Vad kan man säga

Ska fatta mig kort. Vi har haft det toppen. Vi drack precis lagom igår. Vi dog i sängen så fräscha som vi var så gjorde vi det med kläderna på. Vi kastade löv ute på vägen, vi blev apor i bur när vi ramlade ner i några buskar, men det spelade inte så stor roll.

Idag ska vi ta oss ut till mina föräldrar och äta fint. Det känns också bra.
Återkommer senare.


Mmmm

Nu har vi ätit choklad. Digestivechoklad. Jag känner mig bra faktiskt. Känner mig frisk. Mindre onormal. Marie sitter i sängen - ja hon sitter!! - annars har vi en tendens att falla ihop i sängen väldigt mycket :P Vad gör det, bara hon är nära.
Vi ska ut och äta sen. Jag ska prova en pizza tror jag. Var hur länge sen som helst. Är glad att hon är här. Och jag tror att jag gör henne lite glad med. Det händer nog inte så ofta. Så ja, jag tänker passa på att göra saker ÄS inte låter mig göra. Njuta av en underbar människas närvaro.
Återkommer senare, när livet tillåter.

Ska fatta mig kort

Maten ligger i magen och ja, det är ångest på hög nivå, men nej, jag har inte och ska inte spy. Och Sandra!!! Jag har provat Kitkat, den tjocka varianten!! Helt klart värd att lägga pengar på igen. Så tja, dagen har varit rätt okej. Men mest av allt känns det som en mellandag, en dag jag velat ta bort för om fredagen inte funnits hade dagen efter igår varit en lördag. Och det hade ju suttit fint. Men då får jag tänka så idag: dagen efter idag är lördag. Och trogna läsare vet vad lördagen den 30 oktober betyder för lilla jag, (eller ja, lilla är ju en relativ fråga). För vet ni. Om bara några timmar är Marie här. Inte ens en dag. Många minuter, få timmar.

SÅ (jag gillar ordet "så") så SÅ SÅ SÅ det blir inget mer inlägg för idag. Det dyker upp ett imorgon förmiddag. I och för sig behöver ni inte läsa då om ni vill slippa se många utropstecken, för det lär bli många såna. Till exempel efter orden: MARIE KOMMER!!! eller: ÄNTLIGEN!! osv.
Ha det toppen flickor därute. Och ja, killar med (vet inte om jag har några manliga läsare, utom möjligen pappa då).
marie


LBC har kontor i..

Så är det här nu. LCB har kontor i Uppsala, Västerås, Stockholm och Göteborg. ... (Varning: om ni inte är intresserade av företagsekonomi hoppa till nästa stycke ^^ ) Det är en ganska rolig uppgift. Det är en offert på en konferens. Momsräkning ska jag ge mig på. Svårt för inga materialiska eller service tjänster har samma momssats så för maten måste en procentsats räknas, för boendet en, för transorten, för aktiviter er. Krångligt jag vet. Så egentligen har ni läst dom här raderna alldeles i onödan.

Nästa stycke börjar här. Som sagt, jag sitter i skolan och kämpar med en momsräkningsuppgift. Jag klarar av det och förstår det så då är det rätt kul. När jag gjort klart den slutar jag, så om en timme eller så är jag på väg hemåt. Skönt med kortdag.

Jag mår rätt okej. men ärligt talat ska jag säga att jag faktiskt är nervös inför imorgon. Marie kommer. Älskade vän. Min älskade vän. Vi har inte setts på ett tag så det ska bli skönt. Ja, vad vi ska göra det har ni ju redan hört så ska inte tjata om det. Så ja, sammanfattningsvis så är det relativt bra idag.
Hoppas ni har det toppen där ute

Fastän allt var som det var så är det som det är

Idag har det varit en riktig match att fortsätta som gårdagen. Igår gick ju bra, som de flesta av er vet (tack för det). Men det är svårt att vakna upp och tänka samma tankar som jag tänkt i tio års tid. Kommer jag orka idag? Kan den här dagen bli något bättre än alla de andra? Orkar jag äta frukost? Varför kämpar jag när allt till slut ändå blir som det varit. Så idag har det varit tufft, det ska jag erkänna. Och ja, jag förlorade flera duster med ÄS, som en del av er vet. Men jag ska inte säga att dagen har varit dålig, för jag har vunnit kamper jag andra dagar har förlorat. Men vad gör det - för jag HAR ätit godis: en kexchoklad, jag har ätit mat: vildsvinsbiff med ris, men där blev det stopp - riset blev kvar på tallriken och jag har inte skurit och sprungit 2000 steg mindre än ÄS vill. Ja det ni, det gör mig kanske inte stolt, men det gör mig nöjd.
Och jag hoppas att ni kämpar lika mycket som jag gör, för gör ni det har ni en stor chans att vinna den kamp jag tänker vinna. Och ni med mig hoppas jag innerligen.

Idag är en ny dag

Japp, idag är en annan, helt ny dag. Men jag mår rätt okej ändå. Jag mår faktiskt bra. Jag har ätit godis idag med. Kämpar dock med tankarna om middag, men som sagt, det finns bara en väg att gå nu. Och jag ska gå den hela vägen. Vet ni, jag har inte skurit på tre dagar. Det känns bra. Lite mindre ful sen när Marie kommer. VILKET ÄR OM BARA NÅGRA TIMMAR. Eller njae, 47 timmar. (är dock osäker på om jag skrev fel ankomsttid i almenackan :P ). Det ger mig en smärre panikattack att inte ha koll. I min almenacka SKA ALLT stämma på minuten. Vägrar att inte ha kontroll. Det tillhör nog sjukdomen. Som jag ska besegra.

Jag hoppas ni alla kämpar, så som jag gör idag. Det går att ta sig ur det här.

jag

Och för det, ska jag ge er en bild där jag inte var frisk, varken min själv som redan då var trasig och kroppen som inte alls mådde bra heller, som ni ser :P på bilden ser ni i armvecken att tejpen från sprutor var kvar. Men det var nog här jag mådde som bäst. Vägde 56 kg, skrattade, hade inte börjat skära på riktigt. Och bäst av allt: kortet är taget i Uppsala för flera år sedan hos en älskad vän, som jag faktiskt har kontakt med nu också. Annars har jag varit bra på, som alla med ätsörtningar, att isolera mig rätt mycket. Men hon finns kvar som flera andra.

