uturanorexin

Nu är det tre timmar kvar tills vi ska hämta Jocke. Jag ska hämta ut pengar och biljetter innan det. Men det går nog bra. Sedan är det Arlanda vidare till London som gäller. Har inte riktigt sån där resfeber som jag brukar ha, men det är jag nog mest tacksam över. Det känns rätt bra att åka faktiskt. Ska bli kul att åka dit, dessutom med Jocke. Så allt som allt är det inte en oöverstiglig utmaning. Tack och lov.

Vet inte riktigt när jag skriver igen, det blir nog någon gång under dagarna.
Ha det toppen här hemma <3

Om knappt 24 timmar landar vi i London, i uppehåll har de lovat. De har dessutom lovat strålande sol och över 20 grader alla dagar vi är där. Himlans skönt, även om Londons mest typiska status är just regn. Men så är jag inte där för vädret heller. Ska bli otroligt roligt, jag tror vi kommer få det bra. Det brukar bli så i alla fall.

Annars idag har jag mest bråkat med väskan som ska packas, med min trasiga kropp - mestadels fingrar och händer. Lite gasbinda kanske? Jaja, orkar inte riktigt ta tag i det. Men men. Har liksom vant mig vid min otroligt friska och hela kropp.

Nog om det. Jag har packat och räknat alla tabletter, tagit de jag ska och taggar inför att sova underbart ikväll. Bra uppladdning behövs nog.
God natt.

Inte heeeeeelt nykter här hemma. Haft det väldigt trevligt ikväll. Lite mycket alkohol dock. Inte galet oväntat. Jag har ju full kontroll på mitt alkoholintag. Eller inte. Inte alls faktiskt. Är de absolit lätatste kalorierna att få i mig. Tråkigt nog.

God natt.

så var ännu ett check skrivet i huvudet. Jag har packat klart allt som ska med. Nu gäller det att få ur alla brors kläder ur resväskan som han hade när han var i Tjeckien. Därtill har jag hämtat ut alla tabletter som ska med, och köpt värktabletter som med säkerhet kommer behövas. Har dessutom köpt solglasögon. Och, helt utan förvarning, fått en ny telefon. Släng dig i väggen Nokiahelvete, äntligen är jag av med dig. Inte en dag för sent faktiskt. Tack mamma säger jag då <3

Annars är det rätt lugnt. Ska kanske ut, (borde, ska det egentligen stå) och hjälpa till med veden, men inte riktigt hundra på att kroppen klarar det så himla länge. Som vanligt, sett ur de senaste dagarnas perspektiv.

Återkommer senare ikväll.

Så var jag inte en krona fattigare men en årsprenumeration på Norton. Är inte så jädra smart att vara utan virusskydd liksom.

Annars är det blandat. Liksom de senaste dagarna är det som vanligt i huvudet. Man kan alltså inte säga katastrof, bara allmänt tungt. Kroppen däremot, den dödar mig. Blir inte sittade här länge, fingrar och händer tycker inte om livet jag lever. Tvättat hela dagen och kämpat med att klyva veden där emellan. Eller tvärtom snarare, sprungit till tvättmaskinen i pauserna ute vid veden. Men vi har kommit långt så.

Nu är det endast TRE dagar kvar till avfärd. Har inte, ovanligt nog, stressat upp mig. Har inte resfeber, inte hyper gällande packning (bortsett från skoproblem då, men det räknas inte). Däremot är jag mitt uppe i mani för tillfället. Jävla skitsjukdom. Även om jag för tillfället uppskattar manin. Mest för att jag inte varit manisk länge nog denna gången för att vara helt utmattad. Det kommer väl, förhoppningsvis om en vecka, INTE tidigare.

Återkommer senare ikväll, antar jag.

Det är återigen Elin som sitter här med trasiga bitar i sin hand och har det allmänt okej. Okej för att vara så dåligt som det är för tillfället. Allting går lite lite mer snett än vad jag orkar. Små saker, men än dock som känns och som stör och smärtar. Min ytterst abnormalt enorma kropp till exempel. Min mycket smärtsamma kropp till exempel.

Fy, Nu går jag och lägger mig. God natt.

