Därför gör jag det

Det blir allt sämre. Allt sämre här borta. Jag vet exakt vad jag gör. Egentligen. Jag gör allt för att göra ÄS nöjd. Men där efter har jag tappat bort kontrollen. Jag vet varför jag gör det och jag gör som Han säger. Men ordning eller vad eller hur det vette fan. Det får bli som det blir. Jag märker när Han skriker. Jag märker också att jag faller. Och att det här inte kommer hålla i längden. Och där efter det, där finns det som är kvar av det, av mig.

Kort sagt

Har druckit kaffe, gått 4000 steg till, busat med min hund ute bland löven, jag har pratat med mamma och jag har läst och kommenterat bloggar. Det borde vara en vanlig dag. Men det är det inte. Sådana här dagar är då ÄS skriker att jag är värdelös för att jag är otacksam över det liv jag lever. För jag har det bra. Jag borde må bra. Min familj bryr sig mer numera, de bryr sig mycket nu, de förstår inte mycket, men de försöker. De stöttar med det de tror är rätt, bland är det rätt, ibland är det galet fel. Och jag är tacksam över det, tror jag. Men jag blir så less när ÄS är starkare än mig, för han skriker bara att jag gör fel, att jag inte är värd dom, att dom ljuger för mig att jag är smal, att jag gör något bra. För så är det inte. Så den där vanliga dagen som inte alls är vanlig känns konstig. Så vad jag ska göra vet jag inte. Jag fortsätter med 4000 steg till, fortsätter att leka med min hund, fortsätter med att lura mig själv OCH alla andra. För jag ler. Varför då egentligen? För att jag ljuger. För att jag ljuger för mig själv OCH andra.

Kort sagt så är jag lika störd som ÄS säger att jag är.

Någon fyller år

Idag fyller den här flickan/kärringen år. 20! Grattis Maria
maria

Det är jag både glad och ledsen över. Tiden går så fort och åren vi delade på riktigt känns alltmer avlägsna. Men jag minns dem med glädje

Utan ord men glad nyhet

Orden flyter ihop i en hög i huvudet när jag ska få ut dom. Dom skriker i en "felstämmig" kör inuti. Så jag har suttit här med nytt inlägg rutan öppen i två timmar snart. Och inte fått fram mycket alls. Några rader. Fast en god nyhet: en gammal konfaledare mejlade mig och frågade om jag ville ses. Klart jag vill! Hon kommer inte känna igen mig eller förstå vad som hänt, men det går att förklara lite lite så någon förstår lite lite. Och hon är en sådan jag inte döljer något för.

Sorry, men idag orkar jag inte kommentera eller svara på kommentarer. Och ni som inte får er kommentar publicerad är för att jag inte vet om jag vågar, i fall att ni kanske ångrar er sedan för att det är för privat. Men i så fall frågar jag.

Flyta på tack?

Kan inget bara flyta på av sig själv? Utan att jag måste kämpa för att 1. vilja andas 2. andas. 3. vilja röra på mig 4. röra på mig 5. vilja tänka. 6 tänka 7. vilja göra 8. göra. Efter allt det där måste jag ändå göra något bra. Det kommer som 9e punkt? Är det så jävla konstigt att jag bara ligger ner vissa dagar? Jag hatar att prata med människor. Ännu mer prata med människor jag inte känner. Och ännu mindre vill jag prata seriösa samtal där jag måste komma på alla dom där rätta, normala sakerna att säga. Är jag ensam hemma svarar jag i telefonen 1 gång av 5 max. Nu måste jag sitta här och om och om igen kämpa för att göra alla de där 8+1 sakerna och sedan trycka på knapparna på telefonen, 6e gången och ändå bli nekad att prata med den människa jag ska prata med. Varför, varför kan det inte bara rulla på? ATt han svarar: ja, självklart kan jag svara på dina frågor via mejl, skicka över det bara så får du svaret imorgon. Och tack för att du uppskattar våra resor.
Men nej, jag mejlade förra veckan för det sa receptionisten att jag skulle göra. Har jag fått något svar? Nej. Så jag ringde i måndags, jag ringde igår, jag ringde idag. Och fortfarande: "kan du ringa upp lite senare, om en kvart eller så, han sitter kvar i möte?" Och när jag ringer om 16 minuter: kan du ringa imorgon, han måste iväg nu nämligen".

Varför, varför. Snälla, stå på min sida lite lite en endaste gång. Om det ska vara så här är det inte värt det. Varför kämpar jag för att få kämpa mer? Varför inte skita i att kämpa för då slipper jag behöva kämpa ännu en gång. Lättare att ge upp. Ge upp totalt. Bara ge upp. Slutgiltigt slut.

blod


Ibland på natten

I natt var det ingen bra natt. Jag somnade vid fem. Hatar att somna sen, då dunkar huvudet hela dagen efter. Det gör det ofta ändå, men man skulle ju vara glad om man slapp det någon gång. Jag låg där och stirrade i taket, tänkte att fan ÄS var tyst någon gång, lyfte på täcket ibland och kikade på min hund som låg på min mage, ställde mig upp i sängen för att se om det fanns någon bok jag ville läsa. Men nej. Inget hjälpte. Så nu sitter jag här och kämpar för att orka göra något alls. Kanske är det lika bra att ge upp. Ligga kvar här i en hög. Fast det gör ont att ligga ihoptryckt.

