Hugget i sten

Här hoppar livet vidare på något vis. Jag har världens bästa pojkvän som trots allvarliga brister är mannen som har det varmaste hjärta man kan ha, tålamod som en gud och ett leende av guld. Ingen orkar med mig lika länge, ingen vill ha mig lika mycket, ingen är svårare att hata, ingen kan känna empati för en annan som han. Så kort sagt: han är värd så mycket bättre än mig än han. Men just nu, idag, känns vårt förhållande hugget i sten. Vi har klarat mer än de flesta, med hot och våld (ingen av oss är skyldig till det sistnämnda). Vi har stått ut mdd avundsjuka, bråk, olikheter, svårigheter, sjukdomar och motarbetande. Så helt enkelt. Jag älskar min lilla trio-familj. Vår pyttebebis blir tio.och pinnar ändå på, piggare än de flesta tioåriga taxar. Mer än så orkar inte hjärnan tänka för idag.

Yey

Det är rätt nice ändå att ha en bra dag! Ni vet, när saker är rätt jävla nice och ångesten är så pass hanterbar att man kan göra saker utan att behöva oroa sig för att den syns, utan att hela tiden behöva vara på helspänn, att man slipper ävärsta trycket över bröstet. Halleluja! Av flera anledningar känns allt rätt okej idag. Jag håller fast vid det.

Härligt härligt

Så var ännu en tid förbi sen sist. Och ärligt talat så har det varit... FANTASTISKT!!!! Resan till Gbg gjorde underverk. Jag saknar det redan. Vi åkte till en stuga, där vi hade sjöutsikt, badplats, stor gräsmatta och ett riktigt häftigt hus. Min lilla vovve älskade att vandra runt där, medan vi tre brudar solade mest (ja jag gjorde min egna klassiker - bränna sönder nacke och bröstkorg.) på altanen, vi grillade (kocken gjorde ett strålande jobb), drack lite rosé och ja. NJÖT. jag och bebis lyckades undvika att bli hundbitna på vägen ned i djurvagnen. Med nöd och näppe för det var en idiot som ägde en hund som var aggressiv. Så pass aggressiv att den lyckades hugga en annan hund, hugga efter tre andra och skälla eller morra hela vägen ned till Skövde. Man blir så trött på djurägare som är fullständigt dumma i huvudet. Bebis mådde kasst ända till Skövde där de hoppade av, och la sig ned med en nöjd suck direkt de gått av. Så hemresan kändes som ett underverk när fem hundar och en katt samsades om nio platser - och det gick hur bra som helst. Bebis sov hela vägen. Men som hon njutit de här dagarna. Hon, och jag, behövde verkligen tre dagars semester, Nu har vi ny kraft att använda i livets alla mot- och medgångar. Måendet i övrigt är faktiskt helt okej, om man inte pratar matfråga. Så det gör vi inte, utan fokuserar på allt bra jag har i livet. Vilket är en hel massa saker. Gör detsamma ni - försök njuta av det fina!

Götet

Då var det bara två dagar kvar tills jag och bebis hoppar på tåget för att ta oss till Götet. Det ska bii så härligt! Och kul! Det känns lugnt med resandet men oj vad nervös jag ör för att saker rör till sig. Katastroftankar som vanligt. Ska försöka tänka att det brukar gå bra och gå att löss om något dyker upp. Mammas förmåga där. Har fått en hel del därifrån. Som tur är. Nu är det ändå rätt lugnt med saker, om man bortser från matfrågan. Ska bli så nice att få paud, för allt får verkligen stanna hemma. Förutom hunden då. :)

Åh vilken härlig dag

Idag har varit en lire konstig dag. På ett ytterst positivt sätt för vi kom bort hemifrån en stund och det har varit så underbart! Vi blev i alla fall bjudna av pojkvännens föräldrar att åks till Solvalla och kika på hans pappas häst. Trav börjar bli riktigt intressant nu. Njuta av solen och värmen, av samtal och skratt, av spänning och upptäckter. Jag är så glad för den här dagen. En toppendag!

