Nya vibbar

Vem om inte Susan Boyle (med Elaine Page) och Thomas di Leva (i en sal på lasarettet) kan göra morgon lite bättre. För Susan Boyle är beviset på att man, hur man än ser ut eller vad man gör eller varifrån man kommer, kan hamna i det liv man så länge drömt om. I hennes fall hela hennes 47 åriga liv. Och trots att jag säkert tittat på hennes audition på youtube säkert 500 gånger får jag en klump i halsen varje gång. Så tack fantastiska människa, för att du är den du är.

Natten var inget vidare. Bättre än de senaste, men det säger nog mer om de andra dagarna än om den senaste. Men det slutade med ett mindre antal skärsår på mycket länge. Och det är väl ett steg åt rätt håll?

Det bygger vi vidare på idag. För idag är en speciell dag, familjen ska fira sådär lagom mycket och förhoppningsvis äta lagom också. Det är lite mer tveksamt men jag kan inte göra mer än försöka. Bara för att visa ÄS att han inte alls kan förstöra alls. Även om han bara släppte fokus en gång igår, alltså bara en måltid för mig igår. Den var inte ens lagad. Så en riktig flopp igår. Idag ska jag äta mer. Mer än fem köttbullar och rödbetssallad. Tolv tuggor. Vad tänkte jag egentligen? Det är ju inte så jag ska göra.

Så idag ska jag äta två mellanmål och lagad mat. Det får bli dagens mål. Alldeles fel, men jag tänker i alla fall vara realistisk. Så ni därute, låt bli allt destruktivt. Ni vet den där långa listan som jag följer till punkt och pricka. Återigen facit på alla frågor om vad man inte ska göra.
Ta hand om er

Bara jag själv

Jaha, jag är här igen. Tråkigt för er, men för mig känns det som att den behövs just nu. För det går inte alls bra. Tänker inte nämna alla dumma, självdestruktiva och ÄS-iga handlingar jag begår just nu och de sjuka tankarna jag tänker. För det är ungefär dessa två saker min dag går ut på. Mina dagar snarare. Och jag står maktlös och tittar på och vet ändå att det inte går att trolla fram en dag då jag slipper allt det här. Att det inte är möjligt att lyckliga fen kommer och sprider sitt glitter över mig så att allt blir bra. För det enda, den enda som kan göra skillnad nu är jag själv som måste banka in lite vett i mitt sjuka huvud.

ur funktion
Ja, visst kan jag stämpla in det där i min panna - Ur funktion.


Och visst är det dags för mig att vända det här, göra något bra av det som just nu är dåligt. Och det är egentligen nu på en gång det ska ske. Så jag kämpar för att stå ut med ÄS-tankar och hitta det där inuti som ska väcka mig till liv.

Let´s be honest

Burr vad det är kallt och åhh vad jag är dålig och aj vad det gör ont i mitt huvud. Det är så det blir när man sover (host, sover..) på badrumsgolvet och glömmer bort att jag visst har en säng som jag nog förtjänar att sova i. Så man kan summera dessa meningar med att jag egentligen bara vill vara en gnällig, bortskämd och väldigt ångestfylld Elin som sitter och väntar på att få komma utanför dörrarna igen. Jag kom ju utanför tre gånger i går, och hela 30 meter. Eller njae, det var ju faktiskt bara 20 meter. Och en gång faktiskt utanför grindarna, 40 meter ner till grannens nybyggda hus. Trogna läsare vet att de hyrt ett hus på vår gård sedan deras brann ner i oktober förra året. Så jag tröstade mig med klassikern Snuten i Hollywood 3. Finfina grejer när man tittar på fina grannen - Micha. En halv paus i ångesten som egentligen borde varit lite längre bort med tanke på det antal Theralen jag tryckte i mig. De funkar inte längre, måste hitta något annat snart.


Micha med min bebis

Så här ser Micha ut när hon gör ett tappert försök att se lite ond ut. (just här ansåg hon att det inte gick att vara på bild)

Hallelujah (handbok)

Hallelujah. Hallelujah vad jag inte kämpar just nu. Jag försöker vända det här. I alla fall börja vända det i huvudet, och hoppas på att det går för att sedan visa sig i mina handlingar för just nu går ingenting. Försökte få en paus genom att gå till grannen och visst, det hjälpte på så vis att jag inte gjorde något mer destruktivt än tänkte på alla dumma saker jag skulle komma att göra när jag gick ut genom dörren. Och vad hände med tankarna där som ska säga att "Nej, Elin, så här kan du ju inte göra? Du skulle ju bygga vidare på julen, som inte var bra, men i alla fall bättre än på många år. Du skulle ju fortsätta äta lagad mat varje och INTE spy upp det och inte skära, varken i eller utanför duschen." Det enda jag tänker nu är när jag har mest tid att skära så att det inte blöder igenom byxorna och hur jag bäst undviker att äta.

Jag har lyssnat på Rufus Wainwright i en timme nu. Har hakat upp mig på låten Hallelujah. Jag behöver inte sjunga med för mitt huvud lyssnar inte riktigt så det spelar ingen roll. Den där förlösande känslan av att det är okej att skrika med av ren sorg finns i alla fall inte, har fastnat i att att jag INTE får ta fler rosa piller idag. Jag vill byta ut dem, för dom hjälper inte, de skapar bara ett beroende (av tabletter som inte är beroendeframkallande, visst är jag bra? Inte konstigt att man är fel då, när man till och med kan göra ännu mer än vad som går att göra med något.)

