Solved

Visst vore det fint? Jag är ett psykfall som är löst. Bortglömt. Raderat. Men framför allt löst. Ordnat. Helt. Och vet ni vad det betyder? Att jag är frisk. Men ikväll? Nej inte direkt. Känner mig rätt bortglömd ja. Ensam också. Känner mig värdelös. Räcker inte till. Säger aldrig rätt saker. Kramar inte vid rätt tillfällen.

Inte konstigt att man är misslyckad då. Så ikväll tänker jag inte berätta om allt det jag inte ätit, för idag var en riktig flopp var gäller mat. Vad gäller allt faktiskt. Så idag skiter vi i och imorgon ska jag glömma att idag fanns. Jag ska INTE äta för många tabletter. Verkligen inte så många som jag tog idag. För hjärtat krashar inom en snar framtid om inte jag slutar med dem. Och viktigast av allt, att jag inte blandar fel av dom.

Så, som sagt, imorgon tar jag rätt antal tabletter och vid rätt tillfällen.

vi

Maria och jag viltafton 2007

Den här människan älskar jag mer än jag kan beskriva så ikväll ägnar jag en extra tanke åt dig ikväll och hoppas att du vet att jag finns här.



Såhär

The same way - på praktiken

Tung tung dag. Många tabletter. Ingen mat. För många steg. Många misstag. Eller snarare - BARA misstag. För många fel. Nej idag är en svår dag att få i sig mat, att ens vilja det, inte ens Elin bryr sig om hon svälter idag. Jag har bara att älta mitt misslyckande. Det enda jag gjort, och jag önskar att det varit det sista jag gjort också. Men här är jag, hög på tabletter och med tårarna som trycker på.

Nej, några tabletter till så kanske jag får i mig lite av något.


Närvaro

Snart, snart är det praktik på gång. Tänk om jag inte orkar? Tänk om dom säger att det inte är okej med tre dagar i veckan? Ruggiga tanke. Tänk om allt blir helt fel? Jag ska i alla fall vara där kl 8 och det får väl räcka med det. Slutar nog tre eller fyra då. Hoppas jag åtminstone.

Pastan slank ner igår och middag idag med. Var gryta, som jag tog bort såsen ifrån och vägrade att äta mer än tre tuggor med couscous.

Duschen sen och likt klockan som slår regelbundet slutade också min kropp lite mer sargad än innan vattnet träffade mitt ansikte. Imorgon ska jag äta mellanmål och middag, normalportioner.

Pasta

Nu börjar jag bli tjatig jag vet, men pastan känns stor. Inbillar mig själv att jag är mätt efter det än. Vilket är näst intill omöjligt då chips slank ner efter också. Men den var tuff. Den växte i munnen, jag ville mest spy upp den. Men den stannade kvar. Smart av mig att hålla mig ifrån toaletten, annars hade det slutat värre.

Idag är det en lugn dag, ångesten växer inför imorgon. Tänk om jag suger och gör fel? Tar fel på tiden?

Snart mellanmål.

Pasta på ingång

Om toi minuter är det pasta. MED vin. Och övrigt tillbehör. Men pastan.. Behålla? Spy? Äta bort? Gråta bort? Tabletta bort? 

Matschema - Pasta på en lördag!

Nu har matschemat redan spruckit för dagen. Två gånger. Jävla skit. Bara för att det är pasta ikväll? Varför, varför ska det vara så svårt. Det är bara att tugga och svälja. Fan. Men jag SKA äta ikväll. Och jag SKA äta NORMALportion. Med ketchup. Utan översaltning. Det borde inte vara så svårt men att få fram den riktigt viljan som besegrar ÄS är inte på topp just nu. Inte igår och inte heller idag. Men det ska det bli ändring på. För jag ska äta pasta. Om jag så ska sitta tills den är kall. För det är dags att visa att jag också kan. Visa mig själv att jag med kan äta massa saker jag inte vågat äta på länge.

Så hej pasta på en lördag med ketchup, NU KOMMER JAG!

*Gapar av förundran"

Det är faktiskt rätt okej idag. Trött som sagt, men kom upp i tid och har druckit kaffe. Det behövdes. Sitter nu och gör en livscykelanalys. Tråkigt men det ska göras.

Idag ska jag äta pasta. Dumt att jag ens sa till mamma gällande matschema. Pasta flera gånger i veckan. Det händer inte ens en gång i veckan annars. Nu två? Ruggiga tankar. Skrämmande tankar. Det mesta är osäkert och tungt just nu. Men det ska gå på något vis, om jag kämpar lite kanske det går bra sen.

Återkommer med gladare nyheter.

Livstecken

Ett kort inlägg från mig då.
Jag lever, ätit middag idag, som jag behöll. Har ätit vindruvor ikväll så kontot står inte på alltför stort minus. Ska kämpa i mig två godisbitar ikväll. varför går det alltid så mycket lättare att äta sådant med vänner manvet vet att det är problematiskt. De dömer inte, tänker inte, hatar inte.

Men jag ska i alla fall äta sådana ikväll.
Hoppas ni har det bra

Budgetmotion

Den här gången är jag slut. Helt slut mentalt efter gårdagens möte på Best Western hotellet, mitt inne i stan. Det var bland det jobbigaste jag gjort på månader. De skulle höra av sig idag, men verkar inte som att dem gör det. Eller ja, det är två timmar kvar. Sitter på helspänn och är mest livrädd. Ringer dom? Vad säger dom? Vad tycker dom? Får jag platsen? Vad ska jag göra? När börjar jag? Blir dom arga när jag säger att jag inte är hemma torsdag, fredag? Tänk om jag gör fel? Tänk om jag kommer fel tid? Tänk om dom inte tycker om mig? Iiih, tusen frågor utan riktiga svar.

Jag fick i alla fall platsen, börjar klockan nio på måndag. Stressad. Megastressad. Ångest. Rädd. Ensam.

Var i alla fall på möte på ät också, vi har gjort upp matschema, ett lätt som vi ska trappa upp vartefter hand. Rädd för det med. Vårdplan ska sättas upp också. Riktig matdagbok ska föras och medicindosen ska stanna kvar på den nivå det är nu. Rädd för det med. Tänk om dosen inte räcker för att klara praktiken?
Som ni märker är det inte riktigt stabilt här, men det är i alla fall inte helkasst idag.

Nya utmaningar i friskhets-OS.
* Äta en godisbit en kväll
* Inte skära en kväll

Kort utvärdering av veckan som var: inte ersätta en måltid med något mindre. Njae. Det gick två dagar, det är ju det viktigaste att det funkade, då vet jag att jag kan.
Göra X antal mindre minuter träning. Då jag tränar ca 40 minuter nästan varje dag minskade jag med fem minuter tre dagar. Framsteg? Ja. Stora? Nej. Men ändå, framåt.

bebis

Så här är nattens tidsfördriv innan vi drar täcket över huvudet

after

Och så här ser min Nasse ut efter en veckas arbete av min hund.


Lite osäkert

Annelie (lärare, mentor, räddare på skolan) ringde nyss, ovetandes om att det var hon då det var dolt nummer vågade jag inte svara när jag var ensam hemma, livrädd för att ta seriösa samtal när jag inte har någon hemma som jag kan viska med om det blir jobbigt. Jag ringde i alla fall upp henne och hon har hittat en praktikplats åt mig.
Som jag ringde upp just och vi ska träffas om en timme. Mina händer skakar redan. På med dressen i alla fall, leta på kavajen jag inte använt på säkert ett år.

All over the place

Ikväll har det varit en konstig kväll. Men rätt mysig. Hur kan den vara annat när det är KONSTÅKNING på teve. Med en megastor teve blir det bara bäst. Jag och mamma är bänkade. Alltid. Varje år. Töntigt. Men jag har mycket töntig inlagd i min personlighet. Egentligen är en ätstörning rätt töntigt ur en viss synvinkel också. Men mest är den farlig. Dödande. Förstörande. Men idag är den inte lika påtaglig. Eller njae, under dagen var den det. Den mördar mig alltid extra mycket när jag inte äter mellanmål vid elva. Men ikväll har den varit lugn. Jag har ätit chips. MYCKET chips om ni vill veta. Just nu är det med blandade känslor vad gäller det.

