Hatad och älskad
Man känner sig lite värdelös när man blir hatad. Även om det är fel orsaker. Borde vara van med alla konstiga människor jag mött genom åren. Men jag har också mött många fina människor. Jag är älskad och har stöttande vänner runt omkring mig. Mamma, pappa, bror, vänner, nära vänner. Så många fina människor. Hur kan det då vara så svårt att älska sig själv? Hur kan det vara så lätt att hata sig själv? Hur kan det vara så fantastiskt svårt att göra mig själv nöjd och se mig själv så som andra ser mig? Och hur kan det vara så svårt för dom att se mig så som jag ser mig själv?
Inga bra svar, så god natt.
Förvirrad
Idag har varit en skum dag. Varken bra eller dålig och jag är lite förvirrad. Jag mår bra men dåligt och har ingen riktig koll på vad jag gör eller borde göra eller vill göra. Av någon mindre trevlig och rättvis anledning är fortfarande min spontana tanke att ge upp. Min första lösning. När jag sedan tänker ett tag kommer det några flyktiga tankar om att jag kanske kan leva. Kanske finns det ett liv för mig. Innan jag tänker ett tag till och kommer på att nej, livet är nog inte till för mig. Jag har provat och det är så förbannat svårt. Måste orka, måste kämpa, måste ljuga, hela tiden. Är det så här det ska vara? Bra, ett tag, mindre bra ett tag, dåligt ett jävla bra tag?
Bara massa frågor. Utan svar.
Hos farmor
Lite kort inlägg här då. Har varit i Hofors hela dagen hos farmor. Som mådde bättre än väntat, trots allt som hänt. Upp till stugan var vi, vilket gjorde henne glad. Vi fick i oss både mat och tårta. Och hann klippa gräs och städa lite smått. Ungefär vad vi hade planerat.
Annars är det sådär för min egen del. Var opera på teve ikväll så lättade upp lite.
Hemma, tack London
Det har varit en fin vecka hittills. Strålande, bländande och hettande sol. Det var inte under 20 grader oavsett tid på dygn. Klagar inte, för mig var det alldeles lagom även om Jocke inte höll med. Vi hann med massa skoj. Vi gick genom Kensington Park och Hyde Park en kväll. Tog tre timmar men himla mysig promenad. Bland tama ekorrar, flämtande träningsnarkomaner (som var hundratals, verkligen sant, jävla hurtig stad det där), hånglande par, högt gräs och ståtliga svanar gick vi och pratade mest om ingenting. Det visade sig, på något konstigt men smått magiskt sätt, att det guldiga tornet inte var ett tak på en kyrka (himla tur för i så fall hade jag verkligen ifrågasatt huruvida min allmänbildning räckte till för en resa till London), som vi trodde när vi såg det. Istället var det guldiga tornet Albert Monumental, som inte alls såg ut som jag tänkt mig, och "kroppen" på det vi först trodde var en kyrka visade sig vara Royal Albert Hall. Det var resans stora överraskning. Oj så glad jag blev. Dit in skulle jag vilja gå och lyssna på något roligt. En till opera kanske? På tal om opera så var Phantom of the opera på Her Majestys Theatre underbar. Vad annars med Peter Jöback? Det var fantastiskt. Så mycket bättre än både filmen och ännu bättre än New Yorks uppsättning förra året. Så glad att jag gick. Hem därifrån tog vi oss en promenad på Picadilly Circus, som, i alla fall nattetid, var sagolik. Massa folk, massa ljus och bilder, massa trafik och massa intryck. Vi åkte en tur, eller ja två faktiskt, med Big Bus Touren. Mysigt att se allt utan att behöva göra så där himlans mycket själv. Vi promenade massor. Kikade på London Eye, åkte massa taxi, shoppade lite. Gick på Oxford Street i tre timmar för att leta efter brors Converseskor. Som vi hittade, han blev nöjd den bortskämda saken. Fick han i alla fall för allt skjutsande till och från flygplatsen. Så mycket mer shoppande blev det faktiskt inte. Var inte det vi var där för heller.
Jag är nöjd och glad men trött. Det blir en lång, lång vecka som kommer så jag får leva på glädjen från resan. Bilder kommer när jag nu hittar sladden till mobilen.
Hemma från London då
Kort inlägg - är hemma. Nöjd, trött, positiv och lite smått utmattad, men framför allt väldigt glad att jag åkte. Mår som sagt bra, lång resa, både resa dit och resa hem. Men varit hemma hela dagen, orkade inget mer.
