Åhh

Jag kan inte riktigt uttrycka min glädje nog just nu, helt plötsligt blev den här dagen den bästa på evigheter. Eller nej, men kvällen i alla fall. Om 24 timmar och knappt en halvtimme står jag tillsammans med min bror (han är tvungen) och tar emot en mycket fin människa. En av de vackraste jag vet. En av de starkaste jag vet. En av de mest lojala jag har. Helt enkelt en av de bästa jag vet.
Äntligen.

Onsdag

Skabbig.

Jag är skabbig på hundra sätt. Inuti, utanpå, överallt. Skulle kunna duscha hundra gånger och ändå känna mig äcklig. Det tänker jag inte göra, men en gång vore kanske bra. huvudet känns tungt idag, jag slog sönder tån så den bultar, jag har ont i hjärtat men det känns ändå bättre än igår. Tack och lov för det.

Ska återgå till målandet av dörrar.

Lite smått så där

Tisdag, fastän jag tycker det känns som måndag. Är väl som alltid - fel av mig. Datorn (läs internet) har dött och jag är för trött och frustrerad för att göra något åt saken idag. Sitter vid pappas dag och känner mig lagom stressad när jag vet att så fort jag går härifrån kommer han sätta sig här. Men skit samma.

Idag är första dagen som jag inte sovit på kvällen. Sov ett tag på eftermiddagen, men som sagt, orkat mer idag än tidigare. Hostan börjar lugna ner sig även om febern kommer och går. Allt som allt känns det bättre. Ujah, nästan tre veckors sjukdom har slitit på mig. I huvudet maler en liten liten röst på om att jag ätit för mycket idag. Den rösten försöker jag skita i.

God natt.


Och Linnea (inte du blogg-Linnea utan en annan Linnea)
Jag minns dig. Så väl. Du och jag var ganska lika, det lilla jag lärde mig om dig. Jag är kvar på Humlegården, men inte inom DBTn. Blev utkastad :P Hur som så tänkte jag i alla fall säga att jag läst igenom lite på in blogg, men att jag inte kan kommentera på din blogg så tar upp kampen mot din blogg när jag har min egen dator. Kram


Kanske?

Det är inte mycket bättre ikväll. Febern har gått ner och jag är lite piggare faktiskt. Sovit några timmar, vilket behövdes. Nu ligger jag i och för sig här och kan inte riktigt andas normalt. Känner mig halv, trasig, ensam och rätt värdelös. Som alltid annars då liksom. Ni har kanske hört det förr? Jag är en rätt tråkig person. Det vet ni också för den delen. Det snurrar i huvudet och jag har nog tappat kontrollen lite över det här. Eller kanske har jag det inte? Som vissa andra säger så är jag kanske inte alls sjuk, bara en wanna-be? Jag kanske inte alls har rätt att må dåligt? Jag är bara värdelös, det får räcka med det.


Bättring..?

Måndag idag, jag är trött som om det vore fredag och det är väl inte konstigt. Är inte alls så frisk som jag trodde. Har varit på ät och träffat psykologen. Hon sa ingenting om flytten till vuxenpsyk så det är väl en bit bort. Hoppas jag. Däremot blev det mycket diskussion om maten. Den går sådär. Därför tänker jag gå och äta frukost nu.

Det blev köttbullar och rödbetssallad och en bit bröd. Den ni. Ikväll SKA jag äta tacos. Blir ensam om att äta det dock, men det är så mycket bättre än kalopsen de andra ska äta. Har lite svårt för det. Men jag ska i alla fall äta.

Är årsdag idag. En verkligen tung sådan. För så många år sen nu, vände allt. Vägen som såg så ljus ut, den slutade tvärt och istället hamnade jag här. I skiten, i mörkret, i självhatet, i döden. Jag trodde aldrig att det skulle sluta så här. Så många år har försvunnit utan att jag minns en enda dag då ångesten inte varit här. Eller där. Eller vad man nu säger. Jag önskar så att jag kunde gå tillbaka, göra något åt vägen som ledde hit, våga gå emot de där känslorna som växte fram, långsamt, men som jag inte märkte vart de skulle ta mig.
Det är mycket jag ångrar. Mycket som kunde varit annorlunda. Som jag velat skulle vara annorlunda.

Osch

Är helt slut. Undra hur många gånger ni fått höra det nu, men så är det. Min energi är nere på noll, huvudvärken ligger på max och min kropp degar ihop här på soffan. Därför kan jag säga att återigen blir det ett kort inlägg. Jag har liksom ingen riktig motivation till något alls. det var tungt att vara på födelsedagskalas. En av de snobbigaste människor jag någonsin mött satt två stolar ifrån mig. Hon var hemsk. Och levde inte riktigt på människo-nivå. Enligt sig själv var hon lika bra som tio gudar tillsammans. 2011 är det nu, faktiskt. Noll verklighetsförankring och elitinriktad så att varenda människa är sämre än hon själv. Ingenting som händer de nära är deras fel. Det är alltid någon annan, alltid något annat som är fel. Sorry, men jag tål inte såna människor. Alls. Därför var ångesten underbar mot mig, ätit tårta bland människor som är bättre än mig. Knappast att jag förtjänar tårtan jag åt, knappast att mina korta, panikslagna andetag förtjänade att få syre från samma omgivning som hon. jag förtjänar inte livet. Det är ju det jag säger.  

Nu ska jag sova, god natt

Trött

Ett kort inlägg, ska vara hos en vän klockan tre, vill hinna sova en stund och måste byta om.

Mår inte alltför väl, men jag finns till och det får räcka med. Lunginflammationen har kommit igen, nu när jag slutat med tabletterna.

Hej svejs

En liten önskan

Pappa och mamma sätter upp förrådet nere till grannen nu. Stort som satan blir det, men då har vi gjort i ordning allting till honom och huset, ingenting som fattas. Skönt att det börjar bli ordning här hemma. Önskar att vi kunde bygga verandan också men det blir nog till nästa år. Mamma längtar efter den, mer än hon vill erkänna. Jag fick i mig kladdkaka igår! Den ni. Fuskade dock med maten, gömde hamburgerbrödet. Men jag åt hamburgaren och ketchup till och med. Får vara nöjd med det, för trots allt som hänt denna veckan har jag ätit varje dag. Lite nöjd är jag ändå.

