Kanske?

Här kikar vi på James Bondfilm. Rätt skoj. Något att fokusera på. Mycket snurr i huvudet och jag är inte riktigt säker på hur jag mår. Kanske mest trött? Kanske mår jag som det känns som att jag mår. Inte så bra. Försöket hålla skenet uppe. Le lite när andra ler, skrattar när andra skrattar. Tror faktiskt jag lyckas rätt bra.

Gott nytt år på er.

Rätt bra

Det är blandade känslorn här. Fick ett glatt avbrott här just så tankarna är inte i ordning, inte ens den ordnade oordning dom annars är i.

Dessutom är det bestämt att jag åker till Uppsala på onsdag. Finfint det. Har saknat att vara där. Har saknat flickan där. Hennes händer. Hennes doft. Ja henne kan man säga. Trots att vi sågs för två veckor sen. Kan aldrig träffa den människan för mycket.

God natt.

I sin famn

Stod länge i duschen med benen halvvägs ute ur duschen riktad mot badrumsskåpet där den lilla silvriga saken ligger. Ännu längre stod jag i duschen med det i handen. Rörde vid det liksom kärleken snuddar vid hjärtat. Stod där, minut efter minut gick. Drog på kallaste och slängde mig ut ur duschen sen. Hur kan saknaden fortsätta dunka sönder mitt huvud? På bara en timme är behovet där igen. Behovet av att ständigt vandra med döden vid min sida. Med sin hand i min. Eller ja, min hand i hans är kanske närmare sanningen. Men än dock fortsätter vi vandra, på fel väg antar jag då jag inte kommer ett enda steg närmare livet. Vill jag ens till livet? Jag kanske bara väntar på att döden leder mig rätt. För en dag kommer han göra det. Ta mig till döden. Snabbare än som var tänkt, jag kommer aldrig bli gammal, och kanske är det bara en bit bort eller så kanske det är flera år bort. Den där slutgiltiga förlusten i kriget jag ständigt utkämpar. Kriget jag vet att jag alltid kommer få kämpa i. Aldrig mer än permission, tid att åka hem och se livet lite grann, bara för att alltid ha något att sakna där ute på slagfältet igen. Kriget som vet att så länge han håller igång så har han mig i sin hand, i sin famn. Och jag stannar där. Som alltid.

Lite sådär

Funderar starkt på att hetsäta. Mamma och pappa åkte just och jag är sådär äckligt hungrig. Verkligen så det gör ont i magen-ont. En lussekatt kanske? Skulle önska yoghurt, men har vägrat det sista veckorna så finns ingen i kylen.

Så ja. Jag mår inte alltför toppen. Känner mig trött på livet, känner mig misslyckad. Känns inte direkt som att jag kommer någonstans, som mamma sa. Det går för långsamt framåt och när det väl gör det så går det lika fort tillbaka. Orkar inte hålla uppe det som är bra, orkar inte hålla det dåliga till bara dåligt och inte katastrof. 

Vet inte hur jag ska göra. Hetsäta? Kämpa? Springa? Kämpa? Skära? Kämpa? Ge upp? Kämpa?

Orkar helt enkelt inte

Vad hände med framsteg? Två steg fram, ett bakåt. Jävla skit. Ligger i brors säng och reflekterar över hur mitt liv egentligen ser ut. Hur det blivit. Inte alls som jag tänkt mig. Jag hade ju tänkt att fortsätta som jag gjorde. Var ätstörd och konstig när jag mådde dåligt, det var alltid maten som fick ta smällen. Där emellan var ju allt lite lättare, stressigare men mer värdefullt. Massa roliga saker, viktiga saker. Levde livet. Allt eftersom dog det där ut. Framtidsplanerna om att jobba med möten och författande av texter och arbeten, träning, vänner, resor. Vad fan hände? Livet försvann som vattnet gör från stranden. Går inte att hålla det fast där. Det bara försvinner, långsamt med än dock fortsätter.

Så här maler jag på. Känner mig värdelös och misslyckad. Vet inte vad jag pallar mer. Inte särskilt mycket.

Lite nöjd

Nu sitter jag här och gör mest ingenting. Muttrar lite över en viss hund här hemma. Mammas. Slarvat bort en pusselbit ur mitt pussel, bitit sönder en smörkniv och skällt på en mattläggare i evigheter. Egentligen är hon ju faktiskt inte särskilt ouppfostrad, mest rebellisk. Charmigt det också för det mesta. Jag har haft en bra natt, även om det tog ett bra tag för mig att lägga ifrån mig rakbladen. Låg där och drömde, försökte simulera smärtan för att slippa faktiskt göra det, och DET GICK. Så lite glad är jag ändå på mig själv, armarna ser i övrigt inte så fina ut. Inte särskilt fin kropp överhuvudtaget. Men i natt gick det bra.

