Nu ska ni få höra!!

Idag är en bra dag. Eller nej, inte en bra dag, men en bra kväll. Det har faktiskt varit en väldigt bra kväll. Ingenting har egentligen hänt mer än att jag slappnat av. Jag har kopplat ifrån, haft min hund i knät (eller snarare över hela mig, då hon tar väldigt mycket plats, men det är ju en tolkingsfråga), ätit en dubbelnougat. Ja faktiskt en hel dubbelnougat! Och den tog faktiskt inte många minuter att få ner. Jag har haft mamma bredvid, jag åt tomatsoppa som jag behöll, jag åt vitt bröd till, som jag också behöll. De två monster som igår var nägra att bli ihjälslagna har ikväll varit tysta, och för övrigt är jag för trött för att reflektera över vardagen.

Annat då. Eh ja, annat då? Tänk nu, Elin, något mer måste det finnas. Nej tror faktiskt inte att min smått döda hjärna kommer på något mer just nu..

min hjärna

Min hjärna :P XD

Om man tänker tillbaka lite - Gotland

Kikar igenom lite gamla minnen. Minns tillbaka det jobbiga och svåra men också det som var positivt och som jag minns med glädje. Det är så mycket som hänt, som jag alltid kommer minnas och förknippa med människor jag älskat, människor jag hatat (ja, det finns människor jag hatar, även om dom definitivt inte går att räkna på en hand). Genom alla år, som trots glädje, i princip alltid innehållit en tanke om maten, en tanke om vad jag äter och varför.

gotland

Bild tagen 2004 på ett vallmofält på Gotland. Det är en av dom resor jag allra mest minns som fyllt av glädje.
För vet ni! Under den här resan åt jag utan att tänka klart en enda tanke om att det var vad jag åt..

pizza

Ja, det är en pizza. Min favvoizza - Hawaii.
Den resan var fin, vi gjorde mycket ihop när jag och bror var yngre. Gotland var i och för sig en av de roligare. Vi gjorde allt en turist ska göra, och lite till. Till exempel köpte jag och mamma mitt första vinglas till finservicen jag senare skulle komma att fylla på ända till nu. Jag har faktiskt en full serie rödvinsglas och hälften av vitvinsglasen. Inte för att jag direkt köper så mycket själv, brukar mest spara det så att jag får i present och julklapp. Har ingen brådska med att köpa det.

hoburgsgubbe

Vi åkte till Hoburgsgubben och Lummelundagrottorna också, det var också rätt fascinerande. Tänk vad mycket naturen kan skapa och förstöra.
Nog om fina resor, även om jag gjort många som kan visas.

Jag mår rätt okej. Är trött och trött på mig själv som inte kommer någonstans. Men jag lever, för några år sedan var det ingen som trodde att jag skulle klara ens det. 08 präglades av månader inlagd på psykiatriska avdelningar. Jag trodde inte själv att jag skulle klara 08 ut, och det året ville jag inget hellre än slippa leva mer. När vi sedan åkte till Österrike jag och mamma, sommaren 09, fick jag en ny syn på vad jag gjort. Tänk vad mycket det finns att uppleva, utanför väggarna på psyk. Det längtar jag efter att få se, jag vill inte vara tvungen att vara tillsammans med någon hela tiden, i rädsla för att misslyckas i ensamheten.

Det finns dagar då jag fortfarande sparar tabletter i en påse som sitter fast under en låda, det finns dagar (många dagar) då jag inte äter varken frukost, lunch eller mellanmål. Det finns dagar då jag inte ens äter middag, men det är ju inte så jag vill att det ska vara? Jag vill ju åka på semestrar med mamma, oavsett hur gamla vi är och blir, jag vill springa ute i spåret i glädje, inte av tvång, jag vill äta pizza en gång i veckan om jag vill det. Jag vill leva livet nu.

Och med den önskan uttalad ska jag röra mig mot yoghurten. OCH müsli.


Dysfunktionellt

Det är tungt tungt att vara jag idag. Hela familjen är dysfunktionell, bråk och skrik och suckar, människor som  går, smäller i dörrar, svär, halvgråter. Människor som hatar. För just nu hatar vi det odjur vi tagit emot. De två hundar ni redan sett på bilder massor av gånger tidigare har vi tagit emot då den familjen är på sportlovssemester. Det går inte att ha en hel vecka där vi är i upplösningstillstånd, bara för att bror ska få pengar för att ta hand om hundar han inte ens tar hand om. Han är inte ens hemma. Hatar, hatar hur vi sköter vissa saker i familjen. Det är helt ologiskt, och enligt mig fel. Men jag har ingen talan i frågan så ska inte klaga på det.

Annars är det inte särskilt bra heller. Nu går jag in på andra veckan utan att ha något att göra. Det betyder att jag överlevt en vecka sedan misslyckandet. Det är svårt att tänka på. Att jag inte ens klarar att jobba tre veckor. Inte ens 10 dagar gick, sedan var katastrofen verklighet.

bebis

En natt då vi inte sover.

Kvällen i ord och bild

Som sagt spenderades kvällen hos grannarna. God mat, tre rätter, som jag åt av och behöll allt av. Och jag vågade mig på sparris - vilket jag alltid hatat - men igår smakade det faktiskt bra. Så nu kommer jag inte pet ut sparrisen ur wookpåsarna :P Det var trevligt, både jag och mamma mådde nog bra av att komma bort lite och träffa skojiga människor.

mat

Familjen Tens samarbetar för att servera förrätten (som jag glömde fota) - sparris, med VITT bröd, och *trumvirvel* bacon!! Jag som saknar bacon så.

Middagen fortsatte med oxfilé, ugnsrostad potatis och SÅS.