Nu är det nog tänkt att jag ska ta mig 20 meter längre ner i trädgården för att släpa lite brädor.


Några vackra ord. Eller inte.

Det gör ont i hjärtat idag. Riktigt så där illa som det var i våras. Då jag inte kunde stå upp alla gånger. Det känns sådär. Är trött på smärta, läkare, tabletter, mer smärta. Men det brukar gå över efter ett tag. Väntar bara på sömnen.

Ikväll är det en underbar röst i huvudet som skriker och en finfin ångest som gnager sönder mig. Vet egentligen inte varför jag inte tar mig ur det här. Det finns ju människor som "tagit tag i det och bestämt sig" och därefter faktiskt lyckats vända det. Jag sa så också. En del gånger bara för att lura den lilla friska Elin som var kvar. Lura henne att hon visst försöker. Andra gånger, inte lika många gånger dock, har jag faktiskt sagt det och känt att nu vänder det, nu händer det. Ibland gick klockan från 11 till 23 och där vid 23 hade jag mer ångest än kvällen innan då jag bestämde mig för att ens försöka. Det är liksom halva anledningen till varför jag inte längre "bestämmer mig". Jag orkar inte bli besviken om och om igen. För jag har redan svikit folk, och mig själv, så många gånger. Alla viskningar, alla ord jag verkligen trodde på. Alla lovord, alla mål jag verkligen ville att dom skulle vara sanna. Men det gick lite fel där liksom.


Jag förstår inte hur jag kan vara så korkad. Så oändligt fullkomligt dum i huvudet. Några ord i huvudet. En bild på datorn. Namnet på Eniro. Kartan vi tittade på. Det är årsdag där snart. Bara några dagar.. Jag hatar årsdagar. Är så dålig på att hantera dom. Hantera mig själv helt kanske man kan säga annars.

Natt.

dunk dunk..

Ibland erkänner jag inte för mig själv hur sjuk jag är. Lunginflammation försvinner tydligen inte den dagen man känner sig frisk. Vilket jag fick erfara idag. Hade verkligen planerat att göra massor, men orkade inte disken, inte brors tvätt. Men all post sorterard (ca 80 olika sorters blad på en vecka + fyra personers räkningar, ca 50 brev på en vecka). Vikt tvätt, köpt byrå till pappa, städat mammas hylla, städat alla lådor. Men inget arbete på böckerna idag. Förstår inte hur jag fått plats med alla böcker för de tar aldrig slut nu. Ingenting av alla flyttlådors innehåll har hamnat på rätt ställe.

Jag har ont i hjärtat, fysiskt, huvudet slår sönder mig och jag vill ha massa choklad. Oh ja vad positiv jag är..

Idag kommer pappa hem, vilket betyder att jag kan fuska med maten. Har suttit här halva dagen och funderat på vad jag kan få i mig när jag är ensam. Den enda idé jag kom upp med var yoghurt så det får nog bli det.

Ha en trevlig kväll.

Guldet blev till sand

Som sagt var jag och mor iväg igår kväll. För att vara mig gick det rätt bra. Hamnade längst in i ett hörn med mamma utanför så jag var utanför resten av människosamlingen. Peter Jöback är en av mina favoriter och jag har hittat en ny artist jag gillar. Marianne Mörck. Hon spelar sekreterare i Wallander-filmerna. Så underbart charmig. Hon sjöng tillsammans med Jöback. Riktigt häftigt var det. Jag och mamma ska hänga på låset på bion för att få biljetter till höstens konserter. Opera är rätt fint, La Traviata kommer, Mozart har jag faktiskt aldrig sett, Donizetti har jag halvtittat på så den ska bli underbar. Och så klart Gounod. Och nyårskonserten, men det är så svårt att få biljetter till den. Men jag har i alla fall aldrig sett den live. Det var nog om det, inte särskilt intressant heller för den delen.

Jag mår sådär idag, lever vidare på igår men känner mig ändå ensam. Känner mig sviken och värdelös. Jag är nog inte bättre än det här. Vad hade jag väntat mig? För mycket alltså.

Trots allt

Trots allt blev kvällen bra. Lite tabletter, en urgrym mamma och lite ångest över ångesten så fick jag plats längst in i ett hörn i salongen. Jag var yngst och mamma näst yngst - gissa ålderna på resten. Det är som det brukar. Jag är överlägset ung, ändå känner jag mig uråldrig. Jag kan alla texter som pensionärerna också kan. Lite imponerad av dom faktiskt, dom kunde rätt många engelska texter också. Jag behövde den här pausen.

Nu är jag hemma och tömde lådan på lite tomma medicinburkar och kom just på: idag var sista tabletten!! Så hej alkohol och hej yoghurt. Om jag inte varit "ätstörd" eller vad jag nu är hade jag tryckt ner ett stort glas rabarberyoghurt.

Jag känner mig ensam och allmänt övergiven. Människor vi lovat hålla kontakten försvinner iväg till livet medan jag står kvar här utan att komma på ett enda sätt att följa dem.

Nu orkar jag inte med mig själv och det här mer.
God natt.


Slut

Hm ja, har ingen aning om vad jag ska skriva. Hur livet sakta dör ifrån mig? Att jag inte alls har lust att kämpa längre? Att jag inte längre tror på att det finns något bättre än det här för mig? Men nej. Det låter inte bra. Jag är inte bra för den delen.

Jag har fått i mig fruktsoppa idag. Hur gott som helst. Men vet ni!!! Imorgon får jag börja äta mjölkprodukter igen. Min älskade yoghurt. Finns en ny jag vill prova. Kommer stå där vid hyllan och dregla. Något fint i alla fall. Något annat fint med morgondagen är alltså att antibiotika-tabletterna är slut idag - vilket betyder ALKOHOL! Tio dagar - alltså två helger, utan alkohol. Det var länge sen. Väldigt länge sen. Eller ja, det beror väl på referensramarna kanske.