Förvirrat inlägg

Det är inte lätt just nu. Jag är glad att jag lever, för tillfället, att jag överlevt alla motgångar. Idag var jag lite tveksam till om just den känslan var så adekvat för dagen den 7e maj. Det har gått många år, men nu satt jag där igen. För er som var med på dikta.se-tiden så var det samma minuters-resa som till slut blev en hel resa till Köpenhamn. Några minuter, plus lite tid, några minuters väntan och ja - nu slipper jag en Köpenhamns-resa. Tack i hela helvete vilken tur. Jag har helt enkelt haft mer tur än jag trodde att jag någonsin skulle få. Men med ångest, väntan, självanklagan och en massa stress så gick det ändå bra idag. Är nöjd med att ha överlevt alls. Hej Patricia! Du skulle bara veta hur många gånger jag tänkt på dig. Letat tillbaka hundra år i tiden för att hitta alla dina bloggar, men inget fungerade.

Nattens tankar

Åtminstone om man tänker sig att hetsätning, sömnlöshet och tre timmar efter sänggående magsjukesymtom. Eller på något annat men det får visa sig det också. Precis som övriga saker i livet. Bara att försöka vara aktivt väntande inför kommande dagar. Tack och lov ser de lite lugnare ut än den sista veckan. Samtidigt blir jag så rastlös, utan något särskilt bra anledning. Och utan förvarning, för jag kan lika gärna ligga i soffan och gråta, också utan vettig anledning. Tankarna snurrar lite så här på den kvist jag inte vill sitta vaken på. Morgonkvistar ska man sova sina sista krafters återkomst. Inte för att min kropp och mitt huvud fattat det men det säger ju inget om hur det som lyckligast skulle se ut - om man ser till förutsättningarna. Å den ljuvligare sidan är det rätt lugnt när man har tid för saker som är skönare att göra själv. Kladda lite på dikter, strategiskt planera dagen, kolla uppbokade dagar framöver. Skriver listor på inköp, att-göra-lista -> dela upp både under dagen och under veckan. Jag är helt enkelt redan trött.

När vindarna viskar mitt natt

Så. Efter en katastrofal valborg som tyngt enormt har nu min kappa vänt efter vinden som vänder mot rätt håll. Saker känns lite bättre trots allt den senaste veckan. Jag är glad idag. Stabil? Herrejävlar nej! Uppåt? Ja! Manisk? Tror ej. Bryr mig? Inte just nu. Slutsats? Tack vinden.

Hoppsan hejsan sa jag just

Jag som gjort comeback i min blogg här och nu har det gått tre (fyra om man räknar på klockan) dagar utan inlägg. Men här är ett i alla fall. Jag är nervös så in i helvete, har spänd förväntan till tusen, är livrädd till max, taggad upp till tänderna, hoppfull men allra bäst är jag livrädd. För dagarna till fredag går såååå fort. Det gör nästan ont att jag inte hinner med i tankarna. För på fredag händer en av de saker som någonsin har skrämt mig och kommer skrämma mig. Någonsin. På fredag kommer nämligen min DBT-terapeut och min sjuksköterska (två personer, ja) för att hjälpa mig att ta bort ALLA mina rakblad hemma. Lite knivigt då jag inte vet vart alla är någonstans. Men vi får kämpa. Mest jag. Alltså jag menar alla. Till och med det i plånboken. Förutom pojkvännen och min lilla bebis (vovven) finns det inget i världen som ger sådan trygghet. Finns alltid där... Alltid. Hur ska det gå? Vem är jag utan rakblad? Vem blir jag utan att ge en överlevnadskick vid allra mest behov? Är jag någon alls utan? Kommer jag klara det? Blir jag ännu en besvikelse? Hur i hela helvetes friden ska jag klara det här....?

Götet bokat

Det har varit lite tungt idag. Det känns som att alla krav hopar sig. Även de minsta verkar enorma i mina ögon just nu. Känslan av att behöva komma bort har hängt i. Så en räddande ängel dök upp. Hon brukar anta den rollen. Och göra det med bravur. Så ock nu. Jag är välkommen till Götet en helg i mitten på msj. Mindre än en månad!!!! Ska bli sp kul!!!!

