"Kanske ses vi igen, någon gång nånstans"

En liten dubbelnougat letar sig nerför min hals och det känns rätt bra, samtidigt som det känns hemskt. Jag bjöd in pappa i mitt huvud för några minuter. 39.8. Det fick bli min lägsta vikt. De vet sedan tidigare (tror jag?) att jag vägt under 40. Den egentliga vikten låter jag nog vara osagd. Min blogg försöker jag vara rädd om, försöker hålla den som den var tänkt från början - som motsatsen till en pro-ana. För ingen förtjänar den här skiten, ingen ska triggas att falla djupare ner i den skiten, varje själ som kan räddas undan den här skiten, om så bara lite grand, vill jag rädda. Om jag så ska sitta här fem-sex timmar en dag. Eller två. För om jag en gång, där när jag var 12-13, fått höra vad anorexi innebär. Vad en ätstörning är. Kanske hade jag sluppit undan den extrema sjukdomen. För jag är tveksam till att jag skulle sluppit det helt. Det tror jag var för sent redan då. Men om någon visat mig sina blåmärken på sittbenen, eller visat mig alla tabletter de fick tugga, eller om de beskrivit helvetet att ligga med slangar och vak, eller om de berättat om självhatet, eller om tvånget att gå ner i vikt, eller om alla nätter ute på grusvägen, eller om rakbladen. Om de bara fått mig att förstå, bara lite lite, hur livet sakta rann iväg desto djupare man föll. Nu fanns det ingen sån, jag var ensam redan då. Men jag hoppas och önskar att jag kan vara den där som säger, beskriver, förklarar, visar, vad det är dom ger sig in på. Jag vill vara den som jag önskar att jag själv haft för så länge sen. Nu hade jag ingen sån, och nu sitter jag här - med ångesten som river efter dubbelnougatbiten, med smärta i bröstet, med krypande ben, med lusten att spy. Med lusten att ge upp. Kapitulera. Ge efter. Ja, ni vet - ge upp. men inte idag. Idag tänker jag inte förlora.

Rulla på

Torsdag, veckan har sprungit iväg den här veckan. Skönt det. Då kan man säga att man överlevt lite till. Om det skulle hända något menar jag. Vilket det inte är tänkt att det ska göra. Men med mig vet man aldrig. Tydligen. Men vad gör det idag? Idag tänker jag skita i det, jag ska fixa min pissmobil och köpa grill med pappa. Det räcker för mig för idag.

Guten morgen

Nu skrev jag en rubrik som jag hoppas, om den lilla tyska jag kan är rätt, inte alls stämmer med tiden. Men det var en rubrik jag inte skrivit förut. Innovativt ni vet. :P

Jaja, för att gå från innovativa rubriker till invanda ord: klockan är ...
För klockan är 22, jag har haft en sån där dag som man inte kan definiera. Varken bra eller dålig direkt, mycket tankar, men eftersom en del av dom faktiskt gäller positiva saker så känns det okej. Söndag till torsdag hoppas jag kommer bli en riktigt bra sådan. Men vad jag vet tre underbara flickor står med i almenackan och en fjärde sambo där tror jag starkt på att jag kommer falla för. Faller Nemo för tösen gör nog jag det också. Det kan bli riktigt bra det här, jag ser fram emot det och skiter i att godiset inte blev riktigt som jag tänkt mig. Det får bli imorgon istället alltså. Torsdag då, dagarna går ganska fort denna veckan, till skillnad från förra.

Så god natt.

Några få ord

Strax ska jag få upp mamma ur sängen, tänkte bara visa att jag lever. Eller ja, överlever. Vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. Det är så mycket i mitt huvud, för en normal människa är det dock inte mycket, men för mig blir det för mycket av allt. Jag vet inte. Någon gång måste jag ju lära mig att hantera livet också. Ta hand om verkligheten. Det är som det är och jag måste acceptera att det inte kommer bli så där bra som jag en gång trodde att det skulle bli. För så många år sedan fanns det en liten bit av mig som ännu var naiv, som trodde på när människor, vänner, räddare, änglar, viskade att allt visst skulle bli en sann lyckosaga. Nu vet jag, att det inte blir så. Jag kommer få leva med delar av den här skiten för alltid. Det dåliga måendet kommer komma igen, om och om igen. Jag kan slippa matproblemen, men inte ångesten. Och det känns på något vis självklart - det känns som att det funnits en del av mig som alltid vetat att det inte skulle bli helt bra igen. Men jag ska göra det till ett så bra liv som möjligt, för någonstans måste det finnas bättre än det här.

Skriver med en hand

Går lite segt att skriva. Ligger i sängen och har en hund i knät som tar upp hela mig och den största delen av sängen. Därmed har datorn hamnat bredvid kudden. Gör mig inte så mycket. Besvikelsen och ilskan har lagt sig, men den där rädslan finns kvar. Rädslan för att jag en dag inte orkar resa mig utan stannar kvar därnere. Då kan vad som helst hända. Jag tappar kontrollen och famlar i mörkret. Men nu, i natt, tänker jag inte bry mig om det. Desto mer jag tänker på det, desto större är risken att jag hamnar ute på grusvägen i natt. Vad gör det förresten?Det blir inga flermilsturer längre. Även om jag så gärna "vill". Men det är för lätt. En allt för enkel fälla att fastna i. Det har jag lärt mig nu - ingenting blir bättre, lättare, FRISKARE av grusvägen. Jag skämde bort mig lite idag och åt en burk ananas. Med nästan all saft. Smaskens säger jag. Blev förresten IKEA-middagidag, som sagt, och det kändes rätt bra.

Nixen på er, god natt

göilgtysxj

Jävla fitta vad jag hatar att vara jag.
När saker precis börjar vända och jag har något att se fram emot så kommer skiten. Varför kan ingenting bara flyta någon gång? Varför måste jag kämpa för att något kan bli så bra att det känns bra? Jävla kuk vad jag hatar mitt liv. Jag hatar att ingenting kan gå min väg, bara låta mig slippa kämpa ens en kvart för att jag ska orka se något positivt.

Och ursäkta ni som smsar, min pisstelefon som dör när jag trycker på svara när någon gång ringer. Den är tre veckor gammal. Jag har sagt ända från början, i typ ett halvår, att jag kan lita på den jag har, att bilderna blir bra och att den inte kommer bråka med mig på länge. Det har den inte gjort hittills. Trots den känslan köpte jag en ny telefon. Som inte fungerar. Det känns inte kul längre.

Tisdag

En ny dag, och förhoppningsvis någorlunda bra. Vad vet jag, det kan sluta hur som helst. På två minuter kan hela min värld krascha. Patetiskt svag är jag alltså. Jag hatar att förlora kontrollen. Allting blir så rörigt då. Tankarna maler, äs skriker på mig. Men inte nu, så nu tänker jag börja tvätta för den här veckan (måndag är vilodag oftast). Vad jag vet, vilket jag inte kan garantera att det är rätt, är det inte särskilt mycket så då kan det mycket väl bli så att onsdagen torsdagen blir vilodag den också.

Jag har suttit och klurat på ett brev till en fin vän, hoppas hon blir överraskad. Och på tal om det gjorde jag detsamma förra veckan - det låg innanför dörren nu. Bara att skicka om. Och hoppas att hon förlåter mig. Det gör hon nog, jag har svikit henne flera gånger förut, jag blev nog förlåten då också. Hoppas jag.

Men färdigtjatat om det. Nu är det svara på kommentarer, tvätta och få upp mamma som gäller.


Det kan bli bra fint det här

Lite lite trött är jag nu. Men det är rätt bra. Samtidigt som en inneboende rädsla gör sig påmind. Men det kommer gå bra. Det måste gå bra. Och faktiskt tror jag att det kommer göra det. För idag har jag gjort mig själv stolt och förhoppningsvis andra glada, genom att bestämma att jag ska till Borlänge. Mamma och pappa är faktiskt glada för att jag åker. Och jag är det. För jag ska till en av de där få som jag älskar högt. Därtill får jag någon timme med en annan fin Borlängetös som jag också älskar, vi har upplevt mycket ihop. Eller ja, fd. Borlänge i alla fall. Hon har blivit stor och flyttat till Götet nu. Men i alla fall henne ska också träffa. Det ska bli så kul. Väga upp failen i Uppsala lite. Få något bra, något positivt att bära med mig.

tös

Nemo och jag.

vi

Och nästa brud.

Jag älskar er båda.

Jaha ni

Blandade känslor här. Till en början tar det en kvart att skriva en mening då jag satte kniven i pekfingret när  jag skulle skära gurka. Vänster. Vänster är den jag använder mest. Satan vad ont det gör. För det andra är jag faktiskt rätt pigg. Skönt att känna att kroppen vaknat till liv, den känns rätt i form. I alla fall om man jämför med hur den mått senaste tiden. Senaste månaderna snarare.