Nu har jag suttit vid "skapa" sidan här i två timmar. Hittills har jag inte kommit på mycket vettigt att skriva, så nu slipper ni mig.

Nästa gång

Varning: inte lika triggande inlägg. 

Allting känns så hopplöst. Jag har lärt mig genom åren att inte lita på människor. Men framför allt lärt mig att inte lita på system. Ändå gör jag samma misstag, och går på den där fina ytan som de system Sverige har. Jag låter mig tro på dem, tills de återigen sviker, förstör, förgör. Ytan är alltid så underbart fin. Eller nej, men jämfört med hur det sedan blir så är dem det. Allt låter så bra, tiden går och allting blir lite mer stabilt lite, lite i taget. Men, MEN, så kommer det igen. Slaget. Smällen. Golvningen. Och jag ligger där kvar i spillrorna av förhoppningar, tacksamhet och förtroende. De gav mig inte mer än ytterligare smärta. För varje gång sveket kommer blir det lite lite svårare att nästa gång släppa in människor. Jag hör nog inte hemma här.

Varning: triggande inlägg

Det är lite småkaos i mitt huvud. Eller mycket kaos. Hopplöshet. Ensamhet. Övergiven. Hatad. Värdelös. Totalt värdelös är jag, det lät bra. Allting föll ihop här och jag känner mest att jag vill skita i allt. Hur kommer det sig att hur jag än gör blir det fel? Det är därför jag återkommer till att inte göra något alls. Då vet jag att det inte kan gå värre än det. Då blir jag inte besviken för att det inte går. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Det finns ingen som tar emot när jag faller. Ingen som kan ta mig därifrån. Varför ens göra något alls då?

Helt plötsligt är allt tillbaka där jag en gång började. För så många år sen. Likgiltig, utan hopp och det enda jag kände var dödslängtan. Det är dit jag sagt att jag aldrig mer vill komma tillbaka till. Men nu, utan hjälp, utan någon som ordnar upp allt, utan någonting alls...

Jag tror jag återgår till samma gamla spår som jag känner igen så väl, som jag kan utan och innan och som jag inte ens behöver göra någonting för att klara.

Jag borde dött när jag hade chansen

Allting faller. Allt bra blev värdelöst. Allt hopp blev två små smutsiga korn på asfalten. Alla mål är inte längre något värt. Jag faller.

Jag orkar inte mer. Vad hände med alla lovord? Vad hände med allt det positiva du sa vi skulle hjälpas åt att hitta? Vad hände med de där åren framåt du skulle få mig ur det här? Allt du sa? Var det inget värt? Var jag bara ett offer du alltid velat slippa? Är jag bara det hopplösa fallet du inte brytt dig om under alla år? Är jag inte värd din tid?

Jag var väl inte det. Jag är väl inte värd det. Jag är ingentinget du nu slipper. Grattis.

Allting väntar

Tisdag, en vanlig, ovanlig tråkig tisdag. Kroppen mår bättre idag än igår. Tack och lov, då gårdagen verkligen var tung till slut. Natten har däremot gått riktigt dåligt. Ångest hela natten. Har känt mig värdelös och hopplös. Ensam och skör. Självisk och förstörd. Känt mig alltså störd. Det passar rätt bra just nu. Sargad och ärrad av livet. Eller döden kanske? Eller både och?

Jag minns så mycket mer än jag vill, samtidigt som jag förträngt så mycket. Så många saker jag missat, så många saker jag gjort fel, så många saker jag inte gjort alls, så många saker jag låtit bli ogjorda, så mycket liv jag missat. Så mycket jag ångrar och som jag hoppades att jag skulle lärt mig något av. Ändå sitter jag här och gör samma saker jag inte borde gjort och låter bli att göra allt jag borde gjort. Livet väntar, det måste det göra, någonstans, om jag vågar gå dit.

Bredbent

Mamma Mia rullar i bakgrunden. Igen.. :P Min hund ligger mellan mina ben och är allmänt sur. Hon hatar den nya dygnsrytmen. Fyra timmar mindre i sängen - inte alls okej. Men nu ligger hon där, fått nattmacka av pappa och nattgodis av mig - två kulor.

Mitt huvud är inte på så bra humör. Tjockiskänslor, hatkänslor, förvirring, ensamhet, bitter. Ja, jag är nog en riktig bitterfitta. Någon måste ha den rollen. Den tar jag på mig, med lite "nöjd"-känslor. Något jag klarar.

God natt.


Där vi alla hör hemma

Idag har varit en sämre dag. Inte orkat så mycket. Tvättat och diskat. Är väl det. Hade tänkt göra massor. Kände mig så pigg igår så tänkte att jag skulle må ännu bättre idag. Jag hade fel. Sov en stund på eftermiddagen, och hade innan den planerat för att äta efter att jag sovit. Det där lät otroligt ologiskt, orkar hur som inte förklara en gång till. Det hela slutade med att jag åt ett VITT, kritvitt bröd, med ost! Läskigt, men vet att det inte räcker för att väga upp kaloriintaget idag. Så lite djungelvrål. Mest av allt suktar jag efter yoghurt. Bara fyra dagar kvar. På fredag får jag äta som vanligt. Eller njae. Lördag egentligen men jag tänker inte leva en HEL helg till på fruktsoppa. Det suger.

Tankarna maler som alltid. Vitt bröd sitter i, men någongång måste jag äta riktigt bröd igen, även om bror och pappa blev helt chockade sist jag åt bröd. Vilket då var första gången sen juldagen. Det var förra veckan. Jag känner mig inte särskilt bra, eller jo lite. Men mest av allt känner jag mig hopplös. Hur svårt kan det vara? Äta? Det är tydligen svårt då jag inte är ensam om att tycka likadant. Om och om igen. Ändå lär vi oss inte. En dag, en dag - då är vi alla i en annan värld. En frisk, glad och fri värld, där vi alla hör hemma.