Just det Friskhets-OS startar på nytt imorgon. Jag har som sagt kämpat denna veckan, i det tysta. Med mindre och mer framgångar. Men det kommer vi till imorgon.

Imorgon är det som idag - absolut ingenting att göra. Skönt men jobbigt. Så det får räcka. God natt på er.

Med vår utbildning

Idag är jag arg. Idag vill jag skrika att jag inte alls är död än. Jag vill för det mesta fortfarande leva. Men vad hjälper min komvuxutbildning när jag när jag blir frisk hamnar jag i Fas 3 där allt handlar om att de blåa ska ha så fina siffror som möjligt att visa, sen vad dem fina siffrorna beror på, det är inte särskilt viktigt och gärna ett ämne de undviker att prata om. För varje stort beslut riksdagen tvingar människor att följa måste 10 % av riksdagen själv prova på en månad. Visa svenska folket att dom jävlarna själva förstår hur det är att inte bo på Södermalm. Snart är Vitryssland ikapp oss vad gäller frihet. Arbetsförmedlingen kan tvinga vem som helst som är arbetslös att flytta 20, 30, 40 mil för att de fått ett jobb där. Helt plötsligt försvann rätten att bestämma själv vart man ska bo. Ska hela resten av familjen flytta med då, ska mamman i huset behöva säga upp sig ifrån sin ekonomchespost i Borås för att mannen fått jobb i Uppsala? Eller ska dom skiljas? Pendla för pengar dom knappt har? Nej nu har rätten till att bo med vem man vill försvunnit. Moderatjävlar kallas det. Ursäkta om ni är moderater, men anledningen till att ni är moderater är oftast inte på grund av att ni har ett bra jobb, det handlar om att ni är uppvuxna med pengar som viftas framför er.
Det var det viktiga i detta inlägg.

Det mindre viktiga men alltför mer jobbigt är hur jag mår. Har ätit lunch och har redan insett att det inte blir någon middag. Men vid mellanmål vid halvfyra (allt har blivit lite förskjutet idag) tänker jag tjata på mig själv att jag ska äta middag. För jag vill. Men är för feg.

Vad hände?

Känner mig rätt nedvärderad. Bortglömd. Bortförklarad. Den ena efter den andra tycker jag är för lite värd. Behöver inte samma vård längre, samma stöd från ät, får inte samma hjälp, pressas framåt för fort. Räcker inte till. Får inte folk att må bra. Gör inte tillräckligt bra. Skriver fel. För långsamt. Fattar inte. Orkar inte. Gör fel. Säger fel.

Fan, skriver inte mer, blir inte särskilt positivt.

Nytt inlägg

Det är i alla fall rubriktorka som ni märker :P Jag fattar inte att det ska vara så svårt?!

Idag är det en relativt lugn dag. Eller ja, jämfört med de senaste två veckorna väldigt lugn. Hjälpt mamma att plocka och sortera ute på glasverandan, den är det man brukar kalla hall - första rummet innanför entrédörren liksom. Jackor ska tvättas, slängas, ges bort, sorteras in i den nya garderoben eller ja, bara flyttas till en ny garderob. Göra lite nytta alltså.

Och jag vet inte riktigt. Idag är jag överdossugen. Eller alltså, inte överdos som i 35 som vanligt - ta 150 och få sova i två dagar. Få släppa loss alla demoner och slappna av. Veta att jag inte kommer vakna av mardrömmar eller att någon skriker i väggarna eller av ångest. Vakna av att överdosen släpper. Sjukt jag vet. Galet sjukt. Men ibland får jag sådana tankar. Sjuka tankar. Nostalgitankar. Det var så lätt på den tiden. Jag kunde ta en överdos, vara inlagd två veckor, släppas ut och få börja om. Känna mig lugn några dagar för att allt sedan långsamt går tillbaka i gamla spår, tills jag känner att jag haft det för bra några veckor och så vaknar jag upp efter två dagar efter en ny överdos. Det gick runt så så länge. Månader. Halvår. Men nej, det tog mig två år att ta mig ur det, jag tänker inte hamna där av saknad. Det räcker med det självdestruktiva genom maten. Eller ja, maten jag inte äter, eller äter och inte behåller, eller äter och kompenserar bort. GÖR INTE SOM JAG.

Idag ska jag njuta av att ha en dag då jag kan gå ifrån datorn när jag vill. Vilket jag nog ska försöka göra nu.




Allt blev fel

Mitt huvud dör,  min kropp dör, jag dör. Men kvällen blev bra, hur kan den bli annat när man är med älskade Maria? Nej exakt. Så nu ska jag till sängen.
För övrigt har jag ätit tolv tuggor potatis ikväll.

In a couple of hours

Idag är det måndag och jag skulle börjat min praktik idag - men då jag är utan plats är det ingen idag. Så idag ska jag inte göra något vettigt alls. Jag ska skämma bort mig själv genom att åka ner på stan och träffa Maria. Älskade Maria som jag inte träffat på länge länge.

De senaste dagarna har det varit tomt i mitt huvud. Jag sitter med fingrarna på tangenterna men kommer inte ens på en rubrik. Vad är värt att veta? Om inte ens jag själv bryr mig varför ska det vara värt för andra att veta något? Eller förresten, bryr jag mig? Kanske gör jag det? Kanske gör jag det.

Tillbaka till verkligheten

Nu har jag skrivit klart alla mina bokstäver, ord, meningar, rader, stycken, sidor om Ishotellet i Jukkasjärvi. Jag är trött på det nu. Efter mer än en veckas arbete och 13 sidor med årtal, namn, platser, storlekar och annat jag inte minns så är det nu klart. Jag har skickat det och är kanske inte klar, det beror väl på andra personen i arbetet - min Madde. Men hur som - det värsta är gjort.

Så - till hur jag mår - är trött, seg, stressad, ensam. Imorgon börjar praktiken för oss i skolan - jag, liksom fyra till, har ingen plats. Så det känns rätt tungt men mår bättre än igår. Så kort sagt - jag vill inte ge upp - jag vill sova.

Imorgon kan jag i alla fall slå till äs på käften - för jag ska träffa en normal människa som jag INTE träffat via min sjukdom, en avdelning eller en instans - jag ska träffa Maria. Gamla klasskamrat, gamla älskade vän.

Nu lever jag igen

Förlåt för några dagar där jag varit allt annat närvarande. Idag har jag återuppstått och mår väl knappast bra, men jämfört med de senaste dagarna får det kallas bra. Jag är trött, ensam och stressad.

Har egentligen inte så mycket att säga. Eller jo. Jag åt mat igår. Tänker inte uttala mig om vad jag tycker om det för jag har ingen aning.
Svarar på kommentarer senare idag

Ge upp

Är det okej om jag dör nu?

Eller jag skiter i vad ni svarar, jag dör ändå

It fills my heart

På schemat idag står möte på ät. Humlegården. Enheten. Jag väntar mig som alltid en jobbig timme där mycket hänger på vad jag skriver i mina papper. Så vad ska jag skriva? Att jag svimmat i princip varje dag den senaste veckan. Att jag ätit mindre än jag gjort på månader. Att jag knarkar tabletter. Att jag inte alls vill vara med längre. Att jag vill ge upp. Det sammanfattar den här veckan.
Men mer positivt idag då. Jag klarade provet i alla fall. Vill inte ens veta betyget. Blir ändå bara besviken. Jag minnd den tid då jag hade mvg på i princip allt jag gjorde. Allt flöt på, jag mådde bra, åt nästan normalt, bodde med kille, träffade människor, levde livet. Vad gör jag nu?

Nej exakt Elin. Du gör inget av det där längre.


Bättre tider - här kommer Friskhets-OS

Som ni vet har jag i alla fall lyckats med den ena utmaningen även om resten av veckan varit allt annat än bra. MEN jag fick i mig ett mellanmål! Med yoghurt. Och det får jag väl vara nöjd med, även om jag som sagt inte lyckades med den andra något alls.

Nya utmaningar blir 
* Göra X minuter mindre träning. Säg typ: om du tränar (fusktränar) en halvtimme om dagen är kanske fem - åtta minuter lagom att sänka med. Om du tränar två timmar om dagen är det självklart inte mycket att minska med fem eller liknande, så gå ner 12-15 minuter?

