Any day now

Torsdag idag och ja, det står inte mycket på schemat. Film med en granne, sen hoppas jag att jag får stanna hemma resten av dagen. Dagen är inte direkt dålig, men natten gick inte särskilt bra så är kritvit i ansiktet. Inte ovanligt men ja, det är fortfarande lakansvitt, mindre trevligt.

Det går nog bra idag hoppas jag.

En bra dag, faktiskt

Idag har varit den bästa dagen på länge, länge. Längre än jag kan minnas, och jag inser hur lätt något kan vara när det väl börjar bli rätt. Det svåra är att lyckas komma till att det börjar bli bra. Min vardag går mest ut på att överleva, att ta sig till något bra är alltför fjärran för det mesta. Men idag har som sagt varit bra, jag har ätit mer än på länge, länge. Och vad gör det? Imorgon kan jag träna precis som jag vill. Men imorgon är sju timmar bort, minst, så då lever vi dessa sju timmar så som jag levt dom innan idag.
ingång

Dagen blev en mamma-dag och vad skönt det var, även om båda var lite sega. Vi var i alla fall iväg till Västerås- förorten - Skultuna. Samhället som Gud glömde skulle man kunna säga. Det enda dom har är ett ICA, en kiosk och en pizzeria. OCH Skultuna Mässingbruk.


Där vi var på jakt efter dessa

knappar

Min lillebror (min lille, pyttelilla) tar om några månader studenten, och för hans skull är jag glad att han får göra det på det riktiga sättet. Kryssningar, fester, klädselprovningar, prova och beställa mössor, resa för att köpa kostym, baler, prova champagne. Ja sånt där som man gör när man tar studenten. Själv firade man studenten i slutet på november med en flaska skumpa. Utan mössa på huvudet, den fick ligga bredvid. Men men vi köpte i alla fall manshettknappar (stavning tack?) till honom.

Så allt som allt:

wow
 WOW på min dag, och framför allt WOW på mig.

Pigg

Här går teven på, jag har bråkat med en tvättmaskin som är urkopplad och jag, det tekniska geniet, har inte för avsikt att röra den alls. Den svarta tvätten får helt enkelt tvättas inatt innan jag lägger mig. Så ja, jag har inget att göra, då jag skolkar lite från att göra klart kökslådorna. Blev ju vika tvätt igår så hann inte med köket. Mamma sover, jag är pigg och har därmed extra mycket energi att tänka med. Som till exempel på hur bra jag är. Lite kan jag i alla fall, så sitter här och gör en av de roligaste uppgifterna jag gjort på månader och år. Där hör ni - JAG tycker en skoluppift är ROLIG!! Det är i och för sig en filosofiuppgift så inte så konstigt. Inte för att bror krigar om att få göra det själv :P

Vad mer idag då? Jo lite kalorier har intagit sin plats i energidepån OCH jag slipper åka till stan eller ens ICA (ICA ligger så långt ut i staden man kan komma, så stan och ICA är två olika saker :P) väldigt bra faktiskt då det mest påminner mig om min mycket tomma plånbok.

Nu tänker jag leta reda på min andra toffel då det blir snett att bara gå i en. Jag antar att jag ska ta mig till hundrummet, då våra hundar bär på allt dom kan hitta. Petflaskor och strumpor bär min på, Stina på skor och tofflor och Mistra på leksaker.

hundar

En godisfylld kväll

Här har det slinkit (böjning tack? ) ner godis. För mycket, men det var värt det. Låt mig vara fet och äcklig extra mycket ikväll då. Får träna en timme extra imorgon då. Kikar just nu på Top Gear med bror men snart blir det fotboll. Återigen reflekterar jag: hur överskattad kan man bli bara genom att tjäna pengar? Fråga Zlatan, han vet det bäst av alla. Nog klagat - jag har varit duktig idag: ICA och Elgiganten, funderar på en ny dator. Men det får bli ett annat sekel då pengar från Försäkringskassan inte verkar dyka upp. Här skulle jag, med mer ork, dra en kort, men viktig, del på hur min politik fungerar. Men då det är en dag utan ork slipper ni.
God natt.

Tisdag, en helt ovanlig tisdag

Idag har jag bara en sak på listan faktiskt. Men den lär ta ett tag, flera timmar om jag är så petig som jag brukar. Är man då perfektionist lär det ta ännu längre tid. Ska städa ur varenda smula ur alla skåp och lådor i köket. Det är några stycken så ja, lycka till Elin.

Annars då? Jo, jag har faktiskt sovit rätt okej i natt. Sällan det händer så klapp i händerna för det. Jag funderar dessutom på ett mellanmål. Men det regnar så ingen träning..? Ruggiga tanke, men tror inte mamma är så pepp på det. Vill ju komma igång nu ju. Jaja, återkommer senare.

Köttbullar

Vad sägs om total värdelöshet? Eller njae, bara halvt då jag behöll köttbullarna. Väldigt konstigt av mig. Men så är jag väl knappast den första att bli omnämnd som normal. Jag funderar på det där: vilken del av min onormalitet vill jag behålla? Ingen, njae - vad vore jag då? Fejkat leende´för alltid? Nej. Men längtan efter det enkla, simpla, fega - det känns rätt tryggt att veta att det finns en önskan jag aldrig kommer släppa helt. Nog om filosofiskt babbel - knappt jag skälv fattar det där.

Som sagt blev det köttbullar idag, som jag behöll, dock blev det inte den träning jag hoppades det skulle bli. Men vadå? Det blir väldigt sällan som jag tänkt mig. Som i natt, duscha nu inatt och råka ut för en del mindre trevliga äventyr vs dusha imorgon och antagligen svälta sönder? Som jag säger: vad jag än gör blir det fel. Därför tar jag några tabletter, duschar fort som fan och tvålar in ögonen så jag slipper se mig själv och därefter begrava mig under täcket. Eller under täcket på golvet. Vet inte vad som lät värst, men det beror nog, som alltid på vilken del av huvudet jag lyssnar på. Herregud vilket konstigt inlägg. Som ni fattar borde jag alltså sluta nu. Så det gör jag. Slut.