Och tack alla för stödet, alla kommentarer OCH alla sms jag fått för min vinst igår. Jag ska ge igen det för er senare.

Om jag får säga det själv: !!!!

Det känns fantastiskt bra ikväll. Ni anar inte hur stolt jag är över mig själv. Det, ska ni veta, har inte hänt på det här viset på flera år. Det är sant. Det har inte hänt på flera år. Äntligen har jag gjort mig själv lite nöjd OCH mamma är glad på mig. Inte ens mamma kan anklaga mig för att ha spytt upp den, jag reste mig inte ur soffan förrän 1,5 timme senare. Men det var värt allt. För det känns som att en fantastisk vecka tog sin början idag. För vet ni, om bara några dagar ska jag äta pizza. Och jag ska äta chips och jag ska klara allt det där som jag verkligen vill klara av. Visa ÄS att det faktiskt finns någon i mitt huvud som är redo att börja kampen. Jag vill inte hamna där jag en gång befann mig. Visst 36,1 kilogram var fantastiskt nu i efterhand, men då var jag inte en cm smalare i mina egna ögon. Jag ser fortfarande mig själv som ett monster som har 2 m i famntag och kommer nog se den människan länge framöver. Men mina vänner, eller i alla fall läsare, jag vill ut ur den här skiten. Jag vil. uturanorexin .

Vet ni vad? Nu blir ni stolta

Nu har min bror åkt för att ta hand om Skälbyhallens pizzeria. För vi, JAG, ska nämligen äta kebabtallrik. En riktig tallrik med pommes. Jag som inte äter pommes. Jag som inte äter ute. Jag som inte äter mat jag inte vet vad det är i. Jag som inte tänkte äta mer alls idag. Men NEJ, jag sa NEJ nu, det är inte så här det ska vara. Jag vill inte leva så här. Jag vill kunna äta kebabtallrik utan att jag ska behöva vara stolt över det. Skulle vilja att det var logiskt, helt okej, att inte behöva tänka på det alls. Men ändå, det ska ner ikväll. Ikväll ska det ner och inte upp igen. Jag ska vara stark och visa att jag också är vill kämpa emot det här livet som jag inte lever. För jag ska leva, jag med. Leva livet.

Hard work

Det kan man lugnt säga för just nu brottas jag med en gigantisk ångest. Matångest. Ångest över att jag ätit. Och vet ni? Jag har ätit pannkaka. Med sylt. Känner mig äcklig och fet och kommer ha gått upp fem kilo och jag som redan är fet och jag kommer inte kunna äta middag. Måste spara mig till helgen. Då ska jag äta hela dagarna. Fy nej. Det vore skönt att få sova nu, men knappast troligt att det går. Så jag sitter här och kikar på film. Därmed sitter jag still. Hemskt när jag just ätit. Det är så förbannat svårt att sluta tänka så här. Räkna, skriva, springa, tänka, hoppa, trampa. MEN inte spy. Jag ska INTE spy. Jag ska sitta här och andas och skriva av mig massa ord som ingen vill höra och jag ska sitta här hela filmen och jag ska äta godis ikväll. Så är det bara!

Några tuggor för dig

Nej, idag har varit en tung dag. Möte på ät. Ätstörningsenheten Humlegården, Västerås. På torsdag har jag varit där i exakt två år. Blev i och för sig inskriven innan, men det var då jag började gå där. Det har gått fort. Då var jag inlagd på LPT på avdelning 99. Västerås centrallasaret, Division Psykiatrin, Avdelning 99, barnpsyk.

mitt hem

Här bodde jag flera månader. Hela hösten och vintern 08. Det känns som ett annat liv. Jag mådde sämre än jag gör nu. Jag sprang till bron flera gånger i veckan. Blev hämtad vid tåget. Ihopsydd. Magpumpad. Sondad. Sviken. fastspänd. Överdoserad. Förstörd. Trasig. Jag blev jag helt enkelt. Jag var hemma där. Min korridor, min soffa, min stol, min säng, mitt klädskåp (där det finns många fina möjligheter till att placera fel saker).

Jag skulle i alla fall äta middag idag. 15 tuggor som jag sa. Men nej. Det blev inte ens en fjärdedel. Fan. Skar i duschen innan idag. Orkade inte gå klart i skolan. Gjorde ett prov jag inte ens engagerade mig i. Vad är det med mig egentligen? Nej jag vet inte. Jag vill i alla fall äta godis idag. Visa ÄS att han inte vinner bara för att jag inte åt maten riktigt.

Nej usch, fy på mig. Hoppas ni klarar er bättre.

Ikväll känns det liksom sådär...

Varje gång jag raglar nerför källarntrappan tänker jag: "Fan, det är inte så här jag ska leva, överträna på ett betonggolv som gör att mina vrister knakar vid varje steg. Är det så här jag ska ladda upp inför en underbar helg och en toppenbra måndag och tisdag." Nej, det ska jag inte. Jag ska inte hetsäta ikväll, jag ska inte skära. Men ändå så ligger den blodiga handduken under soffan, min mage skriker efter att få något i sig. Eftersom det inte gick särskilt bra att äta maten. Behöll den men det tog stopp vid 6e tuggan. Jag som bestämt 12. Men det får bli 15 imorgon bara därför. Och imorgon ska det vara tajta kläder. Inga tights och maxitunika till knäna.
Jag ska ha en alldeles underbar vecka, med början imorgon. Idag är lite för jobbig. I natt kommer jag inte kunna sova.
kram på er


Puff på puff

Skolan är svinkall. Jag är svinkall. Och lite lagom uppstressad. Mitt eget fel. Mest för maten, för maten jag borde äta men som jag inte äter. Känner mig inte så bra på den fronten. Bättre känns det på skolfronten. Vi sitter nu och arbetar med frukostbuffén som vi ska hålla i nästa fredag. Nu är det inbjudningar som ska skrivas och skickas, menyer som ska godkännas av kökscheferna och mat som ska beställas, kök som ska organiseras, tider bestämmas, recept som ska gås igenom och ja. Madde och jag sitter med våra pekfinger fastän vi borde peka med hela handen. Allt det där är det Madde och jag som gör. Nu har vi i alla fall delegerat ut det mest. Vårt stora arbete är gjort och kvar är småplotter för våran del medan resten av klassen får ta tag i saken.

