"Sträck på ryggen!"

Det är lite småkämpigt just nu. Alla tankar. Alla känslor. Det är så mycket att göra men det mesta är Bra, om än tufft ibland. Som idag. Nästan 1.5 h med min oroliga individualterapeut. Värdesätter henne högt. Hon och min gamla psykolog är HEEELT olika. Både bra och dåligt. Den jag har nu är väldigt öppen och frispråkig. Den förre var mycket mer detaljstyrd och ville alltid låta mig ta plats. De gör och gjorde helt olika uppgifter och hade helt olika sorters behandling. Det tog sju år inom psykiatrin innan jag fick den förre och ytterligare fem tills den jag har nu. Jag kommer alltid sakna den gamla, för den han var och för det han gjorde för mig. Men nu är det en annan tid. En tid som innebär kamp, analyser, hemuppgifter, långa samtal och en nära relation med tillförsikt och ingen rädsla för att säga ifrån och låta varandra ha sina känslor. Så det fick vi våra prövningar i idag. Vi kände båda panik vid ett tillfälle. Jag grät tre gånger och visste inte hur jag skulle hantera det. Hon sa att hon är stolt över mig och att.det är framsteg att vi förstår varandra så väl att vi vågar. När jag gick fick jag en lång kram och en viskning: "Sträck på ryggen!". Fick tårar i ögonen en fjärde gång. Idag tänker jag gå med sträckt rygg hela dagen FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA! Eller inte, men jag ska bortse från det idag.

Förlåt att det ekar tomt

Här är det lite rörigt med allt. Sjukskriven, deprimerad, stressad och värdelös. Ingen bra kombo. Just idag överlever jag. Men det är väldigt överväldigande att allt bara blir värre i huvudet. Idag fick äs-hjärnan vatten på sin kvarn. Provade en vinterjacka jag varit för smällfet för på länge. Nu sitter den tajt men snyggt. Så fem kilo säger jackan, tio säger äs-hjärnan och ja. Vad fan säger jag? Ingenting. Jag kämpar tillräckligt med dbtn och en strulande pojkvän. Som jag älskar fantastiskt mycket. Ingen kan ge stöd som han. Dock är han kall om fötterna så jag kan inte värma mina på dom just nu. Annars ja..? Nada.

Jag har inte ord längre

Just nu är saker tuffa. Man kanske skulle ge upp? Eller nej. Jag har för mycket att kämpa för. Vilket är ungefär det jag gör nu. Endast. Mina ben är täckta av infekterade sår. Ångesten är sådär brutal att man helst vill gömma sig. Men har har mina nära och kära och vet att jag överlevt värre. Hur nu det gått till. Men var dag innehåller både gamla och nya utmaningar. Är inte helt pepp på att ha några alls. Bara att ta en i taget och sedan börja om. God natt.

Fanfan rakt in i väggen

Mår rätt ruttet om jag ska vara ärlig. Är lite svårt att erkänna det dock. Allt faller samman, jag vet inte hur jag ska klara mig alls, utan att drunkna därnere på botten. Sen har jag fel sällskap därnere, som jag inte alls vill eller förtjänar att vara där. Men nu är vi där och då får man låtsas inför andra att saker är bättre än de är och helt enkelt kämpa tillsammans, för det är den enda vägen. Man kan inte hoppas på att någon skjutsar en in på rätt väg. Man måste ork till att börja gå, sedan hitta tillbaka till vägskälet där allt blev fel, ta sig in på rätt väg och sedan helt enkelt vandra. Myrsteg ibland, ibland lite större steg. Men ja, vi är inte ens på marken, med vägen att gå under oss. Vi är LÅNGT nedanför. Jag sörjer min situation, men än mer lider jag med de jag har runt mig som påverkas av alla mina dumma beslut. Så just nu orkar jag ingenting. Eller vill något alls om jag ska vara ärlig. Så hej då på er, jag hör av mig snart.

