Kort inlägg

Blir kort inlägg, det är totalt kaos i mitt huvud. Rörig natt: hemska mardrömmar, jobbiga tankar, för mycket fett på magen, konstiga ljud från under sängen, tuff dag väntar. Förhoppningsvis äter vi inte nere hos grannarna, det räcker med att vara där sen. Kommer antagligen vara miljoner människor därnere som ska äta, är för fet för att äta med dom. Men tror mamma märkte att jag blev lite låg när det kom på tal. Äta, äta, äta. Det är det enda jag tänker på om dagarna. Vad jag ska äta, att jag äter, när jag äter, tänker på att jag har ätit och sedan samma visa igen; vad jag ska äta, att jag äter, igen, när jag äter, tänker på när jag äter. Om och om igen denna matprocess. Ändå blir det inte bättre. Ändå lär jag mig inte. Ändå blir det samma sak. Ändå blir det samma tankar. Men idag tänker jag ändå äta utan att kompensera bort det jag tyckte var för mycket.


Kvällssent

Klockan tickade på och helt plötsligt var hela kvällen borta. Sov bort det mesta. Är helt slut om dagarna, ändå gör jag sällan något vettigt. Det var ju i och för sig inget ovanligt, men ändå. Idag har jag köpt jeans!! Och ätit glass på McD. Den ni, det var flera år sedan jag gjorde det sist. Lite stolt är jag, även om det finns andra delar av mig som tycker motsatsen. Men det var i alla fall värt det. Sen om jag använder dom är en annan sak, men det får bli som det blir. Om jag inte har några blir det ju definitivt aldrig av.

Imorgon är det en sån där dag som man firar, av vilken anledning vet jag inte, men vi hade gott kunnat skippa att fira den, vi firar alldeles för mycket saker utan egentligen anledning i Sverige. En gång kanske det var något som vi firade av en verkligt rätt anledning. Numera är det 2011 då firar man ingenting pga deras egentliga bakgrund. Negativa Elin i farten igen, men ja. Tycker jag har en liten poäng, även om det är roligt för vissa att ha anledning att gå ut och bli galet fulla i parkerna och elda bort starten på året.

God natt.

Oh sunny day

Japp, här skiner solen än. Inte för att det blir varmare i luften men ja, det enda det just nu leder till är att jag hatar den för den gör alla andra så glada och positiva medan jag känner mig som raka motsatsen. Därtill gör den mig ensam - mamma klarar inte att vara ute. Jävla solhelvete. Min hund gillar den istället. Och det gröna gräset. Och äppelkvistarna. (Jag är äntligen klar med alla träden). Och att någon jagar henne runt i trädgården. Och att få uppmärksamhet. Hon är krävande den saken. Hon blev överlycklig när jag kom hem, sova i hundrummet en natt det är nära döden för henne.
äpple




söt


Dagen i bilder. Vi hade lite lek i trädgården så fick bli några kort på henne. Och ja, hon är mer än 3 år, men jag vet, hon ser ut som 1 :P


Dagvården

Och så var det en ny onsdag. Fina grejer det. Dock känns det inte som en bra dag. Inte enbart mitt fel faktiskt. Varit på dagvården och ätit med psykologen. Jag och massa smala människor. Dock slapp jag äta med dem. Men mamma var med också så jag överlevde. Nästa fina var i och för sig att jag inte behöll det. Men jag ska försöka mig på yoghurt senare bara för att få i mig något. Men vi har i alla fall kommit fram till att jag inte är redo för dagvård eller aktiviteter med "likasinnade". Mamma har rätt, jag mår sällan bättre av att umgås dagarna i ända med människor som tänker som jag, gör som jag och är lika sjuka som jag. Men mat fick jag i mig som sagt. Tufft.

För övrigt skiner solen här - vilket leder till att tvånget, samvetet och snart (kanske) viljan tar mig till äppelträdet. Det är ett halvt kvar. Men det får väl gå. Dit ska jag ta mig nu alltså.


Onsdag

Fan, nu försvann hela mitt inlägg, satan också.

Ja, vad skrev jag nu? Jo just det, dagarna går och jag märker knappt att nätterna blir fler och fler, de är alla likadana så det spelar ingen större roll. De flyter liksom ihop, och vad gör det om det är onsdag eller torsdag. Är i alla fall hos en kompis, OCH SKA SOVA ÖVER. Det var evigheter sen jag sov överhos någon så här. Jag har varit borta över en helg eller så, men inte över en natt, ite spontant sådär. Jag hoppas verkligen att allt går bra nu, vill ju i alla fall visa mig själv att jag inte är totalt hopplös. Vilket jag kanske är men någon gång måste jag ju låtsas något annat.

Här slipper jag mat, är så glad att komma till ett ställe med likasinnade. Lite trasiga och trötta på livet som vi inte alls lever. Men någon gång, då ska det bli bättre än det här, för oss båda.

So long, återkommer någongång.


Det är nog bäst att...

Tisdag, en helt ovanlig tisdag. Eller nej, vanlig. Jobbig, ångestladdad och rörig. Dagen började med bråk med mamma, forsatte med försening till ät, jobbigt möte på ät, sura miner mellan mig och mamma, och nu macka. Den ni!! Lilla stora jag har ätit bröd!!! Ett helt vanligt frukostbröd. Megamörkt dock MEN bröd!!! Det får vi nog tacka medicinerna för. Är helt avtrubbad pga dom. Skönt men jobbigt. Orkar inte riktigt se vad jag skriver, läsa texter är svårt - mitt huvud snurrar. Hela jag snurrar. Det är väl kanske värt det om jag slipper den där mördande ångesten. Och vet ni, den är inte lika påtaglig som tidigare. Är glad att jag slapp Theralen.

Idag blir det förhoppningsvis klippande av äppelträd - det behövs verkligen. Sedan då? Ladda inför mat. Och äta den. Och behålla det. Och inte kompensera bort den. Ännu en dag av kamp som ni förstår.