* Inte ersätta en måltid med något mindre. Den här utmaningar är det inga specifika "mål". Om du brukar ersätta ditt mellanmål vid 14-15 med en kanelbulle är det självklart att du inte ska ändra på sådana rutiner. Det här är som sagt en utmaning, som du valt att göra för din egen skull, så anpassa den till dig själv.

Kvar sedan förra veckan står 4-6 veckorsutmaningen 
* Äta ute/äta pizza eller liknande hemma

Som ovan nämnt är det här inga utmaningar ni behöver göra massa gånger. Vi har problem med att klara det en gång. Så det siktar vi på. Jag på i alla fall.

Om jag vore värd något

Idag har det varit en tung dag. Trött. Svimmar nu ikväll. Det var tur att det var innan jag åt, annars hade det inte slutat särskilt bra. Men tankarna har snurrat kring äs, att göra som han säger. Och vet ni. Idag har jag gjort exakt det han sagt åt mig att göra. Och jag hatar mig för att jag gör det men älskar äs för att han säger åt mig att göra det. Men ikväll hade det varit lätt, LÄTT att göra som äs skriker åt mig. För ikväll vill jag dö. Är inte värd ett enda dugg. Kul att veta. Jag är inte värd att lyssna på hans teve. Men han sa inget om att jag var värd att lyssna på hans fina stämma som skriker genom hela byn. Tur för dom, men otur för mig, både mig och äs, för mamma klev trött och besviket förbi mig i min säng och letade på alla sparade tabletter. Dem hade inte suttit fel ikväll. Nu. Nu hade de passat perfekt för hela jävla kvällen gick helt åt helvete. Tacka mig för det.


Om det fanns en fusklapp

Det vore så underbart att ha fotografiskt minne. Slippa sitta här och panikplugga utan att få in något alls. Vore kasst om jag inte klarade provet. Har förstås aldrig fått IG på ett prov. Men ja, jag har inte gjort många prov när jag varit i det här tillståndet. Men ett plus är att jag inte svimmat på två dagar. Varken igår eller idag. Skönt för det gör en helt slut även om det bara är några minuter. Men som sagt, inte idag eller igår. Tack för det.

Jag ska kämpa för mat idag. Det kan inte fortsätta som det gjorde igår. Det vet jag ju. Så jag taggar för frukost nu då.

Efter ett väldigt velande

Efter den katastrofala dagen, som dock ändå varit positiv i den ENDA meningen att jag inte svimmat, slutade det med att jag åkte på Guideutbildningen. Madde har mått betydligt sämre än mig och ändå är det jag som velar mest om vi ska åka. Inte känt mig pigg på något alls idag. Men eftersom jag insåg att jag kunde ta med mig Atarax gick det rätt okej. 16 personer till. Utan Madde hade jag dött på fläcken. Vilket är fallet väldigt ofta i och för sig. Men efter en lång kamp om att stå på benen så hittade vi till slut rätt ch med några Theralen och några Atarax överlevde jag att komma in näst sist. Dock blev jag åter påmind om att psykiskt sjuka är en utstött skara. Jag som inte träffar några normala alls, mer än Madde, fattade inte riktigt hur jag skulle göra. Hur jag ska bete mig bland människor som har mig på samma nivå som dom själva. Jag har problem att presentera mig för sköterskor, 16 normala människor ska veta mitt namn och vart jag bor? Jag borde träffa människor oftare än jag gör. Visa att jag inte ser en normal människa, för idag kändes det så.

Och maten tänker jag bara säga "katastrof" om. Det får sammanfatta allt.
 
madde

Så här ser min favoritbrud ut!

Allt på en gång

Tänker inte ens säga vad jag ätit. Eller ja, vad jag inte ätit snarare. Vilket är allt. För det blev ingen frukost vid elva, inte ens vid tolv, ett, två eller tre. Utan fyra.
Så jag tänker göra ett tappert försök att få i mig middag. Som ska vara lagad mat.

Annat då. Börjar oroa mig för praktiken som börjar på måndag och jag har ingen plats.

Men bort med det negativa. Jag kan i alla fall säga att jag klarat den ena utmaningen/grenen i Friskhets-OS. Mellanmål. Även om det inte var idag. (kan man ju lugnt säga).
Och imorgon kommer 2 nya utmaningar. Som alltid, skicka en liten rad om hur det gått för er.

I can still recall

Idag är en dag då jag har bråttom. Bråttom med att bli klar med uppsatsen. Bråttom att tänka klart tankarna. Bråttom att ta itu med maten. Bråttom att gå några tusen mindre steg. Bråttom att käämpa bort den här skiten. Bråttom att få säga det jag vill. Bråttom att få börja leva.

Det låter rätt bra, och idag är en helt okej dag. Så långt den varat i alla fall.
Det SKA leda till att jag inom en halvtimme ska äta frukost.

Och ni, glöm inte att friskhets-OS första gren avslutas idag! Senare ikväll kommer min lilla utvärdering av min egen kamp under veckan, som, som ni vet, inte varit överväldigande bra.


Att vara svensk och vara Elin

Tyvärr är jag lite nere. Av tusen anledning. Mest för att jag är totalt värdelös som förstör allt. Alltid jag som gör fel, säger fel, tänker fel, är fel. Fan. Jag hatar mig själv. Men nog om det. Annat jobbigt är att det är pinsamt att vara svensk. Att förlora mot Argentina? Nepp, idag har inte varit en särskilt bra dag.
Det tog fem timmar att få i mig en halv dl med müsli? Vad är problemet Elin? En normal människa äter det på inte ens tio minuter och tänker inte ens på den. De tar det för givet att de äter den. Att de tar en frukt vid tre. Gah, ät människa, var en människa, bete dig som en människa. Jag fick i mig nästan hela, och skrev av mig ångesten till fyra då det till slut slutade med att det blir lax till middag. Lite scary, men det är väl nästan all mat när man är anorektiker. Eller ja, sjuk i alla fall.

Jag fick i mig laxen, men valde bort potatisen. Men behöll det och fick i mig glass som också stannade kvar. Så ja, det blev väl lite för lite kcal, men jag åt, OCH jag svimmade INTE. Vilket är förbättring jämfört med de senate dagarna.
Sov gott på er

Siktar på kvartöver tre

Det är ingen bra dag. Kroppen mår bättre, inte svimmat idag. Skönt för annars var risken stor för en hjärnskakning. Men jag ska börja ta hand om min kropp med. Ingen mat har nått magen idag, och jag hatar mig själv för det. Varför är det så svårt att i alla fall klara det som andra klarar? Jag måste verkligen vara totalt värdelös om jag inte ens får i mig lite yoghurt. I alla fall yoghurt och skita i müslin då?
Men som utmaningarna i friskhets-os (som ni inte får glömma :P ) säger så ska jag få ner ett mellanmål denna veckan. Inte många dagar kvar nu. Nya utmaningar på torsdag.
Men som jag sa, jag tänker sikta in mig på mellanmålet, minskande av tabletter får bli nästa gång. Ett mellanmål, hur jobbigt kan det vara? Jag går inte upp 5-6 kilo av det. Jag går inte ens upp 1 av det. Och ändå spökar monstret i huvudet. Skriker.
Men jag satsar på ett mellanmål strax efter tre. Hur låter det, Elin? Japp, eller hur, det låter TOPPEN!


You can reach the stars

Idag är det rätt okej. Eller ja, början av den i alla fall. Har suttit här en timme och försökt skriva något här, lika länge har jag försökt övertala mig till frukost, lika länge har jag försökt skriva på uppsatsen. Men jag kommer ingenstans med något av det.

Men ändå, jag tar mig ju någonstans. Om än långsamt. Men det är värt det. Det borde vara det. Tänk att vara fri och frisk. Slippa det här livet. Slippa det här dödslivet. Dit ska vi ju, right?
Det är dit jag ska i alla fall.
Så snart SKA det bli frukost.