Om en halvtimme ska jag vara hos psykologen. Lite nervös faktiskt. Hon har verkligen tjatat på mig om den här julen.

God kväll

Nu är klockan kväll och jag är inte trött överhuvudtaget. Vilket är otroligt dumt med tanke på att jag då inte kommer sova i natt. Men vad gör det egentligen. Sova är ju lite sådär halvöverskattat. Enligt mig då. Även om jag är i stort behov av det för tillfället.

I övrigt mår jag sådär. Sitter fast i jobbiga tankar och då jag på något sätt lyckats låta bli nya skärsår så ägnar jag mig, omedvetet men än dock, åt att riva upp de som redan finns. Ont som satan, men det är ju poängen. Inte särskilt smart heller då det är uppenbart att jag då har ritat några nya streck, vilket jag tidigare förnekat när frågan dykit upp. Så bra är jag.

Nu tänker jag äta upp vindruvorna som mamma letat på i kylen.

Och så var vi tillbaka

Farmor här hemma i Korsån igen, jag sitter i soffan, med mamma och pappa bredvid OCH kaffe. Välbehövligt. Det har varit bra dagar, sammanfattat, med ett antal mindre men kraftiga ångestattacker. Vad annars hade jag väntat mig liksom. Inget annat faktiskt, även om jag hoppades på att jag skulle härda ut bättre än jag gjorde. Nu blev det inte så, men här är jag nu. Tröttare, men glad.

Är det okej?

Vet inte riktigt vad jag ska skriva för jag mår egentligen inte sådär toppenbra. Har lite svårt för att kontrollera alla tankar så hur det blir i natt kan jag bara drömma mardrömmar om, med tanke på hur natten som var gick. Den gick inte toppen kan jag förtydliga. Den där positiva känslan efter att ha lyckats med julen ersätts de nu av de negativa tankarna som kommer: jag klarade julen - jag åt mat - jag fick mer än jag förtjänade - jag hatar mig själv. Den där fina känslan försvinner långsamt och jag vet inte hur jag ska hantera det. Äta upp mig 38 kilo till? Känner mig som det största misslyckandet någonsin. Ingenting duger.

Återkommer med bilder från helgen, där jag kanske också kan vara lite mer positiv.


Tillbaka

Sådär, då är jag tillbaka från semestern, som varit blandad. Tung natt, otroligt tung natt men dagen har varit bra. likaså igår, med undantag för någon timme runt intag av mat. Blev mängder med mat och JAG var så himla SMART och gick till vågen imorse. Ingen rolig syn, men jag tror inte att vad vågen än visat skulle jag nog inte varit nöjd. Våghelvete. Men nu är det strängt förbjudet att gå i närheten av vågen fram till nyårsdagen.

Farmor är här och mår bra, njuter av att komma hemifrån och dessutom träffa familjen. Vi träffas ju inte så ofta som varken hon eller jag vill. Men det har varit bra, lite sura miner emellanåt, men vi har haft det trevligt. Kameran har gått sig varm, julklapparna är alla nöjda med och maten är god. En riktig jul, med undantag för den snöfattiga marken utanför fönstret.

Återkommer med bilder, mer tid för kommentarer och djupare tankar.

Gosh

Nu är det kväll och jag mår sådär. Har mått sämre och sämre vartefter dagen gått. Gick rätt okej på ät. Jobbiga psykologen som tjatar sönder. Hon har mycket klokt att säga, tyvärr nötar äs sönder det där kloka efter en dag så jag förträngt hur bra det var det hon sa. Så är jag tillbaka i de negativa tankarna vilket leder till alla dumma saker jag gör.

Jag har i alla fall ätit fisk idag. Det stannade i och för sig inte kvar men jag åt det. I övrigt är det rörigt. Om 12 timmar är pappa på väg för att hämta farmor. Ska bli roligt, men är lite laddat också att det är någon mer här hemma, även om farmor bara är farmor. Jag ska göra ett tappert försök att inte krascha under helgen. Hur nu det ska gå till.

Ny dag.