Four hours later

Klockan tickar på, ganska mycket faktiskt, och dagen, numera kvällen, blir inte bättre. Solen har strålat mot mig idag, och vet ni?!, jag har inte strålat tillbaka en sekund. Det känns inte värt det, det känns inte värt allt problem och all energi det krävs för att vara lite lite mer fejk än jag orkar vara nu. Vad hände med mitt liv? Med alla mina drömmar? Alla mina planer? Mina bra tankar?

Nepp, den som vet vart dom tog vägen är välkommen att sätta en gravsten bredvid för hit lär de inte komma tillbaka.

Mjukt lager ovanpå

Måndag, helgen, hela långa veckan är över och en ny tar vid. Det känns väl som vanlig, jag har överlevt en vecka till, men jag har levt den lika lite som vanligt. Har liksom inte lärt mig att ta steg framåt, fötterna bara trampar på samma ställe tills jag sjunker genom marken. Det är lite så jag gjort hela mitt liv.

Idag är det inte mycket på schemat. Klippa sista äppelträdet finns väl på listan, om än att jag inte satt den där frivilligt. Vika tvätt likaså. Ta hand om mamma. Hjälpa bror med skolarbete. Duscha hundar. Ut och springa med Mistra och pappa. Det var väl typ allt.

På tal om görolista så började jag dagen med yoghurt och müsli. Den ni!

Dagen efter (amazing)

Påskafton blev påskdag och idag är det en seg dag. Jag ska inte säga dålig för det vet jag inte. Jag är trött, nyvaken och sömnig - klockan var efter fyra innan jag tittade på klockan sista gången. Ingen toppennatt alltså - men inget dumt!! Natten bestod endast av ångest MEN med något otroligt mycket finare. Jag tänker inte leta reda på en bild för den är inte intressant. Jag läste ut Jonas Jonasson Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann. Det är utan tvekan en av de absolut bästa böckerna jag någonsin läst. Det är inte många gånger jag har aldrig njutit av bara texten så som jag gjort i natt. Handlingen är unik: intressant, helt galet overklig men verklig i boken, rak och ärlig och tolkad till något helt annat än man trodde att den gjorde från början. Man får följa Allan genom hans liv parallellt med att man får läsa om den månadslånga flykten undan polisen som till slut slutar med att polisen inte ens vill ha honom. Varje ord är tänkt att vara där, det finns inte ett ord som int författaren vill ha där. Okej nog om det. Jag fullkomligt älskade den och samtidigt som jag önskar att det skulle komma fler liknande för att den här var bra vill jag också att det inte kommer fler, för det gör den här är mer unik. Nej inatt fick jag en uppenbarelse - jag kan ha fel om en bok, även om jag läst baksidan mååånga gånger.

Så lite i trans är jag nog än. Det var fantastiskt kul att vara Elin i natt. Dock lär det dröja innan jag vågar på en ny bok, så nu blir det tomt om nätterna.

Så jo, jag mår nog okej. Att jag fortfarande gör det efter inatt, när natten blev dag, beror kanske lika mycket på tabletterna. Jag undrar om jag ens skulle leva om jag inte haft dom. Jag hade i och för sig inte varit död ett antal gånger heller. Men men, nu vankas fika längre bort i byn.

Påsken hos farmor

Klockan är en bit efter 10, mamma åkte ifrån mig, jag åt för mycket godis igår, jag är hungrig och jag vill inte vara ensam. Men jag mår rätt bra ändå. Sorterar bilder från veckan som varit, har kommit fram till att jag nog ska lugna ner mig med korttagandet. Hinner och orkar inte med att sortera alla :P Men det är ett relativt angenämnt problem. Mindre skojigt är maten som väntar idag, är helt slut inför det och då har dagen knappt börjat. Hur svårt ska det vara att släppa iväg ångesten? Låta tankarna vara? Tänka på annat? Orka göra något kul? ? Sluta springa i trappan? Äta utan att räkna? Ni vet, leva? Men det ska bli en bra dag, jag tänker tvinga den till att bli BRA. För det är alltför många gånger, vanliga helger eller stora helger som jag förstört, för mig själv men mest för andra. Som 18 års-dagen? Blev inget firande, inte heller nyår 08/09, då fick jag inte permission. Julen 08 fick jag permission över 24. 25 dec. Påsken 08 var jag hög på tabletter hela helgen. Ja ni, fattar, jag kan rabbla dom i oändlighet. Men det tänker jag inte göra, jag tänker glömma det och dom problemen som förstörde det då och tänka på det som är bra nu. Och inte glömma att tänka på att det här är början på det som jag förut flytt ifrån. Livet.

familjen

Farmor, pappa och bror, påskmiddag. Som sagt var det påsk och jag åt som ett monster. Skinka, köttbullar, rödbetssallad, potatisgratäng, bröd, gurka, potatissallad. Det var säkert mer men det har jag glömt. Men jag fick PÅSKMUST!!! De hade inget annat att välja på.

mat

Påskmenyn.

på promenad

Farmor och Tischa ute på promenad

lek

Lekparken i Korsån, den var megastor när jag var liten men nu är den betydligt mindre. Och lite mer sliten än när jag använde den.


kanan

Också väldigt populär när man var liten.

mer lek

Gungor, dem kan ju i och för sig aldrig bli för gammal för. Det är liksom tänkar-platsen.

håsjön

Bilden är tagen från Håsjön (stugan) nere vid ekan.

vårtecken

Till och med i Dalarna har solen nu gett oss en riktig vår - med blommor!!

