men han försvann långt bort, dit jag aldrig kunde nå honom igen. Jag har haft mycket bra i mitt liv, men det dåliga överväger sorgligt nog det mesta. Mitt liv blev ett helt annat liv än det jag trodde det skulle bli. Jag trodde aldrig på Snövit eller Askungen, mest för att jag inte var den som tittade på dem, men också för att det var för bra för att vara sant. Så många människor i världen som det skulle kunna sluta så bra för? Nej exakt. Jag trodde inte heller på rakblad eller Västmanlands landsting, division Psykiatri, Slutenvård, avdelning 99. Inget blev som det var tänkt. Som jag tänkte i alla fall.

Nu har jag glömt vad det här inlägget skulle handla om, men i alla fall - god natt


Täppt i både kropp och själ

Min hals dör. Mitt hjärta dör. Mitt huvud dör. Mina lungor dör. Min näsa dör. Mina knän dör. Mina axlar dör. Kort sagt - ångest, tillsammans med en megajobbig allergi OCH en tung och krävande dag ute i trädgården. Jag vet att jag är där mycket. Dumt med tanke på solen, dumt med tanke på att jag egentligen förbränner för mycket, dumt med tanke på att mina knän är för söndersprungna efter alla nätter ute på grusvägarna i gympaskor, dumt med tanke på att näsan så smått täpps igen som om en tampong satt där. Pollen är finfint när man inte tål det, och lika fint är det när solen också dyker upp då jag är känslig mot den med. Nej nog klagat på det. Det har varit skönt att ha en mamma och dotter dag. Även om vi har många såna. Men inga krav på att det ska göras nu, vi bara gör det för det spelar inte så stor roll när vi gör det. Nu ska jag i alla fall till köket och få mamma att låta bli att steka maten.

Som om inget längre fanns

Söndag, helgen har gått, jag har fått i mig ett antal vinglas, för att inte underdriva - till och med flaskor. Och lite cider. Eller ja, mycket cider. Jag tänker inte ens räkna hur många kalorier det var i det. Men det var skönt, inget bråk hemma, bror skjuter bra nere i Tjeckien och pappa skjuter kval till Nordiska mästerskapet. Jag och mamma river buskar, kul för oss är det vresrosor = taggar utan ände. Så ja, idag är en sån där dag då kvällen kan ha blivit slutet på en skitdag men lika gärna slutet på en trevlig dag. Detta veckoslut har inte allt varit katastrof tack och lov. Bortsett från överdosen i torsdag då. Men på något sätt har jag tagit mig vidare och vidare och det känns väl rätt okej, ända tills jag ikväll kommer inse att det är söndag. Söndagsångesten ni vet.

Nepp, kaffe väntar.

Barfota, utan strumpor och skor

Lördag och det känns som vilken dag som helst. Undantaget är i och för sig att pappa är hemma redan nu. Han har varit på skjutbanan och jag är nog inte ens intresserad av hur det gick. Det brukar gå skit på helgerna och gå bättre i veckorna. Så nu är det familjedag som står på schemat. Utan duktiga bror som är i Tjeckien än. Ska städa upp hundgården, men det tar bara en kvart, gjorde det stora arbetet tidigare. Kratta granris. Såga ved. Kratta löv. Tvätta. Ja ni fattar.

Jag mår rättt bra faktiskt, det är nog nattens goda sömn som hjälpt mig med det. Så det är i alla fall inte jag som är den sura människan. Och idag blir det grilla eftersom det inte blev igår för vi blåste bort i 14 grader. Idag har vinden mojnat lite och skönt är det. Det betyder att jag kan gå barfota idag!!!


Klockan tickar på

23.23  visar min klocka. Som nog före då jag är en tidspessimist. Är alltid hundra år före utsatt tid. Bättre det än sen. Hicka har jag, vilket betyder att jag druckit lite sprit. Otroligt korkat, men var skönt att slippa tankarna lite. Fokusera på cidern istället för allt jag borde gjort men inte gjort och tvärtom. Nu är i alla fall en del av det gjort. Som typ mat och behållit den. Som att allmänt dö lite inuti. Nej det blev ingen lyckad kväll. Eller ens en lyckad dag. Men vad hade jag begärt av mig själv? Det är bara jag som kan ta mig ur skiten. Ta mig ur den här äckelsjukdomen som dödar mig långsamt, som tar bort allt det som en gång var jag. Det kanske inte ens fanns något sådant kom jag på. Vad vet jag, jag har sällan rätt då det kommer till mig själv.
God natt.