Nu ska jag sluta innan det här blir värsta Pro-ana blogg. För det är precis det den här fungerar som - att förhindra, förstöra, förgöra ätstörningarna. Hoppas ni vet det, att allt jag just nu skriver skriver jag för att få ur det ur mig själv OCH för att ni ska ha en handbok (facit)i hur man INTE ska göra.

farfars begravningsblommor

Begravningsblommor passar in just nu (farfars begravning nov 05)

Och "ooooh* vad det gör ont

Idag är det lite snurrigt och det är väl inte mer än rätt, med tanke på mötet igår på ät. Det är lite smårörigt på alla håll, men huvudet är fyllt utav konstiga tankar. Sortera tvångstankarna? Sätta dom i ordning, vilka som är viktigast? Det är i alla fall det här med tvångstankarna som är svårast och som ställer till med mest problem just nu. Det vet jag och det är väl därför det är så skrämmande att ta tag i det. Något som är så stort, och viktigt. :S
Jaja en framtida fråga, hopppas ni har det bra. <3


Gärna då en massiv förändring

Ja, en massiv förändring vore att föredra, så som läget är nu. Jag ska inte skriva så mycket mer här, för det hjälper ingen. Men kort sagt så går det åt fel håll nu. Det känns inte värt att kämpa längre, allt blir fel, jag blir fel, jag ser ut som en valross, eller nej - en överviktig valross. Och helst av allt vill jag svälta sönder mig, men jag vet, jag VET, att den friska Elin inte alls vill det. Även om hon helst vill ge upp just nu, för det finns ingen energi att göra något annat.

Något av ett dilemma

Jag tänkte mest skriva (kortfattat) att jag lever, mår rätt kasst och strävar åt helt fel håll. Försöker läsa era bloggar, i ett sista försök, för att hamna på rätt spår igen. Jag vet ju att det här inte går. Har gått ner dessutom. Jag vill UPP. Jag vill ner. Men jag ska upp.
Så en annan dag ska jag ta tag i mig själv, när jag vill dö lite mindre än vad jag vill idag.
Och det är lite oroväckande att mamma tycker det är okej att jag inte äter idag. Men äs mår bra av det. Det är det mamma inte förstår, att den där rösten i huvudet (Han) har jag faktiskt inte valt att den/Han ska vara där och att jag inte har makten över det som händer när äs tar tag i mig. Det kan gå flera timmar som jag senare inte minns pga ångesten och Han som skriker åt mig. Men jag förstår att det är svårt för utomstående att inse hur sjuk man egentligen är när man lever med en ätstörning.
Därför är det lite av ett dilemma när jag till och med har tillåtelse att inte äta, samtidigt vet jag att den där nedgången mycket väl kan följas av fler dagar när vågen visar ner. Det är därför jag måste visa mig själv idag att jag måste kämpa, även dom dagar då jag vill ge upp.

är det hit jag vill?

Är det hit jag vill? Ja kanske? Men är det värt det? Nej, exakt Elin. Så ge dig nu. Börja kämpa för fan.

Nu ni, rakblad och tvångstankar

Efter en lång, hård och vaken natt är jag nu tillbaka hemma hos mor och far efter drygt en timme med psykologen. Det var svårt, jobbigt idag. Men för första gången på månader kändes det som att det var värt att tugga i sig alla de där extra tabletterna och släpa sig dit. För nu har vi tagit ett beslut. Eller snarare gjort en prioritering. Nu ska nämligen de värsta och mest krävande och de som förstör mest tvångstankarna bearbetas. De som sitter fastnaglade i mitt huvud och som jag inte kommer ifrån. Jag tänker inte nämna alla de hundra som finns på listan och som jag utvecklat under alla dessa år.

Så småningom ska också rakbladshistorian få sig en rejäl omgång. Jag vill inte se ut som ett misslyckat operationsfall x tusen. För det är faktiskt så, att det inte är fint alls att ha ärr över hela kroppen. Som på höger vad, som fick sex djupa ärr ditsatta under ett träningsläger med fotbollslaget i Spanien. Som jag endast har tre minnen ifrån. En överdos (eller njae, uppvaknandet efter överdosen), skärsåren som ristades in när jag satt på stranden i min ensamhet där jag under lagkompisarna åt lunch istället sprang en 2 mils-runda utmed havet samt en lagkompis skada på ett redan sargat knä.
Så ja, ni förstår problematiken jag levt med och utvecklat och byggt upp under dessa år (lägret var april 08).
Så därför förstår ni också att det här inte är ett liv värt att leva, så nu vill jag ta tag i mitt liv. Bortsett från maten då, den får vara som den är just nu.
Hoppas ni står på er,

laget

Spanien, Barcelona, 2008


Never ending story

Det är så det känns idag. Ikväll. Hur jag än gör så kommer jag tillbaka hit. Jag är rädd för mig själv, rädd för vad det här kan leda till. Det var länge länge sen jag var så här övertygad om att jag skulle vända viktuppgången till nedgång och jag är tämligen säker på att äs kommer vinna. Han kommer döda mig med ångest, som jag förtjänar. Och kanske är det det allt detta kämpande egentligen betytt - att jag ska lära mig att gilla att jag hatar mig själv och att jag inte förtjänar att äta som jag gör nu. För egentligen, hur kan jag tro att jag är som alla de andra (ni andra) som är bra och klarar av saker och förtjänar att vara frisk..? Så ja, jag är rädd, livrädd, för jag vet inte vad som kommer hända nu. Vad som kommer hända med mig.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med allt det här, men kort sagt - bli inte som jag.

Med vinden försvann jag

Det tog ungefär sju sekunder att förstöra det jag byggt upp så länge nu. Tänk vad en mening kan förstöra. Det känns så ovärt. Hur jag än gör och vad jag än gjort så är det ändå fel. Från 36 kg och upp till hit, där jag är nu, har det tagit 1,5 år. Och lika fort som det gick att säga den mening som var orsaken till att min äs bröt ut - som jag ännu minns, så lång tid tog det nu att förstöra allt jag lagt ner på att gå upp i vikt, slippa lite lite ångest och sluta ta alla tabletter som skulle döda mig. Ungefär 7 sekunder. Knappt - 6.5 sekund. Några ord. Några ord på några sekunder.
Och allt är förstört. Så gör precis tvärtemot vad jag gör och håll er undan från de springande fötterna som slår emot betonggolvet i källaren.


ungefär så här mår jag
Ungefär så här mår jag. Men lite lite sämre.