Måndag

Idag är det måndag, jag är ensam och själv och idag ska jag och mamma ut och springa. Vet ni vad det betyder?!!! Det betyder att det är okej för mig att springa. Det har inte hänt på cirka 8 månader. Sen är det en annan sak att jag inte följt det - men det är en helt annan sak ATT jag får. Det ska bli så toppen. Sen tänker jag faktiskt inte träna mer på flera dagar. Det är dumt att utmana ödet. Jag vet ju hur svårt det är att sluta när jag väl börjat.

Det är kallt och i huvudet är det rätt rörigt. Ni vet alla jobbiga tankar jag själv tänker, alla jobbiga glåpord från en hatar men älskad anorexi, alla jobbiga minnen som repeteras om och om igen i huvudet. Man borde kunna ta bort vissa minnen. Man borde kunna ta bort anorexin. Man borde kunna ta bort sig själv. Men det kan man inte - så mitt enda alternativ är att ge mig själv tid och inte inte inte ge upp helt. Behålla lite av kämpaglöden, om än att det i princip dör vissa dagar. Men idag är inte en sådan dag. Idag ska bli bra.

Allmänt

Söndag och jag är trött, ensam och har inga större förhoppningar om att dagen blir bra. Finns en hel del som jag nog inte kommer kunna hantera. Men det får bli en sån dag så får jag börja om imorgon.

Jag kom just på vad jag ska göra. Såklart! Det kan nog bli roligt, behöver lite roligt. Destruktivt men otroligt rolig.

Lördag, efter en fredag då jag inte orkade skriva något.

Igår var en tuff, jobbigt, glad, tårfylld och argsint dag. Tårta bland människor som precis nyligen fått veta att jag varit allvarligt sjuk i anorexi. De har aldrig sett mig äta eller äta annat än vatten. Kände mig uttittad, men det kan nog vara lika mycket inbillning. Som sagt var det sista dagen i skolan igår. Lite förbannad blir man när två fullkomliga idioter inte ens behagar dyka upp i tid. Verkligen respekt för läraren som verkligen ställt upp för oss alla, mig särskilt. Hon fick en extra liten present från mig.

Tårta blev det också när jag kom hem då pappa fyllde gammal. Pappa är bra han, så länge han inte tittar på sport för då låter han så antagligen hela byn hör.

Idag är det lördag, jag funderar på chips idag och jag funderar på om jag ska gå ut och kratta grusgång nu. Det får bli så.


En mental pers

Sista dagen med en skoluppgift. Sju minuter istället för 3 på Powerpointen gör inget, det var ganska kul och tror läraren var nöjd. Får nog VG i den kursen. För att vara mig och en uppgift inom något tekniskt område får jag vara nöjd. Eller vad säger ni vänner som stått ut mig i några år? :P

Idag är en tung dag. Sovit nu på eftermiddagen. En mental pers det här att ha gått i skolan och det är nu man börjar släppa det.
Dessutom då tillfällen då det händer saker som jag varje gång hoppas att jag aldrig mer få uppleva. Det räcker med döden för min del nu. Önskar så att det fanns sätt att laga alla dessa trasigheter som får oss till att göra det. Men som alltid, inse, acceptera och förhoppningsvis smälta det sedan.

Men men, jag ska rita kalrt en förstoring på kungen, och återigen, ni som varit med ett tag vet att jag är särskilt duktig på att rita heller. Enda anledningen till att jag klarade det på högstadiet var en viss älskad vän. Som jag förresten ska träffa imorgon. Skoj ska det bli.

Och så igen

Och så var döden här igen...

Top gear

Full fart kallas det. Eller nej. I mitt huvud är det full fart framåt, eller njae, snarare åt alla håll utom framåt. Är trött på mig själv och på alla misstag och alla fel. Är trött på min feta kroppen, på mina problem, på mina tankar. Trött på alla svek och på alla motgångar.

Det räcker för nu. Jag är trött på livet.

Onsdag

Äntligen onsdag- då kan jag släppa att det är onsdag igen. Hela veckan har känts som onsdag. Vilket nu är, vilket också betyder att det bara är två dagar tills vi slutar. Som ni vet är det blandade känslor.

Idag känner jag mig rätt pigg faktiskt. Tack och lov för det.

Om det vore söndag

Om det vore söndag skulle jag nu sitta och bita sönder mina naglar. Jag skulle sitta och inte veta vad jag skulle göra. En måndag då jag inte längra har något planerat att återvända till. Men vad gör det, en kväll som denna då jag lite smått går under, en kväll då allting blir lite lite mörkare för varje tanke jag tänker. Och det är rätt många tankar. Som fortsätter i samma spår som alltid. Om jag redan tänkt tankarna tusen och miljoner gånger, vad är då syftet med att tänka dom lika många gånger till? Jag fattar inte det. Jag fattar inte hur svårt det ska vara att bara vara vanlig. Bara äta när kroppen behöver men när jag vill det, utan att kämpa i två timmar för att inte spy upp det. Jag vill kunna sätta på mig joggingskorna, en helt vanlig onsdag, då mamma och pappa sitter vid teven, utan att ens reflektera över att dom är hemma, för om jag kan göra det, en helt vanlig onsdag det måste ändå betyda att jag är frisk? Jag vill kunna springa iväg till ICA, klockan 16.24 och handla en godispåse och en yoghurt, utan att ha behövt planera det i veckor för att ändå inte kunna göra det. Jag vill kunna äta tabletterna jag för alltid kommer behöva äta utan att behöva äta tre gånger så många pga en fucking sjukdom. Vad jag vill säga är att jag vill leva. Inte vara halvdöd som nu, sitta med ångest över 85 g glass, vilja springa ute på grusvägen tills jag vaknar fyra timmar senare utan att minnas när det var mina ben inte längre bar mig.

Kort sagt: (som jag sagt dem senaste typ 40 inläggen) det är dags för mig att bestämma mig nu - det var ju inte så här alla fina sagor man läste som barn handlade om.. De handlade om något mycket finare. Något vackrare. Något mindre trasigt. Något bättre än mig.

40 ton

Ungefär så känner jag mig just nu. Känner mig som världens fetaste, äckligaste missfoster. Det räcker väl med att titta på mina gigantiska lår? Nog om det, de flesta av er känner ju igen det. Jävla ätstörning. Jävla anorexiäckel. Du förstör mitt liv. Eller nej, du tar mitt liv. Jag hatar dig och vill aldrig mer se dig. För mycket begärt, det vet jag, men någon gång måste man ju i alla fall säga det, det är ju en början.