Så ja, jag trivs, det är så här jag vill ha det. Saker att organisera och människor som ska sammanfogas. Det är kul, men det är vid fel tillälle vi ska göra det. Har mått bättre. Så det blir lite galet i mitt huvud. Och det är när jag är så här glatt uppstressad som jag mår minst dåligt över att jag inte äter. Så hej vågen, imorgon är vi bästa vänner. Då är jag lite smalare. Lite mindre äcklig. Och lite mer ÄSig.
Gode gud elin, du suger så jävla hårt

En alldeles bra dag

Idag är en bra dag. Jag har ätit. Dagens utmaning skulle varit glass men orkade inte. Men har inte skurit. Inte spytt. Nästan inte fusktränat. Jag har fått flera roliga saker att se fram emot. Och en hel del saker jag kanske kan se fram emot. Allt är inte bestämt än men det vore skoj om det blev av. Så mycket jag orkar i alla fall. Helt bestämt är som sagt nästa helg. Kanske en helg till Varnamo med älskade Maria i november. Kanske tågluff i sommar. Kanske mormor och Gbg i december. Så jag mår bra.

Och en extra tanke till dig Julia. Du klarar det. <3


Mår som man förtjänar

Efter ett antal glas vin, några cider och allmänt drickande av alkohol så mår jag som jag förtjänar. Men det var det värt. Jag älskar alkohol. Dumt att jag ens började dricka som jag gjorde igår. Vin till maten och någon cider går men det var värt det. Nästa helg blir det ju riktig röjfest. Det ska bli så underbart.

Men idag är det en annan dag. Som går ut på följande: tvätt, sortera grejer som ska in till stan, dammsuga, bädda rent sängar, röja allmänt bland tidningar, toarullar, godispapper och annat som skräpar runt. Skojig dag.
Det var väl allt jag hade att säga. Eller ja, jag kan tillägga att det är svinigt kallt. Mina händer har noll jag noll känsel i.

Livet som jag vill att det ska vara

Annars är det rätt okej, jag längtar efter att få må bra. Riktigt bra. Men snart så. En vecka kvar! Jag längtar och tror vi kommer få det bra. Vi kommer äta, äta onyttigt. Godis och mat och vi kommer skratta och gå promenad på natten och vi kommer köpa böcker på Myrorna och jag kommer få ha det mycket bättre än jag förtjänar. Men ändå kommer jag ta chansen att få njuta av livet. Livet som jag vill att det ska vara. Visst? Visst förstår ni vad jag menar?

Tack din jävel (morötter med godis)

Har ätit godis nu. Och fått veta att någon jävel (hoppas du tar till dig det här) fortfarande pratar med mamma och pappa om vad som skrivs här i bloggen. Känner mig sviken. Det gör jag faktiskt. För jag har varit tydlig med att det här är den del av mitt liv där jag inte behöver tänka på något annat än det jag tänker på. Här är jag fri. Eller nej, det är här jag VILL vara fri. Jävligt svårt när man om och om igen blir sviken. Till och med av människor "som bryr sig". 

Till något som i alla fall gör er nöjda även om jag själv är lite kluven till det: jag har ätit morötter med dipp och nougat och lite annat smått. Det pågår ett smärre världskrig i mitt huvud därför. Jag är så trött. Så jag säger god natt här nu och sedan svarar jag på några kommentarer.

Hjärtslag, andetag, kärlekslag

Det är svårt att beskriva känslan, men jag tror ni alla förstår hur jag menar när jag säger att det är en sådan där glädje att du inte riktigt vet hur du ska få ut den innan den spränger dig. Du måste andas lugnt för att inte hyperventilera av lycka. För när ett litet sms blinkar på min mobil och det står : Sista helgen denna månad. vad gör du då? En stund senare: Får jag komma då?. Ni anar inte den där känslan av att få dela med sig av sin kärlek.
Just nu är jag lite för upplivad för att få fram fler vettiga ord, så uppdaterar senare.

Vad är nu detta?!

Det vände min allmänt dåliga och jobbiga dag till något underbart. För dagen började allt annat än bra. Försenad till möte på ätstörningsenheten. Ett möte som var inte alltför roligt. Hon fortsätter spåret på att det är normalt att ha ångest. Idag var ämnet : alla människor behöver ångest. Fint. Då behöver vi ju i alla fall inte ta tag i den frågan. Och vad efter det? Jo: eftersom man också kan bli upprymd, få hjärtklappning och hög puls av glädje kan det vara att jag misstar oerhörd glädje mot ångest. Så då var det problemet löst en gång till. Great. Jag börjar fundera på vad jag gör där. Om det jag känner är glädje och inte ångest, och att jag spyr inte är ett problem och inte heller överträningen är överträning så vad är mina problem?
Jag behöver ju inte ens fundera på om jag förtjänar hjälpen. Den är jag nekad i alla fall.


För helvete Elin

Det här går inte. Jag står och faller med andetagen. Det håller inte. Vet inte vad som händer, vad jag sysslar med. Jag vet ju att jag går åt fel håll när jag gör så här som jag gör nu. Men ändå så går det inte att låta bli att fortsätta åt det här hållet. Jag må äta godis, det går rätt okej, det är maten som är värst. Som jag spyr upp. Och turerna i källaren. De där 10000 stegen. Har slutat med sit-upsen. Får sår på ryggen då. Det gör i och för sig inte så mycket när hela jag är ett enda stort sår.

Förlåt för de mindre positiva inläggen. Svarar på era kommentarer senare. För intresserade så går det en dokumentär om bipolär sjukdom på Kunskapskanalen om tre minuter.

Brrrr

Det är kallt. Jag fryser. Mitt hjärta fryser. Och gör ont. Det krasar lite, bultar, skriker, river, hatar. Och jag vill inte ha det så här längre. Trött. Sönderskadad. Vad är det egentligen för fel på mig? Jag har det ju bra. Jag borde må bra. Jag har en underbar familj, en skola jag nästan klarar och de absolut bästa vänner man kan ha. Även om vi inte ses längre.

