Åh ajajaj

Två pannkakor och en lussekatt senare är det rejält tungt i huvudet. Två pannkakor? Till middag? Fy Elin. Med sylt. Jag hoppas ni gör precis tvärtemot vad jag gör för det är alldeles galet. Granntösen hade gärna fått stanna. Men hon dyker upp senare. Vi har faktiskt bättrat på mina filmkunskaper : genom att se Snuten i Hollywood (den andra). Det är kul att få skratta av sig. Sjunga falskt i köket och smeta smet över hela köket och tappa mjöl över kläderna. Det är fint, för det känns lite mer friskt då.

Annars är det fortsatt tungt. Skola imorgon igen. Det börjar verkligen ta emot att vara där fyra-fem gånger i veckan. Går nog ner till fyra max igen nu under december, dessa månader är som sagt verkligen inte min tid på året. November. Farfar. December. Födelsedag. Jul. Nyår. Sedan äntligen kommer ju januari. Men i år ska jag göra dessa månader till de bästa november och december jag haft på flera år. Inte någon större bedrift, men det låter bra. Right?
Stå på er
 jul 07

Jul 07, farmor och bror

Finns det ingen backup-plan

Nej det gör inte det. Kämpar, hittills förgäves, efter en praktikplats. Har väl ringt 15-20 ställen nu och snart börjar klockan ticka ifrån mig, alltför nära v 4 då vi ska ut i praktik.
Nej just nu, flyter inte mycket alls. Det tar stopp, redan innan jag försökt, och till och med när jag försökt. Är nog inte meningen att jag ska klara av det här. Nej fan, nu skiter jag i det här och drar till grannen istället.
Har i alla fall ätit en saffransbulle. Tycker det räcker för idag. Orkar inte bry mig om resten mer.

Did you know this thing

Det är svårt att se det när man tittar själv. Tittar på sig själv, men du ser dig själv genom dina ögon. Du ser de feta valkarna som väller fram över byxlinningen, känner BH bandet skava, ser kinderna som plutar, ringarna som skaver på fingrarna. Du ser maten du tycker svämmar över. Ser abnormal ut. Du ser tankarna du skriver på datorn, de sjuka, de störda, de farliga. Ändå, ÄNDÅ, är du inte sjuk. Eller hur? Ser inte de andra hur fet du är, ser de inte hur mycket du äter, ser de inte hur äcklig du är? Du är tjock. Misslyckad. Förtjänar inte hjälpen? Visst är det så? Du är inte sjuk? Nej precis. Du är allt de andra säger att du inte är. Du är absolut inte det dem säger att du är. Nej.
NEJ
Säg nej nu, för det är härifrån och framåt man ska kämpa emot den där ångesten. Den som får en att vilja dö på fläcken. Den som får en att svälta. Det som får oss att skära. Det som får oss att vilja ge upp alltihop och fortsätta vara sjuka. Det som får mig att vilja fortsätta svälta. Fortsätta vilja göra exakt det jag redan gör. Som att skära 48 mycket fula sår på handlederna. Men det är fel, fel, FEL. Jag är på helt fel väg. För jag vill vara så som alla säger att jag är. Jag vill inte vara det ÄS säger att jag ska göra. För jag är inte frisk. Jag är sjuk. Störd. Onormal. Jag är sjuk. Och vill bli frisk. Ska bli frisk. Så jag tänker börja med det genom att äta middag. En timme och fyrtio minuter efter att jag vill ha ätit middag. För en macka på hela dagen räcker inte. Middag var det. Middag MED sås. Frisk.

Frisk ska jag bli.

 kloka ord

Blubbbbblubbbluuuubbb

Här sitter jag och stressar sönder, trots att jag inte har något att stressa över. Dumt jag vet, för hjärtat hoppar upp och ner utan någon ordning alls. Gör lite ont, men vad gör det, hela livet är en dödens boxningsmatch. Positivt det lät :P Men det är nog okej idag. Hungrig. Åt som sagt inte som jag skulle igår. Macka? Livrädd. Yoghurt? Då tar jag för mycket. Frukt? Känns onödigt. Nepp, det får vara tills jag kommer hem. Är trött mest, sover katastrof-dåligt. Så lite upp och ner, men mest ner. Stå på er därute, det finns bättre än ångest, det finns alltid något bättre.
Ni får svar på kommentarer när jag kommer hem, orkar inte sitta i skolan och svara på alla dom.

Vem sa att livet gick att köpa?

För jag märkte idag att det inte går så bra. Onödig energi som går åt. Det hjälper inte att jag köper godis, som jag oftast inte äter, eller köper pysselsaker när jag inte kan pyssla. Men det är så det är. Livet går inte köpa. Det lever på som det passar och glömmer att jag vill vara med och leva. Så här står jag, väldigt olevande och saknar tiderna då det var okej att må dåligt.

MEN, nu ska det peppas. Jag ska klara det här. Jag ska få leva med livet utan att tro på att det inte är sant. För det ska vara sant, kan vara det och kommer göra det. Om det så krävs att det kommer åtta kilo till, vilket är det som fattas till hälsosam vikt. Hur låter det?

bild

I en värld av tro

Det finns någon därinne, i alla, där det finns något mer än sjukdomar. Det finns något som inte är sjukt, något som är friskt och längtande och så som vi en gång världen var. Det hela, mindre trasigt och vackert och glatt och hoppfullt. Idag är en sådan dag då jag tror att till och med jag kan hitta rätt i mörkret av allt inuti som gör ont. Alla svek och lögner och minnen. Men vet ni, det finns inget fint i att minnas det som blev fel.

Hm mycket respons på senaste inlägget. Det finns mycket att säga. Om vuxenpsyk finns det verkligen mer att säga. Så skriv en liten fråga om ni undrar mer. Svarar gärna på frågor. Lever i den filosofin där jag tror att alla egna upplevelser kan hjälpa andra. Sen om det är rätt, det finns det många frågetecken kring, men det är ju det som gör att det finns en hel mängd med teorier kring det där.

