Samtidigt lite senare

Nu är det kväll, jag är helt slut, särskilt i huvudet. Det har varit en lång dag. Fylld av kalorier. Långa, många, felaktiga, smärtsamma kalorier. Nu är de i alla fall nere i magen och de har inte kommit upp någon gång under dagen. Det har gjort ont att leva idag. Det har varit trevligt idag, träffa människor jag känt längre än jag känt äs, äta lite vad andra tycker att jag ska äta. Presenter har öppnats (vi firade bror och Niklas, deras student, något försenat). Ångesten har bankat sönder mig och trots många försök att blockera den eller i alla fall glömma den har den funnits kvar där. När jag ätit, när jag inte ätit, när vi pratat om tabletter, om trasiga kroppar, slutenvård, skolbarn, byggnadsprojekt, sjukvård - alla gånger har det varit en liten liten röst i mitt huvud om tycker att allt jag gör är fel. Och ja, det gör jag nog. Fel menar jag. Som ikväll. Jag skulle ge mycket för att få sova ut. Sova tills jag vaknar av att jag sovit klart. Hämta andan en hel natt och börja om. Men njae, det får bli i ett annat liv. Eller en annan tid i alla fall, just nu är det för mycket begärt.


jp

Pojkarna. Bror i röd slips och Niklas i blå. Och ja, min bror glömde studentmössan hemma. Föga förvånande då det enda han med säkerhet kommer ha med sig är sig själv.

kå

Mammas tårta och en finfin flaska Asti.

-ö

Astin i glas och till min stora förtjusning lite hallon i.

kå¨

Mamma till höger och Lena till vänster.

å

Pappa till vänster i rutig skjorta, bredvid honom Rasmus (yngste sonen i familjen), bror i svart tröja, i vitt linne Niklas och ja, Lena.

p

Rickard, pappan i skjorta, Rasmus och Lena

fail

Smörgåstårta, mammas, vilken är toppen. Brukade vara, vågade tyvärr inte äta den. Det visade sig att jag sparade det utrymmet och ångesten till mer tårta.

å

Vilket var tur för den här tårtan är den godaste jag ätit som jag kan minnas.

Det får duga, nu har jag i alla fall livat upp bloggen lite.

Klirr i magen

Här sitter jag i en svart klänning med stora röda blommor och känner mig inte alltför fin, men det får duga. Har redan sprungit där uppe i garderoberna och släpat klänning och tajta tights och pösage byxor och luftiga tröjor och stora cardigans. Känner jag mig stor och klumpig och allmänt fet. Det känns som att varenda kroppsdel väger tre kilo mer än för 24 timmar sen. Kan bero på marängshwiss? (stavning, tack?) Eller den feta såsen? Eller det onyttiga riset? Eller att jag inte rörde på mig en meter igår mer än det vanliga gåendet? Eller att jag är dömd att vara fet? Något måste det ju vara, men skit samma.

Vi skulle varit på väg till Örebro för tjugo minuter sedan så pappa lär muttra en bit på vägen dit. Snor med mig datorn men är ett stort kanske att jag skriver innan kvällen.

Sitter här och försöker få i mig lite yoghurt.. Sådär går det med det försöket. Wish me good luck.

Förlåt för ett mindre roligt inlägg

Igår kväll var ingen bra kväll alls. Tungt att andas, tungt att skratta, tungt att leva.

Men det var igår. Idag är det lördag, jag ska in till stan med mamma nu och handla inför imorgon. Örebro som gäller då. På dagens schema står Romfartuna och Sofie och Christoffer.

Men ja, återkommer.


I dreamed a dream

Mitt i natten är hon kanske inte. Men nu borde jag börja tänka på sängen, allt jag tänker på är att någonstans borde den friska Elin försöka göra sig hörd. Men ja? Nej, jag orkar inte. Har inte haft sån här ångest på länge. Det lilla kriget i huvudet är inte ens krig, jag försöker inte ens kämpa. Inte nu. Det är en enda evighetslång klagan från äs. Han sjunger inte alls falskt. I natt kommer bli en lång natt.

Nu är jag en sån där neggo wanna-be-sick-hora och funderar på allt. Vad har hänt mig egentligen? Vad har jag själv utsatt mig för? Hur gick det här till? Men mest av allt - varför? Det var ju inte så här det skulle bli. Jag skulle vara smal, jag var så ful att det minst ful var att vara smal. Varför är alla andra så vackra oavsett vilket kilo de ligger på? Jag ville vara bra på något, ha full kontroll över något, visa mig själv att jag visst kan, att till och med jag kan vara fin. Det blev inte så. Jag är ingenting av det där. Har inte lyckats med något av det där. Har dragit på mig mer skit som jag inte klarar av eller kan hantera. De där lyckliga åren blev inte så bra. Hur jag än gjorde var jag inte tillräckligt bra. Helt plötsligt satt klassen där i mars och läraren bad alla som var i en grupp att dom skulle räcka upp handen. Jag räckte inte upp handen. Bara min hand som inte försökte nå taket. Den nådde järnröret under bänken som bar den uppe. Min hand kramade den hårt. Jag minns gympalektionen där vi lekte kull och när man tog någon var man tvungen att skriva något positivt om personen på en lapp på personens rygg. För första och enda gången under de sex första åren i skolan blev jag inte tagen först. På min lista stod bara två saker. Ingen kom på en tredje egenskap hos mig som var värd att skriva om där. Inte ett ord. Bara en tom rad efter siffran 3. Jag minns första lunchen jag hoppade över. Så många år sen.. Hur tänkte jag egentligen? Hur kunde jag vara så blind? Korkad? Jag visste inte att gå ner några kilo skulle kunna sluta i en ätstörning som långsamt dödar mig. Jag visste inte att 2 kilo mindre inte skulle räcka. Visste inte att de roliga stegen på grusvägen sakta blev värre och tråkigare och ensammare och farligare och smärsammare. Visste inte att det slutade i att jag så många år senare satt där och var tvungen att kämpa för det motsatta för jag förträngt, hatat, svält, bränt bort alla naturliga egenskaper och kunskaper hos en människa. Visste inte att siffrorna på vågen skulle vara hela mitt liv. Visste inte att viljan till en storlek mindre på jeansen raderade halva min tonårstid. Visste inte att alla långa nätter skulle stjäla så många högtider och leda mig till min alldeles egna säng, bara min säng, under en blå landstingsfilt. Visste inte att äpplet istället för laxen skulle göra så att jag svek så många människor genom åren. Visste inte att lögnerna undan sockerkakan skulle leda mig till fingrarna i halsen. Jag visste inte att allt skulle bli en ätstörning. Visste inte att det skulle bli anorexi.  

