Just idag känns saker lite ovanligt

Just nu befinner mig hos en kär vän. Är så härligt att vara här. Paus i vardagen. I och för sig kan jag snart hela deras hushåll. Men Ja, lika härligt oavsett. I övrigt kämpar jag. Mat, behandling, sjukskrivning, gå in i väggen och därmed utveckla en allvarlig depression. Utan pojkvännen har jag ingen aning om jag skulle orka. Men varje dag är ju en ny sådan.

Djup depression

Så var depressionen här igen. Så här kraftig har den inte varit på flera år. Jag är helt slutkörd. Orkar inte det jag borde än mindre göra något annat. Igår skar jag för första gången på nästan ett år på handleden. Idiiìiot.... Det var ungefär vad jag orka4 skriva. Återkommer snart.

Ingen lätt dag

Det har inte varit världens bästa dag. Den har innehållit fina, mysiga, vackra stunder, då kärlek varit fokus. Och som jag känner mig älskad nu, trots alla brister, sjukdomar, tankar och korkade uttalanden. Men ångesten är inte alls kul, så sju extra Xanor har trillat ned. Känner tungheten i huvudet, krypningarna i kroppen. Panikångesten väntar på sin chans, rakbladen likaså. Men just idag tänker jag inte ge upp. Låta dagen inspirera till en någorlunda vettig kväll. Kan gå med tanke på att nattmedicinen ska intas nu. God natt.

En ätstörning som vaknat

Mat har varit mitt problem (ett av många) i mer än tio år. Det kändes som en seger när jag kunde äta en av mina största rädslor: pizza. Det var några år sedan den slank ned nu. Och nu skrämmer den igen. Mer än på väldigt länge. Ångesten är här, varenda gång jag tänker utan att hindra dem innan. "Tjock, värdelös, ät inte, räkna kalorierna, gå omvägen hem, rör dig lite mer, köp en våg". Osv. Ätstörning som vaknat alltså. Jag vet inte vad lösningen på det här är. Finns det någon? Jag lovade min terapeut att äta frukost varje dag. Det går sådär med det. Fail två gånger. Av två dagar. Det här skrämmer mig.

Så trött

Har slitit ont denna helgen. Underlättas inte av matproblem. Som växer. Fort. Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera för att stoppa i tid. Om det går... eller så ger jag upp. Och hamnar i skiten igen. Där hör jag hemma tydligen, för jag kommer alltid tillbaka dit. Till fejkad kontroll, ångest över ett glas saft, viktnedgång och En evig trötthet. Ja. Jag vet inte vad som skrämmer mest. Ge upp-vägen eller kämpa-vägen.

Återigen jobb: en dag av elva

Nu är man, som oftast, på väg till jobbet. Trött redan, lite less och väldigt stressad. Lite som vanligt. Ångesten har bosatt sig inuti och oron växer. Men samtidigt känns det rätt okej just nu. Jag trivs mestadels på jobbet, övningskör för fullt, går ner i vikt och har en numera frisk hund. Oron rör andra är påtaglig dock. Just idag är jag inne på dag fyra av tio få jag jobbar. Imorgon är min enda lediga dag av elva. Delad tur fyra av dagarna.. Så fullt arbetande. Vem trodde det för några år sen? Precis.

Fyra dagars semester!

Härliga dagar! Jag och mamma har varit i stugan och gjort allt man kan tänka sig att göra mitt ute i svenska öknen. Dock har vi en sjö. (en svinkall sådan). Vi har suttit i solen för länge, druckit för mycket vin, varit vakna för länge, haft problem med att undvika världskrig mellan min vovve och en ankmamma. Visste inte att fåglar kan ändra ansiktsuttryck och göra miner. En lärdom den här helgen - för jag lovar - den där jädra skränande saken blev mer och mer hatisk ju mer tiden led. Bebis har visat sitt humör tidigare, efter nio år tillsammans, MEN EN SATANS FÅGEL?!?!?! Vi skrattade mest, men det var lite frustrerande att hela tiden höra något fjäderfä skräna när vi var på bryggan. Som för övrigt var jättefin, mamma fick den ju i 60-årspresent. Så glad!

Det här med att jobba som undersköterska

Ibland, eller ja, just nu mest hela tiden, ifrågasätter jag mitt val. Jag trodde att min tid på första arbetsplatsen där jag började som hjälpreda via en filial från ett psykiskt funktionsnedsättningscenter. De gav mig himmel och helvete, månader på psyk men också en indirekt påtvingad resa mot där jag är idag: utbildad undersköterska, med fem års erfarenhet inom äldrevård, två år sedan senaste inläggningen och två jobb. Jag har en fantastisk familj som jag älskar över allt annat, en frisk hund som är underbar och vänner som ställer upp. Men ångesten förgör, tröttheten tär, behandlingen är så otroligt svår. Inte underlättar det att hitta ungefär 15 Xanor som var från förra året, när jag mådde bättre och inte tog alla som jag var ordinerad. Och det blir inte bättre av att pojkvännen inte är på topp, ekonomin svajar och det bipolära är verkligen inte lätt. Men jag kämpar, som jag gjort i hela mitt liv, redan när mobbingen började på lågstadiet, vilket är 20 år sedan nu. (ja, jag börjar bli gammal). Så allt som allt är det en oändlig saga av upp och ned.