Dessert blev vitchokladmousse och passionsfruktssås (som inte heter sås, men som jag nu glömt vad det heter:P) Det blev nog nästan normalportioner.

vi

Efter en lång middag bänkade vi oss i soffan och hade allmänt skoj. Jag och Micha lekte med mobilkameran och hamnade sedan vid Mitt stora feta grekiska bröllop, faktiskt helt okej film.

mamma

Med lite sprit i kroppen blir också mamma vild.

madde

Liksom den andra mamman. :)  (pappa i bakgrunden).

Strax före tolv klev vi in genom vår egen dörr där vi möttes av en kakafoni av odjur i form av hundar som skriker rakt ut. Till våra hundars försvar är det inte våra tre egna som skäller. Vi har tagit emot de två monster vi så ofta drabbas av att ha här. Jag tänker inte ens bråka med blogg.se för att få upp bilder på dom två idioterna, men lita på mig när jag säger att de är vedervärdiga.

Nu ska jag gå till min youghurt.


Hur blev det så här?

Just nu skriker alla på alla i det här huset. Och jag är den största orsaken. Jag går sönder lite, lite för varje gång det går fel. Och fel är allt det går just nu. Jobbet mamma fått, som då kallades fast anställning, har Arbetsförmedlingen nu gått med på att göra till ett vikariat, så den hon nu ersätter kommer tvingas till läkare om sex veckor, säger läkaren då att hon är arbetsför, ja då är vi tillbaka i det vi levt i i två år. Det vi nu kopplat bort, gått vidare ifrån, det kan om sex veckor vara tillbaka i. Den där friheten vi börjat räkna med, drömma om, försöka leva in i, den är lika snabbt borta. Nu går vi istället med paniken dunkandes inuti, tänk om det faktiskt blir så att de två åren vi trodde vi tagit ett steg ifrån är tillbaka? Vi hade börjat tänka på att kunna åka till Stockholm en dag, utan att behöva kompensera med pengarna i andra fall för att kunna göra det. Vi hade tittat på att äntligen få åka på en semester i år.

Så tack Arbetsförmedlingen, hoppas varenda jävel av er blir arbetslösa och utsätts för att få mindre pengar än existensminimum, som ni utsätter andra människor för. Jag hoppas verkligen varenda jävel av er får lida så som ni gör att andra får lida.

Kort sagt kan man säga att det är katastrof.

Stråla mamma

Nu har jag fått i mig mat. Och vet ni?!!! Det blev pasta! Okej, ingen vit som jag lovade mig själv sist, men ack, det var pasta och jag provade lite ketchup till. Så jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Såklart ångesten finns där och värst av allt, bara pappa hemma, som är lätt att lura men jag försöker verkligen behålla det. Och nej jag vågade inte riktiga köttbullar heller. Vad är det med mig? Allting ska vara så noga kontrollerat, inget får jag missa. Varenda kalori räknas TROTS att jag faktiskt inte vill det här mer.

Men ikväll är det fredag, jag och pappa är ensamma, hela kvällen, vilket jag tänker njuta av för det händer en gång i halvåret. Dessutom kan jag njuta av det utan dåligt samvete för mamma är hemifrån av en bra anledning. Jag hoppas hon har det megakul i Stockholm på födelsedagsfesten. Riktigt roligt, för födelsedagsmänniskan fyller femtio, hon jobbade med mamma på ett tvätteri på 80-talet. Hon har öppet hus och vet inte att hon kommer. Det var nämligen en till kvinna från tvätteriet som ringde och frågade mamma om hon ville komma, dom har inte träffats på nästan 20 år. Mamma strålar verkligen nu när hon fått börja jobba.
mamma

Och vet ni, en dag ska jag också stråla.

Med det sagt

Det är fredag idag. Det är en kall dag. Det är en seg Gösta. Det är en trött Elin. Och en något misshandlad kropp, dumt gjort av mig idag, men det ska jag hämta igen och behandla kroppen lite bättre ikväll. Jag ska äta mat hade jag tänkt i alla fall. Eller nej, jag SKA äta.

Var hos Marie idag. Det var lite tungt. Jag får höra mer och mer om maten. Hon frågar om och om igen om jag vet att det där kommer hända med min kropp om jag gör så här och om jag inte gör det kommer din kropp säga ifrån och göra det. Ja jag vet. JA FÖR HELVETE JAG VET. Jag har levt med allt det, alla dom där felen på kroppen som protesterar i flera år nu. Så nej, du behöver inte berätta om söndervittrade tänder, organ som går ner i funktion, hjärta som kan sluta slå, knän och fötter som knakar, rygg som smärtar, leder som bryts. Ja. Ni vet allt det där. Och alla hundra saker till. Jag VET det. Jag orkar inte höra att jag måste äta mer, för jag vet det redan. Och jag försöker nästan varje dag. Eller faktist någon gång varje dag försöker jag.

Ni som är på väg ner, i början av sin sjukdom - stanna upp innan du fastnar därnere. Väl därnere rullar sjukdomen på i sitt eget tempo, skiter i om du klarar det eller inte. Det du strävar efter - smalhet - du offrar ett helt liv för det. Det är inte värt det. Jag hade hellre levt mitt liv nu.

Med det sagt ska jag äta yoghurt nu.