Nu börjar nedräkningen på riktigt. Det hela börjar med att vi hämtar farmor imorgon. Hon tycker det ska bli kul att komma ner. Se min lägenhet, träffa lillebror, fira jul. Ja, komma hemifrån tycker hon nog ska bli skoj. Tur det eftersom vi normalt firar jul uppe hos henne. Nu är det inte så och för min del är det rätt skönt att inte behva åka iväg. Hur mycket jag än älskar Korsån så är det lättare att vara här hemma.

Om en timme är det ät och psykologen som gäller. Känns sådär. Får lite skit som vanligt men kanske det jag behöver just nu.

God kväll

Nu börjar kvällen bli sen kväll och jag är trött. Oändligt trött, men är nog övertrött så sova lär bli svårt. Mår i övrigt sådär. Är trött på livet, trött på mig själv och trött på att jag inte riktigt kommer framåt i kampen. Därför blir det lite svårt att finna värdet i att kämpa. På sätt och vis vill jag skita fullständigt i vad jag håller på med, bara ge upp, kapitulera och strunta i att kämpa mer. Det vore så lätt. Att vara ätstörd är faktiskt inte så svårt. Det krävs engagemang, men att finna styrkan till att engagera sig i att vara ätstörd är inte särskilt svårt att finna. Det är så djupt inrotat att det liksom inte behövs letas efter. Hur stört är inte det? Vad fan är det jag håller på med? Det borde ju vara fantastiskt svårt att hitta förmågan att gå emot en av människans mest elementära kunskaper. Det är det inte. Det är hur enkelt som helst.

Skit vilket positivt inlägg, nu struntar jag i det här. God natt.

Tisdag

Idag har varit en bra dag. Tankarna finns där, men idag har de inte riktigt ägt mig. Jag har haft det bra, bakat och köpt lite julklappar. Känns okej. Lite fattigare, lite tjockare men lite gladare.

Är dock helt slut nu. Trött. Efter flera dagar av uppladdning inför i lördags, sedan allt göra i ordning efter det, och nu idag. Åkte buss till och med. Men mentalt är jag slutkörd så i natt kan jag nog sova.

Baka med Micha

Här har det bakats och det har varit kul. Skumtomtefudge och knäck. Det blev bra både. Snart ska vi ta oss till shoppingcentret för att shoppa julklappar. Börjar bli klar med mina känns det som. Pappas ska hämtas imorgon, mammas ska köpas idag, brors likaså, farmors är fixad, Marias andra julklapp ska inhandlas idag och Ewas har jag inte kommit på någon till än (TACK FÖR HJÄLPEN MARIA!!!!). Sen är det inte så mycket mer. Eller inget mer faktiskt. Eller jo, Micha. Får se vad jag hittar på. Tror jag vet vad jag ska köpa. Någon dag.

Så ja, jag mår rätt bra.

En sån där dag

 Idag har varit en bra dag. En lugn, bra dag. Kära grannen dök upp vid 10 efter att jag diskat och sen dess har vi kikat på Harry Potter, den femte filmen och lite annat skoj. Ätit kyckling har vi gjort, lekt med hundskrället och sprungit i snön. En lagom dag för mig. Trött nu, men mår okej.


Bra dag

Igår var en bra dag. Faktiskt väldigt bra. Tung, tuff, jobbig, men bra. 17 personer vistades i lägenheten någon gång under dagen, 12 samtidigt som mest. Förstår inte riktigt hur det kan vara så jobbigt att träffa människor, människor som jag känner, ändå var jag helt slut när vi tog oss till sängen. Hade en stark pelare att luta mig mot under dagen och trevligt sällskap i sängen, tack Maria. Mamma och pappa var nöjda med mig. Tror jag. Jag är i alla fall helt slut nu och osäker på hur länge jag håller mig vaken under dagen.

Fick massa roliga presenter, alla var roliga faktiskt. Mortel, jobbigt men nyttigt. Har inte skaffat någon med flit, då är jag ursäktad från att laga sån fin och jobbig mat :P Chokladfondueskål. Snökula, med en ängel i. Stor vas, också i stort behov av det - har inte särskilt många. Vinställ också behövligt. Och fin flaska till dessutom. Bok - Niceville, som jag verkligen sett fram emot. Film och bok av Maria (Västerås-Maria). Vi såg filmen på en gång, Remember Me. Den var fin. Verkligen stark.

Jag åt ingen smörgåstårta... Försökte, men vågade inte. Tårta blev det i alla fall, 1.5 gång. Andra gången var lite jobbig. Men jag åt, och massa godis när det bara var Maria kvar.