Återkommer ikväll med bilder och lite mer om resan.
London, here we come
Nu är det tre timmar kvar tills vi ska hämta Jocke. Jag ska hämta ut pengar och biljetter innan det. Men det går nog bra. Sedan är det Arlanda vidare till London som gäller. Har inte riktigt sån där resfeber som jag brukar ha, men det är jag nog mest tacksam över. Det känns rätt bra att åka faktiskt. Ska bli kul att åka dit, dessutom med Jocke. Så allt som allt är det inte en oöverstiglig utmaning. Tack och lov.
Vet inte riktigt när jag skriver igen, det blir nog någon gång under dagarna.
Ha det toppen här hemma <3
Snart, snart, snart
Om knappt 24 timmar landar vi i London, i uppehåll har de lovat. De har dessutom lovat strålande sol och över 20 grader alla dagar vi är där. Himlans skönt, även om Londons mest typiska status är just regn. Men så är jag inte där för vädret heller. Ska bli otroligt roligt, jag tror vi kommer få det bra. Det brukar bli så i alla fall.
Annars idag har jag mest bråkat med väskan som ska packas, med min trasiga kropp - mestadels fingrar och händer. Lite gasbinda kanske? Jaja, orkar inte riktigt ta tag i det. Men men. Har liksom vant mig vid min otroligt friska och hela kropp.
Nog om det. Jag har packat och räknat alla tabletter, tagit de jag ska och taggar inför att sova underbart ikväll. Bra uppladdning behövs nog.
God natt.
Inte riktigt nykter
Inte heeeeeelt nykter här hemma. Haft det väldigt trevligt ikväll. Lite mycket alkohol dock. Inte galet oväntat. Jag har ju full kontroll på mitt alkoholintag. Eller inte. Inte alls faktiskt. Är de absolit lätatste kalorierna att få i mig. Tråkigt nog.
God natt.
Ett steg på vägen
så var ännu ett check skrivet i huvudet. Jag har packat klart allt som ska med. Nu gäller det att få ur alla brors kläder ur resväskan som han hade när han var i Tjeckien. Därtill har jag hämtat ut alla tabletter som ska med, och köpt värktabletter som med säkerhet kommer behövas. Har dessutom köpt solglasögon. Och, helt utan förvarning, fått en ny telefon. Släng dig i väggen Nokiahelvete, äntligen är jag av med dig. Inte en dag för sent faktiskt. Tack mamma säger jag då <3
Annars är det rätt lugnt. Ska kanske ut, (borde, ska det egentligen stå) och hjälpa till med veden, men inte riktigt hundra på att kroppen klarar det så himla länge. Som vanligt, sett ur de senaste dagarnas perspektiv.
Återkommer senare ikväll.
Som vanligt, typ
Börjar väl inlägget med att säga samma sak som jag gjort de senaste inläggen; kroppen dör. Långsamt tror jag att den dör av allt jag utsatt den gör. Svält och överdoser och överträning. Det börjar märkas. Antar att det egentligen inte är något att klaga över. Det är som sagt självförvållat.
Annars är det inte mycket bättre. Ångesten gnager lite smått. Har egentligen ingen bra anledning. Ingen bra förklaring. Har bara den där katastrofkänslan som äter sig inåt. Det är i och för sig rätt normalt för mig i början på en maniperiod. Det vänder snart och jag har ork till allt, allt känns plötsligt helt annorlunda. Inte nödvändigtvis bättre, på många sätt, men fortfarande skönt att känna andra känslor på andra sätt än bara depressiontankarna. Orkar inte mer ikväll, är helt slut.
God natt.
Ordnat
Så var jag inte en krona fattigare men en årsprenumeration på Norton. Är inte så jädra smart att vara utan virusskydd liksom.
Annars är det blandat. Liksom de senaste dagarna är det som vanligt i huvudet. Man kan alltså inte säga katastrof, bara allmänt tungt. Kroppen däremot, den dödar mig. Blir inte sittade här länge, fingrar och händer tycker inte om livet jag lever. Tvättat hela dagen och kämpat med att klyva veden där emellan. Eller tvärtom snarare, sprungit till tvättmaskinen i pauserna ute vid veden. Men vi har kommit långt så.
Nu är det endast TRE dagar kvar till avfärd. Har inte, ovanligt nog, stressat upp mig. Har inte resfeber, inte hyper gällande packning (bortsett från skoproblem då, men det räknas inte). Däremot är jag mitt uppe i mani för tillfället. Jävla skitsjukdom. Även om jag för tillfället uppskattar manin. Mest för att jag inte varit manisk länge nog denna gången för att vara helt utmattad. Det kommer väl, förhoppningsvis om en vecka, INTE tidigare.