Men ändå sitter jag här och längtar efter åtta nya Theralen trots att huvudet fortfarande snurrar sen de förra jag tog. Kort sagt är det liksom inte riktigt rätt.

Vad var det jag sa??

Känner mig rätt bortprioriterad just nu. Det spelar egentligen ingen roll vilken fråga jag tar upp för i de flesta fall är det så det känns. Tvingas med på det ena efter andra. Folk glömmer bort att höra av sig. Eller skiter i det kanske. Så det passar rätt bra för ÄS att pracka på mig lite fler glåpord och hatkänslor. Fan för det. Det går inte riktigt att se förbi att det kommer små suckar från andra när jag öppnar munnen. Jag säger fel, på fel sätt, i fel situationer. Så det är väl inte så konstigt att jag hatar mig själv när även andra inte pallar med mig? Nej precis.
Så låt mig hata mig själv.

Rätt plats vid rätt tid, eller?

Hallon. Kladdkaka. Vit choklad. Marie. Fruktsoppa. Potatisgratäng. Bacon. Oboy. Digestivechoklad. Vid pasta. Rostbröd.
Jag saknar så mycket som ÄS har förstört. Mest av allt saknar jag mig själv. Den jag var, den jag hade lyckats bli efter så mycket kamp. Alla de där åren då jag ännu var ensam. Men så föll allt. Och här sitter jag nu. Med samma skit fast värre. Mer smärtsam.

Kort sagt är jag trött på att leva.


Vad är ett prov utan ångest?

Här sitter jag med 26 Theralen i kroppen och mår allmänt skit. Min MP3 dör snart. Jag har just gjort ett prov jag kanske får VG på. Jävla skit. Vad har hänt med alla mina MVG? Borde inte plugga när jag är så dålig. Om man ska plugga ska man ju vara bra på det annars är det ju ingen idé. kul att komma med 9ans betyg där jag hade (2 G, men dom ämnena räknas ju inte ens: bild och musik^^ )3 VG resten MVG. Sen kommer man nu med betygen från Komvux - alla VG. Sämst. Jävla skitdag. Kan lika gärna trycka i mig alla tabletter på en gång så jag slipper den här skiten. Elin, SKÄRP DIG NU för helvete. Så här kan det inte fortsätta. Borde sluta med hela skiten och dö under täcket där hemma. Bara dö. Dö i smärta av smalhet. Det vore fint.

Liv i lunden

Kalabalik. Kaos. Oorning. Jag vet inte riktigt vad som händer med mig. Det känns allt värre. Vad är egentligen syftet med att finnas till? Inget alls vad jag kan komma på.

Everything I was looking for

Det är sådär kargt och kyligt ute, blåsten river tag i min stelfrusna kropp. Det regnar inte, vilket jag hade önskat. Men himlen är lika grå som jag. Min hund är lika glad som jag önskar att jag var. Men nej, så är inte fallet. Jag känner mig snarare mörbultad. På både ut och insida. Känner mig bortglömd, övergiven, ensam. Känner mig utanför. För den enda som inte lämnat mig är ÄS. Det är Ätstörningen, Anorexin, Monstret, Han. Och det är den enda jag för det mesta vill ska lämna mig. För det är så, större delen av dagen och natten vill jag att Han ska lämna mig. Låta mih få leva. Men så blir det aldrig, jag kan inte skratta längre. Jag kan inte gråta. Jag kan inte sluta springa, sluta skära, sluta längta efter döden.
Jag kan inte sluta längta efter att få dö av det är. Dö av ÄS. Dö av att vara smal.

blod

Konfunderad eller ja, snarare förvirrad

Har fastnat här vid normal. OM jag är normal, vilket jag nu av experter dömts som, vad gör jag då på en ätstörningsenhet, där psykologer och läkare tar hand om mig? Vad är normalt och vad är det inte? Jag vet. JAG VET. Att det är ett begrepp. Men, det var normalt hon sa, min psykolog. Hon SA, RAKT UT, att "på nätterna tänker alla vi på att ta livet av sig". Hon sa även: "din ångest är samma sak som normala känner när de joggar, det är ju samma fysiska känsla".
Jag är totalt förvirrad. Jag har tappat bort alla linjer jag kunde följa. Famlar i blindo totalt nu.


Vem gillar att vinna

Man ska vara bäst. Det finns inget annat som är tillräckligt bra - bäst är det enda som duger. Det är därför, varje gång, jag försöker gråta ut smärtan när jag inte är bäst. Det betyder att jag försöker gråta ganska ofta. Men jag gråter inte. Jag är ingen gråtmänniska. Jag har gråtit en gång detta året. I somras. Jag grät för att jag var dålig då. Elak. Självisk. Inte av egentlig ångest. Men jag kommer aldrig bli bäst. Jag kommer inte ens bli bra. Fan.

Allt detta får mig att tänka på vad jag kunde ha gjort. Vad som hade kunnats göra annorlunda. Så det var annorlunda nu. Och det finns massor. Alla lögner. Alla svek. Alla smällar. Alla misstag och alla fel. Och de enda sätt jag vet att kontrollera dem är genom rakbladen. Genom joggandet på nätterna. Genom allt det destruktiva. Men då slås jag av att varför hjälper det mig? Jag är ju en fullt normal människa, det vet jag ju nu, tack ÄTSTÖRNINGSENHETEN, för att ha förstört den lilla ordning jag hade i mitt huvud. För jag vet inte ingenting. Hela min värld är i gungning. Jag gungar. Och jag mår illa så snart spyr jag över relingen. Se bara till att du inte är där under då.

Vad är det med detta land?

Alla människor är världen har potential att vara rasister. Kalla mig så, till min protest, men säg det i så fall, för jag är uppriktigt sagt trött på invandrare SOM INTE VILL VARA EN DEL AV SAMHÄLLET. Alla vill tillhöra samhället så pass mycket att de FÅR rätt till skattebetalarnas pengar. De kan bo här i år, vissa äldre kvinnor (mestadels säger jag nu) har bott här i tjugo år och kan fortfarande inte säga hej på svenska ens. Det finns tusentals, tiotusentals människor i Sverige som inte vill tillhöra landet. De vill bara vara muslimer från Iran, inte muslimer från Iran som bor i Sverige. Nu helt plötsligt: en av dom som försökt ta sig in i samhället, kämpat, slagits, offrat för att få tillhöra - han skickas ut? Alla tusen människor som går till SOC och sedan hem och sen till konsum och så samma vända igen, dom får vara kvar? Men en människa som lyckats lära sig svenska, lära sig systemet, lärt sig ett yrke OCH FÅTT ETT YRKE: dom skickar man hem?