Långfredagen blev lång

Efter två tuffa dagar uppe i Dalarna är jag åter hemma i Västerås. Skönt men också lite jobbigt. Jag kommer aldrig sluta vara hemma i Korsån, oavsett om farfar lever eller inte. Det trodde jag - att det skulle kännas halvt att vara där, trasigt liksom. Och det går inte en dag utan att jag tänker på det, på honom och på det liv jag och vi levde när hela familjen var där. Men som sagt, tufft är det också. Känslan finns kvar, men inte lika starkt. Det blev långa promenader, för även i kalla Dalarna har de 70 cm is det var den 1 april smält och solen skiner upp bruket till över 15 grader. Dock var pappa med, och bror, så allting flyter inte riktigt. Pappa och farmor blir 30 år yngre - pappa sur som en tonåring och farmor en tjatig medelålders kvinna. Inte särskilt kul att höra, även om bror tycker det är jobbigare än vad jag gör. Pappa är för stressad och har för ont för att vara trevlig och farmor för negativ för att orkas lyssna på.

Nu är jag i alla fall hemma, kommer sova under mitt tjocka täcke där även en liten pälsförsedd sak kommer trivas mycket bra.

A new friend

I mitt huvud pågår det ständiga tankekriget och jag har som vanligt bara ett bra sätt att lösa det på - tabletter. De nya har dock inte alltför trevligt bieffekter - hallucinationer. Mycket mysigt att se vampyrer bakom sig i spegeln. Eller att mina ben viker sig dubbelt så de bryts. Eller konstiga andetag under sängen. Ja ni fattar, jag vill inte ha kvar den här tabletten. Det suger att behöva prova nya men nu har jag provat i princip alla och den ena efter den andra som inte tjänar sitt syfte. Är trött på det nu. Men någon som fungerar måste finnas, jag må vara outhärdlig och ett major poblem men inte ens jag kan väl vara så jobbig?

Jaja, idag då. Har varit i Eskilstuna med grannen och gått i shoppingcenter. Inte så mycket folk så klarade mig rätt bra. dock höll jag mig ifrån att öppan plånboken. Hatar allting just nu, ingenting som flyter riktigt.

Imorgon slipper ni inlägg från mig, jag är hemma igen mitt på dagen på fredag. Vi ska upp till farmor över natten.

19 april 2011 (2005)

Idag är en tung dag. Nya medicinen gav mig enbart hallucinationer. Dagen har fört med sig mycket tungt, jobbigt och för min del i princip ohanterbart. Massor, massor och massor av minnen från hur allt var förr. Det är en speciell dag och delar av mig har hoppats att jag inte skulle minnas vad som en gång hände den 19 april. Det var då en rätt fin dag, kexchoklad blev äten (ja det fanns faktiskt en tid då jag var i princip frisk - eller vad sägs om rekordet SJU kexchoklad på en kväll? ). Jag åt, skrattade, älskade, hörde till, hörde hemma. Det var ett liv då faktiskt. Och just den dagen var det en fin dag. Tårta, kramar, skratt, promenad i solen, människor som tyckte det var okej att jag var där, och Hon tyckte det var kul att jag var där. Och jag trivdes den dagen. Jag levde den dagen, trots hur hela den tidigare hösten varit. Men det var kanske en del av det, den hösten räddade hon livet på mig. De jag hade omkring mig då delade den uppgiften. Det fanns faktiskt människor omkring mig som jag då visste att de alltid skulle finnas där och att de alltid skulle veta att jag också fanns där, jag försökte vara lika underbar tillbaka. Tveksam till om jag inte svek där. Jag svek henne också. En liten lögn, blev en stor, en stor blev enorm och kaoset därefter var massivt. Mitt eget fel och jag ångrar det nu. Utan henne blev allt en annan värld. Hon fanns där, men inte jag. Vår vardag där allt rullade fastnade liksom när den lilla bubblan sprack och mina världar krockade. Hon fanns ändå där, fick mig att gå framåt. Våga öppna mig. Hon öppnade nog dörren som fick mig att gå in i gymnasiet med en helt annan inställning till livet. Och ännu en gång räddade hon livet på mig. Människorna hon fick mig att träffa har fått mig att överleva och leva. Även om det tog år innan jag träffade dessa människor på riktigt.

Så ja, jag låter mig själv fastna i en annan värld idag och skita i att må dåligt tack vare äs och bara må allmänt ingenting och minnas åren vi hade.


Faktum är

Idag börjar jag ta den nya medicinen, får se hur det går. Förhoppningsvis hjälper den mer än den förra. Det är förstås inte så svårt, men ja, ni fattar. Det vore så skönt om det kunde börja rulla lite det där med medicinerna, slippa ta provet var och varannan dag och ständigt få nya biverkningar som spökar. Men jag ger det en chans och hoppas på att livet blir lite lättare med dem.

Annars idag då? Tvätt, hängt och vikt tvätt, sängkläder, TVÅ kakor och kaffe och nu väntar mer trädgårdsarbete - släpa ris från en megastor gran. Skönt att få röra på sig i solen lite. Den behöver jag. Lite värme också. Nu är jag i alla fall heeelt klar med hundgården, de verkar nöjda över förändringen. Men så har de en snäll matte också som lägger mååånga timmar där.

Ujha

Så var söndagen slut då. Det är också veckans slut. Det känns skönt på sätt och vis: jag har överlevt en vecka till, samtidigt: en till vecka, utan ett steg framåt. Negativa jag. Nej men i alla fall, sekunder blir till år och sen vet ni hela raden med timmar, dagar, veckor, månader, år. Snart är det ett helt decennium. Jag tänker på det ibland, ändå när jag tänker på det nästa gång är jag fortfarande lika förvirrad över att det faktiskt är så. Det är snart tio år. Jag undrar vad den där benhårda viljan tog vägen, den fanns där förr, för länge sen, sen fortsatte den finnas men med ett helt annat, mindre trevligt, syfte. Det är lätt att säga det - sjukdom - men att förstå det är desto svårare. Vad är sjukdomen? Vad är jag? Vad är friskhet? Vad är livet? Vad är döden? Vad är svaret på alla frågor jag alltid ställer? Tusen frågor utan svar vad det någon som sa. Det är nog det jag menar.