Jag har blivit hemlös också, nice, tycker ni inte? Jaja, jag har en familj att bo hos, jag överlever. I alla fall överlever jag det. Huvudet är lite segare dock. Men det är väl att förvänta. Det har varit en lång helg, men det var det värt.

En kaffekopp har tagit sig ner i magen efter en sen lunch/tidig middag. Lax. Lax är i princip den enda fisk jag äter. Smakade okej. Vågar inte erkänna mer. Men ner gick den och den ska stanna där.

Dagen efter

Klockan närmar sig tolv, jag har bara varit uppe en kort stund, men vad gör det. Sova ut var rätt skönt. Har varit vaken på nätterna mycket. Min bror kom just hem, hoppas han åker snart igen. Är skönt att få vara ensam några timmar. Jag är rätt slut efter de här tre dagarna. Men det var det värt för det har varit en riktig midsommar, med regn bara några minuter på dagen i fredags. Nu är helgen slut, mamma jobbar, bror och pappa ska till skjutbanan och röja och jag ska tvätta. Så allt är tillbaka i det vanliga. Tankarna maler, och det är väl rätt logiskt, det brukar bli så. Vi tittade på film där uppe, mamma och pappas bröllop. Då levde farfar. Han skrattade, jag hade nästan glömt hans skratt. Han sprang runt i sina långa byxor och ingen tröja. De gifte sig i stugan, tillsammans med bara närmaste släkten så det blev vanlig grillmat. Hundarna sprang runt i trädgården, våra två kusiner var små och solen lyste. Det var fint, lite vemodigt att se på, men fint.
Nu återgår jag till min tvätt.

Midsommar

Midsommaren är för min del över, för er andra vet jag inte, men jag är hemma. Vi är hemma. Hemma från hemmet kan man säga. Eller säger jag. För jag känner inte som att jag kommer hem från något annat. Jag kommer hem till hemmet, från hemmet. Nu ska jag sluta skriva hemma, men så är det. Jag, mamma och pappa lämnade Korsån runt fem och hamnade här i Västerås strax före sju. Jag har haft det rätt bra, även om man nu är mörbulten efter två dagar (få dagar) och ett antal av det mesta. Jag har ätit som jag ska i princip hela tiden, inte sprungit många meter för mycket, skrattat precis som man ska, levt upp som jag bara gör däruppe. Där uppe är jag hel. Helare. Vi har haft det toppenbra väder. Och tack äs för du har mitt i all skit och misär gjort någon nytta - du har gett mig medicinerna - som gett mig ett väldigt äckligt blod tycker flygfän. Inte ett myggbett har jag, inte ett knott (vad heter det i singular?) har varit i närheten av mig. Vilket gjort mina nätter så mycket bättre eftersom jag då kunnat vara ute i trädgården. Några kort blev det. 

 bb

 
s

f¨

xd

s

x

d

x

Midsommarafton!!

Midsommarafton, fredagen, blev uppdelad i två, som så ofta förr. Det gör mig än gladare för jag får resa två midsommarstänger. Oftast tre, men inte det här året. Dagen började kl 11 med att jag och mamma tog oss ner på bruket för att binda blommor. Vi var knappt 10 tappra, tråkigt att så få i byn engagerar sig, men roligt för oss få tio, det blir så mycket mer gemytligt då. Eftersom det är mer än en mil till närmsta asfaltsväg är det orörd natur vilket betyder blommor i överflöd.

mamma

Det är en liten charm det där, det simpla, banala. Allt behöver inte vara stort och påkostat. Det lilla kan vara lika vackert.

k

Kransen viras och tvärtemot förra året vad den i år längre än behövligt. Desto tätare desto varckrare tycker jag, men det är olika åsikter där.

p

stång

Hem för midsommarmiddag. Utan sill för min del, det är vidrigt. Efter beslutet att bara fira i Korsån kände jag mig lite besviken, men tydligen syntes det för lika snabbt bestämdes det att vi skulle till Svärdsjö också och på några minuter kastades alla dräkter fram. Det tar ett tag att få på sig den, men den är alltid lika välkomnande när jag drar på mig underkjolen. Vi passar ihop även om den är lite stor än.

ö

På Korsån är det nästan alltid samma folk. I år var vi bara runt 60, men de har inte annonserat att det skulle firas heller. Förra året var det det tredubbla. Förra året var det god tårta dessutom. Blev besviken, annars är det en av de gånger på året då det är lättast att äta i princip vad som helst. Så ingen tårta för mig i år.

Hem och sova en stund för att sedan dra på sig förklädet igen och få in människor med stora dräkter, + rullator och kryckor och allt annat man lätt glömmer. Till vår stora glädje visade det sig senare att vi visst kommit ihåg allt.

folk

Farmor, mamma + bekanta. Det känns inte riktigt svårt för mig att vara lite mer normal. Med dräkten kommer en helt annan roll. Kyrkklockorna ringer i en halvminut, en näshorn ljuder och tåget startar resan ut från kyrkan, ut på stora vägen, vidare nåågra hundra meter. Ett stort antal människor går i tåget. Flaggbärarna först, sedan spelemännen. Alla bärbara instrument finns där, det är jag övertygad om. I år var det rekordmånga som gick i tåget. ENDAST sockenklädda får gå i tåget. Något år var det för få i tåget så då hamnade vi med också. I år slapp vi. Då fick vi bara njuta från sidan. Man känner sig så självklar där, när man har dräkten. Man ler automatiskt när man möter en annan i dräkt, och någon från den egna socknen hejar man extra glatt på. Det finns inte så många folkdräkter kvar.

tåg

Som alltid.

sp

stång

Ja, ni som orkat er hela vägen ner hit har väl fått klart för sig hur mycket jag älskar det här.

m

Det ryktades att en viss lång allsångsidol sprang runt på gammelgården, men inte såg vi till någon Berghagen. Det fanns ett antal tombola, Gosedjur, hemslöjd, godis osv. Vi gav bara 15 lotter chansen att ge oss någon vinst, men nix. Vi är vanda vid vinsttorka. Kvinnokören sjöng, barnen dansade. Eller ja alla dansade. I Dalarna är ingenting oväntat. Hemfärd och en trött kvartett hamnade vid kaffekoppen. Jag var mer än nöjd med dagen, känner mig så lyckligt lottad just nu.

ä

Har tagit över 400 kort, så några blev bra.
Så tack vad det nu är som bestämmer över livet för att du lät det bli en bra helg.

Hej då gott folk

Nu drar jag till midsommarfirandes Mekka och tänker njuta av att jag har vuxit några kilo till och dräkten sitter lite finare. Inte för att det syns, dräkten är så stel så det ser ut som att man fyller upp den mellan storlekarna  32-38. Men att jag vuxit i dom gör att den sitter bekvämare. så ja, ha det toppen för det tänker jag ha. Jag ska vara frisk.

Ja ni, om ni har tråkigt kommer här några väl (ovalda) valda ord

11.09. Vi ska ta oss in till stan för att köpa en ny kaffebryggare till farmor. Köpa maten till helgen, och köpa lite mat till lillebror, och köpa godis till mig! För jag tänker äta ikapp det jag missade igår. Igår var ingen toppendag, som kanske märktes. Det hällregnar, totalt sönderregnet i hela trädgården. så surt att den högtid på året jag älskar allra mest och längtar mest till är just den här helgen. Till slut har vi i alla fall kommit fram till att vi ska ha folkdräkterna med oss. De andra vet hur gärna jag vill ha dom. Vi hinner med både Svärdsjö och Korsån. det ska bli så otroligt skönt, även om en liten rädsla har hittat sitt hem där i bakhuvudet. Om den dag jag trodde skulle bli allra bäst på evigheter slutade med Akademiska - vad kan då hända i fortsättningen? Kan inte riktigt lita på mig själv. Särskilt inte efter IKEA nu i veckan. Men strunt samma, jag är glad, vi ska till farmor, bo i stugan, har folkdräkterna med oss i bilen, få plocka blommor till stången och skratta åt barnen på ängen. Allt ska bli så bra.

Och så klart - en av de människor jag älskar allra mest

hm

Fyller gammal idag. Jag älskar dig så otroligt mycket, tack för allt du gett mig genom åren. Och jag hoppas din dag blir bra - krama alla hårt från mig.

Blinkar lyset rött?