Här hemma är det familjedag. Vi har kämpat med veden hela eftermiddagen och har det egentligen inte så tokigt, även om samtalen, logiskt nog, är få och korta. Men bara att alla fyra ser varandra utan att någon/några/alla är på väg någonstans i stress betyder en hel del. Kropparna värker dock på oss alla fyra. Min kropp är allmänt i protestaktion. Fingrar och handleder dunkar, knän och fötter pulserar av smärta och rygg värker, hjärtat slår lite fel och allmänt är hela jag otroligt seg. Men nu har vi jobbat undan det mesta som är tungt, nu är det lite lättare vedklumpar som jag och mamma kan ta själva när vi båda är lite piggare.

Ikväll är det annars lugnt, bara vila är nog det som gäller.

Hur i hela friden är det tänkt att man ska ta sig upp härifrån? Jag vet inte hur jag på något sätt tog mig upp ur den värsta skiten där, för ett tag sen. Den där gången då jag tog mig tillbaka till något slags liv där jag stod ut. Det försvann iväg igen för att ersättas av den där totala ambivalens som jag kände, och för den delen också känner nu, inför livet. Jag känner mig handlingsförlamad för att jag inte tar tag i mitt så kallade liv, känner mig trasig för att jag fortfarande bär på så många oläkta sår, känner mig patetisk som bara gnäller, känner mig totalt värdelös som drabbar andra det hemska faktum att jag är där och stör. Jag är nog en riktig energitjuv. Dryg och självisk. Ändå vet jag inte hur jag ska finna ork att bli bättre. Annorlunda. Mer perfekt. Det hjälpte inte särskilt att vara farligt smal, även om det var betydligt lättare - dock inte trevligare. Det hjälpte inte heller att vara inlagd trots att även det var lättare - men inte en sekund mer levande. Det hjälpte inte heller att springa och springa i livet i hopp om att visa mig bra - jag hann inte känna allt det där bra som fanns där. En liten röst skriker i huvudet att jag inte försökte tillräckligt, att om jag bara gör som han säger blir allt bra, allt kommer bli alldeles perfekt. Jag kommer bli perfekt, mitt liv kommer bli fulländat, min dödslängtan kommer försvinna. Hur i helvete tänker jag där, som ens överväger att följa rösten, följa det lilla monster som gjort mitt liv till en trasig själ gömd bakom en leende men osynlig foundation och miljöfarliga kemiska ämnen. Hur har jag tänkt leva, ta mig härifrån när allt jag har är en trygghet innehållande svaga hjärtslag och dödlig ångest? Hur ska jag komma någon annanstans än till jordens ände med en smärtsam resa dit när allt jag kommer ihåg är hur man gör sig själv till ett svältande barn med små, små glasbitar av sorg i blodomloppet. Hur fan har jag tänkt börja leva, när jag endast halvt existerar i det här? I den här katastrofen. I denna misär. I detta hat. I detta kaos. För det är ungefär det jag gör. Existerar, halvt, när det behöver verka som att jag gör det. Vari ligger livet, när är det liv, när kan jag komma att nå dit, hur gör jag för att ta mig dit? Hur gör jag när jag ramlar, faller, drunknar, svälter, dödar? Hur? Snälla, svara hur.

Nu är klockan redan mycket och jag har inte varit uppe många timmar. Har inte så mycket jag kan göra dock eftersom mamma sover. Så jag sitter här och gör mest ingenting. Lite dåligt av mig, men så jag ju inte så bra heller. Idag är det en del som ska göras. Tvätta, städa källaren, städa brors rum. Typ det. Tror det var allt. Lagom dag? Njae? Hade helst inte gjort något alls. Men vissa dagar är ju så.

Återkommer.

På något underligt vis är det kväll igen. Vart tog dagen vägen? Jag har hunnit med mycket. Det mesta viktigt, men fortfarande jobbigt. Har ikväll kommit på att jag är en sportnörd (varit bänkad framför hockeyn, där Sverige vann), också kommit på att det ska bli kul att åka till London, nervöst, men kul. Dessutom har jag insett att jag har tur som har en så bra psykolog, som faktiskt hjälpt mig hittills, genom skit och genom det som varit bättre. Jag har därtill fått en underbar kontaktperson på Stentorpet. Allt låter så himla bra. Ändå mår jag inuti katastrof. Inuti river stormar och orkaner upp min en gång trygga grund, ångest river upp djupa sår och tankar river upp sjukdomarna. Dumt nog/tur nog har jag lärt mig att le, le falskt, men få det att se äkta ut. Jag har lärt mig att säga saker som låter bra, som får folk att lämna mig ifred, trots att jag egentligen bara skulle vilja att någon höll om mig. Jag har lärt mig att fortsätta springa fastän jag redan ligger ner. Jag har lärt mig att få livet att se ut som att jag lever trots att jag egentligen bara väntar på att få dö snart. Undra vad i helvete jag håller på med.