Ber om ursäkt

Är helt slut nu för tiden, så inläggen blir så få. Inte meningen. Just nu är det så otroligt mycket jag måste hantera och ta itu med. Jobb, jobb och massa annat. Har i alla fall betat av en sak: kursen är avslutad! Och godkänd. Så nice. Måendet kunde varit bättre, men jag får ändå vara relativt nöjd med att inte vara på botten, där det är så otroligt mycket värre än här där jag är nu. Så ja, ostabilt men jag klarar av det.

Ojoj

Jädrans vad det saknas inlägg här ser jag. Har varit lite mycket senaste tiden. Helgen var fantastisk!!! Marie, mamma, konsert, sol, god mat (ja, jag åt en hel måltid utan ångest), bubbel på natten. Ja - allt var toppen! Älskar verkligen när jag kan koppla bort saker jag behöver paus ifrån. Tågresa har något magiskt över sig, för mig, jag kommer till något vackert, även de resor som leder hem. Kanske är det just så, att det skimrande åter når mitt näste när jag fått en paus från det. Från kaos, kritiska kamrater, återkommande katastrofer. Och kärlek. Som kanske inte alltid mår bäst av mitt sällskap. På något sätt så kommer alltid våra känslor ikapp. Jag vet att jag älskar honom, att han inte är perfekt - men det är jag långt ifrån själv. Det är lite knivigt allt det här. Med relationer. Oavsett form. I helgen kommer jag stöta på alla jag kan komma på; stora och lilla familj OCH vänner i mängder. 21 personer kommer drabbas samman i femkampen, lekar, luncher och middagar, skratt och tårar. Alltså: vad mer kan man begära av en midsommar i DALARNA!?!

Spännande dagar framför oss

Med oblandade känslor ligger jag nu och känner mig trött och seg. Jag har ångest, men som går att stävja med allt fint jag har i mitt liv. Snart, snart befinner sig jag och mamma nere i Göteborg! Just nu försöker jag somna i Sandra och Simons soffa och laddar inför morgondagen. Den kommer bli lång men härlig!

Nu laddar vi

Om två dygn befinner jag och mamma oss i en lägenhet i Göteborg. Ska bli så härligt! Komma hemifrån, andas och ta några djupa andetag hos en älskad vän. Vi har upplevt vår, sommar, höst, vinter. Vi har upplevt att vara på toppen på Mount Everest så nära himlen att vi kunde känna doften av ro. Vi har sett vad som finns längst ned under helvetet. Vi har känt hopp och förtvivlan, de allra största känslorna av kärlek och tacksamhet. Sett mörker och ljus. Vi har sett livet och döden. Många av hennes ord sitter fastetsade i mitt minne, som en reminder om att det finns de från mitt tidigare liv som stannat, och som jag alltid kommer stanna hos. Nu erbjuder hon mig och mammsen sällskap på konsert. Vi ska se I love musicals!!! Dessutom får vi sova där och ja, njuter av allt! Älskar dig, M. Vi ses snart.

Så sliten

Känslan av seger har tagit ut sin rätt. Men fan vad det var värt det! Att ha klarat en högskolekurs är stort förr mig, som många trodde att jag ens skulle vara vid liv. Här är jag nu. Trasig och skör, men älskad och älskande. Jag har allt. Fantastiska föräldrar, underbar pojkvän, perfekt hund, en godkänd utbildning, en förhoppnings-bringande behandling, två jobb, högskolekurs klarad, och "sorterade" vänner, så energitjuvarna är i stort sett borta. Sen är det tusen saker som är tuffa men det tar vi sen.

Det här med att tänka positivt

Just nu vet jag inte vad jag ska känna. Så jag nöjet mig med att säga att saker är kaos och ångesten är iiiinte kul. Tappar ork.

Framsteg - uttråkad hund

Ja, det är kanske något tråkigt också, men för oss är det bara lycka att se att hon är så uttråkad och försöker få igång oss för att få leka med henne. Vilket är strikt förbjudet, då hon ska hållas så stilla och lugn som möjligt. Medicinerna går bra, inte missat en enda. OCH HÖR OCH HÄPNA - HON ÅT SJÄLV UR SIN SKÅL IKVÄLL! Kanske tiden för matning med en tugga i taget ur handen är över. Hon har samlat på sig den där viktnedgången som kom första dagarna efter hemkomsten. Alltid skönt med något positivt när det stormar på andra plan. Men det är en annan historia som jag idag inte riktigt orkar berätta om. Det ligger för nära inpå än.

Om

Min profilbild

Elin

Hej. Bakom skärmen här finns en tantig 23-åring som sedan några år tillbaka kämpar mot anorexi och som numera också lever med diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och borderline personlighetsstörning. Här skrivs det om sorg och glädje, kärlek, sjukdom och liv och död. Allt som finns i min vardag alltså.
RSS 2.0