Tjoho galna världen. Elller galna jag. Eller något. Vet inte vad jag har tänkt skriva. Det dagen bestått av är mestadels destruktivt. Självdesrtuktivt. Men det är väl det ätstörningens värld innehåller. Problem. Tankar. Ångest. Fel. Och det är ju där jag är, i självdestruktiva anorexins värld. Jag ser inte så mycket annat. Skygglappar för, ni vet. Och just nu känns det så - som att det inte finns så mycket annat i mitt liv än självidealet. Att jag aldrig tröttnar? Det finns inga tankar jag inte redan tänkt, så varför? Varför fortsätta springa för livet ute på grusvägen, varför låtsas må illa för att slippa äta, varför fortsätta räkna kalorier? Varför fortsätta med den här skiten? Varför kan jag inte få in i mitt huvud att det inte är värt det? För det är det inte. Det är inte värt att offra livet för att ändå inte kunna klara av att vara nöjd med kilona som försvinner. Det är inte värt att offra kroppen, fertiliteten, det friska hjärtat, de starka benen, det odunkande huvudet, huden som inte knottrar sig, fötterna som inte knakar, rumpan som inte skriker av smärta när jag sitter, ja ni vet. Allt det där. Det är inte värt att offra livet OCH kroppen för att försöka nå dit man kanske når men aldrig blir nöjd av att nå till. Så därför tänker jag INTE gå ut en andra gång och springa. Det räcker med alla kilometer i eftermiddags. Nej Elin. Vad gör det om du inte gör det nu? Alla äckliga kilon finns kvar imorgon. Så NEJ Elin, NEJ äs, NEJ världen. Jag ska gå raka vägen till sängen. Inte En meter mer än dit. God natt.

Vad vet väl jag om livet

Disken är diskad. Jag är vaken. Hundarna är utkastade i hundgården. Jag är trött. Packningen är packad. Jag är hungrig. Teven är inte på satt. Jag vill äta. Garderoben är städad. Jag tänker äta frukost.

Teven är på satt. Jag ska äta. Frukosten är framplockad. Jag är livräddd. Ångesten skriker i huvudet. Jag vågar inte.

Yoghurten är i skålen. Jag skakar. Den minsta skeden i lådan ligger i. Jag äter. Det smakar vidrigt. Jag äter inte.

Morgonen i några ord, där har ni den. Är ensam, som en del av er förstår. Jag brukar låta så här då^^
Dagen bjuder inte på ett enda shit vad jag vet. Tjenis tråkdag. Alla människor lever. De flesta lever lite mycket. I alla fall om man mäter med min måttstock. På listan över "levande" saker ingår allt som jag inte gör. ja. Jobb, träning, vänner, klubblag, respektive, äta, skola, ringa samtal, käka lunch med vänner, handla. Blabla.
Hur som så gör jag inget av det där. Längre. Det fanns några år där, där jag visserligen inte åt som man ska, men just då skadade det varken kropp eller huvud. Nu finns inget av det kvar. Knappt jag.

jaja, en liten tröst är att ett av mina absoluta favvoprogram går just nu. Tur att det bara är jag hemma för det är bara jag som gillar det. Lite smultronläsk kanske? Läsk har jag faktiskt vant mig att dricka. Bara för att lyckas få i mig någonting, lättare att dricka än äta. Så hej smultronläsk alltså.


Som så många gånger förr

Klockan tickar på, snart 22. Snart tio alltså. Dagen har gått och jag vet inte hur jag klarat av dagen. Hm ja. Tänkte ut så bra för en stund sen vad jag skulle skriva, men det försvann när jag tryckte på knappen "skapa". jag hungrar ihjäl, min mage skriker, men jag sitter kvar här i vardagsrummet och funderar på vad jag ska våga äta imorgon. Kanske en bit hallonpaj? Min yoghurt hade visst gått ut, så vet inte hur jag ska göra med frukosten. Finns bara ost och vitt bröd. Bara flingor? Hm, det får bli en lösning påkommen i natt. sömnen går inget vidare just nu. Livet går inte så bra nu. Jag hoppas att midsommaren ska rädda mig, som så många gånger förr. Jag tror att det ska regna. Jag hoppas det regnar hela dagen, utom de tre timmarna vi ska till fäbo´n.

Nu var orden slut. God natt.

Tha då

Det är tisdag, vad jag vet, och full rulle. Jag och pappa är hemma, han ska laga mat för VLT (lokaltidningen). De har ett projekt där de låter en amatör kock laga mat som de edan publicerar. Stackars västeråsare som behöver se någon ur familjen Björk ÄNNU en gång. Bror har väl varit med på Sport - ung ett antal gånger, pappa är med varje år det blir jaktsäsong på något av rovdjuren som ju är riktiga änglar, vi var hela familjen med för två veckor sen. OCH nu, pappa igen. Jaja, det är kul för honom, han tycker sånt här är jätteroligt, få göra annorlunda saker, smågrejer som blir till någonting fint i slutet. Han behöver få tänka på annat än Jägareförbundet eller Västerås jaktskytteklubb någon gång. Han må vara dryg, totalt ofrånvarande, hetsig i humöret men han duger precis som han är ändå. Det han inte vet är inte värt att veta, det han inte klarar är det inga andra amatörer som klarar heller.

Så här springer vi och dammsuger (läs jag), tvättar handfat, skakar mattor, skyfflar undan skor, skurar toagolv och diskar lite varefter det kommer disk som han inte behöver. Är ju roligt att ha det fint när det kommer folk, det tycker vi alla i familjen så vi brukar lägga ner ganska mycket tid på det.

Så jag vet inte, jag mår nog ingenting. Eller något som jag inte riktigt hittat eller ens letat helhjärtat efter. Därmed säger jag på återseende och ni, glöm inte att ni är grymma.

I know you always were there

20.06.11 23.15. Jag skulle kunna skriva brev på brev till dig, utan att egentligen kunna säga allt jag vill säga. Det finns för mycket som hamnar på den listan. Du kanske en gång fanns där. Men vart är du nu? Skulle du finnas där om jag fortfarande skrev till dig? Jag vet inte, kanske väntade jag mig för mycket av dig. Eller så är du inte den jag trodde du var. Eller så är jag inte den du ville att jag skulle vara. För hur som står inte jag bredvid dig, och du står inte bredvid mig som du en gång lovade att du skulle. Kanske är det tidens gång. Löften ges för att de passar då, för att de betyder något helt annat då än vad de senare betyder. Kanske är vi inte dom vi en gång var. Det som fanns då kanske var en illusion som jag skapat för att det var det enda jag kunde göra? Det jag trodde vi hade var kanske inte meningen att det skulle fortsätta. Vi kanske helt enkelt undermedvetet förstod att de löften vi tidigare givit inte längre var löften som vi senare skulle säga att vi bröt, bara för att vi inte gjorde som löftena sa. De kanske förlorade statusen "Löften" vartefter all tid, och också vår tid, började ta oss till en annan värld där våra löften inte längre passade in. Det var helt enkelt inte du och jag och vårt vi som skulle bestå som vi kanske trodde att det skulle göra. Men oavsett vad finns du kvar, du har säkert glömt mig, och jag hoppas du har gjort det för att det känns bra och jag önskar någon annan när den är i nöd att få ha din famn att krypa in i varje morgon när ni ses. För det du gav mig var livet. Jag är tacksam för det och jag hoppas, om du kan, för jag vet att det finns i dig, att du räddar någon annan så som du räddade mig. Kanske, inte vet jag, lade du all den kamp du orkade ge andra till mig, men någonstans vet jag att ditt goda hjärta alltid vet hur du kan ta hand om dig själv och att det ändå kommer slå för andras trasiga hjärtan så som du gjorde för mig. För även om du är alla mil bort, alla världar bort, alla tankar bort finns du alltid kvar, du fyllde ett litet hål i mitt trasiga hjärta, och det kommer för alltid vara fyllt. Så lev så som du alltid hoppades att jag skulle leva för det finns inget finare liv än det.

Om jag bara fick vara Nalle Puh för en dag

Vad livet vore enkelt då. Det finns bara ett problem för honom - tvärtemot mitt eget - att hitta något han att äta. Det viktigaste för mig just nu är att hitta ursäkter för att inte behöva äta. Visst verkar det fint. Jag skulle vilja prova. Bara för en dag. Få känna på andra problem än de jag har nu. För dom jag har nu är jag så innerligt trött på.

Idag var jag på ät och träffade Marie, som alltid tungt, men "slapp" en halvtimme pga en sjuksköterska som Marie ringt dit eftersom hon var orolig med allt det här med medicinerna. Nu ska jag sluta med Lergigan innan den dödar mig, trappa upp i dos på Atarax. Det må så vara att Atarax inte gav full effekt, men hellre fler ångestattacker än fler sjukhusbesök. För jag är klar med dom nu, jag vill inte tillbaka dit. Det är inte värt det.