Kaloriförbränning i 60 km-tempo

Alla springande ben
som färgat gruset
osynligt börjar
omärkligt ta slut nu

Benen vill inte springa mer


I genomskinlig skrift
står det i grästuvorna
i mitten att det är dags
för mig att dö strax

Hjärtat vill inte slå mer

Kalorierna förbränns
i allt saktare mak
som i ett 60 km-tempo
har det sjunkit till nu

Och jag vill inte kämpa mer
"


Egen dikt från april 09


Klink på pianot

Det är lite blandade känslor här. Jag har i alla fall fått sova ut lite, två timmar extra än vanligt - så nästan fem timmar! Den ni, det trodde ni inte va?!
Så jag tänkte skriva några rader här så ni får vara lite nöjda med mig - det är ju trots allt en vinst, som nog inte jag står för, men det är ändå framsteg.

Annars då? Förkylning på gång, skojigt värre. Och trots att det varit kaos här uppe i mitt huvud skulle det ändå vara kul om mormor och morfar kom upp över nyår. Vi har inte setts på månadet. Mer än ett halvår sen, och jag är ändå den som träffat mest det sista året. Så blir det såklart inte, med det här vädret, då de bor 35 mil bort. Men tror det skulle vara kul för min mamma med så hon fick lite avbrott i det hela.
Men men, dom är välkomna upp för det mesta för min del, även om det skulle bli tungt.

Så ja, god fortsättning på er

Några stolta ord

Japp, här finns något som kommer bli en liten liten gnutta stolthet - när ångesten lagt sig. Vilket inte lär bli ikväll. Så imorgon får jag vara stolt över mig själv, för att jag åt chipsen! Jag åt chips, massor av det till och med och imorgon tänker jag tänka på det som en vinst - inte som den megaförlust det känns som nu.

Så ja, med det säger jag GOD NATT och
våga ta chansen, man dör inte av ångest, så vi ska äta precis vad vi vill och lite till också.



Huvudvrål

Nu sitter jag här igen, med ordtorka. Det är så mycket som händer i mitt huvud men att få ner det på pappret, ut det ur huvudet, det är där problemet ligger. Så kort sagt är det rätt snurrigt. Jag är ensam, vilket sällan är bra, just för stunden skulle jag vilja hetsäta upp en hel chipspåse. Inte ätit chips på 6 veckor. 6 veckor och två dagar. Jag som älskar chips. Har alltid gjort. Särskilt de som kommit tillbaka nu, de fanns när jag var liten, de med både dill och sourcream-smak.

Mer då? Farmor har just åkt hem och mamma hämtar bror så inom kort är jag inte ensam längre. Vilket är en himla tur, så som mitt huvud vrålar.

jag

Juni 09

Några rader från mig

Ni får några rader från mig.
Jag har ätit julmat även idag, och idag blev det lagad mat - potatisgratäng. Dock blev då det kallskurna bortprioriterat. Hatar mig själv så för att det ska vara så svårt att äta allt jag vill ha, utan att kompensera eller överträna eller spy upp det. Vilket jag inte lyckades med idag. Igår gick som sagt okej, då kallskuret gick ner och stannade där. Men idag? Nej. Skärpning Elin.

Hoppas ni mår bra, bättre än mig och att ni får sova, äta och fira som alla förtjänar att få göra, i dessa tider.

tomte

Julafton

Vad visste jag en gång i tiden. Här sitter jag nu, efter 5 jular då ingen trodde jag skulle klara mig. Men det gjorde jag. Och inte är det min förtjänst alla gånger. De där samtalen någon ringde, de där meningarna någon skrev, de där mötena jag tvingades till, de där tabletterna som lades på bordet, de där böckerna någon gav mig, de där kramarna ingen annan vågade göra, de där tankarna någon tänkte. Kanske var det allt jag behövde. Någon som fanns där och andades åt mig. För i flera år gjorde jag inte det själv, jag lät bli det och hoppades att jag skulle slippa leva alls. Men vet ni, jag är glad ändå, lite lite bara, men ändå finns där, glädjen över att jag faktiskt tog mig igenom det värsta. För trots att det är december så är det den bästa december jag haft sen farfar dog. Vilket han gjorde 05. Så ni där som är i den sits jag var i i början av min äs-karriär, lyssna på de som faktiskt inte är kvar där. De är kanske inte fria från äs, men dom har mer och viktigare erfarenheter än något annat viktigt. Kunskap och hjälp är de viktigaste ingredienserna i ett liv utan äs. Med det kommer också viljan. Viljan att leva. För den har ni alla. Jag hade det en gång. Och idag har jag det med. Det är jag säker på. För strax ska jag äta något jag inte ätit på många år - gröt.

Och min jul i bilder, eller ja, delar av julen i bilder. Intesärskilt roliga de flesta av dom, men lite glädjande ska det väl vara. :) :P


jul 10 

Vad är en jul utan det viktigaste? Julmusten!!

familjen

Den lilla skara som tillhör familjen. Bror, pappa, mamma och farmor. Älskade familj som räddat livet på mig.

teve

Fina grejer, right?

mat

Mat jag åt lite av det mesta i alla fal
julklapparl.  

Inte det viktigaste, men det är i alla fall kul. Även om jag fick två julklappar, till skillnad från övrigas fem. Tur för dom att jag egentlige har det mesta. Det är bara kul att få glas så jag kan fylla på min serie. Samlar nämligen på en Kosta Boda serie, tycker det är fint att ha finservice att använda vis speciella tillfällen.