För min egen skull. (ett ovanligt positivt inlägg från en något ovanligt positiv Elin)

Tandläkare var det som stod på schemat idag som sagt. Det är inte själva det dom gör som skrämmer mig. Min kropp och min mun har misshandlats och vanvårdats i så många år att det inte skrämmer mig. Det som gör mig rädd är själva grejen att det är någon annan som gör det. Jag vill inte att människor rör vid mig. Vid det äckel jag är. Men det var samma gamla tandläkare som jag haft sen jag var fem. Eller sex kanske det var. Hon har inte träffat mig på två år, förra året var jag ju hos tandregleringen för koll. Hon frågade om mediciner och medan jag funderade ut medicin efter medicin hann hon tänka efter "att "den här medicinen den använder man ju mot det här..". Det syntes på henne, till och med jag såg det, trots att hela huvudet simmade i gele, tack vare en viss sorts rosa tablett. Hon frågade hur jag mådde. "Jo tack, jag har vägt mer än 15 kg mindre, har varit inlagd i nästan ett år totalt och lever på för mycket tabletter. Men jag har kommit på idén att lyssna på läkaren så jag har börjat ta hand om mina tänder nu.". Och jag fick det bemötande jag helst väljer, utav dom två reaktionerna man kan möta. Det ena är att man är ett offer, offer som man ska tycka synd om. Vilket jag tycker är värst. Jag är ett offer, ett offer för mig själv, för att jag inte gör något för att komma undan det jag är ett offer för. Se då hellre på mig som att jag är den jag är - störd. Se på mig som att det inte borde vara möjligt, att det inte är sant, att det är helt otroligt - att jag är onormal. För det är precis det jag är. Jag är störd. Jag är sjuk. Och desto oftare jag inser hur fel det är, desto oftare hoppas jag att jag går åt rätt håll.

Och idag har jag faktiskt gjort det. Okej, det var 18 tabletter som trillade ner istället för de 2 jag egentligen får ta per tillfälle. Och normalt tar jag mellan 8-12, så okej det var inget framsteg. Men framsteget ligger i att jag pratade om det, jag pratade om mig själv. Jag har inga problem att berätta om tiden inlagd och hur jag äter och kroppen som är förstörd, men det är inget problem för att det inte är mig själv det handlar om. Det är om någon helt annan, någon som lever en mardröm jag inte kan förstå. Men idag var det jag själv som berättade om mig själv. Det är tungt, men trots det åt jag middag när jag kom hem. Till och med smör på köttet! Den ni. Så idag känns det som att jag gjort något viktigt, något positivt för min egen skull. Och det var värt ångesten, för utan ångesten skulle jag inte behöva bry mig om att berätta en finare version av en lång sjukdomshistoria alls. Och jag önskar att jag inte haft sjukdomarna men att jag ändå lärt mig samma sak. Och det går inte, det vet jag. Så därför känns det bra idag, för när jag lärt mig hantera ångesten, som jag vet att jag delvis kommer ha för resten av livet (är bipolär), då kommer tiden jag inte fått nu.

en frisk elin

Den friskaste Elin som funnits. Jag 04, där jag är frisk och glad och framförallt spontan och aktiv. Jag levde livet! Ni vet det där som väntar på att man ska komma ut ur mörkret med siffror, mörker och ångest. Ja livet, exakt.


Tänka sig?! Mer snö!

Här flyger flingorna än och till och med jag börjar tröttna, trots att jag faktiskt gillar snö ganska mycket. Barndomen och uppväxten som gjort det. Tack farmor och farfar. Honom har jag faktiskt lyckats att inte tänka så mycket på. Det brukar inte sluta så bra om jag fastnar i minnen. Men jag kan inte sluta känna tomrummet efter honom.

Jag mår nog rätt okej, lite oroad än. Har inte kommit in i vanorna att jag är ensam numera. Så själviskt, för jag vet att mamma behöver jobbet och mår bra av det. Men jag har inte varit ensam så här sen början på gymnasiet vilket är nååågra år sedan. Kanske är det nyttigt också, men jag låter det gå ut över mig själv och min kropp. Den protesterar högljutt varje gång jag rör på mig för mycket. Jag har mig själv att skylla, men jag kan inte sluta försöka pressa kroppen till det yttersta ändå.

Nog om det, jag ska återgå till de sista hundra personerna som ska få sitt personnummer inlagd i medlemsregistret. Har redan gjort mer än 500. Vuxenpoäng till mig!

Några timmar senare

Nu är jag hemkommen, slut med nöjd. Dumt att jag ställt in så många gånger, men nu var jag där, och tiden försvann iväg lika fort som alltid. På något sätt hittar vi alltid fram till varandra. Fin tösabit det där. Efter många jobbiga minnen vi pratat igenom är jag trött, mentalt slut, men det ger ändå mycket att ta upp dom igen. Se om man ser annorlunda på saken numera, om man lärt sig något mer.

Imorgon står det att jag kl 15 ska vara hos *trumvirvel* TANDLÄKAREN! Yey, jag och framför allt min plånbok skriker högt i protest. Svindyrt. Vore bättre att skita i det. Skit samma om tänderna vanvårdas lite. Har dem klarat sig hittills så. Men men, ska väl ta mig dit, med många tabletter går det.

God natt

Svisch

Nu känns det lite trasigt. Jag överdriver nog, som någon annan sa, men det känns lite, lite tomt inuti. Jag vet ju att hon inte kommer skicka sms till mig längre, i ångest för att få lugn. Det är inte jag som är den som ska rädda dig längre.

Nog om det, nu till något roligare. Jag ska in till stan igen. Kommer vara rätt slut, två dagar hos vänner och en dag hos tandläkaren. Tre dagar i rad fylld med måsten och engagemang. Det är nog mest feghet, men det är ändå krävande att vara social. Det är inte min starka sida. Det är tryggare att vara ensam, då gör jag ingen större skada. Hoppas jag.