Hon har i alla fall åkt nu, och jag är tillbaka hos mamma och pappa.

Maria skriver det Elin säger att Maria ska skriva

Skriv att dagen har varit bra, mycket folk och bra
Elin har fått många fina presenter

Vi ser på disneyfilmer och dricker alkohol Maria tycker det är varmt men Elin fryser som vanligt. Hennes fötter är varma tydligen!

Idag har det ätits smörgåstårta, chokladtårta och inte vi men andra har ätit cupcakes! Mumsigt. Nu skriver förresten Maria improviserat för Elin tystnade väldigt fort. Vi har hunnit kolla på Pongo och de 101 dalmatinerna och nu ser vi Bernad och Bianca! Fast vi har inte sett så mycket av den.

Vi pratar gamla minnen från 07 alltså fyra år sen och två månadet!

Hihi kanske ska sluta skriva? :D


(Hahahahahha)

Tänk om..

Klockan är alltså 12.11 nu. Jag har varit vaken i några timmar och är trött. Städat runt lite här i lägenheten. Ångesten gnager och skräckscenarion fortsätter dyka upp i mitt huvud. Panikångest? Spy? Gråta? Någon som kommenterar min feta kropp? Kläder i present? Eller totalkrasch? Hur svårt kan det vara, lite folk..? OCH VAD I HELVETE KAN JAG HA PÅ MIG SOM DÖLJER MIN FETA KROPP??????????

I övrigt är det rätt okej. Ätit en bit ur chokladkalendern. Det är okej.

Sjuhundraelvatjugo

Inte varit en särskilt bra dag. Eller ja, inte särskilt dålig heller. Bara tung. Var hos psykologen idag, och som alltid var det mycket förmaningar, många saker jag gjort fel, mycket jag ska ändra på. Ja som vanligt alltså. Känns sådär. Vill göra något bra. Vill göra någon nöjd. Vill göra något så att jag själv känner mig nöjd med något jag gör. Det händer inte ofta. Eller faktiskt aldrig. 

Är lite trött på allt. Undrar vad mitt liv tog vägen. Det där livet då jag mådde bra, då jag kunde göra precis vad jag ville, slapp kontrollerande ögon, slapp vågar, slapp kaloriräknande, slapp ätstörning, slapp depression, slapp döden. 

Jag vill leva igen.

Det var bra

Fick i mig lax. Som jag behöll. Det var faktiskt helt okej, kändes som en vinst. Det gör det inte längre. Känner mig fetast i världen. Tittar på min kropp och ser bara kroppsdelar som ser groteska ut. Låren skaver mot varandra, magen når Kina, armarna hänger. Helt enkelt kan man säga att jag inte alls är nöjd med mig själv. Det känns helt enkelt inte alls bra.

Orkar inte.


Hat, hat älskade hat

Denna dagen har inte börjat bra alls. Mådde inte särskilt bra från start, vilket jag räddade upp, ytterst tillfälligt tydligen, med att klara av att läsa bok. Läste 84 sidor och tänkte därefter duscha då jag är ett äckel, mer äckel än normalt hur nu det gått till. Det gick så där eftersom "hur mycket varmvatten som helst" inte räcker till mig. Det har ju aldrig hänt förut. Så jag får väl fortsätta gå runt och se ut som ett odjur.

Det hela fortsatte med att vågen visade plus. Äckeljag. Är redan smällfet. Borde inte ätit den där kycklingen igår. Sa ju det.

Internet tog en kvart att få igång.

Jag har två tröjor, varav en tjockstickad, två filtar, strumpor och raggsockor. Gör ingen större skillnad.

Tänka sig, den här dagen kan nog inte sluta särskilt bra.

Härliga dag, hatade dag. Dra åt helvete.

Hets - nej!

Här sitter jag, återigen och funderar på hets. Är hungrig, men har bestämt  mig för att neeeeej, ingen hets. Alls. Är trött på att spy, trött på att svälta, trött på att vara sjuk, trött på att spela frisk, trött på att kämpa, trött på att finnas. Men faktiskt. Just nu känner det inte relevant, så länge jag låter bli att göra något så kan jag fokusera på helgen. Just nu, exakt nu, känns det bra inför lördag. Det kommer bli folk, alla inbjudna har tackat ja, tack och lov har de flesta sagt olika tider så det blir nog inte alla på samma gång. Förhoppningsvis. Vet inte hur jag skulle hantera att det kom för många samtidigt. Men det är då, nu är jag fullt upptagen med att njuta av stunden.