Om tre minuter

En liten tanke dyker upp, och helt plötsligt försvann Elin i föräldrahemmet i Lillhärad, Västerås från att klockan 23.18. Hon hamnade i en annan värld. I en annan galax. Hon hamnade två år tillbaka. Om några timmar är det exakt två år sedan. Två år sedan hon låg på LPT sista gången. Så många månader hon gjort det, och mitt uppe i det var hon övertygad om att hon aldrig skulle överleva en dag utanför LPTns andedräkt i nacken. Och det är ju inte sant. Hon överlevde en dag utan LPT. Helt plötsligt, hon minns inte när, slutade hon försöka ta livet av sig. Hon visste inte då, när hon gick ut genom alla dubbeldörrar, att det var sista gången. Sista dagen inlåst på en låst psykiatriavdelning. Hon var inte säker, och är inte säker än, på om det skulle bli just det - sista gången. Men om 8 timmar och 12 minuter var det 2 år sedan hon gick ut från en sådan avdelning. Hon kramade rumskamraten, lade en liten lapp i hennes hand, gav pappa de två tunga väskorna, blundade, luktade, andades och gick ut därifrån. Lugnt. Sprang inte, skyndade inte på stegen, saktade inte ner, bara lät de tunga dörrarna gå i lås bakom henne och gick, bara gick. Utan att tänka. Utan att se. Utan att andas. Utan att leva. Och det gör hon inte nu heller. Hon tar sig genom dagen. Ibland svika mer, ibland svika mindre, ibland gladare, ibland ledsnare, ibland bättre, ibland sämre, ibland lite mer hoppfull, ibland total dödstrött på livet. Som nu. Hon längtar faktiskt efter att få dö. Men hon har klarat mer än en dag utan LPT, utan tryggheten som den gula lappen innebär som betyder att jag är välkommen tillbaka till psyk. Det har gått två år nu. Hon har klarat 370 dagar nu. Det är mer än en dag. Det har gått en hel evighet sen dess.

byu

rum

bu

hm
Jag gör det faktiskt ibland.

hm


I don´t know why

Fan. Fan. Jävlar vad jag inte vill leva mer. Hade det varit en vardag då jag kunnat nå Marie hade jag utan tvekan vågat ringa. Bara för att få höra någon som vet. Kanske inte alltid förstår - men hon vet. Hon har stått ut med mig i flera år nu. Bara få höra någon som fanns där och som inte ändrat sin livsstatus den senaste tiden, som jag vet står ut med mig utan att jag förstör någonting. Men det är söndag. Jag vågar inte. Jag orkar inte riktigt. Livet är nog inget för mig. Tydligen. Jag vet inte hur jag ska göra. Vad jag vill göra. Vad jag orkar göra. Jag vet inte, jag orkar inte, och jag är osäker på om jag ens vill. Förlåt för ett deppigt inlägg. Men allt är deppigt, så det passar väl kanske bra.
saknad

Jag är en fail, en stor jävla fail. Och jag saknar att det var okej. Jag saknar min säng med min fula gula filt som var toppen på ett högt berg av täcken. Täcke, lakan, blå filt, blå filt och den gula överst. Mina böcker, min blomma, min garderob med mina egna galgar, min plånbok i översta lådan, kollegeblocket under kudden, nalle puh boken på hyllan, mitt skrivbord fylld av skolböcker, mina Bonaqua flaskor, mitt rum. Mitt alldeles egna rum, där på barnpsyk där jag en gång hörde hemma på sätt och vis. Där var det lätt. Enkelt. Och det längtar jag efter. Enkelheten. Men mitt liv var nog aldrig tänkt att vara just det. Om mitt liv var tänkt alls.

Jättefint

Eller inte. Här går det mesta botten. Det känns som att jag bara backar och backar, tar steg tillbaka. Ramlar. Faller. Jag kan inte lita på någon. Allra minst kan jag lita på mig själv. Eller ja, numera mest på min kropp. Två tabletter för mycket? Jag orkar, orkar, orkar inte mer sånt här. Det känns inte alls bra nu. Det känns inte värt kampen. Jag har kämpat så många år. Många för att bli sjukare (indirekt sjuk) och många år senare för att bli frisk. jag har inte bestämt mig för vad som varit värst. Nu känns det inte värt varken sjukare eller friskare. Jag letar nog bara sätt för att slippa allt. Har bara inte kommit på vad det skulle vara. Fortsätta på det spår som alltid varit en cykelväg utmed vägen jag gått på? Den har funnits där för att jag vet att den alltid kan rädda mig. Döden. Den finns där alltid. Och just idag verkar min väg och cykelvägen korsas.

Puffpuff

Lördag. Jag har förstört den här dagen, väldigt bra på att göra det faktiskt. För många tabletter på IKEA, tog ett trappsteg i taget innan mamma såg mig och vi åkte raka vägen hem igen. Jag och mamma hade tänkt att ha en heldag tillsammans. Jag är så otroligt bra, verkligen. Eller inte, jag säger ju att jag hela jag är en fail. Sov några timmar, men hade lovat att sova en timme och komma ut sen. Jag sov i tre. Fan. Pappa kommer sucka åt mig, bli besviken. Just det, jag åt cheesecake på IKEA. Det gick rätt bra, men något överdoserad såg jag inte så mycket utanför vårt lilla bort längst in i restaurangen. Därmed sagt att jag inte märkte alla miljoner människor. Satan. Jävla skit. Ett misslyckat monster. Ett stort misstag. En fail.

bild

Ja du Elin

Klockan tickar på, min kropp blir allt svagare, trots kycklingen som till slut gick ner. Med ris. Jag tror det smakade rätt gott även om det är svårt att säga det.

Här sitter jag med Susan Boyle i öronen och är allmänt nere. Allt börjar komma ikapp helt nu. Det har hänt saker, varit lugnt i två-tre dagar, sen något nytt, och paus igen. Nu är den verkliga lugnet ger mig tid att tänka igenom allt, acceptera allt. Alla fel jag gjort som jag ångrar nu att jag en gång gjorde dom. Hur tänkte jag egentligen? Och jag vet, att om jag klarar det här, kommer jag sitta här om fem år och fråga samma sak om sakerna och valen jag gör nu. För många av dom är jag redan nu tveksam på om jag gör rätt. Och jag vet, att en del av det är fel, att det inte kommer göra ens en sekund bättre.

I mappen döpt Nybygge hittade jag en bild. Den enda bild som finns på oss, trots tiden vi fick ihop. Den var inte lång, men den var intensiv och som så många gånger förr är det inte jag som ställer mig upp, som på bussen i Uppsala, jag tog mig upp, men med en busschaufförs fasta grepp om min kropp, är det inte jag som ställer mig upp, det är jag som bärs upp. Jag har till och med ett ärr, det första är jag fick av ett rakblad, från den tiden. Det var dagen före skolavslutningen och på något sätt tänkte jag inte på det första lilla skärsåret som gömde sig där under armbandet. Hon såg det. Och jag med. Då. Inte visste jag vad just det valet sskulle bli inledningen på. Men jag hade fel när jag trodde att nian var avslutet på den tonårstid jag trodde var slut då, mentalt var jag långt fram i utvecklingen. Nian visade sig vara mitt sista år som naiv, mitt sista år som hel, mitt sista år som fri, mitt sista år som frisk. Det har inte kommit tillbaka. Varken att få vara naiv, eller hel och definitivt inte friheten. Friskheten känns långt bort. För långt bort?

Nu orkar jag inte mer. God natt.


Hm

Det blir lite som en stor bubbla som springer iväg med mig inuti. Jag snurrar runt, försöker förgäves hitta balansen igen. Lite livssaker kommer flygande, attackerar mig. En liten låda med glass som jag åt, ett samtal från Försäkringskassan, en studentmössa, en främling på ICA - ja såna där vanliga saker. Men jag känner mig inte vanligare för det - jag känner mig bara med störd. Det viktiga är inte de vanliga sakerna - det är tankarna som är felet. I huvudet snurrar tankarna runt: du förtjänar inte att leva, är du dum eller - ska du äta?, du är tjock, alla kommer titta på dig om du går ut, du är äcklig, du är fel, du är misslyckad blabla. Ja ni vet. Jag är trött på allt det. Är så trött på allt.

9136

Är lite fascinerad av människor som är sådär superbra på något - så bra att de liksom vet själva att skit, det här är jag bra på. Vissa är riktiga mattemänniskor - minns siffror i oändlighet, andra har gåvan att trolla med ord - riktiga författare, det finns dom som kan varenda detalj om en dator. Man har fallenhet för något. Strunt samma, jag är inget av ovanstående. Jag är i alla fall lite bra på att svälta. Vilket jag funderar på om jag ska göra något åt för jag tror att mitt hjärta mår så bra av en dag utan mat. En skål med yoghurt?

Kvällen, som ni förstår, går inte så bra. så god natt.


Äntligen

Torsdag idag, det känns som fredag, denna veckan har gått seeegt, likaså idag. Vad hände med att klockan sprang iväg där mitt på dagen? Jaja, solen skiner igen, gillas och ogillas från min sida. Det är rätt fint med regn ändå. Jag har fått i mig ingenting idag vad jag vet, funderar på lite yoghurt. Låter bra det.

Annars då? Kämpar ännu med alla lösenord till alla medlemskap osv. Jädra jobb det där, man är medlem på bra många sidor, även om man inte är medveten om det själv. Så, åter till tvätt och lösenordsbyten.