Nu skiter jag i att skriva något mer. Jag ville bara skriva det. Och DU, just det, DU, som fortfarande vill gå ner "bara ett kilo", för att du tycker att du har för tjocka lår, snälla, älskade, underbara människa, älska dig för att det finns något på kroppen du inte tycker om. Det är felen som får oss att älska det rätta hos oss. Så snälla, ät ballerinakakan, snälla ät bananen, snälla spring på grusvägen när det är för att DU tycker att det är KUL. Snälla, ge inte upp dig själv innan du gett dig själv en chans. Bli inte som jag. Bli inte en fast vid vågen. Bli inte rädd för människan. Bli inte en ätstörning. Bli inte kär i döden. Den kommer aldrig ge dig något igen. ¨

häp

Några kronor och timmar senare

Fyra snart. Klockan alltså. Dagen har försvunnit galet mycket men jag har hunnit med en del. Första flyttlådan med grejer från lägenheten har packats idag och tagits hem till mamma och pappa. Jag och bror tog också med min teve hem hit, han har lagt beslag på den redan :P Han har fått mycket idag den ungen. 1300 kronor på hans kläder rök också idag. Nu kan han inte klaga en sekund. OCH han är min slav nu under flytten hit. Inte en chans att han slipper undan nu. Jag har lagt närmare 7-8000 på honom det här året. Nog om det.

Ikväll är det fredag. Jag hade planerat chips, men njae. Som vanligt fegar jag. Som tidigare sagt (tror jag? :S ) ät det middag imorgon hos ett par vi just lärt känna. Det känns bra att träffa dom, absolut, men ni vet, maten.. Ingen som helst koll på någonting. Hur mycket smör det stekts i. Vilken sorts pasta det är. Hur mycket potatis jag vågar ta. Vad de andra tänker. Det skiter jag i ikväll. Hörs ikväll/i natt. Natt blir det nog.

Fredag och lite lugn

Eller inte. Det är fredag jo, men lugnt? Njae. Ska visst åka och köpa ut åt min lillebror, alltid lika snäll är jag. Säkert jag som får betala också. Det är jag van vid i och för sig. Jag är trött och seg idag, var uppe tidigt, inte van vid att vara uppe tidigt på morgonen. Kanske lika bra att lära sig, kortare nätter är alltid välkommet.

Mer idag då? Hämta hem första lådorna från lägenheten. Nu flyttar jag hem till mamma och pappa på heltid igen. Gör mig inte så mycket, är inte i lägenheten så mycket ändå. Vi ska tydligen börja med min teve då bror vill ha den på sitt rum. Kan han väl så länge jag inte behöver den när jag nu flyttar igen.
So long!

Nya ...tabletten...

Är trött ikväll. Har varit iväg och firat en gammal barndomskamrat. Eller snarare, till bror. Men alla i familjen känner hela den familjen. Mamman var min brors dagmamma när vi var små. Det var lite för mycket folk för mig, men jag bröt inte ihop i alla fall. Idag kändes det riktigt svårt. Hade nästan tänkt ta en hamburgare där borta, men i huvudet pågick kriget, vars slag jag idag förlorade. Det känns inte så bra, men funderar på att försöka äta lite i kväll. Har inte ätit tillräckligt idag. Inte i närheten. Det känns verkligen blandat att faila så stort. Ja, ni vet äs-tankar som inte är lätthanterliga just nu. Är lite rörigt så tror jag lämnar det här ämnet.

Jag och mor åkte som sagt till Skultuna messingbruk och köpte fyra saker. Skål till lillebror i serien han redan påbörjat, skål till Niklas (Örebro), två skojiga handdukar till Lena (mamman i Örebro) och presenten till Jesper (han som fyllde år idag). Är rätt nöjd över att jag orkade med det. Har dessutom hämtat ut nya medicinen, är osäker på hur det ska gå. Vet inte hur jag ska reagera eller göra liksom och har ingen läkare att bara be pappa ringa till som förklarar hur läget är och hon förklarar allt så perfekt att till och med jag har koll på medicinerna. Det var så mycket enklare med henne. Inte lätt alls, inte i närheten men lättARE när jag visste att hon fanns där. Det gör hon inte längre. Nu är jag ute på djupt vatten. Att det alltid slutar så här, jag ensam i ett hörn utan att veta ett enda dugg om någonting. Det är då det är dags att göra något själv.

Det får bli rubriklöst

Är det bara jag som suger på att hitta på rubriker? Spelar ingen roll vad jag skriver om i inlägget, blir liksom inte bra i alla fall. Nog om det, inte särskilt viktigt.

Det är torsdag om jag hängt med och inte slarvat bort dagarna här. Det är lite skrämmande med den här dagen, jag stressar upp mig alltmer inför helgen. Så mycket som är planerat. Börjat räkna i huvudet hur många tabletter som går åt, bästa sätten att undgå så mycket mat som möjligt, enklaste svaren på de jobbiga frågorna. Mest skrämmande av allt är känslan av att vilja svälta extra mycket eftersom jag träffar människor på söndag som jag inte träffar många gånger. Senast de såg mig var jag ett antal kilo lättare. Ni vet den där planerande hjärnan som tänker ut alla sätt som går för att bli lite lite smalare tills dess. Det är tre dagar, ändå vill mitt huvud ditåt. Men nej. Jag åt ute igår, fick i mig CHOKLAD, somnade i tid utan några större missöden. Jag tänker inte sabba det. Därför går jag nu och hämtar en skål yoghurt och försöker få i lite müsli i den.

Övrigt idag då? Blir iväg till Skultuna för att köpa present till Niklas - äldsta sonen i familjen vi ska till på söndag. Han blev nitton i år, fyra dagar efter min bror. Är lite trött sedan utflykten igår med mamma och pappa. Förstår inte att det ska vara så förbannat krävande att gå och titta i tre affärer och äta mat? Helt vanliga saker, inte ens mina otränade ben känner ju av det, varför då huvudet? Skit samma, vi hittade presenten till paret vi ska till på lördag. Så det börjar ordna sig lite i alla fall. Tror jag.


Update!!
Jag är en sån person som inte riktigt gillar tävlingar. Särskilt inte dom som gör det till en massindustri och gör det enbart för att få läsare. Men jag blev inbjuden till en tävling där det fanns ett verkligt syfte med tävlingen. Man skulle beskriva sin blogg, jag var en av dom som vann. Vad som gjorde den unik, vilket syfte/budskap den hade, varför man skapat den och vad man själv fick ut av den.
För att se motiveringen:
http://sofiaholgersson.blogg.se/ 

