Hej kom och hjälp mig

Här är det stökigt i livet. Jag mår urkasst och försöker verkligen kämpa för att överleva. Det är så svårt. För emellanåt är allt så tungt. Orken försvinner allt mer och livslusten dör långsamt. Försöker ta mig ur den isolering jag befunnit mig i ett längre tag. Vilket gör saker svårare när jag nu försöker vända.på det hela. Så ja jag kämpar.

Lite lagom sådär.

En sliten dam här. Som känner sig lite less på livet. Mörkret lägger sig tungt över mig. Orken tar slut och hoppet dör långsamt. Eller ja, kanske inte så långsamt. Det bara dör. Nervtrådarna slits sönder uppe i hjärnan. Det är helt enkelt inte så lätt här.

Outlet shopping - ensam

Kan ju inte direkt säga att det gick bra att vara på popup-butik ensam. Jag klarade 20 minuter. Men sen, ja. Gick det som det gick. Hopplöst dåligt alltså. Känner mig så fruktansvärt dålig som är totalt oförmögen att göra något alls. Det är inte mycket som fungerar, så vartefter försöken misslyckas blir det allt mindre jag försöker med. Det underlättar inte när man ska ta sig ur en tämligen stark isolering. Just nu snurrar allt och vad jag ska göra vette fan. Kämpar, sliter, försöker men inget riktigt biter på problemen. Särskilt inte när läkaren verkligen INTE lyssnar. Alls. Så jag vet inte hur vardagen ska rulla på utan större missöden. Det är tufft just nu, allt är kaos och ally är bara värdelöst. Hej hopp livet, om du finns.

Läkarsamtal - överkörd

Just nu är jag lite besviken. På livet, mig själv, men framför allt på hur läkarsamtalet gick. Det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Mår ganska piss efter det här. Jag hade förhoppningar om att få hjälp med att få genomföra två utredningar, men fick till svar att diagnoserna står fast ändå. Besvikelse nr 1. Fortsättningsvis blev resultatet inte bättre. Hjälp med sömnen slutade i att jag än en gång får krångla med andra mediciner. Besvikelse nr 2. Nr 3 blev att sänka antidepp, när jag mår som allra sämst... vet inte hur jag ska lösa det här riktigt. en trasig pannkaka slänger man ju normalt men ja. Skit och fan och allt.

Scared

Hej där! Om en timme åker jag till psyk för att träffa min läkare (bästa läkaren ever). Jag är lite jävla aaasmycket nervös. Listan jag och A (terapeuten) jobbade fram verkar oändlig. Har Ingen aning om vad som är viktigt egentligen. Sömn, hallucinationer, tvångstankar, all jääävla ångest, vill göra en riktig PTSD-utredning + en OCD-utredning. Och fundera ut om jag är i ett depressivt skov eller är deprimerad. Känns inte kul alls allt det här. Känner mig mest förvirrad och tragiskt idiotisk. Vilket nog stämmer. Så wish me luck, det kan behövas.

Ni vet - läkarsamtal

Tjo! Här kommer jag igen! På torsdag är det dags för läkarsamtal. Aningens, mastodont-mycket nervös om jag ska vara ärlig. Kanske för att jag bara har negativt att säga. Mående, ork, humör, kropp, tankar, känslor - allt känns skit. Riktigt ruttet egentligen. Vilka av alla problem ska jag ta upp? Vilka är viktigast? Vilka kan han göra något åt? Vilka kan JAG göra något åt, i nuläget? Inte fan vet jag, blir det enda svaret, för det finns inget annat. Så Hej fejkleende? Eller Hej tårar?