Så ja, en lugn jul, tack och lov. Hoppas eran jul också varit någorlunda okej.


Där ser ni, jag skärpte mig

Ja, här får ni ännu ett inlägg, det ni! På bara några timmar!
Jag är relativt trött. Som jag varit konstant i en månad, men så är mina sista månader på året. Varje år. I fem år. Femte julen nu, då allt känns trasigt och halvt och lite lite längtansfullt. Jag minns julen då det faktiskt var sexso firade jul och klädde gran och åt för mycket mat.

Men i år är ändå det bästa året av dessa fem, då vi varit utan farfar. Faktiskt. Ja där ser ni, jag har mått sämre än det här. Jag har mått väldigt mycket sämre än det här.
Den här dagen för några år sedan var jag inlagd. Idag, vid den här tiden för två år sedan hade jag fortfarande inte fått permission av läkaren och det var ovisst om jag ens skulle få det. Men jag fick det, en natt, julafton till juldagen.

Men som sagt, jag mår bättre än det. Men jag mår inte bra. Jag har fått julbaka själv. Tråkigt och ångestfyllt och bråkigt. Jag och pappa rök ihop. Om en jävla kavel. Innan dess hade mamma och pappa bråkat om en dum väska. Och jag hittade inte formarna man gör pepparkaksfigurer med. Så tjafs om det med. Så njae. Snartär det lagad mat som gäller. Med sås. Och gele har jag lovat mamma. Och dessutom Vin. Men det är jag duktig på att dricka. Sprit går alltid ner. På tal om det. Systemet fyra gånger på sex dagar :P Men bara en gång har jag köpt till mig själv så känns lite bättre då.

Alltså, kort sagt, så känns det rätt tungt idag. Sovit dåligt, tjatig farmor, tom plånbok och ja. Osv osv.

Hoppas ni har det bättre än jag.

Sorry gott folk

Nu kommer ett inlägg igen. Skärpning på mig!
Det är sådär idag. Och har så varit de senaste dagarna, därav bloggtorkan.

Men nu är det dags att åka iväg igen. Är så trött på min familj som lyckas krångla till och förstöra saker. Så är det när man har två karlar + en stökig och krävande farmor. Men okej, jag ska överleva den här helgen, hur svårt jag än tycker det är. Hur låter det?

God jul på er, och må ni ha det bättre än mig

Här är det torka med det mesta

Imorgon är jag tillbaka till 100 % vad gäller bloggen. Hoppas ni inte dött utan mig :P Eller snarare att ni inte dött av lättnad att jag är borta :P
Jaja, jag är klar med alla skoluppgifter, hur låter det?

Japp, som sagt, vi höres (och jag ska ta itu med kommentarerna imorgon med )

21 december

Jag har just tagit mig upp och mår rätt kasst. I alla fall kroppen, huvudet mår bättre. En hel natt utan sömn och en natt med mer sömn, det räcker inte. Ändå blir det inte bättre än så. Så jag är trött, sur och allmänt nere.

Annars då. Nej, det flyter inte riktigt nu. Inte alls faktiskt. 
Men det var allt jag kunde komma med nu.
kram på er


I love you so

Det blir inte bättre. Det gick faktiskt upp ett tag igår. En timme. Tills jag insåg att den senaste timmen inte alls var bättre för att jag mådde bättre. Det är fint med psykofarmaka.
Men så är livet, mitt liv. Rätt rötigt just nu. Rörigt.
Bilar som går sönder, tårar som faller, vakna nätter, rakblad som skär.
Jag orkar inte skriva, får inte fram något vettigt så kort sagt så kan jag säga att
Nej
NEJ
NEJ

det är inte kul att vara jag
det är inte kul att leva nu

Fan

Jag tänker inte skriva mer än att jag överlever för det är ungefär där jag är.
Inte mer än så. Och just för sekunden önskar jag att jag dött när jag hade chansen. För det går inte bra att leva just nu.

Blir så arg

Blir så arg, ingenting funkar. Slipper maten idag, så glad. Men inte glad. Jag vet ju hur fel det är. Att det är precis så jag inte ska göra, att det är alldeles galet och steg åt fel håll. Men jag åt igår, tårta med. Som jag behöll. Så ja, det var ju något i alla fall. Men nu är det så att jag inte tänker äta idag.Jag orkar inte kämpa för det, vill inte vilja det, det är så svårt att kämpa för att göra rätt. Göra om, göra rätt. Nej fy. Det är mycket lättare att förlora utan at kämpa, för om jag kämpar och förlorar är jag dålig. Mer dålig än om jag inte försöker alls. Så säger äs. Så säger mitt huvud. Vad jag själv säger är totalt värdelös just nu.

Och förlåt, nej, jag orkar inte logga in på msn. Orkar inte prata med folk. Vill mest bort. Skita i att finnas till. Skita i allt. Skita i att leva.

hm

Ungefär så här mår jag.
(bild från psyk, 09, med min favvokudde)

 


Jag viskar: "Bra Elin, du fixar det här idag"

Dagen har varit lång. Riktigt låååång. Har verkligen fått kämpa idag, men det enda hittills är lussekatt. Och mjölk i kaffet. Det räknas förstås inte. Sitter nu och kämpar med en dubbelnougat :P Min favvo, verkligen variation från min sida. Men som för de flesta andra så har man sitt som man känner sig trygg med. (right, Sandra?)
Så den ska jag få i mig.