Idag har jag haft riktig inspiration till att skriva. Ni vet när man hittar orden utan att tänka på dom, dom hamnar på pappret ändå. Orden passar ihop, men talar emot sig själva och sida efter sida fylls med dikter som jag någon gång ska lägga in på datorn. Japp, jag vet, väldigt omodernt att skriva med papper och penna, men det går så mycket bättre då. Så det kanske dyker upp någa poetiska ord här.

Jag ska äta kyckling idag, nomnom, jag älskar kyckling. Vågar dock inte ris, så det får bli något annat.

Toppen

Mitt nya favvouttryck: det är då själva fan. Så är det nu: det är då själva fan. Vad det går dåligt. Vad allting blir fel. Vad illa jag vill göra mig själv. Vad mycket jag hatar mig själv. Vad mycket jag hatar mitt liv. Vad mycket jag hatar äs. Förbannade, värdelösa, hemska, äckliga sjukdom vad jag hatar dig. Jag hatar dig.

Måndagen den 21 mars 2011

Ny dag, nya äventyr, nya ordväxlingar, gamla, redan tänkta och utnötta tankar. Om och om igen, dö - inte dö? Äta - inte äta? Springa i källaren - inte springa. Skära - inte skära? Vilja - inte vilja? Det är där allt fallerar - viljan dör vid varje motgång och jag måste börja om igen. Det är tröttsamt. Jag är trött på det. Trött på att vilja bli frisk men fortsätta kämpa för att bli smal? Hur går det ihop? Nej precis, fatta det någongång Elin, det går inte. Äs har fel, fel, fel. Ändå kommer jag inte ifrån fetmakänslorna. Fetast i världen. Fulast i världen. Hur misslyckad kan man bli?

Helvetes jävla fucking skit

Och så föll allt på ett ögonblick. Allt blev fel. En, två och tre och så har allt blivit fel. Jag är utan pengar, har en tandläkartid imorgon, som jag därmed inte kan gå på. Har dessutom gått upp, så jag har ägnat en timme åt sit-ups på golvet. Så kommer min natt fortsätta. Äckliga kilo upp. Fanfanfan vad jag är dålig. Ännu sämre är jag som vet att det är precis så jag inte ska tänka och ändå fortsätter jag göra som äs säger. Fortsätter vara dålig och fel och misslyckad. Fortsätter vara värdelös. Totalt jävla äckel-värdelös.

It's there

Söndag. Dagen efter godis. Dagen efter spya, men det tänker jag inte nämna. Det är lite blandade känslor ikväll. Min tid som studerande är snart över, min tid med en fantastisk lärare, en konstig klass och en underbar klasskamrat som jag delat många skratt och svordomar med. Lite vemodigt känns det. Och patetisk som jag är så känns det skrämmande. Ensam, utan något att gå upp till? Kommer jag ens gå upp? Är det nu jag kommer krascha extra långt ner, då jag inte hunnit med småkrascharna under skoltiden? Vad vet jag, jag är nog bara paranoid.

Idag blir det nog inte mycket mat, men mat ska det bli. Trött är jag med. Nu ska jag återgå till att leta efter min familj.

Take care

Har svårt att få tankarna åt rätt håll. De snurrar, virrar runt och slår i hjärnans vägg och svävar tillbaka åt ett annat håll igen. Det kallas kaos, men det borde jag vant mig vid. Var på ät idag, och som vanligt fick jag lite skit, lite klagomål och något jag gjort fel. Tänka sig, jag är totalt värdelös. Kul. Spelar ingen roll vad man gör, det är ändå fel på det.

Men men, idag ska maten ner och stanna kvar där, visst låter det bra? Det tycker halva jag också. Men så finns det förstås två viljor i  mitt huvud.

Student

Min lillebror har idag dragit igång den stora uppladdningen hemma inför sin student. Lite jobbigt för mig, som var inlagd då jag egentligen skulle tagit min. Men som sagt, inlagd var jag och ensam var jag och på vak var jag och inte klar med skolan var jag också. Härligt. Men det ska bli skoj att uppleva det på något sätt, leva lite genom honom.

Idag har varit rätt okej, trött som satan är jag, men rätt okej mår jag i alla fall. Har ätit mazarin idag - med smarties på. Det blir dessutom mat idag, är det tänkt. Bra Elin som sagt.
bror


All in

Här sitter jag och mosar i mig godis. Verkligen bra när man väger xxx.xx. Eller inte nej. Jag känner mig fetast i världen och inte mår man bättre när man tittar på Biggest Loser. Alla tjocka människor blir smalare, men den fetaste av dom alla fortsätter äta godis? Nej inte så, jag har ju faktiskt vägt mycket mer än så här och då var det ingen som tittade snett på mig när jag åt.

Skolan är slut om en vecka. Om en vecka väntar de sista skälvande dagarna av åtta månaders skolgång. Det känns hemskt, vecka ut och vecka in som jag inte dödat mig själv på. För några år sedan var det ingen som trodde att jag skulle överleva alls, allra minst jag själv. Nu sitter jag här, många år senare, men än dock levande. Vad som händer efter det här nu, det vet ingen, allra minst jag.

Jag ska i alla fall göra ingenting nu. Må bra kanske vore en bra målsättning, men det tar vi en annan dag.

Kalorier

I mitt huvud pågår ett ständigt krig, ändå låter jag det fortsätta. Vad är det för fel på mig? Tillräckligt fel för att göra mig själv illa, men idag tillräckligt bra för att äta mat. Inte lagad dock, men det var kalorier i det i alla fall. Nöjd med mig själv, äs är inte lika nöjd med mig i och för sig.

Imorgon fortsätter skolan, men skola på en annan skola. Det suger. Hatar mycket folk, bra att vara på den största skolan i Västerås då. Dessutom en riktigt tråkig kurs som jag inte kommer ha nytta av ett skit. Vem på en resebyrå behöver kunna Indesign och Photoshop? Nej exakt, så varför måste jag då göra skiten? Skit på det. Det är bara en vecka kvar så får väl stå ut och göra så lite fel jag kan.