Och jag tröttnar aldrig

Om och om igen spelar jag samma musik, samma fyra låtar. Samma Tommy Körberg som sjunger sånger jag alltid gråtit till. Samma Benny Andersson som skriver fantastiska sånger. Sånger som Helen Sjöholm förgyller. Sånger som jag aldrig tröttar på. Nej BAO, ni var fantastiska att se live. Det skulle jag gärna göra igen. Det finns så mycket jag gjort som gjort mitt liv lite lite bättre. Min barndom var inte alltid en dans på rosor, eller jo, de första fem åren. Sedan började skolan. Då försvann blommorna i kanten på mitt liv. Ni vet ett sånt där kort med teman man kan använda när man ska ta kort med mobilen? Så var mitt liv, stora rosor, en stor sol, familjen - när vi fortfarande var sex, bästa vännen två hus bort. Men med tiden försvann allt det där. Rosorna, solen, familjen, bästa vännen. Och med det jag. Jag minns så mycket som varit hemskt, som förstört mig, tärt sönder min själ, gett mig mardrömmar som fortfarande förföljer mig, glåpord genom toalettdörren på skolan men. MEN. Det finns många inlägg jag skrivit tidigare där det här MENet inte kom, det har varit en punkt efter dessa ord. Men, nnu säger jag MEN, för det finns så mycket bra i mitt liv. Familjen, vi fyra, vi gjorde så många saker. Åkte runt till sommarland både i och utanför Sverige. Vi hyrde stuga en vecka varje vinter och åkte skidor. Vi hade picknick inne i stan. Vi lekte med hundar. Vi hade kalas. Vi var i stugan. Vi åkte och badade nästan varje dag varje sommar. Vi åkte till badhus. V i grillade hemma. Vi var en familj. Den bästa familj man kunde ha den fick jag och min lillebror. Ja, där ser du Elin. Det finns mycket att längta tillbaka till, men det är bättre att jag minns tillbaka på det som var bra och tar med mig det.

Det blev en halv chokladkaka idag också. Lite ångest gnager, men utan den vore jag frisk och det är jag inte så den får jag överleva med. Det är ju själva problemet. MEN den gick ner, imorgon kommer jag vara nöjd med det, och det får räcka för ikväll.

Hur står det till här då

Ja ni, nu har jag en nyhet att berätta!! Eller ja två.
1. Jag har ätit ute på restaurang.
2. Jag behöll det.
Och nyhet 2.5 är att jag är rätt nöjd med det.

Det blev kyckling på Jensens. Gillar det där. Eller gjorde när vi var där. Pappa åt biff och mamma en stor kyckling. Jag drack desstuom Zingo. Jag älskar Fanta så det dög gott åt mig. Jag dricker inte ute, bara vatten. Hemma blir det mest kolsyrevatten, som jag glömt vad det heter egentligen. Smaksatt vatten med kolsyra. Vad i helvete heter det? Ja, ni fattar hoppas jag.

Nu vet jag inte vad som händer. Chokladen får vänta till en annan dag, vill inte strula bort det här nu. Så jag är rätt nöjd med mig själv faktiskt. Och det är bara onsdag. Då hinner jag nog med lite fler äventyr, som förhoppningsvis går bra. Lördag tar vi oss mot Romfartuna för att fira två 27-åringar. Köpt deras present idag. Jag fick betala^^ Maten fick jag också betala, tänka sig :P Söndag ska vi till Örebro för att fira en student. Det tror jag kan gå bra.

Det får vara nog för nu, det dyker upp ett inlägg till ikväll. Den ni - tre inlägg på samma dag! Då tänker jag i alla fall skryta med hur bra jag kommer klara kvällen. Vem vet - lite chokald kanske står med på någon rad?


I'm not you

Onsdag, lite besviken. Så mycket som går fel. Sitter och läser igenom gamla inlägg. Skit vad jag var deprimerad hösten 08. Jag var i psykos. Jag minns inte mycket från den hösten. Minns akutenbesök, många såna, men inte många jag minns. Ett tror jag att jag minns snuttar av. Jag minns middagar på psyk. Eller njae, det gör jag inte. Jag minns små ögonblick av samtal. Jag minns ett samtal med mig under täcket och en mobiltelefon vars röst däri kom från flera personer. Människor jag älskade och fortfarande älskar, de flesta räddade mig undan både det ena och det andra. Jag minns, som tidigare sagt, mamma och pappa som kom på besök, bror som smugglade in en dator. Bullar, te, mackor på kvällarna som jag inte åt, tabletterna jag lurade till mig, som om de jag stoppades i inte räckte, sköterska som pluggade till tenta. Hösten 08 var ett långt, evigt helvete, som jag är glad för att jag inte minns alltför mycket av. Där är jag inte längre, jag är i ett annat helvete, mer kontrollerat, mer ensamt, mer smärtsamt, men mindre rörigt, mindre överbevakat, mindre trovärdigt.

Idag blir det nog en sån dag, då jag minns, försöker minnas, försöker förstå allt det här och allt det där. Dock ska vi ner på stan, jag, mamma och pappa. Får se hur det går.

Jag hör. BAO, Tommy Körberg, Helen Sjöholm.

Jag vill inte lyssna
på röster
ur mörkret
som viskar:"Här
finns en plats för dig."

Jag vill stänga ute
det sorgsna
det svarta
som lockar mig"

Mina tankar i finare ord än jag kan.

För det är sant, därinne, någonstans finns alltid det där lilla lilla som skriker att jag visst är trygg här. Och det är jag ju på sätt och vis. Det är det som är problemet, jag vågar inte riktigt välja den andra vägen, den bredvid som jag inte alls känner igen. Jag känner inte igen att äta flera gånger om dagen, jag känner inte igen att tänka på annat än mat ett längre tag, jag känner inte igen låren som blivit groteskt stora, jag känner inte igen livet utan ätstörningen, jag känner inte igen mig själv.
Och det är det som är fel, som gör att allt inte alls går bra - att jag inte alls passar att leva.


Now you know

En ny dag. En ny tisdag. Egentligen är det ganska tråkigt att det bara finns sju dagar. Varför kunde det inte vara åtta eller nio? Undra vad man skulle döpa dom andra två dagarna till. Eftersom jag inte är troende (längre) har jag ratat sju-dagars-principen pga att Gud skapade Jorden på sju dagar. En helt onödig fråga att ta upp så nu lämnar jag det.

Bror sitter i soffan och har min hund platt på magen, jag sitter vid vardagsrumsbordet, mamma sover uppe i sin säng (hon jobbar som sagt natt så hon vänder lite på sömnen). Mitt huvud dunkar, hårt, min mage är inte alls hungrig men jag har försökt övertyga mig själv om att lite yoghurt inte gör något. Så yoghurt ska det bli. Strax.

Annars idag är det inte mycket planerat, vi är klara med tvätten, några skjortor att stryka, men det gör vi en annan dag. Några badhanddukar att vika också. Så i övrigt är det rätt lugnt här. Förhoppningsvis tvingar inte mamma iväg mig någonstans. Har ingen ork till det idag. Dammsuga är i och för sig inte gjort sen i torsdags.

Lite lite vackrare

Det har varit en blandad dag. Den började inte alltför toppen, sovit dåligt, hakat upp mig på negativa saker och mörka banor. Som ni kanske märkte av det senaste inlägget. Har tänkt mycket idag. Det har inte varit så många årsdagar än. 9 juli var förstås inte min toppendag. Jag saknar honom än. Fastän det gått så många år. Eller ja, inte så många kanske.. 3. Vad tiden gått fort. Det är sju år sedan vi träffades. Det känns som en hel evighet sen. Och det kanske det är. För nu är det slut. Det har varit slut länge. Den tiden är förbi, vår tid är förbi. Och det kanske är så att jag inte accepterat det, bara sprungit bort från det. Eller så har jag faktiskt gjort det. Jag har nog accepterat att han är borta, men inte tiden vi hade. För den tiden var något helt unikt, ingenting jag upplevde med honom var i närheten av allt annat jag varit med om. Han gjorde allt lite lite vackrare än vad det egentligen var.