Käre vän

Slutet på augusti är här, vilket betyder att årsdagarna börjar närma sig. Det finns några stycken. Tre. Jag fasar. Är inte så bra på att hantera minnena. Inte heller tankarna de väcker går att hålla i ordning. Men de kommer igen, och igen och jag verkar inte kunna lära mig av åren som gått sen dess. Jag sitter med samma problem, vissa är värre nu än vad de än gång var. Ung och dum, äldre och dummare, lite äldre ändå och smärtsamt medveten om verkligheten jag en gång trodde gott om. Naiv var jag. Var vi alla då. Mer eller mindre godtrogna, gav livet nya chansen på nytt varje vecka, efter varje liten motgång. Nu vågar jag inte ge någon, något eller mig själv en chans att rätta till allt. Få det att bli lite mindre smärtsamt. Inte lika tydligt och klart och närvarande och starkt.

Jag är piggare idag. Har diskat, sorterar strumpor och ska starta en tvätt och kanske sova en stund senare. Ja ni vet, försöka leva lite smått. Är dock ensam hela dagen. Får se hur det går med maten då.. Jag försöker i alla fall.

Notting Hill

I bakgrunden rullar Notting Hill igång. Det är en underbar film egentligen. Tur för mig att jag köpte den till slut. Jag hoppas på att den gör min kväll lite bättre. Kvällen har egentligen inte innehållit särskilt mycket alls. Ingenting alls faktiskt. Ändå gnager den där lilla ångesten och skriker mindre fina saker. Till exempel att jag är tjock och ful och inte förtjänar att finnas till. Det vore en enkel lösning - att sluta finnas till. Vad positivt allt det här blev.

Nog om det. Jag är trött efter en hel timme utanför dörren hemma. Är inte frisk nog att åka på shoppingturer. Till min stora lycka hittade jag en burk Theralen. Stora lycka? Hur frisk låter man när man ler på riktigt för första gången på hela dagen pga rosa piller som jag egentligen inte uppskattar särskilt mycket? Nej inte frisk alls, det är väl det som är problemet. Att jag är friskare än jag tror ända fram tills något händer och jag faller pladask rakt ner i skiten. Men just nu är jag i den lilla världen att det inte är någonting utöver ångesten som finns här.

God natt.

Just nu

Rosorna börjar slå ut framför mig på bordet, de är i en av mina favvofärger - vitgul. Om jag orkade skulle jag ta kort, men det gör jag senare idag. :P Halsen börjar läka, eller ja, det slutar i alla fall komma nya mindre trevliga sår. Idag orkar jag mycket mer än de tidigare dagarna. Inte så svårt dock. Tvätt står på schemat, avkopplande så skönt att gårdagen är över, då är det tråkigaste över. Ska bli kul, har faktiskt aldrig tvättat en ullkappa av det här slaget. Åh vad intressant va? :P

Jag och mamma tittar på So you think you can dance. Det är så fint när de dansar. När de dansar bra i alla fall. Det känns i övrigt bra, jag hade en trevlig natt. Eller i alla fall ett bra slut på den innan jag somnade.

Återhämtning

Känner mig mycket piggare idag än tidigare under veckan, även om de mindre trevliga synerna finns kvar. Har en vecka kvar på medicinen så jag får hoppas att det försvinner sen. Huvudet dunkar än och jag har yoghurtmani så tittar på den lite längtansfullt varje gång jag ska ta fram vattnet. :P Annars är det sådär. Det regnar och helst av allt skulle jag vilja springa i det, springa bort från ångesten i väggarna, bort från tankarna som väntar på mig under täcket, bort från mig själv kanske summan av det hela blir. Jag ska försöka få i mig lite mat, det gick inte så bra igår just det.

Kort update, har inte så mycket mer att säga.

Något händer

Fredag och veckoslut börjar närma sig. Det är blandat inför det. På helgerna förväntas man göra en massa saker, roliga saker och tråkiga. Jag är mest helt slut. Det har varit en tung vecka. Extremt händelselös men det har räckt för mina stackars lungor, som jag trodde jag skulle spy upp i natt. Vill aldrig mer ha lunginflammation, det suger. Orkar ingenting, därav inläggstorkan här.

I övrigt vet jag inte riktigt vad som händer. Huvudet känns rätt fullt. Lite obehagligt dock då hallucinationerna är allt fler. Tack mediciner för det. Jag har sett mamma sitta uppe på min lampa i mitt rum, sett strykjärnet slå sönder teven och sett sparris äta grodor på köksbordet. Visst låter det trevligt :P

Lite glad är jag ändå

Ja. Eller ja. Idag är det en sämre dag. Huvudvärken dödar lite smått men tydligen är det en bieffekt av en av de nya tabletterna. De är inte så många, men för första gången sen jag fick den nya dosetten behövde jag svälja de i tre omgångar. Jag har kunnat svälja 12-15 tabletter samtidigt utan problem. Har slutat hosta blod. Men det hela känns lite bättre när nu hela Sverige är i extas då vår blivande drottning och prins Daniel väntar barn. Jag är en trogen den kungafamilj vi har. Det är en kontroversiell fråga det där, men jag står ändå fast vid det, det finns ingen och inte heller någonting som visar Sverige och den svenska andan så bra som de tillsammans visar. Med mer publicitet och rättvisa bilder av familjen skulle många människor vända till ja-sidan. De flesta som säger nej säger det för att det är skattepengar som går dit. Men vet ni, kungafamiljen drog i hem ett helt projekt, BARA drottningen och kungen, värt ett antal miljarder. Det lyckas ju Fredrik Reinfeldt med på sina resor till Australien och Mexiko. För er som säkert retat upp er så är det ingen kritik till Reinfeldt, han gör ett otroligt bra jobb, bättre än sossarnas senaste försök, det är istället en hyllning till kungafamiljen.

Skit i det nu, inte så intressant.

Jag ska inte skriva många rader då jag inte ser vad jag skriver då det blinkar svart för mina ögon. Som ni förståt är kroppen i uppror  och mår inte bättre alls idag. Feber på ingång, vilket var normalt, efter tabletterna liksom. Jag är galet trött. Var tvungen att ta paus efter att ha gått trappan i ett svep. Känner mig lite tjock som inte rör på mig alls, går inte ens i trappan två gånger i timmen.
Nåväl, det kan bara bli bättre trror jag.