Just det, har glömt. Fick en utmaning av denna fina flicka, www.minanorexiresa.wordpress.com  och av en ännu en fin tös, http://bloodysabbath.blogg.se/

Ska berätta om 3 saker jag gillar:
Jag gillar
- Mina hundar, de finns där, ler lite hemlighetsfullt och kryper upp i knät när jag sitter på golvet och trycker sig mot mig, utan att bry sig en sekund om hur mycket mina ben syns eller hur mycket jag äter, de älskar när jag öppnar dörren och springer ut i trädgården och springer varv på varv runt stenbuskarna och drar glatt dragkamp med mig om deras strumpa.
- Alla sorters böcker, eller snarare: jag älskar böcker. Hur underbart är det inte att öppna en ny bok och det knakar sådär fint i ryggen och det luktar nytt papper och bokstäver i ultrarapid som svischar förbi när du bläddrar igen om den? Det är vackert att veta att det du läser är det någon som har lagt ner sin själ i att få ner orden på papper.
- Tommy Körberg (väldigt tantigt jag vet, :P men ingen kan sjunga som han).

Jag utmanar
Julia (http://somethingyoung.blogg.se/)
Sandra (http://tunnare.blogg.se/)
Camilla (http://resanupp.devote.se/

Livet på en psykavdelning

Livet på 99an. Livet på en avdelning. Livet på en psykiatrisk vårdavdelning. Det ni. Visst låter det fint. Det är inte fint. Det är fint. Det är alldeles galet fint och jobbigt och hemskt och enkelt och onormalt. För det är alldeles onormalt därinne. Förvridet, instängt, trasigt, konstigt. Det luktar konstigt därinne. Det luktar den där lukten som bara de med ett hål inuti kan känna. Det finns i väggarna, som alla säger, det väntar alltid där på en. Varje gång du kommer. Varje gång du oväntat väntat kommer dit. Det ser normalt ut därinne. Långa korridorer med dörrar till dubbelrum där den ena sängen väntar på dig, den andra på någon annan. Eller så var den bara tom. Som min var. Där skulle det för mesta finnas en förälder. Men jag var inlagd för länge för att de skulle vilja ha någon där. Jag ägnade större delen av min tid som inlagd på 99an. Barnpsyk. Sex långa månader. Där fanns allt. Maskiner som piper, rullstolar som skenar, sängar som knakar, toaletter med stora lås, garderober utan galgar, soffor utan kuddar, böcker utan hela ryggar, bord utan dukar, pussel utan bitar. Alltid något som var fel, som inte passade. Du satt där, väntade, till en början. Hoppades att nästa gång dörren öppnades att det var en sköterska som tog tag i dig, satte sig bredvid och bara kramade om och viskade att allt skulle bli bra. Eller att de bara kunde säga att snart fanns det någon som kunde hjälpa mig. Lyssna på dig. Att de satte sig och frågade om det var okej med mig eller bara lägga en filt om dig. Att de kunde skita i den där 3 cigaretten på mindre än en timme. Och tiden gick, sekunden som var en evighet försvann. Du gick runt runt runt i en cirkel i en korridor där det inte fanns plats för en cirkel. Smygtränade. Gick några steg och hoppades att du inte räknat dem alls, men insåg att du visst gjort det och kände paniken och inte veta om det var tre eller fyra steg du tagit. En dörr öppnades, och det var fortfarande ingen som kom emot dig och sa att ”nu ska någon bry sig om dig”. Nej, du fick fortsätta själv, och glömma bort att du en gång hoppades. Du la dig där, längst bort i hörnet och ville glömma varför du var där. För anledningen till att du var där spelade ingen som helst roll för någon, inte ens för dig själv efter ett tag. För den där första gången du vaknat upp i ditt rum, efter många dagar på akuten och intensiven och MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning) OCH PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) och till slut på psyk, var det någon som ropade ”fort, nu vaknar hon. Hur mår du?” vad väntar dom sig för svar där egentligen? Nej jag tog 327 tabletter för en vecka sedan och vill gärna gå till ICA nu? Du sa inget och någon gång senare dök det upp någon med en tablett och ett glas vatten. Det var enda gången du såg någon, sedan var du ensam. Ensam under långa stunder. För det var ingen som frågade om varför du inte sov i sängen utan låg på golvet, de ville glömma bort mig och lyckades med det ganska bra. En morgon kom de in, tre timmar efter frukost och undrade vad jag gjorde där. Jag hade inte varit utanför dörren på två veckor. De trodde jag hade åkt hem. Det kom ingen läkare och frågade om varför jag pratade med mig själv, för de ville glömma. Glömma att jag behövde hjälp. Att jag bara behövde rätt tabletter i rätt mängd för att slippa höra ÄS och rösterna, och slippa ångesten och sömnlösheten och koncentrationsproblemen och förvirringen och saknaden och ensamheten och depressionen. Och det var lätt. Det var underbart. Du hade inte den blekaste aning om vilken avdelning du legat på, hur länge, eller hur du tog dig dit. Det var resan på vägen dit du var och du mindes den inte. Och vad gjorde det? Du visste varför du hamnat där. Det räckte. Sedan kunde du göra vad du ville. Slappna av. Släppa taget. Låta dig falla. Alla de där tankarna kunde du få utlopp för. För det var alldeles normalt att du slog huvudet blodigt mot metallräcket i sängen eller spydde upp maten mitt på golvet eller svimmade i duschen eller skär på toaletten eller fusktränade på golvet eller bara pratade med dig själv. Du behövde inte bry dig om klockan. Du kunde skita i derivata och pi och analytiska samhällsmetoder och integrering och validera och SWOT. Det gjorde inget om du grät för att ÄS skrek. Dom lät dig skrika tills det gjorde ont i halsen. Allt du hållit inne ramlade ut ur dig och gjorde mindre ont och mer ont. Att du inte åt var inte bara ditt problem, någon såg, någon tittade, någon räknade och tänkte. Trodde du. Ända tills du insåg att de inte gjorde det. Mackan var väldigt lätt att slänga i soppåsen under köksbordet. Du behövde inte bry dig. ÄS gjorde vad Han ville och det gjorde inget alls, du kunde dö långsamt utan att någon lät dig dö helt. Du släppte taget. Du räknade, tänkte, hoppades, försökte, och du kunde strunta i räkningarna och disken och hunden och teven och Irak och blommorna och ICA och kalorierna i maten i kylen du i alla fall inte skulle ätit. Det var bara du och ÄS. Det var lätt. Lättare att leva. Leva när man levde utan livet. Du satt därinne och dog lite av och till. Så ja. Livet därinne. Det var livet det. Det var livet utan liv.


Du kan även..

Det är lite lagom tungt ikväll. Lite lagom mycket vin med. Jag är inte överfull idag faktiskt. Lagom full och ful och det känns rätt okej. Klart jag ångrar all mat idag, som jag vet är för lite trots att det känns som att det är för mycket. Det vanliga problemet med ÄS ni vet. Det känns lite konstigt idag. Eller ikväll. Antar att det är för att jag inte mår så bra. Det är första advent, december stundar, ja, allt det jobbiga stundar.