Och ja, det var väl det.

Jag ska ta mig itu med att bearbeta dagen: som tagit mig till Plantagen, ICA och grannen. Och en annan mycket omtyckt granne har varit ute och jobbat i vilket land det nu var, men han kom hur som helst hem med MILKA!
mkå

Tyvärr (eller så är det jag som är konservativ) har de gjort om omslaget, men den var lika god ändå MYYYCKET GODARE ÄN MARABOU!! Tråkigt nog är inte Sverige europeiskt nog för att sälja det,  men ack så mycket finare blir när man väl får det istället.

Ja, god natt eller liknande.


I don´t know how this could happen

Jag duschade igår. Jag hatar att se mig själv. Gör det för mycket ändå eftersom varenda spegel jag går förbi visar min kropp, blickarna dras till fönstret. Varje gång blir jag allt fetare. Så igår i duschen slutade det med blod. Nya skärsår. Och när jag drar ur balsamet ur håret följer stora tovor med hår med. Jag vet så väl vad det betyder. Vitaminbrist. Till följd av för lite näring. Det betyder alltså att jag ätit tillräckligt lite. Jag är hemsk. Fel, feg, förstörd. Men jag är ändå glad. Eller nej, jag är deprimerad. Det är ÄS som är så glad. Nöjd med mig själv.

Utdrag ur dagboken från på september 09

Dagarna innan min 18e födelsedag 
http://foreverhopeless.blogg.se/2008/december/kaos-och-uppgivenhet-ar-allt-som-ar-kvar.html#comment

Jag minns inte min 18-årsdag. Jag minns inte om jag var utanför psyks dörrar eller ej. Nu vet jag att jag inte var det. Mamma och pappa och bror kom dit. De ville göra mitt liv värt att leva. Då tyckte jag inte det. Då tyckte jag det ännu mindre än nu. Då tyckte jag, och försökte under i princip varje permission. Jag minns dock julafton. Jag fick åka med mamma, pappa och bror upp till farmor. Jag fick underbara presenter, särskilt Narnia-böckerna men i en stor bok. Jag läste sista raden den 28. Jag hörde hur mamma grät i farmors kök. Jag minns hur lite jag tog mig upp från soffan. Men jag fick fira jul. Jag har inte missat någon jul. Födelsedagarna har jag missat. Sen var permissionen slut dagen därpå. Juldagen. Den dagen minns jag inte. Jag blev utskriven månaden därpå. Efter många, långa, smärtsamma, hopplösa, sömnlösa, elaka, ensamma dagar fyllda med skrik, nedvärderande sköterskor, likgiltiga läkare, bråk, middagar i toaletten. Men det fanns fina stunder där också. Dagen jag träffade Nemo. Dagen jag och A. spenderade största delen av dagen i soffan. Dagen då mamma och pappa kom med hembakade bullar och vi satt i soffan och åt dem hela kvällen. Men den finaste dagen av dom alla var när mamma och pappa kämpade, kämpade för sin dotter, mot läkare, mot vården, mot allt som gjorde mig illa. Pappa grät, mamma skrek. Mamma stod kvar där, trots allt innan, pappa stod kvar där, trots kvällsmötet  han skulle varit på. De stod där, bredvid mig - sönderdrogad och lät mig inte förlora kampen mot det som var nära att döda mig. Det fanns dagar då de nog velat slippa se mig, det fanns dagar då de kände sig svikna, det fanns dagar då dom kände sig värdelösa, det fanns dagar då de inte orkade kämpa, det fanns dagar då de inte orkade prata, det fanns dagar då dom inte visste vad de skulle göra, det fanns dagar de inte gjorde något alls. Men det var bara dagar. Dagarna gick och det kom dagar emellan där allt var lite lugnare. Det kom dagar då det var lite lättare att vara föräldrar. Nu utgör dagens dagar ett helt annat liv än dagarna som var då. Och det är ett helvete i sig. Men det här helvetet är inte lika förvirrande. Nu vet jag att trots de dagar då ingenting fungerar varken för mig, varken för mamma och pappa, eller för andra, de dagarna är ingenting mot allt det vi klarat. De dagarna har ingen makt över oss längre. Nu finns det andra dagar, smärtsamma dom också, men nu är vi på samma sida. Jag står på deras, och dom står på min. Men framför allt står vi på vår sida, ingen annans. Bara vår. Och idag är det allt som behövs. Som behövs för att jag kan se att det visst finns något vackert i livet.

Kväller/en liten bildbomb

Klockan är snart sex, vilket känns lite buttert då min kropp tycker att den är tio. Det gör inte så mycket, imorgon är rätt lugnt vad jag vet. Lite hopp och osäkerhet väcks dock då jag med oro funderar på om jag ska åka med pappa ner nästa onsdag (om tio dagar alltså) för att vara ett par dagar hos mormor och morfar. Vi ses inte så ofta, men de var ju upp till brors student, men det vore kul ändå. Jag och mormor har planerat att gå igenom lådor och lådor med foton hon tagit, mest från Skoghem där de bott under hela min uppväxt, ända tills för fyra år sen. Skulle vara kul att få åka någonstans. Numera är jag ju fångad av avståndet hem. Endast busstrafik i Västerås. Resten är förbjudet område, om jag är ensam vill säga. Har jag någon som mamma och pappa litar på som är med mig låter de mig få åka. Jag låter som om jag sitter i husarrest här. Jag vet att de vill mig väl och på sätt och vis är det skönt att jag inte är den enda som tvivlar på mig själv.

Kvällen är ung, som sagt, men jag ska prova godis och förhoppningsvis få lugna timmar fram till sömnen.

Dagens fynd:

skor

Vita med låg klack, enklare eleganta till typ fina kvällar. Och ett par tygskor med mönster.

Bilder från en av de platser jag älskar mest i världen. Stugan.

bild



vhpaeg

Jag och farmor bestämde oss för att plocka lite vinbär. Vi hoppades att mor skulle göra saft och gelé. Vilket vi hoppas på än för än har bären inte tagit sig upp från frysen i källaren till köket, där mina föräldrars magiska fingrar lagar perfekt mat.

avbrutna

Inte alltför fint väder. Vackert, men inte utomhuslockande.

hund

Mistra i vattnet. Med mer energi än vad vi andra uppskattar.

Det var väl allt för kvällen.

Wouldn´t it be nice

Är liksom lite lagom trött. Har varit utanför grindarna i nästan tre timmar. Det är så oändligt svårt att balansera tabletter med ork och vilja. Idag gick det sådär. Första två timmarna var jag inte alls med, men sista timmen på shoppingcentret gick rätt bra. Köpte två par skor, plus ett par till mamma. Var så sugen på en klänning, men det är helt onödigt så lät bli den. Men man såg inte fettet så mycket så lite drömma om den går ju.