Och annat som gått bra idag är duschen. Det låter patetiskt. Det går bra att duscha? Ska det ens vara ett problem? Men det är det, men idag duschade jag för första gången på flera år i en dusch hemma UTAN att skära ett enda sår. Okej, jag rev upp gamla, men dom kan jag inte göra något åt. De nya finns inte där den här gången. Jag är nöjd. ÄS är det inte. Men nej, han har fel.
Så jag taggar inför tacos som dyker upp på bordet vid sju. Den ni, mat klockan sju? Buuuh. Rädslan gnager lite. Klockan sju? Lagad mat? Med bröd?
Det låter så patetiskt allt det här. Varför ska det vara så svårt? Det är ju egentligen alldeles helt normalt att klara av sådana här saker.
Men jag kämpar på, som sagt blir det bröd idag. Och lagad mat. Bättre än gårdagen.
Så bra Elin, du fixar det här idag.

Födelsedagen då

Det var alltför ansträngande att ta kort så ni får bli utan. Men ett längre inlägg väntar nu.

Till slut har jag ändå överlevt den här dagen - bättre än väntat. Jag har lyckats undvika alltför stora mängder tabletter på samma gång, vilket leder till att jag inte sluddrar, vilket leder till att de andra också har sett att det är en bättre decembermånad än på många år. Det stora, och i princip enda, argumentet fär det är att jag inte tagit en överdos på flera månader, vilket också lett till att jag inte är inlagd på varken min födelsedag eller julafton. Julafton kanske jag inte ska nämna förresten, jag vet ju att jag inte kan lita på mig själv.

Men dagen då - jodå, vi åkte till Gyttorp (Sörmland) och hämtade skott till min lillebror. Alltså skott att skjuta med. Hans projektarbete går ju ut på att testa olika sorters skott på skjutbanan. Vidare tog vi oss till Vingåkers factory outlet där det enda jag shoppade var saker till min lillebror. Ni som känner mig vet att det är EXAKT det jag gör typ vadå 6 dagar i veckan? 1400 spänn bara senaste två veckorna, då ingår inte julklapparna. Men han är söt, det är vi andra i familjens förlust. Nästa etapp var mat vilket ledde oss till Julita där mat inte alls fanns så någon timme och ett antal mil senare var vi plötsligt vid bordet där jag faktiskt bytte ut ris mot strips?!!!! Den ni.

Hm presenter då. Jag fick det jag helst ville ha - respengar så det ligger en hel del euro i pappas vapenskåp. Mer? Jo choklad! Och champagne. Och skivor, 2 st. Det var väl egentligen mer än jag förtjänar och mer än jag ville ha, men jag är nöjd. Jag har överlevt och det är det viktiga.

Hur blev detta så här?

Ja ni, det har varit en okej dag. Jag väntar just nu att champagneflaskan ska öppnas, vilket borde bli snart. Men dagen gar varit okej som sagt, ätit lagad mat idag, fikat dessutom och haft det relativt ångestfritt. Med rosa pillers hjälp. Men det gick bra ändå.

Ni får svar på kommentarer imorgon när jag har tid och ork.
kramar

En stolt hundägare

Idag, just alldeles nyss, blev jag en mycket stolt hundägare. Dom har skjutit ett rådjur för henne tidigare idag. Hon som är mentalt tre månader har lyckats fatta hur man spårar ett rådjur? Kanske har hon några hjärnceller kvar. Så jag är en mycket stolt, om än chokad, hundägare.

bebis

Erkänn, visst är hon söt?!

Hur svårt kan det va´

Varför, varför är det så svår? Äta en macka? Ett kvällsmål? Jag går inte upp fem kilo av en macka med ost på? Ens med smör? Eller ens med ost? Varför kan jag ändå inte ta mig till att öppna lådan till brödet? Eller varför inte ens kunna ta tre köttbullar med rödbetssallad då?
Nej, det går bara inte. Jag vet inte hur jag ska göra längre. Jag fick i mig lite, men resten då? Så jag kommer över i alla fall miniminivå. Nej men vad fan.
Nu ska jag sätta mig i lugn och ro på golvet och andas för att få i mig det där sista för dagen.

Film med nöje

Japp, här sitter jag och tjatar på om den här jobbiga uppsatsen. Miljöuppsatsen alltså. Lite småkämpig, inte så rolig heller, men den måste göras till imorgon. Och som de flesta av er känner igen, för det har hänt alla, åtminstonde någon gång, så börjar ångesten komma pga att man börjat försent. Men det var det värt, Gbg-helgen var verkligen bra så jag får kämpa inatt med den här skiten. Något som är skönt dock är att jag inte behöver vara i skolan mer denna veckan. Vilket betyder att jag inte varit i skolan en enda dag denna veckan. Men fyra dagar var ju trots allt inte mitt fel, då har läraren sagt att vi inte ska vara i skolan. Bara fredag jag missar som de andra i klassen går på. Skönt som sagt.

Annars då? Jag är trött. Kan inte sova på nätterna, kan inte koncentrera mig på dagarna, kan inte tänka på uppgifterna, kan inte hantera matångesten, kan inte låta bli smygträningen, kan inte undvika att skära, kan inte sluta lyssna på äs, kan inte hindra tvånget att ljuga mig ur de jobbiga situationerna. Så sammanfattat: det går inte så bra.
Men som ni andra så kämpar jag när jag orkar.

Skärpning Elin

Nu är jag hemma igen, eller ja, det var jag igår, så idag kommer en uppdatering.
Det är okej idag, trött bara, men det är som vanligt. Klantiga jag bokade en tid med Marie på ät igår, då jag ännu var i Göteborg. Hur tänkte jag då? Ingen aning, men så korkad är jag.

Idag då - plugg. Plugg. Plugg? Yey. Eller inte. Och det är myyyycket kvar.

Gör dig redo

Några korta rader. Är trött, ont i huvudet, men har det bra. Om tolv timmar sitter jag på tåget på väg hem. Hörs då. :)

Vi konstaterar

Vi konstaterar att jag inte är bakfull, trots totaldäckning igår kväll. Och att jag gärna dricker en kväll till, vilket också lär hända.

Vi konstaterar att jag inte gillar norrmän, svamp och kyla.