,vigi

Trött.
Men har träffat en vän, OCH ätit kyckling, och för första gången på en vecka stannar allt, ALLT, kvar.
Den du anorexi.

Orka orka

Det känns inte särskilt bra just nu. Känner mig mest borta. Avskärmad från världen. Har fastnat här, härnere, har ingenstans att ta vägen, ta sig upp är för svårt. Varför är allt så svårt? Även det enklaste är näst intill omöjligt att klara av. Fattar inte själv hur det ska gå till att ta mig ur det här. Jag är helt enkelt trött på allt det här. På allt fallande, på allt kämpande. Det är nog inte okej det här. Inte alls okej.

Uscha

Här är det inte bättre. Känner hur hungern kommer ta mig till hets. Hatar att hetsa. Det är vidrigt och jag går 33 kg av minsta lilla. Så varför äta? Nej ingen hets. Ska inte.

Som sagt, jag orkar inte. Det är inte kul att finnas.

Riddare

Letar efter livet. Letar efter mig själv. Letar efter det vackra. Det sägs att det finns även för mig. Ändå ser jag inte ens vägen som leder dit. Förblindad av något mindre vackert som gör mig övertygad om att det är det bästa jag kommer få. Någon viskar i mitt öra att något rosaglittrande strålar mot han som kallade sig riddare och sa att jag var hans prinsessa. Han går vid min sida och ler mot mig, vackert, bara precis lagom fint för att jag ska fortsätta vandra med honom. Blind av förtrollning ser jag inte att mörkret jag nu går i inte leder mig till något bättre, något finare, något ljusare. Där framme väntar det som kallas slavarbete, inte för han utan för Döden. Döden som jag så länge längtat till och hans hem som jag så länge försökt ta mig till. Jag ser inte, jag känner inte, bedövad av självhat och längtan till friheten, som han bredvid hela tiden väser fram att friheten inte är något för mig, att det inte är bra nog för mig, bara Döden är fullkomlig, bara Döden kan ge mig ständig lycka. Och hur jag än borde göra går jag ändå dit. Långsammare och långsammare, mer och mer tvivlande, mindre och mindre exalterad, mer och mer osäker, mer och mer rädd. Ändå tar mina svaga ben mig ditåt och jag tappar liksom bort allt vid sidan av, allt finare och den där friheten som jag inte riktigt minns nu. Fallande stjärnor når mitt huvud i förhoppning om att smärtan ska väcka mig till liv, förgäves. Livet ter sig avlägset och spegelbilden med drag av likgiltighet träffar inte mitt hjärta tillräckligt hårt för att rosornas piggar ska ta mig tillbaka till han och tillbaka till världen där han finns, för den verkligheten var inte lätt, inte skinande vacker, inte hel och inte ens lycklig särskilt ofta. Den bara var, bara fanns där, utan något lätt och vackert, inte lik snön jag älskar så. Men det är långt bort. I en sagovärld där den riktiga riddaren väntar på mig. Men jag, jag ser Döden vart jag går.

Allt detta ja

Har just borstat tänderna. Är hungrig. In i h... hungrig. Hur svårt ska det vara? Tugga, svälj, glöm. Hur farligt är det att äta? Och om jag går upp 12 tusen kilo då kan jag ju gå ner dem sen? Bara jag äter nu? Bara lite lite.. Som sagt, jag kämpar. Kämpar, tänker, tjatar, skriker, på mig själv för att få ett slut, ett bra slut, i alla fall för idag. För första gången på en vecka lyckas avsluta med något bra på matfronten. Gah. Lite filmjölk. Bara något litet.

God natt.


Aldrig tillräckligt

Varför? Varför försöker jag? Det går aldrig, till slut blir det alltid fel. I slutänden måste saker göras om, ändras, raderas, börjas om. Orkar inte riktigt med mig själv. Med vardagen. Med allt. Med allt som inte är någonting egentligen. Bara på låtsas. En liten fejkvärld där utanför mitt huvud som jag inte alls förstår. Förstår inte logiken, de oskrivna lagarna, de självklara valen. Förstår inte vad det viktiga är egentligen. Förstår inte någonting kan man säga.

Det var dock en trevlig kväll igår. Tack fina.