Annars vet jag inte. Potatis till middagen väntar. Och riktigt kött. Och lite gräddfil eller liknande med vitlök i. Brukar gå ner det också. Det där med ångesten har jag egentligen så svårt för. Svårt att acceptera den, erkänna den som den är och inte fly från faktumet att den finns där och att den alltid kommer finnas där. Den kommer vara lättare att hantera, den kommer inte vara lika stark och inte lika krossande smärtsam som den är nu, men den kommer finnas där. Jag önskar att anorexi är min enda diagnos. Nu är den inte det, och det måste jag lära mig överleva och leva med. men för nu får det räcka med överleva. Och det är väl det viktiga till att börja med.

Har något att säga

Varning: inlägget kan anses som triggande. Hoppa till sista stycket, där finns "vanliga" ord.

Idag har varit en slitig dag. Ni vet hårdjobb och kamp från början till slut. Jag har hatat och hatat livet lite till, om och om igen. Inte för att jag mådde bättre, eller för den delen, sämre av det. Har ätit glass. Köttbullar gjord av kyckling (avskyr vanliga köttbullar), lite potatissallad och måååånga geléhallon. Trots att inte mycket har hänt som jag kan skriva om är jag trött. Het slut snarare. En bekant (dagmamman jag hade när jag var liten) var hit med sin karl, de bor i samma by, vi har känt varandra sen vi flyttade hit. Dottern är ett år äldre än mig och sonen gick i samma klass som min bror hela låg- och mellanstadie. Ibland försvinner den friska Elin och äs tar över min hjärna. Tar över hela mig. Helt plötsligt finns det inte alls ett tiotal skärsår på låren - för jag har ju inte skurit sen länge. På en sekund har jag-mår-mycket-bättre-visan blivit en stark fasad. Och utan att jag behövt tänka i fem led för att komma på att säga något klokt har orden: jag är säker på mig själv. uttalats. Inte är det den så kallade friska Elin som kom fram till att säga alla dom där lögnerna. Men vad gör det egentligen? Det finns ingen som förlorar på att jag säger så. Dom (dagmamman och hennes man) kan lugnt konstatera att jag log, åt glass OCH jordgubbar, gav småironiska hugg på min mor och far, för att sedan skicka vidare den hälsningen till resten av byn. Inom en vecka vet alla dom vi känner att jag mår bättre och har dessutom hunnit säga till mamma (som säger till pappa)  att det ju är helt okej att hon kan ta det lugnt, jag mår ju toppen nu. Dom slappnar av, byn och bekanta behöver inte sucka så fort de hör mitt namn, jag kan fortsätta må kaos i ensamhet utan att andra lägger sig i, och kan i egen takt ta mig åt något håll.

Ni som har vågat och tagit risken att läsa ända hit, tänk på att göra precis tvärtemot vad jag gör. Då löser sig det mesta.

Som sagt, ett aningens negativt inlägg. Men jag ska egentligen inte klaga. Jag mår ju faktiskt mycket bättre (och vägar aaaaaningens mer nu än när jag mådde som sämst), och jag orkar mer nu. Synd nog kom inte Maria, men det tar vi igen nästa gång. Nu ska jag nog dra mig tillbaka till soffan där far och bror tittar på motorprogram som det låter.
God natt.

Många saker här

Eller inte. Vill inte ta ett steg till idag. Är så trött, men sover nog någon timme innan Maria kommer, om hon kommer. Det är lite osäkert. Men det blir som det blir.

Jag har i alla fall diskat, stoppat i en tvätt, försökt få liv i min bror, vilket jag ännu inte lyckats med. Mer då? Sitter här med en gnagande ångest. Inte så att jag inte kan andas, men ändå att det dunkar i bröstet och jag är hungrig så jag dör. Två bitar kladdkaka och en burk ananas var gårdagens kost. Usch vad dålig jag känner mig. Suktar därför efter yoghurt, får alltid lite sug av det om jag varit utan några dagar. Vad jag vet finns ingen yoghurt i närheten här.

Pappa är i Eskilstuna och opereras i axeln, mamma är där och ska ta hem honom, får se hur han mår, han brukar klara sig rätt bra på sjukhus. Det är mamma som nog går på ostadiga ben - hon hatar att ens gå in genom dörrarna. Vilket jag förstår, dels med sin barndom pch tonårstid, som var lite rörig och institutioner av alla de slag. Inte gjorde jag saken bättre när hon var tvungen att sitta och vaka vid en dotter i koma i princip. Så många gånger har det hänt nu. Så många gånger har hon fått ett samtal av en sjuksköterska som ringer med panik i rösten. Hittils har jag överlevt alla dessa misstag, men det gör inte mamma mycket lugnare när hon är i närheten av sjukhus. Det var därför det var så svårt i Uppsala. Jävla skitdag.

Nog om det, jag ska nog lägga mig i sängen en stund innan mamma kommer hem med pappa. Jag ska innan dess få upp min lillebror, som fortfarande ligger i dubbelsängen med min hund, som njuter av livet.

Med plåster på armen

Klockan närmar sig elva, och sedan tolv, och slutligen en ny dag. Tur är väl det, för jag är helt slut efter dagen. Efter mer än 90 minuters bussresa av och på för en resa som ska ta max 30 minuter, blodprov som gick bra (tack älsk) och en sjukt stressad Elin, som sprang till bussen och lyckades för första gången på dagen tajma någorlunda rätt. Sen var jag ner till stan, men Sofie verkade inte sur. Vi hade en trevlig eftermiddag på ett fik, där jag åt en bit kladdkaka. Mumma. OCH en läsk. Den ni.

Så jag mår rätt bra faktiskt. Ska inte sticka under stol med att jag nu vill sova i två veckor men samtidigt vet jag att det väntar fina dagar i helgen. Sedan är jag "ledig" måndag och förhoppningsvis är jag sedan upptagen en del nästa vecka. Fint besök väntar även då.

Jag har haft det bra även innan. Tre lugna dagar i stugan är aldrig fel. Jag och pappa gjorde inga större ansträngningar. Jag och farmor plockade vinbär, pappa klippte gräs och tog itu med bryggan och lite så. Så nu väntar hemmagjord saft och gelé. Vilket jag i och för sig inte äter, men det är ändå gott att lukta på det, men saften brukar smaka bra.

Nu har jag cirka 25 kommentarer att svara på så det får vara punkt på det här inlägget nu.

.

Hemkomst

Hemma ny, betydligt bättre än när jag gav mig av härifrån i tisdags. Hostan är kvar, men vad gör det när man ska träffa underbara människor? Eller ja, en fin människa. Om en timme ska jag vara där. Det känns rätt bra idag, är helt slut i kroppen, men huvudet är rätt okej faktiskt. Har som sagt varit i stugan och haft det bra. Nästan inget regn alls, inga mygg, inga knott, ingen negativ farmor, ingen sur pappa och en lat Elin.

Det får räcka, vi hörs imorgon.

Lite för sent, eller kanske för tidigt?

