Att det skulle vara så svårt

Hade ingen aning om hur det skulle bli, den här behandlingen. Nu är vi inne på steg två och det skrämmer mig. Traumabehandlingen första dagen var igår, och jag grät floder när jag kom hem. Att ens börja skrapa lite på ytan gjorde så ont. Det hugger i hjärtat inuti varje gång jag tänker den skrämmande tanken att jag kanske aldrig kommer klara det här. Att styrkan inte finns, att modet försvann med åren, att orken inte räcker till. Men jag måste. En sista chans är det värt, för om jag kan slippa de här mardrömmarna, flashbacks och syner så skulle jag vara en lyckligare människa. En bättre person. Lite mindre trasig, lite starkare. Så nu är det fullt ös här.

När tröttheten tar över

Ni vet när saker inte går som man tänkt sig, utan går helt överstyr, blir oproportionerligt stort och till slut är allt kaos? Lite så idag. Alldeles för många xanor och ett helt onödigt bråk med min partner. Innan dess var dagen fin. Ikea, lite shopping där och semla med mina förvuxna pojkar. (36 och 60 år då - jag är yngst på pappret men överdrivet mycket äldre i verkligheten). Är helt slut, men mår överlag faktiskt rätt bra. Jag kämpar.

Insats för oss alla

Så var torsdagen även den förbi. Det är skönt, den har varit lite seg. Hundpromenad, lek med hund i parken med sambon och sedan intervju med KI, för att skrivas in i ett projekt om bipolaritet. Det känns bra. Och viktigt. Är så otroligt viktigt med forskningen kring psykiska sjukdomar, för det har gjorts så lite. Så jag känner att jag gör en insats inte bara för mig själv utan förhoppningsvis för många andra också. Många frågor och många svar, men allt som allt blev det bra tror jag. Annars är det lite stökigt i huvudet, har blivit väldigt känslig för intryck, särskilt ljud. Så de senaste dagarnas jädra hamrande och stökande från grannarna, plus en bil som larmar cirka tio-tolv gånger om dagen, dessutom byggarbetsplats mitt emot... Jesus...

Kära läsare, jag läser

Så var ännu en kväll här. Det går ganska bra att vara ensam vaken på kvällarna numera. Fått mycket träning på området. Just ikväll är det därför tungt. Än dock: jag hittade böcker i källaren som jag inte läst. OCH på slutet har böckerna plöjts igenom i rasande takt. Jag får inte bog utan suger i mig varje ord, försöker lära mig och ta till mig budskap som kanske inte är så uppenbara. Jag kommer ihåg vad jag läst och känner mig så uppfylld av ett syfte med det jag gör, när jag läser Vilket är underbart! Är så tacksam mot vad eller vem som nu bestämt att jag ska få den ynnesten igen!

Paus önskas

Vardagen springer iväg och jag hänger inte alls med. Som för alla andra egentligen. Bara att jag inte klarar av tempot. Det är en daglig kamp det där. Men jag vill så mycket mer, tänkte att jag skulle vara så mycket mer. Så allt blir bara stress och jag glömmer att njuta av allt.fint som finns i mitt liv. Kort sagt: jag behöver paus.

Intressant men krävande dag

Det är tröttsamt att ha fem diagnoser, och starkt påverkade av dessa men försöka göra som normala människor. = inte fungerar. Så vardagen är lite som den är. Försökte ta det lugnt idag och bara göra den sak som är planerad - intervju för en studie som handlar om suicidförsök. Mycket givande. Och tack vare pojkvännens syster slapp jag buss. Vet inte hur jag skulle orkat annars. Är trött och slut nu, men intervjun gick bra och hon kändes professionell och kunnig. Tryggt bemötande och lugnt sätt. Och riktigt bra och träffande frågor som togs upp. Så kände ändå att jag kunde tillföra något bra till studien. Sedan hem och försöka ta det lite coolt, det gick sådär. Lyckades sova två timmar, sen var det fullt ös igen då. Jag vet inte hur man gör när man gör lagom när man är psykiskt sjuk. Efter femton år borde jag faktiskt lärt mig, men nej, har inte kommit så långt, och lär väl inte göra det heller som det ser ut. Bara kör på, öser på, vräker på mig saker att göra som måste tas itu med just då jag säger att det ska göras. Men en okej dag, även om det blev som det blev till slut.

Steg två DBT-behandling

Igår inleddes Steg två i min DBT-behandling: traumabearbetning. Det skrämmer så förbannat men jag känner för första gången på länge ett hopp för en längre framtid. Det kommer ta all ork, all energi och allt mod jag besitter för att klara det här, men jag SKA fixa det. "För det är du värd", sa min terapeut igår. Är så tacksam för hennes stöd och för allt hon gör. Vet inte hur jag ska kunna tacka henne för det när allt det här är slut, så småningom. Men hoppet - det lever.

Ganska kul

Idag är det ganska bra faktiskt, trots en jobbig helg. Gårdagen innehöll ett tag uppe på psyk för att prata med terapeuten - vilket alltid gör saker bättre. Idag började med en långpromenad och det var ett uppvaknande jag behövde, för nu sitter jag med en nära väns plugg och har det underbart med det. Jag saknar att plugga, det är så himla kul. Jag är en sån människa, som älskar att lära mig ny saker. Nu återgår jag till det och hälsar er en trevlig dag.