Ombytta roller

Hon blev jag
och jag blev ingen,
men det viktigaste,
hon blev din

Utan mig skulle
du aldrig
vara hel
igen

Och nu är du
utan mig men jag
tycker du ser
rätt levande ut

Men ändå ser du
inte att jag är den
som trasas sönder,
nu när jag är utan dig

Innan du kom

Vad vackert allting är
När man är ensam,
Man liksom ser att
Solen inte alls
Skiner och att
Världen inte alls stannar
Upp för att hjärtat
Ska börja slå rätt igen
För allt är precis
Lika trasigt och ensamt
Som innan du kom

 


År efter år

Nu är jag hemma igen, trött och mätt och lagom illamående. Men det skiter jag i, jag har träffat en underbar människa, som alltid gör mig glad. Tänk vad vi har upplevt genom åren. Ja vi har känt varandra sen vi började sjuan. Vi fyller 21 i år. Oj. Är det så länge? Ja. Det är så länge. Högstadiet, alla jobbiga år, alla jobbiga killar och alla jobbiga läxor man inte tyckte man lärde sig ett skit av. Sen kom den där tiden då allting handlade om "den viktigaste tiden i ditt liv". Valet till gymnasiet. Som visade sig bli en berg och dal bana för oss båda, henne mest kanske  man ska säga. Hon valde fel skola, där hon inte hade en chans att lär sig nya saker - en så kass skola var det. Efter två dagars diskussion valde hon att börja på skolan jag valt. Det visade sig bli början på tre år till tillsammans. Och nog har det varit många kapitel för sig. Vi har fallit och stigit båda två. Jag kraschade men hon stod kvar. Så på något vis överlevde vi dom tre åren också, efter tårar, svek (från min sida då i och för sig), inläggningar, telefonsamtal och läsa-varandras-uppsatser-stunder.
Så tack för ALLA år.

högstadiet

Med det säger jag god natt.

Maria

Det är lite snurrigt idag. Har sovit länge idag, fick sova flera timmar också, i sträck. Det var sannerligen skönt. Behövde det också. Vem vill inte ha lite sömn liksom?

Idag ska jag röra mig in till stan för att träffa Maria. Det var länge sen vi sågs. Ska bli skönt att se henne trots att det är tungt för henne. Min fina tös. <3

Maria och jag midommar 09

Ett lite godare val

Det är lite svårt nu ikväll. Bröd. Jag har ätit bröd?! Jag åt det och det stannade kvar i magen, det känns bra när man frågar mig, men fråga huvudet? Då är det inte lika bra känsla i magen. För jag är sjuk. Elin, du är sjuk, du kan inte fortsätta så här.. Jag vet. Du behöver inte skrika, jag hör dig ändå. Jag hör också att jag är fel. Gör fel. Äter för mycket. Äter för lite. Gör fel. Gör mindre fel. Existerar. Det är nog det största problemet. Att jag finns.
Tänk vad lätt alla skulle ha det om jag inte fanns.. Slapp mig och mina lögner, mina problem, mina långa sms, min ångest och mina långa, negativa inlägg och ja, ni slipper hela mig. Jag skulle vara glad om jag slapp mig själv.

Nog med deprimerade inlägg för idag, jag ska ta mig till min lillebrors uppsats och senare, förhoppningsvis flera timmars sömn. Det vore skönt, att äntligen få sova flera timmar i sträck.

Ingen pasta idag heller

Okej, jag tänker lova mig själv (och Camilla) att jag ska äta pasta snart. Imorgon eller på onsdag - beroende på vem och när folk ska äta. Numera blir det jag som får laga mat varannan dag.

Idag gick i alla fall brödet till tacos ner, vilket är bättre än igår. Och creme fraiche. Rester blev det alltså idag - mest av ekonomiska skäl, men också beroende på att ingen orkade engagera sig i att laga mat när det ändå fanns klart liksom. Men ångesten jagar, dock är det inte värre än vanligt. Skönt det, även om ångesten inte är rolig i alla fall.

Nu - till grannen!

Pasta

Egentligen är det ganska konstigt att vara ätstörd. Hur kan något så onormalt och konstigt och bissart hända en människa? En från början normal människa som växer upp, vissa under bättre förhållanden än andra, men fortfarande, det är en sjuk sjukdom. Fel. Galet fel. Jag vill inte ha den. Jag vill inte vara fångad i den här skiten jag levt i så länge nu.

Därför tänker jag äta pasta idag.


Handen på hjärtat

Boom.. Boom.. Dunk.. Dunk.. Aj.. Aj.. Aaaaj.

På alla tänkbara sätt gör det ont idag. Hjärtat dunkar sönder mig, äs skriker sönder mig, jag hatar sönder mig. Jag har suttit här länge nu och försökt komma på något positivt att säga, men jag kommer inte på en enda sak. För min egen överlevnads skull tänker jag då på. För om det inte vore för den där inneboende, skrämmande rädslan för vad som kommer hända mig nu, då skulle jag faktiskt vara glad för mammas skull. Jag ska vara vaken till ett och väcka henne då. Hon vill inte bli sen till jobbet första dagen. Så vi har bestämt att hon lägger sig vid 20 och jag väcker henne vid 01, då åker hon till jobbet och jag går och lägger mig och går upp sen vid 10 när mamma kommer hem från jobbet. Det känns bra, då kanske jag får in lite rutiner, trots att jag inte har något vettigt planerat i övrigt.

Men någon glädje? Nej inte direkt. Vad finns det att vara glad över? En vän kraschar. Flera vänner kraschar. Skolan kraschar. Mitt liv kraschar.

Hej då och god natt

The wrong foot

Idag har jag kommit fram till en mycket klok sak. Men smärtsam. Och skrämmande. Och lite smått dödande. Men det är nog bra att jag insåg det. Anorexin har förstört så mycket, skadat och ja, till och med dödande. Utan honom hade jag nog haft ett jobb som jag tyckte om och klarade av. Utan honom hade jag varit normal nu. Frisk och fri. Det skulle vara bara jag som levde i mitt huvud. Jag skulle våga äta chips och godis samma dag, jag skulle kunna åka buss ensam, jag skulle inte skära sönder kroppen, jag skulle inte ens behöva ha rakbladen i telefonen, skulle inte heller behöva bo på toaletten flera gånger i veckan i skolan, skulle nog inte ens har begäret att skära varje gång det blir jobbigt, skulle inte försöka gråta ur mig all smärta. Jag skulle nog inte ens känna mig gräsligt äcklig eller behöva prova kläder som inte passar i en halvtimme. Tänk er att kunna äta den där potatisgratängen jag så länge velat prova. Kunna äta McDonalds bara för att jag tycker om det. Det vet jag i och för sig inte om jag verkligen gör, men i alla fall tanken att kunna prova det.

sötisar

Två solstrålar som har det väldigt mysigt på en bädd i hundrummet.