Men mest av allt kan vi säga att jag har det fantastiskt bra, med alkohol, en underbar vän och bra nyheter. Som till exempel att jag är tillbaka här i den här sängen i februari igen - då med tre fina flickor till. Till exempel en tös jag känt i massa år men aldrig träffat.
Det kommer alltså bli hur bra som helst.


Urrrk

Här är vi extremt trötta. Efter en lång natt som mest bestod av alkohol, i alltför stora mängder :P Men som sagt, det var det värt. Det händer alltid något roligt då!

Men jag är glad att jag är här och jag är glad att jag inte tuggar sönder tabletterna. Inte många alls faktiskt.

Och igår, det var underbart! Det kommer en bild en suddig sådan) på mig och Julia. Söt flicka det!
Så denna helgen började bra och kommer nog fortsätta vara det.

Sjunga glatt i kylan

Det är inte lite kallt här vill jag lova. Händerna är blåa och kalla, läpparna spricker, fötterna känns inte, de feta låren skakar och ja. Men vad gör det, en dag som denna?
För vet ni, om bara några timmar är jag på väg. På väg mot Marie. Och Julia. (http://somethingyoung.blogg.se/)
har inte lärt mig hur man gör en länk så ni får ta det så :P

Japp, om en timme sitter jag och väntar på tåget på stationen. Med en godispåse och en julmust!!! Den ni.
Jag återkommer med en liten rad ikväll eller imorgon. Då jag är 40 mil härifrån.

Längre söderut

Jag småskuttar lite halvt (det vill säga när fot och yrsel tillåter. Men mentalt hoppar jag högt och är ytterst medveten om att jag är en bra bit ifrån att ha gjort klart det jag skulle gjort klart och inte packat eller tvättat klart. Men ja, det super vi bort i helgen. Med undantag för några timmar någon dag. Hon får stå ut med det. Kämpigt att inte hinna med allt. Jag brukar få ihop det annars, men kanske kör en hel natt med plugg istället.

Så ja, återkommer med ett inlägg imorgon på morgonen - ett sista peppinlägg innan avfärd!


marie


Om 24,5 timme

Exakt då sätter jag mig på tåget här hemifrån, Västerås, för att ta mig 3.48 timmar ner till Göteborg. Sen är det tämligen osäkert på om jag kommer fram i tid men hoppas kan man :P

Så det är rätt okej här, lite smånervös för helgen men nu också för att besök på stadsbiblioteket - vid tiden det är som mest folk på hela dagen där. Men jag är inte ensam. Utan Madde skulle jag inte ens gå ett steg i den riktningen. Men snart bär det av, när Madde behagar dyka upp förstås :P Vilket inte verkar som nu. Vi ska låna liet böcker till miljöuppsatsen som ska in nästa vecka. Börjar bli lte nervis inför det med. Som sagt springer dagarna iväg lite ändå nu i och med helgen. Men det är det värt. Som sagt är jag en natt människa så att hålla mig vaken på nätterna och jobba blir inte så svårt om det skulle behövas.
Så here I come Göteborg.


Nu jävlar ni ska ni få se på fan

Japp, så säger jag när jag är riktigt förbannad eller, som nu, mycket glad. Ja det bor en ständig ångest i mig och Han tar väldigt stor plats. Men det gör också alla utropstecken i min almenacka. För om bara några timmar är jag på väg mot, vad jag antar i alla fall, en väldigt lång tågresa, som lär bli försenad. Men vad har man inte en bok och hög musik till? Och några fler utropstecken är ritade på dagarna 4-6 februari 2011. Då, kära vänner, ska jag på en fest jag alltid drömt om att få vara på. En lyckans fest där jag känner massor av människor, där jag vet att jag är trygg, jag får träffa människor jag aldrig mött men velat träffa, träffa nära och kära som inte bryr sig ett dugg om jag väger 36, 46 eller 56. Tack och lov väger jag ingendera av detta. Men som sagt. Göteborg, here I come!!!

Och för övrigt, så kämpar jag med dagens första mål mat - en skål med yoghurt.

Lite enkelgöra

Japp, här pågår husvård för fullt. Tvätten är sorterad och snart har den andra omgången tvätt gått klart i maskinen, vardagsrummet är i ordning - bortsett från bordet där det står två symaskiner. Gardinskapande pågår där. Syrummet rent, brors rum och garderob städat, mamma och pappas sovrum är klart, glasverandan är klar, köket är klart, och allt småplock är också fixat. Sammanfattat kan man säga att det har varit en nyttig dag. Trots den dåliga starten på dagen - möte med psykologen som sagt. Det gick mindre bra, men känns som att jag börjar förvänta mig det numera.

 bild

Och jag såg just en äcklig reklam. Det är sjukt hur allt propaganda vi får i mängder av är skapade. En reklam för alkoholens effekter. Visst, det är ett farligt och viktigt område. Men att ha gjort filmen med skratt när de visar hur en kvinna blir våldtagen. För det första att ens visa en våldtäkt men för det andra: hur kan man visa det och ha med skratt? Jävla äckel, de borde anmälas. Viss reklam ska inte visas. Tänk småbarn som ser den?

There you go

Så var vi återigen tillbaka i min mycket tydliga normalitet. För det är helt normalt att göra som jag gör. Det ingår i att vara normal att man vill vara annorlunda. Att allt kommer ordna sig om jag bara är positivt. Varja gång jag tar upp det jag tycker är jobbigt: maten, den uppkräkta maten, rakbladen i duschen, de trasiga fötterna på betonggolvet, den där rädslan att vara mitt ibland allt normalt. Men det är ju helt fel - om jag är normal, borde jag inte klara av normala saker? Som att åka buss. Tåg går rätt okej, vilket jag hoppas bevisa på torsdag. Men buss? Nej, det går inte. En eller två hållplatser sen går det inte längre så jag springer hela vägen hem istället. Eller det att krypa utmed hyllorna på ICA och springa runt, runt på stället för att hålla kontrollen. Jag vill inte leva om det här är det vanliga, normala livet. Jag vill få vara glad en hel dag, äta utan att räkna kalorierna. Men är det det här som är det vanliga livet - då vill inte jag vara med mer.