Dagen har bjudit på många tankar, men också mycket handlande, jag har gjort massa saker, utom tvätta vilket kanske var det viktigaste då, men i alla fall: klippt äppelträd, kratta och köra undan löv i hundgården, vilket tog ca fyra timmar, hur nu det gick till, lekt med bebis, ätit, tittat på teve, och påbörjade Kommesarie Späck. Den var patetisk så jag förstår inte hysterin kring den. Jag nöjde mig med en löjlig engelsk kriminalserie, men jag gillar det.

Det passar mig rätt bra, löjlig.


Unfair

Söndag. Dagen efter lördag. Dagen efter godis. Dagen innan måndag. Dagen innan nya veckan. Låter som varje söndag. och det är det väl också. Solen skiner, och snart ska jag ut till den också. Krafsa löv, köra grus till hundgården, klippa äppelrtäd och bära grenar. Dagens schema. Tröttsamt om man redan innan är trött. Blev väldigt sent då sista två timmarna slutade med träning i brors rum. Fram och tillbaka, upp och ner. Skärpning Elin, det går inte. Även om jag gärna faller tillbaka i gamla mönster vet jag att jag någongång måste ta den här kampen en gång till då. Om och om igen, tills jag vinner stort eller förlorar helt. Inte lätt. Inget lätt val. Som jag helst hade sluppit att ens behöva tänka på. Men nu är jag där jag är, efter år av sjukdomar, problem och misslyckanden och valet är inte valet jag vill välja. Det borde jag tänkt på innan jag tog tag i min ätstörning och kämpade med den. Det var dumt för det gör att jag nu måste kämpa emot den än mer. Och någongång kommer jag komma någon annanstans än där jag är nu. Och hur bra det är och hur det nu slutar, det vet jag inte, och delar av mig vill inte ens veta. Kanske må det vara fel delar som inte vill det, men det skiter jag i. Här kan jag inte sitta längre. Jag vill sitta i en annan båt, på väg åt ett helt annat håll. Ett håll dit ingenting av det här finns. Ett håll dit allt är friskt, starkt och lyckligt. Ett håll där livet finns.

Nyttodag (ej matrelaterat)

Lördag, nyttodag idag. ag har ägnat fyra timmar åt att städa upp i hundgården till våra tre monster. De är nöjda med livet - sol, lek, godis och underbart underlag att sola på. Det har varit min dag, förutom kaffe med mamma och nu: världens segaste, tråkigaste och sämsta dokumentärfilm. We feed the world - om jordbruk. En verkligt dålig film som för de inte särskilt engagerade elever inte verkar särskilt dålig - men de engagerade märker att den inte fungerar som en informativ - utan är verkligt färgad och subjektiv - den berättar inte hela historian utan det skaparna vill visa. Så njae, det är inte riktigt en dokumentär att ta all fakta ifrån. Vilket stör mig, hur kan en lärare visa en så dålig och subjektiv film som bara berättar halva verkligheten - den som kritiserar samhället och politiken, inte själva företaget eller producenten.

Men men, jag mår okej idag, har haft mycket att göra, känner mig allmänt äcklig och fet men jag försöker dölja det under ett antal lager kläder och fortsätta läsa samma mening om och om igen på brors uppgift. Rätt skoj, men den inleddes med en 96 minuter lång propaganda för att hata politiken och styret. Nog om det - ikväll blir det godis. Och förhoppningsvis kyckling, men det är nog inte upp till mig idag. Provade sås igår på tal om mat!! Den ni!


Dagen

Promenaden i bilder då. Hemmaplan. Någon gång här vid kändes det rätt okej att leva. Jag älskar inte solen, men jag gillar dock att jag inte behöver ha dubbla strumpor på mig, även om det fortfarande behövdes två tröjor under koftan. Som sagt, 08.53 gick jag ut genom min dörr. Eller ja, mina dörrar.

start

Och fortsatte hitåt.. Samma gamla väg, samma gamla träd utmed, samma gamla motorväg som väsnas och hur väl mina försök än är hörs aldrig musiken där. Samma gamla jag. Det är nog där felet ligger. Jag.

fortsättning

Som så många gånger förr fick jag stanna upp precis vid stolpen där knappen till dörren sitter. För att hämta andan. Oftast få i mig någon tabletter och så småningom smyga in till min fåtölj.

blommor

Vägen hem skulle visa sig bli många minuter längre än de 35 det egentligen tar. Av både mindre och mer trevliga anledningar.

under bron
Det här är en av de finare svaren på min alltför ofta ställda fråga: varför är våren så fin som alla säger att den är? Ja, här är en anledning. Dock med en liten sorgsen, längtansfull och farlig ton. Några tiotal meter ovanför går den bro jag så oändligt många gånger varit på eller varit på väg till för att hoppa. Låta mig falla många, många meter och inte behöva känna att det här är botten, där jag är nu, jag hinner aldrig dit. Det är en av mina många brister, längtan till döden. Just ikväll känns den obehagligt nära, men inte tillräckligt nära.

barn

Det de flesta stadsbarn längtade till fick jag mycket av: naturomgivningar. Jag och min bror hade en sådan här helt egen i vår lilla granskog på baksidan. Vi hade det bra, han och jag. Fina skidsemestrar, veckolånga sommarlandsbesök, otaliga helger och somrar i stugan vid vattnet, hundratals middagar på sommarkvällarna. Och en bunt älskade men inte alltid omtyckta hundar. Ja, vi hade mycket som andra inte hade. Livet hemma var för det mesta rätt bra, men några större men få katastrofer.

hundar

Promenadens sista etapp tog tid, vid dessa två 12 veckors jack russelvalpar hamnade jag i 45 minuter. Söta saker, minns så väl tiden när vi hade egen kulll, vad rörigt det var med 9 valpar. Energiknippen, typiskt för rasen, och åldern.

hund

Men finast kommer alltid min egen vara. Här i jaktlust. Jakt att jaga en bil. Det enda förutom katter hon jagar.