Nu du Sandra! Nu kommer min lista

Nu ska jag fylla i den här fyra-saker-listan. Äntligen, eller hur Sandra?! :P

4 TV-program jag ser:
Criminal Minds
Masterchef
På spåret
Mord och inga visor

4 saker jag gjort idag:
Handlat tvål och sirap
Dammsugit övervåningen
Tvättat
Busat/roat min hund (därmed inte sagt att jag själv uppskattade det, för hon är ganska krävande, och biter hårt)

4 saker som jag längtar efter:
Lära mig sluta skära
Potatisgratäng
Återbesök till Paris
Att kfå klara av att jobba normalt

4 saker på önskelistan:
Lära mig leva
Pengar så jag kan betala pappas lån på huset
Jorden runt resa i ett halvår
Att farmor får dö lugnt och stilla som hon vill

4 saker jag avskyr:
Ångest
Ärtsoppa
En sur hund
Mer än 25 graders värme

Sorry för tråkig info men jag är ingen särskilt rolig person så det passar rätt bra :P

Fuck off

Det blir inte direkt bättre. Maten går kaaaasst och jag är så trött på att det enklaste ska vara svårast. Men jag vill ju så gärna bort från det här? Vad är det för fel på att önska? Vilja? Desto mer jag önskar och tror att jag försöker desto sämre går det. Idag lär jag svimma, förhoppningsvis inte på stan bara. Dit mamma vill dra mig nu. Men för hennes skull så är det värt det. Hon börjar ju jobba om 40 timmar ungefär. Självisk som jag är så är jag lite orolig för vad jag kommer hamna i..

Men nog om det, jag SKA ha det bra idag med mamma. En riktig mamma och Elin-dag.

Botten och toppen

Som väntat är det ingen toppendag för min del. Inte alls egentligen. Men så har jag ju min mor. SOM IDAG SKREV PÅ ETT ANSTÄLLNINGSKONTRAKT! Äntligen får hon göra något annat än vårda mig hela tiden. Vilket varit det enda hon gjort de senaste åren. Så lite glad är jag nog. Hon börjar jobba på måndag. Vilket betyder att jag blir ensam på förmiddagarna. Jag är ledig i två veckor nu med de andra har praktik.

Och vad gäller den så är det tungt med just det. Känner mig så dålig. Funderar om och om igen vad jag gjorde fel. Vad jag skulle gjort istället. Och nu då. Vad vill jag göra nu då? Om en månad slutar jag skolan, och vad händer efter det? Vilka möjligheter har jag egentligen? Om jag inte klarar av en praktikplats i fem veckor, det blev ju bara tre, hur ska jag klara att jobba som en vanlig dödlig?

Var på ät idag också. Tungt, som alltid, men att behöva berätta alla dåliga nyheter för Marie var inte det bästa som hänt. Ännu ett svek mot människor som försökt kämpa för att jag ska få leva igen. Vi har konstaterat att det viktigaste är maten. Som det inte alls går bra med. Middag var tredje dag i princip, och då är den inte ens lagad oftast. Så ja, två mål mat om dagen känns långt borta. Men Elin ger inte upp, hon ska vinna och hon SKA äta lagad mat OCH couscous OCH en kryddad yoghurt. Dessutom ska hon äta chips ikväll, eftersom min mor vet att det är det enda av typen onyttigt som kryper ner i min mage om det är min favvosort. Så jag ska göra allt jag kan för att klara av den här dagen.

Är det okej att vilja dö nu? Inte leva? Ruttna bort? Kämpa i onödan?

Fan. Fan. FAN. Jävla helvetes kuk fitta fucking piss skit.

Jag har just begått ett av de största misstagen i mitt liv. Jag blev utkastad från praktikplatsen idag. Det betyder att jag kommer få mitt första IG i slutbetyg på en kurs. Vilket leder till att jag inte kommer få ett slutbetyg på hela utbildningen utan får bara ett samlat betygsdokument. Fan. Jag är dålig. Så oändligt dålig. Suger.

Orkar inte skriva mer, ska gå och dö nu.

Allrengöring

Idag har jag spenderat dagen med allrengöring, stolsdynor och dammsugarmunstycken. Stolsdynor har dammsugits och spolats, ribbor i ryggstödet har rengjorts, stolsben torkats, bord skrapats, golv våtlagts, springor millimeter-dammsugats. Som ni märker har jag städat - tack och lov ledde det till att jag fick vara ifred hela dagen. Inte en människa hackade, suckade eller viskade om/på mig. Det var skönt att vara ensam, andas. Har inte varit ifred och ensam på flera dagar, så det var behövligt. Fortfarande vill jag bort därifrån, fortfarande vill jag till lättheten. Det enkla livet - ja, kort sagt - jag saknar psyk.

Men nog om det. Imorgon dyker min lärare upp. Ska bli skönt att träffa någon som känner mig och som försöker förstå och som låter mig vara dålig och sjuk och galen och fel och negativ. Det gör liksom ingen roll vad jag säger, hon tycker det är lika viktigt oavsett vad det är.

Ett inlägg kommer om några timmar, när jag förhoppningsvis ätit.