Så gick det på ätstörningsenheten idag

Idag kan jag faktiskt komma med några punkter på saker vi sa på teammötet idag på ät. Annars har jag oftast lyckats (host) glömma vad vi sagt. Men några punkter
*Byta ut Theralen, som jag tar mellan 30 och 35 av varje, ordinerad dos är 12..
* Nya tabletter blir istället Atarax. Som är en av få mediciner jag aldrig provat. Jag hoppas verkligen jag hör till gruppen som blir hjälpt av den. Det finns ingen tablett som fungerar likadant på alla personer som tar den. Som Theralen. En av de närmaste jag har kvar sen 99an (barnpsykavdelning) tar två Theralen som hon sover en hel natt och halva dagen på.
* Bestämt att jag bara ska göra 3 dagar i veckan på praktiken istället för 4
* Vara några gånger i veckan i lägenheten, mest på dagarna, men kanske sova över någon natt
* Pappa tar hand om tabletterna (även dom jag samlat ihop sedan tidigare
* Jag och psykologen ska lägga upp en ny vårdplan för våren
* Jag och psykologen ska titta på alternativ på vad jag kan/ska göra när skolan är slut
* Vi ska gå igenom och förbereda sedan utvärdera några utmaningar som är med i Friskhets-OS.
* Pappa ska vara med på kommande teammöten

Så hur mår jag efter allt det här? Är mest helt slut, särskilt mentalt, extra mycket i och med att mamma och pappa nu vet att jag sparar tabletter. Det ledde till att jag sov 2 timmar när jag kom hem. Men sett på det hela är det nog bra det vi kom fram till. Dock nämnde jag inte det lilla missödet igår när jag reste mig ur sängen. Men om de får veta att jag svimmat - för andra gången på 3 veckor - blir jag inte lämnad ifred en sekund.

Men idag har jag ätit kexchoklad. Där fick du ätstörning!

Hoppas ni har det bra, och inte glömmer utmaningarna i Friskhets-OS. Det är två dagar kvar som sagt och på torsdag kommer det två nya!
Utmaning 1. - äta minst ett mellanmål, någon dag (flera dagar om ni känner att det funkar lika bra) 
Utmaning 2 - om man äter för många tabletter (fler än ordinerat) ta en mindre varje vecka


Massa folk i huvudet

Idag, om 42 minuter är det möte på ätstörningsenheten. Jobbigt. Det är alltid jobbigt förstås, men idag lär jag bli mörbultad. Mycket jag kan få höra, mycket om det dåliga jag gjort. För det finns en del att ta på.
Så ja, dit ska jag nu. Wish me good luck



Och ni, glöm inte Friskhets-OS.


Because I love you

Tiden tickar, den säger inte alls tick-tack. Den klangar fult. För att påminna mig om att jag inte alls respekterar den. Jag skiter i den, glömmer bort den, förtränger den, dödar den. Samtidigt som jag dödar mig själv. Det är ju det jag håller på med. Vi låter ångesten dunka i oss så rakbladen ligger bredvid, det är ju inte bara ätstörda som mår dåligt, förstör för sig själv, förstör sig själv. Vi sitter där med ångesten, som inte alls är kopplad till mat. De saknar livet de levde, de saknar sina mammor, de hatar sina misshandlande pappor, de förstår inte varför dom blev ensamma, kvar utan en enda dom håller kär, dom vill veta hur livet en gång var, de gråter över de dåliga betygen, de skriker av ilska när människor lägger sig i, de saknar helt enkelt den där vanliga tristessen som ett vanligt liv innebär. Precis som de som har en diagnos sitter dom med samma problem. Tankarna på hur dålig man är, på hur misslyckad man är, på hur ensam man är, på hur mycket man vill förstöra sig själv. På hur mycket man vill dö.

Och så är det idag - som det var för fem år sen, då jag ännu inte hade någon diagnos - en tung dag då jag inte alls gör som jag ska. Ändå vill jag försöka leva nu. Nästan tio år av det här, har det varit värt alla dom där kilona upp och ner, de där synliga revbenen, de ärrade armarna och det förstörda hjärtat.
Nej det är inte värt det. Anorexin lovade mig det ultimata, vackraste, lyckligaste livet om jag gjorde som han sa. Men vad är det här? Han ljög. Jag tror inte jag kunde fått ett sämre liv än det här. Jag sviker, skadar, lämnar, hatar, älskar, dödar. Även de nära och kära som stått här bredvid länge.
Men
Det
Var
Inte
Värt
Det


Dikt, aug 09
Ännu en dikt i blodets
våta tecken

Sorgligt
Patetiskt

Men jag är en blodfixerad,
rakbladsfantast med horgenerna
utspädda med alkohol

Jag har aldrig insett hur fast jag var,
Fångad i dödsspiralen,
som går neråt
i oändlighet

Ändå ser jag, så tydligt
när det är mitt blod som rinner
likt en billig skräckfilm
nerför spegeln

Men
det
här
är
mitt
liv,
det
är
verkligen
sant
att
det
händer.


Det pulserade inte ens ut ur mina ådror

Långsamt
( b a r a    l å n g s a m t )
sipprade det ner o när jag i
ruset
lutade mig mot spegeln med armarna sträckta ovanför huvudet
målade de den äckliga bilden däri mörkrött

Jag mötte förgiftade ögon som sköt pilar mot mig
men insåg inte förrän det var för sent att det var min egen panna jag skar i
Inte odjurens

Dem kan jag bara höra,
inte se
eller ta på

Inte förrän jag kände smärtan stråla genom min kind
förstod jag att det var mig själv jag försökte skära bort
Inte djävulen som förföljer mig

Överallt rann blodet i ultrarapid o i slow motion

Men jag är inte starkare än
en heroinmissbrukande,
anorexigalning utan trygghetshemmet

Så att skriva bättre än så här kan ni inte kräva av en misslyckad svärmorsdröm


9 sidor!!!!

Den ni, den du Elin och DEN DU ÄTSTÖRNINGSÄCKEL!!
Jag har skrivit ja ungefär 5 sidor, plus inledning och syfte och källor och källkritik och det där runt-omkring-texterna.
Men det tar tid, men jag har en bra ursäkt. Eller två faktiskt. Men titta nedan så förstår ni (och om ni inte gör det kommer det en förklaring efter:P )

min hund

Det ni ser längst ner i kant är min dator, mi hand vid tangentbordet - MEN ser ni - där ligger en hund tvärsöver mitt knä, med huvudet på min högerhand - vilken är den jag oftast skriver med. Så ja, jag har en högerhand jag inte kan röra på. Så varje tredjedel av tiden det tar att skriva, den tiden går åt till att undvika hennes snarkning då halsen skaver mot min arm.

Och anledning två


skojigt eller hur?

Hur kul ser det här ut liksom? Nej exakt. (och glöm msn-rutan därnere :P det var pausunderhållning ^^ Sen att den pågick lite från och till under en trekvart - det spelar ju ingen roll)

Men det känns ändå rätt okej. Då hinner jag inte tänka så mycket på det där dumma brödet till tacos-middagen. Känner mig som ett bortskämt patetiskfall. Gnälla över ett jävla bröd? Vad är det för fel på mig. Sitter dessutom och funderar på om jag ska strunta i brödet och dricka läsk istället, eller tvärtom. Eller strunta i båda? Eller båda.. ? Den idén protesterar äs väldigt hög om. Men kanske? Det är lördag, det blir inget lördagsgodis, jag har tränat tillräckligt. Så ja, jag tänker i alla fall försöka. Bära eller brista.. Eller? Nej det är rörigt i mitt huvud nu, åter till en framgångsanalys på Ishotellets påverkan på Jukkasjärvi. Har döpt till det, för det låter mer seriöst än det är - då är det lite mer okej att vara trött på det XD Visst är det smart? ^^

Den övre delen

Det är verkligen inte lätt med en ätstörning. Att försöka leva med en ätstörning. Man saknar det riktiga livet, men på något kostigt sätt överlever de flesta av oss trots att vi springer runt med dödligt låga BMI. Jag överlevde trots de där mer än 10 kg mindre jag var. Jag kunde dött på fläcken. Kunde dött ute på grusvägen där, mitt i öde skog där ingen visste att jag var förrän 4 timmar senare när de andra tog sig upp ur sängen. Jag kunde dött när jag ramlade i den där trappan i skolan. Det fanns otaliga möjligheter för kroppen att lägga av fullständigt. Men den gjorde det inte, så det borde ju vara dags för mig att gå upp de där sista kilona som behövs för att min kropp inte ska göra ont varje gång jag reser på mig. Men ändå, ändå jävla ätstörning, vill jag gå ner mer än de 10 kg igen.
Och ja. Det är dags att jag tar itu med viktUPPGÅNGEN.
Därför ska jag idag äta ett mellanmål. OCH äta bröd till tacosen, som blev flyttad till idag pga mina konstiga tankar och köksbyggandet i huset därnere.