Sån överväldigande kurva

Det är lite kämpigt idag. Sista tiden har gått rätt bra faktiskt. Möten hit och dit, krav, press, stress - allt har gått att hantera. Tills idag. Idag föll jag ihop som ett korthus i storm. All text blurrar ihop sig gandka mycket. Jag kämpar för att ångesten inte ska vinna. Det går sådär om jag ska vara ärlig. Sitter med dbtn men allt känns som grekiska och jag förstår ingenting. Vad jag än gör blir det fel. Fel program på tvätten, ej full diskmaskin som jag ändå startade, fel medel bär jag skulle torka bord, vidriga flashbacks och ofällda tårar. Bläsch på denna dag. Struggling med allt.

Ordning och reda

Som vanligt då segt härinne. Är lite off med det mesta. Allt går snabbt men också för långsamt. Dbtn kommer jag framåt med men ändå så känner jag mig dålig som inte kommit längre. Men sån är jag. Alldeles för mycket krav på mig själv. Kanske för att jag i så många år orkade så mycket mer än nu. Men kampen fortsätter och jag tänker inte ge upp. Livet är bättre än så. Maten går okej, självskadandet går bättre än någonsin, hallucinationerna är mindre än på länge. Tvångstankarna är det lite trubbel med. Men medicinerna börjar ordna upp sig. Ångesten kommer och går men det är bara att räkna med. Så allt som allt ordning och reda här.

Här var det tomt...

Inser då och då att jag saknar bloggen, för att lika fort glömma vad jag tänkt skriva när jag väl sitter vid skärmen. Kanske för att saker går långsamt framåt och jävla fort bakåt. Så framstegen är små, men ibland berättar någon om hur det kunde vara förr och insikten om förändringarna blir helt plötsligt väldigt tydliga. Överdoser? Borta sedan tre år. Stå framför tåg? Fem år sedan. Redo vid bron? Också fem år sedan. Sjukdomar? Det är väl där problemet ligger. De blir inte färre, inte mindre allvarliga, om än inte särskilt mycket värre heller, sett i det stora hela. Men det skrämmer att självbevarelsedriften är tämligen varierande och självhatet konstant närvarande. Men tack gode gud så är pojkvännen den bästa man kan ha, vovven blev 11 år igår och är pigg och sprallig som en valp än, större delen av övriga familjen ställer upp så otroligt mycket och tacksamheten jag försöker visa kommer aldrig räcka till. Och psykiatrin? Jag har, efter mer än tio år äntligen hittat rätt och har till slut funnit både turen och stödet i mitt teamet där. DBTn går framåt, men det är svårtuggat att ta till sig allt. MEN det SKA GÅ, det här är verkligen min chans. Så jag tragglar mig framåt (mestadels som sagt) och letar efter lugnet, tryggheten, känslan av kontroll. Det vore skönt med lite sådant.

Ensammast någonsin

Just nu är allt riktigt tungt. Efter att ha tagit det där körkortet så kändes det mesta väldigt bra. Helt enkelt som att saker på. Så ska man aldrig tänka. Det borde jag veta. För nu sitter jag här, inte själv, men ensam. Ingen att prata med och ingen att riktigt prata med. Alls. De som inte svarar att de inte har tid svarar inte alls. Inte mamma, pappa, vänner (oavsett vad jag har gjort för dom). Att dom inte alltid hinner, orkar eller vill i normala fall. Men när jag sllvarligt funderar på att för första gången på åtta månader köpa rakblad hade stöd varit ganska nice. Men ja. Helt enkelt enkelt så är det svårt nu.

Det är lite mycket nu

Herregud vad jag är trött. Hela tiden, det är alltid något. Hela förra veckan ägnades åt möte efter möte och vänner att träffa och saker att göra. Fattar inte hur jag planerar mitt liv riktigt. Om jag ens gör det. Kanske inte. Är så slut, men en hel del är kul och rogivande för själen. Så ändå tacksam.

Fail

Just nu går saker inte särskilt bra. Alls. Jag mår riktigt ruttet och vet inte vart jag ska ta vägen med all ångest. Och stress. Och negativa tankar om mig själv. Och depressionen. Det börjar märkas att Venlafaxinet är sänkt. Blev inte ett skit bättre. Snarare sämre. Så hopplöst med alla medicinändringar.... Jag är trött på allt faktiskt. Om det är okej..?

När det blir lite för mycket...

När det blir lite för mycket...? Ja, då ringer man sin psykolog för att få stöd i ångesten - inte för att få stöd i att klara katastrofen. Nu blev det i alla fall så, och min fantastiska psykolog - vad gör hon? Jo, hon ber mig komma om en timme för att få kramar, pepp, beröm och massa, massa tröst. Vilket var vad jag behövde för att klara helgen. Så nu, efter några timmars kaos ska jag krypa ned i en preliminär säng hos V., som jag hjälpt plugga lite grann. Skojigt, den delen i alla fall. Sen resten går ju att diskutera. God natt.

Om

Min profilbild

Elin

Hej. Bakom skärmen här finns en tantig 23-åring som sedan några år tillbaka kämpar mot anorexi och som numera också lever med diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och borderline personlighetsstörning. Här skrivs det om sorg och glädje, kärlek, sjukdom och liv och död. Allt som finns i min vardag alltså.
RSS 2.0