Så där då, nu har jag livat upp bloggen lite.

Jag mår rätt okej, trött som satan, men har lite kvar att göra innan sängen. Ikväll har jag och Bebis brors dubbelsäng då min stora lillebror är i Umeå för en elittävling. Han har blivit stor, ansvarsfull (för allt utom familjen) och elitsatsar för att nå OS 2016. Hm, ja, jag hade höga mål och krav på mig själv, men OS skulle inte ens jag komma till, så länge det inte gällde ett mästerskap för självdestruktivitet. Men nej, som sagt, imorgon är jag själv. Få se hur det går.


Fredag

Nu är det fredag, jag är trött, har träffat Marie på ät och gått en megalång promenad. För lång kanske. Bilder från det senare. Det var skönt, solen sken, barnen lekte och jackorna virades kring höfterna. Det var härligt att se. Jag hamnade med två jack russel valpar på vägen hem. En sån tror jag att jag skaffar efter bebis. Saknar att ha en riktig valp, men jag har ju en som är så mycket valp man kan bli. Som till exempel nu - hon vill bli road. Denna gång ska man jaga henne då hon har Nasse (Nalle puh) i gosedjursform.

Men som sagt, jag lever, om än knappt.

Nu - mat!


Buhu

Nej inte så, även om det var tungt att säga hej då. Hon är en av de bästa inom psykiatrin jag mött, och det är jag glad för. Jag hade nog inte kommit så långt utan henne. Men nu är det som det är - hon slutar, vi, ingen på ät-enheten har någon läkare som tar vid och därmed är vi läkarlösa. Vilket i sin tur leder till att inga tabletter byts eller ökas, inga planeringar skrivs, sjukskrivningar författas inte. Känns otroligt tryggt.

Nog om det. Jag har varit ute och sprungit idag. Solen lyser upp hela himlen och molnen som svischar förbi är lätträknade. Det var otroligt skönt att få njuta av naturen igen, jag älskar att vara i naturen, bland träd och löv, bland bäckar och sjöar, bland kvitter och sång, bland livet och friheten. Okej nu ska vi inte överdriva, men jag älskar det. Därmed är jag rätt nöjd med mig själv - jag höll springandet på en vettig nivå i lagom längd i tid. Nästan i alla fall.

Nu laddas det inför en middag jag inte riktigt vill äta. Men ner ska den. Kyckling har jag bestämt att jag kanske får i mig.

Aaaj min tummeeeee

Min tumme dödar mig, eller ja, den dödar min tumme. :P Smart va? Nej men i alla fall, jag kan inte sträcka ut tummen helt, det hugger liksom sönder kroppen på mig så jag tänker inte göra några fler försök. Japp, jag tycker synd om min tumme, så jag slipper tycka synd om mig själv. Idag är annars en okej dag. Doch är det på bekostnad av mitt hjärta och mitt minne. Hjärtat dör lite varje gång jag sväljer mer än tio tabletter åt gången, Vilket är varje gång jag tar tabletter alls, vilket är rätt ofta. Därtill blev det fler än vanligt då jag och mamma tog oss ner på stan. Som alltid lite tufft för mig men största problemet till en början var att stå rakt, gå rakt och samtidigt prata med mamma, när det var löst var nästa problem att komma ihåg vad jag hade gjort efter att ha klivit ur bilen på parkeringen. Så besöket på Arbetsförmedlingen minns jag inte, inte heller inköpet av tackpresenten till läkaren. Dock minns jag sportbutiken, Vero Moda och Lindex. Framsteg där.

Nog om mina alltför stora misstag - imorgon är det sista gången med läkaren. Lite deppigt som sagt, och jag hoppas av hela mitt trasiga hjärta att nästa inte blir ett alltför stort hopp neråt. Och att det inte är en karl.. Snälla goda gud, låt det vara en kvinna.

Jag tror att det får räcka för nu. Dör lite inombords vartefter tankarna tänks.

Dags att leva

Så sant, så sant - onsdag, en dag jag brukar må rätt okej. Och idag mår jag bättre än både måndag och tisdag. Nervositeten är dock skyhög. Imorgon är sista mötet med läkaren som jag haft i 2,5 år. Vi har haft våra duster, men också en hel del framsteg. Jag tror att jag nog inte hade kommit ut från de låsta avdelningarna om jag inte hade haft henne. Hon har liksom varit den som fått allt att i alla fall gå åt något håll, vilket hon och psykologen har kommit fram till att det är bättre att det går neråt för att återigen gå uppåt lite. Och för det mesta har det vänt åt alla håll många gånger. Lite sentimental blir man ju. Var och köpte liten present idag. Jag är ju en trevlig patient, som är glad att ha fått ha henne. En av de bästa jag mött inom vården - och gudarna ska veta att jag har mött många många läkare, psykiater, dietister, undersköterskorna, friskvårdsantällda, psykologer, hjärt och lungspecialister, hälsocoacher, soc - tanter, avdelningschefer, och det finns nog ingen förare inom ambulansvården som jag inte träffat. Jag hatar att ens tänka på det. De flesta känner igen mig när de hämtar mig någonstans, långt bort från friskheten, i ett dike eller utmed motorvägen, vid bron, vid tågstationen, i ett trapphus, i bilar, på toaletter, under bord, under soffor på avdelningarna. Uhja, jag är glad, och ledsen, över att det nog är slut med det livet. Det var inget liv, det var en kamp för att inte dö. Som jag sällan kämpade för, det var någon annan som fick ta det ansvaret, och det vet jag nu, hur trasig min familj blev, hur sårade mina vänner blev, hur skolan krashade, hur förstörd min kropp blev.
Så ni som inte är där än, gör inte om mina misstag. Det är inte värt det. Det är inte värt alla år av misslyckande och trasighet och ensamhet.