Allt för ikväll. Eller jo, en sak till. Jag är väldigt stolt över min pappa ibland. Idag kom han hem med ett armbandsur för 9000 kr. För trogen tjänst inom förbundet - 25 år. Fin var den med. Dessutom har han gjort ett bra arbete i lika många år. Utöver det har han med all säkerhet jobbat flest timmar av alla som har samma jobb som honom (han jobbar för länet, så det finns en konsulent i varje län). Så bra pappa, jag älskar dig.!

Tisdag

Klockan är tre, jag är helt slut och har ätit glass. Jag slipper pastan idag, slipper sås och slipper fel kött. Det är svårt att vara positiv till livet just nu, är så trött på allt. Jag kommer ingenstans, eller ja neråt kommer jag. Och hur bra är det? Nej exakt. Vill inte behöva bry mig mer, bara låta allt rulla av sig själv och att det då skulle gå framåt, men nej så är det inte i mitt fall. I mitt fall kraschar allt hur jag än gör, men jag blir mer mosad om jag inte engagerar mig i fallet. Så jag engagerar mig i min störtdykning.

Kort sagt - det är tungt, jag är trött, svag och negativ. Jag är sjuk. Jag är ätstörd. Jag är anorektiker. Jag är död.

Bara din

Skola suger. Jag hatar, hatar, hatar att jag just nu har svårt för det mesta, är sur för det mesta, hatar det mesta, förstör det mesta. Dumma, dumma anorexi. Du förstör allt. Jag vet att det är det du vill, att det var det du alltid velat men jag förstod det aldrig då. Nu ser jag att allt du velat var att äga mig. Och det gör du. Jag lovar. Jag är ingen annans än dig, bara din. Ser du inte det?
Så bra är jag. Det är svårt just nu, att andas, att tro på ett liv.


Blyga fröet: Gärna :)

Hör-ni-mig-skrika-under-ytan

Det är 13 minus inuti min kropp, mina ben kan inte sluta röra på sig och tankarna maler på. Skolan är allmänt skit. Varför avsluta åtta månaders studerande på en annan skola, dessutom utan Annelie? Skit tråkigt, en dålig lärare, en värdelös kurs och en överbefolkad skola. Som såå många gånger förut leder det till en stor mängd tabletter som trillar ner i min mage. Dessutom har den gett mig en anledning till att ta mig en liten hutt nu.

Men jag ska äta två mål idag är det tänkt, något positivt.

Vad tror du om det

Jag älskar mat, jag älskar att äta. Särskilt med människor jag tycker om. Ändå går det inte ner för att stanna där. Hatar mig själv så för vad jag gör mot mig själv. Inte blir det bättre när min bror kommit på att han älskar att träna så varenda tugga han tuggar säger han att han måste kompensera bort för att inte bli fet. Kul att höra när alla runt omkring säger att jag måste äta meeeer. När mina tankar går exakt precis så som min brors och gjort  i 7-8 år, MEN han får göra något av det. Vet vet vet, att både han och jag egentligen inte borde träna så som vi gör.

Så går mina tankar idag - ändå har jag fått i mig EN MACKA!!!!

bror

Brors semla som blev borttränad...

Det där med ICA

Lördag, mamma är sur och jag är hemligt nöjd med mig själv. Råkade vakna så sent att vi inte kan åka in till Erikslund och handla. Vad synd, jag slipper åka hemifrån. Så otroligt skönt. Blir alltmer folkskygg känner jag, och att jag ser det men fortsätter hatar jag mig själv för. Låter bli att svara i telefon, struntar i sms från avlägset bekanta, smiter undan hyllorna på ICA där det är mest folk, kryper utmed väggarna. Vad är det med mig egentligen? Träffa människor är väl inte så svårt? Jag som tyckte det var så kul att jobba med människor och möta personer med mer eller ibland mindre personlighet.

Svårt ska livet vara. Lite taskigt för oss/mig då som inte är överdrivet stark. Otålig men envis, lättretlig men falskt glad, negativ men hopplös. Visst är jag bra?

Jag ska nog försöka mig på kaffe med något till. Yoghurt kanske?

Jag ska överleva imorgon också

Några chips senare är ångesten som hos många av er andra antar jag, vid den här tiden menar jag. Jag mår i alla fall inte särskilt bra, är hungrig, mer än jag kan beskriva, men chipspåsen som är orörd så när på 11 chips. Den ni, jag har fått i mig 11 medelstora chips. Nöjd från början, men desto mer jag tänker på det, desto mer slutar det med att jag spyr upp det. Fan ta anorexin. Han har ett megagrepp om mig. Om min feta kropp och jag vet att det är fel, fel, fel att jag tänker så. Men väger man så mycket som jag - då har man mycket att gå ner. Vill se smal ut någongång. Ändå vet jag att jag aldrig kommer se smal ut i mina egna ögon. Så nej, jag ska överleva inatt också.

Pling pling

Efter ett uttömande, tungt och upprivande möte på ät (som också innehöll *trumvirvel* några punkter som INTE var okej, så lite skäll fick jag) är jag nu helt slut. Jag tog mig till ICA Maxi dessutom och orkade faktiskt nästan gå själv till hyllan med marmelad. Men bara nästan. Så Sandra!!! - jag ska äta rostat bröd med marmelad i helgen!!! Har allting handlat till det nu. Det är oroväckande hur svårt det är bara att lägga brödet i rätt låda. Höll det långt ifrån mig - i hopp om att jag inte skulle tänka lika mycket på det. Inte konstigt att man har konstiga diagnoser om man tror på det där :P Men det gjorde jag just då, även om det inte gav så mycket resultat.

Men vet ni vad - Elin har ätit cheesecake. På ett fik!!! Jag har ätit cheesecake!

Den ni, den var ni inte med på!
Inte jag heller faktiskt. Och kanske var det det som gjorde det - att jag inte hann stressa upp mig. Det får jag i och för sig igen nu, men då är det redan för sent att göra något åt det.

Ha det toppen på er

Ett kort inlägg

Det är lite småkaos här så några rader får räcka.

Som sagt, kaos - det är jag inte så bra på att hantera. Låret dunkar än, huvudet skriker och anorexin är rätt på hugget, föga förvånande. Men jag kämpar, jag har ätit laxpytt och ananas. Det får väl duga? Även om jag är hungrig så jag skulle kunna äta upp kylskåpet, men jag tänker inte äta något jag inte vill äta för att äta just den saken. Vill inte äta saker jag inte vill ha. Logiskt va? :P

Men jag funderar på att avsluta den där burken ananas, det var bara  tre skivor i den..