Jag är trött, så trött.


Efter en ansträngande dag

Jag är verkligen inte van vid flera timmars äventyr. Blir  så trött. Och blir så trött på att jag blir trött. Men jag köpte en jacka. Som inte var särskilt dyr så jag tänkte att jag kunde köpa den ändå.

Imorgon funderar jag och pappa på att överraska mamma att jag och hon åker på chokladmässa på Nordiska i Stockholm. 120*2 per person (tåg och inträde) Kan det väl vara värt. Får ju nya pengar på tisdag.

det var allt för nu, som vanligt ett inlägg vid nio-tio

Normal

Känner mig ganska missförstådd av allt och alla. Tydligen är det jag som tolkar allt fel. Så därmed skiter jag i att berätta hur jag tolkar saker, de flesta människor - därifrån jag får möjligheterna att tolka - "ställer sig på deras sida" Det låter fel men jag orkar inte, vill inte, tänker inte, formulera om det. Jag är för trött, för ledsen och för ångestfylld. Men då är jag ju bara norma,. eller hur var det. Så jag ska gå till mitt normala beteende att skära mig i duschen.

Det är sådana här kvällar jag vill skita i vartenda jävla skit som finns. Hej då för helvete.

Elin du är alldeles normal

Allt det som inte längre finns i huvudet finns ändå där bak och smärtar, utan att jag vet varför ända fram tills de där tänkarna kommer fram. Då ligger de där och slår på mig. Det finns ganska många minnen jag helst vill glömma, men det är just därför dom är viktigast. De smärtar mest, eller gläds mest. Allt detta skriver jag om nu, för trots att allt det gör ont är det en del av mig, som har format mig. All den där besvikelsen i skolan.
Det gör ont att minnas. Jag får ångest av det. Men vi är ju födda med ångest, redan grottmänniskorna, så det är alldeles normalt att jag inte kan andas och att kroppen går igång ibland. Alla mina sympton på panikångest kan lika gärna vara bevis på att kroppen tar stryk av all träning. Så ja. Min panikångest då jag tror att jag ska dö är inte alls ångest, det är något jag vill känna för att få uppmärksamet.
Känner ni igen er, ni där ute som drabbas av ångest och rejäl panikångest? Är det så för er också? Eller så är jag bara ett undantag för den feta texten ovan var min psykologs funderingar idag. För varje möte blir jag allt mer förklarad som helt frisk och normal, som en bagatell som tar upp deras tid. Jag känner mig inte alls normal. Men de tusentals stegen i källaren, de nya skärsåren i duschen, tablettuggandet, maten som inte äts ellsr spys upp, kaloriräknandet, sit-upsen är bara bevis på att jag vill vara sjuk, inte att jag ÄR sjuk. Så jag säger grattis till er därute som har inte riktig diagnos. Jag grattar er inte för att ni är sjuka, jag säger grattis för ni får erkännandet att ni är sjuka och därefter kan få hjälp. Det lär ju inte jag få EFTERSOM JAG ÄR HELT NORMAL.

Grattis, Elin, du är väldigt normal.

pills


Fasen vad det är svårt

Här sitter jag och kan inte andas. Jag ler till och med, men hjärtat bultar. Det är prov imorgon och har pluggat i två dagar. Det kommer gå käpprätt åt helvete. Jag kommer få mitt första IG på något jag gjort försökt göra. Det har aldrig hänt. Inte ens när jag mådde sämst i skolan (har mått ännu sämre men då gick jag inte i skolan) fick jag ett IG någon gång. Fan. Kommer bli en katastrofal helg. Är så förbannat trött på att allt går fel. Jag är trött på att jag gör fel.

Vid niosnåret

Somande tio över åtta igår morse. trots det somnade jag vid nio igår kväll. Jag har alltså fått sova! Sova ikapp mig lite. Tack och lov, för det började kännas lite segt. Men sova som sagt.

Sitter i skolan och fryser men har en någorlunda rolig uppgift. Revenue management. Wish me good luck.

Utanpå allt

I allt det här som känns rätt värdelöst faktiskt så finns det ändå solstrålar som skiner till. Peppande kommentarer, ett sms mitt i natten, ett fint kort. Ja bara att jag får se att det finns annat än en stor förbudsskylt på kylskåpet, kalorisymboler på kökslådorna och stora utropstecken på joggingskorna. Något som påminner mig om att anorexin inte är allt. Att det finns mer i livet än hårda steg mot betonggolvet i källaren, rakblad i duschen. Att inte allt som betyder något har något att göra med kilona på vågen.

Så ni där ute, glöm inte: ätstörningarna är inte allt. Fastän de slår ihjälp oss, mördar oss går det att äta godis utan att gråta över den, spy upp den eller träna bort den. Det finns ett liv utan ångest. Det finns friskhet.

...

Nu räcker det. Jag vill inte mer.


Flyg flyg din vackra varelse

På min iskalla hand sitter den förmodligen sista levande flugan (och jag vet att de lever allihop, men det lät fint). Vad vore världen utan just den här lilla flygande monstret? Skulle jag andas? Eller skulle jag, som jag gör med de flesta andra flugor, peta bort dom från min hand och sedan glömma att jag bar på ett liv. Som en gång förut. Så länge sen. Det var inte samma sak, jag vet, men ni vet inte ens vad jag pratar om så jag ska sluta prata om det. Men det var speciellt, för den lilla tid den varade knöts ett band mellan han och mig. Men flugan sitter ändå kvar och när jag lyfter på handen och tittar in i dess ögon, för jag ser att det finns två ögon där som ser mig fastän han inte är rädd för mig. Han är egentligen ganska vacker. Vilket levande ting är inte vackert? Det borde vara vackert att ens veta att det finns liv. För vet ni, jag vill också vara vacker bara för att jag lever. Jag vill också leva. Leva sådär vackert fastän jag är liten och obetydlig för dig, för min granne och för han som tittar på mig genom fönstret. Jag vill helt enkelt inte vara så här mer. Så här fel. Så här sjuk. Leva, leva nu. Leva för alltid tills jag dör en normal död: stilla, smärtfritt och vacker. Men tills dess leva. Leva på riktigt.