Ujah, jag sa ju det.

Uscha ja, mår inte alls bra än. MEN jag har faktiskt rätt att må så. Mamma släpade mig till läkaren som ger, som alltid, dåliga nyheter - lunginflammation. Inte konstigt att jag knappt orkat stå. Idag satt jag ute på gräsmattan i lagom sol och höll mamma sällskap, efter tjugo minuter orkar jag inte hålla ögonen öppna och kroppen kraschade lite lagom sådär. Så ingen träning för mig på två veckor. Fy. Ett antal tabletter fyller igen dosetten totalt. Den ser hemsk ut. Lite roande, som tröst, då den är i regnbågsfärger, rätt fint är det ändå.

I övrigt? Ja, som ovan redan sagt, är det rätt dött. Jag har flyttat ur lägenheten, hämtat pengarna och eh.. Ja.. Tomt på check-tjocklistan.

Har inte så mycket att säga mer än det ovan. Huvudet har jag faktiskt ingen aning om hur det ligger till. Lite små röster men jag har inte bestämt mig om det bara är jag själv nu och inte äs som skriker åt mig. Eller både och jag inte lyssnar. Eller nåt sånt.

Tillbaka från de döda

Nu så är jag tillbaka i verkligheten, om än bara lite. Är helt slut. Måste hålla i huvudet varje gång jag hostar, vilket är cirka tjugo gånger i minuten. Har dessutom hostat sönder en gammal skada i ryggen. Ja, så hemsk är hostan. Svettas och fryser på samma gång, sover helt konstigt och längtar mest efter att få dö. Av alla anledningar. Känner mig rätt dålig, har dåligt samvete för att mamma får ta hand om mig hela dagarna, efter att hon jobbat åtta timmar på natten. Nu är i alla fall det värsta ordnat, då jag lämnade ifrån mig nycklarna till lägenheten idag. Blandade känslor, men lite mindre ansvar nu då. Hm vad mer har hänt? Tja inte mycket, har knappt engagerat mig i någonting, vilket maten fått lida för. Eller ja, maten som inte riktigt intagits i rätt mängd vid rätt tillfälle.

Nu ska jag fortsätta sitta upp i soffan, annars somnar jag igen.


Är det okej?

Just nu kan man säga att jag mår rätt kasst. Katastrof faktiskt. Jag orkar knappt stå på benen, har hostat sår i halsen och går lite lagom snett. Därmed sagt att huvudet och dess röster finns där  men jag hör inte riktigt.

Har mått bättre

Fredag och jag önskar att det var sista fredagen i mitt liv. Det har inte varit kul alls senaste timmarna. Natten blev helt förstörd av ett antal mindre trevliga händelser, varav alla är av det sämre slaget. Jag har hostat blod i natt, och jag var så otroligt smart och sa det till mamma som genast hetsade upp sig. Men nej, jag tänker inte frivilligt åka till ett sjukhus. Är så förbannat trött på dom. Ändå kunde jag inte förmå mig att slänga min blåa landstingsfilt. Den var med från början och även om den symboliserar bland det värsta jag någonsin upplevt hamnade den underst i en ica-påse som numera ligger under sängen. Den passar bra där och väntar på mig när helst jag vill glömma bort allt, tänker mig tillbaka till den tiden, det var faktiskt rätt lätt att existera då, det var lätt MEN fruktansvärt smärtsamt. Jag var bara sjuka Elin, inget mer eller mindre. Samtidigt är jag glad att jag inte är kvar där även om mycket är jobbigare nu än då. Det finns en hel jord ovan den där filten och utanför de där dörrarna. Den jorden känns tämligen långt borta, men jag är i alla fall närmare den nu än för tre år sedan. För tre år sedan vägde jag 12 kilo mindre än nu och det visade sig att jag gick många månaders inläggning till mötes. Den hösten minns jag inte särskilt mycket av. Och jag tror nog att jag är relativt glad över det.

Till lite mer vettigt prat då - jag har målat klart sista etappen nere i lekstugan. Golvet är numera så grått som vi vill att det ska vara. Jag har ätit en halv Japp och livnär mig på Loka med ananassmak. Några värktabletter får nog också ta sin plats i magen då hela jag är i bitar. Nu ska nog jag ta mig till soffan och en mjuk filt.

Punkt.

Det är tråkigt att börja inläggen med "jag" eller "idag" så jag skriver ingendera utan skriver: just nu, känns det sådär att finnas till. Försöka överleva ser jag just nu inte som en hög prioritet. Dö lite smått kanske? Nej jag vet faktiskt inte hur jag ska klara mig, ingenting känns lockande och det finns inte mycket som jag kan komma på för att överleva. Vill inte riktigt kämpa nu, vill inte försöka, vill inte alls.

Riktigt roligt inlägg att läsa förstår jag..

Sanslöst

Nu är alla lådor packade inne i stan, möblerna står och väntar på att bli hemkörda och det känns allmänt sådär egentligen. Kvällen har barkat iväg åt ett inte alltför trevligt håll. Tack pappa. Efter 20 år har jag fortfarande inte lärt mig uppskatta hans egen analys av matchen. Den består, som alltid, av ett mindre hav av fler fula ord än jag själv kan hitta på. Domaren är som alltid köpt, värdelös och "den sämsta på länge". Spelarna är äckel som inte hör hemma på en fotbollsplan och de flesta av dom är "inte på plan för att spela". Ja ni fattar. Att mamma lyckas sova till den ordspyan är ett mindre under. Vet i och för sig inte om hon gör det, antagligen är hon som jag och bror - uppgivna, för det är ingen idé att prata med honom, varken under eller efter matcherna, själv är han övertygad om att det är trevligt att vara i samma rum som honom under sport på teve. Dock har jag och bror retat upp honom nog så han gick. Han lär väl dyka upp snart igen.