Jag kämpar just nu med ett inlägg om livet på en avdelning. Eller: mitt liv på en avdelning. Intressant? Nej, men ändå skönt så att någon kanske kan få lite nytta av det. Återkommer imorgon.

Om jag vore Wikipedia (GÖTEBORG)

Ja tänk om?! Då skulle jag veta svaren på alla frågor vi har. Alla frågor du har. Men framför allt - alla svar på mina frågor för dom är många. Men nu är jag inte det, inte NE heller, så mina

Men vet ni, dagen har varit rätt bra hittills - jag och mamma har bakat. Mest för mammas skull, men jag tycker det är rätt kul jag med, i alla fall när hon är med. Men hon har inte varit utanför dörrarna på hela veckan, hon har bara jobbat, målat, tvättat och ja, tråkarbetat. Och jag har bakat så det blivit bra, tack vare mamma förstås, men jag gjorde faktiskt kärleksmumsen helt själv och de blev bra.
Men bäst av allt: JAG HAR BOKAT TÅGBILJETTER TILL GÖTEBORG!
Det ni, ni kommer få höra mig jubla och äta (precis allt hon vill att jag ska äta) och jag kommer vara helt slut när jag kommer hem, men vet ni? Det är värt varenda kalori och varenda sekund på tåget och varenda allt. Hon är värd allt.

Efter första rundan

Det blir inte bättre än så här. Säger ÄS. För Han vet exakt vad han ska göra nu för att mosa mig totalt. Och Han gör det rätt bra. För ikväll är det riktigt tufft. Han skriker. Jag skriker inuti och vill helst av allt skrika ur mig alltihop. All frustration, ilska, hopplöshet, tjockhetstankar, äckelkänslor. Men min mun förblir stängd och tankarna förblir kaosartade.

Men vet ni?! Imorgon, det är dagen för att börja om. Jag är nämligen ledig imorgon. Hela dagen. Och trots att vi bara haft två dagar i skolan denna veckan har det varit jobbigt. Väldigt jobbigt faktiskt.

Magic pink in my head

Som någon sa så är det inte konstigt att jag drömmer drömmar med rosa i. Vilket jag gjort idag också. Jag drömde "feberdrömde" att jag klättrade på utsidan av ett parkeringshus, men blev på sjätte våninger nerriven av en rosa tiger.

Det var dagens roliga. Förutom att träffa Madde då, har haft lite separationsångest senaste veckan då vi inte setts så mycket.

Dagens mindre roliga (som alltid kommer, fastän jag vet att ni inte vill läsa det)
Är en mycket trasig hals, en mycket febrig hjärna. Och. OCH maten jag just ätit. Dagens första mål. Fan. Fan på mig. Jag vill spy upp det här, men jag tänker vara lika bra som alla ni andra. Det ska stanna i min mage, så är det bara. Men har ätit två salta nappar. Räknas det?


Rosa skimmer och alldeles galet med snurr

När jag får feber blir jag verkligen skum. Hög feber oftast, och genast börjar det simma konstiga tankar i mitt huvud. Som idag: på väg till pappa: går i kylan: och ett rosa skimmer växer fram i huvudet och helt plötsligt ser jag mig själv dansa runt en strykbräda där jag själv ligger lite lagom hög på mediciner. Eller som på väg hem i bilen:

Hur som helst har jag ätit två mål idag. Hemsk jag är, jag vet. Två pannkakor - med glass!! Och en skål med youghurt och flingor som slutade med att det inte blev några flingor och bara hälften av yoghurten. Skärpning Elin! Så här skulle det ju inte bli.
Imorgon blir det bättre. Om jag inte får mer feber vill säga: då spyr jag bara upp maten. Av någon konstig, skum anledning, för jag är inte magsjuk heller.
Nej hoppas ni gör precis tvärtemot vad jag gör.

Nu jävlar ni

Nu börjar vi om, drar ett streck över de senaste dagarna. Jag har ätit mat och något som skulle föreställa kvällsmål. Så imorgon börjar jag på nytt och äter mina fyra matintag. Hur låter det?

Vad blev det av det här nu då?

Hur gick det här till nu då? Jag gör exakt det jag vill komma ifrån. På pricken det jag skriver i alla kommentarer att man inte ska göra. Börja hoppa över en måltid. Frukosten kommer jag aldrig få i mig, det är inte ÄS fel att jag inte äter. Men resten? Plocka fram, laga, lägg upp, peta upp på besticken, för in, tugga, svälj. Hur svårt kan det vara? Gah blir så irriterad på mig själv. Eller nej. Besviken. På mig själv.
Nu är det tredje middagen i rad jag missar. Söndagen åt jag yoghurt, müsli, en dubbelnougat och en Kitkat. Hur tänkte jag där? Två godisbitar. Och mellanmål? 450 kcal? På en dag? Hur blev det med kampen? Med friskheten? 30 g ostbågar och tre Werthes och yoghurt? På en dag? En dag med 8000 steg? Vad är det med mig?
Så alla, gör exakt tväremot det jag gör.


Kunde ni gissa?

Vad jag hatar datorer. Och ännu mer - vad jag hatar SJ. Världens mest överskattade företag. Om det bara kunde finnas någon slags konkurrens på de längre tågsträckorna i Sverige. Visst centrala förbindelser finns - men 45 mil? Nej du, och eftersom det är jag så lägger dom på 30% extra än för alla andra. Bara för att jävlas. Det vore fint om man var rik. Men nej då, det ska inte gå bra.

Var på ät idag. Gick väl sådär. Var inte tillräckligt smart, utan berättade istället om rakbladen. Om armarna jag lovade att aldrig riva upp igen. Det var för svårt.
Och just det: jag har förstört julen också. Jag är så bra. Verkligen superduktig. Äh fy fan nej.

Pip piiiip pip pip pip piiiip

Kolla, värsta grejen. Eller något sådant. Jag har inte ätit så mycket sista dagarna. För att inte säga att jag ätit i princip ingenting - bit Toblerone igår och en dubbelnougat och ett äpple idag. Av detta kan vi dra slutsatsen att jag inte borde lämnas med ansvaret ensam för maten. Det går bra om jag vet att någon håller koll, men ENSAM? Nej det funkar inte. Jag klarar inte det som det är just nu. Det går inte att få fram det att det bara är jag som kan ta beslutet att jag ska ta mig ur det här. Det känns inte tillräckligt viktigt för att jag ska ta upp kampen mot ÄS. Ändå vet jag att det här är åt fel håll. Galet fel håll.