99an

Här levde jag mitt döda liv i mer än ett halvår. Jag hatade det då, jag fattade inte hur illa det var, hur nära den var att mitt hjärta skulle sluta slå, jag fattade inte att det inte längre gick att min familj tog ansvaret för mig när jag ägnade större delen av dagen med att träna, fuskträna, inte äta, eller äta och spy, skrika, skära, hata. Så där,här, hamnade jag utan någon som helst längtan till att göra något annat än att försöka dö av smalhet.
Det suger nu, jag hatar hatar hatar att jag gjorde allt det där. För det var fel. Är fel, och ändå sitter jag här nu och vet inte vad jag håller på med. Jag skulle ju leva? Jag skulle leva det liv alla sa att jag skulle få leva. Det är dags för det nu. Eller? Lyssna inte på det sjuka, lyssna på det friska, det hela, det mindre trasiga som längtar efter det bättre. Lyssna på friskheten.

Korsförhör

Nu är det tisdag igen och inte känns det bättre än måndagen. Jag har ingen annan än mig sjäv att skylla på. Och det vet jag, ändå gör jag ingenting åt det. Lite tabletter krävdes för att ens orka gå ner för trappan. Hur svårt ska det vara? Jag har inte ens något jobbigt planerat? Skriva klart brors filosofiuppgift? Njae, inte jobbigt en sekund, det är bland det roligaste som finns - filosofi är mitt lilla kärleksbarn. Värre är det med hans projektarbete, men det ska jag inte göra mycket på. Inte för att det känn jobbigt heller, jag vet att jag i alla fall kan göra något positivt på det området.

Men resten, maten? Frukosten som inte blivit äten på månader, mellanmålet som blir de dagar jag får träna, lunchen som trillar ner i magen om jag går tillräckligt många steg, mellanmål som jag inte ätit på flera år, och middagen som blir reducerad eller borttagen. Det är fel, jag ska äta, jag ska äta mellanmål nu. End of discussion.


Litet och enkelt

Är alltså måndag idag, igen, och inte är jag gladare än förra måndagen. Det är rätt kasst här. Ätit mat. Och glass. Det suger egentligen. Alla andra är så fina, det spelar ingen roll vilken storlek, de är ändå finare än mig. Ändå bättre än mig. Lite starkare än mig. Eller mycket starkare än mig. Jag vill ge upp helt. Skita i allt. Skita i mig själv. Göra som äs säger. Som ett fucking jävla anoreximonster skriker på mig. Fattar jag inte själv att det inte är det jag vill? För jag vill må bra, vill slippa det här och vill få vara någon annanstans. Punkt två och tre vet jag ganska väl hur jag ska göra, bara det är det inte alls är något positivt jag skulle göra för att klara det. Problemet är det första: för att må bra..  Det kommer inte gå idag i alla fall. Inte inatt. Inte när det är jag..

Vad hände?

God dag på er. Måndag, ångestmåndag. Jag är trött, ensam och rätt förbannad på mig själv. Försökt få i mig lite mellanmål, men gick den ner? Nej tror inte det. Den hamnade i soporna, andra dagen i rad nu. Skärpning nu. Det hjälper mig inte en centimeter framåt att låta bli. Så det blir middag ikväll, riktig middag.

Blir lite fundersam här. Besökarstatistiken är en tredjedel av vad den var för fyra dagar sen...? Jaja, inte det viktigaste i världen. Annat viktigt är till exempel att jag ska utanför dörrarna idag. Jag ska bege mig till tandläkaren. Usch, känner mig så utlämnad där, ensam och sårbar.

Den där tveksamheten

Söndag, snart måndag och denna förbannade ångest. Jag är i en svacka, jag vet, och de flesta gångerna de senaste åren har det löst sig utan sjukhusbesök, ibland med och ibland utan att ha börjat resan på akuten, intensiven, MAVA eller PIVA för att till slut skickas i en obekväm rullstol till psykakuten. Flera år sedan är kanske att överdriva, det var i februari förra året. Men då slapp jag att fortsätta vidare från psykakuten till en låst avdelning. Ska sluta prata om det, de flesta vet redan det där. Det jag skulle komma till är att jag inte är lika säker på vad jag kan hitta på, jag är inte lika trygg i att jag kan stå emot, låtsas att de där hundratals tabletterna inte alls finns för att rädda mig genom att låta mig dö. Jag må ha varit död tack vare dom två gånger, men lika många gånger har hjärtat börjat slå igen.

Jag saknar helt enkelt att kunna tugga i mig 300 tabletter på tre minuter utan att tänka på det vanliga livet. Jag saknar lika mycket att kunna tänka den där tanken att det kan nog gå att klara sådana här svackor utan att krascha. Men jag har inget av det där. Allt som finns är den där tveksamheten som gör mig galen, ångesfylld och rätt värdelös.

In my face

Här sitter jag och kämpar med mellanmål. Det går inte alls, så den får nog åka ner i soporna. Satsar på hel middag senare istället. Det får gå, för jag orkar inte riktigt just nu. Jag orkar inte. Så är det. Jag får acceptera det just nu och göra det bästa av det jag kan för att försöka överleva det här. Trött, trött är jag med då jag landade i min säng vid 24, lyckades somna mellen två och fyra, vara vaken till sex och sova vidare till ja, vad blev hon till slut, till åtta.

Tröttheten ska jag städa bort, har lite dåligt samvete för att jag inte gör något här hemma. Har inte ens tvättat den här helgen. Så idag åker dammsugaren fram. Duktiga jag.