Some other time

Klockan tickar på, kroppen kan springa, springa och ändå orka röra sig mer. huvudet håller inte med. Det spinner runt, runt, har ingen koll alls på vad som händer däruppe. Lite tröttsamt är det. Jag som hatar att inte ha kontroll mår kasst av huvudkaoset. Inte mycket jag kan göra åt saken ikväll, så god natt.

More of us

Klockar tickar på - MEN, långsamt. Klockan skulle kunna vara sex och jag skulle inte bli förvånad alls. Men nu är hon bara fyra och jag är redan helt slut, som alltid. Efter en lång helg är jag ännu helt utpumpad. Men det var det värt.

Idag hade jag tänkt göra lite nytta, men tvätta och laga mat var allt som blev. Hatar när allting inte blir som jag tänkt. Jag tänker ut så noga vad som ska hända, när det ska hända och hur det ska hända. Nu blir det inte så, idag har varit helt fel så kommer ligga till tre och tänka igenom varför det inte blev som jag tänkt och vad jag ska göra för att allt ska bli som jag planerat, hatar att inte ha kontroll.

Nu dyker mamma upp snart, har kokat kaffe, får se om jag orkar äta något till. Tveksam men jag ska prova, vill ha glass. Min vanliga - citron-lakrits. Den skulle sitta fint.

Och den nya mobilen skulle komma till fyra idag. min klocka står på 16.00. De skulle skicka ett sms när den kom. Hoppas den dyker upp snart.

I just can't

Nu är det onsdag, men det känns som fredag, den här veckan har gått seeegt. Mormor åkte i måndags, jag däckade liet smått, igår var likadan - lång dag, men med en del kul. Och idag har jag ingen aning om vad jag ska göra. egentligen borde jag ta mig ner på stan för att köpa tights, men vet inte om jag orkar. Var ju på erikslund igår liksom (shoppingområde utanför city som expanderar).

Annars är det blandat. I huvudet menar jag. Kroppen med, ryggen är sned, hjärtat bultar fel. Inuti springer själen runt och försöker hitta rätt plats för att må bra. Den lyckas inte särskilt väl med det. Vet inte riktigt vad jag tänker. Bror har tagot studenten, börjar antagligen jobba imorgon. Kvar blir då jag. Ska inte tjata, jag vet att det till sist hänger på mig.


Som ett minne av imorgon

Snart är tisdagen slut. Jag är trött, helt utskjasad annars. Särskilt psykiskt. Har varit ett par tuffa dagar nu, bland de bästa jag haft på länge, samtidigt som det är krävande för mig att vara i en sån här sits som jag varit i den senaste veckan. Men det var värt det, jag har mått rätt bra, fått uppleva mycket fint och träffat fina människor.

Idag har jag ägnat åt tvätt, dammsuga och ja, vad mer? Teve, mitt och mammas favvoprogram började idag - So you think you can dance. Mycket roligt men framför allt mycket fint. Känslosamt. Och jo!! Jag har varit på Mediamarkdt och köpt en ny telefon. Skojsigt - en grön!!! Skrikigt grönt, men det gillar jag. Grönt, vem kan tycka illa om det?! Nu är mamma i alla fall tyst vad gäller det, nu har jag en ny telefon. Ny teve (oktober i och för sig, men rätt nu), ny dator för en månad sen och nu en ny telefon. Nu har jag ingenting jag verkligen måste ha. Eller ja, nya hela tights :P Men det är väl allt. Köpte en ny tröja idag. Köpte en likadan igår, i kamouflage, idag i ljusrosa. 99 kr styck. Inte en förmögenhet i alla fall.

God natt på er


Lutande tornet i Pisa

Likt ett gammalt monument börjar mina ben tappa ork, trampar för att hålla balansen, vinglar med händerna, spärrar upp ögonen för att inte somna, men lika mycket som Lutande tornet i Pisa ramlar jag lite i sidled, lite snett. Jag är galet trött, sov sex timmar i natt, det har inte hänt på länge. Inte heller har det hänt att jag somnat efter bara en timme i sängen. Ändå är jag helt slut. Kommer behöva sova en stund på dagen för att orka. Som alltid efter mycket folk i stora mängder är jag totalt utslagen i ett par dagar. Jag förstår inte att det ska vara så jobbigt. Det är bara människor, inga monster som dödar mig bakifrån, misshandlar mig på nattenb, våldtar mig ute på grusvägen. De är bara intresserade, oroliga, nyfikna, förvirrade människor som bryr sig om mig. Ändå flyr jag.

bror

Sitta ner är farligt just nu, är inte säker på att jag tar mig upp ur den förrän om ett par timmar, vilket inte blir så bra.


Det räcker gott för mig

Eftersom jag kommit underfund med att i princip alla mina inlägg inleds med: Idag. Så tänker jag byta ut det och skriver därför: Det är en ny dag. För det är det ju. Inte för att det får mig att må särskilt mycket bättre. Jag är helt slut efter fem dagar av konstant press att synas, skratta, le, prata, titta, tänka, städa, bära, baka, städa, trä på skor, duka, gå i trappor, visa lyckan. Och i helgen har jag orkat det, jag har till och med mått bra. Hela den närmaste släkten (tillsammans är vi sju så vi är ju en megastor släkt) har varit här och det är många år sen sist. Vi blir alla äldre: farmor tappar huvudet, mormor går på tabletter, morfar är snart döv, mamma smådör av solen varje dag, pappas knän, höft, axlar, armbågar, armar är i starkt behov av vila, bror tar studenten och mitt hjärta kapsejsar inom kort. Men vad gör det, vi har haft det trevligt med mat, godis, mängder av sprit, skratt och gott sällskap. och för en gångs skull var jag uppriktigt glad över att solen sken som bara solen kan. Som mamma sa, jag har aldrig i mitt liv upplevt en sån här helg med alla sju, inte bror heller - de äldre i familjen upplevde det senast när pappa och mamma gifte sig 1989. och jag håller med, den här helgen har vi varit en familj. Det räcker gott för mig.


Snart där

Om 58 minuter ska jag återigen vara hos Marie på ät. Osäker på vad som kommer hända, osäker på vad jag vill ska hända. Är inte säker på att hon vet det heller. Kanske ett sundhetstecken att vi inte riktigt vet vad vi ska göra så som det är nu. Något måste hända annars kraschar det här, långtsamt kanske, men än dock kraschar.

Studenten i bilder

va
tanter

Farmor på rullator, mormor på kryckor och mamma som ännu är utan hjälpmedel (mer än sin vårdare - dottern)

bror

Det här var hans nyktraste stund på dagen. 

på flaket

Min bror och hans klass hade väldigt roligt (läs: hånade honom bakom ryggen på honom) åt sin rektor - Åke, och gjorde därför en egen Åke att ha med på flaket.

bror

Antar att ni fattar vem som är i fokus i bilden. Klassen tryckte upp tröjor där deras smeknamn stod. Stairfucker var min brors. Det tog honom några varv att fatta att vi stod på samma ställe som de tidigare varven. Finnt en snyggare bild, gjord i PS, men den orkar jag inte leta reda på. Finns runt 1000 bilder från hans studentdag.
brr

För att bevisa när han var som onyktrast tog vi det här kortet. Det här var hemma på mottagningen.


avslut

Kvällen avslutades med en riktig tjejkväll i tältet. Tre blev klockan innan vi tog oss till sängen.
Trevligt var det, även om det är vemodigt också att se någon njuta av något sådant fint som jag knarkat och svältit bort. Men nu har jag i alla fått uppleva lite av det. Och det är jag glad för.

Min stol

Söndag, helgen har gått och varit kul och jobbig och ja, allt sånt där ni vet. Men om jag skulle beskiva det med ett ord blir det nog fantastiskt. Den enda student jag kommer få uppleva är det jag upplevde i fredags. Bror var nöjd, full, pinsam, pratig, lycklig och allmänt stundentig. Fint ord det. Det var sol, blommor, skratt, tårta, flak, lakan, bilder, sprit, människor, släktingar, hundar, presenter, fotografer, skavsår, svordomar och annat fint. Kort sagt allt en student ska innehålla. Självklart var det tungt för mig att se, uppleva lite av allt det jag missade då jag var inlagd och låtsades att det inte alls var 13 juni. Vilket det var och det gjorde ont ändå.

Det är så mycket jag ångrar genom åren.

Jag fick i mig skinkan från smörgåstårtan, två bitar av min tårta och ett antal glas vin och ett antal söta baileys. Lite på lyset var man allt, och det var kanske tur det, då det dök upp tio pers mer än vad som var tänkt. Det slank ner några tabletter man vad annat att vänta, right? Det är ju en störd Elin som talar. Och skriver. Vet inte vad mer jag ska skriva, det kommer upp en ström av bilder när jag sitter ifred och vet vad jag tänker. Men i alla fall, det har varit en bra helg, farmor skjutsas hem nu så pappa dyker väl upp typ nu, jag sörplar i mig vin, väntar på riktig potatisgratäng och är osäker på vad jag tänker.