Men stå på er, ni som fortfarande har chansen att få hjälp och har rätten att må dåligt.

Ja just det, just du

Det finns inte mycket jag är verkligen säker på att jag har rätt i. Men en del är jag helt säker på. Som att jag älskar människor. De där människorna som vet att jag älskar dom. Ni är några stycken. Som har följt med mig länge och som jag har följt lika länge. Ni bor alla långt bort. Det är lite surt. Förutom en fin flicka då. Som räddade mig en gång. Flera gånger faktiskt. Hon ringde där, den där gången. Den där gången jag nog skulle dött av min första riktiga överdos. Det är snart 3 år sedan nu. Januari 08. Hon räknade dagarna och kilona, hon tog hand om mig, fler gånger är jag förtjänade. Och ni andra.
Du där som delade rakbladssår på låren och som var på väg mot bron med mig, du som torkade mina tårar och som andades med mig i telefonen och delade tält och evenemang i tält med mig och stod och sjöng Kent med mig på en lerig gräsmatta.
Och du flicka som badade med mig och överdoserade Geisha med mig och åkte tåg i timmar för min skull och tittade på filmer i natten med mig, smet från kontrollanter med mig och sprang på ett berg med mig.
Ja, så den där damen som jag köpt blommor tillsammans med, spelat spel med mig, gått på miljoner second-hand-butiker med mig och bakat, oftast med mjöl mer utanför burken än i den, sprungit i snön, lyssnat på lucia med mig och lät mig följa med på en underbar resa och firat med din familj så många gånger.
Det är väl den skaran det. Ni där som sitter allra mest fast i mitt hjärta.
Och det väntar säkert någon mer därute, men er har jag inte funnit än.
Och bilder skulle kommit där, men känns för personligt, så ni får nöja er med att föreställa sig flickorna med alla sorters hårfärg och längd och kärlek.


Fritidsturism

Här sitter jag med ett stort arbeta - om ett miljöproblem. "välj område själv"
Jaha? Vilka bra riktlinjer. Finns ingenting som pekar på målet eller hur man ska koppla samman detta problem med vår bransch. Som är turism för er som inte läst bloggen så länge.

Det är kul, men jobbigt. Fick i alla fall ett bra betyg på Hotell B - kursen. Något att vara nöjd över.

Helikopterturen i bilder

jag vid helikoptern

Jag vid helikoptern
här bor jag

Här bor jag. Mitt föräldrahem alltså. Har som sagt en egen lägenhet inne i Västerås också. Innanför granhäcken ni ser som löper som en kvadrat nästan ett helt varv. Precis ovanför de två granarna. Om jag varit mer tekniskt skulle jag gjort en fin röd pil som andra tekniska människor gör så fint.

68

Holmen

strömsholms slott

Strömshoms slott

bild

Mälaren


Vill påpeka, väldigt mycket, att jag har tagit dessa bilder. För två år sedan hade jag inte ens vågat hålla i en kamera.

Och dessutom påpeka att det här var en underbart upplevelse som jag gärna gör om. Prova om ni får chansen!!

Didudidamdam, dulediley

Har suttit här en timme och försökt komma på något att säga, men har nog inte så mycket som är värt att nämna. Det är fortfarande tröttsamt att vara jag - det var en rejäl urladdning igår. Är inte alls van vid att hantera så helt nya saker som jag inte hunnit förbereda mig inför. Men det var det värt, trots att det är december. Det var det bästa som kunnat hända mig tror jag. Något som är bra men som jag inte hunnit stressa upp mig inför.

Annars då? Ja, det är som sagt december, då är man på helspänn hela tiden. Eller jag är, och det blir tröttsamt, så jag är trött mest hela tiden.


Och bilder kommer NÄR datorn vill samarbeta. Vilket inte är nu, uppenbarligen.

IIIIIIIIIHHHHHH

Det var alldeles fantastiskt kul. Det var inte läskigt alls, förutom när han lade sig i 90 grader förstås. Jag hamnade underst (suger på att förklara :P ), närmast backen. Lite scary men det var inte jobbigt alls. Vi flög över hemma här, hos mamma och pappa. Tror att jag fick några bra bilder. De kommer senare. Vi flög över min gamla arbetsplats. Eller ja, två av dom. Kul att se dom uppifrån, de var ännu pampigare därifrån. Mamma var med. Är lite stolt över henne, hon tyckte för några år sen att 12 meter var uppe i himlen. Vi körde i 200 km i timmen. Ner till Göteborg tar det 1,5 timme ungefär. Där ser ni SJ, ni suger hårt. :P Det var underbart, högt upp flög vi, såg över hela Mälaren, det är egentligen en fantastisk sjö, som inte används till fullo. Öarna man ser från vägen kändes mycket finare - vackrare där uppifrån. Vägarna kändes mycket mindre, himlen mycket större och solen ännu starkare.

Jag tror att jag ska bli ihop med en pilot :P En yrkespilot tar ca 5000 kr för en halvtimme ^^ Vi betalade med 10 kg kött och han var nöjd med det. Tur det, för pengarna är inte i överflöd just nu.

Men vet ni - december kommer bli det bästa december på flera år. På många år. Väldigt många år. För inget ska få försöra allt det som hittills varit så bra, trots att december hittills bara varat några dagar.

Idag kommer bli den bästa dagen på hela året!!

Vet ni, vet ni, VET NI???!!!
JAG SKA ÅKA HELIKOPTER!!!!!!