Vad finns på menyn?

Enligt familjemenyn står det torsk. Elin-listan däremot, den finns kvar. Trots beslutet att den skulle skrotas. Tyvärr finns inte torsk med under rubriken - vad jag får/kan/vill. Jag hatar all fisk utom lax och öring. Farmors gädda går också. Men torsk tänker jag inte äta. Pannkaka fick jag inte äta, det finns ingen rödbetssallad hemma. Laxpytt kanske? Det blir bra, laxpytt blir bra.

Annars då? Jag fryser ihjäl, jag vill sova, jag vill slå sönder anorexin. Och jag kan passa på att döda mig själv samtidigt, det känns lockande. Glädjande nyheter är i alla fall att jag slipper åka in till stan. Ett inte lika roligt besked är att det SNÖAR! Fy satan ja.


*Snarkkkkk*

Nu har vi kikat på "När hjärtat blir varmt". För miljonte gången eller så. Skönt då kan man liksom slappna av och titta bort en stund utan att ha missat något. Det tyckte mamma med för hon och min hund har snarkat ikapp under täcket. Vi fuskade lite och gick upp till brors megastora dubbelsäng med ett jäääättemjukt, tjockt täcke som alla älskar. Särskilt min hund då.

Det dunkar fortfarande oroväckande i mitt lår, så min ihoptråcklade strumpa får stanna kvar som kompress. Särskilt nu om mamma lycks få iväg mig till ICA. Men ICA Maxi klockan 15? Jag mitt ibland där? Nej, exakt, så jag gör tappra försök att slippa åka. Tycker det räcker med att försöka dölja haltandet hemma när jag går mellan brors rum och vardagsrummet. Men dölja det bland tusen miljoner andra människor? Ja, ni fattar.

En rolig sak då! Jag har bokat en bok!
Jean M Auels sjunde och sista bok i serien Grottbjörnens folk. En av mina favvoserier All-time. Den kommer vecka 13, släpps den veckan också. :)

bok

Latmaskar

Torsdag. Elin är trött. Mitt huvud är trött. Min själ är totalt kraschad just nu. Haltar runt med sönderklippta strumpbyxor virade runt låren, då det är skärsår där. Jag ska sluta med det nu. Det är inte kul. Det är inte okej. Så det var beslut nummer ett. Beslut nummer två är att jag ska ta en sömntablett till inför natten. Beslut nummer tre går ut på att jag ska äta yoghurt MED müsli vid 13 och middag vid 17. Och allt ska stanna. Bra beslut, men alla har något negativt med sig. Svåra att genomföra.

Jag ska strax röra mig uppåt för att lägga mig bredvid mamma i brors säng för att tittat på film. Tror vi båda kommer sova. Vore skönt för oss i alla fall. Jag har lyckats smita undan att åka någonstans idag. Vill inte gå utanför dörrarna alls.

Innan veckan är slut

Vad vet jag om livet egentligen? Det blev kvar i det liv jag lämnat. Är det värt det? Är all denna kamp för att bli SMAL viktigare än att få skratta på riktigt? Betyder hungerkänslorna mer än pizzan? Väger stegräknaren mer än familjekvällen? Nej, det är INTE värt det. Ändå blev den spontana reaktionen ett stort leende när siffrorna på väger var lägre. Det är fel, därför har jag ätit semla idag. Och pannkaka med grädde. I och för sig bara en, lovade mamma två. Och jag behöll det inte. Men kroppen hann faktiskt ta upp en del ändå.

Nu ikväll funderar jag på att äta något riktigt onyttigt, bara för att få i mig lite mer kalorier, vågar inte bröd än. Får se om jag hinner köpa det imorgon, men JAG TÄNKER prova INNAN veckan är SLUT.

Elins natt i bilder

Inatt var en natt fylld av äventyr. Inte enbart skojiga, men vadå, en Elin-natt kan ju inte vara enbart bra?



kvällens start

Det var visst någon som var tröttare än mig. För att vara 23.54 ser hon ganska snäll ut. Normalt vid den här tiden är hon rätt grinig.

på väg
 00.18 ser det ut så här i min säng. Någon tar upp hela sängen och ligger inte bara i sängen utan också PÅ mig. Och hon är 40 * 25 (längd*höjd).

Ett bevis på detta...

i sängen

00.31
Hon tar upp drygt en meter och 2/3 av sängen i bredd. Glöm då inte att jag inte är särskilt liten längre OCH inte heller att stängerna i sängen är inte liiiite kalla, väldigt mysigt då man överväger att hämta tumvantar. :P

bok

01.46 Jag älskar böcker, det finns få människor som läst så mycket som jag. (hehe mitt bibblan-kort blev överbelastat för att jag lånade för mycket) En riktigt bra bok berör, glad, sorgsen, nostalgisk osv. Men det är inte många gånger jag blir arg på en författare. Jag är utan tvekan helt övertygad om att vårt kungahus är ett viktigt sätt att förmedla ut budskapet att Sverige finns och betyder något som alla andra länder. De är ansiktet på att vi är ett folk som faktiskt visar att vi ännu är ett enat folk på något sätt i alla fall. Men jag har läst 37 sidor ur den här boken (Den motvillige monarken) - och jag skulle inte tvivla en sekund på att smälla till den här författaren, flera gånger och gärna på dom ställen där det gör mest ont. Man behöver inte skriva elakt för att förmedla ett rättvist budskap. Men så är han en genomäcklig karl från början den här författaren. I alla fall, den tog jag tag i vid 01.31

uttråkad

02.06 Som en del av er vet så är jag en Nalle Puh-kär människa. Så vem om inte jag drar ner min bok som jag redan läst massor av gånger bara för att bläddra igenom de 42 sidorna. Fint ska det vara.


jag

02.56 En trött Elin.

oberörd

och 03.41 En oberörd hund. Blåser och blåser men noll reaktion. Så hoppades jag att jag skulle se ut sen, men icke.

Skit samma, hoppas ni orkat läsa hit ner. XD

Annars mår jag bra, förutom tröttheten då. Dock vill jag INTE utanför dörrarna då jag känner mig som det största fettot ever. Men mamma är inte inne på samma spår. Fy på det.