Orkar inte skriva något mer, är så trött. Utmattad.

Snö, älskade snö

Återigen har jag bänkat mig vid skidorna. Jag saknar snön, den riktiga snön utanför det jättestora fönstret. Och åka skoter över den tre mil långa Hinsen, sjön där jag och bror upplevt allt man kan uppleva med vatten. Vi åkte skidor eller spark efter hundarna, drack varm choklad i bukten och pimplade på sjön. Vi sprang i spåren i skogen och gjorde snögubbar ute på grönsakslandet. Det var fina tider. Det är inte så längre. Inte samma sak. Jag och bror är för stora, hundarna inte tillräckligt starka, fiskarna är för få, skotern hackar och hela familjen kan inte vara ute samtidigt.
Men i år ska vi fira snön, för den har lagt sig fint nu.
Hoppas ni också har det underbart i snön och att ni liksom jag insett att man aldrig kan ha för mycket kläder på.

vinter


Winterland

Nu ni, är vintern igång på riktigt. Skidor! Det finns inte mycket bättre än lördag morgon och en kopp kaffe vid teven och dessutom ägna två timmar åt att till slut få se en mäng pallplatser. Jag älskar vintern, men jag hatar november och december. Helt ologiskt. Men när december är slut DÅ kan jag börja älska igen. Fira att det är snö och att det finns tid att se på himlen utan att må dåligt av att den är mörk.

Idag känns rätt okej. Försöker förtränga gårdagen. Försöker förtränga att jag är helt värdelös.

SANDRA! Jag har ätit kitkat nu!
Hoppas ni också kan njuta av dagen, för det kan bli en fin sådan.

Du är orättvis mot dig själv och det är onödigt

Det blir bara allt sämre. Jag tänker hålla det kort för det blir ett tungt inlägg. Jag känner mig ensammast i världen. För varje gång jag går till Marie, på ät, mår jag sämre. Känner mig mer värdelös. Mer dum. Mer korkad. Mindre sjuk men mer ångestfylld. Visst är det logiskt? Men jag är ju frisk? Jag får inte skriva tvåor och ibland ettor på måendedagboken. Det är en skala från 1-7, där 7 är när jag mår bäst. Men enligt henne år jag för bra för att få skriva ettor och tvåor. Och jag är orättvis mot mig själv för att jag tänker på det förflutna. Och det är onödigt, jag gör det bara för att jag har vanan att tycka att jag mår dåligt. Fattar ni vad jag tänker när jag får höra det här? För livet är verkligen rättvist. Eller inte.. Och vem i helvetesjävlakukfitta har sagt att jag valt det här? 

Nu ska jag försöka slippa henne så mycket jag bara kan. Det hjälper inte att gå till henne mer. Vågar inte säga till att jag vill byta. Jag vill inte mer nu. Så hej då.


All yours

Tiden går inte fort framåt idag. Men den går framåt och innan jag satte mig här åt jag wienerbröd. Och mat. Som jag inte spytt upp. Jag ångrar det nu. Men skit samma, det är för sent och jag får döda ångesten med något annat nu. Tabletter hjälper inte. Jag provade. Hetsäta? Jag vill hetsäta något gott men det har vi inte så då tänker jag inte göra det heller. Jag önskar jag var mer som ni andra därute. Äter och övertränar inte. Lyckas klara av miljarder saker samtidigt. Hur dåliga ni än tycker att nu är så lyckas ni ändå finfint med det mesta, och det viktigaste. Vet inte om jag är ledsen just nu för det. Känner mig mest arg. För att jag är så dålig och för att jag gör fel och för att jag inte är så där bra som alla andra.
Fan. Godnatt.


Got talent

Det skulle jag vilja ha. En sak bara som jag kunde utan att behöva gå under för att få det. Något jag kunde från början. Men det enda jag kan är att svälta så vi släpper det. Tänkte bara säga det, att jag vill normala saker med.
Och det ni, det är dagens lilla hopp: att idag tänker jag lite på alldeles normala saker. Eller kanske inte alldeles normala, men jag tänker konstiga saker om normala saker. Det tog mig två timmar att övertala mig att jag skulle köpa en påse wienerbröd hem till familjen från skolan. Hemskt. För att det är så svårt att göra det, att det krävs så mycket för att jag ska våga göra det, något så simpelt som att köpa lite kalorier, som min kropp faktiskt mår bra av. Och hemskt för att jag gjorde det. Att Madde stod bredvid gjorde inte så mycket, hon vet, hon kanske inte förstår, men hon dömer inte och hon finns där och förgyller dagarna. Men läraren kom förbi. Kände mig genast fet. Och ÄS skrek hela vägen hem (35 min promenad) att hon tänker att jag är ett fetto som inte förtjänar det. Hon tänker säkert inte så, hoppas jag, för hon är verkligen ett stöd i skolan, men i mitt huvud misstolkas allt. Allt och även det som inte går att misstolka misstolkar jag ändå.
Men jag ska äta ett wienerbröd tillsammans med familjen. Riktigt hembakade bröd utan tillsatsämnen och konserveringsmedel och e-ämnen och annat som är helt onödigt. Och det ni, får ni ta som dagens utmaning och jag hoppas att ni gör detsamma - utmanar er själva lite, för det är vad som behövs.


Oooh yeaa

Hur börjar man ett inlägg när man skrivit ett antal tusen förut utan att det låter likadant? Typ så här?: vhokuyr. eller...: ehhh? eller helt enkelt: vad är det som händer?
För jag vet inte vad som händer. Jag har ätit glass ikväll. Liksom igår då. Jag har skurit mig idag. Liksom igår då. Jag har inte spytt idag. Liksom igår då. Jag har inte sagt tack till mamma som jag borde. Liksom igår då. Men MEN liksom igår har jag bestämt att jag inte ska ta en enda extra tablett. För som vissa av er säger (ni där som vet hur många tabletter jag har kapacitet och vana att ta) så är det ingenting, absolut ingenting som gör mig något bättre i längden. Min kropp har redan fått ta hand om tusentals tabletter. Flera tiotusentals tabletter. Ja så illa är det. Jag kunde ta tre hundra tabletter på en helg, var tredje helg i ett halvår. Sedan hamnade jag på barnpsyk via mängder av avdelningar. Det ska jag inte prata om nu.
Jag tänkte bara säga det, för första gången på flera dagar: att jag gjort något bra.