Här sitter jag nyvaken och önskar att jag inte lagt mig alls i eftermiddags, nu kommer tiden vara helt vriden. Jaja. Skulle precis säga att jag i alla fall bara ska plocka vinbär, men det ska jag inte. Stod i knappt en timme med farmor. Nu gör sidan av ryggen så ont så jag önskar det funnits gel, sån där man smörjer på istället för tabletter. Nu finns inte det så jag ska ta mig ut till pappa och se om han behöver någon hjälp med vad han nu gör, det låter däruifrån i alla fall.

I övrigt mår jag rätt okej. Regnet har öst ner, men mig gör det inte så mycket. Är mysigt att sitta i köket och höra från alla håll hur det smattrar. Jag har ätit - hör och häpna - fiskpinnar!!! Det har inte hänt på hela det här året. Men nöjd alltså. Så god natt.

Så går det när allt går fel

Har väl cirka två läsare kvar, stackars ni två som är korkade nog att stanna. Jävla piss vad trött jag är på allt. Ingenting flyter över huvudtaget. Min fittdator har lagt av - den skriker bara på att jag ska göra samma sak som jag redan gjort en timme tidigare. Routern fungerar inte heller, trots att jag startar om den cira 5 gånger om dagen. Skulle helst vilja slå sönder hela skitsaken. Orkar inte med att allt går fel. Det spelar ingen roll vad jag gör, det är ändå fel. Skulle helst vilja gråta, men orkar inte. Har inga tårar att fälla. Eftersom jag inte hade en fungerande dator igår heller har jag väl antagligen inte skrivit att även sjukvården har sabbat till det igen. Eftersom Lergigantabletterna inte fungerade som de skulle var det ju tänkt och BESTÄMT att kjag skulle få Atarax att äta 3 ggr om dagen. Morgon, förmiddag och eftermiddag. Hämtade tabletterna i lördags - en tablett till kvällen? Blir så less på allt. Ingenting funkar. Vad jag än gör och försöker med så går det fel. Så vad hade dom tänkt att jag skulle klara dagarna med? Om jag hade klarat mig utan tabletter på dagarna hade jag väl för helvete redan slutat med dom? Det är så det går när man litar på sjukvården. Man får slag i ansiktet. Till sist kommer ändå skiten, till sist fungerar inte systemen. Vad folk än säger. Till sist blir man sviken. Alltid.

Kort inlägg

Några rader innan folkrusningen kommer. Bror och pappa räknar med 20 pers från skjutbanan som ska komma hem och grilla här. Kul för pappa, och särskilt för bror som åkt med en del av killarna som är med och tävlar, nu får han ge igen lite nu när de får komma hit och se hur vi bor och bror får ge igen lite. Jag är trött som ett klubbad säl+en drogad apa. Men om jag inte känner efter så känns det inte så mycket. Har fullt upp med dammsugning, dukning, diskning, städning osv.

Så jag hoppas ni mår bra, och önska mig lycka till

Host

Min hals skriker av smärta. Vilket jag fick använda nu - halsen låter som ett monster så det räckte med att säga till telefonförsäljaren att jag var sjuk och hade permission från sjukhuset och inte orkade bry mig. Hon hade medlidande och sa lycka till. Hur som, jag är trött på att alltid ha en sliten kropp, men de senaste åren har ändå bestått av just det - en sargad kropp. Nu är det i alla fall som det är och jag tänker försöka få i mig något, utan maten kommer det inte bli mer mat idag alls. Jag som hade tänkt försöka mig på chips idag...

Det får räcka för nu. Det har tagit mig nästan 45 minuter bara att skriva det här :P Så ja..


I arbete

Här sitter jag, i vad som brukar kallas värme, och sliter med att släpa fika lite hit och dit och sköta sekretariatet. Rätt skoj, särskilt som man har sällskap som inte bara tänker resultat i siffror och hur många gånger bössar klickar. Mat är ju i och för sig relativt primärt för karlarna också. Fika slinker ner rätt ofta också. De är charmiga på sitt sätt. Ibland i alla fall.

Här blir jag i alla fall kvar till fyra, säger ansvariga i alla fall, vilket de sa också igår, jag kom hem strax efter fem, och då var det ändå inte klart här nere. Men som det är tänkt är jag ledig imorgon och jobbar lördag och söndag. Det får duga. Idag ska jag få i mig både lunch och middag. Tänker jag i alla fall. Lycka till önskar jag mig själv.

Det finns så mycket vackert

Nu låter jag som jag vet inte vad. Lite töntig? Lite naiv? Eller rent av förblindad? Strunt samma. Ikväll tänker jag njuta av det fina att jag har en påse geléhallon bredvid mig och har planer på att äta en burk ananas så småningom. När hjärtat gör mindre ont, när jag är lite med ensam och när jag tror att jag har som störst chans att klara det. Men jag tänker hålla i den positiva trenden att äta mer onyttigt. Dels för att jag återigen ligger på ett för lågt intag för att kalla mig frisk och dels för att jag faktiskt vill lära mig att hantera det jag så länge flytt. Det är dags att börja ställa in mig på det - kämpa för att orka kämpa. Även om det kommer ta ett bra tag innan jag väl börjar så börjar allt med att man tänker börja någon gång. Och där är jag nu - att jag börjar tänka på att något ska hända nu.

Nu tänker jag njuta av att Sverige kommer ÄGA Japan i damfotbollen.

Som utlovat

Halvsju och jag står för mitt ord - ett andra inlägg.

Som består av typ det vanliga: trött, men jag är rätt nöjd ändå. Det ligger en påse Ahlgrens bilar, men den salta sorten. Lakrits och choklad kan man aldrig tröttna på. Eller jo. Men jag har i alla fall inte gjort det än. 12 bitar ändå, normalt är jag helt slut efter det, men jag sitter här själv, tittar på något värdelöst program i väntan på att klockan ska bli 21. Ett annat av mina favvoprogram börjar då - So you think you can dance. Har missat några program, men de hinner jag se ikapp på söndag. Eller ja, det gör jag nog inte förresten. Men jag ser de jag hinner.

Jag är ändå rätt nöjd med dagen, jag har hunnit och orkat med mycket. Bakat. Dessutom lyckats med det. Något som mamma misslyckades med: ananasmuffins. Första satsen blev ingen höjdare men andra försöket är jag nöjd med. Min bror spottade - vilket är ett gott tecken. Han haaatar, mår fysiskt illa av ananas, om han då spottar av det, då vet jag att det har rätt smak. Ännu ett bevis på att de blev rätt lyckade är att pappa älskade dom - vilket också är ett gott tecken. Han älskar ananas nästan lika mycket som jag. Dock äter han det inte i samma mängder som jag. Jag kan sitta och äta ur en konservburk medan de andra äter geléhallon, även om jag också brukar få i mig några. Nu blev i alla fall alla som ska bli nöjda nöjda. Också jag tyckte de var goda. Fick däremot jobbigt när tankarna om en muffins OCH godis kom. Varför ska det vara så svårt? Äta lite kalorier, man dör inte av det en dag. Det är när man gör det 365 eller 366 dagar om året och äter det i mängder. Jag åt middag så jag fick i mig ca 320 kcal. Jag kommer upp i normalt kcal-intag om jag ätit det jag ätit och äter det jag tänkt äta. Varför ska det då röra till det så förbannat i huvudet? Lite godis, en dag? Eller två dagar, eller tre dagar, jag dör inte? Jag går inte upp 10 kg, ångesten skär inte min halspulsåder i två delar. Jag överlever. Så jag tänker äta upp godispåsen för det är inte ens 450 kcal. Det är mer än middagen, vilket i sig är jobbigt nog, men det är ett bevis på att jag behöver mer mat. Så oavsett vad det är så tänker jag äta upp påsen.