Brors läxor, tvätt, livet, disk, hundar, döden, dammsugare, tränare, ätstörningen, jury, ordförande, maten, skrattade

Är fortfarande helt slut, men det är väl mest ett bevis på att jag kräver för mycket av mig själv. Och kanske är det fel, men för det mesta känns det självklart. Jag var ju duktig på saker förr, till och med jag visste att jag klarade av saker, hade förmågan att göra det till något genomförbart. När jag mådde som bäst. Jag jobbade, tränade, var tränare, jury - arbetade, elevrådsordförande, författare av informationsblad (jobb), höga betyg, hann med disk, tvätt, dammsugare, hundar, brors läxor. Ja ni fattar, jag hade ett liv. Men nu? Nej, exakt Elin, du har inget liv, du är närmare döden och du vet om det men gör ändå ingenting om det.

Jag har levt en gång, varför inte igen?


Mycket intressant

Är helt slut. Efter en trekvart i en monter bland alltför mycket folk kraschade jag gansa diskret. Tack och lov för bord med stora stolar man kan krypa ihop bakom. Jag var ensam med läraren. Blir så irriterad när människor inte hör av sig. Hur svårt kan det vara att skicka ett sms? Så man slipper åka fram och tillbaka, för oss då som faktiskt åker dit. Nog om det, jag lär däcka i soffan ganska snart. Hoppas jag.

Det var allt för mig. För den här gången.

21 gram

Fortsatt kaos i mitt huvud, men efter en jobbig natt är det knappast förvånande eller oväntat. Jag har verkligen kämpat för att få sova inatt, ändå låg jag där, låtsades att anorexin inte skrek. Men det gjorde han, allt högre ju mer jag själv nynnade bort tystnaden utanför mitt huvud. Kanske skulle det låta lite mindre då. Men nej, det är knappast troligt. Och så blev det inte heller. Låg där, inte ovetandes om hur det skulle sluta. En normal natt. En natt för några veckor sen, hade jag haft alternativ att välja mellan. Men denna gång blev mina sms-rader inte skrivna. Känner själv hur bara kroppen väger ett antal ton. Och min själ väger nog mer än 21 gram, för mina ord passar inte in i mallen som ritats för en sann vän. Orden, mina tankar är för tunga för att delas med någon annan. Och det säger ganska mycket - jag passar inte in. Precis så är det, jag är fel.

Snart ska den "felheten" bevisas ännu en gång då jag ska ta mig till rekryteringsmässan i skolans monter. Blir nog inte där länge då ångesten redan är bosatt i mitt huvud och då temperaturen i min kropp börjar stiga drastiskt - strålande som om inte de vanliga hallucinationerna är jobbiga nog - jag är en person som feberhallucinerar.

Värre och värre

Det blir inte bättre. Det blir sämre. Tvångstankarna fler. Anorexin som skriker högre. Skärsåren som blir fler. Maten som äts allt mindre. Stegen som blir fler. Monstren i spegeln allt oftare där. Dörrar som knarrar oftare. Kuddarna som ligger alltmer fel. Räkna till tolv om och om igen i fler situationer. Fötterna blir kallare. Ansiktet vitare. Armarna smalare. Höftbenen tydligare. Kroppen fetare.

Ikväll är viljan att leva väldigt liten och lusten till psyk stor och längtan till döden ännu större.

Jag faller.

Kämpa Elin

Har kikat på film, Dear John blev det. Sorglig men faktiskt helt okej.

Samtidigt i soffan - en Elin med för många tabletter i kroppen. Kan inte ens gå till grannen utan tabletter. I och för sig hade jag redan tagit dom, men det gick rätt bra ändå. I huvudet är det dock segt. Lite kaos, som jag sagt tidigare. Och utan kontroll är jag rätt hopplöst dålig, värre än vanligt alltså. Det resulterar i matstrejk. Så nej, ingen yoghurt för mig idag. Ingen mat för mig idag hade suttit fint - men jag har kommer för långt bort från svälten för det! Hör du det Elin?! Hör du det anorexin? Jag tänker äta middag! Om jag så måste sitta tills den är kall, den ska ner.

Många timmar om dagen

Vad är det jag håller på med? Ätstörningen dödar mig. Långsamt, man än dock så gör den det. Tio tabletter slinker ner till en i övrigt tom mage. Ändå är ångesten där. Tankarna. De förstör mig. De förstör för mig. Hur svårt kan det vara att stå i en reception? Hur svårt kan det vara att äta? Hur svårt kan det vara att leva?
Anorexin är där, ständigt närvarande, påminner mig om och om igen, i de konstigaste sammanhang. Ska du äta det där? Vadå, tänker du äta på skolavslutningen? Är du dum eller. Osv osv. Jag vet att dom där tankarna är fel, att Han har fel och vill mig illa. Han blev inte den där räddningen jag trodde att Han skulle bli. Och det sa att Han skulle bli. Fan ta dig. Dö din jävel, utan att ta mig med.

Punkt.

Det känns inte värt det längre.


Det känns liksom inte rätt

Fan. Vad hände med mitt liv? Med min trygghet? Med min egen lilla värld där jag har kontroll?
Den är borta. Fucking skit HELVETES jävla kukfan vad jag inte orkar mer. Nej så är det, jag ORKAR INTE MER.

Precis rätt/update

Det är kaos i min värld. Jag mår kasst och allting snurrar. I mitt huvud pågår just nu ett krig. Springa i källaren - inte springa - springa. Ingenting blir rätt. Bankkort som inte funkar, kastruller med couscous som åker i golvet, glas som går sönder, adresser som inte finns, regn som blöter ner, pengar som försvinner, godis som går ner.

Är så trött på det här. På den här sjukdomen. Eller ja, sjukdomarna. Den håller mig fången i tankarna, i tvången. Jag önskar att jag aldrig börjat med den här skiten. Skiten som då var en fin idé. Någonting positivt som skulle leda till något vackert. Till smalhet. Men det slutade inte där, kilona blev färre, skadorna och krämporna fler och tankarna växte. Jag blev sjukare. Och sjukare. Och trasigare. Och så var jag helt plötsligt på botten på BMI 13.2 och hade ingen aning om hur jag skulle ta mig ur det. Räddningen undan döden blev slutenvård på barnpsyk. Några kilo upp och så var jag inte i dödsfara längre. Det var svårt, men nödvändigt. Jag gick upp mer och mer och kom till nästan normalvikt och väl där var det inte längre tänkbart att stanna där. Återigen blev kilona färre. Där är jag nu, utöver 0.8 kg upp som varit den sista två veckorna. Det fattas ett antal kilo till frisk - men det är ju dit jag vill - upp. Det funkar inte att ligga här.

