Ojoj

Jädrans vad det saknas inlägg här ser jag. Har varit lite mycket senaste tiden. Helgen var fantastisk!!! Marie, mamma, konsert, sol, god mat (ja, jag åt en hel måltid utan ångest), bubbel på natten. Ja - allt var toppen! Älskar verkligen när jag kan koppla bort saker jag behöver paus ifrån. Tågresa har något magiskt över sig, för mig, jag kommer till något vackert, även de resor som leder hem. Kanske är det just så, att det skimrande åter når mitt näste när jag fått en paus från det. Från kaos, kritiska kamrater, återkommande katastrofer. Och kärlek. Som kanske inte alltid mår bäst av mitt sällskap. På något sätt så kommer alltid våra känslor ikapp. Jag vet att jag älskar honom, att han inte är perfekt - men det är jag långt ifrån själv. Det är lite knivigt allt det här. Med relationer. Oavsett form. I helgen kommer jag stöta på alla jag kan komma på; stora och lilla familj OCH vänner i mängder. 21 personer kommer drabbas samman i femkampen, lekar, luncher och middagar, skratt och tårar. Alltså: vad mer kan man begära av en midsommar i DALARNA!?!

Spännande dagar framför oss

Med oblandade känslor ligger jag nu och känner mig trött och seg. Jag har ångest, men som går att stävja med allt fint jag har i mitt liv. Snart, snart befinner sig jag och mamma nere i Göteborg! Just nu försöker jag somna i Sandra och Simons soffa och laddar inför morgondagen. Den kommer bli lång men härlig!

Nu laddar vi

Om två dygn befinner jag och mamma oss i en lägenhet i Göteborg. Ska bli så härligt! Komma hemifrån, andas och ta några djupa andetag hos en älskad vän. Vi har upplevt vår, sommar, höst, vinter. Vi har upplevt att vara på toppen på Mount Everest så nära himlen att vi kunde känna doften av ro. Vi har sett vad som finns längst ned under helvetet. Vi har känt hopp och förtvivlan, de allra största känslorna av kärlek och tacksamhet. Sett mörker och ljus. Vi har sett livet och döden. Många av hennes ord sitter fastetsade i mitt minne, som en reminder om att det finns de från mitt tidigare liv som stannat, och som jag alltid kommer stanna hos. Nu erbjuder hon mig och mammsen sällskap på konsert. Vi ska se I love musicals!!! Dessutom får vi sova där och ja, njuter av allt! Älskar dig, M. Vi ses snart.

Så sliten

Känslan av seger har tagit ut sin rätt. Men fan vad det var värt det! Att ha klarat en högskolekurs är stort förr mig, som många trodde att jag ens skulle vara vid liv. Här är jag nu. Trasig och skör, men älskad och älskande. Jag har allt. Fantastiska föräldrar, underbar pojkvän, perfekt hund, en godkänd utbildning, en förhoppnings-bringande behandling, två jobb, högskolekurs klarad, och "sorterade" vänner, så energitjuvarna är i stort sett borta. Sen är det tusen saker som är tuffa men det tar vi sen.

Det här med att tänka positivt

Just nu vet jag inte vad jag ska känna. Så jag nöjet mig med att säga att saker är kaos och ångesten är iiiinte kul. Tappar ork.

Framsteg - uttråkad hund

Ja, det är kanske något tråkigt också, men för oss är det bara lycka att se att hon är så uttråkad och försöker få igång oss för att få leka med henne. Vilket är strikt förbjudet, då hon ska hållas så stilla och lugn som möjligt. Medicinerna går bra, inte missat en enda. OCH HÖR OCH HÄPNA - HON ÅT SJÄLV UR SIN SKÅL IKVÄLL! Kanske tiden för matning med en tugga i taget ur handen är över. Hon har samlat på sig den där viktnedgången som kom första dagarna efter hemkomsten. Alltid skönt med något positivt när det stormar på andra plan. Men det är en annan historia som jag idag inte riktigt orkar berätta om. Det ligger för nära inpå än.

Vår lilla tokis - återbesök

För två dagar sedan hämtade jag (och pappa) hem min lilla bebis. Hon mådde inte alls bra då. Tunn, nedbruten, trött och nära på gett upp. Igår piggnade hon till, glad-skällde till och med. Idag var vi på återbesök för att ta blodprover, kolla den arytmi de upptäckte då, men idag kom de fram till att den var tillfällig då både andning och hjärtat stämde. Däremot har hon fortsatt gå ned hemma, så mer föda åt tax-sötisen. Hon grävde sig in i min armhåla när hon såg att det kom en veterinär, så mitt mamma-hjärta bankade hårt. Det var tydligen närmare än vi trodde att vi inte ens skulle fått hem henne vid liv. Pappa var inte helt ärlig om det, men i efterhand så var det nog lite bra. Väl hemma för en timme sen var hon sitt vanliga jag för en stund. (eller ja, är fortfarande, då hon brukar stöka runt för att sedan däcka i soffan/sängen :P . Lekt lite, tuggat lite ben, myst på balkongen. Får dock mata henne med händerna för att hon ska äta. Så ja - hon mår bra, älskling mår bra = jag mår bra. Jobb ikväll, vilket inte känns lika jobbigt som onsdagen, då jag sovit mer i natt än vad jag gjort totalt sedan bebis lades in i söndags. Så lite piggare, mycket mer lättad och otroligt många katastroftankar har försvunnit. bra dag här!

