Ojoj

Här var det tomt. Det har varit tungt sista tiden. Depression och sedan några veckor av lunginflammation. Inte kul. Men just nu är det båttre, förutom en sönderhostad rygg så äter starka mediciner. En sak att berätta också: min tid som rakbladsfri.går på sönder in i vecka fyra. 19 dagar idqg. Det är ett rekord på väldigt länge. Är stolt över oss båda här hemma för vi sliter som djur. Och snart är det jul och dett ska bli roligt i år faktiskt. Grannarna kommer upp hela dagen, som förra året.

Vissa dagar... är så jävla bra!

Höjden av lycka, oavsett hur ofta eller sällan, är att komma hem från en underbar dag till en pojkvän som gör allt som han står för, allt han är, allt som betyder så mycket. Jag älskar min pojkvän, oavsett vilken sida han är på i stunden. Alla har brister, men hans försvinner så fort han ler, håller en i handen, tackar för det vi båda gör bra, och samtidigt som vi kan erkänna våra brister och känna efter. Dock finns det ingenting i världen som gör mig lyckligare i livet som när han har glädjetårar. Den lyckan, den går inte att beskriva. Som hela den här dagen. Träffat så många människor jag älskar, är så tacksam för att jag har i mitt liv. Den här dagen kommer jag leva på länge!

Det är rätt tröttsamt

Det är ännu en dag när jag uppskattar livet mitt för att det inte gav upp. Att jag fick sond i tid, att respiratorn höll mig vid liv, att hjärtat inte gav upp. Under alla dessa år har kropp och själ fått utstå så mycket. Men jag lever, överlever. Tack vare många saker: en fantastisk, underbar pojkvän jag för alltid kommer älska, en mamma och pappa som gör allt för mig. Trots allt som dom fått utstå på grund av mig. Jag har vänner som för alltid finns i mitt hjärta. Det betyder så mycket. Idag träffade jag världens finaste Malin. Vars familj jag i princip bodde hos under en längre tid. Det var en tung tid. Men allt stöd därifrån, det var en livlina, en räddning och en varm extrafamilj ingen kan ana hur fina de var/är. Så allt som allt: ingenting är lätt, jag är medveten om att jag kommer vara psykiskt sjuk för alltid, men livet kan vara värt så mycket mer. Mitt liv innehåller kärlek, tacksamhet, skratt, glädjetårar, omtänksamhet, lojalitet, och ett varmt hjärta. Det är ju inte fel? Glöm inte det.

Körkort på gång

Just nu är det rätt mycket på gång, samtidigt som det inte händer ett enda dugg. Jag går i behandling, min DBT, som är jobbigare än någonsin kunnat beskriva innan. Men den hjälper, i små steg går det ändå framåt. Inte för att det går i min takt, men ja. Jag vill alltid mer än jag klarar. Jävla prestationsångest. Men i övrigt är det rätt okej. Jag är trött mestadels, men saker kunde vara värre. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva livet. För det är rätt stillastående. Eller alltså. Händelselöst. Egentligen skulle jag vilja bosätta mig i Sahara eller på Grönland. Bara komma helvetes långt hemifrån. Men jag har den bästa, bästa pojkvännen man kan ha, och en underbar hund. Den del av familjen jag pratar med mår faktiskt rätt bra. Dessutom är jag väldigt långt gången med körkortsteorin. Kämpar och kämpar och hoppas på att jag blir klar, väldigt snart, för det är urtråkigt. Så kämpa, Elin.

Sådär va?

Just nu är det enda som fungerar mot ångesten är att ligga nära, nära, nära pojkvännen. Där är jag trygg, känner mig älskad, tänker att livet kanske inte är kört. En timme efter att han åkt hemifrån känner jag raka motsatsen på alla punkter. Känner mig osäker, väldigt, väldigt rädd för att ens leva, vilket i sig är en kamp varje dag. En kamp för att orka en hel dag, bara för att fortsätta samma kamp den dagen också. Eller ja, just nu blir kampen svårare för varje dag. Kanske kan saker vara något för mig, tänker jag ibland. Sen kommer jag på att pojkvännen i sinom tid kommer komma på att det finns så mycket bättre för honom, att han vill leva också. Just nu lider vi båda två, men ja, kampen tar aldrig slut - och vad fan vore kampen jag redan tagit mig igenom värt något om jag ger upp nu? Precis, ingenting. The struggle has just begun!

Mixed state

Idag är en ganska bra dag. Jag befinner mig i mixed state. Det är inte alls kul. Okej, man får mycket gjort, men man får också en drös med ångest och depressionssymtom. Själv vill jag höja Venlafaxin-dosen (anti-depp) men orkar inte riktigt ta tag i det. Dagen har mest spenderats i sovrummet eller köket. Det var lääääängesen det var så fint i sovrummet. OCH TOMT PÅ GOLVEN! Resten av dagen har jag möblerat om i alla köksskåp. Satan vad plats man får när man städar och stuvar om i varenda skåp. Härligt i alla fall att se rena, sorterade skåp som är fyllda med det jag vill ha, på just den platsen. Sen kommer det ta hundra år att lära sig innan man hittar men ja, ett senare problem. Annars är det både toppen och botten, som ovan nämnt. Tog nio Xanor, och det var iiiinte smart alls. Kan jag verkligen konstatera. Men så blir det när man hittar cirka 40 Xanor man helt glömt att man hade. Fick ju utskrivet innan jag fick in medicinen i Apodosen, men när den väl kom in i dosrullen så glömde jag de där burkarna. Så det förde något extra gott med sig att städa i hela medicinskåpet. Rätt nice ändå, även om jag inte lär ta nio till i taget. Men ja, ingen superduperdag men faktiskt en godkänd dag, rent måendemässigt.