Tjoho

Fredag. Grannfamiljen - 4 pers, vår familj - 4, farmor, mormor och morfar - 3, engvall - 2. Så patetiskt att sitta här inne vid datorn även om det är för ett kort inlägg. Men jag har haft en bra dag, bortsett från väldigt röda axlar, sprängande smärta i hjärtat och allmänt trött. Med tårarna väldigt nära på att rinna över stod jag och tittade på när min bror hoppade upp på studentflaket. Han var så glad. Jag har inte sett honom så sprudlande glad, glad så att kunde sprida mer solsken i himlen. Jag har tagit 250 kort, på allt som gick, och på allt som inte gick, att ta kort på. De får ni se den vackra dag jag orkar titta igenom texten för att se om ja skrivit rätt. Människor kommer, människor går, vissa förstår med nedslående trötta blick. Vissa vet om alla sjukhusbesök, vissa har träffat mig där, hämtat mig på broar, mött mig på sjukhuset för en fika när jag inte fick gå ut. Vissa har full koll på det mesta jag känner kring senaste veckan, och den andra hälften vet definitivt inte varför spåren av nålar och trådar slingrar sig över min kropp. Vet inte om jag är så sugen på att prata om det just idag, idag är glädjens dag och jag känner det, jag får uppleva studenten, men via bror, men är det det bästa jag kan få så tar jag det. Det är värt allt just nu. Och om det är så, då är det så jag ska leva det. Med en bit smörgåstårta kanske? Strunt samma, jag ska i alla fall ut till lyckligt ovetande, mindre lyckligt vetande och de som vet men helt enkelt inte förstår varför andra är mindre lyckligt lottade att slippa mig. Så ja.

Ha det toppen, och ha gärna så roligt som jag, för det är bra skoj det här.

Not free?

De senaste två dagarna har, liksom förra veckan, varit katastrof i de flesta fall. Jag tänker inte ens nämna hur lite jag ätit och jag vågar knappt tänka på det själv. Det gick så bra. Nu går ingenting bra. Har ägnat gårdagen och dagen åt att städa: dammsuga, torka golv, damma, vika tvätt, tvätta, städa lådor, städa toaletterna, flytta grejer hit och dit, nya lakan i sängarna - två dubbelsängar, tre enkelsängar. Hm vad mer.. Jo diska. Ja ni fattar, jag gör ALLT för att slippa att sitta ner, springer så FORT jag kan för att benen inet ska börja skaka när jag sitter ner. kort sagt går det inte toppen. 

Mamma hämtar farmor, de har en timme kvar innan de är här. Dumt för jag har inte städat kylskåpet. Mormor och morfar dyker upp i eftermiddag, vilket betyder runt 21 - de är ALDRIG i tid. Charmigt nu när vi vant oss. Ska bli kul samtidigt som jag är livrädd. Tre personer extra som kommer vara med mig från 8-24 varje dag. Tre pers. Vad patetiskt det låter. Rädd så händerna skakar - för tre människor. Det låter verkligen sjukt. Jävla skit. Sa ju det, nu sitter jag ner och tankarna flyger som de vill. Nej nu får det räcka med tankar.

Student

Toalett uppe: check
Toalett nere: halvgjort
Kökslådorna: påbörjat, men pappa kom hem så ingen idé att försöka göra något i köket då.
Disk: check
Tvätt: den andra är i maskin, den första inte hängd (bror kom med tjej så ville inte vara på övervåningen och störa då.
Dammsuga uppe: check
Torka golv uppe: check
Dammsuga nere: planerat att göra det ikväll.

Det var väl allt. Problemet blir att hinna allt det idag, imorgon är det bara att kämpa med det sista. Baka. Troligtvis ensam. Fy. Maten är lagad, present inslagen. Spriten ska inhandlas ikväll.
Jädra skit vad jag hatar att ha så mycket att göra ensam. Det mesta kan jag göra om någon annan är hemma, människan behöver inte sitta i samma rum eller ens vara på samma våning, men just tryggheten att ha någon om något skulle krascha. Det finns stunder då jag är extra sårbar. In the moment liksom.

Senaste dagarna har det varit så. Kan inte lita på mig själv, på att jag klarar att göra något. Litar inte på att min kropp orkar, litar inte på att kunna resa på mig ur den där apatin av ångest.

Dadada

Mormor ringde just. Jag svarade i telefon. Hemtelefonen. Det händer sällan, nästan aldrig. Dom dyker upp imorgonkväll. Sent imorgonkväll och den evighetslånga listan på göromål får mig att inse att studenhelgen startar idag. Nu. 11.32 går jag från datorn, oavsett vad som dyker upp här innan dess. Disken kommer först. Måste komma först. Toaletterna kommer därnäst, två stycken, eller ja - en vit, en blå och en brun tvätt måste tvättas, alla handdukar. Kökslådorna (16st) måste tömmas till sista pärlsockerpärla för att torkas ur och sorteras. Vika all tvätt OCH göra det tråkigaste av allt, konstigt nog, sortera strumpor. Si sådär 100 par ska paras ihop. Idag, som i förrgår, söndags, fredags - måste dammsugaren få jobba hårt. Stackarn. Putsa fönster. Dammsuga och tvätta golv upp. Jag ska helt enkelt göra allt arbete som jag hoppas att mamma får slippa helt.

Jag dyker upp efter att ha städat en tvätt.


Huvudväääärk

Det har varit en tuff dag, verkligen tuff, särskilt mentalt. En timme på ät hos Marie gjorde mig helt död för resten av dagen. Vilket inte var så lång tid, men det räckte för att eftermiddagen och kvällen mest innehållit lugna suckar i soffan. Har liksom ingen aning om vad jag ska göra. Vilket var ett av problemen när jag pratade med Marie idag. Så många frågor vars svar jag gjort allt för att inte leta efter. Men det är en psykogs uppgift att veta, försöka förstå, hjälpa. Idag gick just det bra, hon fick veta allt in i minsta detalj, jag berättade om suicidtankarna som maler på. För om jag ska vara helt vägen är jag inte helt trygg i mig själv att jag låter bli dumheterna. Det finns så många sätt som jag lärt mig finns att skjuta undan problemen. Jag har ägnat större delen av den senaste veckan med att må dåligt och göra allt för att slippa tänka på allt. Inte med särskilt stor framgång men hos Marie kom allting under ytan fram, tankar som jag inte vågat tänka men måste ha uttalat och Marie dömde inte, lyssnade, försökte förstå, försökte stötta och idag gick det helt okej. Fick höra saker som jag nog hade nytta av att höra.

Jag vet inte vad mer jag kan skriva. Tankarna snurrar runt och jag tänker försöka att inte ta mg ut och springa i nat.t, hur lockande det än är.

Jaha

Klockan är snart ett, då är det en timme kvar tills jag ska vara på ät och träffa Marie. Lite. Vet hur besviken hon blir när jag tvingas berätta om Uppsala. Alla hade verkligen vågat släppa lite på kontrollen på mig,  låta mig göra och vara lite som jag vill. Och ändå hamnar jag en hundramiljonte gång på en avdelning. En avdelning där jag inte ens borde vara. Det blir svårt att förklara. Svårt att få henne att tro på mig. Som alla andra lär hon tro att jag ljuger. Det vet jag förstås inte om jag gör eller inte, omedvetet eller inte. Kanske svalde jag mer än tre tabletter till MEN det är inget jag minns. Jag minns inte mycket. den där stackars busschaufförn måste ha ogillat sin arbetsdag den dagen. Förlåt för det. Jag förstår att det inte är ett trevligt minne att tänka på. Om jag känner mig själv rätt fick han nog höra mer än de där få orden som jag minns som min bön om att få hoppa av bussen utgjorde. Jag är ganska duktig på att svära och vara elak när jag inte får som jag vill.

Jag sitter i köket med den kära grannen, vi hade en kväll igår fylld av skratt och lite suckar och gråten i halsen och annat fint. Hon är här och vi har ägnat förmiddagen åt att baka. Mina misslyckade havreflarn smakade bättre än dom såg ut, tack och lov för de såg bedrövliga ut. Hon gör en chokladtryffeltårta. Eller ja, vi gjorde. Den ser ut som att den kan bli bra, den är i ugnen nu. Förhoppningsvis blir den lyckad. Sedan bär det alltså av. Till ett fruktansvärt jobbigt samtal. Det kommer bli tungt ikväll.

Everyone sais

Just gonna let it go..

Jo just det. Släppa det. Gå vidare. Acceptera. Glömma.