Sådär då

Det är lördag och jag mår inte toppen någonstans. Mår blaha men ser fram emot kvällen. Ska bli kul att träffas, vi har inte setts på ett tag eftersom jag ställde in förra veckan. Har ätit tre pepparkakor idag. Och en kopp kaffe. Slipper middagen. Så skönt. Det är en sån kamp, för varje måltid.
 Flera gånger per dag tar så mycket energi. Så varje gång jag slipper känns det lite lättare, men mer misslyckad.
Hej då

Kaaaaallt

Massa filtar, kläder, sockor, ingenting hjälper. Fortsätter frysa och fortsätter önska att allt kunde sluta här. Vara över. Men ändå sitter jag här. En macka idag.. Och en geisha, snodde från mammas godispåse. Godis.. Jag som brukar älska godis. Brukar kunna få i mig 12 bitar på en kväll. Minst. Gah vet inte hur jag ska göra. Lovade att ta chips ikväll. Jag värdesätter löften högt, så hur ska det gå... 



Kanske var det inte

Livet som väntade på mig,

Som jag trodde den där

Gången då du viskade i mitt öra

Att det inte var farligt att

Lämna tragikens ursprungskälla

 

Nu sitter jag nämligen här

Och längtar tillbaka

Till det där som startade

Allt det här jag nu sitter i

Och allt som ekar mot

Hjärtats ärrade väggar

 

För allt det, som var då,

Är så lätt jämfört

Med det som är nu


Suck...

Är så trött. Less på allt. Hungrig. Ensam. Hopplös. Känner mig alltigenom halvdöd. Ja nästan död. Ungefär där är jag just nu. Orkar mindre och mindre. Vill mindre och mindre. Gör mindre och mindre. Dör, långsamt, men jag dör. Faller. Drunknar. Kvävs. Knivhuggs. Ja, alla sätt som går används för att jag ska dö.

Hur ska det gå till att klara det här? Hur ska jag klara det här?

Frustrerad

Två pepparkakor.. Det är allt. Kycklingen väntar på mig i kylen. Jag vet det. Den har varit där, länge. Och den smakar nog bra. Tror jag. Kanske, kanske, men det är så himla sent att äta nu. Svårt, svårt, svårt.

Orkar inte.

Det ska gå

Sitter här med ett antal problem. De vanliga:självhat, tjockiskänslor och ångest. Ett annat problem är att det tar tretton år att skriva det här inlägget då jag inte kan använda höger pekfinger. Största problemet av allt är att jag är äckelhungrig. Äta - inte äta? Jag har valt det senare, ett steg i rätt riktning, steg två borde vara att äta frukost. Det är där allt faller. Men det ska gå. Det måste det.


Så är det

Det går sådär här. Är lite trött på allt, som alltid. Kommer liksom ingenstans. Det brukade bli bättre. Brukade lätta och göra mindre ont, plana ut. Men jag fortsätter falla och fortsätter önska livet ur mig själv. Ut mitt förbannade huvud som inte slutar, vägra sluta, skrika på mig. Hur orkar man det här? Hur står man ut, och hur i helvete kan någonting verka bra och hoppfullt?

Nej mår inte alls bra, känner mig utled på allt, besviken på mig själv, utmattad. Kort sagt helt slutkörd.

Dra åt helvete

Jävla fittdag. Ingenting fungerar. Min hjärna är störd, mitt hjärta gör ont, mitt liv går åt helv ete och jag vill inte mer.

Snö

Idag är allting lika skit, men lite bättre. För om man tittar ut genom fönstret så känner jag det soldyrkare känner när de ser solen. Så länge jag sitter helt still och inte vrider på benen går det att överleva. Då känns det inte. Jag lät dock benen vara, låren fick räcka. Även om det var en lång kamp och hård kamp. Så bra är jag.  

snö

Det här är drömmen. Äntligen, äntligen.

trädgård

Baksidan

bilder

Och jag har engagerat mig i foton, jag var och framkallade massor igår. Kalendern är till farmor, vi gör en ny varje år, med våra egna foton. De andra åtta foton är bilder som ska sättas in i en ram och ställas på min "familjehylla", som sitter på väggen, eller ja, ska sitta.

Nu väntar kaffe

Vad är det här?

Återigen faller jag. Faller och faller. När kommer botten? När kommer den där natten då jag inte längre orkar? Har ingen aning om hur jag ska klara det här. Vet inte vad jag ska göra för att överleva.

All by myself

Denna kvällen känns sådär. Pratar, pratar och skrattar för att dölja ångesten som gnager därinne och vill döda mig. Jag tappar orken, tappar viljan. Tappar mig själv på vägen. Hur ska jag klara det här? ...