Jag lovar, jag andas

Om Gud fanns skulle jag gärna se ett livstecken från honom nu, för det känns lite konstigt att leva nu. Eller inte konstigt, eller jo, men också fel. Det känns som att jag inte passar in här, i den här världen där det inte alls är okej att sakna alla konstiga saker. Det är inte okej att vara konstig. Det är inte okej att säga att man är psykiskt sjuk, än mindre att man är ätstörd, en anorektiker. Det är inte okej att vara jag. Det tycker inte ens jag. Det är inte okej att leva om man är jag.

Det är fel att vara jag.

Årenvidelatkommerjagalltidminnas

Det är tungt just nu. Riktigt tungt. Värre än på länge. Och ja, trots de senaste veckorna som varit katastrof. Men så är det, det är värre nu. Det är svårare att andas, kroppen känns femtio kg tyngre, benen känns tröttare, huvudet mer dött. Idag kom beskedet att Lotta slutar. Lotta, läkaren som följt mig i så många år nu. Jag har mött världens alla sorters läkare, alla med sin charm. Eller ja, vissa har förstås saknat charm alls. Men poängen är att jag träffat så många människor inom psykatrin och vården att jag lärt mig ta vara på de vettiga. Lotta tillhör toppen på den listan. Ingen läkare har engagerat sig så som hon gjort, ibland har hon gjort fel, men hon har alltid gjort det i välmening. Hon har tänkt, diskuterat, pratat, skrivit, ringt, läst men framförallt så har hon HJÄLPT. När alla andra struntade i att jag tog överdoser och stod på broar och sprang bredvid tågrälsar så kom hon med psykologer, behandlingar och tabletter och ja, vad mer kan jag säga, till en viss del livet. Eller ja, faktiskt, hon kom med livet.

Så tack Lotta, även om du inte läser, men i tankarna tackar jag dig för åren vi delat, åren du kämpat med mig.

Vuxen och bra

Har ätit två chokladpraliner nu ikväll. Kom just hem så tycker det är rätt bra kämpat av mig att sätta i mig dom efter kl 22. Men dom gick ner och visst, jag mår kasst, men jag försöker hitta styrkan för att klara de nästkommande dagarna. Det är två veckor kvar, tre om man räknar den som är nu. Så har snart gjort halva praktiken i dagar räknat, men räknat i dagar jag jobbat är det några dagar kvar.

Men det känns inte särskilt bra. Egentligen borde jag inte göra praktik alls, men nu gör jag det och jag är för envis för att ge upp utan strid. Sen att jag inte kan garantera vad jag ska och kan göra efter skolan som slutar i mars, det är en annan sak som vi inte ska ta upp nu.

God natt på er <3

Te och kakor

Mitt huvud dunkar och jag är allmänt orolig. En ny vecka har tagit sin början och jag är så otroligt trött på mig själv. Det är väl väntat förstås, men icke desto mindre tycker jag illa om det. Idag jobbar jag mellan tre och tio. Få se hur det går, bra hoppas jag, men med tanke på att jag varit rätt kass hittills där så lär det inte bli bättre idag. 

Denna veckan kommer Annelie och hälsar på också. Lite lagom nervös för det. Blir nog propaganda för att jag ska sluta för att jag mår för dåligt. Och kanske har dom rätt, jag mår kasst. Men samtidigt - vad händer med mig om jag slutar praktiken för tidigt, innan den egentligen är slut, hur kommer jag ta det? Krascha? Överdosera? Låsa in mig? Totalvägra leva? Det är sånt som jag gör. Sånt jag gjort i många år nu, det är tryggt och vanligt - det är mitt egna lilla hem.

Tre rutor senare

Nu har jag fått i mig tre rutor choklad och känner mig både rädd och stolt. Det är väl förstås vanligt i min sits, men just nu känns det som att jag går upp, upp och upp i vikt. Vilket inte syns på vågen för den visar ner men kroppen växer, jag kan ta på fettet på magen. Varför är alla andra så fina trots att de väger mer än mig? Hur lite vågen än visar på blir jag inte ett dugg smalare. Det är väl det som är anorexi förstås.

Ikväll blir det potatis. Och denna veckan kan jag tyvärr inte säga att jag följt matschemat över huvudtaget. Ingen pasta alls och yoghurten vid elva som skulle representera frukost, mellanmål och lunch har bara intagits en gång. Denna veckan blir det bättring, skärp dig Elin. Hoppas er vecka blir lika bra som jag tänkt att min ska vara.

Brum brum

Min dator låter som att den blivit misshandlad. Den skriker lite fint sådär, jag vet, men en dator kan faktiskt skrika! Skojsigt att något konstigt händer, som inte är tråkigt. Vilket var fallet igår, Frida och Irene dök upp och vi hade det rätt trevligt, trots mina demoner som skriker. Äs var stark igår. Får skylla mig själv när jag började följa honom, då är det svårt att vända om den dagen. Men jag åt fyra gelehallon, två naturgodis och en ruta Mjölkchoklad med daim. Smaskens, även om det smakade lite järn och metall, tack ångest för det.

Idag är en ny dag, då jag har tänkt äta en HEL rad Marabou. Jag har redan börjat, en ruta hittills. Wow, right?

Ha det fluffens.

Brum brum

Min dator låter som att den blivit misshandlad. Den skriker lite fint sådär, jag vet, men en dator kan faktiskt skrika! Skojsigt att något konstigt händer, som inte är tråkigt. Vilket var fallet igår, Frida och Irene dök upp och vi hade det rätt trevligt, trots mina demoner som skriker. Äs var stark igår. Får skylla mig själv när jag började följa honom, då är det svårt att vända om den dagen. Men jag åt fyra gelehallon, två naturgodis och en ruta Mjölkchoklad med daim. Smaskens, även om det smakade lite järn och metall, tack ångest för det.

Idag är en ny dag, då jag har tänkt äta en HEL rad Marabou. Jag har redan börjat, en ruta hittills. Wow, right?

Ha det fluffens.