Ordlös

Vet inte vad som händer med mig. Av att se en bild försvann färgen från mitt ansikte, andetagen kommer stötvis, det sticker i kroppen. Översatt panikångest.
Översatt att jag är tveksam om jag verkligen vill klara det här. Jag vill väga 36 igen. Jag var mindre ful då. Men jag var smutsig. Lika äcklig.

Därmed orkar jag inte skriva mer utan rör mig mot duschen och en ostoppbar katastrof.

ät


Det där med vanligt

Alla andra orkar så mycket trots att dom mår kasst. Vissa mår ännu sämre än mig men orkar gå hela skoldagar och orkar le och vara glad. Men jag då? Jag ler ibland. Skrattar till och med. Men orkar hela dagar? Nej, inte en chans. Jag ska sova nu en stund. Svara på kommentarerna gör jag sen. Om jag orkar. Vilket jag inte gjorde igår, förlåt för det. Men jag börjar tappa greppet. Det kändes ganska bra i skolan idag. Har saknat atmosfären. Och Madde, och Andreas. Men mest Madde. Hon är stabil, vilket gör mig lite mer stabil. = att jag är lite mindre onormal. Så tydligen står de ut med mig. Men jag har blivit bättre. Mycket bättre. Därför ska jag sova och sedan plugga. Hoppas på det bästa.

Synd nog för min del så är det teammöte imorgon på ät. Ätstörningsenheten borde jag säga för alla ni läsare vet nog inte vad jag menar när jag skriver så. Läkare, psykologer, mamma. Det kan sluta hur som helst. Förhoppningvis bättre än förra gången.

Ja, sova var det. (plugga borde egentligen stå med, men som sagt, jag orkar när jag orkar.)

För många, för lite

Har fyllt på dosetten nu. Det är många tabletter i den, och ändå är inte alla jag äter däri. Jag vill byta vissa, det är jobbigt med att ha alla dessa biverkningar. Kroppen mår inte bra av det, men jag mår inte bra av att ta bort dom. Är så trött på detta eviga tjat om ÄS. Allt handlar om det, allt kretsar kring vad han vill, vad han säger och gör. Får, får inte, ska, ska inte, borde, borde inte, kan, kan inte... Fel, fel, fel.
Därför är det 200 tabletter som ligger i min garderob. Och därför är jag helt slut nu.


Liza: (msn funkar inte så skriver här) Var jätteskoj att träffa dig och se er. Ja du, det vore nog skoj men med tanke på nuläget är det tveksamt om jag ens slipper sond och psyk, så läkarna är nog inte så glada i just det förslaget än. :P <3

Piff: Ja jag blir 20 i december. Försöker se ett liv där bortanför det jag lever i nu. Där något annat än ÄS och att vara smal är det viktigaste. Har svårt att se vad det är livet och verkligheten har att visa mig. Det känns inte som att det finns något utanför det jag lever i nu. Här är jag trygg. Dumma anorexi.

A pool would be nice

Har ätit en bulle idag - det ni!! ÄS fick sig en smäll och det är det jag allra helst vill. I alla fall idag. Efter en tung kväll igår så känns det bättre idag. Vet inte hur det egentligen går att stoppa dom där tankarna som kommer över mig ibland. Det är liksom inte min grej att vara stark. Uppenbarligen. Det är så mycket som händer när jag tappar kontrollen. Det var punkt för det stycket.

Om det bara kunde få flyta någon gång skulle det vara så mycket lättare att leva, Eller i alla fall kämpa för att leva. För som så många andra av dem/er med ÄS så känns det inte alltid som att man lever. Man befinner sig i ett drogtillstånd där ÄS är viktigast. Han hamnar liksom emellan mig och allt det där utanför. Människor pratar med mig och jag ser att deras läppar rör sig men hör inte vad dom säger. Hundarna sticker ute i trädgården och jag skriker halvhjärtat, men skriker efter fel hund. Telefonen ringer och jag står där med den i handen men förmår mig inte att trycka på knappen.
Men nej. Jag har ÄS. Det är det enda viktiga. Det enda som betyder något..

Utanför toalettdörren, vid nästa bänk

Vad är det egentligen som gick fel, där för så många år sedan? Som de flesta andra i min/vår sits tänker man nog på det ibland, oberoende på om det är att man vill/inte vill bli av med sin ÄS. Man frågar sig, var det den där gången då det där ... hände, eller var det den dagen då jag.. eller var det för att jag gjorde så.. som jag hamnade här.
Och jag tänker på det. Jag tänker inte på det ofta, längre. För det är inte värt det. Jag får inte ut något av det, mer än ångest, dödslängtan och en känsla av att vara hundra år gammal. Och det får mig att sakna min barndom ännu mer. De där få åren då jag fortfarande var barn. Då jag inte visste om att det fanns något som var för smalt. Det vill säga innan jag fattade att det var onormalt att inte väga normalt. Så du är inte tillräckligt lång för det här, du är för smal för det här, du är för ful för det här. Det var då jag insåg. Insåg att det fanns en norm, ett måste man skulle följa, för att vara rätt. Men jag blev aldrig rätt. Jag var den som blev bortglömd vid grupparbeten. Som den där gången vi skulle ha den årliga drakdagen då man gjorde sin egen drake i en grupp. Jag blev bortglömd. Eller då en kille jagade in mig på skoltoaletten och han skrek "hora benrangel" genom dörren. eller alla de där gångerna då vi bytte plats i klassrummet och de som hamnade bredvid mig suckade, viskade "jävla fan, hamnade bredvid subban". Det är gånger jag nu tänker på som fick mig att inse att jag var ett missfoster. Att jag aldrig skulla passa in. Så för att inte passa ännu mer så blev det ett krav att vara smal.

Och nu sitter jag här. Fast i skiten. Skiten som gör ont. Som gör att jag vill dö. Dö fort.