Humlegården viskar

Elin: bröd.
ÄS: inte bröd, ditt fetto
Elin: för helvete Elin, du vill ju ha bröd
ÄS: du är inte värd det
Elin: jag vet inte.. Ett bröd, gör det något? Bara ett litet? Ett halvt?
ÄS: Ditt feta äckel, vill du se ut så här?
Elin: Kanske vill jag det..
Tankarna nu: ett bröd, har inte ätit bröd på länge. Jag behöver dom där kilona. Jag vill ju besegra den här sjukdomen. Ingen förtjänar den, knappt ens jag.

Så idag tänker jag kämpa, för att få i mig tacobrödet. Utmaningen från friskhets-OS - minskandet på tabletterna tänker jag kämpa med nu under helgen och mellanmålet satsar jag att kämpa med på tisdag och onsdag.
Hur går det för er? (som vanligt kan ni skicka mejl eller be om att jag inte lägger ut er kommentar)

Dessutom har jag ju varit på Humlegården, ät-enheten. Tungt men för första gången på månader gav det något. Vi har lagt upp en vård-plan för två månader framåt, och på måndag blir det möte med teamet - läkemedelsdiskussion och fortsatt deltids - sjukskrivning.

Nu är det dags för mig att ta tag i uppsatsen.

Stolen moments

Blir så rädd för vad vi gör med oss själva. Jag förstör mig själv. Förstör det jag byggt upp. Förstör mig själv. Och när jag ser hur det går för andra, som har det värre än mig, som är mer sjuka än mig hugger det inuti. Ingen förtjänar att må så här. Så dåligt att de behöver bli inlagda. För att vara inlagd är inte kul. Det är verkligen inte kul. Även om det är lätt att vara där, för det mesta, mår man inte ett dugg bättre när man är där. Så jag tänker på dig, Minna.

Annars då? Jag är lite smått livrädd. Om en timme och 20 minuter ska jag vara på Humlegården. (ät-enheten). Det känns sådär. Det brukar vara jobbigt att vara där. Så jag ser inte fram emot det direkt. Men mamma kommer inte låta mig vara hemma. Och det är väl bra, jag mår inte särskilt mycket bättre om jag inte varit där på ett tag.

Så ja, update kommer vid 5 igen.

Glöm inte utmaningarna.
Se nedan
Friskhets-OS

Frisk hos grannen

Nu står jag och lutar mig mot en köksbänk i grannens hus. I deras nya hus - i deras gamla hyrde dom ju av oss sedan deras egna hus brann ner för dryga året. Är förvirrad över att inte kunna gå 30 meter på vår väg och så är dom där. Numera måste jag 40 meter till, UTANFÖR granhäcken som omger vår tomt. Min hund är lika förvirrad hon, Micha, storasyster, är min hunds favvo- all time.
Men jag bakar bakor, Micha bakar kladdkaka - med tomteskum!!! Nytt, då vi saknade riktiga marsmallows. Och jag har för avsikt att äta av båda. Så det så!
Hoppas ni taggar inför friskhet och lycka och mot framtiden!

Friskhets-OS

NU STARTAR FRISKHETS-OS!

Nu har det gått några veckor då förslag bearbetats, idéer planerade, pepptalkinlägg och det är dags för att dra igång detta här. Idéen som kom ur ingenting.

Utmaning 1. - äta minst ett mellanmål, någon dag (flera dagar om ni känner att det funkar lika bra) 
Utmaning 2 - om man äter för många tabletter (fler än ordinerat) ta en mindre varje vecka

Som jag sagt tidigare
det finns inga regler
man väljer själv vilken/vilka utmaningar man vill göra
man väljer själv om man vill delacmed sig av hur det går (mejl om man inte vill kommentera)
ställ inga krav på att jag kräver något, jag gör det här först och främst för min egen skull, jag behöver något att gå efter, vilket blir utmaningarna. Och jag hoppas att ni som är med får någon nytta utav det.

Kramar på er alla

med marie

Här inne då?

Det är lite svårt att känna efter vad jag känner, för mitt i alla känslor känner jag ingenting. (oj vad fint det lät :P eller, förvirrat annars :P )
Jag vet ju att jag varit här förut. Jag vet att jag varit mer än tio kg mindre än det här (mycket mindre än 10 till och med..Men det vill jag helst inte minnas).
Men det är ändå trubbel att hitta mig själv mitt i allt det här. Tankar snurrar, känslor flyger, ord svävar och jag ? Ja vad gör jag? Ingenting egentligen, sitter här och tycker att det händer för mycket.

Det här inlägget hade noll röd tråd och jag fattar inte själv vad jag skrivit, men som många gånger förr - jag orkar inte engagera mig.

Be ready, girls

Ångest med glädje. Gårdagen var, som ni kunde läsa, faktiskt rätt bra. Det gick bra, en del framsteg som sagt, och jag är rätt nöjd med mig själv - trots ångesten som kommer nu. Tappar fokus och stirrar mest ner i golvet i klassrummet och försöker skriva det jag inte hör. Och i längden ger det något, men idag, nej. Idag tänker jag på alla de där 800 kcal jag stoppade i mig igår. 800? Är jag galen, på samma gång? jag äter mer än det envanlig dag, men inte på en gång. Det skrämmer mig ltie att jag går ifrån alla mina vanor, där jag hade kontroll och regelbundet schema som jag kunde ty mig till. Men det är ju det jag ska göra - göra annorlunda. Göra så som jag inte gjort nu. För det jag gjort nu är precis det äs vill. Men jag tänker inte dö för att han säger att jag ska göra det.


Be ready, girls - om tolv timmar dyker den första utmaningen upp - den ni!

Äs är rädd

Idag har det varit en helt okej dag. Jag har köpt en skjorta och två hoodtröjor till mig själv, jag har ätit mat ute, jag har ätit dessert och jag har megaångest som jag knarkar bort, utan att ha några större problem med det. Inte idag. Så jag är nöjd med mig själv. Jag har gått dom där 10 000 stegen, men ja, och? Det är ingen större katastrof än de andra dagarna? Nej exakt. Så hela världen, lyssna när Elin sjunger med i den gladaste låten hon vet "Wouldn't be nice" (Minns du filmen, Sandra?) För jag sjunger med den lite i det tysta.
Och det känns rätt bra att sitta här med den här sortens ångest men ändå kunna sitta upp, det händer sällan, mycket sällan. Så var nöjd nu.

Jag är nöjd.

Tillhörighet

Som sagt var jag och mor på stan och det tog mamma drygt en timme att få mig att gå till en restaurang där vi lyckades hitta ett hörn där jag kunde se alla som kunde se mig. Se deras blickar när de tittade på fettot som egentligen inte borde äta för att hon är så ful. En mörkhårig äldre kvinna, med riktig häxnäsa och onda ögon som diskret såg igenom alla mina tröjor och såg det där jag så desperat försöker dölja. Men jag åt upp alla kyckling, inte potatisbrickorna dock. Det tog mamma tio sekunder att se att jag spillde sås på tröjan med flit så att jag sa: "titta så jag ser ut, kladdigt överallt, jag måste gå på toa." Det syntes hopplöshet i mammas ögon, i en sekund, för att i nästa tveka på om jag såg det för där fanns nu benhård vilja, som jag vet finns därunder hennes leende. Så jag gick inte på toa. Utan jag gick och köpte två hoodtröjor. För 225 kronor. En svart och en grön. Och fy nej, jag förtjänade det inte, men om jag ändå slagit på stort och trotsat ätstörningen genom att äta ute, där jag har noll kontroll, kan jag lika gärna fortsätta förstöra för honom. Och vet ni, ångesten som dödar mig nu, det var ändå värt det. För jag njöt under de där två timmarna på stan och en timme på restaurangen.
Så idag tänker jag vara nöjd med mig själv, vad äs än säger. Och jag tycker ni ska göra samma sak. För det är vi värda.