Sträck på ryggen

Fredag och här lyser solen lika ofta som den gömmer sig. Kallt som satan är det och blåser som på havet gör det också. Pappa kom just hem, ovanligt trevlig för att vara en fredag. Det jämnar i och för sig ut sig när mamma inte ens går att prata med. Tur för mig och pappa att hon tog bilen (fel bil dock) för att fly undan närkontakt med människor. Men så är vi ju alla vissa dagar så klandrar henne inte för att hon är det, bara anledningen till att hon gör det som jag stör mig på. Men mormor ringde och vi pratade allmänt konstigt som bara vi kan. Synd att jag inte orkat ta mig dit på senare tid. Men de kommer hur som helst upp till brors student, och det känns rätt fint. Någon som inte tittar snett, tänker, svär, suckar, himlar med ögonen, muttrar, vänder ryggen till, byter samtalsämne eller fullständigt skiter i mig. Det är inte många som klarar av den bedriften längre, vad gäller mig.

Nu är det i alla fall eftermiddag, och jag har suttit vid den här förbannade datorn i fyra timmar. Fyra timmar! Och då äntligen börjar den fungera. Men lite stolt är jag, fyra timmar vid en dator - utan att jag har gjort något fel. Jag har lyckats reparera en kraschande dator. Den ni, lite sträcker jag på ryggen allt.

All this way

Om en halvtimme kan jag säga att jag ska glömma igår. Och jag hoppas jag gör det - glömmer bort gårdagen alltså. För den har inte erbjudit många stunder, ens korta, då jag kunnat andas som vanligt. Det är i och för sig ingen bra måttstock att gå efter. Men ja, det jag menar är att det inte varit en toppendag. Har som sagt varit på dagvården och träffat Marie. Det sög. Kom hem och tappade bort mig själv totalt. Det svartnade för ögonen, jag kände själv att jag gick snett. Det dunkade så där högt i huvudet att man bara hör det. Tungan slant i munnen så det var nog inte många rätt jag sa, särskilt inte utan att sluddra. Mina ögon viftade hit och dit och både mamma och pappa märkte den ganska märkbara överdosen. För min egen del spelar det ingen som helst roll. Jag minns det inte.

Imorgon är det fredag, vi ska grilla och jag TÄNKER och SKA äta potatissallad till. Hoppas mamma kan lägga en sista hand vid den så blir den lite fräschare och inte så kladdig och geggig som den man köper. Jag har det bra som har min mamma. Jag önskar att hon kunde säga detsamma om mig, men det enda jag gjort dom senaste åren är att göra allt för att långsamt ta död på  mig själv. Ibland har jag till och med försökt döda mig mindre långsamt. Faktiskt många gånger. Tänk alla överdoser, alla steg mot broar, tåg, lastbilar, tänk alla skärsår och kvävningsförsök. Jag har till och med försökt att dö av bara ångesten.

Nog om den tid som är förbi, det finns inte mycket utav den som jag inte redan tänkt, analyserat, gått igenom, accepterat och på något sätt ha smältit att det är sant. För jag vill inte tillbaka till där jag en gång var. Jag åker inte ambulans varannan vecka längre, jag är inte inlagd månader i sträck längre, jag springer inte flera mil varje natt längre. Jag vill någonstans, men vart det är någonstans det vette fan om jag kan hitta.

After a while

Dagvården igen och inte mår jag ett piss bättre än innan jag gick dit. Det är nog negativt tänkt, men jag är duktig på det. Vara negativ, vänta mig det värsta, hoppas på det sämsta. Hopplösa Elin, glöm inte att du är det. Alltid. Du är ett monster. Ett misstag.

Lite tungt idag, trots att dagen inte är särskilt unik jämfört med alla andra dagar. Lite dödslängtan, lite galenskap, lite självhat och nej, jag vet inte alls vad jag ska göra med mig själv längre. Så jag fortsätter som jag gör och hoppas på att jag inte möter några vägskäl på vägen. Där kraschar jag nog om jag hamnar där. Så ja, nu jävlar, Elin, nu glömmer du att du inte lever utan att du är lite smått halvdöd. Tänk på att du faktiskt lever. Det trodde ingen att jag skulle göra. Allra minst jag själv. Men här sitter jag, med den ständiga dödslängtan, men med något annat i själen än vad som fanns i den för några år sedan. Så framsteg? Ja kanske. Eller kanske inte. Eller skit samma.