Saker som skrämmer

Det finns kanske fler saker än jag kan tänka mig som skrämmer. Att bli ensam. Att någon nära dör. Att jag sviker någon jag älskar. Att fastna för alltid i sjukdomar. Att aldrig duga. Att förlora rakbladen . Ormar. Män i mörker. Och att släppa någon för nära inpå. Just nu lever jag i en tämligen massiv och ständigt påstridig rädsla. Eftersom jag i måndags tackade ja till att min psykolog och min sjuksköterska får komma hit och hjälpa mig kasta alla rakblad. Fan i helvete vilken idiot jag är. Hur det ska gå utan dom. Min älskade älskade vän som genom att långsamt förstöra mig utan att jag märkt det. Det har patetiskt nog gjort min kropp till en krigszon, mitt huvud till en myrstack och min en gpng så stora styrka till en droppe i havet. Men nu, tar jag kanske det största steget någonsin i mitt liv - jag släpper taget om min bästa vän. Vi har levt ihop i nästan elva år, vi har älskat i sängen, sprungit på mörka grusvägar, ramlat i diken, sagt farväl men alltid återförenats, på något sätt ringlar de sig runt min kropp oh har hållit mig fast i alla år. Det är tid för att säga farväl till metallen. Och jag har det största och bästa stödet man kan ha. Så nu. Nu. Ni vet lämna rakbladen på en öde ö och snabbt åka därifrån för att aldrig återvända. Jag ska gråtandes vinka farväl och bearbeta vår separation. Men aldrig mer ska vi ses. Aldrig mer ska de få röra min kropp, skända min själ och sliza sönder hoppet. Så ja. Snart har jag skickat in skilsmässopappren. Lycka till till mig själv.

Man får ändå vara nöjd

Lång dag för mig men helt klart värd att gå upp ur sängen för. Kanske kräver jag för mycket av mig själv för just nu går jag i tusen bitar. Snurr hit och snurr dit. Huvudet spinner men hjärnan vill inte mer nu. Den vill VILA. Sådär att man kopplar av. Ser en hel film utan att det knattrari golvet för att mina ben vill röra på sig. Men jag vet att det är huvudet som lurar kroppen. Tio i tolv stod moppen och fick massa svordomar mot sig för att den inte gör som jag vill. Normalt? Eeeehhh... nej? Nu vet jag inte vad som ska göras härnäst. Vänta.tills pojkvännen sover för det första så min vilja får styra. Sömn hade varit tacksamt. Men ja. Jag måste ändå säga att dagen blev mycket bättre än väntat så lite nöjd är jag åndå. Lite lite tid med pojkvännen bara.

Vilken dag

Är heeelt slut. Orkar inte riktigt såna här dagar men jag har överlevt så man får ändå vara nöjd. Idag skulle farmor fyllt 88. Saknaden gör fortfarande så jävla ont. Smärtan försvinner aldrig. Kanske är jag för svag. Eller för patetisk. Eller bafa trött. Älskade farmor. Jag saknar dig. Alltid.

Ber om ursäkt

Inte kul alls att få mail från blogg.se att man inte loggat in på för länge. Skäms på mig. Här har det varit väldigt mycket på en gång. Mer än en vecka manisk tog musten ur mig. Det blev inte lättare med efterföljande depression. Den sitter i än och nådde klimax de sista dagarna nu. Helgen har sugit totalt på många sätt. Saker man missat, saker man inte var välkommen att göra, saker jag försökt göra men failat med att göra. Inte så kul. Ni vet när en dag förväntas bli dålig och ändå blir värre än det.. min lördag. MEN jag stod emot metallen. Och har gjort i 19 dagar nu. Men jag är stolt över dem dagarna för varje sekund under de där dagarna har varit kaos och en kamp jag för några år sedan skulle förlorat mer än ett dussin gånger per dag. Jag får verkligen tacka behandlingen. Dbtn har räddat mitt liv. Kanske mest terapeuten. Hon är ett guldkorn jag inte visste fanns inom psykiatrin. Så tack för det. Och för lite annat.

Här igen

Nu har jag varit inlagd totalt tre veckor och kom hem i fredags. Det känns faktiskt bra. För en gångs skull fick jag ut något av inläggningen. Hemma är det tryggt och lugnt. Äntligen kan man säga. En hund - min hund och framförallt en man - min man. Som jag älskar honom. Det går inte långa stunder utan att en tanke går dit. Det är ett av bevisen för hur mycket jag känner att vi hör ihop. Vi har klarat så mycket. I och för sig har jag i mig själv oc vunnit många kamper. Förra veckan träffade jag min psykolog tre timmar. Mon först vecka inlagd kom hon ner till avdelningen tre gånger på tre dagar. Det var så skönt att få det stödet. Det behövs. Herregud som jag kämpat för att överleva. Just nu känns det överhängande mycket bra att gå runt runt i kampen. Hur

Om

Min profilbild

Elin

Hej. Bakom skärmen här finns en tantig 23-åring som sedan några år tillbaka kämpar mot anorexi och som numera också lever med diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och borderline personlighetsstörning. Här skrivs det om sorg och glädje, kärlek, sjukdom och liv och död. Allt som finns i min vardag alltså.
RSS 2.0