Det är lite knasknas i bollen

Runt runt vi går, in i dödens alla rum vi får...

Ungefär så har jag kommit fram till att jag gör. Det är dit ätstörningen tar mig. Har tagit mig till så många gånger förut. Allt destruktivt, allt ont jag kunnat göra mig själv, alla skador jag kunde göra - dem har jag gjort. Och vet ni, det är dags att ta itu med det. Därför åt jag pasta igår, och därför ska jag trotsa min rädsla (där ser du Caroline, nu gör jag som du säger!!! :P) och gå på stan med mor.

Den ni! Den du, ätstörning!

Vissel vissel på dig visslaren, jag vet att du är glad

Idag är jag rätt pigg. Ångesten vakar över mig, men vem kan rädda mig om inte Madde? Fantastiska människa. Utan henne skulle jag inte gå kvar här nu. Men idag är jag glad att jag fortsatte, för trots att jag inte känner mig så bra eller duktig så ligger ett Word-dokument öppet med tre sidor av arbete, som ska sluta med 15 sidor av långt, hårt, krävande och glädjerikt arbete. Jag är glad att jag har något att göra nu. något jag kan ty mig till. Fly till. Och nog kommer jag fly dit allt, massor av gånger. Förjag vill att vi blir den första konstillation som får MVG på den här uppsatsen. Den ni!

Och på torsdag drar det igång! Då nu, kommer det två utmaningar. Det finns två för at man ska ha möjlighet att välja mellan: en lättare och en lite svårare. Men allt det får ni veta på torsdag!


Fortfarande söndag, fortfarande januari

Finns väl inte så mycket att säga. Det rullar på i vanlig ordning här. Uppspydd potatisgratäng och nersvald glass. Yey vad jag är positiv. Men nej, för att glädja er ha rjag kommit fram till två saker.

Ett:
JAG ÄLSKAR DEN HÄR SAKEN (trots att hon är krävande)
bebis


Och
två:
JAG SAKNAR DEN HÄR SAKEN

Där skulle det vara en bild, men eftersom blogg.se inte jobbar åt samma håll som jag. Men där skulle det i alla fall vara en bild i 16 tjejer och 4 gubbar i gula tröjor. Året var 05. 2005. Dana cup, fotbollslaget, Dingtuna GIF. Dfet var länge sen, och jag saknar det. Samtidigt som jag inte gör det. Det finns en inneboende rädsla, som numera är rätt stark, för att binda mig. Så att ingå partnerskap med ett fotbollslag är inte särskilt genomtänkt. De sista åren präglades av att jag sprang ihjäl mig och svimmade på plan. Det var inte så mycket glädje, jag utnyttjade det mest som ett sätt att få permission och få träna. Men jag saknar att ha något att planera för och veta vad som gäller och veta att här har jag de mina och de jag väljer att prata med.
Jag saknar att höra till någonstans. Någon annanstans än ätstörningens land.

Vad vore jag utan dig

Ja äs. Ätstörning. Hej, ja jag ser dig. Jag vet att du finns där. Att du äger mig. Att jag är bara din. Att du vet att jag är ditt allt. Att jag vet att jag är det. Ja ätstörning. Jag vet att du är av den sort jag hatar mest - jag vet att du är en man. En karl. Det är dom som förstör mest. Du är den som förstör mest. Jag vet att du är det enda som betyder något. Som betyder att jag kan något. Att jag har något att ty mig till. Någon som förstår hur det är att vara jag. Som förstår varför jag är som jag är. Varför jag tänker som jag gör. Men vet du, ätstörning. Jag vill inte leva med dig. För jag har redan levt halva mitt liv med dig. Och det var inte så roligt alla gånger. Det var faktiskt väldigt många gånger jag mådde skit. Så många gånger som jag gjort som du sagt men ändå har det blivit fel. Ändå är jag trasig, ful, äcklig. Fet. Du sa att allt skulle bli bra om jag gjorde som du sa. Och jag gjorde som du sa. Lät bli att äta dom där sakerna. Lät bli att träffa dom där vännerna. Lät bli att gå till skolan dom där dagarna. Skar dom där såren du sa att jag skulle göra. Spy upp den där maten. Springa dom där stegen. Ta dom där tabletterna. Svimma dom där gångerna i källaren. Ljuga alla dom där gångerna. Jag var så där äs-ig som du sa att jag skulle vara.
Men vet du. Mitt liv blev bara värre med dig. Det gick faktiskt rätt åt helvete med dig. Jag fick inget liv alls. Jag lever inte. Du dödar mig. Så du, nu tänker jag inte göra som du säger. Jag tänker ta dom där tabletterna, inte fler än jag får, så att du så småning om dör. För jag vill leva mitt eget liv.


bild

Så här vill jag se ut igen. Glad, sprallig. Inte ensam. (7 dec 07, hos Maria, Uppsala)

9, 10 11 eller nå't sånt där

Det är faktiskt lite bättre idag, men det säger nog mer om gårdagen än om dagens mående. Som alltid är sömnen ett stort problem. Ångesten i natt var olidlig - 1237 steg mindre än 10 000 - nej. NEJ! Så gick det i mitt huvud. Och jag får skylla mig själv som trodde att det skulle funka. Att jag kommit så långt att jag inte behövde gå alla steg. Men det gick som det gick och om en vecka gör det inte så mycket, det är bara idag det är jobbigt att tänka på det. Imorgon är det nya problem att hantera. Som skolstart. 8.45 ska jag vara på skolan och det känns lite konstigt. Är lite förvirrad, mina tankar är inte alls där dom borde vara.

Men idag ska jag i alla fall äta en macka. Och mat, som jag ska behålla. Hur låter det? Ja Elin, det låter bra, det är äs som säger att det är fel och det är ju honom du ska besegra. Så lyssna inte på honom nu. Kom igen, Elin, kämpa nu.


That is it

Host. Host. Högt host.
Det är lite darrigt här ikväll. Ostabilt. Labilt. Ensamt. Hopplöst. Ikväll är en sån kväll jag önskar att jag kämpat mer förut så att det skulle varit mindre jobbigt nu. För 12 (ja 12 igen, jag ska skärpa mig med det snart) ja, i alla fall, för 12 godisbitar hamnade alla i toalettstolen. Så översatt är det lite rörigt på Västerås-fronten. Men idag blev det inga 10 000 steg. Den ni!

Så kort sagt kan man säga att det är lite bubbligt här. Konstigt. Ensamt.
Och väldigt Elin-likt.
Det känns väl tryggt, kära läsare?

Det är inte svårt

Är så trött. Sover så dåligt. Är vaken så dåligt. Men jag kämpar, för det mesta. Ätit bröd idag. Vitt bröd. Svårt, skrämmande, förvirrande, okontrollerat. Men det känns ändå som att jag stannar kvar i den här skiten, i sömnlösheten, ensamheten.

Nej, nog med depressiva, elaka, äs-iga tankar. Tänk på något annat Elin. Gör något vettigt. Något distraherande. Något som i alla fall betyder något. Som tvätten. Eller bära soffa, cd-ställ, skänkár, köksbok blablabla.

Get away with it

Det är rätt svårt att leva. Kanske är det det som är poängen med allt det här. Att jag ska inse att jag måste kämpa för att överleva. För idag, inatt, igår, var det en kamp att vilja överleva. Är så utled på det här. Att vara sjuk. Sjuk och tjock. Om jag nu ska vara tjock, vilket jag är, varför kan jag inte få vara frisk också? Vad är det för fel på mig? Vad är det jag gör så fel, som gör att det är så här?

Ni känner väl igen det. Ni känner väl igen mitt tjat om det också.