Det värsta är inte rena ångesten. Inte tankarna. Inte maten. Inte vikten. Inte ens jag. Det jobbigaste av allt är ångesten av rädslan. Jag har gått tillbaka alla steg jag en gång gått framåt det här året. Vilket kanske inte är så många, men jag orkar inte riktigt hålla i, greppa tag om det som är bra, det som jag gjort bra, det som är bra som ska komma. Vad det är är jag dock ingen aning om. En student utan att jag egentligen orkar något alls. En midsommar utan mamma. En sommar utan en enda resa. En sommar utan en enda dag med mamma. En sommar utan något som helst att längta till.

Nu är jag negativ. Det är det jag är allra bäst på - att vara negativ.

Det är i alla fall tänkt att jag ska hänga tvätt nu. Så det ska jag väl göra. Eller något. Gå och dö lite smått i solen jag egentligen inte tål. Eller lägga mig i soffan och stirra i taket tills mamma ringer och säger att hon är på väg hem. Eller vika tvätt. Jag kan ju i och för sig också inte ens göra det. Sitta där på golvet med benen i kors och sträcka på ryggen helt utan anledning. Mest lockande är dock att dö helt och hållet.

Allt på samma gång

Det finns nog ingentingg som gör livet bättre för mig just nu. Allt känns så värdelöst. Jag är så trött på allt. Jag har ingen riktig aning om hur jag ska hantera det. Göra för att saker inte ska fortsätta på det här spåret, för jag valde nog fel väg där i vägskälet som jag pratade om tidigare. Såg livet i det ena och såg att ett bättre liv väntade om jag gick höger. Men jag undrar om det fanns något av det på en väg alls. Annars lär jag ha ägnat mitt liv åt att välja fel. Det finns ingen riktig gnista som triggar, peppar mig att fortsätta kämpa som jag gjort. Mest av allt lockar en avdelning. Det är nog där jag hör hemma. Det kanske är dit alla vägar leder. För inte fan leder dom till livet just nu. De försvinner samtidigt som blod, steg, tankar, spyor och svordomar tränger fram.

Och jag försvinner bort någonstans där inte ens jag själv kan nå mig.

Det enda som behövs

Hur ska man fortsätta nu? Jag har redan skrivit allt det viktiga om saken och trots det kan jag inte släppa det, kan inte låta bli att skrika lite på mig själv inombords. jag vet inte hur livet känns. Eller snarare känns det inte för just nu finns det inget. Det ter sig avlägset, jag känner mig som det fetaste och sämsta monster som finns. Ingenting rullar på, jag stirrar ut genom fönstret, hör inte, ser inte att det finns en värld utanför mitt röriga kaos inuti. Någon pratar, jag kopplar bort, orkar inte riktigt vända tillbaka till det där samtalet om skjuttävlingar, brors student, alla trötta frågor, orkar inte människor. Tvätten känns mer pålitlig, den finns alltid där, lyssnar. De svarta kläderna försöker till och med visa att de är för stora för min kropp. Så jag känner mig lite mindre fet. De röda är elaka, varje strumpa jag hänger ramlar till golvet så att jag behöver böja mig än längre ner för att hämta den igen. Jag trivs med bullret från dammsugaren, det är inte lika högljutt i mitt huvud då. Sortera de små sakerna i de stora lådorna, jag känner lite mindre kaos, mina händer arbetar snabbt, väljer spikar som ska ner till källaren, bingolotter som ska slängas, batterier ska till lådan bakom mig, utan att min huvud behöver arbeta. Det finns allltid någon omänskligt som väntar på att jag ska bry mig. Och tids nog kommer jag göra det, det vet jag, och dom vet. Det är ungefär mitt liv. Min vardag. Alla mina dagar. Flykten undan det som kan bli jobbigt. Det som jag vet någongång kommer men som känns lättare att ta senare. Så jag tror att jag ska hälsa på fönsterputsen, den luktar illa, men det är något som sticker till, når ända fram - den fräna lukten som tränger igenom. Något starkt, inte lika svårt att leta efter om det finns där, det finns där utan att jag behöver leta efter det själv. För egentligen är det enda som behövs är att jag börjar leta efter mig själv och mitt liv. Men det är det som är problemet, jag vet inte vad jag letar efter. Jag vet inte hur livet ser ut. Eller om det ens finns något.

Almost there

Söndag, och för en gångs skull är det inte något negativt att det är det. Det känns som vilken annan skidag som helst som varit denna veckan. Det har nog bara varit skitdagar. Så varför fortsätter jag? Om och om igen går jag upp varje morgon trots att jag vet att det enda det gör är att göra mig mer besviken. Ingenting blev som det var tänkt.

Jag orkar inte med mig själv. Jag orkar inte med livet.

Fait accomplit

Slagen i spillror ligger min väg, hopplöst för alltid försvunnen, förbrunnet av lågor förtär.

Göra avslut. Sätta punkt. Stänga av. Sätta stopp. Avsluta. Säga hej då.

Jag vet inte. Ikväll är en kväll då jag skulle kunna anse mig vara klar med livet. Liksom ha upplevt klart det som var värt att överleva och genomleva, nu finns det inget vackert kvar som jag förtjänar nog att få uppleva. Det känns som att allt är slut nu. Hunden fortsätter att leva utan mig, mamma slipper tvinga i mig mat, pappa slipper ta emot samtal om att jag är på akuten igen, bror slipper försöka att aldrig nämna att han har en syster som är sjuk, vännerna behöver inte se mig mer, sängen blir avlastad från alltför många kilon, staten slipper betala ut pengar till mig, enheten slipper lyssna på min negativa klagan, bloggen behöver inte längre besökas, jag behöver inte ens andas längre. Det kanske är dags för mig att ge upp nu, sluta kämpa för att ändå inte klara av de där sakerna man borde klara av. För det gör jag inte. Jag klarar inte, gör inte rätt, förstör. Jag är bara ryggsäcken som ingen vill bära på när de ska upp mot bergstoppen. Så det vore rätt skönt att slippa allt det här. Gå vidare och aldrig mer behöva se livet som jag inte når riktigt ända fram till. Det är kanske tid att säga hej då nu.
Ja, det låter bra. Hej då. Som om det var det finaste jag kunde komma på att säga när man ska lämna. Hej då. Det låter så futtigt. Inte för att jag egentligen behöver säga det till någon. Kanske behövs inga ord alls sägas? Eller viskas, skrikas, vrålas ut. Människor kanske ser en liten skylt i fönstret på det tåg jag sätter mig i för att ha slutdestination Slutet, via Döden. Det ska nog stå på den skylten att "lev det liv du vet att du kan leva lyckligt, för det finns där, om du kan se dig själv kämpa dit". Det önskar jag att någon sagt det till mig för sisådär tio år sen. Ingen sa det, och jag har inte lärt mig det än. Så lev livet. Det liv du förtjänar att leva.

Men jag kan skriva på baksidan av skylten att jag kanske hoppar av i Döden och vänder tillbaka. Men det gör jag nog inte idag. Jag är inte där riktigt än. Även om både Döden och Slutet väntar på mig där borta dit tågresan en gång tar mig, men inte nu. Jag kommer nog viska Hej då trots allt när jag hoppar på tåget i sista stund. Men inte nu. Hej då är inte hej då än, hej då är nu andas. En viskning i mitt eget öra att hej då är något helt annat än det här. Det här är något annat, smo jag nog inte upplevt förut. Och det gör mig rädd. Tänk om det är livet? Livet. Men det är det nog inte, det är inte som andra sagt att livet är. Livet är något annat. Något avlägset. Och kanske är viskningen om hej då långt efter att Livet tagit sig in i min värld. För hej då är hej då. Bara ett enkelt hej då som egentligen inte betyder något alls.

Hur blev allt så här

Återigen - tankar om den gångna veckan. Om och om igen tvingar jag mig att tänka igenom den där dagen. Onsdagen. Vad som hände. Hur blev allt så här? På något jobbigt, hemskt, smärtsamt och fegt vis längtar jag efter att imorgon kommer. Bara för att bevisa för någon konstig del av mig själv att jag kan överleva en natt till. För varje kväll jag nu gått och lagt mig är jag osäker på om jag faktiskt gör det. För om nätterna är jag ensam om allt. Ensam med rädslan att sluta ögonen för att jag är rädd att jag inte öppnar dom igen. Ensam med besvikelsen att jag lyckats göra så mycket fel. Jag räknar upp alla mina misstag, från igår till i förrgår. Försöker hitta förklaringen, hitta ett svar på allt, men mellan det ena och det andra har misstagen redan skett, utan att jag ens sett det. Dem. För det måste ha varit mer än ett.

Jag försöker, försöker och vill ta mig bort från det här. Men just ikväll, i natt skiter jag i att försöka. en kväll, en natt, för en vecka sen hade jag nog tuggat sönder varenda tablett jag har - vilket är många. Hade det varit för sex månader sen hade jag ätit varenda tablett jag har, plus övriga familjens tabletter och en flaska whiskey. Just nu är det varken en vecka eller sex månader sen, så jag har inte den blekaste aning om vad jag ska göra. Det finns inga flyktvägar, inga metoder, verktyg, idéer, planer, hjälpmedel eller sätt för mig att hantera det här på.