Ett längre inlägg

Idag är det bättre. Långt ifrån bra men idag mår jag så pass bra att jag kan skriva ett läsbart inlägg. Ber om ursäkt för de senaste dagarna. Vad har hänt det senaste? Jag har gjort ett prov som jag inte tror att jag klarade. Det vore i så fall det första provet jag gör som jag får underkänt på. Jag vet inte vad som kommer hända med mig om det visar sig vara så. Gå under? Dö? Mörda mig själv? Tappa fotfästet?
Men nu tänker jag i alla fall vara lite glad åt att ha träffat en so lärare jag hade för massa år sedan. Fem. Senast vi sågs hade jag sjukhuskläder på mig och inledde en panikattack på ICA. Han tyckte jag såg bättre ut nu. Och det gör jag kanske. Jag önskar jag kunde se det. Se det ni säger att ni ser. För det jag ser stämmer inte alls med det jag ser när jag tittar på mig själv.
Återkommer senare, men ett vad jag hoppas positivt inlägg.

Lucky to be alive

Det är så det sägs. Det var så hon sa. Kanske skulle jag tycka detsamma om jag fick känna att jag levde också. För det känns det inte så nu. Det känns som att det jag äter äter jag för att kunna säga att jag ätit. Noll aptit och noll ork till att behålla det. Det går allt sämre för mig. Och om jag känner mig själv rätt kommer inte dubbel dos sömntabletter att hjälpa mig så jag skiter i att ta de där extra. Därmed får jag stanna uppe ikväll. I natt. Fan. Fan på allt.
Det var allt, det var tillräckligt negativt ändå.

Lång resa från döden

Det blir inte bättre. Det blir sämre. Jag sjunker dit jag en gång var. Dit jag lovade mig själv att aldrig mer komma. Det blåser stormar i migg hjärta. Kaoset växer. Breder ut sig över mig.
Det får bli allt i inlägget för nu. Det blir inget bättre om jag fortsätter skriva så det får räcka.

Mållös

Tänker fatta mig kort, inte bra varken för mig eller ni läsare. Jag mår skit. Sämre än på länge. Jag som trott att det hade vänt, att den där dagen som var den värsta på flera månader också var den sämsta. Det var den inte. Ta hand om er, jag återkommer imorgon.

Breathe

Förlåt för ett mycket konstigt inlägg igår. Antar att ni kopplade själva att jag just då att jag var en stor ångestklump. Kanske är jag det än och det kanske är så jag ska vara. Är dömd att vara. Det slutade i alla fall med att jag tog extra tabletter (inte fler än jag lovade att ta) och försökte sova. Det gick mindre bra så jag hamnade till slut hemma ändå idag. Alla som just precis börjat tro på att jag kan klara det här. Jag är mer och mer hemma och allt mindre i skolan. Blivit så illa att läraren inte ens svarar på mejlet där jag skrev att jag stannade hemma idag.
Då känner man sig inte lite dålig.
Funderar starkt på att skita i alltihop.

Åh jag är nog ditt största fan

Skriver några rader här. Bara för att tala om att jag lever ännu. Med några tabletter i kroppen. Så om jag inte skriver imorgon beror det förhoppningsvis på att jag tagit för många tabletter så att jag sover men inte så många att jag slutar på intensiven/MAVA/PIVA eller någon annan hemsk avdelning som jag redan bott på i evigheter.

Ta bättre hand om er än jag gör.

Hemma!

Blandade känslor, men lite kärlek finns kvar.
Efter en massa röra så är jag i alla fall hemma nu. Två dagar för tidigt. Två dagar som skulle ägnats åt plugg, åt ett prov som jag antagligen failar på. Känns som att jag lägger mindre och mindre tid på skolan och jag hatar det. Ska det här sluta som förra försöket att gå i skolan? Nej det ska det inte. ÄS ska bort. Skolan ska jag fixa, bara jag klarar det få jag känna mig lite bra, men jag ju vara duktig också. Vara bra och göra bra ifrån mig.

Till mer positivt. Min hund. Hon har haft det bra, paus från de andra två och hon trivs bra att vara ensam i lugnet också. De behöver paus från varandra ibland. Men hon trivdes inte i snön som var närmare 2 dec. Hon är liten min hund. Hon skulle inte bli godkänt på utställning för att hon är för liten. Vad gör det? Nepp, ingenting. Hon är för omogen för att klara något alls av den typen av saker. Seriösa saker ^^ Nej hon är född 6 januari 08, men mentalt är hon 5 månader än. Det trivs jag, hon själv och familjen bra med. Så ge henne lite kärlek tycker jag!
 
tischa

Recovering

Idag, nu är det sista inlägget på några dagar. Ni får helt enkelt läsa gamla peppinlägg för jag tänker på er som kämpar. Jag är hemma igen på tisdag senast. Kommer bli bra för min psykiska hälsa, som som sagt inte är på topp. Vi ska in till Falun med farmor på lördag. (Imorgon blir det väl? ). Sedan blir det återbesök måndag eller tisdag så vi åker hem efter det. Jag och mamma. Och vet ni: om det finns tillgängligt tänker jag äta godis. Kanske chips om det finns.
Ta hand om er brudar så kan ni kika in på tisdag igen.

Beslut

Varning för ett positivt inlägg.
Det känns bra att det som känns dåligt ska få vila nu och bearbetas i lugn och ro på den plats på jorden jag trivs allra bäst på. Lite oförtjänt kanske, med tanke på att det är skola egentligen. Men för egen del tror jag nästan jag mår bäst av det som det är i nuläget. Som ni trogna läsare vet så har det varit rätt tungt sista dagarna. Jag ska ta tag i det med att åka till farmor. Det får vara så att det känns fel på sätt och vis men i längden mår jag bäst av det.

Till mer mindre roligt men ack så nödvändigt: dagens göromål. Vi har lagt matta i hallen, vi har tvättat, vikt tvätt, dammsugit, sorterat kokböcker, diskat, ätit, varit på AMS och FK och ja. Ätit godis. Ja ni läste rätt JAG ÅT GODIS IDAG! Och jag har inte spytt en enda gång idag. Det ni.