Hej då?

Är det okej att dö nu?


Ett mörkt hål
utan slut
utan botten

Långt, långt ner
ska det finnas
en grund, där
man kan stanna

Men man möter
ingen botten

Man fortsätta bara
att falla, utan att
nå någon botten

När man tror att
nu kommer slutet
faller man bara
ännu fortare



Är det okej att sluta kämpa nu, ge upp, säga hej då?


Det är rätt fult att ha ångest

Ibland känner jag att det är rätt att ha ångest. Det är jag. Det är ju en del av mig? Men hur går det ihop? Jag har ingen om vad som händer. Jag vet ju att jag måste ändra på mig. Ändra på något jag gör fel, men vilken del av mig själv är det jag ska ta bort? Vilken del är fel?

Känner mig ful och äcklig. Tjock och fel. Elak och värdelös. Och jag vet att det är anorexins fel. Ätstörningen som så när dödat mig. Många gånger om har det varit så nära, jag vet det, och ändå fortsätter jag. Fortsätter tacka nej till kakorna, fortsätter gegga med yoghurten, fortsätter spy upp maten, fortsätter springa i källaren, fortsätter göra precis som ätstörningen säger. Vad hände med att jag vill bli frisk? Det lät så bra och ändå vill jag fortsätta göra allt som är fel. Jag fortsätter vara ärtstörd. Går fortfarande i anorexins spår. Jag vill inte vara mig själv längre.

Hos Lotten

Det har varit roligt idag, även om jag, som väntat, är helt slut nu. Att träffa människor är liksom ingenting jag gör helt plötsligt. Jag är så glad att jag kom iväg, även om det är tungt att träffa någon som inte inte träffat mig sen första gången jag var inlagd, vilket var några år sedan. Det är tungt att förklara vad som hände. Hur jag föll och hur allting blev sådär galet fel. Men någa tekoppar senare hade jag fått fram det mesta, visat vem jag blivit, vem jag var då. Vi hamnade i gamla minnen. För oj vad mycket roligt vi gjorde när vi konfirmerade oss. Och åren efter, när vi hade hand om grupperna efter oss, då vi var ledare. Så mycket skoj man hittade på och så elak man var ibland. Men det året mådde jag så bra jag någontsin mått, så jag är glad att jag tog mig dit och hälsade på Lotten idag.

lotten
Så här glad för Lotten (längst till vänster) i princip alla åren vi hade tillsammans.

Så som sagt, jag är trött idag, eller ja, ikväll. Med all rätt. Ångesten är där, men just nu gör den inte så mycket. Med tanke på vad jag fått i mig idag så är äs ganska nöjd och jag är för trött för att orka leta fram viljan att må dåligt över att jag är glad att jag inte ätit riktigt. Det får bli imorgon.

En alldeles egen dag

Idag är en spännande dag, jag ska ta mig till Skultunavägen 58 idag. Det ska bli kul, träffa en normal människa. Träffa någon som var med innan allt det här började på riktigt. Lotten är en av dom, hon var verkligen med när jag mådde som bäst. Jag skrattade, och jag var så frisk jag någonsin varit. Vilket inte säger så mycket då jag varit sjuk länge, men jag var faktiskt normalviktig dem två åren, och jag åt. Åt nästan som man ska.
Jag saknar den tiden, samtidigt som jag är glad att jag kommer någon annanstans.

Och jag hoppas verkligen att jag fortsätter åt det hållet, rätt håll, även om det går bakåt just nu. Men kämpa, det är det enda alternativet.

En alldeles egen dag

Idag är en spännande dag, jag ska ta mig till Skultunavägen 58 idag. Det ska bli kul, träffa en normal människa. Träffa någon som var med innan allt det här började på riktigt. Lotten är en av dom, hon var verkligen med när jag mådde som bäst. Jag skrattade, och jag var så frisk jag någonsin varit. Vilket inte säger så mycket då jag varit sjuk länge, men jag var faktiskt normalviktig dem två åren, och jag åt. Åt nästan som man ska.
Jag saknar den tiden, samtidigt som jag är glad att jag kommer någon annanstans.

Och jag hoppas verkligen att jag fortsätter åt det hållet, rätt håll, även om det går bakåt just nu. Men kämpa, det är det enda alternativet.

Att det aldrig räcker

Alltid är det något som blir fel. Hur jag än gör för att något ska hända blir det ändå galet. Det slutade hur som helst i bråk, vilket ledde till att jag skriker. Jag hatar det, jag vet att det är fel, och jag vet att det är äs, och jag vet att det är fel att det går ut över andra. Hatar mig själv för att jag inte gör något åt det. Det hela slutade med att jag bröt ihop på Swedbank. Vem är hon (mamma) att tvinga mig till den största banken i hela stan strax efter fyra? Fattar inte människan själv att det bara kan gå fel? Fel gick det i alla fall, trots ganska mycket för många tabletter. Det är inte rätt alls.

Nu är jag trött, ensam och ångesten gnager. Det känns så hopplöst ibland, som typ nu. Är det inte meningen att jag också ska få leva? Leva ett liv och skratta åt konstiga saker och slippa sakna psyk hela tiden och få äta utan att behöva räkna vad som är i det och vara snäll mot mamma och vara alldeles vanlig. Jag vill leva för i helvete, fattar du inte det jävla anorexiäckel!

Det gick fort det där/dagvården

Idag var det möte på dagvården. Eller njae, möte med psykologen på dagvården. Det luktade mat hela tiden. Men idag kände jag mig pigg faktiskt. Alltid tungt att träffa en psykolog, särskilt Marie, det är mycket frågor, mycket analyserande, mycket minnen som kommer upp. Idag diskuterade vi möjligheten att börja på dagvården, vilket jag vägrar. Det kom också upp att en kontaktperson kanske skulle kunna få mig att komma ut mer, krypa ut ur mitt skal, träffa människor igen. Våga vara jag ute bland normala människor. Vilket inte heller känns bra. Dock slipper jag pasta i fortsättningen, vilket känns bra. Det är riskabelt att äta med tanke på hur mycket risken för att spy ökar om jag äter pasta. Vi ska fortsätta satsa på två mål om dagen, men ett måste är en gång om dagen i alla fall. Vilket jag nog kan klara. Även om det är svårt.