Hemma

Det är många saker på gång samtidigt här så jag försöker få ihop vardagen under någon slags förhoppning om att det ser lätt ut. Jag antar att jag failar på det sistnämnda. Idag har jag flängt och farit hit och dit. Men det slutade okej ändå. Även om ångesten just nu tycker det är dags att plåga mig rejält. Blandade orsaker. Stress. Utmattning. Depression. Självhat. Minnen. Frågor. Men tankarna går att hålla i styr än så länge. Ligger så nära J. det bara går. Vilket hjälper. Mycket. Det är egentligen ganska optimalt att sova nu: två snarkande varelser bredvid, en väldigt mycket bättre medicinering (lagt till circadin och tagit bort en Nozinan) och en aktiv dag. Men ja. För er.som såg Idol idag kanske ni minns mannen som vuxit upp i misshandel, bott på gatan Osv? Han var tacksam för sin uppväxt för nu påminns han om det bra med livet. Jag undrade genast vad fan som är fel med mig..? Jag är inte ett enda jävla skit tacksam för att jag upplevt vissa saker. En vän påminde mig om att han kanske inte har ptsd pga sin uppväxt som jag har av en del saker jag upplevt (dock inte pga uppväxten). Det fick mig att tänka till lite. Så jag känner mig inte lika värdelös som vid min spontana reaktion. Det sägs att de nära plåstrar om såren man själv inte orkar bry sig om (inom de självdestruktivas värld). Det stämmer!

Ja, jag lever

Hej fina ni! Är så glad för att ni hör av er, även på fb. Jag lever och försöker även LEVA. Det går sådär. Det är mycket som händer. Som många av er (och andra) sa så var det för tidigt för mig att börja jobba igen. Jag har saknat så fruktansvärt att arbeta, ta vara på mig själv, njuta av att kunna något. Men det hela visade sig vara en falsk förhoppning. Så nu är jag här igen. Totalt utmattad, en tur till ICA kräver halva dagen. Det är de där sakerna man ska göra ensam som inte riktigt fungerar. Det är så förbannat tungt att bara skriva det här inlägget, för min hjärna kokar över. Att titta på teve fungerar endast om det är reklam så jag hinner andas. Jag gläds åt att ha en fantastisk familj och underbara vänner. Jag bär på mycket ånger, jag skäms för saker jag INTE BORDE skämmas för, vilket jag vet men kan INTE undvikas. Den författande har också utvecklat ett ännu allvarligare självskadebeteende och har väl egentligen bara tagit steg bakåt. Förutom sömnmässigt. Fick Melatonin (Circadin) och får nu sova så jag inte vaknar hela tiden, utan bara nästan hela tiden. Men jag är glad över framstegen på det planet. Att gå in i väggen var, ska erkännas, inte så lindrigt som människor med psykisk ohälsa beskrivit (och då ser jag tämligen mörkt och negativt inom sådana ämnen). Nej, det var visst en depression likt vilket annan orsak depressionen än har. Det vill säga så är måendet inte riktigt som man kunde önska. Men jag kämpar och kommande vecka tar jag och pojkvännen oss två timmar bort, rakt ut i svenska öknen: skogen. Stugan, sjön, en nybyggd brygga, två gamla tanter till vovvar och ja, lugn. Det får räcka med det här megalånga inlägget.

Just idag känns saker lite ovanligt

Just nu befinner mig hos en kär vän. Är så härligt att vara här. Paus i vardagen. I och för sig kan jag snart hela deras hushåll. Men Ja, lika härligt oavsett. I övrigt kämpar jag. Mat, behandling, sjukskrivning, gå in i väggen och därmed utveckla en allvarlig depression. Utan pojkvännen har jag ingen aning om jag skulle orka. Men varje dag är ju en ny sådan.

Djup depression

Så var depressionen här igen. Så här kraftig har den inte varit på flera år. Jag är helt slutkörd. Orkar inte det jag borde än mindre göra något annat. Igår skar jag för första gången på nästan ett år på handleden. Idiiìiot.... Det var ungefär vad jag orka4 skriva. Återkommer snart.

Ingen lätt dag

Det har inte varit världens bästa dag. Den har innehållit fina, mysiga, vackra stunder, då kärlek varit fokus. Och som jag känner mig älskad nu, trots alla brister, sjukdomar, tankar och korkade uttalanden. Men ångesten är inte alls kul, så sju extra Xanor har trillat ned. Känner tungheten i huvudet, krypningarna i kroppen. Panikångesten väntar på sin chans, rakbladen likaså. Men just idag tänker jag inte ge upp. Låta dagen inspirera till en någorlunda vettig kväll. Kan gå med tanke på att nattmedicinen ska intas nu. God natt.