Framsteg...?

Just nu är saker lite i oordning. Kanske för att jag inte har koll på saker, för det är så förbannat mycket på alla håll och kanter. I natt sov jag två timmar och är därmed helt slut. Oron för min lilla bebis börjar lugna ned sig då de ringde och sa att om EKG visar bra värden får hon åka hem idag. Så otroligt skönt, även om det gått fyra dagar nu. Hon har varit orolig, trött och nere, så jag hoppas att hon kan få ro när hon kommer hem. Vi bestämde att både hon och jag är hos mamma och pappa någon dag. Är så otroligt nervös för hur hon kommer vara. En sak som ordnar sig, hoppas jag. Sedan är allt annat en enda röra. Mamma är besviken på typ allt jag gör, och är duktig på att tala om det. Lillebror vägrar fortfarande att prata med mig. Oroligt här på hemmaplan, men ja, det är inte upp till mig hur vi ska göra. I måndags gjorde jag mitt första pass på demensboendet där jag gjorde min praktik under utbildningen. Gick bra. Har idag gjort klart mitt examensarbete och fått bra kritik av en lärare jag hade förr som läst för att kolla så att jag kan lämna in det. Nu väntar jag på att en kompis också läser och kommer med kommentarer innan jag lämnar in det. FÖR TIDIGT till och med!! Det känns sådär med allt alltsså: en del bra och en del dåligt. Jag orkar verkligen inte med all sån här tumult. Så kämpa Elin!

Herrejävlar

Just nu är jag osäker på allt. På livet; vardagen, mig själv. Oron växer, självhatet likaså. Jag vet inte om jag orkar det här. Men jag gör som vanligt, går under utan att låtsas om det. Tills jag kraschar. För tillfället ligger min lilla bebis (vovven) på Strömsholm för tredje dagen. Är livrädd varje sekund. Tittar på bädden. Tom. Kliver på en pipleksak. Ingen hund kommer. Det känns så tomt. Utan pojkvännen vettefan. Är så trött hela tiden, mentala hälsan är i fara. Igår började jag mitt jobb nr två. Det kändes okej. På söndag ska examensarbetet in. Jag ligger efter. Skit. Är så svårt att fokusera på vanliga saker. Så känns tufft. Lite så ja.

Beklagar, MEN igen... Så kommer betungande här

Det är inte bra just nu. Jag mår inte bra. Alls.. Jag är helt enkelt trött och less och deprimerad och självskadad och stressad och ångestfylld och värdelös. Ja, ni fattar. Orken är slut men den hoppar till ibland, när man gör roliga saker som lyfter en. Pojkvännens glada humör, när det dyker upp, jobbet som jag jobbar på och det andra jobbet jag kommer jobba på. Är helt slut, men fem pass på en vecka är ju normalt, för en frisk människa i och för sig. Det är inte riktigt jag. Strunt samma. Jag andas och lever, det är en förutsättning. God natt.

Ååååångest

Jävlajävlajävla skitdag. Nu ligger man här vaken och försöker kämpa emot. För tre månader sen hade jag gett upp för länge sen. Men inte nu. Mest på grund av familjen. Min älskade pojkvän lider. Och jag förstår honom; verkligen. Mannen i mitt liv får se mig förstöra både kropp och tära på vår relation. Har inte nämnt det, av rädsla mest men idag fick jag äntligen besked om att en graviditet inte är påbörjad. Min reaktion på kirurgen var tårar. I floder. Men tack gode gud. Som bara verkade vara med mig på det planet. För sju timmar efter att jag klev in genom den där jag smugit och haltat in genom så oändligt många gånger och dessutom varit på psykakuten i två. Idioter. Hela jävla högen. En sjukt dålig läkare och båda sköterskorna var bittra urkärringar. Den ena gnällde över atti jag fått plåster istället för linda nere på akuten. Väl inne för att sys bankar läkaren sönder mina ben med sprutor och sedan missade han ens att lägga bedövning över hela såren. Sedan missade han såren. Så det var många ilskna tankar. Läkaren sa att det var lag på att jag skulle till psykakuten. Bråk. Jag vägrade. Än mer irriterande var att sköterskan och läkaren bara pratade med varandra inte alls som läkaren tidigare. Förutom efteråt när hon la om. Då var det vanliga att jag måste må bra eftersom hon "upplevt värre saker". Vilket kanske hon har, men det invaliderar mina känslor, mitt liv. Jävla skitkärring. Sedan kommer läkaren och säger att en läkare väntar i dörren uppe på psykakuten och att jag inte kommer få vänta alls. Att jag inte lärt mig att självskadare alltid ljugs för. Så 45 minuter senare gick jag därifrån förbannad och besviken. Hem helt slut. Kom inte hem till något positivt. Är helt slut. God natt.