God natt

Ännu en dag

Förmiddagen börjar närma sig lunch och eftermiddag. Lite seg dag, är trött som att klockan skulle kunna vara fem. Vilket det alltså inte är. Jag har ännu en dag bakat. Idag har vi bakat ananasmuffins och några toscatårtor. Ser verkligen fram emot alla ananasmuffins som befinner sig i ugnen. De har jag gjort alldeles själv, och de har inte exploderat, blivit kolsvarta eller för höga. Än. Ska inte hurra förrän jag över är över mållinjen som man brukar säga. Några minuter bara.

I övrigt är det rätt lugnt. Lugnet före stormen. Om några timmar dyker en husvagn upp som ska stå här från ikväll till söndag kväll. Inte ens i trädgården kan man ta det lugnt alltså. Eller ja, på andra sidan huset från parkeringen, vilket blir i hundgården. Men det duger, då har jag tryggt sällskap. De trivs där ute och är där när det är över 15 + och under 30 +. Annars duger brors dubbelsäng rätt bra.

Det var allt för dagens första inlägg, nu ska jag ta tag i bloggandet, två inlägg per dag har jag tänkt försöka med.


59

Klockan närmar sig sju. Det känns både bra och dåligt. Positivt: dagen är snart slut, jag har varit på stan. Negativt: natten kommer bli tung och nog inte särskilt imorgon är det en ny dag - då gäster kommer för att bo på gården till söndag, skyttetävlingarna börjar nere på skjutbanan=snart dags att stå i fiket hela veckan ut. Lite ris och en del ros liksom. Annars idag har det inte hänt mycket. Är lite seg efter igår. Förstår inte hur jag kan bli så trött av så lite. Baka i fyra timmar? Hallå? Vad hände med all min energi, all min livslust, allt jag tyckte jag var roligt? Det var så mycket jag ville och försökte hinna med och för det mesta gick det ihop till slut. Men nu? Nu finns inget kvar.

Och där försvann orken. Så god natt.


Jag hör inte

Här kikar vi på fotboll. Jag gillar fotboll, om än att det känns lite vemodigt. Jag kommer alltid sakna den, men jag vet att det aldrig kommer gå. Nu visade det sig att sverige vann. Så himla kul. Som vanligt hörde man dock inte särskilt mycket av teven, men har man en pappa som tycker att det inte finns någonting bra utöver det egna svenska laget (eller det lag han nu hejar på, i andra matcher) så är det inget annat att vänta.

Annars är det rätt lugnt. Vi har ägnat större delen av dagen åt att baka. Bullar i evigheter, rulltårtor och muffins osv. Rätt kul även om jag blir helt slut bara av en sån sak. Ja, det vet ni ju redan. Att jag inte orkar så mycket. Men nu är det gjort och jag har ätit av bullarna. Resten av dagen innehåller inte särskilt mycket. Skönt det.

Lördag, igen

Dagarna har försvunnit iväg utan att jag egentligen har någon aning om hur. Jag har inte gjort särskilt mycket, ändå är jag helt slut och känner mig mörbultad. Kroppen är seg och skriker av smärta, huvudet är trögt och skriker av trötthet. Jag känner mig fortfarande som ett stort misslyckande. Människor lever, stressar, springer, planerar, åker, försöker, tänker, handlar, reser, umgås, lever. Jag gör ingenting egentligen. Sitter mest och "drömmer" om att orka och våga göra samma sak - leva. Ändå är det här jag stannar kvar. Men jag äter, ätit glass idag, godis i förrgår. Och inga springturer på nätterna, trots lockropen som letar sig in genom mitt fönster. Jag saknar det faktiskt. Inte smärtan, ångesten, tvånget, jag saknar bara ATT göra det. Då hade jag något att ty mig till liksom. Men nej, dit ska jag inte. Inte igen. Alltför många somrar har bestått av just det - ätstörningen. Det är inte kul längre. Det är inte värt det. Alla säger ju att sommaren är så fin, kanske dags att jag försöker uppleva det jag också? Ätstörningen är inte allt, det finns bättre än det, saker som får en att må bra. Och det tänker jag uppleva.

Om jag bara kunde stava ljudet man kvider fram när man lider av baksmälla

Det var en trevlig kväll igår, jag mådde bra, drack - som jag alltid brukar göra (host)  och skrattade. Jag var helt slut, och trots att jag druckit betydligt mer än nödvändigt och huvudet snurrade tog det ett tag innan jag somnade. Vaknade vid halvfyra någon gång också. Skit samma, det var en trevlig kväll. Och trots alkoholen som hittade rätt väg ner i magen mår jag rätt bra idag. Grannarna kommer upp, vi ska äta kycklingspett tydligen.

Så ja, jag dyker upp här igen när jag hinner.

Sista gången

Nu börjar sommaren på riktigt. Jag blir ensam i fyra veckor. Är inte alls van vid att vara utan psykolog eller läkare så länge. Det har nog inte hänt sedan ettan i gymnasiet. Lite rädd faktiskt, men det är kanske ett sundhetstecken. Eller nej, ett bevis på hur långt jag kommer och hur långt jag inte kommit. Nu är det inte möte förrän i början av augusti. Lite ensamt också. Hon var en av få människor som fortfarande inte får min beundran. Hon är den hon är, hon är klok, sympatiskt men ibland lite köra-över-mentalitet. Det har hjälpt ibland faktiskt. Men vi har känt varandra i två år lite drygt nu. Jädrar vad tiden går fort. Vi kom in på bipolär sjukdom idag. Fick faktiskt bekräftelse på det jag trott är sjukt, stört. Att det inte alls är något "konstigt" utan att det tillhör sjukdomen. Det känns skönt att nu fått förklaring på en del av de saker jag undrat tidigare.

Annars då? Fått i mig en chokladkaka (snoddas, vad man nu kallar den ?) Känns blandat det också. Men det är väl också logiskt. Det var allt för nu.