Återkommer senare ikväll, antar jag.
Figure it out
Det är återigen Elin som sitter här med trasiga bitar i sin hand och har det allmänt okej. Okej för att vara så dåligt som det är för tillfället. Allting går lite lite mer snett än vad jag orkar. Små saker, men än dock som känns och som stör och smärtar. Min ytterst abnormalt enorma kropp till exempel. Min mycket smärtsamma kropp till exempel.
Fy, Nu går jag och lägger mig. God natt.
Jobb och slit
Här hemma är det familjedag. Vi har kämpat med veden hela eftermiddagen och har det egentligen inte så tokigt, även om samtalen, logiskt nog, är få och korta. Men bara att alla fyra ser varandra utan att någon/några/alla är på väg någonstans i stress betyder en hel del. Kropparna värker dock på oss alla fyra. Min kropp är allmänt i protestaktion. Fingrar och handleder dunkar, knän och fötter pulserar av smärta och rygg värker, hjärtat slår lite fel och allmänt är hela jag otroligt seg. Men nu har vi jobbat undan det mesta som är tungt, nu är det lite lättare vedklumpar som jag och mamma kan ta själva när vi båda är lite piggare.
Ikväll är det annars lugnt, bara vila är nog det som gäller.
Livet - Hur gör jag?
Hur i hela friden är det tänkt att man ska ta sig upp härifrån? Jag vet inte hur jag på något sätt tog mig upp ur den värsta skiten där, för ett tag sen. Den där gången då jag tog mig tillbaka till något slags liv där jag stod ut. Det försvann iväg igen för att ersättas av den där totala ambivalens som jag kände, och för den delen också känner nu, inför livet. Jag känner mig handlingsförlamad för att jag inte tar tag i mitt så kallade liv, känner mig trasig för att jag fortfarande bär på så många oläkta sår, känner mig patetisk som bara gnäller, känner mig totalt värdelös som drabbar andra det hemska faktum att jag är där och stör. Jag är nog en riktig energitjuv. Dryg och självisk. Ändå vet jag inte hur jag ska finna ork att bli bättre. Annorlunda. Mer perfekt. Det hjälpte inte särskilt att vara farligt smal, även om det var betydligt lättare - dock inte trevligare. Det hjälpte inte heller att vara inlagd trots att även det var lättare - men inte en sekund mer levande. Det hjälpte inte heller att springa och springa i livet i hopp om att visa mig bra - jag hann inte känna allt det där bra som fanns där. En liten röst skriker i huvudet att jag inte försökte tillräckligt, att om jag bara gör som han säger blir allt bra, allt kommer bli alldeles perfekt. Jag kommer bli perfekt, mitt liv kommer bli fulländat, min dödslängtan kommer försvinna. Hur i helvete tänker jag där, som ens överväger att följa rösten, följa det lilla monster som gjort mitt liv till en trasig själ gömd bakom en leende men osynlig foundation och miljöfarliga kemiska ämnen. Hur har jag tänkt leva, ta mig härifrån när allt jag har är en trygghet innehållande svaga hjärtslag och dödlig ångest? Hur ska jag komma någon annanstans än till jordens ände med en smärtsam resa dit när allt jag kommer ihåg är hur man gör sig själv till ett svältande barn med små, små glasbitar av sorg i blodomloppet. Hur fan har jag tänkt börja leva, när jag endast halvt existerar i det här? I den här katastrofen. I denna misär. I detta hat. I detta kaos. För det är ungefär det jag gör. Existerar, halvt, när det behöver verka som att jag gör det. Vari ligger livet, när är det liv, när kan jag komma att nå dit, hur gör jag för att ta mig dit? Hur gör jag när jag ramlar, faller, drunknar, svälter, dödar? Hur? Snälla, svara hur.
Om det bara så vore lite grann
Nu är klockan redan mycket och jag har inte varit uppe många timmar. Har inte så mycket jag kan göra dock eftersom mamma sover. Så jag sitter här och gör mest ingenting. Lite dåligt av mig, men så jag ju inte så bra heller. Idag är det en del som ska göras. Tvätta, städa källaren, städa brors rum. Typ det. Tror det var allt. Lagom dag? Njae? Hade helst inte gjort något alls. Men vissa dagar är ju så.
Återkommer.