Skepp o hoj

Här fortsätter kampen. Gårdagen gav trötthet, som alltid när jag ska ta mig ur isolering. Men så värt det. Jag hade en underbar dag och det var kanske putten i ryggen jag behövde för att våga. En liten pepp om att folk tycker om mig, att jag är värd att träffa, för jag har människor jag så innerligt älskar och som så mycket förtjänar det. Så den 19e oktober tar fötterna (och tåget) mig till Gbg. Låter rätt nice faktiskt. Annars är jag totalt utsliten. Plus lite feber och halsont på det. Älskling i rummet intill fasar för lunginflammation. Med tanke på vår senaste tur med förkylning så förstår jag honom för han var nära döden och klarade sig tack varje fem dagars inläggning på sjukhuset, samtidigt som jag hade lunginflammation i nästan fem månader med tidvis väldigt hög feber och X antal olika mediciner. Det var ungefär exakt ett år sen jag insjuknade, han blev sjuk i december så om man nojar sig över årsdagar och datum så är det farsans tider nu. Nog sjukbabbel. Nu ska jag ägna mig vidare åt valvakan. Usch så fel det kan gå. Finns inga bra lösningar, om jag ska vara ärlig.

Idag fick jag inspiration!

Huruvida jag är saknad här eller inte är en fråga jag och känner för att diskutera. De senaste månaderna har inneburit kamp. Den eviga kampen. När minsta sak känns tung, när varje samtal jag vill ringa känns som betungande, varje tanke kräver mer energi jag någonsin kan uppbåda. För att ALLT är tungt. Men så idag kom jag fram till att jag måste bryta isoleringen jag någonstans hamnat i. Och det modet jag fattade ledde till en underbar dag! Långpromenad, fika, mat, mysa, prata och diskutera. En sån där dag som gick betydligt bättre än väntat. Tack fina J för idag!

Hugget i sten

Här hoppar livet vidare på något vis. Jag har världens bästa pojkvän som trots allvarliga brister är mannen som har det varmaste hjärta man kan ha, tålamod som en gud och ett leende av guld. Ingen orkar med mig lika länge, ingen vill ha mig lika mycket, ingen är svårare att hata, ingen kan känna empati för en annan som han. Så kort sagt: han är värd så mycket bättre än mig än han. Men just nu, idag, känns vårt förhållande hugget i sten. Vi har klarat mer än de flesta, med hot och våld (ingen av oss är skyldig till det sistnämnda). Vi har stått ut mdd avundsjuka, bråk, olikheter, svårigheter, sjukdomar och motarbetande. Så helt enkelt. Jag älskar min lilla trio-familj. Vår pyttebebis blir tio.och pinnar ändå på, piggare än de flesta tioåriga taxar. Mer än så orkar inte hjärnan tänka för idag.

Yey

Det är rätt nice ändå att ha en bra dag! Ni vet, när saker är rätt jävla nice och ångesten är så pass hanterbar att man kan göra saker utan att behöva oroa sig för att den syns, utan att hela tiden behöva vara på helspänn, att man slipper ävärsta trycket över bröstet. Halleluja! Av flera anledningar känns allt rätt okej idag. Jag håller fast vid det.

Härligt härligt

Så var ännu en tid förbi sen sist. Och ärligt talat så har det varit... FANTASTISKT!!!! Resan till Gbg gjorde underverk. Jag saknar det redan. Vi åkte till en stuga, där vi hade sjöutsikt, badplats, stor gräsmatta och ett riktigt häftigt hus. Min lilla vovve älskade att vandra runt där, medan vi tre brudar solade mest (ja jag gjorde min egna klassiker - bränna sönder nacke och bröstkorg.) på altanen, vi grillade (kocken gjorde ett strålande jobb), drack lite rosé och ja. NJÖT. jag och bebis lyckades undvika att bli hundbitna på vägen ned i djurvagnen. Med nöd och näppe för det var en idiot som ägde en hund som var aggressiv. Så pass aggressiv att den lyckades hugga en annan hund, hugga efter tre andra och skälla eller morra hela vägen ned till Skövde. Man blir så trött på djurägare som är fullständigt dumma i huvudet. Bebis mådde kasst ända till Skövde där de hoppade av, och la sig ned med en nöjd suck direkt de gått av. Så hemresan kändes som ett underverk när fem hundar och en katt samsades om nio platser - och det gick hur bra som helst. Bebis sov hela vägen. Men som hon njutit de här dagarna. Hon, och jag, behövde verkligen tre dagars semester, Nu har vi ny kraft att använda i livets alla mot- och medgångar. Måendet i övrigt är faktiskt helt okej, om man inte pratar matfråga. Så det gör vi inte, utan fokuserar på allt bra jag har i livet. Vilket är en hel massa saker. Gör detsamma ni - försök njuta av det fina!