Då var det beslutat/ mer att vara nöjd med

Har diskuterat med mamma och teamet och har insett att det är för mycket just nu. Det får vara så med skolan just nu. Det går inte så vi drar till farmor i alla fall och gör ingenting mer än vårdar hennes öga. Bara så jag slipper allt. Dator och tider att passa, ångesten över att alla som tittar och tänker på hur tjock jag är. Jag slipper stressen hemma, jag slipper många av tvången: kuddar som är rätt, bära tvättkorgar rätt, vika täcket i rätt ordning, kuddar som ska placeras, rutor i asfalten att gå i. Göra allt tolv gånger. Ja ni fattar. Hela dagarna går ut på alla dessa tvång, mat i rätt ordning, med rätt antal - allt med tolv. Köttbullar i tolvans tabell, brukar sluta med tre eller sex. Tuggor, gurkbitar i tolvans tabell.
Det är knäppt men har sedan barnsben varit galen i siffran tolv. :P jaja är man galen så är man ^^

Annars är det rätt lugnt idag. Ångesten får vara ifred men jag tänker i alla fall ge äs en riktig käftsmäll och äta godis ikväll. Jag SKA äta godis ikväll. Utan att spy upp det. Så är det bara


Så var det med det/ nu blir ni stolta

Hade verkligen sett fram emot att få andas och ta det lugnt i helgen uppe hos farmor. Eftersom hon opereras lördag och ska på återbesök på på tisdag så vore det bra om någon fanns däruppe, vilket skulle bli jag. Mest för att jag vill, men för att jag skulle behöva komma bort, men också för att förra gången hon opererades (hon har gråstarr, då måste man ju opererera båda ögonen, hon har varit och fixat det ena redan) var det jag som var däruppe och vårdade henne. Är ett evigt trixande med tvätt och dropp och torkning av ögat, vilket hon inte klarar själv. Klart mamma skulle kunna vara där, men ja, farmor och mamma tröttnar på varandra efter några dagar.
Men ja. Som det ser ut så blir det inte så heller. Bara för att jag ville.

Men nu ni, jag ska äta inne i stan idag. Med mamma. Ska äta kyckling. Så gott. Inte vågat äta där på flera månader. Men jag tror det kan vara bra att göra det idag. Ha det (om det går bra) med mig när helgen kommer, oavsett om jag ska till farmor eller inte. Så nu ska jag satsa på att äta kyckling MED sås!

Allt av ren vana

Varning igen för ett tungt inlägg (har bestämt mig för att skriva ut det så att de människor som är STARKA nog, för det är starkt inte fegt att känna efter vad som är bäst för en, kan sluta läsa inlägget, vill inte trigga er på något sätt)

Nu har jag varit på teammöte på ät. Ätstörningsenheten, Humlegården. Det gick väl rätt bra enligt mamma. Enligt mig själv känns det mest värdelöst. Jag mår dåligt av ren vana har de kommit fram till. För varje gång jag går dit blir jag allt mer klassad som normal. Senaste mötena har jag mest varit där för att få höra henne motivera varför och hur jag är normal. Detta istället för att ta itu med tankarna. Men eftersom dom är alldeles vanliga så kan jag ju skita i det? Vet egentligen inte hur jag tänker om det. Den lilla lilla skölden mot ÄS som Anna (gamla psykologen) byggde upp faller allt mer. ÄS (om jag nu har någon sån förstås, det vet jag ju inte längre) vet precis hur han ska använda det. "Du är värdelös. Du förtjänar ingen hjälp. Nu har jag dig för mig själv. Bara min och jag kommer göra precis vad jag vill med dig och du ska lyda. Du kommer lyda." Ja jag är din. Jag lovar..

Det får vara allt. Orkar inte med det mer.


Thats to bad, so I must leave, I have to go

Nu ska jag skriva ett nytt, mer positiv inlägg som ni kan läsa istllet för det jag skrev igår. Som inte var alltför positivt. Nu i efterhand kan jag i alla fall nästan le åt min otur på bussen. Innan jag ens kommit hem (efter de där 1 timme och 22 minutrarna) hade en bild på bussen jag satt i dykt upp på lokaltidningens hemsida. INNAN JAG KOMMIT HEM. Det betyder att VLT (lokaltidningen) var där före bärgningsbilen. Verkligen tummen upp för bärgningsbilarna då alltså :P Idag är det bättre. Jag hittade min vante och mitt bankkort. Eller snarare pappa vanten och bror hittade bankkortet. Och vilken fail igår. Var lite nöjd med mig själv när jag druckit en halv dl yoghurt och ett glas lättdryck. Men tror ni inte jag trycker i mig chips. ca 80 gram. Äckel jag är. Men jag vet att det är fel, det är ju det jag ska ta mig ifrån. Och faktiskt är det första gången på sex dagar jag inte åt lagad mat.

Nu ska jag återgå till min uppgift och eventuellt plugga till provet på onsdag. Känns svårt, är ca 80 sidor, varav 10 är momsräkning och REVPAR och lite annat drygt mattearbete. Men jag är i alla fall bäst i klassen på det.
kram på er

Nu ska ni få höra (varning för negativa tankar)

Idag har varit den sämsta dagen på månader. Allt, precis ALLT har gått fel. Somnade fyra, vaknade för tidigt, vid sju, av en sur mamma, som tyckte jag var för sen. Så upp kom jag men önskade snabbt att jag inte gjort det. För ätstörningsenheten väntade. Och ett hemskt, avskyvärt och ångestladdat möte med psykologen. Allt gick fel från början. Som alltid började hon med att fråga hur allt var, jag sa hur allt var men lite nedtonat och vinklat lite väl lögnaktigt åt det friska hållet men vad gör det. Jag är ju ändå normal och har problem som alla vanliga människor har. Nej, för jag är ju inte unik. Yey vad ÄS blev glad. Han hoppade på mitt hjärta, det som var kvar av det. "Jag säger ju att du är misslyckad. Ett fetto som alla hatar. Du är värdelös. Du är inte ens lite speciell, du har bara tagit alla det negativa från människor och slagit ihop det - du blev ett misslyckandeprojekt. Den enda som tycker om dig är jag" Ja. Ni fattar vinken.
Kort efter detta: pennorna till whiteboardtavlan dyker upp. Och genast kommer ångestpåslaget ännu mer. Flashbacks spolas fram och tillbaka för mina ögon. Lärare som suckar, himlar med ögonen, tjejerna i klassen som viskar, killarna som svär. Gnisslet från pennorna. Bänken som bränner mina händer. Men kvar i nuet, idag, fanns Marie, som jag inte alls kunde förstå vad hon sa. Det lät som alienljud när hon pratade och orden på tavlan hon skrev flöt ihop, jag försökte läsa bokstäverna för att ha något att hålla fast i, men det gick inte. Tårarna brände bakom ögonlocken och paniken grävde i halsen. Jag trodde jag skulle dö.