Och sen ska jag berätta en nyhet. En hemsk nyhet. En jobbig. En ond. En jag aldrig trodde jag skulle behöva säga. Men nu ska jag säga det, för nu är det sant, vilket jag inte trodde skulle hända. Jag hatar en hund. Jag KAN hata en hund. Hur gick det till? Hundar är det djur jag älskar mest av allt, jag har alltid sagt att det är det enda djur jag inte kommer kunna hata. Men det finns en hund jag hatar. Fullkomligt hatar. Han högg efter mig idag. Jag har bara fått en hund på mig som biter (alltså hugger i ond mening, på skoj, mest av min hund, har jag blivit tuggad på). Han åkte på en jävla smäll. Vad fan har man för uppfostran om man hugger efter en människa? Fy fan.

bebis

Så här ser en riktig, väluppfostrad hund ut.

bebis

Men ack så barnslig.
Hon är i alla fall min bebis, vilket är hennes tilltalsnamn, i alla fall av mig. Jag ropar bara hennes riktiga namn "Tischa" när jag är arg.


Att vara Elin

Det är alltid lite knepigt att vara Elin. Särskilt att vara den här Elin som jag är. För den här Elin är väldigt sjuk, för sjuk just nu för att inse att hon är sjuk på riktigt. Hur kan man vara sjuk av att vilja bli smal när man är tjock? Det är alltid lite knepigt att vara Elin. Hon vet nämligen inte om hon vill leva eller dö, men numera för det mesta är hon inte särskilt säker på något alls. Väger man 12 kg mer än man gjorde när man vägde som minst är det svårt att veta hur man ska ställa sig till saker. Som till att äta. Trots det äter hon. Idag också. Hon åt glass i förrgår. Chips igår. Och idag försöker hon sig på choklad. Ändå önskar hon att hon slutade längta efter att få äta godis.

Så kort sagt. Att vara Elin. Det är som att vara den sjuka människa människa som saknar att vara den riktiga Elin.

Välkomna till Olympiska spelen i friskhet

Här finns det Olympiska spel där du/vi kämpar för att bli frisk från den/de sjukdomar vi nu förstörs av - ätstörningar eller depression eller vad det nu än är. Vi riktar dock in oss på ätstörningar. Under spelen kommer vi sätta upp olika delmål som kommer fungera som utmaningar. En del utmaningar sträcker sig över en vecka, andra, lite större, kanske över några veckor.
Du väljer själv om du vill vara med, när du är med och vilka utmaningar du är med på.
Och självklart hör vi gärna om hur det går för dig och om du har några åsikter/förslag för vidare "tävlingar" i de mästerksapet.
Än har vi inte bestämt ett slutdatum, men vi har tänkt att det ska sträcka sig minst över sommaren och en del in på hösten.

Startdatum kommer inom kort
Alla är välkomna att delta.

//Elin & Julia

Julia och Elin


Låt 2011 bli ett bra år

Det börjar sjunka in att det är ett nytt år nu. Ett helt nytt år, som jag kan göra mycket mycket bättre än jag gjort det senaste. Och det finns en tröst i det, att det fortfarande finns chans att må bättre och ha det bättre än jag har det nu. För just nu känns det lite tungt att finnas till. Jag är frisk, jag är sjuk, vad är jag? Vem är jag? Och vad i helvete håller jag på med? Det är mest frågor utan svar och jag känner mig rätt ensam för stunden. Jag har inte mycket att klaga på: visst jag har inte pengar till att göra det jag vill. För jag skulle verkligen vilja prova att göra lite saker. Mest av allt skulle jag vilja åka på en resa. Komma iväg från allt det här och glömma att det inte alls är okej att äta vitt bröd och inte heller pizza eller potatisgratäng. För jag älskar allt det, så mycket, och ändå när jag har i tankarna att prova något av det blir det en total blackout. Men det är ju därför det nya året kan bli ett bra år - för att jag vet att det finns stora chanser att jag kan göra något bättre av det.

Så därför - så fort den här dagen är över lägger jag den till en dag jag inte ska minnas mer än av den anledningen att jag ännu en en gång kan lära mig något av den. Lära mig att det finns dagar då jag inte lika starkt vill ge upp alltihop.


familjen

Familjen Jul, 23 dec 10


Det var så här jag tänkte

Det är kallt, jag fryser, mina leder kan inte sitta still i samma läge i mer än en halvtimme så nästan tre timmar sittandes på gipsskivor vid mamma och pappa (lite nytta gjorde jag förstås, jag la golv ibland). Knäna knakar och det är svårt att sträcka ut på benen.
Men det är skönt också, det är inte ofta vi är vi bara tre. Mamma, pappa och jag. Men eftersom min lillebror är så duktig numera är han på landslagstävling i Sävsjö. Världens metropol. Eller inte. Dessutom har han nog letat på en liten tös från Strängnäs som också är inblandad i skyttet.

Annars då? Jag är helt slut, både mentalt och fysiskt. Som sagt är kroppen misshandlad och har varit det alltför länge för att den ska återhämta sig på någon dag så jag får nog släpa på mörbultade ben. Mentalt är det snurrigt. Det pendlar mellan botten och toppen, vilket i och för sig är alldeles logiskt då helt min bipolär sjukdom går ut på det. Men ibland är jag så trött på det. På att aldrig få vara någonting, någonstans där jag kan vara trygg. Som på psyk. Det var lätt där. Men farligt. Och självdestruktivt. Så inget jag rekommenderar.

Så satsar vidare på friskhets-OS. Något som jag kan ty mig till och ta tag i, istället för att ligga kvar i soffan där jag mestadels dvalar, istället för att någon gång få sova. Vilket inte händer särskilt ofta numera.


Friskhets-OS

Fått lite kommentarer och mejl (och tack fina Anna för mejlet) angånde mitt lilla pep-talk inlägg häromdagen. Och vet ni, ni har rätt: den där meningen som egentligen inte betydde mer än att jag ska göra precis tvärtom mot vad jag gör, den kanske faktiskt kan bli någonting. Så jag sitter faktiskt här och funderar (liksom några av er andra). Kanske ska jag starta ett eget OS - ett "friskhets-OS". Där jag sätter upp mål som jag ska klara av under veckan. Och ja, jag kan ju lika gärna slänga ut dom här så får dom som vill hänga på. Peppa varandra lite, bara för att få stöd i det här. För vi förtjänar inte det här.
Jag vill vara frisk nu. Jag vill vara vanlig. Plugga på högskolan, äta kebab när jag vill. Varför skriver jag allt det här när jag har sagt det femhundra gånger? Men jag vill i alla fall kunna gå ut genom grindarna utan minst 10 rosa piller. Men som sagt, glassen jag just åt är ett bevis på att jag fortfarande inte gett upp.

Så om ni har några bra utmaningar jag kan skriva till på min lista så skriv en liten kommentar. (eller mejl)

I´m a soldier

Här sitter jag nu och läser gårdagens inlägg. Eller faktiskt en hel del gammalt. Bara för att visa mig själv vad som hänt mig och vad som hänt med mig. Och lite har väl hänt, men jag kan inte säga att det är särskilt mycket positivt. Jag har egentligen kört fast ännu mer i anorexins spår och känner inte direkt att stödet att ta mig därifrån ökar. Mamma och pappa finns där, oförstående, rädda och aningens besvikna. Och jag förstår dom. För tio år sedan var jag en lovande student med livsglädje och några bra egenskaper.
Som så många gånger förr och som för så många andra dyker samma, exakt samma, fråga upp om och om igen, och vad finns det för svar på en fråga som: Varför?
För ja, egentligen, varför? Underbara människor (jag pratar inte direkt om mig, även om jag önskar att jag gjorde det) som älskade livet, levde livet, gladdes åt livet och ville leva livet. De flesta av oss var "duktiga flickor": höga betyg, bra i respektiva idrotter, tvättade svart och vitt och rött och gult och grått och grönt och någon mer obestämdbar tvätt, räknade matte med lillebrodern, hade perfekta vänner, föräldrar som ständigt påpekade hur bra vi var, hur rätt vi gjorde. Och så var vi där. Vi var bra, vi var rätt, vi var duktiga. Vad händer sen? :O :O :O ? "vad händer om vi inte får mvg på rättskunskapen?" "kommer bästa kompisen fortfarande vara kompis med mig om jag gör det här, säger det här?".
Men varför? Varför var det så viktigt att fortsätta vara smal, att få de högsta betygen, ha de bästa vännerna, vara den viktigaste i fotbollslaget, ha snyggaste kläderna, få flest kommentarer om hur bra man är, ha flest hjärtan-halsband, få flest brev, få flest blickar av den snyggaste killen. Ja ni fattar. Varför, varför är det så viktigt, vad är det som gör att världen går under om vi faktiskt inte gör och är allt det där?
Var det allt det som gör det värt att vara där vi är nu? För var det här vi tänkte hamna när vi försökte vara allt det där, kämpade så hårt för det.
Nej, jag tror inte det. Det var inte så jag tänkte. Jag ville vara bäst. Inte sjukast.