Götet

Då var det bara två dagar kvar tills jag och bebis hoppar på tåget för att ta oss till Götet. Det ska bii så härligt! Och kul! Det känns lugnt med resandet men oj vad nervös jag ör för att saker rör till sig. Katastroftankar som vanligt. Ska försöka tänka att det brukar gå bra och gå att löss om något dyker upp. Mammas förmåga där. Har fått en hel del därifrån. Som tur är. Nu är det ändå rätt lugnt med saker, om man bortser från matfrågan. Ska bli så nice att få paud, för allt får verkligen stanna hemma. Förutom hunden då. :)

Åh vilken härlig dag

Idag har varit en lire konstig dag. På ett ytterst positivt sätt för vi kom bort hemifrån en stund och det har varit så underbart! Vi blev i alla fall bjudna av pojkvännens föräldrar att åks till Solvalla och kika på hans pappas häst. Trav börjar bli riktigt intressant nu. Njuta av solen och värmen, av samtal och skratt, av spänning och upptäckter. Jag är så glad för den här dagen. En toppendag!

Förvirrat inlägg

Det är inte lätt just nu. Jag är glad att jag lever, för tillfället, att jag överlevt alla motgångar. Idag var jag lite tveksam till om just den känslan var så adekvat för dagen den 7e maj. Det har gått många år, men nu satt jag där igen. För er som var med på dikta.se-tiden så var det samma minuters-resa som till slut blev en hel resa till Köpenhamn. Några minuter, plus lite tid, några minuters väntan och ja - nu slipper jag en Köpenhamns-resa. Tack i hela helvete vilken tur. Jag har helt enkelt haft mer tur än jag trodde att jag någonsin skulle få. Men med ångest, väntan, självanklagan och en massa stress så gick det ändå bra idag. Är nöjd med att ha överlevt alls. Hej Patricia! Du skulle bara veta hur många gånger jag tänkt på dig. Letat tillbaka hundra år i tiden för att hitta alla dina bloggar, men inget fungerade.

Nattens tankar

Åtminstone om man tänker sig att hetsätning, sömnlöshet och tre timmar efter sänggående magsjukesymtom. Eller på något annat men det får visa sig det också. Precis som övriga saker i livet. Bara att försöka vara aktivt väntande inför kommande dagar. Tack och lov ser de lite lugnare ut än den sista veckan. Samtidigt blir jag så rastlös, utan något särskilt bra anledning. Och utan förvarning, för jag kan lika gärna ligga i soffan och gråta, också utan vettig anledning. Tankarna snurrar lite så här på den kvist jag inte vill sitta vaken på. Morgonkvistar ska man sova sina sista krafters återkomst. Inte för att min kropp och mitt huvud fattat det men det säger ju inget om hur det som lyckligast skulle se ut - om man ser till förutsättningarna. Å den ljuvligare sidan är det rätt lugnt när man har tid för saker som är skönare att göra själv. Kladda lite på dikter, strategiskt planera dagen, kolla uppbokade dagar framöver. Skriver listor på inköp, att-göra-lista -> dela upp både under dagen och under veckan. Jag är helt enkelt redan trött.

Om

Min profilbild

Elin

Hej. Bakom skärmen här finns en tantig 23-åring som sedan några år tillbaka kämpar mot anorexi och som numera också lever med diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och borderline personlighetsstörning. Här skrivs det om sorg och glädje, kärlek, sjukdom och liv och död. Allt som finns i min vardag alltså.
RSS 2.0