I skolan kunde jag inte andas utan de där tja några för många rosa piller (typ 10 för många eller så). Jag misslcyakdes totalt med en jättenkel uppgift - jag är sämst! Fick skjuts in till stan där jag missade bussen hem med två min. Stod i kaoset och väntade tio min. 1 timme och 22 minuter senare klev jag in genom min dörr. Resan ska ta 16 min och 2 att gå. Vi stod nämligen i en backe mitt i Västerås och kom ingenstans alls. Jag frös som en minihund och var allmänt sur. Ångest hela dagen + för många tabletter + ångest inför att äta + att jag insåg att jag inte skulle hinna äta + ångesten för utbildningen som skulle varit ikväll.

Väl hemma insåg jag att nej, dagen hade varit för jobbig för att jag skulle kämpa med att få i mig mat. Kändes dumt att chansa i och med att jag skulle på utbildningen. Vi lyckades på något vis ta oss tre km i snöstormen men insåg att vi hade ca 20 % chans att ta oss fram till slutmålet. Så ingen utbildning blev det ikväll. Nästa gång (om två veckor) blir det istället. Tar mig hem och väntarpå skjuts som ska ta mig hem till mamma och pappa. Vi fastnar på ICA eftersom hennes bil dog. Innan dess hade jag lyckats slarva bort mitt bankkort och på väg hem slarvade jag bort en vanta. Jävla skit vilken dag det har varit idag.
Men ikväll har jag tagit en extra sömntabletter så borde somna runt tre med lite tur.
Och imorgon väntar teammöte på ätstörningsenheten.



Sammanfattat: panikångest: 2 ggr
tårar: 1,5 ggr
synliga misslyckanden: 2 st
osynliga misslyckanden: 500 xxx 000
nya skärsår: 36
rosa piller: 32
kcal: 780
kg: i alla fall lite ner



En enkel simpel förbannad skittråkig uppdatering (whiteboardtavlan) (för tio år sedan)

Ungefär så går tankarna. Eller ja - med ett ord: jag tänker SJÄLVHAT.
Fan vad det går dåligt idag. Denenda dagen det verkligen känns viktigt att jag mår bra och orkar vara sådär glad som folk vill att jag ska vara. Är så trött på detta jävla liv. Grät nästan på tiden hos psykologen. Jag har gråtit en gång det här året innan. Men en vän jag skulle kunna göra allt med och inför. Så nej, NEJ, jag tänker inte gråta. Fastnade vid whiteboardtavlan idag när M började rita trappor och träd och teorier. Orden snurrade framför mig, huvudet bultade, det skrek i öronen hur dålig jag är. Hur dålig jag var. Redan för tio år sedan visste jag det. Redan för tio år sedan visste alla andra. Och tio år senare, är jag inte ett dugg bättre. Bara sämre. Elakare. Trasigare. Och alla vet fortfarande: att jag är ett missfoster.

Raise me up again

Ibland faller man hårt. De flesta av er läsare också antar jag. Men det är som det är med ÄS. Det går upp och ner men mest ner just nu. Idag är dock helt okej än så länge. Det kommer slå tillbaka ikväll. Det gör det alltid den tredje dagen. Men jag vet att det kommer och jag vet att det blir svårt. Och jag vet att jag måste få den här tredje dagen att bli den fjärde. På något sätt ta mig till något bättre. Om än att det går långsamt. Men på samma gång känns det så svårt. Så oöverstigligt. För vad jag än gör kommer jag tillbaka hit. Efter snart tio år är det en jävla lätt sak att säga. För om det inte kom tillbaka - vad gör jag då här? I samma skit. I skiten där samma tankar som för åtta, nio år sedan fortfarande finns kvar.
Bara jag som känner så? Att man inte kommer någonstans?


Dör du så dör jag

Vette fan vad som händer i mitt huvud. Jag tror det dör före mig. Så jag kommer ligga där som ett kolla, hjärndöd, utan något liv. Ungefär som nu. Jag är utan liv. Livlös.


Mycket att hantera

Japp. Igår var en tung dag. Som sagt är ett liv med ÄS ett liv utan en verklig verklighet. Så att vara normal och leva utan ÄS verkligheten för ett tag är krävande. Det tog lång tid innan jag vågade höra av mig till Bäckbyflickorna men jag gjorde det och delvis fick jag ångra det. Jag är dum i huvudet, det vet jag och fick det bevisat igår. Dum dum kommentar som var taskig och jag vet det.
Åkte hem kort därpå, och fick ångra det med. Handla själv på ICA. En lördag klockan 17? Det gick, men långsamt. Tog paus bakom hyllor där inga människor var. Böckerna, djuravdelningen, tacohyllan, konserverna. Jag handlade godis, yoghurt, julmust, vindruvor, och ja. Det var väl typ det.
Några timmar senare dyker ett sms från A upp. En sköterska jag hade på barnpsyk för flera år sedan. Lite ångest för det känns som att hon alltid velat att jagska göra bättre ifrån mig än jag kan. Därmed känner jag mig alltså dålig. Men egentligen är hon inte så. Men äs säger det och då är det så.
En kvart senare dyker en låt upp på teve med ett namn i titeln som jag inte heller hanterar så bra. Där sitter jag med minnen som river sönder mitt hjärta när jag tänker på det.

Idag är det annorlunda. En fot som inte blir bättre alls. Snarare värre. Äter chips nu. Har ätit frukost med. En halv deciliter yoghurt. Hade tänkt en hel men orkade inte.

Vi minns alla de där ögonblicken

Det gör vi. Det tror jag. Alla har någon att sakna som har dött. Eller nej, det är inte sant. Det finns dom som sluppit undan. Men jag har inte gjort det. Jag har i princip 7-8 personer som jag ännu kan vakna upp och sakna. Trots åren som gått. ÄS har tagit en del. Eller ja. En rattfull körde över en. Heroin har tagit en. Och cancer har tagit två. Sjukdomar har tagit två. Andreas var den mest älskade jag hade. Han var min, bara min. Och det räckte. För jag var älskad för den jag var och för mina skärsår, panikattacker, manier och infall. För bipolär sjukdom är inte att vara normal eller stabil. Än mindre med anorexin därtill. Nej. Han var stark. Mycket starkare än jag någonsin varit.
Och så var det han. Den där som var viktigare än alla andra. Farfar. Min fasta punkt som jag kom att älska långt mycket mer när han dog än någon gång han levde. Kanske för att jag inte riktigt visste var älska var förrän jag var mogen nog. Vilket jag blev ganska exakt då farfar dog. November 05. Jag hade ingen aning om hur livet utan honom skulle bli. Och visst jag lever ju. Det gör jag. På något udda vis som inte går att förklara för jag har varit död på riktigt. Två gånger. Och "på låtsas". För det här är inget liv. Och jag önskar att jag kunde göra något annat för farfar skulle aldrig velat se mig så här.
Så till alla, OCH mig själv. Skärp dig. För de döda vet långt mer än oss levande.