Så all den kraft, alla de år jag lagt på att bli så här sjuk, ska jag nu vända och göra tvärtom med - bli frisk. Bli hel, bli bra, bli kär i livet igen, bli en bra vän, bli en självälskande människa. Jag ska vända det här och vinna mitt nyuppfunna friskhets-OS. Som jag bestämmer börjar den första oktober. Då ska jag må bra. Tills dess ska jag ha vunnit kampen mot den här sjukdomen.

lycklig

Och så här ska jag se ut då!


Våra alldeles egna mästerskap

För fjärde gången har jag sett OS-krönikan och jag blir fortfarande fascinerad av hur hårt vissa människor tränar för att nå sina mål. De tränar 8-10 timmar och dagen, äter resten av tiden för att kroppen ska återhämta sig och sover rätt antal timmar för att kroppen ska vara i toppform. Och vet ni, det är så vi lever våra dagar. Våra dagar går ut på att tänka mat, räkna mat, planera mat, äta mat, spy upp mat, förbränna mat, sover mat. Vi ägnar våra liv, offrar våra liv till den här sjukdomen (sjukdomar i vissa fall). Sjukdomen som tar livet av oss. Så vadå? Dom kämpar för att vinna VM och OS. Ska vi uppfinna VM i anorexi och en annan gren för korttidsbulimiker? Nej för helvete.
Oavsett att jag gått nu upp vill jag hellre vinna klubbmästerskapen i friskhets-OS.


Alldeles betydelselöst

Fiolsträng, fiolsträng spela ljuv musik för mig.

Ungefär så försöker jag tänka. Försöker glömma bort att jag gått upp 0.6, försöker glömma att 24 jeansen inte längre hänger löst. För det är egentligen väldigt friskt att väga närmare den magiska gränsen. En gräns jag inte varit över sedan jag slutade nian (vilket var juni 06). Och det är hemskt. Avskyvärt. Men framförallt är det skrämmade. Rädslan bultar och det svischar förbi bilder av verkligheten som jag inte riktigt upplever längre. För i mitt huvud pågår ett av de största slagen som jag någonsin utkämpat. Och jag vill vinna. Jag vill väga över 50, för med äs är det inget liv jag lever nu. De senaste veckorna vågar jag inte gå ensam ute när det blivit mörkt, av rädsla att någon (just han kanske man kan säga, för det troligaste är att det är just han, den där speciella störda mannen jag en gång älskade) kommer och slår mig till marken och traumatiserar ännu en natt för mig. Jag vågar inte sova förrän de andra vaknat av rädsla att någon kommer mörda hela familjen om jag inte är vaken. Jag ligger i sängen och stirrar på dörrhantaget och var 12e minut måste jag upp och vrida det rätt igen, trots att det inte rört sig en millimeter. Jag vågar inte titta upp i spegeln när jag tvättar ansiktet, av rädsla att se ett monster i bakgrunden, med röda ögon (jag blir fullkomligt lamslagen när jag ser röda ögon).
Och så vidare och så vidare.

Var på ät idag (Humlegården låter finare så funderar på att använda det istället :P ). Tungt. Riktigt tungt är det just nu. Hon har tagit för vana att halvera den ångest jag beskriver eftersom hon (tydligen) tycker att jag överdriver den. Så ja, mina (numera) 12 skärsår 3 ggr om dagen är inte så viktiga, att jag svimmade i duschen spelar inte heller så stor roll och allra minst ska vi oroa oss för att jag inte äter lagad mat ens en gång om dagen. Det viktigaste just nu är att jag klarar av att skriva på en whiteboard-tavla. Känner mig som världens mest betydelselösa bagatell om inte ens min ångest är ångest nog. Och just det, det spelar inte så stor roll att jag äter 25 tabletter (15 fler än maxdosen) och bara ökar det om och om igen. Eftersom dom inte har någon effekt har det ingen betydelse.

Ursäkta för ett negativt inlägg. Känner mig bara så maktlös. Maktlös att ens överleva mitt liv. Numera är skillnaden mellan de 15 tabletter jag ska ta på en dag och de cirka 300 jag har lagrade ungefär 2 minuter i ensamhet då dödslängtan är större än kämparglöden.


Wrooom

Idag har det varit rena berg-och-dal-banan. Floppar och flippar och punkter och andetag och icke andetag. Kortfattat.

Längre version:
Vaknade av ångest. Sådär att hjärtat slår fel, inte bara slår fel av att det är sönderknarkat och söndersvältet utan av att det är något rent fel. Panikångest kallas det. Jag hatar av att vakna av det. Det händer inte ofta men när det kryper i benen och sticker i armarna spelar det ingen roll vad jag gör. Så jag började dagen vid tio med att ligga på golvet med huvudet slaget mot sängkarmen.
Det gick lite bättre när jag insåg att jag inte hade det värst, utan att det fanns andra som behövde mig. Sen platt fall av rädsla då jag förstod att de där antalet steg som min stegräknade inte var tillräckligt alls. Eller kaloriförbränningen. Så idag skiter jag helt i min lilla apparat. Visa mig själv att rädslan för att äs inte blir nöjd inte gör något. Att det inte spelar någon roll.

Men vad vet jag. I min snednvridna och bubbliga värld finns ingen logik.



Tänk vad vi kan lära oss av varandra

Nu sitter jag här och sitter vid min egen dator där knapparna sitter som på en vanlig dator.

Jag mår sådär. Lite fullproppad med mediciner och är lite trött utöver det också. Släpat sopsäckar och sorterat spikar och brädor och gipsplattor och ja. Lite patetiskt att bli helt slut mentalt bara av att jobba med mamma och pappa i tre timmar. Vad hände med mig? Jag kunde gå i skolan 7-8 timmar i skolan, möte 1-2 timmar, träning 2-3 timmar, varje dag samma visa. Jag gick i låga pumps och kavajdress, gick på utbildningar, höll i utbildningar, fyllde dagen med så mycket som jag tyckte var roligt. Som jag orkade med. Jag behövde inte sova mer än 4-5 timmar varje natt för jag gick på adrenalin och lycka på dagarna som höll det värsta av ätstörningen borta.

Men ikväll är en sådan dag då jag minns det extra, det där jag hade som kallades liv. Jag levde ett liv med en äs som jag kunde hantera. För jag tror på att man kan bli frisk, att man kan använda det man lärt sig under tiden av sin sjukdom och göra det till något som i längden ger något bra. Både för sin egen och för andras skull. För tänk vad mycket vi kan lära oss av varandra

en lite friskare elin

En lite friskare Elin, Hos burkman Hösten 06


Gott nytt på er

What de fuck. Fjärde försöket att skriva ett inlägg.
Så i korthet:
nyårskonserten från Wien var underbar, bättre än på flera år (klassisk musik)
Jag släpar skräp efter att de gamla hyresgästerna flyttat ut, det finns nämligen ett hus till på gården som vi nu bygger in ett större kök i. Tråkigt, eller ja, rätt tråkigt. Mamma och pappa är ju med.
Ångesten lever och är ganska glad i livet, jag är inte lika glad så jag lever ännu på rosa piller. De sitter fint i kistan, särskilt som det är tomt i den i övvrigt, då verkar de lite bättre. En dag ska jag sluta med dom och bara ta de mediciner jag måste, i och med min bipolär sjukdom kommer jag behöva tabletter livet ut. Fan på det. Men jag har accepterat det och insett att det är sant.
Men nya tag, andas Elin och ge livet en chans. Ta upp chansen mot äs.
Gott nytt på er alla, nya tag i år.
kram på er

RSS 2.0