Helt överlägsen

Ingenting flyter utan hackar sig fram, ibland blir det bra, men resten blir det totalt kaos med. Jag tappar kontrollen och det enda som liksom håller mig uppe är ansvaret att klara av det jag åtagit mig. Tänk när jag kan släppa allt när skolan är slut. Det är åtta månader sedan jag började och tänk er, jag har inte tagit en enda överdos på hela tiden. Eller alltså, en överdos som gjort att jag blivit inlagd. Den ni, det är rekord. Inte sen den första överdosen för fem år sen har det gått så lång tid. Och på sätt och vis känns det bra, samtidigt som det gör mig rädd. Vad har hänt med mig? Det var en trygghet att vet vad jag hade för alternativ på göra - listan. Så en överdos skulle vara skönt. Slippa mig själv. Slippa mitt liv.

Men nu till något positivt - jag har en underbar familj.


Det är liksom konstigt

Trött, trött, trött. Känner pressen från mig själv, för den finns där. Även om jag vet, VET, att den inte gör mig ett dugg bättre. Den gör äs starkare, mig mer gör den bara skit, den gör mig patetisk. Jag vet dessutom att det bara är skitinlägg som inte är ett dugg roligare att läsa. Så jag förstår att läsarstatistiken dalar, för det har den gjort. Men jag vet inte egentligen. Varför går det så åt fel håll? Lär man sig inte genom åren? Lär sig knepen, fuskvägarna, bakvägarna?

Och den sportiga, gamla Elin hoppar av lite lycka för hon såg just Anja Pärson bärga brons till Sverige. All sport är kul. Eller nej, inte basket. Men all annan sport är intressant att veta något om. Skidor, alpint, för de som inte vet vad Anja håller på med.

Åk skridsko och ta med pucken

Sportintresserade fattade att jag tittar på hockey. Vilket, jag (med stora bokstäver) VILL POÄNGTERA, ÄR VÄLDIGT SKOJIGT!!! De som läst min blogg mer än en månad vet att det inte händer många gånger på ett år. Men faktiskt så är det det. Ni, gamla läsare, känner ju till min far. Min kära pappa som jag inte är så kär i när det är sport på teve. Men då han förhoppningsvis överlevt 5 mils bilfärd bort från hemmet. I det här yrvädret är det makalöst om man klarar sig hel. Men i alla fall, utan honom är det ingen som skriker att domaren är köpt, skidåkaren ett äckel eller målvakten dum i huvudet. Så skönt med det.

Sen då, det viktiga - där rubriken också passar bra - dagen. Dagen har varit omtumlande. Jag är trött, hög, nöjd och ångestfylld och egentligen bara förvirrad. Även idag har jag varit på praktikplatsen och idag var det uthärdligt. Dessutom tog jag inte för många tabletter. Eller alltså, för många mot vad jag får (som alltid), men inte för många mot vad jag brukar. Idag var fjärde dagen då jag försökte få i mig den där näringsdrycken som jag drack två klunkar på i måndags hemma. Jag gjorde som de andra dagarna och öppnade locket för att det skulle lukta men vågade inte dricka. Mitt i tankarna hamnade jag ensam med platschefen. Vilket är det jag har som dagens stora händelse. För det var ett samtal jag är stolt för att jag genomförde men mindre stolt över vad jag sa. För när man pratar normalt om en onormal sak, det är då den ter sig som mest onormal. Men jag tror hon har lättare för att acceptera nu när hon sett min inte alltför fina arm, sett mig tappa andan för att jag luktade på näringsdrycken, hört mig berätta om tankarna på att inte göra tillräckligt bra, eller göra fel eller göra konstigt. Jag har också berättat om den mentala resan det innebär att ta sig till att äta, dessutom vad det innebär att vara sjuk och vara bland normala. Man får en annan syn på sig själv och ätstörningen när man förklarar den för någon som inte vet. Man börjar tänka. Är det så här jag gör? Varför gör jag så här? Hur tänker jag?

Ja det var allt för mig för ikväll.

Oh my god

Mamma skäller. Äs skäller. Jag skäller. Och vet ni? Jag mår lite sämre för varje dag som går. Varje dag krossar mitt huvud, bryter sönder mina fötter, knycker av mina knän, mörbultar min kropp, skändar mitt huvud. Ja, sammanfattat heter det att VARJE DAG DÖDAR MIG.
Och det är nog vad jag förtjänat: kroppen har jag fysiskt sett dödat på egen hand, huvudet är nog mest mörbultat av min feghet att bli frisk men det stora trubblet är själen, hjärtat, som ska leva, flamma upp och stråla mot världen. Det enda jag ser från det hållet är en trasighet, något som skadats och trasats sönder.
Ja så är det nog, jag är trasig. Trasig, förstörd, trasig.

Kan tyckas, ja

Kämpa, kämpa Elin. Det är nu du ska kämpa, visa att du inte vill ge upp. Så du ska sluta spy, sluta skära, sluta svälta, sluta säga lögner.

Jag vet. Jag vet så väl vart det här är på väg. Och det känns så bra. Men så fel. Jag vill inte vara sjuk. Men jag vill vara smal. Men jag vill vara frisk. Då är det inte så här jag ska göra.
Så därför tänker jag inte fusk träna imorgon på praktikplatsen. Jag ska vara tacksam flera gånger om för att jag ens få vara där. Annelie kämpade så hårt för att jag skulle få vara där. Nu igen för att jag alls får stanna då jag knappt kunde stå rakt upp i måndags. Av matbrist. Näringsbrist. Av sjukdom. Av en sjukdom som kallas anorexi. En sjukdom som kommit att ha förstört mitt liv. Den första halvan av mitt liv. Så nej ANOREXI, jag vill inte ha dig mer.

Så ikväll ska jag äta.