Känner mig inte alltför bra. Mamma får göra det mesta. Som hon sa själv i bilen så är hon med barn fortfarande, och som ovan nämnt är jag över 20 år. En kommentar vi båda skrattade åt då, men den gnager lite fint nu. jag som klarade mig själv när jag var 13? Jag åkte vart jag villle, fick göra det också, hanterade mina egna pengar, jobbade, pluggade med nästan bra betyg, tränade hälsosamt, jag klarade till och med att leva. Nu gör jag ingenting av det där, av flera orsaker. Åka vart jag ville stör jag mig mest på. Jag förstår varför jag fortfarande inte får åka iväg, men det gör ont att inse vart jag hamnat. Vart jag själv har tagit mig snarare, jag har varit med från början. Jag hatar mig själv ikväll. Väldigt mycket.

Om jag vet rätt - onsdag.

Idag är en ny dag och det tackar jag för, gårdagen var inte den bästa. Särskilt inte kvällen. Som ni läste antar jag. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände, vad som gick överstyr. Eller ja, hur tankarna tog över. Men som sagt, idag är rätt  bra hittills. Jag och mamma ska ta oss ner till lekstugan för att måla klart väggarna.

Så kort sagt - den här dagen kommer att rulla på den också.


Lite senare

Den här kvällen blev inte så bra som jag tänkt mig. Ångesten är skyhög och jag har inte lust att existera alls. Känner mig ful, fet och äcklig, ingenting av det där jag en trodde mig vara. Vill inte alls fortsätta det här. Dö lite fort sådär? Eller nej, dö i sängen med några extra tabletter i magen. De gör förhoppningsvis att min sömn kommer lite fortare, är lite bättre och varar lite längre. Kanske tar den till och med bort någon mardröm. Händer aldrig annars så varför nu? Får nog vakna av en och annan vampyr som är i drömmen är utanför fönstret. Eller kanske av den svarta fågeln som äter mina ögon. Eller den där någon slår ut mina framtänder. Ja. Mardrömmar alltså. Jag orkar inte med mig själv, varken sovande, vaken eller något där emellan. Så god natt. Eller natt.

Fattig

Idag var första mötet på ät-enheten hos psykologen. Som alltid hade hon mycket att komma med. Små kommentarer som hon vet att jag hakar upp mig på. Jag tror att hon vet mer än jag tror att hon gör. Lite trygghet i det också, även om det skrämmer mig. Jag vet att ingenting riktigt blir så bra som hon hoppas, men hon var lite stolt över att jag klarat mig utan att ringa en enda gång - bättre än förra året. I och för sig funderade hon på om det var enbart positivt. Vilket det nog inte var, men hon kan ju i alla fall få bli nöjd över något, för framstegen under sommaren har inte varit många. Jag berättade om maten, som jag oftast spyr upp, överträningen, men framför allt ville hon verkligen få fram att trots min rädsla att faila, vilket jag är relativt säker på att den failen kommer, måste jag prova, våga försöka, utan dom har jag ingen chans alls att ta mig ur det här. Jag vet det, lite, men ändå - jag har inget att välja på. Problemet är när jag tar det steget och vad som händer då. Hon har i alla fall ordnat upp lite i mitt huvud, som hon alltid gör. Eller inte alltid, men oftast. Jag behövde den omorganisationen just nu, då jag själv börjar tappa kontrollen. Dessutom ska hon ordna med tabletterna, hon vet hur väl jag behöver dom för att ta mig ut. Utan henne vette tusan hur det senaste året skulle varit. Min lilla hjälpreda. Hon kan fixa det mesta den kvinnan. Tack för att du finns.

Ikväll har jag ätit kyckling. Eller ja, det var vid fem så kväll vet jag inte. Det känns sådär, men det är mindre svårt idag än igår. Tack och lov.

Visa musklerna

Sitter här med min egna lilla godisskål - en ananas burk. Det får duga. Har ätit kyckling tidigare idag, det gick rätt bra. Vad som inte gick lika bra var min halvtimme i duschen, inte särskilt lyckat. Innan dess har jag och mamma målat golv, skrapat fönster, målartvättat fönsterkarmar och med brors hjälp slagit ner en hel garderob som var inbyggd i själva väggen. Han hade rätt kul tror jag. Vilken karl gillar inte att slå med full kraft liksom? Visa musklerna :P

Nu, NU, ska jag svara på alla kommentarer som blivit lite dissade. Eller snarare såg jag dom inte då jag tryckt på ett enskilt inlägg, där inte alla nya kommentarer synts.

Sådär då

Nu börjar kartongerna packas med det ena efter det andra. Ett antal trådkorgar står nu i hallen - fylld av böcker. Ler lite smått när jag drar handen över ryggen på böckerna. Så många, men ändå så få. Jag älskar böcker. Vissa av dom luktar fortfarande nytt - jag läste dom för fort så lukten hann aldrig försvinna. De förtjänar bättre så lär kika igenom dom igen. Läser i och för sig en strålande bra bok nu.

Jaja, nog om det. Idag är det lite bättre, fortfarande rätt slut och vill mest dö under täcket. Det är i och för sig inget alternativ då lekstugan ska rymma alla mina saker från lägenheten. Tankarna finns där, men orkar inte riktigt tänka dom.

Helt slut

Nu är det söndag, även om mitt huvud tar söndagen för måndag. Inte konstigt då huvudet är kört till botten. Fyra dagar hemifrån då minuterna då jag varit lugn är ytterst få har tröttat ut varenda cell jag har just nu flämtar efter luft. Det har varit rätt bra emellanåt, medan andra stunder har gjort ont då jag insett mer och mer att jag nog hör hemma hemma. Min sociala förmåga är inte en bråkdel av vad den en gång var, mina filosofiska tankar med cyniska svar är nu ett virrvarr av ångesttankar, mina höga skratt är numera ett brett leende där smilgroparna inte längre finns, mina många idéer är inte längre innovativa. Kort sagt är hela jag en hundradel av vad jag var. Inte vet jag egentligen vad som hände, eller vad det är jag egentligen saknar, och allra minst vad jag borde försöka hitta igen.

Otroligt positivt det här.

Sorterar

Mormor har väl tagit ett antal tiotusen kort som finns utskriva, nu sitter jag och kusin och sorterar allt för att scanna in det i datorn sen. Tufft, men rätt kul att se alla kort. Mycket från när vi var barn, finns tusen och åter tusen sådana kort.