Fan vad det ska vara svårt

Om och om igen tjatar jag sönder mitt huvud på att det INTE ÄR SÅ SVÅRT att leva. Så många andra klarar det utan att göra allt det här dumma som jag gör, utan allt det där som ÄS säger att jag ska göra. De gråter, visst, men för alldeles mänskliga saker? Vad gråter jag över? Över att mamma hittade min blodiga handduk i kudden? Över att min stegräknare startade om sig av sig själv mitt på dagen? Över att jag inte vågade svara i telefonen? Nej precis, vad fan är det jag håller på med?

Jag bara gråter just nu, det är knappt att jag orkar med det.

På golvet

Idag har jag varit på stan med mamma. Är helt slut i huvudet. Överallt faktiskt. Eller så gör det ont. Eller både och. Är så trött på att vara trött. Om och om igen säger det och ändå ligger jag där på golvet till kl 02.00 innan jag inser att det faktiskt inte är normalt att sova på golvet, sätta klockan på 05.23 och försiktigt krypa ner under täcket, täcket, överkastet och filten i hopp om att det inte alls skriker i huvudet att varje halvtimme jag ligger där betyder att jag måste göra 50 extra sit-ups. Och jag gör det. Varje kväll innan jag lägger mig där på mattan på golvet under en filt gör jag alla de där sit-upsen och tror att det räcker. Att det är straff nog. Men det är det inte. Aldrig. Inte en chans.

Och varje natt, varje dag tänker jag på hur sjukt det är. På hur det egentligen kan vara så att jag är så oändligt mycket sämre och mindre värd än alla andra. Alla andra med ÄS behöver inte göra det, deras ÄS säger inte så, varför gör min det? Och varför, varför gör jag det? Det är ju bara att lägga mig där, försiktigt, lite i taget, samma med mat, en liten liten tugga och sedan en till. Bara att äta. Bara att sluta springa. Bara att sluta lura mig själv att det här är det liv jag är värd. Ett liv som inte är ett liv. För det här är inget liv. Det är dödens värld.

Med armvärmare och sneda blickar

Åt kyckling, spydde upp den men det tog ett tag och sen måste man ju vänta på att tårarna i ögonen, de röda kinderna och den rossliga halsen hämtar andan och kan dölja mitt misslyckande. Timmen efter dyker ägarna till de två monster vi har haft i helgen. Jag, mitt missfoster, glömmer att ta på mig tröja, har bara linne nu och armvärmare över ärren. Såren, ärren. Allt det där fula. I familjen var det i alla fall tre tjejer, äldsta är tolv. Mamman är riktigt plastig eller vad man kallar det. Falsk i alla fall, hon är mest som en rikemansfru ska vara. Själv lever jag knapert och har inte vuxit upp i en rik familj, så jag har lite svårt för moderata familjer. (och nej jag är inte fördomsfull, jag har många och inte enbart trevliga upplevelser med "moderata" familjer. ) Så jag är med det inte förvånad över de blickar jag fick av familjen när mina täckta armar syntes.

Med det känner jag mig som ett stort misslyckande.


Allt det där med ÄS

Idag mår jag bättre. Ska inte säga bra, för jag har sprungut 2000 steg i källaren. Idag ska jag höja antalet steg.Nu är det dags att ta tag i mig själv igen. Kan ju inte gå att väga över 50 kg. Är i och för sig en bit kvar dit, men är ju på väg dit som det går nu. Det är äckligt när man är så kort som jag är.

Det där med nystart gick inte så bra ändå. Och jag är ledsen för det. Dels för att ni får så tråkigt att läsa. Men nästan lika illa för egen del. Att jag inte kan komma längre än så här. Att jag fastnar i skiten så fort igen. Vilket innebär fuskträning. Är så trött på att alltid lyda ÄS. Han gör ont.


Efter noga övervägande

Så vill jag bli smal. Den kampen börjar vi med nu. 8000 steg i källaren. 1000 sit-ups. Usch. Fy. Men jag måste. Så ja. God natt.

Galna söndag

Mamma och jag har jobbat precis hela dagen. Var vaken större delen av natten så är lite förvånad över mig själv. Vi har städat hela mitt rum, samlat ihop två stora papperspåsar med grejer som ska in till stan, flyttat runt skrivbord och hyllor osv. Allt för att mina böcker ska få plats. De är så många nu.

Annars är det kaos idag. Allt medan jag dammar ner mig själv och golvet kände jag mig allt mer äcklig och smutsig. Oren. Och allt mer hungrig. Men idag stod magen ut. Valkarna breder ut sig och låren skrapar mot varandra. Jag är allmänt värdelös alltså.


För alla läsare

Nu är det som sagt en ny blogg. En mer positiv. foreverhopeless är betydligt tyngre att läsa.

Så trots att dagen idag suger, vilket den gör, så är det största problemet att jag är livrädd. Totalt äckellivrädd för jag vet exakt vad som händer i mitt huvud. Inuti. Och jag vet exakt vad alla säger att jag ska göra. Och precis extremsvårt är det att göra exakt det. Och jag är livrädd för jag vet vart det leder. Men just idag har jag ännu något steg tillbaka kvar. Så problemet för dagen är 2 1/2 av fem hundar tar tid och kraft. Två för att dom inte är våra, varav den ena är störd i huvudet och skriker i princip hela tiden när han inte får fullt fokus. Den 3 hunden har ryckningar i bakbenen. Har hon aldrig gjort. Hon har varit ute och jagat nu på morgonen, varit hemma sen 11. Det enda jag sett som varit liknande är krampryckningar som beror på ett epilepsi-liknande anfall. Hon är 8 så det är typ nu kroppen börjar säga ifrån.

Det var väl det för nu.

Ny blogg, gamla läsare

Ny blogg, hoppas en del nya kommer, men särskilt att ni gamla hänger med sen den förra.

www.foreverhopeless.blogg.se

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0