Domen lyder: Snart, om du inte skärper dig, har vi inget val

Det är tungt idag, som igår. Har konstaterat att tiden med minnesluckor är tillbaka. Gårdagens första timmar (kl. 6 -14) består av tre minnen: jag däckad på toa och ramlar in i handfatet när jag ska resa på mig, jag hängandes över hyllan jag skulle torka, jag vaknar kl 14 av telefonen som ringer. Samtalet har jag i och för sig glömt. Men resten av dagen minns jag en del av.

Det finns nog flera förklaringar till varför allt nu blivit som det blivit (blivit att jag slagit in på vägen mot ett mindre friskt liv menar jag). Det svåra är att förstå helgen, vilket leder till att jag nog var mindre välförtjänt av att jag åkte dit. Så delvis är det nog straff för allt det som var för bra för att vara sant. Dessutom åt jag middag två TVÅ i rad. Spydde upp den ena. Gårdagen fortsatte i samma spår. En pannkaka som spyddes upp. Ha mig som ett facit - på hur man inte ska göra. Någon dag, snart, tänker jag skita i äs. Skita i hur han skriker på mig att min mage borde vara tom.

Och fortsättningen på den vägen består just nu av hot från min mor. Eller ja, både mamma och pappa. Ät annars åker vi in. Vilket nog blir om någon vecka i så fall. Brukar inte gå så fort för dem.

Men jag är inte feg. Eller jo, men inte enbara feg. Så därför ska jag försöka mig på mellanmål strax.

Tuff dag

Det har varit en tung dag. Skulle upp sex, var evigheter sen jag skulle upp så tidigt. Det var tungt och svårt. Vilket ledde till att jag nog ägnade en halvtimme på toan där jag sov. Inte bra i pappren senare. Men har redan haft det tungt där så egentligen borde jag inte ha så stora förväntningar. Men jag ska dit på torsdag så är det bara!

Göteborg

Nu är jag hemma. Och faktiskt har jag haft en bra helg. Spydde en gång, men resten gick bra. Eller ja. Det var middagen det. Tacos en kväll och kyckling en. Älskar ju mat. Egentligen. Men det spelade inte så stor roll, för det hade inte kunnat bli bättre än vad den blev. Sju andra underbara flickor som gjorde helgen strålande. Vi har inte gjort mycket alls, mer än att åka spårvagn till systemet och andra gånger för att ta oss till systemet. Vi har haft ett antal tio liter sprit den helgen. Vilket mitt huvud och min kropp påmint mig om. Men det var det värt.

Bilder dyker upp så småningom.


Fyra vackra i Göteborg

 i Det är riktigt kallt idag. Det spöregnar ute men jag kan inte njuta av det. I vanliga fall blir jag lugnare när det regnar men idag är det en spänd och nervös Elin som har ångesten grävandes i henne. Hon är rädd. Rädd för allt det vanliga. Men också rädd för det ovanliga - för att åka tåg är inte vanligt. Det är trångt. Seriösa samtal med konduktörerna. Seriösa samtal? Vad säger man då? Våga äta de där äppelbitarna jag ska tugga på. Äta utan att smaska eller så att andra inte ska se att fettot tuggar i sig?

Men Elin har tänkt att ha en underbar helg med massor av konstiga skämt, höga skratt, promenader i ett slaskigt Göteborg, spårvagnsresande mitt i nätterna OCH DET JOBBIGASTE  AV ALLT - MAT, i alla former, sorter, kaloririka OCH godis. Dricka sprit. Jag ska äta precis vad jag vill, inom rimliga gränser och inte fuskträna en enda gång.
OCH BÄST AV ALLT - jag ska träffa fyra personer jag känt i fyra år, längre ändå med några av dom. Vi träffades genom en hemsida (dikta.se). Jag och en av töserna, S, lärde känna varandra 05/06 ungefär. M., som jag i och för sig kan säga Marie för henne har ni redan läst om 05. Nästa söta bit kommer från Uppsala som jag ockå rest tiotals gånger till. Sedan är det den största överraskningen av dom alla: den enda av oss fyra som inte träffat N. Som kommer från Umeå så inte så konstigt. (bor man i den svenska öknen får man skylla sig själv :P ).

så ser Marie ut

Men det sagt återkommer jag med ett kortare update inom kort.Göteborgstösen

Göteborgstösen S.

Maria uppsala

Maria uppsala (7 dec 07)


Pladder och mummel och vimlande

Hoppsan vad dåligt mår men hoppsan vad jag inte vet vad jag vill längre. Är så rädd för att försöka med något för försöker jag och idet inte går då vågar jag kanske inte alls försöka mer. Är så uppe i kaos. I ett totalt inferno av tankar. Andas ångest. Gråter osynliga tårar. Och för första gången någonsin, NÅGONSIN, var jag nära att bryta ihop inför en människa jag träffat via någon myndighet. Och kanske hade det varit bra - för jag är inte långt ifrån en total kollaps.

Så därför säger jag till er: rädda mig genom att hålla tummarna för att jag klarar den här helgen FÖR VET NI?!

GÖTEBORG VÄNTAR PÅ MIG!
Om mindre än 24 timmar sitter jag på ett tåg (Observera att det är ett SJ -tåg, det är därför jag inte skriver ut ankomsttid :P )

Men hej alla Dikta-tjejer - äntligen ses vi alla!

D-dagen

Hör ni hur det dunsar? Hur det ekar nerifrån djupet där jag just slog mig till döds? Hör ni att botten var hård och kall? Att jag krossades sönder därnere? Hör ni mina sista andetag? Nej ni gör nog inte det. Men det gör jag. Om och om igen i huvudet och att det där blir verklighet är inte långt borta.
För det som ni inte hör men som jag hela tiden repeterar - är döden. Eller, döden med stort D kanske? Döden är det i alla fall. Och den är rätt lockande. Faktiskt är det snart ett påträngande behov. Min alldeles egna D-dagen. Döden-dagen.

RSS 2.0