En ätstörning som vaknat

Mat har varit mitt problem (ett av många) i mer än tio år. Det kändes som en seger när jag kunde äta en av mina största rädslor: pizza. Det var några år sedan den slank ned nu. Och nu skrämmer den igen. Mer än på väldigt länge. Ångesten är här, varenda gång jag tänker utan att hindra dem innan. "Tjock, värdelös, ät inte, räkna kalorierna, gå omvägen hem, rör dig lite mer, köp en våg". Osv. Ätstörning som vaknat alltså. Jag vet inte vad lösningen på det här är. Finns det någon? Jag lovade min terapeut att äta frukost varje dag. Det går sådär med det. Fail två gånger. Av två dagar. Det här skrämmer mig.

Så trött

Har slitit ont denna helgen. Underlättas inte av matproblem. Som växer. Fort. Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera för att stoppa i tid. Om det går... eller så ger jag upp. Och hamnar i skiten igen. Där hör jag hemma tydligen, för jag kommer alltid tillbaka dit. Till fejkad kontroll, ångest över ett glas saft, viktnedgång och En evig trötthet. Ja. Jag vet inte vad som skrämmer mest. Ge upp-vägen eller kämpa-vägen.

Återigen jobb: en dag av elva

Nu är man, som oftast, på väg till jobbet. Trött redan, lite less och väldigt stressad. Lite som vanligt. Ångesten har bosatt sig inuti och oron växer. Men samtidigt känns det rätt okej just nu. Jag trivs mestadels på jobbet, övningskör för fullt, går ner i vikt och har en numera frisk hund. Oron rör andra är påtaglig dock. Just idag är jag inne på dag fyra av tio få jag jobbar. Imorgon är min enda lediga dag av elva. Delad tur fyra av dagarna.. Så fullt arbetande. Vem trodde det för några år sen? Precis.

Fyra dagars semester!

Härliga dagar! Jag och mamma har varit i stugan och gjort allt man kan tänka sig att göra mitt ute i svenska öknen. Dock har vi en sjö. (en svinkall sådan). Vi har suttit i solen för länge, druckit för mycket vin, varit vakna för länge, haft problem med att undvika världskrig mellan min vovve och en ankmamma. Visste inte att fåglar kan ändra ansiktsuttryck och göra miner. En lärdom den här helgen - för jag lovar - den där jädra skränande saken blev mer och mer hatisk ju mer tiden led. Bebis har visat sitt humör tidigare, efter nio år tillsammans, MEN EN SATANS FÅGEL?!?!?! Vi skrattade mest, men det var lite frustrerande att hela tiden höra något fjäderfä skräna när vi var på bryggan. Som för övrigt var jättefin, mamma fick den ju i 60-årspresent. Så glad!

Det här med att jobba som undersköterska

Ibland, eller ja, just nu mest hela tiden, ifrågasätter jag mitt val. Jag trodde att min tid på första arbetsplatsen där jag började som hjälpreda via en filial från ett psykiskt funktionsnedsättningscenter. De gav mig himmel och helvete, månader på psyk men också en indirekt påtvingad resa mot där jag är idag: utbildad undersköterska, med fem års erfarenhet inom äldrevård, två år sedan senaste inläggningen och två jobb. Jag har en fantastisk familj som jag älskar över allt annat, en frisk hund som är underbar och vänner som ställer upp. Men ångesten förgör, tröttheten tär, behandlingen är så otroligt svår. Inte underlättar det att hitta ungefär 15 Xanor som var från förra året, när jag mådde bättre och inte tog alla som jag var ordinerad. Och det blir inte bättre av att pojkvännen inte är på topp, ekonomin svajar och det bipolära är verkligen inte lätt. Men jag kämpar, som jag gjort i hela mitt liv, redan när mobbingen började på lågstadiet, vilket är 20 år sedan nu. (ja, jag börjar bli gammal). Så allt som allt är det en oändlig saga av upp och ned.

Ber om ursäkt

Är helt slut nu för tiden, så inläggen blir så få. Inte meningen. Just nu är det så otroligt mycket jag måste hantera och ta itu med. Jobb, jobb och massa annat. Har i alla fall betat av en sak: kursen är avslutad! Och godkänd. Så nice. Måendet kunde varit bättre, men jag får ändå vara relativt nöjd med att inte vara på botten, där det är så otroligt mycket värre än här där jag är nu. Så ja, ostabilt men jag klarar av det.

Om

Min profilbild

Elin

Hej. Bakom skärmen här finns en tantig 23-åring som sedan några år tillbaka kämpar mot anorexi och som numera också lever med diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och borderline personlighetsstörning. Här skrivs det om sorg och glädje, kärlek, sjukdom och liv och död. Allt som finns i min vardag alltså.
RSS 2.0