Ingen idé att jag sitter här. God natt.

Idag började morgon hos psykologen som egentligen är rätt rädd för vad jag kan ta mig till. Han är lite chockad över hur mitt liv sett ut, vad jag varit med om. Vilket skrämmer mig för att berätta mer då jag nu inte ens sagt hälften av det viktiga. Han vet inte om djupdykningarna, vet inte om hur allvarliga killproblemen varit, vet inte om allt dumt jag gjort, vet inte om alla lögner jag levt med, vet inte om alla bråk om vem jag egentligen är. Han vet fantastiskt lite, men läser mig redan för bra. Det var svårt idag. Tungt. Svårt att fokusera när vi pratar om vissa saker. Som idag. Tappade bort mig lite mitt i allt där.

Inte blev det lättare av att ta sig till Stentorpet där jag får rätt bra stöd av min kontaktperson. Trivs med henne. Hon stöttar, peppar när hon ser att det finns chans till det, frågar när hon märker att jag tänker på det för mycket, håller koll när det behövs. Det sista lyckades hon mindre bra med idag. Hon peppade mig att äta en bulle, jag åt hälften som jag senare spydde upp. Men ändå kändes det överlevbart där idag. Var själv så lite lättare att vara jag då.

Återkommer ikväll. Aningens tröttare antar jag, men det är väl som vanligt.

Lite trött tjej här. Var uppe till två i natt, gick upp sju för möte hos psykologen. Var tungt. Idag igen. Tog upp saker jag inte riktigt tänkt på den senaste tiden. Trots att det egentligen var starten på alla problem, på mina sjukdomar.

Ska till Stentorpet nu. Inte pepp.

Jag föll hårt ikväll. Alla fina människor jag har som jag inte alls förtjänar. All ork jag tagit från dom, alla svek dom fått från mig, alla jobbiga sms, alla gånger jag inte lyssnat på dom när dom behövt mig. Vilken bedrövlig människa dom letat på. De förjänar bättre än mig. Ikväll är en sån där kväll då jag för några år sedan lika gärna kunde dött av något tok. För tillfället är det lite sådär halvjobbigt.

Jävla skitkväll. Går inte alls bra.

Idag var det Stentorpet och har varit bra bortsett från lite jobbiga tankar gällande matproblem och inläggningar och stunden när hjärtat slutar slå när jag går förbi det hus som mitt liv kretsat kring i fyra år - ätstörningsenheten. Så började hjärtat slå, jag trodde allt var lugnt när jag gick runt hörnet, men hjärtat slog istället tio gånger för fort. Jag har varit där hundratals gånger. Första månaderna var jag där tre eller fyra gånger i veckan. Jag träffade läkare, psykologer, DBT-terapeuter, sjukgymnaster, chefsläkare. Jag har nog varit i alla rum på hela enheten. Jag har sett varenda tavla, sett varenda personal, druckit ur alla koppar i köket. Det var min trygga punkt, dit jag vände mig. Det ställe som styrde mitt liv, som gav mitt liv struktur, lite ordning jag kunde hålla mig till i allt mitt kaos. Det var det hus där jag skar upp magen på toaletten. Det var den bästa enheten jag varit inskriven på. Med de bästa kunskaperna och bästa utbildningarna och bästa resultaten. Det var den byggnad som räddade mig undan barnpsyks slutenvårdsavdelning. Man kan säga att det är ganska mycket kopplat dit. Så mycket minnen, så mycket tid, så mycket pratande, så mycket kämpa och slit. Så mycket död och så mycket liv.

Efter några minuter, många minuter, andades jag normalt men kaoset från minnena sitter i än. Och kommer nog göra det, ibland mer och ibland mindre. Det kommer alltid hugga i hjärtat när jag tänker på det. Och kanske är det inte så konstigt, kanske till och med normalt och viktigt. Det huset var en sån viktig del av mitt liv. Men mest av allt, trots all smärta som är kopplat till stället, är jag tacksam. Ont kommer jag alltid att ha när jag tänker på det, men jag kommer alltid bära med mig allt som jag fick som var positivt.