Idag är det hemfärd som gäller. Dock inte förrän vid 4, men ska bli skönt att få komma hem igen. Är alltid så spänd när jag sover borta. Men det har gått relativt bra i alla fall. Nöjd. Lite i alla fall.

Oj du

Fredag, är lite stressad. Pressad snarare. Det är 3 dagen här. Eller ja, 1,5 dag. Och ja, det börjar kännas det mamma och pappa sagt nu. Att jag inte är i form för att vara borta så många dagar. Om jag har en bra dag är en natt rätt lagom. Inte tre. Tuggar bort nätterna med tabletter och är i dvala hela morgnarna. Inget ovanligt dock, men inte i den här utsträckningen. Jag vill ju så gärna klara såna här saker. Enkla saker. Helt normala saker. Det ska bli skönt att komma hem. Om 1,5 dag. Imorgon vid 23. Det känns som att det är långt dit.

Idag kommer i alla fall kusin hit. En av två. Var länge sen vi sågs.


Så såg verkligheten ut

Sent. Klockan är sent. Även för mig. Nu har mamma börjat jobba. Hon står nog och brer smör på en frukostfralla. Står där för sig själv och nynnar på en mysig låt utan någon som helst tanke på att det antagligen finns någon som kikar på henne när hon trampar lite med fötterna i takt med melodin. Kanske sjunger vi i takt nu, kanske spelar sig Benny Anderssons orkesters musik i hennes huvud. Hur som så bryr jag mig inte särskilt om det. Jag bara tänker på henne. Med tårar i halsen här i mormors gamla säng. Hon har klarat så mycket min mamma. Hon klarar allt. En pappa i rullstol som familjen var tvungen att ta hand om, gå i skolan, hoppa av skolan och vid 16 års vara föreståndare för avdelningen. Hon färgade håret blått, flyttade till Stockholm, träffade en man, förlovade sig, jobbade på tvätterå, träffade pappa, skiljde sig, flyttade ihop med pappa och några månader senare fanns jag. Men störst av allt som hon klarat är ändå den kris som följde med mig. Krisen jag bar med mig. Krisen jag orsakade. Krisen jag var. Krisen som blev när jag kom och blev äldre, nästan innan jag började förtvina. Krisen som splittrade familjen. Krisen då allt blev så fel. Mamma har klarat det hittills, inte utan tårar, ilska, vemod, besvikelse och allt annat som jag inte kan föreställa mig, men hon står här nu i natt och kanske försöker att inte höra när chefen bråkar, och tänker på hur långt hon kommit från där hon en gång startade för 54 år sedan. Eller så tänker hon inte alls utan står där och svänger i Tommy Körbergs takt och har börjat lägga räkorna på smörgåstårtan. Vad hon än gör så gör hon det bra. För det har hon alltid gjort, gjort allting så bra.

ö

O klang och jubeltid

Idag blev den dag som jag trodde att den skulle bli. Nästan åtta timmar i bil, en timme vid middagen och en halvtimme till ICA. Godis blev det ikväll, tungt. Känns så hemskt. En anorektiker som trycker i sig godis? Njae. Har väl ätit godis för hela månaden. Känner mig så äcklig. Otillräcklig. Vad jag än gör är någon alltid lite mer, lite värre. Nu har jag hört det och jag har ingen större lust att höra det mer, men det återstår tre dagar. Det kanske går bra ändå det här? Till slut? Till slut kanske jag också kan göra något rätt? Eller i alla fall i riktningen rätt? Göra något som någon annan tycker duger, för jag kommer aldrig göra mig själv nöjd. Aldrig duga, räcka till, göra rätt.

God natt.


Vill inte höra

För 12 timmar sedan satt jag i bilen och det känns, huvudet är lite off, lite ångest och lite trötthetstankar och en liten lust att lägga mig ner och dö. Nej men det går rätt bra hittills, förutom det mindre angenäma problemet att jag och bror är lite sämre, lite tråkigare, lite mindre bra. Det betyder mer att jag inte är tillräckligt bra för att nå upp till den nivå mormor och morfar är vana vid. Det är kanske dömt att vara så. Att jag aldrig duger. Inte är lika glad, trevlig, duktig, mest, värst, bäst.

Men det är rätt okej ändå, när jag inte får höra det. Har ätit mat, fuskade lite men jag åt. Mormor har bestämt sig för att vi ska äta godis ikväll, får se hur det blir med det. Hemma med mamma och pappa går det okej för det mesta, och gör det inte det hamnar det i toaletten, vilket inte känns lika illa som det skulle göra om den gjorde det nu. Nu är det på riktigt. En riktig utmaning som jag hade tänkt klara. Ska klara.

Gröna sommaren lyser upp allt utom dig

Här sitter jag i bilen och försöker få plats med alla sladdar, okej en då - internetsladden, och datorn plus mina feta ben. Feta låren. Min dörr är öppen, nästan på vid gavel, vill liksom länna värme jag också. Känna att jag kan känna utan att behöva övertyga mig om att jag känner den. Men så är det  nu, känslan finns, på riktigt. Min kropp försöker andas, och gör det nästan. >Fåglarna sjunger, som alla skriver i dikter att dom gör. Solen lyser. Också som alla skriver i dikter. Huvudet bråkar med mig, är nervös så in i. Ska vara borta tre nätter, fyra dagar. Hyperventilerar lite smått nu när jag är själv. Men det kommer gå bra. Det ska gå bra. Och det gör det nog. Jag ska göra det till något bra.

Återkommer senare. Typ ikväll.