Så god natt, ni lyckliga själar som kan sova.

Let it be

Jag hade tänkt ut exakt vad jag skulle viska i ditt öra när du kom nära. Allt skulle bli så bra. Jag var inte rädd. Inte rädd för att möta din värld igen. Jag var lugn. Alldeles lugn. Kontrollerad. Sansad. Förväntansfull. Glad. Längtande. Utanför mitt fönster blåste vindar med sig bilderna av dig. Små glimtar av oss. Vi. Oss två.

Dit kom jag inte. Jag hamnade mitt emellan. Mitt emellan våra världar. Eller snarare långt bort från våra världar. Eller så är det meningen att jag ska leva i den här världen. Världen som är full av allt jag trodde jag lämnat bakom mig. Men med gula filtar över min trasiga kropp, med viskningar om hjärtstopp, leversvikt, låg temp, reaktionslösa ögon, tablettfylld mage och sönderskurna kroppsdelar, med namnlösa ansikten som svävar förbi,  med besvikna blickar bredvid sängen, med krossade drömmar och med allt det är jag tydligen inte klar med. Om och om igen hamnar jag här. Än är det fler gånger av indirekt egen vilja som jag hamnar där, här, på sjukhus än som jag har hamnat där pga något som händer mig. Men livet har tydligen bestämt sig för att jag hör hemma på sjukhus, om det så måste vara så att livet själv ser till att det fortsätter vara så. Jag har verkligen kämpat för att slippa avdelningar. Det har jag, det vet jag att jag har. Ändå sitter jag här, osäker på om kämpandet är värt det. Om all energi, alla krig, alla slag, alla tankar, alla upp och nedgångar, alla nätter, alla måltider, alla mellanmål, alla skratt, alla människor jag inte förtjänar, alla tabletter, alla bussresor, alla räkningar, alla bankkort, alla födelsedagar, alla idéer, alla försök, om allt det är värt det. Är allt det är vad som krävs för att jag ska ta mig härifrån?

Jag vet inte, och jag är inte säker på att jag kommer få ett riktigt svar på det heller. Och just nu orkar jag inte leta efter svar. Jag fortsätter vara sådär lagom halvdöd för att dölja att jag egentligen dog och är stendöd.


Tagen på sängen? Tom?

Njae, det räcker nog inte för att beskriva allt nu. Jag försöker om och om igen att inte se bilderna framför mig. Alla saker jag gick miste om. Det skulle bli en sån strålande, underbar och fantastisk dag. Det känns så tomt idag. Jag hade verkligen tro på mig själv igår. Trodde att bussresan, hennes utspring, alla skyltar, se henne på flaket, träffa alla människor, äta, dricka, sociala, leva, skulle gå bra. Det blev inte bra. Det blev katastrof. Fler timmar på sjukhus. På jag vet inte hur många sjukhus jag varit. För många. Det kommer upp små flash-backs från gårdagen vartefter tiden går. Jag ramlar i bussgången, någon släpar mig upp i ambulansen, någon ber mig att resa på mig för att dra av mig tröjan. Någon våldtar min mage mer kalla händer. Det gör ont var hon än rör vid mig. Jag som spyr. Jag vars sjukhussäng slängs in i en dörr och jag vaknar. Körs in genom dörrarna på AVA. Hjärtat gjorde ont, jag var illamående. Efter vatten och en stunds sittande läge mådde jag bättre. Fysiskt. Allting kom ikapp mig där. Innan mamma kommit men efter ett jag insett vad som hänt. Vad jag missat. Klockan var halvett och dimman genom mina tårar ser jag mamma i andra änden av salen. På något vis försvann mina tårar. Eller kanske en liten bit av mig själv. För just nu känner jag mig tom. Något försvann där ut i den lilla rymd som finns på Akademiska. Jag vet inte, har ingen aning om vad jag redan skrivit. Jag känner mig som ett misslyckat monster. Sjukhus igen. Minns att jag skrek på busschauffören att han måste ringa E. Det gjorde han tydligen för hon skrev ett sms några timmar senare, det behövdes. Men jag svek henne. Jag svek Maria. Jag svek mamma som satt där bredvid min säng med samma tomma blick som så många gånger förr, men lite mer tom, lite mer besvikelse gömde sig där. För jag var tillbaka till det jag trodde att jag lämnat bakom mig. Vad väntar mig nu? Jag känner mig inte säker på någonting. Vad orkar jag? Vad orkar min kropp? Efter igår har jag ingen aning. Vad klarar mitt huvud? Vad kommer hända med mig? Känner mig ensammast i världen. Ett misslyckat missfoster full av egoism, hat, förstörelse. Men störst av allt - den som sviker. Om och om igen.

Förlåt

Det är med stor besvikelse jag skriver att den bästa dagen på hela året slutade med att den blev den sämsta. Vill inte säga att jag hatar dagen, men jag tycker gräsligt illa om den. Det låter kanske inte så allvarligt. Jag hamnade på sjukhus. Akademiska i Uppsala. Jag har provat på många sjukhus nu. Och jag trodde jag var klar med dom, klar med dom pga tabletter. Jag kommer vara där många gånger i fortsättningen också. Men det var sista gången förra året som jag var tvungen att vara inlagd pga något jag själv åstadkommit. Sista gången jag skulle behöva höra om bieffekter hit av för många av den sortens tabletter och hur farligt det är att ta för mycket av den sorten. Jag har alltid vetat det, vad som är farligt för vad och vem och vilken kroppsdel. Men igår. igår var något annat än jag någonsin varit med. För första gången, någonsin, blev jag rädd för vad som hänt med mig. Rädd för vad jag gjort med mig själv. Mot mig själv. Morgonen började bra, morgontrött, men fortfarande inte ens stressad över att åka buss. Jag hatar att vara med många människor, särskilt om jag är ensam. Men igår kändes allt så himla bra. Jag mådde bra, bättre än på månader, var inte rädd och var helt säker på att jag gjorde rätt. Halvåtta tog jag morgontabletterna 2+1 (3 st) Sätter mig på bussen, läser, kommer på att jag INTE tagit morgontabletterna så tar samma igen, 3 st. Tittar ut genom fönstret, somnar och vaknar, som alltid, i sista rondellen inne i Uppsala. Ska dra på mig skorna, ramlar ihop i gången och minns därefter att jag försöker prata mig till att få gå ur bussen, det slutar ändå med att busschauffören ringer ambulansen. Nästa sak jag minns är när jag åker sjuksäng från akuten till AVA (akutvårdsavdelning). Därefter mår kroppen strålande. Inte den vanliga huvudvärken, inte illamående, inte ens ont i knäna som annars skriker, inte heller ont i hjärtat. Huvudet däremot dödade mig. Det tog mig en halvtimmes att fatta att jag var på sjukhuset, efter det följde en timmes gråt över vad jag missat. Den bästa dagen på evigheter. Mamma dyker upp, sitter bredvid mig och när hon går börjar tårarna igen. Tårarna över att jag svikit dom, för vad? 104e gången? Mamma kommer tillbaka och liggandes under en ful gul filt strilar tysta tårar rinner ner mot min hals. Det gjorde ont. I själen fanns ingen glädje. Ingen livslust. Mitt hjärta var fullt av besvikelse. Rädsla. Ilska.
bild

Blodprover tas, mamma kan fortfarande inte titta på sprutorna, trots alla dessa hundra blodprover jag tagit. Tre timmar senare dyker läkaren upp igen, jag har farligt lågt kalium. Om nästa prov visade samma sak skulle jag bli kvar över natten. Va? kroppen mådde bättre än på veckor, huvudet var klart, jag kunde stå och gå själv. Därmed grät jag för tredje gången den dagen. Varav två inför människor. Inför mamma. Och fem sköterskor och en läkare. Jag har inte gråtit på snart ett år. Fjärde gången kom den med, jag fick åka hem, efter hot om att de skulle tvinga lägga tvångsvård på mig då, och att jag inte har några som helst problem att dra ut varenda nål och ventil själv och rakt, snabbt och argt gå därifrån. Det har jag provat förr. Det var inte särskil trevligt, snyggt eller skönt men jag kunde gå rakt ut från avdelningen. Läkaren trodde mig. Mamma, pappa och jag satt i varsin soffa och ett sms dyker upp. Maria. Min Maria. Som jag svek. Jag satt där, med återigen tysta tårar som sved i ögonen och läste igenom varenda sms vi skrivit som var kvar på min mobil. Sprang ut ur vardagsrummet och grät en halvtimme till i min säng.
bild


underbart

Jag har ingen aning om vad som händer nu. Jag går sönder, långsamt, men än dock, går sönder.

RSS 2.0