Skills

Lördag, jobbiga lördag - det känns som söndag idag. Vilket i sig är oroande. Men ändå. Klockan 08.14 satte jag mig i bilen tillsammans med mamma. Glöm inte min lilla sak, hon tycker det är väldigt spännande med att åka bil - hon jagar dom när hon inte sitter i mitt knä. Det är det enda hon jagar, bortsett från katter :P Poängen var att hon skulle jaga rådjur men njae, hon är för bekväm. Hunden alltså. Dryga två timmars resa norrut var vi, efter många hopp med bilen då vägen inte var något att hurra för, var vi framme i mitt andra hem - Korsån. Det lilla samhället som lever upp under midsommar, inte har någon täckning på mobilen, har en medelålder på typ 68 och består av det som en gång var en skola, det som en gång var affär och herrgården som en gång var en restaurang. Strunt samma, vi åkte i alla fall upp till farmor i Dalarna för att fira hennes 81 -årsdag. Jag, och likaså mamma, har inte sett henne så här pigg på flera år. Positiv, glad och faktiskt riktigt social. Inte lika vimsig (läs "i-princip-senil") som de senaste gångerna vi varit där.

Dock dröjde det knappt två timmar innan den lilla glädjen var borta - efter att ha kämpat med en megastor bit smörgåstårta i evigheter ringer telefonen och två kvinnor som farmor är moster åt skulle komma. Kom gjorde de, vilket ledde till att jag var tvungen att äta efterrätt. Den stannade inte kvar.

Allt som allt är jag trött, helt slut och med mycket att tänka på.

Kanske

Torsdag. Eller nej fredag. What difference does it make? I mitt huvud ingenting. Det är samma kaos, samma dödslängtan och samma röst som skriker på mig. I mig. I mitt huvud. Jag tänker inte tjata om det för jag har redan skrivit det femton miljoner gånger. Jag är trött på det. Jag är trött på mig själv. På mitt liv. På allt.

Jag är inte riktigt säker på att jag gör rätt nu. Det gör jag nog inte. Det mesta går fel. Mamma är trött på mig. Besviken på mig. Pappa är jag bara ett problem för. Lillebror försöker nog att inte ens bry sig. Det är nog lättast för honom. Det jobbigaste är dock när han äter godis eller ens en kaka börjar han genast prata om att det är onyttigt och måste träna bort det. Jag kanske inte är rätt person att höra det. Det leder till lite fler tankar i huvudet.

Skit samma, ni behöver inte läsa, jag har inte mycket roligt att skriva.

Jo just det, var på ät idag. Det är riktigt jobbigt att vara där nu. Fortfarande mycket jobbigt som kommer upp. Saker jag nog kommit fram till att jag inte vill prata om längre. Mår bara kasst av det. Fick lite sura miner då jag bytt tillbaka till den gamla VB-tabletterna. Orkar bara inte att inte kunna andas innan jag ens gått ur bilen vid en affär. Fan. Förhoppningsvis låter läkaren mig få prova ytterligare en annan, det hjälper inte ett skit att självmedicinera i längden, men jag vill helst inte dö av ångest.

Ja, det var väl det. Typ.

Mer punkter

Några rader från en sönderbombad tjej. Alltså jag. Jag som ger upp. Skiter i allt. Gömmer sig undan. Svävar vidare mot döden. Viker av mot fel väg. Glömmer att andas. Som knarkar sönder levern. Springer bort hjärtat. Svälter sinnena. Förgör kroppen. Förgör mig själv.

Det kanske räcker så?

Punkt . Punkt. Punkt.

Jag.

Orkar.

Inte.

Mer.


Jag.

Vill.

Inte.

Längre.


Det.

Är.

Redan.

Kört.


Jag.

Ger.

Upp.

Nu.

Faller hårt

Jag faller.
Faller hårt.

Dör lite sådär
hela tiden
utan att någon ser
att det visst är jag
och inte djävulens barn

Inte ens jag
själv kan säga
varifrån den
lilla delen av mitt
hjärta tas

Men försvinner
gör den och
allt jag gör är
att titta på när
jag tynar bort

För det gör jag, 
springer bort från
livet alla sa
att jag någon gång
skulle få leva

Jag springer
rakt in in
döden jag så
länge kämpat för
att slippa ifrån

Men,
Jag faller.
Faller hårt.

Motivation

Blä på denna dag. Blä på mig. Blä på alla system som inte fungerar. Blä mitt liv som jag inte lever. Blä på döden som jag längtar till. Fan, den här dagen blev inte alls bra. Inte någonstans. För mycket mat, för mycket tankar, för mycket problem. för mycket möjliga misslyckanden. Vad fan är det här? Jag har ett liv som borde vänta på mig, men jag stannar kvar i den här skiten och just idag vill jag försöka mer. Jag orkar inte med det här. Jag vill inte mer.

Väldigt seriöst här alltså

Jag har skattedeklarerat idag - vuxenpoäng!! Tråkigt men Skatteverket är den första myndigheten som FÖRBÄTTRATS det här året. Det gick därmed fort och hemsidan var lätt att förstå, rätt blanketter hade namn utan siffror med en titel som en vanlig dödlig fattar. Händer sällan numera.

Jag var på AMS idag - tungt, tungt. De börjar prata om att arbetsträna. Ursäkta? Jag klarade inte sex dagar utav dom tio jag hade chansen att göra. Nu ska jag arbetsträna? Dum i huvudet den människan, men jag har inte för avsikt att ens försöka i nuläget. Dessutom är hela mitt liv just nu beroende av att Försäkringskassan tar rätt beslut. Utan det har jag inte en chans på pengar förrän i juli. Blir så besviken när allt går fel. När jag gör fel är nog ett mer passande uttryck.

Orkar inte riktigt mer, återkommer.

Lite fint sådär

Måndag, dumma dumma måndag. Ingenting har riktigt rullat av sig själv. Allt har jag fått kämpa för, och tänka sig, det räckte ändå inte. Det kryper i mina ben, sticker i mina armar, munnen blir torr, händerna skakar, lungorna slutar omsätta syret, hjärtat slutar slå. Kroppen lägger av. Sammanfattat kan man säga att panikångesten är nära förestående. Därför sitter jag här, i hopp om att det inte alls kommer komma den tid då det inte finns många sätt för mig att överleva. De är alla destruktiva. Självdestruktiva. Jag längtar bort, jag längtar hem och jag längtar till ingentinget.