Puff på dig

Sitter med grannen och väntar på att vi ska komma igång med att baka bullar. Som jag har för avsikt att äta av. Jag vet inte om det känns bra eller inte. Både och?
Men jag SKA äta.

Efter en halvtimme

Det var allt jag orkade med idag. Skönt på sätt och vis, men jag kan inte sluta fundera på om det var för att slippa mig. För jag känner mig som ett hopplöst fall. Var som sagt på möte hos psykologen på ätstörningsenheten här i Västerås. Som alltid. Nu när vi lärt känna varandra känns det inte lika bra längre. Idag var det normalt att tänka på självmord mitt i natten, just för att det är natt. Så alla normala människor som inte vaknar av mardrömmar en gång i halvtimmen tänker på att ta livet av sig? Det var en nyhet för de flesta som inte mår psykiskt dålig förstår inte alls hur jag tänker? OM det är så normalt borde väl dom veta? Men som sagt så känner jag verkligen inte många utanför min/vår värld av ÄS och depression. Och jag måste lära mig att inte låta mig falla ner mot depression och upp mot mani, mer än jag behöver. För nu låter jag mig alltså falla och stiga så kurvorna blir större mer än jag behöver? Hur definierar mer behöver? Och jag får inte säga "men" för det är negativt. Och jag måste sluta tänka negativt. För det är ju något jag valt?

Jag känner mig som hela jag har förklarats till en bagatell. Kanske är det ändå så jag är. Så varför intala mig att jag är bättre? När alla mina ÄS-problem är helt vanliga bland vanliga människor. Då är jag ju alldeles normal.

Det blev platt fall

Choklad. Vet ni hur gott det är? Det vet ni, men vet ni hur det är att äta när man längtat efter det, suktat, tänkt, önskat, velat, saknat det? Det var gott. Underbart. Men ångesten efter var inte lika god.

Så här sitter jag med mamma bredvid och försöker att inte gråta. Jag ska INTE gråta. Inte gråta. Inte fälla en tår.
Jag är tjock.
Äcklig.
Fel.
Misslyckad.
Jag är fet.

Vita hyllor och Nobels litteratur

I mitt rum sitter det nu två nya 3.80 meters hyllor. Jag ska sätta upp alla mina böcker. Så att alla får plats, för trots att dom ligger i högar bredvid bokhyllorna så vill jag ha kvar dom. Man slänger inga böcker. Inte en enda.

Och på tal om böcker så har Mario Vargas Llosa fått Nobelpriset i litteratur: det finaste priset man kan få som författare. Dock uppskattar jag Joyce Carol Oates mer än Vargas Llosa. Men det är förstås kul att en utomeuropeisk får priset denna gång, annars är det vanligt med E-länder. Jag hoppas att jag blir glatt överraskad av nästa bok jag läser av honom. Var inte särskilt imponerad av den första jag läste av honom. Men alla pristagare måste ha något särskilt, om de lyckas charma en hel akademi, som dessutom är den bästa akademin utav alla. Även om jag inte är direkt förtjust i Herta Müller.

Annars är det tungt. De andra är på jobbmässa och står i en liten monter och pratar om skolan, om hur det är. Om hur bra det är ska jag noga säga, för jag trivs bra med själva skolan. Det är jag själv som är problemet.


böcker

Det var allt för denna dagsinlägget. Som vanligt kommer det ett till vid åtta-nio eller så.


Man kan nå toppen

Det är vad jag försöker intala mig själv, om och om igen. Det hjälper inte. Alla de andra i skolan ska på jobbmässa imorgon, jag orkar inte så mejlade A. och sa som det var. Att det är tungt och att jag inte riktigt hänger med mentalt. Så jag är ledig imorgon, och fredag har vi inte diskuterat. Vet inte hur det här kommer gå. Jag vill ju klara det. Men det känns så svårt. ÄS är inte alls med på det. Han vill inte att jag klarar något alls. Att jag måste vara dålig.
Ändå vill jag tro att det kan ändras till något annat än det som är nu. Till något bättre. Tror inte ni det?

Med smör på

Nu har jag och Michan bakat. Hon är bättre än mig, men det var ju väntat. Vi har i alla fall gjort det helt på vår egen hand. Annars brukar vi fråga mamma, hon bakar ju jämt. Men som sagt, det är värt att försöka. Vi har ju bakat förut. Så därmed blir det ett kort inlägg. Vi väntar på ugnen nu.


Det där uttrycket

Genom åren har mycket hänt mig. Mycket har livet självt gett mig. En del skit har jag dragit på mig själv, väldigt mycket faktiskt. Men inte ÄS. Inte anorexin. Den har liksom grott fram. Grodde fram snarare. För det är många år sedan jag första gången insåg att jag var så grotesk. Fast en gång var jag också smal. För många år sedan. Men inte nu längre. Jag försöker lura mig själv ibland. Att jag kanske inte är så fet som jag i mina egna ögon ser ut att vara. 34-kläderna sitter inte riktigt klistrad mot kroppen som de gjorde när jag vägde mer än jag gör nu. Mina revben syntes inte då. Faktiskt. Och fastän de gör det nu så ser jag bara fettvalkarna och beräknar deras vikt. 10..20..30..40..50..100.. Jag är fet. Tjock. Äcklig. Avskyvärd. Misslyckad.




Om man blivit besatt av siffror men inte kan räkna

Allt handlar om
kalorierna
som trycks i maten
alla försöker stoppa i mig
och allt handlar om de där
kilona
på vågen
som jag vill ska falla av på grusvägen

Men jag undrar vad som blivit fel
hur jag hamnade så galet snett i livet


För jag kan inte räkna
men är besatt av siffror


Med bekymrade ögon

Det blev för svårt idag för mig. Jag åkte hem en lektion för tidig. Det var okej med A, lärare/mentor/klassföreståndare. Efter ett stort antal rosa piller, som inte hjälpte, grät jag en tårlös gråt inne på toaletten medan A berättade om hur turismen påverkat den svenska infrastrukturen. Jag grät bara några droppar blod men jag känner mig allmänt dålig. Värdelös. Klarar inte ens att gå halvdag i skolan. Det kallas att gå under. Men som sagt, A., sa att jag ska vara hemma imorgon och att vi bestämmer senare i veckan om jag ska gå på fredag. På torsdag vet jag redan att jag inte ska gå. Som sagt, missa tre dagar på en vecka? Missa 3,5 dag på en vecka? Fy fan.
Så bra är jag. Är tveksam om jag skriver några kommentarer, svarar på era kommentarer dock. Kanske att jag försöker ikväll.