Man får vara trött, man får erkänna att man är trött, man får vila bort tröttheten

DBTn har börjat vända två, och det känns skrämmande att jag har samma saker att göra, igen, men nu ska jag klara dem bättre än sist. Prestationsångest...? Ja. Men inuti, där är det slutkört. Vi dricker alldeles, alldeles för mycket. Jag har ångest. Men framför allt så är jag SÅ IN I HELVETE TRÖTT! Men nu är DBTn inne på självvalidering, att man ska uppmuntra sig själv, tillåta sig själv. Och just nu vill jag erkänna att det är OKEJ ATT VILA. Så imorgon tänker jag vila. Punkt. Det behövs. Men samtidigt mår jag rätt okej idag. Allting känns inte som att jag inte duger. För idag har jag gjort mindre än på länge, mina dagar är alltid fulla av vänner, DBT, tvätt, köksstäd, rensa överallt, försöka plugga körkort, men det går sådär. Men så idag vaknade jag, i lagom tid, och kom fram till att idag ska jag göra roliga saker, som kräver att jag kommer i ro för att överleva. Visst det var kul, men det bästa med dagen är när man kommer hem igen. Där finns han, och den lilla tokfian (hunden). Min älskade, han jag vill tillbringa resten av mitt liv tillsammans med. Kärleken är starkare än allt annat!

"Sträck på ryggen!"

Det är lite småkämpigt just nu. Alla tankar. Alla känslor. Det är så mycket att göra men det mesta är Bra, om än tufft ibland. Som idag. Nästan 1.5 h med min oroliga individualterapeut. Värdesätter henne högt. Hon och min gamla psykolog är HEEELT olika. Både bra och dåligt. Den jag har nu är väldigt öppen och frispråkig. Den förre var mycket mer detaljstyrd och ville alltid låta mig ta plats. De gör och gjorde helt olika uppgifter och hade helt olika sorters behandling. Det tog sju år inom psykiatrin innan jag fick den förre och ytterligare fem tills den jag har nu. Jag kommer alltid sakna den gamla, för den han var och för det han gjorde för mig. Men nu är det en annan tid. En tid som innebär kamp, analyser, hemuppgifter, långa samtal och en nära relation med tillförsikt och ingen rädsla för att säga ifrån och låta varandra ha sina känslor. Så det fick vi våra prövningar i idag. Vi kände båda panik vid ett tillfälle. Jag grät tre gånger och visste inte hur jag skulle hantera det. Hon sa att hon är stolt över mig och att.det är framsteg att vi förstår varandra så väl att vi vågar. När jag gick fick jag en lång kram och en viskning: "Sträck på ryggen!". Fick tårar i ögonen en fjärde gång. Idag tänker jag gå med sträckt rygg hela dagen FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA! Eller inte, men jag ska bortse från det idag.

Förlåt att det ekar tomt

Här är det lite rörigt med allt. Sjukskriven, deprimerad, stressad och värdelös. Ingen bra kombo. Just idag överlever jag. Men det är väldigt överväldigande att allt bara blir värre i huvudet. Idag fick äs-hjärnan vatten på sin kvarn. Provade en vinterjacka jag varit för smällfet för på länge. Nu sitter den tajt men snyggt. Så fem kilo säger jackan, tio säger äs-hjärnan och ja. Vad fan säger jag? Ingenting. Jag kämpar tillräckligt med dbtn och en strulande pojkvän. Som jag älskar fantastiskt mycket. Ingen kan ge stöd som han. Dock är han kall om fötterna så jag kan inte värma mina på dom just nu. Annars ja..? Nada.

Jag har inte ord längre

Just nu är saker tuffa. Man kanske skulle ge upp? Eller nej. Jag har för mycket att kämpa för. Vilket är ungefär det jag gör nu. Endast. Mina ben är täckta av infekterade sår. Ångesten är sådär brutal att man helst vill gömma sig. Men har har mina nära och kära och vet att jag överlevt värre. Hur nu det gått till. Men var dag innehåller både gamla och nya utmaningar. Är inte helt pepp på att ha några alls. Bara att ta en i taget och sedan börja om. God natt.