Torsdag, torsdag på dagvården

Idag är det ännu en dag på dagvården, dock tänker jag hålla det mötet kort. Väldigt kort, för det är inte värt att må dåligt hela dagen bara för att hon ska vara lugn. Överväger att hoppa över att träffa henne dom veckor då vi inte kan måndag eller fredag. Det är dom enda dagar hon är på ät, annars är hon på dagvården. Eftersom jag inte vill och inte mår bättre av att vara på dagvården känns det som att det är likabra att jag halvdör hemma istället. Låter kanske negativt, men jag mår inte bättre av att sitta på dagvården med 7 tjejer till som är smalare än mig, sjukare än mig och antagligen viktigare än mig. Så jag håller mig nog till Humlegården.

Dit jag inte ska nu, utan till dagvården. Det är en rätt fin ångest som smygit sig in mellan mina revben. Den har nog lagt sig till rätta där. Så idag får alltså bli en sån dag.

50 % i powerplay

Hockey på gång, hur länge den står på (på teven alltså). Antagligen ända fram tills min käre far kommer hem. Som en del vet så har han lite problem med att hålla sig lugn vid sport. Normala människor kan vara förbannade på domare när dom dömer fel. Inte för att han inte gör det, för han skriker, men det stora problemet är att han kan bli arg också på sporter där det inte finns domare. Som skidor. Nog om det.

Jag kom iväg till IKEA, åt mat, vägrade såsen dock. Lite fusk blev det väl också kanske, men jag åt! Sen att det inte känns så bra kanske är ett annat problem som jag nog löser med lite tabletter. Är alltid svårt det där för mig, hatar att jag älskar tabletterna, och jag älskar att jag har vett att veta att det är fel. Så ja, god natt på er.

Sommarbomb

Idag lyser solen i alla fall igen. Det gör förstås inget om det regnar, jag gillar regn. Så länge det inte blixtrar. Men regn gillar jag. Dock skiner solen, men det får duga för att ta sig utanför grindarna. Jag har tänkt ta mig till IKEA. Eller ja, mamma tänker att vi ska dit. Och idag är en dag då det kan funka. Så jag tänker chansa, ge mamma en chans. Ge mig själv en chans. Så det så jävla skitsjukdom! Idag vinner du inte över mig.

Tisdag och själv

Det är, trots att jag inte gillar att vara ensam, rätt skönt att lillebror tagit sig ner genom halva södra Sverige på väg mot Plsen, Tjeckien. Pappa jobbar. Mamma tog sig längre bort i byn, mest för att komma ifrån mig antar jag. Inte för att det gör mig något. Det känns som att jag behöver den här ensamheten ett tag. Jag har inte varit själv i princip sen 06.10 igår. Kanske inte så länge, men jag behöver vara för mig själv ibland. Behöver space att andas, svära, slippa se människor, slippa höra allt det jag borde lyssna på men som jag kopplar ifrån då huvudet redan lever sitt liv. Så här sitter jag med påskmust, tittar på ett bilprogram och läser alla kommentarer jag inte orkat svara på.

Dagen blir förhoppningsvis lugn, och jag hoppas den planeras att vara inomhus för jag blåser bort i kylan utanför dörren.

Efter en lång och tuff dag

Nu har jag slängt mig i soffan hos mamma och pappa och är väl kanske inte helt nöjd med dagen. Mycket nytta har vi gjort, men inte utan många fula ord, mördande blickar, högljudda suckar och råa toner. Vi blev klara med allt, även om det ofta var rätt otrevligt. Men så blir det väl i kaos. Särskilt när det är kaos för människor som hatar kaos. Som till exempel jag. Som en omogen barnunge tänker jag ändå säga att om vi följt min idé hade vi sparat ett antal mil i bilen, ett antal trasiga kassar, ett antal jobbiga meningsutbyten.

Därmed är jag klar med detta inlägg och jag tänker inte riktigt engagera mig mer i dagen.

Det var då själva fan

Idag är det just ingenting som fungerar. Trött efter en lång natt, arg efter för många skrik i huvudet, besviken efter för många motgångar, värdelös efter för många misslyckanden. Det flyter ingenting för stunden. Dator som bråkar, pengar som försvinner, människor som är för bra, tankar som är för röriga, äs som är för stark, och ja mitt bland allt det så är det jag som gör att allt blir fel. Det känns inte värt att försöka längre, jag kommer ingenstans och jag märker det själv. Till och med jag ser tillräckligt mycket för att se att det inte går längre. Jag kan inte hålla på så här, om och om igen.

Nu ska jag i alla fall till disken och göra något vettigt.

RSS 2.0