Vi sjöng en gång

Kväll igen, ledsen för frånvaron, har varit lite uppe i annat. Ångest till exempel. Pappersarbete har tagit lite tid. Eller ja, snarare hela dagen. Om åtta timmar sätter jag mig upp i sängen för att typ ta mig upp på gång. Lycka till Elin. Vad gör det, pappa lär köra lite fortare istället, det är han duktig på. Som ni märker blev jag till slut inbjuden i bilen för resan imorgon. Det var skönt. Då kanske jag tar tag i mig själv. Tar tag i livet som mamma försöker få mig att våga leta upp och ge det en chans. Det livet jag levde flera år faktiskt. 1,5. Åttan och början av nian. Åttan var ett fantastiskt år. 04-05 var det. Konfirmation med en underbar grupp i en fantastisk miljö, fina vänner funna, skapade minnen, mattankar som var bortflugna. Jag minns gången jag satt med två vänner på en fritidsgård en fredagkväll. Jag åt sju kexchoklad. Helt vanliga kexchoklad och det var inte matångest som kom, det var bara vardagsångest dagen efter. Ja, det fanns en sådan tid också. En tid då jag sov på i bäddsoffa varje helg i ett halvår. En tid då fotbollsskorna passade utan att föra med sig tvånget. En tid då jag skrattade högt när jag ville skratta, inte när jag var tvungen. En tid då allt var okej, saker gick att hantera. En tid då det jag inte var rädd för att möta livets alla svårigheter och äventyr som det har att bjuda på. En tid då jag också hörde till den riktiga verkligheten, jag var liksom välkommen där. En tid då jag vågade ta plats. En tid då jag sjöng, jag som skriker som en kråka när jag sjunger, högt med någon bredvid. Ja, det var en tid då jag levde. Och sjöng. Med någon bredvid. Eller ensam. Faktiskt så sjöng vi. Jag och livet. Vi sjöng falskt, men vi sjöng bort döden. Jag sjunger inte längre. Jag är stum och näst intill död.

Och där försvann cirka 2 timmars sömn. Men nu vet jag. Lite. Lite av vad som hände. Vad som kom efter det där fina. Men frågor kvarstår och jag är egentligen inte så mycket säkrare på saker ändå än vad jag var igår eller i förrgår eller förra månaden. Famlar runt lite och letar efter något. Någonting som jag hoppas att jag en dag finner. Kanske gömmer det sig längst in i ett hörn jag inte vet om jag redan tittat i. Eller så är jag bara otroligt värdelös och passar bra härnere. Det lät troligare.

God natt.


Lite bättre

Till slut blev jag i alla fall självklart att jag fick åka med imorgon. Det var inte lika självklart igår. Igår var jag inte välkommen in i bilen ner mot mormor imorgon. Lite rädd inför det där. Men det ska bli skönt också. Komma hemifrån. Riktig utmaning. Men det känns rätt bra. Slippa bort från samma dörrar som slår, samma fönster som det drar igenom, samma tvättmaskin som alltid måste rullar, samma hundar som kräver än det ena än det andra. Största problemet är att vara utan mamma. Det är inte mycket jag klarar utan att mamma är med. Även om det blivit bättre på senare tid. Fika med vän förra veckan är väl det mest utmanande. Att vara med Maria är aldrig jobbigt att göra ensam. Det finns få människor jag känner mig så lugn och trygg tillsammans med. Som alltid. Hon har stått där fast som berget och alltid hållit mig uppe. Ända tills hon kraschade, men det klarade hon till slut ut. Som alltid. Det gör hon alltid, med tiden.

maria

Nog om det, återkommer senare.

Nu ska jag återgå till att vika papper med mamma. Satt uppe i evigheter i natt, av ren ilska.

Vad hände?

En sådär morgon ersattes av en seg eftermiddag innan jag och mor far till stan där vi gjorde mest ingenting, bara för att slösa tid innan jag skulle till Maria. Där var det toppen, enkelt och fint, som alltid. Sen kom floppen. Flopparna. Kort sagt - håll er undan från karlar. De gör sällan stor nytta för en. Nytta gör de, men stor nytta är inte lika ofta. De flesta har vuxit upp för tidigt för att förstå att kvinnan inte alltid vill tas för givet att göra vissa saker. Särskilt när de har tid och möjlighet att göra det dom kräver att vi ska göra. Jag och mamma hade åkt i två minuter sedan hon hämtat mig, då ringer bror och frågar om vi är på väg hem så att mamma kan laga mat. 20.23 ringer han till oss/mamma medan pappa ligger i soffan och vill veta vart vi är. Skit samma, ni fattar poängen - jag är gräsligt trött på människor.

I natt sitter jag här i ilska och viker A4-papper på mitten. 2500 stycken. Bra terapi, ingenting jag kan göra sönder eller göra sönder mig själv med. Tur det, för den längtan är stark, nästan lika stark som ångesten..

Over the hill

Här sitter jag och fryser så mina fötter är kritvita och läpparna blå. Armarna har knottrat sig (ustäkta den meningen, då jag vet att det absolut inte heter så men det skiiiter jag i). Mamma sitter bredvid mig med en macka och jag suktar. Inte direkt efter mackor, men efter ätbart. Tänk att rosta ett bröd? Oooh. *snyft*. Det är gräsligt vad jag åt igår, ställde mig framför spegeln när vi kom hem. Klämde, drog, klappade på allt fett. Jag orkar inte med min kropp, den ser för jävlig ut. De där kilona upp har inte gjort den vackrare. Varför är alla andra så fina oavsett vad dom väger? Jag vill också gå upp till 56 kilo och vara snygg där. Visa mig själv att äs hade fel och att till och med jag följer lagen om att övervikt inte är 56 kilo och att jag inte alls kommer gå upp i oändlighet. Jag kommer väl gå upp 25 kilo sen kanske det stannar.

Oj vad negativt det blev. Jag kan liva upp det hela med lite glädje, jag ska nämligen in till stan för att hälsa på tösen jag hälsade på förra veckan. Lite spontant sådär. Vi har skärpt oss - två gånger på en vecka!! Innan förra veckan var det månader sen. Men dit ska jag alltså. Jag och mor ska nog packa en flyttlåda och ta med hem också. Tänkte ta det i steg liksom, då blir det ingen chock sen.

Nu har jag ett hushåll att sköta! Tredje tvätten ligger i, vitt nu. Hängde maskinen med rött, orange, gult och klar grönt i natt. Inte på det bästa stället så måste skynda mig att flytta på det. Men vitt tvättas, blåa handdukar härnäst. Diskat har jag gjort i en timme, dammsuga ska jag också göra.

RSS 2.0