Fanfan rakt in i väggen

Mår rätt ruttet om jag ska vara ärlig. Är lite svårt att erkänna det dock. Allt faller samman, jag vet inte hur jag ska klara mig alls, utan att drunkna därnere på botten. Sen har jag fel sällskap därnere, som jag inte alls vill eller förtjänar att vara där. Men nu är vi där och då får man låtsas inför andra att saker är bättre än de är och helt enkelt kämpa tillsammans, för det är den enda vägen. Man kan inte hoppas på att någon skjutsar en in på rätt väg. Man måste ork till att börja gå, sedan hitta tillbaka till vägskälet där allt blev fel, ta sig in på rätt väg och sedan helt enkelt vandra. Myrsteg ibland, ibland lite större steg. Men ja, vi är inte ens på marken, med vägen att gå under oss. Vi är LÅNGT nedanför. Jag sörjer min situation, men än mer lider jag med de jag har runt mig som påverkas av alla mina dumma beslut. Så just nu orkar jag ingenting. Eller vill något alls om jag ska vara ärlig. Så hej då på er, jag hör av mig snart.

Hemma

Det är många saker på gång samtidigt här så jag försöker få ihop vardagen under någon slags förhoppning om att det ser lätt ut. Jag antar att jag failar på det sistnämnda. Idag har jag flängt och farit hit och dit. Men det slutade okej ändå. Även om ångesten just nu tycker det är dags att plåga mig rejält. Blandade orsaker. Stress. Utmattning. Depression. Självhat. Minnen. Frågor. Men tankarna går att hålla i styr än så länge. Ligger så nära J. det bara går. Vilket hjälper. Mycket. Det är egentligen ganska optimalt att sova nu: två snarkande varelser bredvid, en väldigt mycket bättre medicinering (lagt till circadin och tagit bort en Nozinan) och en aktiv dag. Men ja. För er.som såg Idol idag kanske ni minns mannen som vuxit upp i misshandel, bott på gatan Osv? Han var tacksam för sin uppväxt för nu påminns han om det bra med livet. Jag undrade genast vad fan som är fel med mig..? Jag är inte ett enda jävla skit tacksam för att jag upplevt vissa saker. En vän påminde mig om att han kanske inte har ptsd pga sin uppväxt som jag har av en del saker jag upplevt (dock inte pga uppväxten). Det fick mig att tänka till lite. Så jag känner mig inte lika värdelös som vid min spontana reaktion. Det sägs att de nära plåstrar om såren man själv inte orkar bry sig om (inom de självdestruktivas värld). Det stämmer!

Ja, jag lever

Hej fina ni! Är så glad för att ni hör av er, även på fb. Jag lever och försöker även LEVA. Det går sådär. Det är mycket som händer. Som många av er (och andra) sa så var det för tidigt för mig att börja jobba igen. Jag har saknat så fruktansvärt att arbeta, ta vara på mig själv, njuta av att kunna något. Men det hela visade sig vara en falsk förhoppning. Så nu är jag här igen. Totalt utmattad, en tur till ICA kräver halva dagen. Det är de där sakerna man ska göra ensam som inte riktigt fungerar. Det är så förbannat tungt att bara skriva det här inlägget, för min hjärna kokar över. Att titta på teve fungerar endast om det är reklam så jag hinner andas. Jag gläds åt att ha en fantastisk familj och underbara vänner. Jag bär på mycket ånger, jag skäms för saker jag INTE BORDE skämmas för, vilket jag vet men kan INTE undvikas. Den författande har också utvecklat ett ännu allvarligare självskadebeteende och har väl egentligen bara tagit steg bakåt. Förutom sömnmässigt. Fick Melatonin (Circadin) och får nu sova så jag inte vaknar hela tiden, utan bara nästan hela tiden. Men jag är glad över framstegen på det planet. Att gå in i väggen var, ska erkännas, inte så lindrigt som människor med psykisk ohälsa beskrivit (och då ser jag tämligen mörkt och negativt inom sådana ämnen). Nej, det var visst en depression likt vilket annan orsak depressionen än har. Det vill säga så är måendet inte riktigt som man kunde önska. Men jag kämpar och kommande vecka tar jag och pojkvännen oss två timmar bort, rakt ut i svenska öknen: skogen. Stugan, sjön, en nybyggd brygga, två gamla tanter till vovvar och ja, lugn. Det får räcka med det här megalånga inlägget.

Just idag känns saker lite ovanligt

Just nu befinner mig hos en kär vän. Är så härligt att vara här. Paus i vardagen. I och för sig kan jag snart hela deras hushåll. Men Ja, lika härligt oavsett. I övrigt kämpar jag. Mat, behandling, sjukskrivning, gå in i väggen och därmed utveckla en allvarlig depression. Utan pojkvännen har jag ingen aning om jag skulle orka. Men varje dag är ju en ny sådan.

Djup depression

Så var depressionen här igen. Så här kraftig har den inte varit på flera år. Jag är helt slutkörd. Orkar inte det jag borde än mindre göra något annat. Igår skar jag för första gången på nästan ett år på handleden. Idiiìiot.... Det var ungefär vad jag orka4 skriva. Återkommer snart.

Om

Min profilbild

Elin

Hej. Bakom skärmen här finns en tantig 23-åring som sedan några år tillbaka kämpar mot anorexi och som numera också lever med diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och borderline personlighetsstörning. Här skrivs det om sorg och glädje, kärlek, sjukdom och liv och död. Allt som finns i min vardag alltså.
RSS 2.0