Det sista om denna fantastiska upplevelse

Ni som läst en del tidigare inlägg har kanske hört att idag var en stor dag: dagen då allt som allt handlat om sista veckan fick sitt slut. Och ja, jag kan faktiskt säga att det gick bra. Vi hade som sagt en frukostbuffé för vad vi tänkt skulle bli 200, sedan slutade med hundra till i princip. Vi var lite kort om folk och fick stöd från andra i köket. Men inga missöden, förutom sex liter vatten med röd karamellfärg som hamnade på det golv där det femton minuter senare skulle stå en 3 meter lång bänk med kalla varor: marmelad, yoghurt, smoothie, mjölk osv. Därmed blev det tajt, verkligen tajt, med tid att få ut allt som skulle stå serverat kl 7. Så för alla trogna läsare (och ni som nu får veta): JAG var UPPE klockan 4.32!!! Ja på natten. Morgonen. Natten för mig. Wow på mig. Jag är nämligen världens mest hatiska människa gällande morgonen. Jag är en nattmänniska - en evig stark förkämpe för att morgonen är den mest överskattade tiden på dygnet.
Men jag var uppe i tid och trots att andra i gruppen inte var det (och trots att jag inte ens var argast över det :P vilket annars kunde vara lätt att tro, för jag har rätt kort stubin). Men nej. Våfflor gräddades i tid, bacon var inte överstekt, prinskorven var skuren och tillräckligt varmt, äggen inte sönderkokta, äggröran inte för gegig, fruktsalladen fräsch, grönsakerna lagom stora, alla skinkor och ostar upplagda och juicer rätt koncentrerade.
För mig och Madde (min underbara Dalslandshatande brud) var det en fantastisk dag. Alla tiotals timmar vi knappat på datorer, bråkat med skrivare, beställt varor, skrivit scheman, klistrat inbjudan, skapat mejlkonton, medlat och diskuterat med kökchefer och mer saker än ni kan komma på.
Jag ska inte tjata. Men jag och Madde är nöjda med vårt lilla kärleksprojekt, att det löste sig så att alla 280-300 gästerna fick allt de ville ha i rätt tid. Lite rusigt här är det faktiskt.


Vad fint det är med fina saker

Ja. Det är fint. Typ som Maries diktsamling på mitt köksbord. Eller lukten av henne på min sjal. Eller TV-programmet vi tittade på varje dag fastän vi inte var intresserade. Eller henne skratt som sitter i mina väggar. Eller godipappret från vår choklad under min säng. Ja ni fattar. Det känns nära men så avklägset lite ensamt nu. Men tack älskade du. För att jag har någon att älska och som älskar mig tillbaka.

Mitt lilla kärleksbarn

Ni vet sådär att man är fast vid något alldeles för mycket att man till slut blir helt beroende av det? Att det liksom är mitt lilla "viktighetsprojekt". Jag menar inte ÄS, för ÄS är viktigast av allt. Utan jag menar det viktigaste av den normala, I-landsvärlden. Mitt sådant är för stunden en frukostbuffé min klass ska hålla i. Eller snarare jag och klasskompis. Tack Madde för ditt stöd i vad vi än gör.

Men det var dåligheterna (tycker det är ett fint ord, fastän det inte är ett ord). Jag andas fortfarande av luften som en viss Marie gav mig. Lite småtankar som dyker upp. Som till exempel: "Om jag åt godis när Marie var här, och jag fortfarande kan känna lukten av henne då borde det fortfaranade räknas som att hon är med mig" Right? Så jag har ätit en laktritsstång. Mamma har varit på kryssning så hon har handlat åt mig. HON HAR KÖPT BAILEYS!!!!
Jag gillar alkohol. Särskilt Baileys och Peach Melba cider. Onödig fakta.

Förresten har jag och delgivits informationen att det är flera människor därute som faktiskt fått ut något positivt av min blogg. ÄS-sjuka, psykiskt sjuka, normalt sjuka och ja en del andra. Det är jag glad för, för det är den andra halvan av varför jag ens skriver, trots att det många gånger tar emot. För om jag så hjälper en människa, att bara tänka en gång hur fel det är det liv vi så kallat lever, då är det värt varenda rad jag skrivit. Så njut/onjut av läsningen och med hopp om att ni finner det läsvärt lämnar jag bloggen för att röra mig mot Bloglovin.

Vad vore jag utan dig

Nu sitter man här, tom, trött, längtande. För jag kunde inte begärt mer än jag fått, för jag har fått allt. Fast vi kan ju utesluta en rejält skadad fot förstås. Men ni förstår vad jag menar :P
Så nu sitter jag helt enkelt här och gör inte särskilt mycket alls. Lika bra det.

Orkar inte skriva så mycket mer än det. Så ja. Hej på er.

Pretty good

Här är allt fint. Vi ligger i sängen och gör ingenting. Vi njuter av de få timmarna vi har kvar. Två närmare bestämt. Vi har ätit godis idag. Tre dagar i rad för min del. Eller nej, fyra. Och jag har ätit varje dag, utan större problet. Ett större problem är en stukad fot. En väldigt mycket stukad fot. Som sagt var vi inte helt nyktra igår. Jag skulle hoppa över en buske, mest för att det var kul. Sen att det egentligen inte var någontint där låtsas vi inte om, för jag lyckades ändå vika mig över en snedställd fot. Så den är lite allmänt söndertrasad och bultar rätt mycket. Men vad gör det när ja ändå är glad och lycklig och känner mig relativt bra.

Hoppas ni också njuter av dagen.

YEY ALLA LÄSARE

Vet ni, alla ni där ute som hänger i och läser ännu : jag mår toppen. (efter lite strul med skolan) Marie sitter bredvid och vi har till slut tömt Smirnoffflaska. Det har bara tagit ett par dagar. Men vad gör det? Några groggar till och allt skulle vara himmelriket. Och kanske, kanske ska vi iväg till LM, men vi är nog för fulla när dom är för nyktra. Hade varit kul men jag får ta mig dit senare när jag orkar. Det får bli om ett par dagar, när jag nyktrat till, fått bort min baksmälla och hämtat andan. Det får vara så.

Men jag nöjer mig med det. Jag mår bra, det är det viktigaste.

RSS 2.0