Det var väl updaten för nu.

Bebis

Så här ser det i alla fall ut när jag och min hund har det skönt i soffan. Som typ nu. :P

 


Torsdagen den 3 mars 2011

Ser ni vad tiden har gått fort. Den 3 mars 2011. Vem hade trott för några år sedan hur myckt som skulle komma att hända. Tänk om jag vetat när jag började högstadiet på en ny skola hösten 2003 att jag skulle hamna i både Fagersta med en ny kille och i blåsväder. Det har varit kaos rätt många gånger i mitt liv. Ett antal graviditetstest, många svek - de flesta stod jag själv för -  bråk, rymma-hemifrån-stunder, festivaler, resor (tänk att just skulle komma att åka till Brasilien, . Paris, Spanien, Tyskland x 6, Budapest, Prag, Saalbach, Salzburg, Tallinn, Riga och alla inlandsresor - alla gånger till Göteborg och Borlänge och Trelleborg och Uppsala och massor av andra ställen som jag glömt), alla bråk, ätstörningarna, dipparna och topparna, alla människor som kommit och gått och dom som kommit och stannat.
Kort sagt skulle jag vilja säga att det går att uppleva mycket trots en ätstörning. Och jag har för avsikt att leva klart mitt liv. Det liv som ännu väntar på mig.

Där ser ni

Sitter här med en gnagande ångest. Jag vet exakt varför, men det är ändå svårt att kontrollera den. Några tabletter senare är det inte bättre överhuvudtaget. Det är mitt eget fel. Det är jag som förstört.

Jag kan i alla fall skryta med att jag ätit bröd idag. Och att vågen pekade uppåt. Det var väl kanske bra. Men det är jobbiga siffror. Jobbigt att se plustecknet. Se 4an försvinna. Det var inte länge sen den gick från 3an till 4an. Eller ja, några månader sen. Eller ja, det var i juni. Det var kanske ett tag sen. Jag kämpade verkligen för att gå upp dom kilona. De krävdes för att jag skulle få börja skolan i augusti. Och jag började skolan. Och jag fortsatte äta. Jag ska inte fortsätta nämna siffror, jag är egentligen emot att lägga ut vikt och siffror på bloggen. Vet själv hur triggande och svårt det kan vara att läsa. Men jag hoppas att det tolkas rätt den här gången, för med det menar jag att jag hoppas att människor kan se att det faktiskt är möjligt att gå upp 10 kg, utan att dö.

Och det ökade på ångesten rätt bra. Men dagen har inte heller varit särskilt bra. Jag tänker ta nya tag och återkomma imorgon.


Final

Det är nu allt avgörs. Det är nu vi ser om allt var värt det. Om alla de där nätterna vi var vakna för varandras skull nu betyder något alls. Vi får veta om jag betyder något för dig. För jag vet redan vad du gjort med mig. Kärlek är något fint egentligen. Men det är den största faran vi utsätts för i livet. Och kanske är det det som behövs. Att allting beror på en liten sak, en liten liten tanke och att rädslan vi inte känt hittills kan laga det som nu brutits itu. Jag saknade dig då, även om du gjorde ont,  den där tiden när vi var små och inte visste att livet skulle ha mer att ge. Mer smärta att ge men också mer kärlek och lycka som jag fortfarande kan se visualisera för mig själv. För jag lär aldrig glömma den.


Vad visste vi då att
allt
skulle komma att avgöras
i ett fyllt rum

vi blev nog
ensamma
där och då bland andetagen
vi alltid andats åt varandra

jag glömde att
din kärlek
växte och dog med
ett telefonsamtal

och vet du,
jag önskar att du
såg att du inte alls
räddar oss nu



Dem insatser som varit

Det var rätt fint att vara lite mindre fel. Men jag räckte kanske inte till. Vad vet jag. Du kände dig fel med mig. Precis som andra mår dåligt av mig. Jag är rädd. Vad ska jag säga till vem? Vad får jag säga? Vad kan jag säga? Kärlek bygger på tillit, men min kärlek till dig var inte hel när jag ändå inte gjorde rätt. Jag önskar att jag kunde hjälpt dig mer. Gjort någon skillnad.

Men just nu skiter jag i det, för jag försöker lite fint få mamma att inse, utan att jag eller hon ska behöva säga det högt, att jag vill äta en del av min kycklingsallad för min mage dör av hunger. Ja, jag har faktiskt hungerkänslor ibland. Jag hatar dock att äta ensam, men mamma fattar inte så jag får nog vänta några timmar till.

helikopter

Det här var faktiskt en häftig upplevelse.


Välkommen in

Det är en rätt trött Elin som gör ingenting just nu. Tror att det kommer bli en lugn dag.

Idag blir det kycklingsallad med pasta. Den ni!
Och vet ni!!! På fredag ska jag träffa Lotten! Hon är diakon i min församling, eller ja, den församling jag bor i, är inte aktiv. Hon var en av ledarna när vi konfimerades. Vilket är måååånga år sedan. Det var våren 05. Oj oj vad livet var lätt då.

konfirmation 18 juni 05

Från vänster då: i grön skjorta vår assistent som konfirmerades året innan oss, Sara. I kåpa bredvid mig är Kajsa, barndomskamrat. Vi var dem enda två som konfirmerades i vår kyrka. I församlingen finns det tre kyrkor, vi i vår by har den minsta där det i princip bara är bröllop och begravningar, och gudtjänst några gånger per år bara. Karin är prästen, prästen som pratar finlandssvenska och var allmänt charmig, sen har vi då Lotten, den lugnaste människa man kan hitta. Det är henne jag ska träffa på fredag. Det ska bli så himla kul, vi har inte träffats sen hösten 07. Ruggiga tanke, är det så länge sen?

Jaja, idag ska jag nog också ägna mig åt att rita en bild som lillebror egentligen ska göra till sin estetisk verksamhets-kurs. Jag hatar att rita. Jag kan rita en streckgubbe fult, så det är höga krav att jag ska göra en förstoring.
Ha det tokskoj idag.

RSS 2.0