Alltså den här dagen

Jävla helvetes skitdag. Jag vet inte riktigt vad som gick fel. Fick jobba med jobbets bittraste kärring. Som ALLTID får en att känna sig totalt värdelös. Jippie. Just nu känner jag mig redan så nedtryckt i skorna efter de senaste dagarnas kaos. Känns helt enkelt inte lätt att orka med mer. Allting blir bara värre och värre. Det ena efter det andra. Kom hem till något inte alltför trevligt. Men ibland väntar man sig mer än man borde. Allt känns så förbannat, in i helvete tungt. Vill bort. Vill ge upp. Vill bara inte mer.

Kalenderstress och känslostress

Det är helt enkelt inte så bra här. De senaste dagarna har varit ETT ENDA KAOS. Jag orkar inte riktigt med mig själv emellanåt. Förra veckan gjorde jag någon jag aldrig kommer förlåta mig själv för. Och nej, jag var inte otrogen. Antagligen något värre. Är rädd bara att minnas det. Vilket gör mig livrädd hela tiden då jag tänker på det HELA tiden. Varje gång det finns plats, även då det inte finns plats, förgör det hela vardagen. Just nu går maten åt helvete, ekonomin lite samma sak, lillebror vill inte prata med mig och ja. Det var ungefär halva listan. Men idag ska jag jobba, på mitt favvoställe! Ska bli riktigt kul! Försöker glädja mig åt det!

För att inte gå under

Just nu sliter livet hårt på mig. Den enda pigga i hushållet är en busig, gammal tax. Att hon är nio, det syns inte - varken på utseende (även om bebis har lite gråa hår runt nosen) eller beteende. När hon var sex trodde man att hon var 10 år, nu är hon nio år och beter sig som en fyra-åring. Den olösliga ekvationen har ett väldigt enkelt svar: min älskade, fantastiska pojkvän, och bebis underbara, kloka husse. När allting stämmer så har vi det fantastiskt bra. Det kräver att jag inte gråter på nätterna, att han inte går under av smärtor i kroppen, att bebis inte är totalt utmattad, att jag inte - utan resultat, försöker stå emot alla impulser och att älskling inte går i biter av att allt är som det är. Helt enkelt svårt för oss nu. Snart ska jag krypa in i hans famn, med bebis snarkandes på andra sidan. Låta den här hemska dagen försvinna in i dimman av alla andra dåliga dagar. Vi är helt enkelt slutkörda här. Så god natt.

"Det är inte lätt när det är svårt"

Dagens klokaste citat. Kom av en av de andra i DBT-gruppen. Just nu stämmer det så förbannat rätt. För just nu känns allt svårt. Oron och ångesten stiger, humöret sänks, samvetet gnager. Det enda som normalt är närvarande som just nu inte är lika allvarligt är ensamhetskänslorna. Däremot känner jag mig rädd. För allt som händer, för allt som hänt och allt som kommer hända. Minnen gör förbannat ont, och jag vet precis hur det kan bli om tankarna fastnar där. En ung kille på 112- på liv och död fick just en sådan panikångestattack att de alla stod maktlösa. Mig, dom gångerna (ja, plural) har de bundit fast, drogat ned, slagit eller låtit mig skära sönder mig själv. Men det finns dem som stannat, som hållit om, som torkat tårar, som stöttat och lyft. Jag glömmer aldrig det. Jag bär mig tacksamhet varje dag för att dem är just det som är en del i att jag lever. Just nu visar de en brand med lågor från taket. Den dagen, den 16e oktober 2009, den vill jag radera från minnet, från allas våra, för det var till slut många familjer som drabbades. Det förde i och för sig det goda med att vi två familjer som blev sambos på gården därhemma numera älskar varandra så fantastiskt mycket, alla åtta känner mer eller mindre att man faktiskt kan ringa när som helst och be om vad som helst. Två pappor, två mammor, fyra barn. Det förde dock med sig traumatiska minnen, främst för mamman i den familjen, min mamma och mig själv. Jag glömmer aldrig ljuden, de där 15-meterslågorna, tårarna, brandmännen. Men jag glömmer aldrig det nya hem de fick, jag glömmer aldrig hjälpen och stöttningen vi fick av de där brandmännen som åt upp allt nybakat bröd, jag glömmer aldrig de starka band vi har inom familjerna (familjen som vi kallar det) som aldrig kommer klippas. Det finns så mycket fint i mitt liv numera. Det finaste jag har, det befinner sig i rummet intill. Min finaste, älskade pojkvän, som alltid finns och som jag försöker finnas för. Jag tror bestämt att jag tar mig dit och däckar för dagen.

Om

Min profilbild

Elin

Hej. Bakom skärmen här finns en tantig 23-åring som sedan några år tillbaka kämpar mot anorexi och som numera också lever med diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och borderline personlighetsstörning. Här skrivs det om sorg och glädje, kärlek, sjukdom och liv och död. Allt som finns i min vardag alltså.
RSS 2.0