Det är lätt att bli frustrerad

Nu är kvällen här och jag är helt slut. Efter fyra dagar, tre nätter och många timmar borta är jag nu hemma, skönt, komma hem till lugnet där det är okej att bara dega ihop. Vilket jag gjort nu. Sitter/ligger och lever mig in i Sveriges damers landskamp mot USA. Fotboll alltså. Ibland saknar jag fotbollen. Jag vet att det aldrig skulle gå att börja igen, jag är en teamplayer, men för mycket lagkänsla och för lite tankar på mig själv. Eller ja, på min kropp. Det är den som egentligen gjorde allt så mycket så mycket fortare. Jag hade nog klarat gymnasiet rätt bra om det inte vore för träningar 2 ggr, i veckan + löpning hemma + då den träning jag (läs äs) tyckte behövdes för att jag inte skulle bli stor som två kossor. Vilket betydde närmare 3 mils löpning varje natt. Desto mer fotboll, desto mer träning utöver. Från 56.3 kg försvann närmare 20 kg. På ett år. Det har tagit bra många sen dess att gå upp dom igen. Eller ja, har ett antal kilo kvar till dess, men jag är på väg. Tror jag. Nog om det.

Jag är som sagt trött och ska luta mig tillbaka för att iaktta när Sveriges damer mosar USA.


Tisdag och stugan

Det har varit många bra, men tuffa dagar. Jag älskar människorna jag träffat, samtidigt som känner mig så dålig. Dom har gått framåt, tagit kliv i rätt riktning och skaffat sig ett liv. Det trodde jag att jag också skulle göra. Jag trodde det för sisådär fem år sen. Sen kom gymnasiet, och hoppet om ett riktigt bra liv försvann långsamt för att slutligen vara väldigt nära noll. Men som sagt, två fina flickor har jag delat lägenhet med, och jag hann få träffa två andra fina flickor i söndags. Skönt att se dom båda igen. Och att se Nemo, som är finare än jag minns henne som. Jag har fått i mig godis och yoghurt och idag blev det även middag.

Nu är jag i alla fall i stugan och dricker vin under tiden pappa åker ner med farmor till hennes igen. Hon var med och hämtade mig i Borlänge, det verkade som att hon var glad för att hon fick åka runt och titta lite. Hon kommer ju inte så långt på egen hand. Skönt att se henne glad och positiv, inte alltid det händer. Imorgon bär det av hemåt, ska bli skönt det. Koppla bort världen utanför. Tillbaka hem till mamma och pappa, även om det inte känns så annorlunda, jag känner mig lika hemma här.

Pappa dyker upp snart så jag ska nog leta fram ett vinglas till honom också.

Någonstans där borta. Typ långt bort.

Det händer att mamma har rätt. Det händer mer sällan att pappa har rätt vad gäller familjefrågor. Mest för att han inte har tid. Och kanske har mamma rätt nu, jag har byggt upp ett stabilt skydd vad gäller känslor. Är nog rädd för att känna. Rädd för att falla pga tankarna. Så istället for oron och rädslan har jag ersatt det med ilska, den är lättare. Ersatt den med hårda ord. Och jag förstör så mycket pga det. Så här blir det alltid när det är några större grejer som ska hända. Jag klappar ihop lite smått, lagar skyddet och börjar om. Det är sådana grejer som får mig att inse, när någon visar mig det, att jag har en lång bit kvar till att må bättre, det är så mycket grejer, så många saker som fortfarande finns kvar, som är sjuka.

Men idag tänker jag inte tänka på det, för jag ska ha en riktig toppenvecka. Ikväll, måndag och tisdag fördriver jag tiden i Borlänge, tisdag och onsdag, och jag vill också torsdag, vara uppe i stugan. Det känns rätt bra nu, nu när jag inte känner som sagt. Det där lät otroligt logiskt. Eller inte. Men, hur som, sätter vi oss i bilen runt två. Två timmar senare landar vi nog i Korsån hos farmor innan vidare färd till stugan.
Så onsdag billr ni utan inlägg. Inte för att ni lär sakna det, men bara för att ha sagt det liksom.

Ha det toppen så länge, det ska jag ha i alla fall.

Konsert


Som sagt var det konsert som stod på mitt schema. Jag är glad att jag åkte, det var toppen. Jag klarade det bra, med tabletter går det mesta. Nej men lagom dos, rätt dos, och det täckte för det så fint att stå där. Minnas och sjunga med. Sådär som man gör när man är uppe i varv.

bild

Mamma och pappa på parkeringen. Svartån i bakgrunden.

hg-

Så här dåliga bilder blir det när man kladdade Loka över linsen ^^. Di Leva här, kanske inte så svårt att se.

Nu är jag trött, sliten men glad.

Jädrar du Elin, vilken kväll du fick

Kvällen har varit bra, trots tårar. Mamma och pappa är egentligen ovanligt bra föräldrar. Håller handen fastän jag är för gammal, skyddar mig emellan sig när det blir för mycket folk, viskar att allt kommer gå bra och att om det inte gör det så löser det sig ändå. Så är det kanske inte jämt, men idag var det så. Kvällen har varit alldeles underbar faktiskt. Jag är glad att jag kom iväg, inte tog för många tabletter, orkade äta en bit av godisrem BLAND folk, kände mig fetast i världen, skämdes, men jag åt och försökte föreställa mig resten av kvällen och hur bra den skulle bli. Thomas di Leva inledde kvällen och TROTS att han är flummig, för det är han, är han en fantastisk artist. Några låtar in i hans konsert insåg jag hur mycket som är kopplat till honom och hans låtar. Fina flickor, som betytt och betyder så mycket, som jag delat så mycket med, killar jag också delat mcket med, dock inte lika mycket positivt. Jag försökte hålla tårarna inne, men långsamt kom de ändå. De gjorde inte särskilt ont, till skillnad mot hur det brukar vara. De bara fanns där. Visade mig att det fanns en bättre tid. En frisk tid då jag länge mådde bra, och då jag inte mådde bra visste jag hur jag skulle hantera det. Men tårarna slutade rinna, mest för att jag visste att de aldrig skulle ge mig något sånt vackert tillbaka. The Ark fortsatte på samma spår. Mycket underbart kopplat till dem och de flesta av deras låtar. Nu är mamma och pappa en del av det, av dem. Och det känns rätt bra. Mamma vann ett gosedjur åt mig - smurf (heter dem där blåa gubbarna så? Visst fanns det förresten såna här små figurer av dem i plast?). Den ligger bredvid mig inatt. Som ett synligt bevis på att jag också kan lyckas, med eller utan hjälp, denna gången med - men det gör det inte till en sämre kväll. Så tack mamma och pappa och Thomas Di Leva och The Ark och alla fina människor jag mött tack vare alla dom.


Ett tag kvar

Det är tre hundar som skriker rätt ut. Det är en igelkotte tio cm utanför deras hundgård. Väldigt upprörda hundar. Tycker lite synd om alla fyra som har höööög puls. Sött, men surt för dom.

Jaja, det var det. Det är fredag idag, vilket betyder att jag SKA gå på KONSERT. Det känns rätt bra. Det enda som är lite negativt med det hela är att mitt huvud snurrar som en jordglob men ett antal tusen gånger snabbare. Fort fort och en trappa är jag inte säker på att jag klarar i vanlig takt. Så vid behovs-tabletter ikväll? Hur ska det gå med dem? Hur ska det gå utan dem? Ett vidare problem, nu ska jag iväg med mor.


RSS 2.0