Egentligen

Ja egentligen.. Vad vill jag egentligen? Vem är jag egentligen? Vad gör jag egentligen? Vad i helvete är det jag gör mot mig själv egentligen? Ibland när jag orkar tänka så funderar jag på det. Hur det kommer sig att jag hamnat här, jag har både tagit mig hit och har tagits hit. Förstår inte varför. Förstår inte hur jag orkat, förstår inte hur jag ska orka, förstår inte om jag ens vill orka längre. Det är kanske det allt handlar om? Att jag inte förstår tillräckligt? Vad vet jag. Kanske är det så.

Idag vet jag inte om det är en sån bra dag. Känner mig seg och tung, känner mig ensam och feg, känner mig alltigenom fel.

Om det bara kunde vara annorlunda

Nu är alla tabletter hos mamma. Berättade för mamma som sagt. Just nu känns det tungt. Det känns så värdelös, känner mig hopplös, ensam, fet och fel. Ja, framför allt det - fel. Är så trött, så trött. På allt. Det finns inget riktigt värde i något längre. Allra minst finns det något värde med mig. Värdelös. Totalt värdelös.


Tack psykologen

Nu är jag där igen. Saker går fel, jag tappar orken, tappar viljan och tappar bort mig själv. Dagen har varit ett fullständigt kaos inuti. Det hela började med att jag sov två timmar och tio minuter i natt, mindre trevliga sak som följde på var mötet hos psykologen, som idag var riktigt tungt. Tyngsta på väldigt länge. Tappade bort mig själv där mitt i alla förmaningar och alla kloka ord som jag i huvudet säger emot. Det finns alltid något mindre bra i huvudet som kan vända det hon just sa till något negativt, något sjukt, något ätstört. Hon ägnade en kvart åt att få mig att öppna munnen alls och svara på frågan om jag kunde berätta för mamma om alla små överdoser. Ultimatum kan man kalla det då hotet var att om jag inte pratade med mamma skulle hon göra det. Därtill väntade hon ett samtal från mig när jag hade berättat för mamma. Jag satt från 10.46 - 15.40 och försökte samla mod till att berätta för mamma. Det gick sådär. Hon kopplade inte riktigt allt jag sa, men hon fattade i alla fall att det är värre i mitt huvud än vad jag visar. Det största problemet är att det inte går fram till henne, eller någon annan icke-sjuk, att det dåliga måendet inte alltid följer livet utanför huvudet. Man kan må dåligt ändå, trots att allt egentligen är bra. Det låter helgalet i deras öron och jag förstår det, just det är en sån sak som behövs upplevas för att förstås. 15.51 ringde jag psykologen och hon var betydligt mer nöjd med mig än jag själv. Det hela slutade närmligen med, som psykologen ville, att mamma låste in tabletterna i vapenskåpet. Där försvann min sista utväg, den ultimata räddningen. Med undantag för veckodosetten, som i och för sig innehåller närmare 80 tabletter. Vilket inte räcker långt för att komma någonstans mer än till medvetslöshet ett par dagar. Senaste överdoserna, eller ja, alla utom den första, har bestått av flera hundra tabletter, sällan svaga heller. Så ja, kanske är jag "räddad" från en tablettdöd. Det känns inte särskilt bra. Inte bra alls.

Spricka

Har bitit sönder löppen plus insidan av läpparna, i själva tandköttet. Allt för att det är utlopp för nervositeten. Som uppstod i mötet hos psykologen. Ett ultimatum ställdes: jag berättar om alla små överdoser för mamma så hon tar tabletterna. Eller så gör hon det, ringer mamma alltså. Vad gör det, så mycket extra tabletter är det ju inte? Är tvungen att ringa henne när jag pratat med mamma. Ringa och ljuga för henne? Ljuga lite för mamma?
Har absolut ingen, ingen aning.

Vad fan

Det är obegripligt hur dåligt det går just nu. Alla krafter går åt till att hålla fasaden uppe. Jag orkar inte gå igenom allt igen, igenom alla tankar som inte går att förklara men som ändå förväntas förklaras för omvärlden. Jag fattar inte ens själv vad som händer i huvudet och hur det går att få ordning på det.
Jag orkar helt enkelt inte kämpa så mycket mer.


Hm ja.