Snurrsnurr

I mitt huvud pågår ett krig. Det vanliga kriget: ÄS tankar mot mina. Det här kriget: alkoholdimman mot ÄS. Ni anar inte hur skönt det är. Jag slipper vara med i allt det här. För en kort stund. Och det får vara värt kalorierna. Jag hatar det, jag hatar det så mycket. Men vilan, bara de där tre timmarnas vila är värt 400 kcal, för de där tre timmarna är mitt ibland tusentals timmar. För när jag druckit alkohol är enda gången jag får vara ifred. Jag slipper ÄS, jag slipper mardrömmarna, jag slipper mig själv.

Nog om synder. Jag har i alla fall gjort halva uppgiften till datakunskapen. Simpel. Till och med för mig. Men även den enklaste uppgiften är jobbigt mentalt, även om den inte är jobbig för kapaciteten. Efter en timmes intensivarbete så är jag helt slut. Orkar liksom inte göra något sen.

Därmed återgår jag till min hjärtsmärta och mitt snurr.

Grrr

Det är kallt. Jag fryser. Mina fingrar är vita och stela, benen skakar, läpparna är blåa. Och ja, särskilt viktigt är det där inuti som kyler ner och som skadar, frostskadar hjärtat. Vad är det för fel på mig egentligen? Hur kunde det bli så här, hur kunde de där lögnerna i trean bli till något sånt här? För det är inte en liten bagatell om att jag snott pennor från lärarens låda längre. Det handlar om ett liv, något som borde gå att leva, så som alla andra göra. Men jag sitter här nu, med ångest som dödar, sår som spricker, byxor som hänger hjärta som dunkar sönder. Allt det där skulle ju vara precis tvärtom. Livet skulle vara lagom värdelöst med vardagens små mörka moln som blåder förbi. Mitt liv är inte så. Det är ett liv som inte levs. Efter tre timmar i skolan är jag helt slut. Inuti är det liksom överarbetat nu, hjärnan virvlar runt sig själv. Jävla liv.

Nu ska jag sova.

Skickar ut signaler

Är så trött. Så oändligt utmattad inuti. Det är mitt eget fel. Men R sa att man blir trött av att vara störd. Och hon har rätt. Hon har verkligen rätt. Det är jobbigt att vara bland för många människor - ingen kontroll vilka dom är. Det är jobbigt att äta ute - ingen kontroll vad det är det i det. Eller att gå i trappor, jag vet inte hur många steg det faktiskt är, det kan visa fel på stegräknaren osv osv.
Fan, att det ska vara så förbannat svårt att göra ens minsta sak. Titta som nu. Jag sitter och funderar på om jag ska ta mina tabletter eller om jag ska skita i dom och vara vaken hela natten för jag förtjänar inte att sova. Normalt? Eh, nej. Men så är det. Så är det att vara jag. Så är det att alltid dela sina tankar med någon. Så är det att ha ÄS med sig i huvudet. Alltid.

Med hästlukt i min jacka

Så är det, jag var i ridhuset i 2,5 timme. Jag kände mig lite bra. Eller känner mig lite bra. Visst 18 Theralen, 3000 steg och en underbar vän som stöd så gick det vägen. Jag tittade på deras program, saknade tiden då jag själv var med. Jag slutade efter SM 01. Länge sen alltså. För er som missat något inlägg så var jag på Hamre ridklubb idag och tittade på voltige tävling. Det var roligt, men lite ångestladdat då jag inser att om jag inte slutat där när jag var tio, hade jag aldrig hamnat i fotbollslaget, jag hade aldrig sett de smala 17 åringarna som var så fina och som jag kom att vilja bli som. Vad vet jag, i en grupp på 8 personer som har tränar ihop, fystränar ihop, tar hand om hästar tillsammans blir tajta och bättre vänner än de som är i en grupp på 20. Vad vet jag,? Men det var kul att träffa de gamla lagkamraterna. Träffade dessutom min gamla fotbollstränare, och den longör som alltid
longerade hästarna som vi hade. Redan då, för länge sen.

Så det har varit en bra dag, tuff och jobbig, men det var värt det. Frågan är om jag är lika säker på det imorgon då konsekvenserna kommer. Brukar alltid bli trött och nere efter sådana eldprov.


Spännande dag

Det kan bli en bra dag idag. Det känns bra. Har inte mått så här bra på ett tag. Tillfälligt för jag vet att det kan vända på en kvart. Det kan slå upp en stark ångestvind och jag faller ihop i en hög som går hög på rosa piller. Det är inte lika många som det var när jag var i skolan varje dag. Det är därför jag är livrädd över vad som kan hända på måndag när skolan börjar 100 %, det har inte varit full tid på fyra veckor. Första veckan kan, och det är stor risk för det, jag tappa all kontroll. Försvinna ner i en värld av kaloriesiffror som snurrar runt runt och är som en dimma. Där är jag fast sedan. Kort sagt är jag livrädd.
Men idag tänker jag inte tänka på det. För jag ska till min gamla ridskola och titta på voltigegruppen. Är nio år sedan jag slutade, jag slutade direkt efter SM. Och jag saknar det, men min kropp är småskadad efter det och ÄS har knappast gjort det bättre. De är ganska duktiga nu så ska bli roligt och se alla de gamla, de flesta som tränade med mig är kvar. Några T så klarar jag fint att vara där.

10 godisbitar

Japp, så ser kvällen ut. Jag ska äta det. Och jag ska inte spy upp det. Och, några chips kanske går. Jag vill prova i alla fall. Men känns lite dåligt för spydde inte upp maten.

Sitter här med skolarbete och försöker intala mig själv att jag borde ta paus så jag inte överarbetar, för arbetar jag för mycket och sedan tar paus då tar det evigheter innan jag. Samtdiigt skriker ÄS att jag måste göra något bra någon gång. Så lite kluven till den här kvällen. Till vad jag ska göra och vad jag orkar med.
Trevlig kväll på er kära läsare.

RSS 2.0