Jag svamlar, det skyller jag på min något högre dos på tabletter än tillåtet. Det snurrar lite fint i huvudet. Det är skönt att veta att jag alltid kan vända mig ditåt, tabletterna finns alltid.

Lika som förut

Lunchen har intagit sin plats i magen och trots att en liten demon skriker på mig så ska kycklingen stanna där. Dagen igår var bra, natten inte lika bra. Ni vet vanlig söndagsångest. Nya veckan börjar men jag står still. Jag står kvar på den här förbannade tomma, krossande ruta där ingenting blir bättre. Där jag är lika dålig och värdelös som vanligt, lika fet och äcklig, lika ensam och självisk.

Jag drömmer mig vidare och längtar efter att ha lite pengar i plånboken - en månads  ekonomi ska räcka till 2,5 månad. Tack så mycket receptionisten. Det var precis vad jag behövde. Mer och mer läggs på mina axlar och jag tar allt mer stryk av det. Visst vore det lätt att skita i allt detta, ge upp, ta mig tillbaka till psyk där allt var okej. För det var faktiskt det - lätt, enkelt, så fel att det blev rätt och ja - jag blev hemma där. Det blev mitt hem för flera månader. Och jag saknar det. Men, men, glöm inte det, att när psyk har blivit hemma - det är då det slutat hjälpa. Stanna aldrig längre än till det. Det tar år, flera år, många år, att ta sig ur det. Som ni ser är jag kvar - trots att jag var inlagd sommaren 09 senast. Så nej - glöm psyk, det är en nödlösning. Som jag fastnade i.

Nothing else matters

Söndag, en lång vecka är slut, och den avslutades bra. Den ni, två bra dagar på samma vecka.
Trött är jag, men vilken Elin skulle inte vara det? Nepp, så är det - jag är trött och tänker därmed göra ingenting mer idag. Försöka få i mig några kalorier vore bra då det är rätt tomt i magen.

Ett nytt möte

Söndag och jag ska träffa en viss väldigt mysig kvinna. Känner  mig lite stolt som tar tag i det och försöker träffa någon. Det är något visst med att kämpa som en galning för att göra ens det lilla. Det med negativ klang. Hur svårt ska det vara? Jag må vara ett monster - men lite av min förmåga att träffa människor borde väl finnas kvar?
Det visar sig väl idag.

Kaffe med baileys

Ikväll, eller ja, nu blir det förrätt. Typ. Vi kom iväg in till stan och jag drabbaded ganska snart av en ångestattack i ett hörn på ICA. Inte alltför trevligt kanske.

Ikväll bliiiiir det mat, så är det bara, och den ska stanna där.
Kvällis på er.

En viss person, en viss bro och en viss katastrof

Igår var en tuff dag. Som alltid alltså. Nej men blev för mycket i huvudet så det blev inget inlägg på kvällen. Var som sagt på ät igår oh träffade psykologen. Mycket jobbigt som kom upp. Hade ingen större lust att gå igenom det men helt plötsligt satt jag och fick kämpa för att inte dunka huvudet i bordet, riva upp skärsåren och gråta. Men jag gråter inte. Jag gråter inte. En viss älskad vän som jag delat mycket hemskt med, men ännu mer roligt och lyckligt med. Men igår var det den hemska delen som kom fram. En viss person, en viss toalett där både glädje och skräck växte under en kväll, en viss bro, en viss ambulansfärd, en viss tid på sjukhuset, en viss katastrof på en psykavdelning och en viss polisfärd genom både ett och två landskap och ett antal kommuner. Det räcker med det. Jag har aldrig pratat om det med någon utanför "kretsen". Min innersta del i hjärtat där bara några få människor får plats, där har många ord bytits om både det och mycket om annat. Men som sagt, det kom upp och där satt jag, med hela min sårbarhet visad, den som jag annars aldrig visar, och berättar om en av dom viktigaste händelserna i hela mitt liv. Okej ska inte prata om det mer, det gör saken inte bättre att skriva det här.

Som sagt, det var tungt och kvällen kändes lång, helst hade jag dött under täcket. Men mat och chips fick jag i mig. Idag är det tvätt, skrapa vägg och kanske välja färg till vägg. Så, ja, en rätt tråkig dag.

Fredag

Här vaknar man upp med snö på fönsterbläcket - inte alltför skojigt, men pappa sa att det är borta snart. Tveksamt då solen är låååångt från min trädgård. Och det kanske är lika bra, då gör det inget att jag är sur och lite nere. Inatt var ingen bra natt, inatt var inte heller särskilt givande. Orkade inte göra någonting mer än att stirra på samma gamla kudde jag som så många gånger förr lagt mitt huvud i. Men nu är det fredag - jag SKA äta chips och jag tänker dricka en cider. Det vore rätt fint, då det inte hänt på veckor.

Idag är det dessutom möte på ät. Bara psykologen idag. Får se hur allt blir framöver då det inte finns någon läkare som tar över den jag har nu. Strålande då jag fortfarande inte hittat rätt mediciner och inte heller i rätt dos. Fan. Vuxen psyk suger och är totalt värdelösa. Hur ska det då gå att inte ens få träffa en läkare? Det enda alternativet för att inte krascha då är väl självmedicinering, som jag lovar mig själv att sluta med. Men ja, jag gör nog hellre det är lever med idén att större delen av dagen har jag chansen att verkställa det jag så många gånger förr påbörjat - hoppa från vilken en bro. Så ja, hej då Lotta, hej då rätt mediciner, hej vuxenpsyk, hej då vuxenpsyk och hej då Elin.
Nu blev jag negativ. Skit i det jag skrivit. Det känns bara hopplöst idag. En bättre dag skulle jag inte skrivit så där.

RSS 2.0