Det har jag velat göra sen jag var barn. Ett litet barn. I så många år och idag, då jävlar. Jag vaknade upp av att mamma och pappa kommer in och sjunger födelsedagsvisa för mig. Vi har sagt att vi inte ska fira så mycket, dels pga pengarna men också att vi redan har så mycket vi behöver så det mesta viktigt har vi nu ändå.
Så ja, de firade min födelsedag med en upplevelse istället för småsaker jag inte är i behov av!

Så idag!!!

DÅ SKA JAG ÅKA HELIKOPTER!!!

Det luktar så där fint, så där så saknaden bultar lite inuti

Clementiner. Det luktar så där fint som det ska göra när det är december. Och just därför är det lite extra hårt som hjärtat slår inuti. Och just därför är det med stora mentala tårar som jag säger att vi alla ska fira att vi lever. Eller ja, att vi överlever. För det är det många som inte gör. Jag trodde själv att jag aldrig skulle få fylla 20. Eller 18 eller ens 15. Så länge har jag tagit mig vidare, med och utan hjälp. Och så länge vet jag också att andra har fått ta mig skit. Fått ta hand om allt det jag borde skött och tagit hand om. Mig själv till en början. Men hjärtat slår, lite konstigt och fel, och hjärnan skriker onormala hemska saker och jag är alldeles galet chockad, nu när jag ser tillbaka på allt som hänt. På allt jag gjort och inte gjort.
Så med ett stort utropstecken på att ni inte ska glömma att om ni inte redan tar hand om er så börja med det nu. Ni får kanske inte så många chanser som jag fått. För jag har fått många. Och ni, ni förtjänar varenda en av dom, så börja med det nu. Lev livet.


Who says i can´t get stoned

Blubbbubbelblbbb.

I mitt huvud är det just idag något skumt som pågår. Jag saknar, ja. Vad saknar jag? Tiden då jag inte alls behövde bry mig? För just nu är jag tvungen att bry mig, vilket inte känns så bra, med tanke på att det jag måste engagera mig i är enbart, endast, jobbigt. Inte så konstigt då det är lite tufft. Lite rörigt. Lite mycket att ta in. Lite mycket att få ut ur mig.
Men det är väl som det är, äs finns där, alltid, skriker lite högre ibland. Lite mindre högt ibland. Och ibland är det inte ens möjligt att förklara i ord hur högt det låter.
Och någonstans däremellan är jag just nu. I ett tillstånd av paralyserad ångest.


Go to bed

Det rullar på i samma spår här, förutom då det att jag fått i mig glass. Inte så mycket, men det var glass. Efter det har en del mindre och en del större missöden inträffat, men vad väntar man sig av en anorektiker? Inga underverk direkt. Så nu ska jag ta mig upp från soffan till sängen UTAN att fuska med en enda sak och inte följa en enda negativ, destruktiv tanke. Bara gå till sängen, som vanliga människor gör. Som miljarder människor gör varje dag, oavsett vilken form sängen tar sig så är det ändå en sovplats - så varför ska det vara så svårt för mig?
Gå till sängen GÅ TILL SÄNGEN!

We were meant to be

Ibland är det faktiskt nyttigt att tänka tillbaka. Se vad man gjorde bra och vad man kan göra nu när, och om, man hamnar i den sitsen igen. För jag är övertygad om att allt kommer igen. De där misstagen man en gång gjorde kanske man ångrar, för jag tycker att det är rätt att ångra det man gjorde, och det man inte gjorde. Jag säger inte att "ångra aldrig det du gjort utan ångra det du aldrig gjorde". Det låter fint, och det stämmer nog till största delen, men jag är en negativ själv och därför tror jag att det är genom att ångra det man gjorde fel också är viktigt. Det är genom det du får veta att du har ett samvete, har en hjärna som är kapabel att arbeta också det svåra och det som blev fel.

Så idag sitter jag och ångrar den tid han och jag gick miste om. Vi missade ett helt halvår, trots alla år vi fick innan. Det ångrar jag nu. Med facit i hand, som det så fint heterm då hade vi aldrig gjort som vi gjorde. Det ångrar jag. Att vi sa dom där orden. Skrek ut dom där tankarna vi egentligen aldrig tänkte. För vi bråkade, som många andra par, men vi gjorde det väldigt sällan. Han var för lugn för att det skulle ha någon effekt att jag blev arg. Och jag ångrar också det vi aldrig gjorde. Viskade förlåt till varandra. Vi åkte aldrig på dom där semestrarna vi tänkte på så länge. Vi läkte aldrig våra sår tillsammans. Vi tog inte hand om varandra. Till slut var kontaktlösheten total. Vi pratade inte på ett halvår. Sedan, bara några dagar innan återträffen, tog allt slut. Din jävel. Du dog ifrån mig. Du lämnade mig kvar här.

RIP, min älskade

ros

I en cirkel av fyrkanter

Idag är allt lite fel. Allt är tröttsamt. Till och med jag själv. Eller kanske speciellt jag. Det är kallt, jag fryser, min hund är sur, jag har bytit kläder miljoner gånger och känner mig varken mindre tjock, mer osynlig eller något bättre alls. Snarare än tjockare då jag fått i mig 1,5 potatis och 150 g lax. MED sås. Det ni.
Dagen har följt ungefär det mönstret - sov i klassrummet. Gick hem i kylan. Med omväg. Dumt.
Men imorgon är en ny dag och då ska det gå bättre. Kanske slipper jag ensamheten i skolan då Madde kanske dyker upp. Det vore skönt. Känns lite halvt där annars.

Så jag tänker ägna kvällen åt själläkning. Den kan behöva må bra någon gång. Och det skulle passa bra nu - det är faktiskt december. Vilket ledde till att jag fick öppna min Nalle Puh- chokladkalender. Det ni.
 
nalle puh

RSS 2.0