Är helt slut, har tvättat. Inte ens själv, mamma var med, ändå är jag totalt däckad. I och för sig kan tablettmängden vara en del av det, men det låtsas vi inte om. Orkar inte ta tag i det problemet, medicinerna räddar. Och förstör. Jag känner hur huvudet förmultar, hjärtat bultar sönder och gör förbannat ont. Ryggen är sned, knäna skaver mot varandra, knäna knakar. Min kropp dör sakta, för varje dag, för varje middag jag missar, för varje kilometer jag springer. Ändå blir det så ändå. Ändå skiter jag i att kämpa och ger upp lite mer för varje kväll. För varje dag. Och jag förstår inte mig själv. Jag brukade vara stark. Men inte längre.

I don´t know how

Jag tjatar vidare - det är tungt just nu.
Har ägnat större delen av dagen åt att le, kommentera, le lite till. Det är nästan så det ser äkta ut. I alla fall i spegeln. I verkligheten ser det nog äkta ut. Jag förstår inte hur jag orkar leva längre. Är osäker på om jag ens vill det längre. Eller jo, jag vill leva det - problemet är att jag inte vet hur jag lever, hur jag tar mig till det där stadiet där jag lever. Fattar inte. Fattar ingenting.

Orkar inte.

Sanslöst

Här är det tungt. Jag har gått upp i vikt, är livrädd för att inte fuskträna på toaletten, hatar mig själv och tvekar om jag ska fortsätta kämpa eller helt enkelt låta mig falla.

Fattar inte

Varför ska det vara så svårt? Fått i mig 280 kilo ostbågar som inte fick stanna. Det är sanslöst vad dålig jag är. Vad dåligt det går. Det känns som att jag ständigt failar, förlorar, misslyckas, förstör, förgör. Varför försöker jag när det aldrig går? Varför kämpa när slaget är förlorat? Vad är värdet i mitt liv när det alltid slutar så här. Det känns inte tryggt, alls. Jag vet inte var jag har mig själv och jag vet vad jag är kapabel att göra, det är problemet, jag vet att jag kan det, att den spärren redan är passerad, så vad hindrar mig nu? Vad är det som hindrat mig det senaste året från att fly den där vägen som jag inte alls borde gå på? Jag vet inte. Rädslan? Överlevnadsinstinkterna? Hoppet? Jag vet helt enkelt inte. Men jag är mer säker på att det här inte alls går bra och att det kan sluta hur som helst.

Nej jag återgår till tablettburkarna och tablettkartorna. De hjälper ibland. Ett tag.
God natt.

Inte lätt

Natten har varit tung. Riktigt tung. Lite sömn och mycket ångest och många fel och en hel del destruktivt. Har helt enkelt inte haft orken till att kämpa. Tryckt i mig mängder med medicin och inte kan inte ens dölja det. Sluddrar, går snett, jobbigt att fokusera, svårt att andas, kort i tonen. Ja, allt det där. Blev köttbullar till mat idag igen. Inte stekt i panna alls. Lite lättare då. Även om det är fruktansvärt kämpigt, allting blir fel och är världens sämsta människa och vän. Förlåt för det.

Återkommer.

Som väntat

Tuff dag, men den lindrades något av att jag från början var väl införstådd med att jag skulle få kämpa. Det hela gjorde att jag inte hade några krav, inga höga krav i alla fall. Därtill känns det lite bättre/lite sämre med tanke på att jag inte behövt hantera tankarna om att jag ätit mer än en gång. Middag. Som det inte gick så bra med. Hatar december. Särskilt när det inte ens finns snö. Så det mesta blir lidande för hur dåligt jag mår. Börjar falla lite sådär nu. Neråt. Stegen framåt är helt plötsligt långt borta.

Men jag tänker inte ge upp för alltid. Bara nu. Ett tag. Tror jag.

Torsdag

En ny dag. Igen. Idag är en sån dag då jag kommer få kämpa stenhårt, verkligen kämpa, för att få i mig mat, kämpa nästan lika mycket för att inte träna och slita som ett djur för att inte spy upp det jag får i mig. En sån där tuff och jag känner redan nu hur lite näring det kommer bli om jag blir ensam. Blir tung att ta sig igenom.

Natten gick inte bra, inte bra alls. Gjorde dumt och när jag väl skulle försöka sova, hade jag varit smart nog att dra igen dörren till min dörr - vilket betyder att all värme stannat utanför mitt rum. Så på med strumpor, sockor, pjamasbyxor, nattlinne, täcke, täcke, filt och filt. Plus hunden då, som inte heller uppskattade kylan.

MEN VET NI! Det kom snöflingor igår!!!!!!!!!!!

RSS 2.0